OM DET FÖRFLUTNA - MIN VÄG av Ahmed Ben Bella. Algeriet, Islam, Arabiska världen, Revolutione, Ahmed Rami, Radio Islam, Nordafrika.

-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk

HOME

MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella

ZIP

KAPITEL II

OM DET FÖRFLUTNA

Tillåt mig att först helt kort skissera en tillbakablickande översikt över vår arab-islamiska historia, från slutet på den islamiska världsordningen, för över fem sekler sedan, fram till den nuvarande världsordningens tillkomst och på detta sätt belysa den dialektik som framkallats genom denna förändring.

Jag kommer då speciellt att framhålla den moderna renässansens period, ty man måste vara mycket uppmärksam när man daterar och analyserar vår renässans och då man talar om våra första kontakter med Västerlandet.

Faktum är att somliga anser att den arabiska nationen och den islamiska världen "återuppväcktes" av de öronbedövande napoleonska kanonskotten i Mahrek, under det att Nordafrika hade gjort det mycket tidigare genom de iberiska kanonaderna.

Levde vi då verkligen invaggade i en djup sömn ur vilken de napoleonska och iberiska kanonskotten väckte oss? Befann vi oss verkligen på randen av en allmän dödskamp, som vissa anser?

Här har vi att göra med farliga fördomar som tyvärr förekommer mycket ofta och fortsätter att förorena och allvarligt skada våra sinnen. De syftar till att bekräfta tesen om Islams och muslimernas förmodade stagnation.

Islam har aldrig upplevt någon stagnation. Dess kraft har inte krossats även om den hållits tillbaka geografiskt. Detta kan man vederlägga genom en analys på tre plan.

För det första har Islam, som religion, inte hållits tillbaka ett ögonblick. Låt oss t ex göra en tillbakablick över de fem sista seklerna, av "tillbakagång" som man säger.

Det stärker själen att konstatera att Islam, långt ifrån att vara tillbakahållen, istället har fortsatt att utvecklas, speciellt i hjärtat av den afrikanska kontinenten som idag är till hälften muslimskt och kanske kommer att bli det helt i framtiden.

Samtidigt har Islam vunnit terräng i östra Asien i länder som Korea, Filippinerna, Thailand och Indonesien där den tidigare inte förekommit alls. Idag kan man konstatera att Islam förekommer t o m i hjärtat av den moderna västerländska civilisationen. Jag tänker då på USA. Sporrad av en inre styrka har Islam drivits framåt med samma spänst och friskhet som den ursprungligen hade.

För det andra, politiskt, när det gäller att upprätta en islamisk stat, har Islam inte gått tillbaka, genom kalifatets i Bagdad fall år 1263.

Egypten har, alltsedan och efter korsfararkrigen, fortsatt att befästa sig som Islams politiska centrum. Sedan återtog det ottomanska riket med framgång Centralasiens fackla och förde den högt ända till Wiens stadsport.

Kom ihåg att ottomanerna var på väg att invadera Österrike och hela Europa och norrifrån återinföra Islam i Spanien. Ottomanerna förblev en stormakt och delade dominansen över världen med spanjorerna ända fram till 1700-talet, för att sedan fortsätta att representera den islamiska världen fram till första världskriget. Ett annat offer för de västerländska historikernas ihjältigande, en tystnadskonspiration som vi omedvetet deltagit i - är den välutvecklade civilisation som det islamiska imperiet Mogol, i den indiska subkontinenten, utgjorde. En framstående civilisation som varade fram till 1600-talet innan den föll för de successiva attackerna från den engelska kolonialismen.

För det tredje, på det sociokulturella planet har Islam alltid lyckats finna gynnsamma villkor för ett nytt uppsving och ny blomstring.

Detta kan man t ex observera i Indien där Islam fortfarande, utöver det rent religiösa, sätter sin prägel på människors dagliga liv och deras attityder på ett levande sätt t ex vad beträffar klädedräkt och matvanor.

Och vidare har muslimerna i Andalusien för evigt givit sitt bidrag till kulturen. T o m efter Granadas fall 1492 har detta inflytande fortsatt ända fram till 1600-talet.
I sin nya framgång i USA breder Islam ut sig t o m mitt i helvetet. Islam har i USA blivit en veritabel tillflykt i förhållande till det amerikanska samhällets perversioner och laster. Det förekommer att fångar, utslagna av systemet, i massor konverterar till Islam. Detta är Islams verkliga under. Jag menar då dess sociala funktion. I USA är Islam en blomma som växer i ett träsk bärande på hopp.

Hur ska man kunna förstå orsakerna till vår samtida renässans då vi anstränger oss att uppfatta och följa dess olika källor?

De som vill hänföra hela orsaken till Europas invasions inflytande tar miste. Detta är bara en orsak bland många. Enligt min åsikt kan man härleda de faktorer som bidragit till vår renässans utifrån en huvudfaktor kring vilken en rad faktorer grupperar sig och på vilken de faller tillbaka.

Huvudfaktorn är Ibn Taymiyya. Han utgör källan ur vilken den arabiska och den islamiska renässansen har hämtat sin kraft. De övriga faktorerna är åtskilliga men en av de viktigaste är utan tvekan Wahabit-rörelsen, som uppstod och spreds t o m före Napoleons fälttåg mot Egypten, vilket man felaktigt har ansett vara utgångspunkten för renässansen. Mohammed Ben Abdelwahabs död sammanföll med franska revolutionen då Napoleon bara var en general i franska armén. Ben Abdelwahab dog 1791, dvs två år efter franska revolutionens utbrott.

Wahabit-rörelsen utgjorde den första viktiga och avgörande signalen för renässansen. Den leddes av Mohamed Ali i Egypten, efter Frankrikes angrepp på Egypten. Låt oss återlämna till kejsaren vad som kejsaren tillhör. Om vi inringar de historiska händelserna och om vi granskar historiens fakta, stärks vi av att kunna konstatera att man måste tillerkänna Mohammed Ben Abdelwahab hans förtjänster och Napoleon det som han har åstadkommit.

Västerlandet vill tro och vill få oss att tro att de är upphovet till den arab-islamiska renässansen. Det är ett etnocentriskt synsätt som vi bestrider. Vår egen uppfattning bör vara av en historia utan avbrott, även om den också omfattar vissa latensperioder.

- Ni tror inte att Västerlandet och Orienten, vilkas historia dock har bestått av ständiga kontakter och konfrontationer, har ömsesidigt påverkat varandra?

Det moderna Västerlandet som har börjat erövringen av vår planet tillsammans med spanjorerna och portugiserna, och f ö med den väl signelse av en påve som har tillåtit dem att dela världen mellan sig. Det är Västerlandet som vill självutnämna sig som världens centrum och som har inlett detta med att "upptäcka" Amerika... Detta är en förlängning av korsfararnas framfart. Jag anser detta vara upphovet och början till den kolonialistiska andan och dess praktiska tillämpning. Men vem skulle drömma om att förneka ömsesidiga influenser? Kulturernas historia en kontinuerlig ömsesidig kulturell befruktning och samverkan. Det är utifrån denna realitet som de ursprungliga skapelserna skapas och som även de mäktiga genierna formas. Detta gäller den muslimska civilisationen i så hög grad. Den utgör en av de stora i mänsklighetens historia.

- Den moderna kolonialismen, i ekonomisk och imperialistisk mening, var den historiska produkten av den borgerliga och kapitalistiska revolutionen. Hur kan man se den som korsfararnas förlängning? Var den ekonomiska faktorn den primära eller endast den sekundära orsaken till korsfararnas ockupationer och är inte kolonialismen bara en förlängning av ett religiöst krig mot Orienten?

Jag tycker att dessa krig från början inte var ekonomiskt betingade. Men fröet till den nuvarande världsordningen såddes redan genom dessa krig. Utan tvivel finns det från början ovedersägligen religiösa motiv - det som avfärdar den marxistiska "historiska materialismens" teori. Men ganska snart träder de materiella och ekonomiska syftena fram. Beviset för detta är att korsfararna under härtågen mot Jerusalem, även passade på att - i förbifarten - ockupera det kristna Bysans! Bysans historia med korsfararna är en svart historia.

Det var under detta första slaget, inte under den femte eller det sjunde, som korsfararnas avsikter började visas klart. Man ska inte glömma att Orienten vid denna tid var symbolen för civilisation och för materiell och kulturell blomstring, även vad beträffar vetenskapens landvinningar och den materiella välfärden; allt sådant som bländade den övriga världen och som den kom att eftertrakta.

Enligt min mening härrör den västerländska renässansen i verkligheten från korsfarartiden. Det var detta ögonblick som blev inledningen till det som senare kom att kallas "Renässansen".

Det var efter dessa kontakter med Orienten som det i Västerlandet - i Frankrike och Italien - bildades kungadömen där man åt och klädde sig helt efter arabiskt mönster. Denna influens blev speciellt framträdande hos vissa, t ex hos kung Roger II av Sicilien, som till slut blev exkommmunicerad av påven.

Om den extremistiska och reaktionära religiösa motivationen var förhärskande i början av korsfarartiden så ersattes den snabbt av rent materiella syften. Det var under dessa korståg som den första materiella "ackumuleringen" skapades. Detta har utvecklat handeln från det merkantila stadiet till det industriella. De mest blomstrande städerna, under denna tid, som Venedig, Genua och vissa franska hamnstäder, hade uppnått denna välfärd och blomstring enbart tack vare deras goda relationer med Orienten speciellt genom fartygen som transporterade korsfararna till det "heliga landet". Så startade den så kallade "ackumulationen" med korsfararna - om än i blygsamma proportioner.

1492: KAPITALISMENS BÖRJAN

- Ni talade om "upptäckten" av Amerika och åtskilliga historiker är eniga i sin utsago att den nuvarande världsordningen daterar sig från denna tid liksom även kapitalismens uppkomst. Det som slår oss då är att detta sammanföll i tiden med en händelse som är organiskt tätt förknippad med arabernas öde - nämligen Granadas fall.

Upptäckten av Amerika var en avgörande händelse såväl för den kapitalistiska ordningen som för araberna. Den är värd att uppehålla sig vid och 1492 är ett avgörande årtal. Detta årtal innebar slutet för en hel epok och början på en annan. Det innebar slutet på den politiska Islam i arabvärlden och förflyttandet av dess politiska centrum till andra delar av världen: Indien och Turkiet. Detta årtal är även avgörande för araberna i den meningen att det förebådade en ny världsordning.

1492 blev i praktiken ett startskott för kapitalismen vars verkliga födelse likväl härrör från korsfarartiden. Det årtalet var också början på ett nytt "äventyr" för hela mänskligheten.

I Amerika fann man mycket guld och silver. Guldet i Mexiko och silvret i Sydamerika är förknippade med namnet Potosi. Amerikaindianerna utnyttjade inte dessa metaller som betalningsvärde utan endast som något vackert att använda till utsmyckning; konquistadorernas larmande ankomst vände upp och ned på hela deras liv. Aldrig senare har mänskligheten varit så drabbad av sorg och hemsökt av omätliga olyckor. Dominikanermunken Las Casas' skrifter beskriver hur blodiga och barbariska konquistadorernas expeditioner var. Han levde samtidigt som denna erövring av "Nya Världen" ägde rum. Nästan ett helt folk, de röda indianerna, blev utrotad. Inte ens uttrycket folkmord är tillräckligt starkt för att beskriva detta systems barbari.

Västvärlden försöker än idag att sudda ut och förtränga denna period i sin historia som alltför mycket stör det goda samvete man gärna vill visa idag. Mer än 25 miljoner människor blev nedmejade på 30 år enbart i Mexiko. Vid tiden för denna erövring var Mexiko en storstad med en halv miljon invånare. Den var kanske den största staden i världen vid denna tid.

Något senare skulle ännu ett stort brott mot mänskligheten komma att förövas: nämligen slavhandeln med de färgade som slets upp med rötterna från Afrika. Romanen, Roots (Rötter), av afro-amerikanen Alex Haley ger en mycket realistisk bild av detta. Ännu i våra dagar fortsätter denna utrotningsprocess. I vår tids Brasilien organiserar de vita veritabla jaktutflykter för att förfölja och mörda de överlevande indianerna. Detta problem har sysselsatt mig under lång tid och jag har alltid goda relationer med amerikaindianer av olika ursprung. I detta ämne äger jag en god dokumentation som blir bättre med åren.

Man frågar mig varför jag alltid tar upp problemet med amerikaindianerna. Om jag gör det, så är det därför att folkmordet på dem utgör en allvarlig folkmordsperversion, ytterst förbundet med en beklaglig världsordning, med exploateringen, slavhandeln, kolonisationen, krigen och miljöföroreningen. Man ska alltid komma ihåg att det är människans politik som har orsakat föroreningen av naturen. Uppkomsten av kapitalismen och dess sanna natur kan man inte korrekt förstå om man inte inser att dess födelseintyg är fläckat av indianernas blod.

Det andra stora brottet förorsakat av denna världsordning är slavhandeln, vilken förvisso inte är den slavhandel som Västerlandet försöker ge oss araber skulden för. T o m Platon medverkade till att institutionalisera slaveriet, vilket var en av grunderna i det grekiska politiska systemet i dess Republik där tre slavar skulle arbeta för varje atensk medborgare. Hos oss hade vi endast en motsvarighet som bestod av tjänstefolk i hemmet. Att förbinda detta med den slavhandel på svarta som kapitalismen startade har att göra med en vilja att avsiktligt förvirra begreppen och att man är illasinnad i sina syften.

Oussama Ben Zyad Ibn Haritha, välsignad av Profeten Muhammed och sedan av den förste kalifen Abu Bakr, som ledare för en armé som bestod av sådana stora män som Omar Ibn Khattab och Othman Ibn Affan, var son till en före detta slav.

Det verkliga slaveriet är kapitalismens slaveri som systematiskt har utövats av västerlänningarna och som har åderlåtit en hel kontinent: Afrika. Detta hemska tilltag om vilket historikerna är eniga i sin utsago att det kostade livet för över 100 miljoner afrikaner under åren 1492 till 1800.

Om man känner till att det vid den tiden i England endast fanns 3 miljoner invånare och i Spanien - en verklig stormakt - 11 miljoner invånare, kan man räkna ut att dessa 100 miljoner afrikanska offer idag skulle motsvara nära en miljard människor. Utan denna förlust skulle Afrika idag vara en demografisk jätte.

Dessa två iscensatta blodiga operationer - utrotningen av amerikaindianerna och slavhandeln med de svarta - har för evigt märkt kapitalismens födelse vilken skulle komma att alstra en fruktansvärd avkomma: kolonialismen. Låt oss t ex ta Algeriet: innan de franska kolonialisterna kom, hade vårt land 4 miljoner invånare. Men från det att motståndet mot inkräktaren började fram till emir Abd el-Kaders kapitulation, dvs under 17 års tid, skördades 2 miljoner algeriska offer, nära nog hälften av befolkningen.

Därefter var det vid varje revolt samma sak, och dessa skedde åtminstone en gång vart tionde år och markerade det algeriska folkets långa kamp för friheten. I varje revolt massakrerade de franska kolonialisterna hundratusentals mujahidin.

För mig redan då Christopher Columbus utropade:"...land!...land!", och därefter genom folkmordet på indianerna, började redan det nuvarande Amerikas bild att ta form. Världsimperialismens Amerika, det helvetiska Amerika!

Columbus var i färd med att leta efter färdvägen till Indien, kryddornas väg. Detta är något man inte får glömma: Amerika upptäcktes genom en resa i kommersiellt syfte... och det förblir fortfarande i våra dagar den främsta symbolen för folkmord, kommers, affärer och dyrkandet av pengarna.

Det finns en logisk kedja mellan folkmordet på amerikaindianerna, slavhandeln med de svarta och Mussolinis, Hitlers och Stalins brott i våra dagar samt med Napoleon och Bugeaud: utan att förstås förglömma atombomberna och världskrigen av vilka det sista var upphov till det första "experimentet" med atombomben. Jag har alltid frågat mig, varför just Japan? Varför inte ett annat land? Var inte kriteriet för amerikanernas val att de hade att göra med en "gul ras"?

Jag återkommer än en gång till denna kedja av händelser: andra världskriget som skördade över 62 miljoner offer. Gaskamrarna och Stalins terror fram till brotten som begicks i Beirut och till Super-standaren som spred död över Golfen. Hela denna kedja följer logiken från samma kultur, samma civilisation en kedja som successivt svetsats ihop ögla efter ögla och i vilken den senaste öglan förebådar den näst påföljande.

Från mordet på den första amerikaindianen till fällningen av miljoner ton bomber över Vietnam, till den rasistiska bomben över Hiroshima går det kolonialistiska arvet; från slavhandeln, fascismen, sionismen, nazismen och stalinismen... har en oförsonlig logik egenmäktigt inrättat en värld byggd på väl styrda begrepp.

- Efter detta, ska vi kanske återgå till vårt försök att definiera och inringa den arabiska och islamiska renässansens milstolpar och speciellt titta på parallellskeendet mellan inflytandet av wahabit-rörelsen på den arabiska renässansen respektive den franska revolutionen och dess inflytande på Europa. Samt sedan också tala om Mohammed Alis kamp i Egypten.

När det gäller wahabit-rörelsen måste man ge den ett stort erkännande. Den har representerat ett välgörande uppvaknande och framför allt har den förblivit en kvittning av gångna oförrätter för oss. Vi bör ge den all heder. Det korrekta sättet att analysera historien bör inte falla för frestelsen att fastna i omedelbara omständigheter. Wahabismens stora förtjänst är att den blev den första att rädda den arabiska och islamska världen från en dödsbringande dvala. För första gången på länge framträdde något nytt och kreativt på arenan i den värld som kallades den ottomanska Islam, bortsett då från Indien.

Den rörelse för reformer och enande som wahabismen innebar fick ett positivt mottagande av de sunda krafterna bland araber och muslimer. Två etapper markerar wahabismens utveckling. Den första: då rörelsen började under ledning av Mohammed Abdelwahab. Den andra: då Mohammed Ali framträdde i Egypten vilket sammanföll med cheikh Al Saouds beslut att ansluta sig till den nya doktrinen och understödja den.

Under den andra perioden kom wahabismen i kontroverser med den turkiska regeringen. Den ottomanske sultanen hade trott att han skulle kunna neutralisera de båda rörelserna Mohammed Ali och wahabisterna genom att spela ut dem mot varandra. Och de konfronterades också effektivt med varandra. Mohammed Alis arméstyrkor blev slagna åtskilliga gånger och upprepade försök att slå ned wahabisterna gjorde att man till slut lyckades knäcka dem. Ändå finns det kvar eviga spår av wahabismen och outplånliga influenser. Man dödar inte så lätt en idé.

Mohammed Alis strid mot wahabismen tjänade i allafall som en språngbräda för honom för att försöka erövra kalifatet i ett försök att ockupera Istanbul.

Trots att han nu lyckades komma fram till Istanbuls stadsportar, så blev han likväl stoppad i sin framfart, då han föll offer för en sammansvärjning av de europeiska länderna, som hellre föredrog att samarbeta med den dekadenta makt som det ottomanska kalifatet utgjorde än med den unga och livfulla makt som uppstått genom Mohammed Alis friska kraft. En makt som framför allt bar med sig realistiska verkliga tankegångar.

I detta sammanhang bör vi ta upp moderniseringens problematik, eftersom vi talar om renässansen hos araberna. Det står helt klart att det under denna period var möjligt, för att inte säga fullt realistiskt, för Egypten att fullfölja sitt moderniseringsarbete, på samma sätt som skedde i Japan. Ty Mohammed Ali hade, samtidigt som Meiji-dynastin, påbörjat stora politiska reformer både administrativt och socialt.

Det var även fullt möjligt att arabvärlden visade solidaritet med honom, ty han arbetade ju för att skapa ett modernt Egypten och en modern arabisk stat.

- Jag tror att detta arabiska perspektiv är ännu mer uppenbart hos Ibrahim, Mohammed Alis son.

Ja, jag tror t o m att det var han som var upphovet till att Mohammed Alis Egypten blev mera arabiskt målmedvetet. Han tog ansvar för sitt arabiska arv då han stred i Syrien och på den arabiska halvön, då han stred mot wahabisterna. På grund av detta anser jag honom som arabernas förste ledare. Det kan säkert tyckas paradoxalt för somliga men det är i allafall min åsikt.

- Wahabismen spelade alltså en religiös roll och utgjorde inte ett framträdande politiskt experiment som Mohammed Alis i Egypten?

Nej, men wahabismen spelade, på senare tid, en politisk roll bland Tidjani - och Idrissi - broderskapsordensfenomenen i Nordafrika, något som kan verka litet egendomligt, då man betänker att wahabismen ursprungligen uppstod som motståndare till brödraskapen, vilka de ansåg som kättare. Tidjani - och Idrissi - brödraskapen grundade religiösa sammanslutningar (zaouia), som har spelat en utomordentligt betydelsefull roll för Islams utbredning i det svarta Afrika, speciellt i Västafrika, i Sahel...

Allt detta har vi Mohammed Ali al-Sanoussi, av algerisk börd, att tacka för, då han vid sin pilgrimsfärd till Mecka fängslades av den wahabistiska tankeidén. Vid sin återkomst till Algeriet grundade han ett brödraskap inspirerat av wahabismen.

I själva verket kom wahabismen i Nordafrika från början från en militär sammanslutning men omformades sedan till ett religiöst brödraskap och det är detta som är paradoxalt eftersom de religiösa brödraskapen först bekämpades av Ibn Taymiyya och sedan av wahabisterna. Men jag vill än en gång säga att dessa två brödraskap har spelat en betydelsefull roll för Islams utbredning i Västafrika, även om sedan deras politik, på det interna planet, måste fördömas.

- Kan man - av det Ni nyss sagt - dra den slutsatsen att det efter renässansepoken har skapats en uppdelning mellan Egypten och Hedjaz (idag Saudi-Arabien) beträffande de ideologiska rollerna: till Egypten: den arabiska-nationalistiska ideologi som fungerade som en källa för reformer och förnyelse och till Hedjaz den religiösa ideologin, som reformkälla och som medel för att återuppliva det islamiska arvet? Är inte denna tudelning även aktuell idag?

Jag anser att en sådan jämförelse kräver en mera ingående analys. Vid tiden för Nahda (renässansen) fanns inte det fenomen som idag kallas arabisk-nationalism, utan då var arabism detsamma som islamism. Det handlade inte om en arabism sådan som den Michel Aflaq, Baathpartiets grundare (kristen), vill pådyvla oss. Aflaq är inspirerad i sin "arabism" av de franska politiska tankegångarna om nationalism, en ideoligi som var intimt sammanlänkad med den franska nationens historia och främmande för vår kultur. Denna idé om nationalism var t o m ganska ny i Europa och hade alltså inga djupa rötter i våra traditioner. Den uppstod i och med den franska revolutionen där den tjänade som medel att bekämpa den feodala regimen, som bygger på ärvda privilegier, liksom Europas övriga monarkier vilka stödde den franska aristokratin.

Tanken med nationen och nationalismen föddes med syftet att bekämpa monarkierna och de monarkistiska imperierna, på samma sätt som sekulariseringstanken uppkom, knuten till idén om särskiljandet av den politiska makten från kyrkans makt.

Sådana historiska situationer förekom inte i vår historia. Detta är orsaken till att den hos oss som talar om sekularisering alltid samtidigt talar om kyrkans historia i Europa! Detta är inte vår historia och allt tal om sekularisering är detsamma som att försöka ympa något främmande på den arabiska historien och på den arabiska kulturen.

- Men har då sekulariseringen ingen betydelse utanför sitt eget historiska sammanhang, socialt och kulturellt?

Den som talar om sekularisering talar inte som arab. Han talar inte om sin egen historia eller om sin civilisation. Hans referensramar är inte alls hos oss. De har "hamnat" någon annanstans som är irrelevant för oss.

- Hur ska man i förhållande till renässansens uppkomst och dess reformer placera in Orabi-revolutionen och hur skall man tolka dess idéer och dess filosofer: Tahtawi, al-Nadhim, al-Afghani och naturligtvis också Mohammed Abdou?

Tahtawi är inte som al-Nadhim. De skiljer sig mycket ifrån varandra. För mig representerar al-Nadhim den revolutionära arabiska inriktningen som har lyckats förena tanke och handling. På något vis skulle al-Nadhim kunnat vara den revolutionäre algerier som hade kunnat sätta igång novemberrevolutionen. Mitt omdöme om al-Nadhim gäller även för al-Afghani. Det är ingen tillfällighet att de ligger så nära varandra. Tahtawi däremot, om han nu har några goda insatser att vara stolt över, har emellertid från början representerat den s k "modernisationens" skadliga begrepp, källa till åtskilliga oklara aningar, missförstånd och dubbla budskap, speciellt det implicita begreppet att araberna skulle ha en försenad utveckling att ta igen och att det då skulle vara nödvändigt att gå samma väg som Västerlandet. En uppfattning som har givit upphov till många farliga deviationer. Det finns alltid ett organiskt samband mellan form och innehåll. Detta är ett verkligt problem som ännu framträder med skärpa i våra länder.

Arabiseringen är en nödvändighet och språket är väsentligt. Emellertid bör vi länka samman språket och metoden, språket och innehållet, annars kommer modernisationen att förbli ofullbordad på ett för oss skadligt sätt. Vi missbrukar ett tankesätt, ett sätt att vara, som är främmande för vårt verkliga sinne, vår identitet. För detta har, enligt min åsikt, Tahtawi en stor del av ansvaret. Man kan då lätt förstå varför marxisterna tagit honom till sig. Om han var bland renässansens grundare, när det gäller att översätta västerländska ideologier, så är han, när det gäller metoden, källan till den deviation som fortsätter ännu idag och som vi kan se ännu tydligare.

Fenomenen al-Afghani och Abdou

- Var finner man, på det filosofiska och det kulturella planet, vid tiden för Orabi-revolutionen och tiden som följde därefter, spår efter Ibn Taymiyya's tankar? Personligen tror jag att det faktum att Orabi-revolutionen misslyckades och dess filosofer skingrades, kom att fördröja renässansens verkningar.

Vår samtida historia påverkas av två vilktiga faktorer:

Ideologen Mohammed Ben Abdelwahab och wahabismen med sin utveckling och sedan med vad den slutligen förblivit teologiskt och politiskt.

Modernisations-fenomenet som befästes praktiskt och politiskt med Mohammed Abdou och sedan mer allmänt med salafi-rörelsen.

Det skulle vara intressant att uppehålla sig vid de skillnader som uppstod mellan de två ideologiska vägarna Mohammed Abdou och al-Afghani.

Mohammed Abdous tankegångar, vilka representerar salafi-filosofin, kan ses som en förlängning av Ibn Taymiyyas idéer när han presenterade dem för sin samtid. Dessa tankegångar influerades sedan, varför vet jag inte, politiskt av Abdou men inte alls av al-Afghani. Dessa tankar kan man återfinna hos cheikh Rachid Rada i de östarabiska länderna och hos Oulemaförbundet i Algeriet.

Denna strömning spelade politiskt en negativ roll. Varför?

Först och främst därför att den skiljde det praktiska från det teoretiska trots att praktiken och teorin är förenade i ett dialektiskt förhållande, och dessutom ägnades denna strömning speciellt åt bildningen. Förblindad av idén om "bildningen" och "utbildningen" har denna strömning glömt att den bästa "utbildningen" är i själva handlingen och att varje bildning som drivs utanför handlandet är en vanställning.

Det är den politiska tillämpningen av denna strömning som har framkallat "moderniseringen". Låt oss nu se på det politiska agerandet hos dess fanbärare: imamen Mohammed Abdou accepterade, efter Orabi-revolutionen och efter skriverier i tidskriften Al-Orwa al-Wothqa, slutligen posten som mufti i Egypten under Cromers ockupationsmakt, alltså under den engelska ockupationen...Man återfinner samma teser och samma alibi genom alla diskussioner och i kampen i Algeriet mellan Oulemasorganisationen och den politiska rörelse som framstod som mest lovande, dvs PPA (Partie du Peuple Algerien). Det var f ö uteslutande de mest militanta i detta parti som deltog i 1:sta novemberrevolutionen 1954.

- Detta får kanske sin förklaring i tidsandan under denna epok och speciellt de mycket nära banden som förenade Mohammed Abdou och Ben Badis?

Nej, inte alls, det som förenade dem var främst ett allmänt synsätt för metoden. Abdou's inflytande på Ben Badis var, efter dennes besök i Tunisien och Algeriet, inte speciellt betydande. Inflytandet finns främst i det synsätt man valt. Oulémas organisation, grundad i Algeriet av Ben Badis, är en förlängning av det synsätt som började med Mohammed Abdou i Egypten.

Vid den tiden yttrade sig detta genom en negativ politisk orientering. Mannen som skulle komma att uträtta något var i själva verket al-Afghani. Han var t o m helt motsatsen till Abdou. Han var en verklig revolutionär, en filosof, javisst, men framför allt en handlingens man, vilket också visar sig i att han nästan inte lämnat något skrivet efter sig, förutom en bok där han förkastar den materialistiska filosofin. Något som är egendomligt är att salafismen skulle överleva Abdous synsätt men inte al-Afghanis.

- Berodde det på det faktum att Al-Afghani inte var arab?

Jag vill inte spekulera i orsaken till det val som, genom historien, skedde mellan de två och vars tillämpning, för araberna, varit av negativ art både i Egypten och i Algeriet.

Oulémas organisation har konstant hållit tillbaka reformvänliga politiska partiers framfart, av vilka vissa - som t ex Ferhat Abbas, länga var allmänt accepterat. Jag tänker inte polemisera med denna organisation och dess anhängare, speciellt i de östarabiska länderna, men om man ska hålla sig till den historiska sanningen, kan man inte undgå att konstatera att deras politiska hållning mycket sällan varit till glädje för deras folk. Vad beträffar Algeriet var den, åtminstone i början av den väpnade revolutionen och två år framåt, rentut sagt skadlig. Farlig t o m i ljuset av den för vår nutida historia avgörande händelsen som den 1:sta november 1954 utgjorde och som var upptakten till vår befrielseprocess.

Detta är uppenbart och odiskutabelt: man kan läsa t ex Fathi al-Dib's memoarer om man vill övertyga sig säkert om detta.

Under två års tid efter revolutionens början bekämpade Oulémas organisation offentligt revolutionen och befrielsekampen. Alla algerier minns ännu detta...Likadant var det i Egypten med Abdou som i början var negativ till Orabi-revolten... även om han senare anslöt sig till den... för att slutligen ta avstånd från den då den misslyckades. Han t o m accepterade att bli stormufti i Egypten under Cromers engelska ockupationsmakt. Den politiska tillämpningen av detta arv framkallade Wafdpartiet och dess anhang.

- Kan man urskilja några grunddrag ur denna strömning?

Grundtankarna finns i Abdous skrifter och de förslag han drog upp för al-Afghani.

Han sade då: "Först måste vi omforma människorna och det tar tid att forma en ny generation."

I Algeriet finnar man samma resonemang hos våra Ouléma i deras motstånd mot de revolutionära strömningarna. Så till den grad att två av ledarna för dessa Ouléma från Algeriet, cheikh Tebessi och cheikh Wartilani, 1954 på väg till Mecka stannade i Kairo och togs emot av Nasser, som då tog upp deras attityd gentemot revolutionen till diskussion. De svarade honom då:"Vi kan inte bekämpa och segra över Frankrike med ett okunnigt folk! Vi måste först forma en generation välinformerade och målmedvetna ungdomar innan vi kan tänka på att börja en revolution." Nasser svarade dem: "Hur kan man vänta då revlutionens eld ska sprida sig enbart i Marocko och i Tunisien; det är oundvikligt att den sträcker sig även till Algeriet. Folken är mogna för detta."

Historien har visat dessa "Ouléma", att folket inte var så okunnigt som de trodde. Vårt folk var väl medvetet men enligt andra kriterier som Oulémas' sammanslutning inte kände till! Det kvarstår dock att denna fatala missuppfattningsförvirring existerar än idag p g a deras misstag. Detta trots att det ju är så uppenbart att det enbart är handlingen som hjälper att tänka rätt.

- Orabi-revolutionen kom efter Mohammed Alis reformer. Ourabis revolt är en händelse av mycket stor betydelse och den anses vara en händelse som initierade Nassers revolution.

Jag anser också att det var Orabi-revolutionen som initierade Nassers revolution. Jag ser ingen grundläggande skillnad mellan de två revolutionerna, ty, om man utgår från idéerna som grundval, kan man se att dessa är desamma, speciellt idén om befrielse och renässansens mål. Man kan säga att Orabi-revolutionen har frambringat Nasser-revolutionen. Men ni kanske ställer frågan för att få reda på varför den misslyckades? För min del tror jag att, förutom några misstag, kom denna revolution litet för tidigt. Begreppen krånglade till det hela och åtskilliga krafter gick samman mot revolutionen.

- En fråga apropos al-Afghani, denne store revolutionär, slöt inte även han, mot slutet av sitt liv, "fred" med motståndarna. Komprometterade inte han sig med den dekadenta ottomanska makten?

Det fanns svagheter hos al-Afghani. Ingen är perfekt, och det gällde t ex just de detaljer ni nu påpekar. Men man kan förklara det med att han blev ställd i svåra prioriteringsval i frågor som han ansåg vara väsentliga och detta i ett givet ögonblick då hela Västerlandet var sammansvuret mot kalifatet.

- Vad handlade det egentligen om? Var det om kalifatet som politisk företeelse eller var det om al-Jamaa al-Islamia som samlande i en enhet hela den islamiska världen i vilken ingår arabvärlden?

För honom handlade det om att försvara al-Jamaa al-Islamia. Afghani försökte påverka det ottomanska imperiet att lyssna mer på reformisternas uppmaningar och försöka rätta till situationen innan Västvärldens anfall fick imperiet på fall. Han ansträngde sig mycket i detta syfte. Man kan kanske missförstå hans "närmanden" till det ottoanska riket men han drevs helt och hållet av denna enda omsorg och det är helt normalt med hänsyn till den situation han levde i. Ärligt talat kan man inte betrakta hans agerande på något annat sätt. Han var en man med ett anmärkningsvärt mod. Han fruktade ingen. En dag inställde han sig vid sultanens hov alltmedan han förstrött fingrade på sitt radband. Sultanens hovståthållare anmärkte på honom:"Hur vågar ni stå och leka med ert radband inför sultanen?" Afghani svarade:"Han leker med människors liv och du tillåter dig att förebrå mig för att jag leker med mitt radband!"

Man kan kritisera Afghani för vissa saker, likväl är det fel att säga att han var eftergiven mot det ottomanska imperiet.

Man kan tvärtom säga att han visade alltför mycket överseende med Renan just ifråga om "moderniseringen", men det är en detalj. Vi bör lägga ett globalt omdöme om Afghani, beträffande hans samlade verk, hans gärning och hans liv. Han är en beundransvärd man.

- Sista tiden blev al-Afghanis liv och agerande föremål för polemik; man har anklagat honom för att tillhöra frimureri och för saknandet av intellektuell konsistens. Känner Ni till det som Louis Awadh har skrivit om detta och den strömvirvel som drogs igång efter det?

Jag har delvis fått kännedom om detta. Jag anser att alla dessa påståenden härrör från rena överdrifter av en viss sensationslysten press. Vad gäller frimureriet kan detta kanske förklaras med att det har funnits säkerhetsskäl som påverkat det hela; men från detta till att ifrågasätta hans islamiska tro; det är ett steg som jag bestämt vägrar att ta.

Endast mycket exakta kritreriedefinitioner, där man tar med i beräkningen den periodens historiska verklighet, skulle kunna medge en rättvis bedömning av denne ofta förtalade man. Vi bör nu ge honom vårt erkännande och tillstå hans storhet, sedd i relation till de förhållanden han tvingades leva under.

- Beträffande detta, varför anser man inte al-Afghani som arab? De moderna vetenskapsteorierna säger oss att var och en som nyttjar ett visst språk som redskap för tankar, medel att uttrycka sig med och kulturellt stöd - vilket är fallet med vår filosof och ideolog - måste också göra anspråk på att tillhöra den kultur som representeras av detta språk. Vi syftar här mindre till att på nytt diskutera om al-Afghani var arab eller iranier, än till att påpeka att de hundratals människor som, på samma sätt som han, är frukten av den arab-islamiska civilisationen trots att de inte etniskt är araber, ändå är det sett utifrån denna definition.

Man måste nog en gång för alla grundligt utreda frågan om vad det är att vara arab. Vad är en arab? Vem är du, vad är du?

Jag definierar inte arabiskhet på etniska grundvalar. Om araberna från början utgjorde grunden för Islam så har arabiskheten sedan utvidgats till andra områden och andra kulturer. De västliga medelhavsländerna (Nordafrika t ex) är inte etniskt arabiskt utan berberiskt, medan det kulturellt är i grunden arabiskt. Samma sak är det med Sudan som är arabiskt även om det etniskt är afrikanskt. Arabiskhet är alltså snarast ett kulturellt begrepp inte ett etniskt. Man finner samma arabiseringsprocess idag i länder som Mali, Tchad och Guinea som tvivelsutan kommer att vara arabiska inom en snar framtid. Studier i arabiska språket införs i undervisningen på olika nivåer, speciellt vid universiteten. Med tiden kommer arabiskan där att bli första språket och, som det är för muslimerna, det bästa verktyget att uttrycka sina känslor med och för att registrera och förklara för sig vår tids verklighet. I detta sammanhang blir också frågan om de regionala språken, som berberiskan i Nordvästafrika och kurdiskan i de östra arabländerna, aktuell.

Jag anser inte, till skillnad från vissa andra, att de utgör ett problem i den arabiska enheten. Tvärtom är de en tillgång. Dvs jag tror inte att dessa språk, för någon längre tid, skulle kunna fungera verksamt i en kommande modern kultur. Att man på vissa orter avvisar det arabiska språket hänvisande till att man vill främja regionspråken, kan inte dölja deras verkliga avsikter: nämligen att förbereda det triumfatoriska införandet av de franska och engelska språken... detta är f ö något som redan skett på vissa håll.

För att återvända till vår fråga, så anser jag att al-Afghani, som faktiskt var iranier inte afghan, är arab ur kulturell synvinkel. Det är på grund av att han framför allt ville tjäna en Islam globalt som han har hållit sitt iranska ursprung i skymundan och för att därigenom undvika att den shi'itiska frågan skulle komma i förgrunden och bli ett hinder i förverkligandet av hans idéer. Al-Afghani är en arab som har framfört arabiskheten mycket mer än t ex Mohammed Abdou och betydligt mer än de arabiska kristna som deltog i arabrevolutionen. Han var mycket klarsynt, då han föreslog den turkiske kalifen att inrätta arabiskan som officiellt språk. Det är inget tvivel om att detta beslut kom att avsevärt stärka enheten i den islamiska världen.

- Tror Ni att Mohammed Abdous och al-Afghanis val skedde av en slump eller att de motiverades av yttre omständigheter?

Jag är övertygad om att personliga skäl var avgörande. Individens utbildning är viktig; Mohammed Abdous och al-Afghanis personligheter var verkligen mycket olika. Den senare lämnade mycket litet skrivet efter sig, han dog av förgiftning och blev efter sin död offer för tystnadens konspiration medan Abdou's öde blev helt annorlunda. Han blev mufti i Egypten, alltså en man i framskjuten position, skrev åtskilliga böcker och grundade en skola som blev ett forum för spridandet av hans idéer först med cheikh Reda och därefter med andra. Enligt min åsikt härrör kärnan till detta fenomen från en enda politisk fråga: hos imam Abdou finns otvivelaktigt en vilja till reformer men han var inte en revolutionär... Mot slutet av sitt liv blev han t o m motståndare till revolutionen. Denna urtyp förekom förresten också i samband med franska revolutionen och förekommer i de flesta revolutionära sammanhang. Den enda gemensamma punkten för Abdou och revolutionen var uppfattningen att det är nödvändigt med politiska revolutioner. I övrigt var han emot revolutionen som sådan. Omständigheterna gjorde att imamen kom att föras fram på arenan medan hans läromästare, al-Afghani, förblev glömd och t o m nedvärderad. På detta sätt kom salafismen, representerad av Abdou, att göra sig känd och spridas och därmed vinna terräng.

- Vad har Ni för uppfattning om de islamiska skolor som föddes dvs renässansen (Nahda), och om salafism-rörelsen i de västarabiska länderna, i Sudan och senare i Libyen före och efter amir Abdel-Kaders revolution? Detta sett i ljuset av Ert ställningstagande gentemot salafismen i allmänhet?

Först och främst måste man göra klart att amir Abd el-Kader inte var en salafi utan en soufi inspirerad av el-Ghazalis och Ibn Arabis anda. Han var en brödraskapsman (zaouiaman). Hans far, Mahieddine, ledde det religiösa Zaouiabrödraskapet i den lilla staden Tobna. Av dessa skäl kan man inte betrakta amir Abd el-Kader som en anhängare av salafismen; hans arbete kan förresten inte hänföras till denna tradition. Främst en handlingens man blev han mot slutet av ett liv vigt åt kampen för sin tro.

De religiösa brödraskapen (zaouia) spelade under vissa perioder en framträdande roll i vår historia, speciellt i Algeriet. Då alla våra politiska och sociala byggnader störtade samman under kolonialismens anfall. Enbart brödraskapsordnarna var de, som fortsatte att undervisa, utbilda i och försvara Koranen och värna om det islamiska zakat-systemet. Det var från dessa brödraskapsordnar som "hamalat al Coran" kom. Vid denna tid då nationen hade skakats i sina grundvalar, kom "hamalat al Coran" att utgöra ett skydd för traditionen, trons bevarande och övertygelsen. Det fanns åtskilliga som kunde den Heliga Boken utantill, även om de inte alltid förstod innebörden i den. Ouled Ziri-släkten som jag personligen kände är berömd för sina många "trosväktare". Denna släkt, som deltog i motståndskampen vid sidan av amir Abd el-Kader, tillfogade 650 franska soldater ett stort nederlag i den berömda Sidi-Brahim striden och blev sedan våldsamt tillbakaslagna. Män, kvinnor, barn och gamla i denna släkt massakrerades av kolonialisttrupperna som förstörde staden totalt. De överlevande måste lämna sina ägor och ta sin tillflykt till de ofruktbara bergen och där föddes en ny generation. Deras ättlingar är idag berömda för sin fallenhet för högre studier. Det var i reaktion mot detta folkmord som decimerade deras släkt som de hängav sig åt studier av Koranen: alla, stora som små. Detta var deras revoltskri, ett sätt att bekämpa kolonisationens barbari. Alla medlemmar i denna släkt blev hamalat al-Coran och har förblivit så.

- Hur är det med senoussi-brödraskapet i Libyen och tidjani-brödraskapet i Algeriet?

Dessa två broderskapsrörelser, som ursprungligen började som militära ordnar, har omvandlats sedan till ("zaoui") religiösa brödraskapsordnar. De existerar än idag. Men vi ska göra klart att brödraskapet Idrissi, som även kallar sig senoussi, från början var från Algeriet och inte från Libyen. De håller till i trakterna kring Mostaganem i Algeriet.

- Vi återgår till de östarabiska länderna; vid samma tid eller strax därefter finner vi där Rachid Rada så Chakib Arslan och före dessa al-Kawakibi. Var skulle Ni vilja placera in var och en av dessa?

Var och en av dem har spelat en viktig roll. Och man måste också påpeka att med dem kom tanken med moderniteten att profilera sig mera klart.

- Al-Kawakibi var motståndare till det ottomanska riket och flydde till Egypten vid samma tid som fraktioner av den egyptiska intelligentian protesterade mot västerlandets intrång och myntade parollen om en panislamisk enhet.

Al-Kawakibi var motståndare till det ottomanska styret. Det är sant att det ottomanska riket har haft sin egen historia och gått igenom ett imperiums alla vanligaste faser: tillkomst, höjdpunkt, nedgång och sönderfall. Därför är det nödvändigt att inte fastna i en blandning av begrepp. Vi använder ofta ett språk som är främmande för oss. Begreppet kolonialism är inte alls tillämpbart på ottomanerna. Kolonialism är detsamma som plundring och exploatering. Men här är det så, att ottomanernas ankomst till den arabiska världen inte hade sådana avsikter, vilket inte hindrat dem från att begå många misstag liksom alla statsmakter gör. Inte ens de stora revolutionerna har varit fria från misstag. Se på Mohammed Ali i Egypten, gjorde inte han många misstag?

Dessa misstag kan inte rättfärdiga att man betecknar dem som kolonialism eller imperialism. Detta motsäger den historiska sanningen.

- Av samma skäl uppfattar inte heller jag ottomanerna som kolonialister, men det återstår vissa frågor att reda ut.

Jag håller med om att det ottomanska riket ibland var despotiskt men inte skiljer det sig på denna punkt från alla de andra arabiska regimerna eller hur? För den skull kan man inte klassa det som kolonialistiskt.

- Men varför upplevde vi, mitt under den ottomanska epoken, en allmän nedgång inom jordbruket, hantverket och på det kulturella planet?

Det var en uppenbar nedgångsperiod, men det är en logisk följd av historiens cykliska gång. Dekandensen korrelerar allmänt med det ottomanska rikets förfall. Men all jämförelse med kolonialismen kommer att dölja, medvetet eller ej, dess i grunden helt annorlunda natur.

- Personligen tror jag att orsaken till att omdömena om ottomanerna går så isär beror på det faktum att det är geografiskt långt emellan de västarabiska länderna och de längst bort liggande östarabiska länderna. Det långa avståndet mellan Maghreb och Istanbul har fått som konsekvens en relativ autonomi. Och för Machreks del, med kort avstånd, har det fått en regressiv politik som resultat.

J ag tror inte att det är så. Det geografiska läget har kanske varit en faktor men jag tror att historien är huvudorsaken. Kom ihåg att de västarabiska länderna (Maghreb) alltsedan 1400-talet och ända fram till 1700-talet var begärliga för spanjorerna, vilka lyckades ockupera - och innehar ännu idag - vissa kustområden; de lyckades t o m inta Tlemcen, som då var huvudstad. Vad beträffar de östra arabstaterna så utsattes dessa inte för denna fara på allvar förrän i början av 1900-talet. Jag misstänker starkt våra kristna bröder i dessa länder för att ha spelat en inte oväsentlig roll i spridandet av denna skeva bild av det ottomanska rikets existens. Ty för Västerlandet ända fram till första världskriget, har fienden nummer ett varit Islam, vilket "den store Turken" har fått representera och vilken västvärlden vill avliva. Det är orsaken till att den ottomanska staten utgjorde den främsta måltavlan för Västerlandets aggressiva krigföring. Aggressiviteten finns också nu och även korstågen, men symbolen att bekämpa har ändrat ansikte, det är nu den Iranska islamiska revolutionen.

Ändå är kristendomen från början arabisk. Den är en del av vårt kulturella arv. Men Västerlandet har integrerat den i sig och ändrat dess ursprungliga kulturella innehåll. Även om västerlänningarna inte gillar det så finns, Kristus - Aissa - hos oss, liksom Moses och Abraham har lagt beslag på kristendomen. Västvärlden har gjort om kristendomen till en fagocyt, en västerländsk kulturell produkt vars symbol är påven och hans makt. Det är där som normen av en "ny" kristendom föds, en kristendom som sedan har populariserats och spritts världen över. Korsfararna, vilkas anda ännu idag finns kvar, var den giftiga produkten av denna list. Den "kristna" Västern och de araber som är under västerns inflytande, har uppfunnit denna idé om den "ottomanska kolonialismen" I den islamiska världen, har våra kristna arabvänner försökt sprida denna lögn t o m vid en tid då det ottomanska riket, i upplösning, mindre och mindre tog sitt ansvar genremot de kristna och muslimerna i arabvärlden.

- Det är sant att de religiösa minoriteterna inte har något att förebrå den ottomanska politiken gentemot dem. Men å andra sidan har majoriteten lidit mycket av minoriteternas fåmannavälde, på vilket ottomanerna har stött sig för att rekrytera arméer och militära strategier.

Beträffande minoriteterna utmanar jag vem som helst att ge ett exempel på en mera rättvis politik än den som fördes då, och kanske även idag. Se på Västerlandets historia. Hur var judarnas ställning i det ottomanska riket då nationalismen föddes? Och då föddes den grekiska, ungerska och bulgariska idén om nation och konstitution inom det ottomanska riket. Judarna tog då parti för den ottomanska staten. Efter dessa länders självständighet var det faktiskt judarna som blev de första offren. De flydde från förföljelserna i det mycket katolska Spanien och tog då sin tillflykt till det ottomanska riket där somliga av dem bor än idag, speciellt i Istanbul. Då det ottomanska riket blivit "en sjuk man", emigrerade de till trakterna kring Österrike. Dessa judar är inget annat än släktingar till de andalusiska judar som, tack vare Islam, överlevde i symbios med araberna under Andalusiens guldålder. Efter "reconquista" flydde de från inkvisitionens fasor och vissa slog följe med muslimerna mot de västra arabländerna och andra slog sig ned i Turkiet. Det här är inget påhitt. Historiens fakta finns där och kan inte motsägas. Sanningen är att ottmanerna var de som absolut minst tillämpade diskriminering av minoriteter jämfört med andra stater. Det är inte så länge sedan, 1940, som Västerlandet framkallade sådana fenomen som Hitler! Men före skaparen av krematorierna hade fransmännen jagat judarna ur sitt land varje gång koleran grasserade. De trodde helt enkelt fullt och fast att de skulle slippa koleran bara de utrotade judarna! René Girards bok, "Syndabocken", ger en tydlig bild av detta. Judarnas största misstag är att de besitter och utövar hat mot araberna och muslimerna. Historiens fakta rättfärdigar inte detta hat. Då andra länder stötte bort dem, fick de ju välvilligt skydd av araberna under långa perioder i historien och detta enligt en lagstiftning beträffande minoriteter vars motsvarighet inte finns någon annnanstans.

Det räcker med att läsa t ex Najran-fördraget mellan Profeten och de kristna, eller Medina-fördraget, efter Hégire, vilka redan då befäster grundlagstiftningen om minoriteter i det islamiska samhället.

Rasism och diskriminering, i alla olika former, är det mest gemensamma hos alla folk. Det finns inga, muslimer inbegripna, som kan göra anspråk på att aldrig ha förfallit till någon av dessa former. Men allt är relativt. Sant och allmänt erkänt, bland majoriteten av historiker, är att Islam, historiskt sett, har varit en toleransens religion. Beträffande rasism, väger vår dossier jämförelsevis lätt i förhållande till de andras.

En dag, i samtal med algeriska judar, sade en av dem till mig: "Ahmed, du talar oupphörligt om Islam, vad blir vår status i ett islamiskt Algeriet?" På det svarade jag: "Den kommer inte att bli annorlunda än den ni upplevt nu i över tusen år." Varför ockuperades Algeriet? Två judar var orsaken till detta. De var spannmålsförsäljare och hade sålt säd till Frankrike alltsedan hungersnöden som 1789 följde franska revolutionen. Frankrike vägrade att betala dem. Den muslimska regeringen i Algeriet tog ställning för de två judarna och tryckte på för att den franska regeringen skulle betala sin skuld till dem. Algeriets överhuvud blev så upprörd över den franske representantens i Alger arrogans, att han slog till honom med sin solfjäder. Det blev en makalös förevändning för Frankrike att lägga beslag på "kornboden" Algeriet!... Om jag minns rätt så hette de båda judarna Bakri och Bouchnak. Måste man påminna om att det i amir Abdel-Kaders regering fanns judiska ministrar!

Arabernas historia har heller inte producerat vare sig någon Hitler eller någon Mussolini. För oss är judarna de arabiska sönerna till Sarah liksom vi är sönerna till Hagar. Vi är semiter och kusiner till ras och språk. Vi är som två grenar från samma stam: araméerna. T o m juden domen och Islam är två grenar från en stam: profeten Abraham. Deras profeter är våra. Vi har mycket gemensamt.

Men detta har inget att göra med problemet Israel. Vi erkänner inte Israel och kommer aldrig att göra det, ty det är en vital fråga för oss. Att göra slut på Israel är för oss en fråga om att vara eller inte vara. Israel - det är den västerländska imperialismen. Israel bör försvinna från området, allt annat är bara tomt prat.

- På sitt sätt har salafismen förvisso spelat en mycket positiv roll vad det gäller att bevara och skydda vårt fädernearv och att slå vakt om det islamiska budskapet under en av de mest kritiska epokerna i vår historia. Sett ur denna synvinkel berodde mycket på salafismens verksamhet.

Ja, man måste obestridligen tillerkänna den denna gynnsammma roll. Men för att vara rättvis måste man också ta upp dess politiska problematik. Den negativa aspekten dominerar över den positiva. Om jag envisas att påpeka den negativa aspekten snarare än den positiva så beror det på att vi nu är mitt uppe i en rekonstruktionsperiod och att salafismen nu inte kan vara oss till någon hjälp alls. Vilka begrepp eller vilken idé har då salafismen tillfört oss under hela tiden fram till nu, inkluderas de muslimska Brödraskapen, som är den viktigaste grenen av salafismen. De muslimska Brödraskapen skiljer sig från den klassiska salafismen genom det faktum att handlandet inte alltid är förvisat till andra planet; därav kom det sig att dessa deltog i kriget om Suez-kanalen.

Frågan kvarstår: har salafismen - inklusive de muslimska Brödraskapen - aldrig presenterat en programförklaring under tiden från självständighetsförklaringen fram till våra dagar?

Jag vill ställa frågan så här: varför har de muslimska Brödraskapen inte lyckats ta makten och införa en regim enligt sina föresatser?

Det är helt enkelt för att de inte erbjuder något som helst perspektiv. Ännu idag har de inte tagit upp någon av de väsentligaste frågorna som bekymrar arabnationen, om man bortser från de syriska muslimska Brödraskapens program. Även den syriska programförklaringen är mycket otillräcklig och ofullständig; det är snarast ett enkelt utkast än ett verkligt program.

- Ni är tydligen välinformerad beträffande de syriska "bröderna". Kan Ni berätta litet om det?

Programmet visar att "bröderna" har gjort lovvärda ansträngningar. De tar slutligen upp vissa ekonomiska och sociala frågor i våra länder, vilket aldrig förr gjorts i deras historia. De tar äntligen upp några ekonomiska och sociala problem i våra länder.Vad beträffar industrins förvaltning förordar de en modell som ligger nära självförsörjningen. Jag var mycket intresserad av dessa idéer i programmet eftersom de visar prov på en kunnig uppfattning om de socio-ekonomiska problemen. Likväl kan detta försök bara betraktas som preliminärt. En uppmaning till utövandet av ijtihad på alla områden. Det är därför som denna rörelse skulle kunna vinna på att överge den naiva mekaniska upprepningen av Koranens vers "Vi har inte glömt något i Boken".

Visst, allt har sagts i Koranen. Men man måste dock ha förmågan att återuppta vägarna som Islam erbjuder oss, dvs ijtihad. Användandet av förnyelsen och sunt förnuft för att tänka själv i Islams ramar för att, i de islamska länderna, förnya tankegångarna så att de blir tillämpliga på den samtida problematiken och att man därmed kan formulera ett autentiskt program på det kulturella och civilisationsplanet.

Det ankommer också på oss att för detta program finna en politisk tillämpning som blir gångbar såväl i Algeriet, Irak och Egypten som på övrig islamisk mark. Med andra ord, att framlägga ett gemensamt rättesnöre som likväl är flexibelt i sin tillämpning efter de förutsättningar som finns på olika ställen där det ska tillämpas. Vi känner starkt det akuta behovet av en ny världsordning ty vi är alla eniga om att i det nuvarande systemet finns inte plats för oss. Det handlar alltså om att lämna detta system; något som vi inte kan uppnå genom dagens splittring - enligt principen "var och en för sig själv" - utan endast genom ett enande och genom att skapa ett homogent block. Såvitt jag förstår är man inte tillräckligt medveten om detta vitala problem.

- Det som tycks mig ännu mer negativt hos vissa rörelser samtida med salafi-rörelsen, är en farlig brist på realism. De vägrar helt enkelt att se verkligheten i ansiktet och sporrar även massorna att följa dem i deras historiska flykt till det förflutna.

Istället för att hålla sig till Islams kärna stannar de vid den ytliga skalan.

Man måste se det moderna livets verklighet i ansiktet: vi har problem med bostäder, kommunikationer, byråkrati, korrumption...

- Men vi lider framförallt av frånvaron av demokrati (choura)?

Absolut, det skulle vara bättre om den religiösa strömningen ägnade sig mer åt att reflektera över dessa problem och försöka finna en lösning, än att lägga all energi på att diktera långa listor med förbud, som säger till folk att bojkotta TV, att inte bära den eller den klädseln eller påbud om att bära skägg, etc. Detta medan folk dagligen stöter på de olika regimernas förbud och förtryck.

Vi borde tänka på den Hadith som säger: "försök att underlätta snarare än försvåra. Säg det som ger förhoppning och uppmuntran hellre än förebråelse och missmod."

Man förebrår och stöter bort människorna istället för att komma med svar, som förmår fylla de oräkneliga luckorna i vårt liv. Man bör bygga de grundvalar vi behöver istället för att bygga illusionerna i vilka vår självtillfredsställelse fångar oss.

- Det väsentliga är att den kulturella faktorn går före allt annat?

Ja, nyckeln till hela lösningen ligger i kulturen. De ansträngningar som inte tar den i beaktande har ingen effekt och ingen framtid.

- Om vi tar kulturen som främsta grundval för vårt projekt, kommer detta automatiskt att föra oss till Islam.

Den kulturella faktorn är av avgörande betydelse. Det blir även nödvändigt med en radikal revidering av vårt tal och vårt ordförråd, sett i ljuset av den nu framträngande moderna språkvetenskapen - speciellt lingvistiken - som vissa inte tvekar att kalla vetenskapens vetenskap. Vi använder t ex ofta begrepp som "utveckling" eller "nationella bruttoinkomsten", vilka är västerländska begrepp som representerar ett kulturellt innehåll rakt motsatt till vår kulturs begrepp och våra intressen.

Begreppet "nationella bruttoinkomst" står t ex i rak linje med den cartesianska rationella filosofin... Det är precis här faran ligger.

Vi bör vara vaksamma vad beträffar kapitlet utveckling. Vilken utveckling för oss? Vi vill en annorlunda utveckling, väl förankrad i vår kulturella miljö och sfär. Den sanna utvecklingen är den som betraktar människan som det främsta målet. Eller hur ser den utveckling ut som Västerlandet erbjuder? Är det utvecklingen av bruttonationalprodukten? Den är långtifrån synonym med människans utveckling och fullbordan av mänskligheten. Det räcker med att se under vilka bedrövliga förhållanden som större delen av världens befolkning lever, för att övertyga sig om detta. Det räcker att se dessa oroväckande skuggzoner som bara växer, i förhållande till de sociala missförhållanden t o m i samhällen som visar upp den högsta BNP. Nej, den sortens utveckling vill vi inte ha.

- Förlåt om jag återvänder till salafismen. Har Ni läst den nyss utkomna boken av Mohammed Amara, där han skriver om den positiva roll som salafismen lär ha spelat under renässansen?

Jag känner inte till så mycket av det som Mohammed Amara har skrivit. Men min ståndpunkt förblir likväl klar och kategorisk då det gäller salafismen och jag beklagar att han inte har fördjupat sig och att han fastnat i ett okritiskt tänkande. Jag har inget otalt med honom men jag eftersträvar ett så klart och ärligt resonemang som möjligt om det förflutna.

Under min tid av politiska erfarenheter och min långa verksamhet som revolutionär, har jag länge haft att göra med salafismen, och det är alltså på grund av erfarenhet i frågan som jag har en åsikt och det är också därför som jag i högsta grad reserverar mig beträffande salafismen, samtidigt som jag kan konstatera att en viss tvetydighet omger några av de roller den har spelat. T ex den betydelse som cheikh Ben Badis allmänt hade i Algeriet och speciellt för förberedelserna för 1:sta novemberrevolutionen.

Om ni tillåter ska jag tala litet om denne man för vilken jag hyser den största respekt såsom varande en man med integritet och för de vällovliga insatser han gjort på arabiseringens och undervisningens områden, men vars politiska verksamhet, om man ska vara ärlig, inte har inneburit något positivt, i motsats till vad man anser, i de östarabiska länderna.

1937 anhöll Ben Badis om franskt medborgarskap under ett möte mellan muslimer och fransmännen. På detta möte var tre politiska strömningar representerade: bl a Oulémaorganisationen och de "valda infödda", algeriska representanter i det franska parlamentet som också anhöll om franskt medborgarskap.

Man förstår varför Oulémas' ställningstagande inte kunde leda till krav på självständighet.

Därför intog Oulémas' tidskrift längre fram öppet en fientlig hållning till novemberrevolutionen. Ouléma gick t o m så långt att de ingick en pakt med Nouri Said för att försöka motverka vår allians med Nasser! Det var detta svek som föranledde FLN att arrestera de medlemmar som befann sig i Kairo.

Denna fientlighet mot revolutionen var för övrigt ingen nyhet. Redan på 40-talet var de trogna allierade med Ferhat Abbas' parti, som var en fanatisk anhängare till en organisk "integration" med Frankrike. Ferhat Abbas skrev bl a: "Jag har frågat historien, jag har frågat de döda och de levande och jag har besökt kyrkogårdarna; ingen har talat med mig om existensen av den algeriska nationen." Ouléma och Ferhat Abbas' parti (UDMA) var alltså i en helig allians motståndare till det Algeriska folkets parti, vilket krävde Algeriets självständighet.

- Dessa fientliga inriktningar, var de begränsade till en speciell period i historien eller var de hela tiden utmärkande för denna organisations verksamhet?

Denna fientlighet var inget isolerat fenomen. Den förekom under organisationens hela aktiva period och avbröts aldrig. Dess politiska ställningstagande var alltid direkt eller indirekt lierade med Ferhat Abbas. Redan under revolutionens första år, och p g a deras förräderi, var revolutionens ledning tvungen att döma tre av Oulémasorganisationens ledare till döden. Det kan jag avslöja för er.

Av dessa tre var det endast en som blev avrättad. Det var Allawa. Han var från Constantine och var mycket nära allierad med Ferhat Abbas. Jag tror t o m att de var släkt med varandra... Den andre, Tawfik al-Madani, föredrog att gå under jorden då han fått kännedom om dödsdomen mot honom. Han sände ett meddelande där han sade sig vilja ansluta sig till revolutionen. Jag anmodade honom då att förena sig med oss i Kairo och offentligt deklarera sin anslutning till oss. Det gjorde han och efter självständighetsförklaringen blev han minister i min regering. Idag är han pensionerad. Cheikh Khaireddine var den tredje. Han blev inte heller avrättad och lever förresten ännu.

Det var verkligen svårt att förstå hur en organisation som påstår sig tillhöra Islam kunde säga sig vara neutral i en debatt som rörde vårt folks framtid och därmed också Islams. Hur skulle man då kunna ha förståelse för att de bekämpade Islam och revolutionen? Vi kunde inte acceptera detta.

Detta är en liten del av "Oulémas"-organisationen. Jag skulle kunna berätta mycket mer!. Och att efter detta komma och säga (skrattande) att revolutionens andlige fader är Ben Badis. Vilken rövarhistoria!

Se på Algeriet idag, man skulle kunna säga att historien upprepar sig. Vet ni vem som utarbetar den nuvarande regimens politiska "strategi" ? Nå, det är samma "Oulémasorganisation"! Se på utrikesminister Ahmed Taleb al- Ibrahimi's ställning och uppdrag. Han är arkitekten bakom de politiska närmandena till Saudi-Arabien, till "försoningen" med Marocko och till befästandet av de obalanserade banden med Västerlandet. Han är ingen annan än sonen till cheikh Bachir al-Ibrahimi, som var ledare för Oulémas' organisation... Man kan också nämna ett annat fall, Chibane, idag minister i religiösa frågor, vilken presiderar vid s k islamiska seminarier!

Man kan av detta lätt förstå varför den algeriska politiken vänds bort från den arabiska solidariteten och från den revolutionära solidariteten.

- Man säger att A.T. Ibrahimi bara är adoptivson till cheikh al-Ibrahimi, är det så?

Jag har också hört detta, men jag vet inget om det. Det har heller ingen betydelse. Det som betyder något är att han väl framstår som dennes son på det ideologiska planet. För att återgå till ett mera hemligt faktum och ganska komprometterande för Oulémas' organisation, ska jag avslöja för er att då vi i Kairo hade beslutat att arrestera cheikh al-Ibrahimi och den delegation av Ouléma som var i hans sällskap, var han på väg till Bagdad för att realisera en allians med Nouri Said mot vår revolution.

Med respekt för hans höga ålder arresterade vi till slut bara medlemmarna i den delegation som följde med honom. Vad beträffar hans son, Ahmed Taleb, så minns jag att jag tog emot honom en dag i Tripoli (Libyen) då han hade blivit utsänd till mig från en organisation av algeriska studenter, för att ordna upp ett problem i motståndsrörelsen. Mot slutet av arbetsdagen, då han skulle gå, sade han en smula generad till mig: "Jag är Ahmed Taleb, cheikh Ibrahimis son, jag ber Er att bespara honom arrest p g a hans höga ålder, vilken utan tvivel förklarar hans fientliga inställning till revolutionen." Det lovade jag honom genast och sade vidare: "Ni kan vara säker, han ska inte bli ofredad och han ska få fortsätta att erhålla sin månatliga pension (500 guinéer som betalades ut av Arabförbundet till honom) och att bo i sitt palats i Kairo."

- Men kan man inte se Oulémas' organisations åtgärder, på arabiseringens och undervisningens områden, som en avgörande framryckning kulturellt och ideologiskt och som något som förberedde terrängen för novemberrevolutionen? Och var ska man placera in Ben Badis' idéer om arabismen?

Inna man talar om organisationens ideologi beträffande arabismen och om man vill förstå dess handling och agerande och dess metoder, måste man återgå till salafismen, speciellt till Mohammed Abdou, den första modellen och dess intellektuella och politiska förlängningar. Då ska vi finna att 1:sta novemberrevolutionen inte har fått någonting från Oulémas' organisation.

Istället kan man säga att den 1:sta novemberrevolutionen, historiskt sett, både som idé och handling, måste hänföras till det algeriska folkets parti. Folkets parti (speciellt under Messali Hadj's tid) som krävde självständighet samtidigt som, vilket vi nyss sagt, Oulémas' organisation visade sin fientlighet mot revolutionen. Detta Folkets Parti var i sig själv en avnämare av "Nordafrikanska Stjärnan" , ett parti som grundades 1926 av algerier, tunisier och marockaner. Messali Hadj förklarade att Algeriet inte var till salu samtidigt som Ben Badis i kör med kommunisterna i ett möte i Alger anhöll om franskt medborgarskap.

Apropos Messali Hadj måste jag erkänna att under en viss period hade vi vissa allvarliga kontroverser med honom. Vi ska också erkänna att vi varit orättvisa mot honom. Det är därför jag nu säger att vi måste göra honom rättvisa genom att redovisa den enkla historiska sanningen. Denne man var mycket stor. Han begick vissa strategiska misstag trots sin storhet, i en avgörande fas i våra länders historia. Må så vara. Men från 1926 till 1954, under alla dessa långa år, ofta då allt tycktes förlorat, upphöjde han sin röst högt och klart, över de modfälldas mumlanden och uppmuntrade de som låtit sig nedslås. För egen del bevarade han och höll levande gnistan som till slut skulle tända novemberrevolutionen. Detta bör vi säga om honom. Denne store man var ett verkligt geni, resande köpman, arbetande analfabet, sofist, ojämförlig folkledare. Allt detta var han och mycket därtill.

Han tog intryck av bolsjevikrevolutionen vars ideologi var grundad på internationalismen och stödet till nationalistiska frihetsrörelser i världen - speciellt Abd el-Krim's revolution i Marocko - Detta satte utan tvivel sina spår hos Messali Hadj och fick honom att gå med i kommunistpartiet under några år. Men han lämnade kommunistpartiet strax efter det han lärt känna Chakib Arslan i Schweiz. En samvaro då de hade passionerade diskussioner om kulturen, civilisationen och politiken vilket slutade med att han gjorde upp med sin kommunism och blev övertalad att finna andra idéer, bättre lämpade för frihetskampen och förberedelserna för revolutionen.

Messali Hadj förblev okänd för det algeriska folket ända till den berömda dag då han deltog i den islamiska-franska kongressen i kommunens stadion. Den dagen då Oulémas eminenta representanter, kommunisterna och de "infödda förtroendevalda" inte ville låta honom komma till tals. Då hoppade han upp på podiet, ryckte till sig mikrofonen och viftande med en näve jord skrek: "Denna jord är inte till salu!"

- Vad blev publikens reaktion på detta?

Det rörde dem i hjärtat. De utrymde stadion och bar honom i triumf på sina axlar genom stadens gator. Glömda var: kongressen, Oulémas' organisation, Ben Badis och hans krav på franskt medborgarskap. Allt sopades bort av den folkliga vågen och gav på det sättet startskottet till bildandet av det Algeriska folkets parti (PPA).

Jag skulle vilja i detalj kunna beskriva detta geni, det han har uträttat och speciellt hur han grundade sitt parti, hans hemliga militära organisation, vilken han vakade över ända till novemberrevolutionen började.

Det som är viktigt här är att under perioden 1926-1954 jämföra de riktlinjer som Messali Hadj och det Algeriska folkets parti respektive Ben Badis och Oulémas' organisation följde. Man ska minnas att om ingen vill förneka de positiva åtgärder som Oulémas åstadkommit inom undervisningsväsendet, så har Folkets parti från sin sida också gjort den största insatsen i denna fronten!

- På vad grundade sig den ideologi som Messali Hadj stod för, denne imponerande genialiske man?

Messali Hadj's ideologi formade sig genom kontakten med livet. Han insåg mycket tidigt hur djupt hos honom avskyn för orättvisan och för kolonialismens förtryck låg. Två händelser påverkade honom starkt: den bolsjevikiska revolutionen och Abd el-Krims revolution i Rif-bergen. Inspirerad av den tidens revolutionära anda anslöt han sig till kommunistpartiet, som han senare lämnade av olika ideologiska skäl. Han fortsatte sin verksamhet i "Nordafrikanska Stjärnans" armé som han skapade tillsammans med marockanska och tunisiska bröder. Man kan alltså konstatera att de Västarabiska staternas kamp redan hade en enad front, och tron på ett enande av dessa stater var uppenbar för alla.

- Om Ni tillåter skulle jag vilja återkomma till tanken på Nahda (renässansen) och fråga vad Ni anser om en man som Chakib Arslan, som har spelat en viktig roll i Algeriet, Syrien, Jemen och Palestina. Här har vi ännu en ideolog, som trots kontakt med Västerlandet och kanske ännu djupare sådan än många andra haft, ändå inte tog det minsta intryck av eller fascinerades av Västerlandet.

Han har spelat en stor roll i Algeriet. Han hade en bred kultur. Hans genialitet kom så småningom att tända våra revolutionära facklor... Han var i sin personlighet av samma stora kaliber som en al-Afghani.

- Och om man också talar om Abd el-Krims revolution i Rif-bergen i renässansens strömning? Finns det både en marxistisk tolkning och en annan islamisk?

Först måste jag göra klart, att Abd el-Krim inget alls hade att göra med salafismen. Hans fall är unikt och liknar amir Abd el-Kaders. Han var ett enastående geni i sitt slag och vid denna tid, om man ser till hans bedrifter. Han var före sin tid. På ett ganska begränsat territoriellt område kämpade han mot de spanska och franska arméerna och lyckades väl hålla dem stången. I Maghnia (som ligger 14 km från Marockanska gränsen) bodde jag, då knappast sju år gammal, men jag minns det emotionella intryck och inflytande som Abd el-Krims bragder utövade på mig. När han vann sina strider växte vårt hopp att en avgörande seger skulle föra honom ända fram till Oujda. Men fransmännen började då enrollera algeriska och marockanska legoknektar för att förstärka sina försvagade styrkor.

Några medlemmar i min familj, en kusin och en svåger blev enrollerade. Men det hindrade mig inte från att varje dag, med byns övriga barn, gå till järnvägsstationen för att möta tågen som kom från fronten och räkna antalet döda och sårade. Jag ska ärligt erkänna att, trots att sextio år har passerat sedan dess, så förblir jag detta lilla barn på sex eller sju år. Varje gång den västerländska kolonialismen råkar på bakslag så upplever jag en glädje som är direkt proportionell till storleken av deras motgång.

Abd el-Krims revolutionära kamp var en varning och en läxa på alla plan för patrioterna och för kommande generationer hos alla i området. Vi ska också minnas att vi, vid denna tid, var främmande för regionalistiska och separatistiska idéer. Vi betraktade oss själva som ett Västarabiskt folk och naturligtvis fanns det algerier bland de stridande hjältarna i Rif-bergen. T ex i min egen familj stred en av mina svågrar - som sedan dog - mot revolutionärerna i Rif-bergen eftersom han var enrollerad i franska armén medan en av mina kusiner (Ben Aissa) blev volontär och slöt sig till Abd el-Krims trupper... Mot slutet av kriget slog han sig förresten ned för gott i Rif-bergen och gifte sig där. Farfar till denne Ben Aissa, som hade stridit sida vid sida med amir Abd el-Kader, avrättades med giljotinen av fransmännen.

- Ni träffade amir Abd el-Krim strax före hans bortgång i Kairo. Hur avlöpte ert möte och vad fick Ni för intryck av honom?

Jag lärde känna honom i Kairo. Vid mitt första besök i Egypten kände jag ingen i ansvarig ställning och jag befann mig i en svår ekonomisk situation. Jag var tvungen att träffa partibröderna i Schweiz för att vara behjälplig vid deras möte för planeringen av hur vi skulle påbörja revolutionen och jag hade inga pengar till resan dit. Det var under dessa omständigheter som jag gick för att besöka amir Abd el-Krim. Han var fullkomligt rasande på hela den partipolitiska eliten och deras oförmåga. Och då jag avslöjade vår förestående revolution för honom gav han mig ett bidrag på hundratusen francs. Jag minns honom som en god och hjärtlig man fylld av intelligens och tro. Han hade en stor och djup arab-islamisk kultur. Han var för övrigt en cadi (islamisk domare).

Han var en man i klass med Abd el-Kader.

- Jag har läst de samtal som utspann sig mellan amir Abd el-Kader och den franske generalen Bugeaud. En av huvudfrågorna, som amiren tog upp, gällde Frankrikes hållning till grannländerna Marocko och Tunisien. Då Bugeaud frågade honom:"Varför behöver ni bry er om det som försiggår utanför Algeriet?", så svarade amiren:"Vi bildar tillsammans ett enda land". Och samma sak gällde för "Nordafrikanska Stjärnan" och Rif-revolutionen, där stridande från alla tre länderna kämpade tillsammans.

Ja, jag frågar mig ofta hur dessa gränser mellan oss kommit till. De är ett kolonialistiskt västerländskt påfund som vi dras med ännu. Deras existens förgiftar oss eftersom dessa gränser är helt främmande för oss. De utgör en verklig katastrof för våra folk.

Hör nu på denna berättelse:

Efter min senaste frigivning från fängelse for jag för att hälsa på min familj i Maghnia. Jag hade då även tillfälle att besöka en god vän, moudjahid av första rangen, som bodde i en liten by i områdets gränstrakter och det var i sällskap med flera vänner. Under diskussionens gång frågade jag honom: "Hassan, vad anser du om kriget mellan Algeriet och Marocko?" Han svarade att han ville tala om det efter maten. Sagt och gjort, efter maten föreslog han mig en liten promenad utanför. Vi gick iväg tillsammans med våra vänner. Strax stannade han på en liten kulle nära hans bostad och sade: "Du ser den där farmen där borta och det där huset ännu litet längre bort?" - "Javisst, jag ser dem väl", svarade jag. "Nåväl", fortsatte han, "därborta bor mina tre systrar med sina män, de är marockaner och bor på marockanskt territorium. Jag besöker dem nästan varje dag och de besöker också mig, trots att soldater ingriper på båda sidor. Detta är verkligheten vad beträffar gränserna och detta är vårt folks situation."

- Som avslutning på detta ämne får jag fråga Er: hur ser Ni på å ena sidan salafismens yttringar idag och dess nuvarande förgreningar och å andra sidan al-Afghani's ideologiska strömning och revolutionen?

Salafismen har, ända in i våra dagar, åtskilliga förgreningar i alla arabiska och islamiska länder. I Tunisien är dessa förgreningar vedertagna alltifrån det gamla destour-partiet med al-Thaalibi och fram till Neo-Destour och Bourguiba, vars regim är salafismen personifierad. I Marocko är det Istiqlal-partiet och Allal al-Fassi som representerar den politiska versionen av salafismen. Men i Marocko har den haft egenskapen att framkalla inom sig en vänsterströmning som gick över till sekularismen. Rent allmänt har salafismens hållning kännetecknats av dess sökande efter en modernitet som lider av modernismen. Tyvärr har vi ännu inte löst problemet med denna modernitet: Vad den bär med sig, och hur den förhåller sig till det arabiska språket.

- Finns den redan eller måste man uppfinna den?

Från början kunde man inte undvika denna fråga, men debatten tog en politisk vändning och kom på villospår, lämnade det väsentliga för att mycket snabbt bli partisk och enkelspårig. Detta, då man behövde ett globalt svar som omger alla aspekter av problemet.

T ex hur ska man bemöta våldet, om det inte är med våld? Ett annat våld som är rättvist och mer intelligent. Trots att denna fråga är så viktig, har den inte tagits upp.

Idag, med facit i hand, kan man säga att Folkets parti, mer än alla andra partier, hade en bättre uppfattning om problemen. Partiet hade även den lösning som låg närmast till då man vill tillämpa de islamiska värdena. Den algeriska revolutionen var ett av uttrycken för dessa islamiska kriterier. Det är Islams mirakel att Frankrike äntligen blev tvungen att ge upp Algeriet. Algeriska revolutionen är en islamisk revolution. Den som inte förstår det, förstår ingenting av den algeriska revolutionen.

Revolutionen var en våldsam reaktion på det kolonialistiska barbariets våld. Kolonialisterna avsåg inte bara att ockupera vårt land. De ville, genom att sätta oss inom historiens parentes, för alltid vända ett blad, det arabiska och islamiska Algeriets blad. Den sida i historien som de ville påbörja skulle vara av ett Algeriet som ett franskt län (som de andra men på andra sidan havet som de idag blygsamt säger). I detta "län" skulle man förpassa vår religion och vår kulturella identitet till muséets värld.

Det är orsaken till att Islam, för oss, utgjorde den enda starka fästning och skydd mot det kulturella och andliga folkmordet på oss. Konfrontationen blev förfärlig men gudskelov gick Islam segrande ur striden. Men segern blev inte fullständig eftersom salafismen kväste den i sin linda och bredde ut sin egen hegemonis tentakler över hela landet. Idag är det salafismen som, genom Oulémas organisations strömning, representerar den politiska ideologin i överstarnas regim i Algeriet. Då det gäller al-Afghanis ideologi, alltså revolutionens ideo logi, är den företrädd av den iranska revolutionen och i Afghanistan, och bland de aktiva fraktionerna i Libanon, och i Egypten representeras den av dem som eliminerade förrädaren Sadat. Denna mycket aktiva politiska strömning i Egypten behöver likväl, som jag ser det, mogna. Den dagliga kampen på plats kan hjälpa till med detta och rätta till brister. Den överlägsna storheten hos dessa män som inte drog sig för att pressa sig till gränsen för sin kapacitet, som, för sin tros skull, inte skonade vare sig sin kropp eller sitt liv, som möter döden leende och öppnar hoppets dörr för muslimerna. Man ser idag en ny muslimsk människa födas som äntligen är i symbios med traditionen i det bästa och renaste av vad den kan erbjuda.

Liknande strömningar börjar nu göra sig gällande i Algeriet.

Denna bok kom ut på arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut, 1985. Denna bok har även kommit ut på franska under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise Wadenberg - Kultur Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6 - Kultur Förlag, Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 - Boken beställs genom bokhandeln eller genom att sätta in 100 kr på ovan Pg

M
MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella

INDEX

1.Förord, av Ahmed Rami
2. Introduktion
3. Åren av danande
4. Om det förflutna
5. Den nuvarande världsordningen
6. Islam är vårt svar
7. De islamiska rörelserna
8. Den algeriska revolutionen
9. Den arabiska nationalismen
10. Den arabiska utvecklingen
11. Kritik av den moderna sociologin
12 Islamiska enheten
13. Den palestinska revolutionen
14. Ordlista

VARFÖR BEHÖVS EN ISLAMISK REVOLUTION?

Vad är
Israel?
101 fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP

Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP

Israels
makt
i Sverige
Av A. Rami
ZIP

Judisk
häxprocess
i Sverige
Av A. Rami
ZIP

Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami
ZIP

AHMED
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami

Ahmed
berberpojken
(Barnbok)
Av A. Rami
ZIP

Bakom denna hemsida står en grupp frihetskämpar från olika lände till stöd för
Ahmed Ramis kamp mot den judiska ockupationen och herraväldet i Palestina
och i resten av världen. Du också är välkommen som frihetskämpe.
Handla nu! I morgon kommer det att vara för sent!

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam

Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, SwedenPhone:+46708121240

Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where they are located - is mentioned.

HOME