-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk

HOME

---

MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella

ZIP

---

KAPITEL VI

DEN
ARABISKA
NATIONALISMEN
I TEORI OCH PRAKTIK

- Låt oss gripa oss an detta ämne genom att se på de nationalistiska tankegångarna i början av den moderna renässansen (nahda).

Nationalismen som begrepp såg dagens ljus i och med franska revolutionen 1789, som utnyttjade den i kampen mot de monarkistiska systemen vilka var förhärskande i Europa. Detta begrepp är alltså mycket ungt i Europas historia och det är uppenbart att dess tillämpning i arabvärlden är av ännu färskare datum. Dess arabiska innehåll skiljer sig från den europeiska natioanlismen, vilken bland annat fört med sig en sekularisering. Den arabiska nationalismen är ju genomsyrad av den arabiska kulturen och alltså med Islam. Detta faktum är mest uppenbart i Nordafrika.

Det man bör nämna är att nationalismen, precis som kapitalismen, socialismen och kommunismen, är en intellektuell produkt av en mycket precis kuturell stil: Västerlandet, eller mera exakt, Europa. Den är bärare av sådant som utmärker europeiska värden, som på det politiska planet leder till t ex sekularisering och fientlighet mot kyrkan. Den terminologi som användes vid franska revolutionen 1789, t ex vid benämningen av månaderna, eller ännu tydlligare, försöket att inrätta en annan gudomlighet än kyrkans, är utmärkande för denna inriktning.

Denna typ av nationalism, överförd till arabisk mark, alltså till islamisk mark, fungerar inte. Men vissa försökte ändå att göra detta. Denne Michel Aflaq med Baath-fenomenet som uppstod i Syrien och på andra platser. Denna nationalism innebär, genom sin artificiella inympning, ofrivilligt eller ej, ett uppbrytande av den kulturella grunden, traditionerna i området.

Ofrivilligt eller ej har man försökt att skära av pulsådern för dess kulturella grunder, ottomanernas dåd, problematiken med det sjuka kalifatet i Istanbul, som politiskt dominerade området, bristerna i detta system, naturliga brister i ala politiska system som håller på att gå under, detta exploaterades för denna målsättning. Våra kristna arabiskabröder vars motivation kan förstås, har inte kunnat delta i detta upprivningsförsök i namn av det man kallar "modernitet".

- Exakt, hur ska man bedöma Baath-partiet vars inflytande var mycket utbrett? Vilken slutsats kan man dra av dess roll i den arabiska orienten, ty vi kan inte förneka, att det spelat en stor roll?

Naturligtvis, den har bidragit till att stadga den politiska mognaden. Men låt oss först ägna oss åt dess slutliga utformning och dess teser, eftersom de har haft sådana katastrofala effekter. En blick på det som hände i Bagdad ger mäjlighet att se eller att slutgiltigt bedöma detta parti och exakt den roll partiet spelade och spelar där; det är brytningen av unionen mellan Egypten och Syrien 1961; det är också den misslyckade unionen mellan Egypten, Syrien och Irak 1963. Baath's roll har varit negativ för hela arabvärlden.

Detta säger jag utan att tveka...

- Men Baath har inte desto mindre spelat en positiv roll på trettio-talet då de väckte frågan om enhet och frigörelse från kolonialisternas ok genom att framföre idén om social rättvisa, idéer som Nasser själv också haft alltsedan han aktivt började som politiker. Men det är sant att Baath har förändrats radikalt då de till slut fick makten. Finns det, enligt Er, en länk mellan den ursprungstanke som inspirerade Baath och de resultat de sedan kom till?

Med andra ord, är t ex diktaturen i Irak ett resultat av ett, från början intellektuellt begrepp?

Ja, jag tror faktiskt att det ligger till så. Det intellektuella brödraskapet mellan Baath och de marxistiska partierna i arabvärlden är helt uppenbart av västerländsk natur. Det har påverkats av samma fenomen som också uppträtt i Västerlandet. Det västerländska systemet har, på det politiska planet, men även socialt och ekonomiskt, lett till det man kallar "den stora isoleringen". Jag har redan sagt detta förresten och den franske folisofen Foucault har beskrivit det på ett ypperligt sätt i sin bok, Surveiller et punir, (Övervaka och straffa). Från fängelset till sjukhuset, från kasernen till skolan, har ett system, som är sig själv nog, successivt tagit plats genom lätta påtryckningar, ett system som övervakar och straffar. Dess värsta form, förstärkt av en centralisation som tänjts till sina yttersta gränser, det är (stalag?)


och dess skorsten som ryker, Gulag och Kolyma, där hoppet om liv är några månader och psykiatrisk vård väntar den som vågar protestera. - Nya sådana s k civiliserade former representeras av Hitler, Stalin och Mussolini, vilkas namn på ett utmärkt sätt illustrerar en sådan situation.

Utan tvivel, fast i mildare form, ty det handlar om en annan mark, andra värderingar och andra intellektuelle traditioner, har denna västerländska ympkvist applicerats på oss av Baath-partiet. Visserligen har den alstrat mindre perversa fenomen t o m med Saddam Hussein som bevis. Men med det intellektuella brödraskapet och Baath's politiska fördrag med de rörelser som uppstått i Västerlandet, är det inte mindre uppenbart.

- Vad har Ni för kommentarer i ämnet arabiska nationaliströrelser som kommit och gått under 50-talet och början av 60-talet, en period under vilken de var fulla av dogmatism och nationellt våld, men som snabbt har gått tillbaka på sista tiden?

Den nationalism som inte närs av vår kulturella grund har endast en begränsad räckvidd. De kan assimileras i vissa intellektuella kretsar utan att likväl kunna utgöra en tillräcklig bärkraft för en djupare aktion. Under vissa villkor kan den tjäna omständigheterna, som t ex befrielsen av våra områden från kolonialisternas ok, då den hade en positiv betydelse. Men i en period av uppbyggnad av länderna då man är i den situationen att man måste göra klart för sig vad man syftar till i sin uppbyggnad, dvs helt enkelt meningen med våra liv, då blir den ett tomt skal.

- Varför har dessa partier sett dagen i Orienten och inte i de västarabiska länderna? Och varför har de inte lyckats påverka de västarabiska länderna och slå rot där?

Faktum är att de haft ett begränsat inflytande i de västarabiska länderna. Jag ska säga min åsikt helt rakt på sak och jag hoppas att mina kristna arabiska vänner inte tar illa upp. Orsaken till detta mycket begränsade inflytande beror helt enkelt på det faktum att det inte finns några kristna i de västarabiska länderna. Det är t o m så at invånarna där inte ens kan tänka sig att man kan vara på samma gång kristen och arab.

- Kanske det inte bara är en fråga om de kristna utan att det snarare rent allmänt handlar om minoriteter i Orienten?

Ja, även de andra församlingarna utgör ju bara ett element bland en mängd andra fall, inte ett enskilt fall.

- Vilken är då skillnaden mellan "arabismen" i Orienen och "arabismen" i de västarabiska länderna?

I de västarabiska länderna är arabismen detsamma som Islam och vice versa. Kanske p g a att där inte finns några icke-muslimska minoriteter. Man är arab alltså muslim eller man är muslim alltså arab. I den först utgåvan av det som sedemera blev "Tripoli-programmet", utarbetat av det algeriska Revolutionsrådet, fanns ett kapitel som omfattande och grundligt behandlade Islams roll i Algeriet men även i arabvärlden ocxh i Afrika. Då Gamal Abd el-Nasser läste förlagan till texten påpekade han för mig att ett sådant uttryckssätt skulle vara för tidigt i Egypten. Det var risk att de miljoner egyptiska kopterna då skulle bli oroliga.

- Alltså har Ni övergivit detta uttryckssätt?

Ja, vi gjorde det av orsaker som jag ska förklara längre fram. Det var var för tidigt, precis som broder Nasser hade sagt.

Jag visste att Nasser i grund och botten inte gjorde någon skillnad mellan Islam och arabismen. För övrigt är filosofin i julirevolutionen helt tydlig beträffande denna fråga. Och i alla händelser är det så som folket har uppfattat Nasser.

- Han har i den muslimska världen och i arabvärlden uppträtt på samma gång som nationell och som muslimsk ledare.

Ja, imperialisterna å sin sida såg honom också på det sättet och kallade honom den nye Salah al-Din (Saladin). Västerlandet har alltid tagit till sig saker av det slaget... De har i Nasser sett en talesman och en muslimsk motståndare mot vilken de känt anledning att bruka våld.

Sådan var verkligen Nassers trossats så på den punkten har Västerlandet förstått honom rätt. De som däremot inte förstått är de, som medvetet vägrade att uppfatta hans idéer på detta sätt.

- Nationalismen existerade före Islam. Alltså är den annorlunda, särskild. Hur har anknytningen till Islam skett? Vi vet att den arabiska nationalismen har utvecklats tack vare Islam hos vilken den fått stort gehör; och som har utvecklat detta huvudsakligen lingvistiska och etniska begerepp mot ett vidare begrepp för Islam som kultur.

Men Baath-partiet t ex är fortfarande kvar i den lingvistiska nationalismen och har inte utvecklats vidare till Islamperioden.

Före Islam fanns det en nationalism grundad på historien och ett gemensamt fädernearv. Men vad tog den sig för uttryck? Muallaqaterna? och Bassons-kriget? Nu överdriver jag, javisst, men översriften förtydligar det man vill påtala. Kan man anse detta fädernearv som en viktig förankring vilken har bestämt de historiska händelserna fram till våra dagar? Är det ett grundläggande element i de mängder universella bidrag som tillförts den arabo-islamiska kulturen? Det är av detta skäl som vi inte kan säga att Algeriet är arabiskt eftersom det var berberiskt. Men vissa partisaner bland berberna vill övervärdera dessa perioder i historien i för hållande till den muslimska historien. Islam är den fasta kärnan i vårt jag. Den har bevattnat och befruktat våra förändrade liv på ett oefterhärmligt sätt utan motstycke eller like. Att försöka privilegiera den för-islamiska perioden, det är att underkasta sig beklagliga misstag. Jag har, en gång i en skrift, gisslat den i följande termer:"I motsats till deras eländiga luntor och tidningen El Moudjahid och dess höga förläggares förvanskningar, vilka är okunniga i historia och förfaller åt man vet vad för politiskt misch-masch av dålig halt, kan man säga att vi föddes den dag då de första algerierna gjorde sig till utövare av den tro som säger:"Achhadou an la illaha ilallah oua achhadou ana mohammadans rasouloullah." Resten, även om det ibland fordrar vår respekt, räkna inte inför detta uppenbara enastående faktum.

- Varför finns det inte i den moderna historien denna mycket klara uppdelning på partinivå, mellan arabism och Islam? Eller vilka är nationella och vilka är islamiska partier? Nåväl, kolonialismen och Västerlandet har spelat sin roll på denna arena, men kan detta i sig själv förklara denna brytning?

Det är bara ett enkelt trick, ty historiskt, kulturellt och socialt är det ingen alls skillnad menllan arabism och Islam. Arabism utan Islam existerar inte, alltså kan motsatsen inte vara sant. Men i praktiken är arabismen själva ramen för Islam eftersom Koranen och Profeten är arabiska och det under sekler på sekler av Islams guldålder var araberna som spelade en central roll. Det arabiska språket kommer en dag att bli det första språket i den islamiska världen i sin helhet eftersom miraklet Islam är förknippat med detta språk. Muslimerna kommer med nödvändighet att lära sig arabiska och kommer till slut att arabiseras!

Jag för min del upplever ingen skillnad mellan att vara arab och att vara muslim, men jag kan likväl inse at en kristen kan vara arab. Men jag inser det då utifrån den muslimska grunden och då kan, som jag ser det, även en bramin eller en jude vara det.

- Dessa frågor har existerat ända från Islams början, människor har, som judar och kristna, utvecklat sin egenart, på ett islamiskt sätt, om jag så får säga, i den arabo-muslimska kulturen. Al-Akhtal var sålunda den främste skalden under omayyadernas tid trots, att han var kristen. Och Abu 'Ubayda var en av de främsta språkforskarna och grammatikerna under denna epok, trots att han var jude...

Man ska alltså inte stänga in språkbegreppet inom de nationella gränserna. Arabismen går över de geografiska gränserna och tangerar snarare det etniska begreppet. Algeriet t ex är inte arabiskt rent etniskt-språkligt, men det är arabiskt ur kulturell synvinkel... Dessutom kan den islamiska kulturen även omfatta icke-muslimer. Se hur det är med de algeriska judarna: de äter bara arabiska maträtter och tycker bara om arabisk musik, där Oum Kalthoum intar en betydande plats - detta bortsett från en liten minoritet av rotlösa - de är så till den grad assimilerade att de som flyttat från Algeriet, men som ännu har nära vänner kvar där, ännu idag ber dessa att sända dem algeriska bakverk. Judarna har alltid haft en fridsam tillvaro hos oss, hur skulle klara sig utan oss? Förresten verkar det på samma sätt som om vi inte heller klarar oss utan en minoritet av dem hos oss. Visst har det funnits problem mellan oss, men vad är dessa i jämförelse med hur de haft det i Europa?

- Låt oss gå över till frågan om enandet. Varför är man inte lika aktiv i denna fråga nu på senare år som man var på 50- och 60-talen?

Kan ni tala om för mig varför amir Abd el-Kader gjorde sitt revoltförsök? Eller varför Mahdi (från Sudan) led nederlag?

Ja, det var inte p g a att de hade fel. Allt man kan säga är att de var ute för tidigt, att händelserna ännu inte hade mognat. De motgångar som man upplevt är faktiskt i sig själva nödvändiga för denna mognad. Om de våldsamma utbrotten under befrielseåren hade kunnat öppna en bräsch i den härskande världsordningens uppbyggnad, så hade de inte heller förstört detta för sig genom att ersätta ett dåligt system med ett nytt (dåligt system). Endast ett väl utarbetat universellt system, denna gång grundat på den kulturella traditionen, skulle ha förmågan att klara av att man byter ut denna grymma världsordning, som styrs av den rationella profiten och eploateringen, mot en ny och rättvis världsordning.

Men vi är inte tillräckligt mogna för det och inte heller genom tänkta. Inte heller har vi format de rätta verktygen som skulle kunna garantera en lyckad operation av detta slag.

Men vi var likväl på 60-talet på gränsen till att ta ett avgörande steg i denna riktning genom den afroasiatiska konferensen som skulle ha ägt rum i Alger i juni 1965. Bandoeung hade undertecknat segrarana från den nationella befrielsekampen; den afroasiatiska konferensen borde ha fullbordat dessa segrar genom att skapa en ny och mer rättvis världsordning. Men statskuppen den 19 juni 1965 sköt denna konferens i sank och satte igång en lång rad statskupper. Min regims fall blev avskedssaluten också för Modibo Keita, N'Krumah, Soekarnu, Goulart och Nasser, föregångna av Mossadegh och mordet på Patrice Lumumba. Ankomsten av andra, mera lättpåverkade och korrumperade, regimer gjorde att historiens klocka kom att försenas. Horden av sionister kunde alltså ostraffat bre ut sig över Libanon, omringa Beirout, oupphörligt bomba civilbefolkningen och fullborda sina kriminella gärningar med nidingsdåden i Sabra och Shatila.

Men detta betyder inte att våra motgångar är definitiva. Jag skulle t o m säga tvärtom i den meningen att vi blivit övertygade om att utan enande finns ingen framtid för oss, att vi måste lita mer på vårt folk och att ledarna måste skapa fastare band med sina medborgare. Den stora läxan vi lär från våra motgångar, det är övertygelsen att enandet är det enda sättet att överleva för araberna. Ju mer vi kan ena oss desto mer kan vi slippa att leva under förnedrande omständigheter. Men det är uppenbart att detta samgående måste formas med totalt samtycke och deltagande från våra medborgare.

- Vilka är, enligt Er, bristerna i unionstanken, det som Ni anser vara omoget?

Arabismen är absolut den fruktbärande rörelse som kan vrida skeendet rätt, men dess utbredning i de arabiska områdena har mycket små chanser att lyckas rota sig i förhållande till det rådande världssystemet, som är universellt utbrett. Endast en plan av universell karaktär, genomsyrad av vår kultur, alltså av Islam, och där arabismen och arabernas enande är en av huvudkomponenterna, skulle kunna ge möjlighet att etablera detta alternativ som ska avgöra vår framtid. Många av oss måste delta i detta om vi skall kunna uppnå målet.

- Hur bör vi uppfatta enandet i förhållande till de aktuella villkoren? Eller snarare, bör vi lägga problemställningen efter det aktuella politiska läget och situationen, eller råder det en absolut lokalpatriotism?

Om enandet upplevs som ett krav, så återstår fortfarande att definiera dess former. Arabländerna, så som de nu existerar med deras aktuela gränser, kan ena sig i en federation eller konfederation. Men detta är ett komplicerat företag som kräver vissa offer. Och då man en gång uppnått det, krävs det ännu fler offer. Man måste slå vakt om det till varje pris; till priset av blodsutgjutelser om det blir nödvändigt. Historien visar, att alla fördrag mellan stater har upplevt detta. Frankrikes historia liksom USA:s, Tysklands eler Italiens. Nasser, må Gud förbarma sig över honom, blev också tvungen att agera så, 1961 efter Syriens utträde vilket bröt unionen med Egypten.

- Enligt Era observationer beträffande attityden till Nasser i separationsfrågan, så måste man säga att hans ställningstagande är i enlighet med hans idéer och uppfattning. Han bedömde det faktiskt så, att den moderna unionen inte kunde grundas annat än på folkens samtycke, alltså med demokrati, ty för honom var tiden med militära uppgörelser svunnen och förbi. Men vilka är, för Er, de legitima medlen och vägarna för at förverkliga unionen?

Unionen mellan Egypten och Syrien var ett resultat av ett mycket brett folkligt consensus och inte resultatet av en militär uppgörelse. En entusiasm utan motstycke hade följt denna union och ett stort hopp hade fötts. Man måste försöka bibehålla denna entusiasm och detta hopp, kosta vad det vill. En förkrossande majoritet av syrier och egyptier och övriga arabiska folk var för denna union, som ingjöt ett enormt hopp. Man borde ha sett till att göra det omöjligt för en sammansvärjning i palatset, ledd av några entusiaster, för att slå denna förhoppning i spillror. Men om sådant händer, kvittera i så fall med att låta konspiratörerna bada i blod. Om man offrat dessa, hade man kunnat förhindra de mängder med blod som sedan dess flutit i dessa trakter. Se t ex på hur mycket blod som spillts sedan invasionen i Libanon, bara för att ta ett exempel. Och tänk på den skada som skett genom Golf-kriget...

- De folkliga försöken att rätta till situationen, på 50- och 60-talen, var de inte på toppen av sin kapacitet och sin aktivitet?

Det var ett misstag att inte bekämpa Syriens utträde med militärmakt. detta är en tragisk läxa som bör vara oss till vägledning för framtiden. Vi måste till varje pris undvika att upprepa detta misstag.

- Låt oss nu, om Ni tillåter, gå över till at granska de främsta unionisternas bedrifter. Jag föreslår at vi först börjar med Er bedömning av Nassers verk och hans betydelse under arabernas pånyttfödelse (nahda) och för vår arabiska nations moderna kulturrevolution likväl som för den islamiska världen.

Det är svårt att göra ett bokslut över nasserismen i några få ord. Det handlar om en på samma gång rik och mycket utbredd händelse. Men trots det ska jag ta på mig uppgiften att summera den i några punkter.

Ett bokslut över nasserismen inbegriper en utvärdering, på det politiska planet, av situationen i arabvärlden före revolutionen i juli 1952. Denna situation karaktäriserades av existensen av regimer som Farouk's i Egypten, Senoussi's i Libyen, Nouri Said's i Irak och Abdallah's i Jordanien, vilken efterträddes av sin son Hussein.

Situationen i Syrien genomkorsades av olika förhoppningar med en rad statskupper och mycket uttalad politisk instabiblitet. Beträffande Afrika så befann sig denna trakt under fransk dominans. Där rådde, lindrigt sagt, en förödmjukande situation. Arabvärlden visade upp ett förvridet ansikte; vår politiska vilja var i atomer och hade lidit svår skada genom de arabiska arméernas nederlag mot Israel 1948 och de arabiska folken upplevde en stor smärta och förödmjukelse genom detta nederlag som kändes som en symbol för vårt tillstånd av svaghet och förvirring.

Nassers revolution 1952 upplevdes först i medvetandet som en inspirerande väckarklocka för den arabiska nationen inför utmaningen i förlusten mot Israel. De arabiska folken, inklusive de långt ute pålandsbygden, vägrade att acceptera denna förlust, på samma sätt som de kommer att fortsätta att vägra acceptera den ända fram till den dag då vi segrar.

Nasserismen är först detta: en kvalitativ väckarklocka för vårt medvetande och som bätre än alla tal uttrycker uppmaningen:"Arabiska Bröder, håll huvudet högt igen!" Decennier efter decennier hade vi levt i ett sömntillstånd. Detta rop trängde till djupet av våra sinnen och väckte oss ur denna dvala, och uppmanade oss att resa oss. På nytt måste vi hävda vår existens, på nytt måste vi återuppta historiens initiativ och gå till storms mot den triumferande imperialismen.

Den geopolitiska översikten över hela Mellanöstern blev mer och mer djupt förvirrad. Regimerna Senoussi i Libyen, Ayoub i Sudan, Nouri Said i Irak och imam Yahia i Jemen var på väg att störta samman under den arabiska revolutionen på frammarsch och dess bitska utfall. Kungadömet i Jordanien hade inte överlevt om inte imperialistiska trupper intervenerat i Jordanien och Libanon. Den stora elden tändes i Algeriet med 1:sta novemberrevolutionen och de militära striderna i Marocko och Tunisien symboliserade den arabiska själens uppvaknande. Och i hjärtat av dessa händelser fanns en central fråga, som gav näring åt vår kamp: Palestina. Och PLO såg dagens ljus. Stora händelser kantade vägen för kamp: de engelska arméernas definitiva tillbakadragande från Egypten; införlivandet av Suezkanalen med dess hemnation; den tredelade aggressionen 1956 och dess misslyckande; egyptisk-syriska unionen; den algeriska revolutionens seger och frihetskamperna i Tunisien och Marocko, kamper som fick stöd och hjälp kontinuerligt av julirevolutionen 1952. Visst fanns det krökar och avbrott i vår framfart, motgångar också, men någonting hade förändrats i arabvärlden. Och de outplånliga spåren från julirevolutionen 1952 präglade området för evigt.

Till och med Ramadan-kriget i oktober 1973 är en händelse som man kan knyta till nasserismens verk. Hur hade denna framgång varit möjlig - den som sedan tömdes på sitt innehåll av förrädaren Sadat - om det inte var för de djupa förändringar som kom att avgöras av Nasser-revolutionen i hjärtat av det egyptiska samhället? Hur hade vi haft denna armé av studerande och högskolestudenter, som kom att utgöra den fasta kärnan i det egyptiska försvaret, vilka utförde bragden att ta sig över kanalen. Vem öppnade portarna för dem till skolor, högskolor och universitet om inte Nassers revolution? Knappt tre år efter Nassers död sattes denna egyptiska segerrika armé samman. Det skedde tack vare en stor mängd gemensamma ansträngningar såväl på det ytter planet för att gå till angrepp mot imperialisternas utmaningar, som internt genom sociala reformer på djupet, vilka skulle förändra det egyptiska samhällets ansikte och detta efter juli 1952.

Nasser är den stora händelsen i vår tids historia. Under en generation har han symboliserat det mest fruktbara och rikaste hos oss. detta glömmer araberna aldrig, speciellt inte det algeriska folket. Visst fick dn algeriska revolutionen livligt stöd av alla arabiska folk, likväl har ingen gjort så mycket för oss som Nasser.

Det var därför som Frankrike deltog i trepartsaggressionen 1956.

Aldrig hade den sionistiska aggressionen mot Libanon, införlivandet och bombattackerna mot Beirout eller illdåden i Sabra och Shatila ägt rum om Nasser hade funnits där - i så fall över hans döda kropp och Egyptens. De fem miljoner människor som följde honom till graven visar detta. De var väl medvetna om vilken förlust detta var för den arabiska nationen, en oreparabel förlust som gav vägen fri at alla slags perversioner, alla tragedier vi nu upplever idag. Nej, medborgarna tar inte fel på människors värde, de vet vad de förlorar då deras ledare dör.

Nasser var grundmurat human. Vid tiden för det man har kallat "den kabyliska revolten" då Ait Ahmed hade blivit arresterad, fick jag oförmodat besök av Abd el-Hakim Amer, le Mouchir(?), speciellt utsänd av Nasser för att överlämna et budskap. Det skrivna budskapet var kort:"Ahmed", sade han kraftfullt, "se upp, undvik blodsutgjutelse." Underförstått att Ait Ahmeds blod borde skonas. Detta meddelande gick mina intentioner till mötes.

Än en gång, det är svårt för mig , på det utrymme jag har här, att göre ett fullständigt bokslut över nasserismen. Det som kommer att återfinnas i historiens dagbok - och det som gör att hans kamp dröjer kvar - det är den kamp han förde mot imperialismen och den internationella världsordningen och som han själv var en inkarnation av. Det är Bandoeung, den opåverkbare, högst pålitlig under sin livstid, med Nehru och Tito; det är Kairo som blivit korsväg för alla befrielserörelser och för alla världens fria människor; det är ett bländande ljussken på den arabiska himlen som aldrig slocknar.

Visst har Nassers verk fläckats med negativa aspekter, speciellt den period då Mouchir och Moukhabarat (Egyptiska SÄPO) blev allsmäktiga; men kontakten med massorna som han likväl vunnit, såväl inom Egypyen som i aravärlden stöttades inte upp på ett stabilt och organiskt sätt och revolutionens ansats fullföljdes inte alltid.

- Vi andra, araber och muslimer, behöver en enhetlig ideologi, som kan samla och polarisera våra ansträngningar. Jag tror inte jag tar miste då jag säger att bland alla ideologier som är aktiva i arabvärlden, så intar nasserismen den främsta platsen p g a sin kapacitet - att samla massorna omkring sig. På samma sätt ser de i nasserismen, mer än hos unionist-generationen och "nationalist"-rörelsen, en ideologi för arabernas enande.

Det är inget tvivel om att nasserismen är den ideologi som bäst lyckats samla araberna, åtminstone deras livskrafter. Det är på samma sätt han som bäst stått emot krafter av dominans och exploatering från kolonialismen och imperialismen. Men imperialismen idag har förändrats. Den har inte längre en väsentligen militär skepnad. Om de fortsätter sin dominans över oss ännu i våra dagar, är detta främst p g a deras kunnande, deras vetenskap och teknologi vars kapacitet de tar i bruk då de utformar sin strategi för att utöva dominans och exploattering i våra länder. Genom att de utgör en mellanhand, genomsyras våra sinnen av värderingar, attityder, sätt att vara och att tänka, som är i enlighet med den internationelle modell, som denna imperialism har infört och som har drivit konsumtionssamhället till en akut nödsituation.

Litet i taget har vi också blivit anpassade till detta konsumtionssystem. Inte utan fara, för vi riskerar att där förlora vår själ, något som de västerländska arméerna och kolonisationen - trots allt ont den gjort mot befolkningen, t ex i Algeriet - inte har lyckats åstadkomma.

Våra viktigaste uppgifter har ändrat karaktär. Den första bestod i att befria vår nationella jord; där har vi lyckats. Nu handlar det om att återupprätta vårt gemensamma samhälle, utrusta det från grunden och få det att fungera väl. Detta är en helt annan uppgift, av huvudsakligen kulturell natur. Det handlar idag, för att använda en västerländsk term, om att säkra utvecklingen, framåtskridandet, tillväxten och produktiviteten i våra samhällen. Bandoeung-konferensen hade påbörjat detta arbete och den afroasiatiska konferensen i Alger borde ha fullbordat det. Men vi måste nu konstatera på en gång, att efter tre decennier av, låt oss kalla det, "utveckling", som styrts av ONU och i den anda som Västerlandet lägger i detta uttryck, att resultatet är negativt. Mycket negativt till och med eftersom hungersnödsproblemet blir allt värre och värre och snart tar globala proportioner.

Utvecklingen har förbytts i en snedutveckling. då den borde vara en utveckling enligt vårt sinnelag, våra värderingar, våra direktiv och med våra gemensamma ansträngningar, är den istället ett främmande begrepp som tvingats på vår jord och utgör ett allvarligt hinder, som har förvärrat vår situation snarare än förbättrat den, på samma gång som den, inte utan skadeverkningar, har attackerat oss som människor, vår identitet och våra centrala värderingar.

Vi kan mer och mer konstatera att en ekonomisk produktion även är en kulturell produktion. Algers och Kairos charta, uppgjord för över 20 år sedan, erbjuder inga tillfredsställande svar på sådana frågor. Nya problem har uppstått, stora förändringar av olika slag har skett, vilka domineras av det kulturella, ty problemen är också av samhällskaraktär. Det rådande värlssystemet är själv i kaos. Denna kris är inte bara av ekonomisk karaktär, så som det beskrivs av marxismen; den är inte bara cyklisk; nej, det är en kris för sättet att vara och tänka, en allmän dekadens, en samhällskris. Och den är inte alls tillfällig.

Den imperialism som Nasser bekämpade på sin tid, har förändrats. Den har blivit mer smygande, men den är inte mindre verklig och t o m mycket farligare. Vi behöver en ny sorts beväpning för att bekämpa den. Imperialismen är världsomfattande, dess internationella ordning och dess ideologiska grunder gör anspråk på att vara universella. Vi måste bekämpa den genom att även vi sätta upp en samhällsplan som är universell. Det finns vissa krav som förklarar de olika islamiska strömningarna runtom i arabvärlden. Den islamiska revolutionen i Iran är, även om den bidragit till dessa, inte själv en produkt av mnågfaldigandet av dessa islamiska strömningar. Det finns objektiva orsaker som förklarar dessa fenomen, däribland den islamiska revolutionen i Iran.

Nasserismen bör, ur kulturell synvinkel, på nytt ta upp det budskap den i grunden bär på. Våra dagars Islam, som aldrig har upphört att existera, blir en brännpunkt; huvudaxeln kring vilken våra intellektuella och fysiska ansträngningar rör sig. Därav nödvändigheten och vikten av en dialog mellan nasserismen och de islamiska strömningarna.

- Efter vad jag vet, skulle jag vilja säga att de islamiska strömningarnas prioriteringar och deras intressen, under 50- och 60-talen, kan summeras i konfrontationen med kolonialismen och i deltagande i militära och politiska strider. Nasserismen ansåg också at kulturella aspekter var extremt viktiga, speciellt Islam. Den har t ex utvecklat den religiösa institutionen Al Azhar, grundad av islamiska organisationer och inspirerad av sammankomster som från början hade varit avsedda för diskussioner om att åter öppna ijtihads port. Den har t o m ägnat sig åt förläggarverksamhet för att bättre sprida den islamiska kulturen. Den startade även aktioner i Afrika för att upplysa om Islam... och den har för övrigt tagit initiativ till åtskilliga andra aktiviteter...

Jag har aldrig sagt något annat... Jag har till och med sagt att nasserismen aldrig i något ögonblick visat ointresse för dessa frågor, speciellt vad beträffar Islam. Tvärtom är det intellektuella inslaget i nasserismen viktigt på detta område.

Men idag är det förhärskande faktum den islamiska företeelsen. Vi har en islamisk revolution i Iran, en islamisk rörelse är på uppgång till och med i Egypten. Och överallt i de västarabiska staterna, i Golfen och på andra ställen, agerar åtskilliga islamiska organisationer. För min del bedömer jag det som att för oss, som är nasserister, är det nödvändigt at föra en dialog med dessa rörelser, inte för att tjäna dem utan för att verka tillsammans och att hjälpa dem att resa sig och rätta till misstagen; för att till slut lyckas etablera ett slags samarbete med dem. Ni ser, detta motsäger konstaterandet att nasserismen skulle vara ointresserad av islamiska aspekter.

Just nu finns enorma krafter på den arabiska scenen. Vad bör då nasserismen göra? Bör den öppna en dialog oc försöka finna en form för gemensam verksamhet? Personligen föredrar jag denna sista av möjliga lösningar.

Denna bok kom ut på arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut, 1985. Denna bok har även kommit ut på franska under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise Wadenberg - Kultur Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6 - Kultur Förlag, Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 - Boken beställs genom bokhandeln eller genom att sätta in 100 kr på ovan Pg

• 1. Förord, av Ahmed Rami
  
• 2. Introduktion
  
• 3. Åren av danande
  
• 4. Om det förflutna
  
• 5. Den nuvarande världsordningen
  
• 6. Islam är vårt svar
  
• 7. De islamiska rörelserna
  
• 8. Den algeriska revolutionen
• 9. Den arabiska nationalismen
  
• 10. Den arabiska utvecklingen
  
• 11. Kritik av den moderna sociologin
  
• 12 Islamiska enheten
  
• 13. Den palestinska revolutionen
  
• 14. Ordlista