Vad är Israel?

Ahmed Rami

Del 4

Sionisternas inflytande på USAs politik avslöjad	302
"Hollywood behärskas av judar" skriver judisk tidning	309
De vågar tala ut: kongressman avslöjar judiska lobbyn	313
Menorah - stöd i Sverige för Israels ockupation	317
Vem försökte föra Horn bakom Ijuset?	320
Intervju med Jan Guillou om den prosionistiska pressen	322
Varför är mordet på Bernadotte okänt?	323
Den listige Wiesel och likgiltigheten	327
"Waldheimaffären" och Palmemordet	335
De verkliga avvisarna: "Hängas eller skjutas?"	346
Skall palestinierna vara tacksamma?	350
Sionism och Rasism	353
Sammanfattning: bluffens sju pelare	354
Ben Bella: "Vi kommer aldrig att acceptera Israel"	365
Bertrand Russel om palestiniernas öde och Israel	374
Per Gahrton: om yttrandefriheten, om syster Marianne	376
Per Gahrton: om sionistiska spåret i Palmemordet	387
Vad syster Marianne egentligen sade i Radio Islam	396
Brev från Ahmed Rami till överrabbinen Narrowe	409
Hur en judisk överrabbin svarar	410

302

 

SIONISTERNAS INFLYTANDE PÅ USAs POLITIK AVSLÖJAD OCH KARTLAGD

Att den sionistiska ockupationsmakten Israel är ekonomiskt beroende av enorma bidrag från supermakten USA, det vet nog alla politiskt intresserade och det rapporteras då och då också i den svenska pressen. USAs regering ger sedan flera år lika mycket till det lilla Israel med cirka fyra miljoner invånare som till alla andra stater i "u-hjälp". Varje israelisk medborgare får mer än dubbelt så mycket som varje amerikansk medborgare i statlig eller federal hjälp från den amerikanska regeringen. Dessutom får Israel stora bidrag från de judiska organisationerna i USA - dessa bidrag till den judiska staten är också avdragsgilla vid deklarationen i USA. Den vid enstaka tillfällen i svenska massmedia omtalade "judiska lobbyn" i USA är politiskt mycket inflytelserik. Utan denna "judiska lobby" skulle USA inte visa denna stora generositet och detta nära nog helhjärtade stöd till den sionistiska ockupationsmakten Israel. Och omvänt: utan detta stöd med alla dessa miljarder dollar från USA skulle den judiska staten inte kunna existera nämnvärt länge utan braka samman i ekonomisk bankrutt. Flertalet judar skulle då lämna den judiska staten för att finna bättre näringsfång i andra länder. Då supermakten USAs politik inte uteslutande är USAs angelägenhet utan hela världens, är det naturligtvis av intresse att få en inblick i det judiska inflytandet på USAs politik.

Den amerikanske statsvetaren och journalisten Stephen D Isaacs - han är av judisk börd - har i sin bok Jews and American Politics behandlat ämnet ganska ingående och redovisar intervjuer med 200 ledande amerikanska judar, av vilka många från början vägrade att medverka, eftersom de ansåg det olämpligt att deras synpunkter och reflexioner skulle offentliggöras för den icke-judiska allmänheten, trots att de garanterades fullt anonymitetsskydd.

Isaacs ställer inledningsvis två frågor. Den första lyder: "Varför är de amerikanska judarnas politiska makt så oproportionerligt stor, långt större än vad som vore rimligt med

303

hänsyn till att den judiska befolkningen i USA endast uppgår till omkring tre procent av landets totala befolkning?" Svaret på den frågan är att judarna mer än någon annan etnisk minoritet i USA insett att politiskt inflytande är viktigt för att bevaka sina egna intressen och därmed kunna minimera riskerna att bli en missaktad minoritet som - i en våg av antisemitism - kan förlora allt.

Den andra frågan som Isaacs ställer är: "Varför söker judar så sällan offentliga toppbefattningar För att i stället verka bakom kulisserna som strateger?" Svaret på den frågan är att judar inte vill synas utåt inför offentligheten som politiska makthavare och utsättas för obehag att bära personligt ansvar för en dålig eller misslyckad politik: judar vill verka utan att synas, de vill på inga villkor schavottera i massmedia och därmed kanske ådra sina egna stam- och trosförvanter obehag.

Enligt Isaacs bör man göra klart för sig att politiskt medvetna judar, åtminstone i USA, inte ser världen befolkad av judar och andra folk, utan de ser världen befolkad av judar och deras fiender, som är verkliga eller potentiella "antisemiter", varvid judarnas vänner, de som reservationslöst stöder sionismen, inrangeras bland kategorin judar, ungefär på samma sätt som vissa tysknationella judar i det nazistiska Tyskland utnämndes till "hedersarier", så till exempel den nazistiska arbetsfrontens ledare Robert Ley, som kallades "Levy" bland nazikoryféerna, och chefen för den nazityska säkerhetstjänsten och sedermera protektorn för Böhmen-Mähren, Reinhard Heydrich, som var halvjude.

Fr o m Franklin Delano Roosevelt har alla USAs presidenter varit sådana "hedersjudar" - utom Eisenhower, när han lät USA i FN gå emot Israel 1956 och fördömde den sionistiska staten som angripare i Suezkriget, också Nixon blev en judisk avfälling, när det i samband med Watergateskandalen avslöjades att han fällt nedsättande omdömen om judar till sina närmaste medarbetare. Carter var en pålitlig "hedersjude": som baptistisk fundamentalist såg han judarna som Guds utvalda folk. Också Reagan är "hedersjude" - i varje fall så länge han bär ansvaret för

304

USAs reservationslösa stöd till Israel. För "den judiska lobbyn" i USA gäller lojaliteten till Israel först, medan lojaliteten till USA beror helt på USAs stöd till Israel. Om USA skulle vända sig bort från Israel och överge "de speciella relationerna till denna stat", skulle den judiska lobbyn protestera mangrant och göra sitt yttersta för att sabotera USAs utrikespolitik och på alla sätt söka kompromettera USA inför världsopinionen.

Den judiska lobbyn i USA är alltså inte bara en vanlig politisk påtryckningsgrupp eller "pressure group" som söker tillvarata sina medlemmars intressen gentemot de politiska makthavarna, utan den judiska lobbyn är unik såtillvida att den står i främmande makts tjänst och dessutom genom sin stora ekonomiska makt kan utöva utpressning mot varje amerikansk regering. Judarna är den rikaste av alla etniska minoriteter i USA, rikare också än majoriteten av anglosaxare och kristna. Man får inte förbise att alla de ledande amerikanska opinionsmedia - filmindustrin, de stora rikstäckande TV-bolagen CBS, NBC och ABC liksom de stora dagstidningarna som New York Times, Washington Post och Los Angeles Times och de stora opinionsskapande veckotidningarna Time, Newsweek och Fortune ägs av judar och domineras av sionistiska och prosionistiska redaktörer och journalister. Ingen amerikansk president och administration skulle kunna fungera och bli långlivad, om den fick större delen av opinionsmedia emot sig. Den som har makt över media har också makt att tillsätta och störta en president och hans regering i en demokrati som USA, där fackföreningar och folkrörelser spelar en underordnad roll - till skillnad från Sverige.

För palestinierna är det viktigt att göra fullt klart för sig att den yttersta orsaken till och förutsättningen för den israeliska ockupationsmaktens tillkomst och fortvaro är USAs stora ekonomiska och militärteknologiska stöd till Israel och att detta väldiga stöd från världens mäktigaste nation beror på den judiska lobbyn med dess oerhörda makt och inflytande att förmå USAs regering att till varje pris stödja den sionistiska staten Israel. Det är också viktigt att vi i Sverige, liksom alla andra folk som upprörs av den israeliska ockupationspolitiken och den israeliska arrogansen

305

mot FNs vädjanden och resolutioner, gör klart för oss detta samband. Detta är inte förtal av amerikanska judar - ty det finns många amerikanska judar som inte är sionister och inte samtycker med den judiska lobbyn för Israel, fastän dessa tyvärr är politiskt tämligen maktlösa.

Isaacs ställer i sin bok också frågan: "Varför har den judiska lobbyn i USA som reservationslöst stöder Israel blivit så inflytelserik? Är det fråga om israeliska påtryckningar? Och vilka är i så fall dessa påtryckningar?" Isaacs ger följande intressanta svar: "Israels makt över USAs rika och utbildade judar ligger främst på det psykologiska planet genom att ständigt frammana fruktan för judefientlighet som när som helst kan flamma upp och driva judarna i elände och kanske in i rya gaskammare. Israel - i samverkan med Världssionistiska Organisationen och Världsjudiska Kongressen - är fullt medveten om att sionismens förutsättning är judisk sammanhållning överallt där det finns judar, särskilt i USA som Israel är helt beroende av. Och judisk sammanhållning kan endast finnas när judar tror sig stå inför ett verkligt eller inbillat gemensamt hot: ett folkligt judehat eller "antisemitism". Utan antisemitism ingen sionism.

Sionismen uppstod till följd av antisemitism i Europa. Och sionismen - och därmed den judiska staten Israel - kan endast fortleva inför ett verkligt eller inbillat hot om en framväxande antisemitism. Om det inte finns någon antisemitism, så måste sionisterna ständigt erinra om antisemitismen i det förflutna och söka frammana den på nytt som ett hot. Därav alla dessa ständigt återkommande filmer och TV-program om den antisemitiska nazismen och ivern att leta upp och ställa vid skampålen nynazister, verkliga eller konstruerade. Och därav denna skräckfyllda kult av Holocaust, den nazistiska judeförintelsen, som ingår som huvudbeståndsdel i den judiska religiösa kulten - liksom träldomshuset i Egypten, den babyloniska fångenskapen, skövlingarna av de judiska templen i Jerusalem, Jerusalems förstörelse av romarna år 70 efter Kristus, fördrivningen av judarna från Spanien genom inkvisitionen och de judefientliga pogromerna i det tsaristiska Ryssland på 1800-talet. Hela den judiska traditionen är uppfylld av hur judar ständigt

306

och överallt förföljs. Sionismen utnyttjar den judiska skräcken för nya förföljelser och nya massakrer. Judar erinras ständigt och jämt om att de lever i en fientlig omvärld: att skräcken och ångesten är deras judiska särmärke, deras arvedel, ja, att det är detta som gör dem till judar. Många judar orkar inte bära allt detta lidande och all denna ständiga ångest och fruktan, de vill glömma och leva som vanliga friska och själsligt sunda människor. Men så kommer sionisterna med sina förmaningar och predikningar: Tänk på att ni är judar och att andra folk som lever mitt ibland er hatar er och när som helst kan organisera nya pogromer och kasta er in i nya gaskammare: ert enda värn, er enda trygghet är att ni har ett eget land, Israel, som ni alltid kan ta er tillflykt till och som därför måste bestå, måste överleva i en fientlig omvärld: Därför måste ni hjälpa Israel och uppoffra er för Israel med egna pengar och med propaganda till stöd för Israel! Ja, det är i stora drag så här det fungerar. Denna fruktans propaganda för en annalkande antisemitism med hot om nya judepogromer och en ny Förintelse faller i god jordmån hos alltför många judar därför att en ondsint omvärld och hemska straff för judar av deras vredgade Gud ingår i den judiska tron, det judiska arvet, den judiska traditionen som vårdas och omhuldas av deras ledare - och då spelar det föga eller ingen roll om många judar är högutbildade akademiker och eljest kritiska intellektuella som säger sig vara fritänkare och förakta all religiös och politisk fanatism, också den judiska intoleransen. Tänk på den skarpsinnige psykologen Sigmund Freud och hans ångestladdade sexualbesatthet och Oidipus-komplex! Tänk på den hyperintellektuelle författaren Franz Kafka och hans besatthet av outgrundliga mardrömmar i böcker som Processen, Slottet, I straffkolonin m fl! Och detta i början av seklet och på tidigt 20-tal, långt före Hitlers makttillträde och de nazistiska judeförföljelserna! Den typiskt judiska ångesten bottnar i Jahvefruktan. Isaacs nämner ett kostligt och säkerligen mycket typiskt exempel på hur judar reagerar inför blotta ordet "jude" eller "judar", när det uttalas eller skrivs av en icke-jude, en "gojim". De reagerar vanligen omedelbart med en besinningslös fruktan, eftersom de utgår från att det här måste röra sig om antisemitism: ett angrepp på judar i allmänhet och

307

därmed även på den enskilde juden personligen som hör eller läser det ominösa ordet. Jude är helt enkelt ett tabu-belagt ord - utom i för judar lovprisande och starkt positiva sammanhang. Enligt judisk uppfattning är juden som sådan oberörbar, helig, sakrosankt, Guds egendom, en del av själva Gud, eftersom det i Torah ideligen förklaras att judarna är Guds utvalda egendomsfolk som inte får besudlas av de andra folken, de förskjutna, de orena.

Enligt Isaacs är denna oresonliga fruktan särskilt typisk för de judar som engagerat sig politiskt för sionismen, däremot mindre för de judar som är engagerade för socialistisk politik och än mindre för naturvetenskapligt och medicinskt verksamma judar.

Stephen D Isaacs, som är medarbetare på den liberala och inflytelserika dagstidningen Washington Post, drar sig inte för att kalla de typiskt judiska reaktionerna av fruktan, ångest och snarstuckenhet för "paranoida" - det är här, menar denne jude, fråga om renodlad förföljelsemani, som står på gränsen till sinnessjukdom, ett skymningstillstånd mellan normal själslig hälsa och fullt utvecklad galenskap. Det är knappast en tillfällighet att mellan 80 och 90% av alla amerikaner som genomgår psykoanalys är judar och att över 95% av alla psykoanalytiker i USA är judar. Isaacs menar att utan denna judiska paranoia skulle det inte finnas någon judisk lobby och heller ingen sionism och inget sionistiskt Israel. Man kan tillägga, att det då inte heller skulle finnas några förutsättningar för en bibehållen judenhet, en fossil bland kulturerna, för att tala med den store engelske historikern Arnold Toynbee. Alla utom ett fåtal ortodoxa judar skulle assimilera sig och glömma sitt bisarra judiska arv.

Att just assimileringen upplevs som den allt överskuggande stora faran för sionismen, framgår av ständigt återkommande varningar av ledande sionister. Framlidne sionistledaren dr Nahum Goldmann yttrade vid den 26:e Världssionistiska kongressen i Jerusalem den 30 december 1964: "Assimilering utgör ett större hot mot den eviga judiska existensen än förföljelser, inkvisitionen, pogromer och Förintelsen i det

308

förflutna." Detta uttalande är väl ett nog så tydligt tecken på sionismens ångestfyllda, traumatiska rasism. (Le Monde, 1 januari 1965).

***

Västbanken ocb Gaza 1967

Över 50 % av främst den odlingsbara jorden har av Israel öveförts till judiska "nybyggare m.m.

Genom den stora israeliska markstölden kan idag bara omkring 5% av bönderna försörja sig helt på sina jordbruk. Denna katastrofala minskning beror nästan uteslutande på den israeliska markpolitiken.

Byn Deir Dibwan ligger 15 km norr om Jerusalem. Sedan 1967 har många emigrerat, och nu är endast 30% mot normalt 50% av byns befolkning i produktiv ålder (mellan l7 och 69 år). De andra i produktiv ålder har flyttat.

309

 

"HOLLYWOOD BEHÄRSKAS AV JUDAR" - skriver ledande judisk tidning

Film och TV påverkar i hög grad opinionsbildningen och är alltså ett mycket effektivt propagandainstrument, t ex för sionismen och Israel som kan glorifieras och heroiseras. I den islamiska världen är det allmänt känt att den amerikanska filmindustrin med dess magiskt glittrande Hollywood ägs och styrs av judar och står i sionismens tjänst. Vi har också framfört detta vid ett tillfälle i Radio Islam. Men för detta har vi beskyllts för "antisemitism", judefientlighet, hets och hat mot judar av Per Ahlmark och andra sionistiska propagandister. Att Hollywood med dess stora produktion av till största delen skräpfilmer och TV-serier liksom videofilmer domineras av judar är tydligen något skamligt som måste döljas, censureras. Men så tycker inte en av västvärldens ledande judiska tidningar; den i London utkommande judiska veckotidningen Jewish Chronicle publicerade 1974 en stor artikel där man skröt över att judar fortfarande behärskar Hollywood. Artikeln, som även återgavs i den stora judiska tidningen Jewish Post and Opinion i USA den 6 december 1974 hade rubriken Jews dominant in Hollywood i fetstil. Vi återger här denna artikel i svensk översättning - för att från trovärdig källa informera våra lyssnare: "Judar dominerar i dag Hollywood liksom de gjorde i denna industris barndom. Judar dominerar som skådespelare, regissörer och producenter. Tom Tugend i "The Jewish Chronicle" i London skriver följande: - På det hela taget, säger han, är den judiska närvaron i Hollywood ett historiskt faktum och ytterst få personer är längre omedvetna om detta. Det tas för självklart att judar styr filmvärlden och att judiska karaktärer och särdrag dominerar. Vid cocktailparties går snacket om den senaste triumfen eller det senaste fiaskot för "vårt folk" - Paul Newman, Barbara Streisand, Joel Grey, Tony Curtis, Dustin Hoffman, Kirk Douglas, Woody Allen, visst är "dom en av våra". Men långt mera betydelsefulla än dessa och många andra populära aktörer är ändå judarna i toppen, de som bestämmer valet av filmer man ska satsa hårt på, bossarna, direktörerna med den verkliga makten som Ted Ashley vid det judiskt ägda och

310

judiskt grundade filmbolaget Warner Brothers, Gordon T Stulberg vid det likaså judiskt ägda filmbolaget 20th Century-Fox, Frank Rosenfeld och Daniel Melnick vid det likaledes judiskt ägda filmbolaget Metro-Goldwyn Mayer, MGM, David Begelman vid det likaledes judiskt ägda filmbolaget Columbia, Lew Wasserman och Jennings Larg vid det judiskt ägda filmbolaget Universal Pictures och Charles Bloudon och Robert Evans vid det judiskt ägda filmbolaget Paramount. Om man sedan går över till producenterna och regissörerna, så finner man, säger Tugend, i Jewish Chronicle, att den överväldigande majoriteten av dessa är judar, och vad gäller manusförfattarna så utgör dessa en sluten judisk butik, bortåt 80%, kanske 90% av filmförfattarna är judar. Tugend ställer sedan frågan: - Hur judisk är den nya filmgenerationen i USA? Han besvarar den frågan genom att citera filmbolaget Metro-Goldwyn Mayers vice ordförande Charles Powell, som säger: - Det är så självklart att det inte ens behöver påpekas, man behöver bara nämna framträdande namn som Richard Benjamin, Elliot Gould, Ron Leibman o s v."

Så långt de judiska tidningarna Jewish Chronicle i England och Jewish Press and Opinion i USA. Man kan tillägga att judarna utgör cirka 3% av USAs befolkning men till omkring 80% av USAs film-, TV- och videoproduktion - så var det redan på 1930-talet och så är det än i dag, om möjligt i än högre utsträckning. I England är det judiska inflytandet inte lika förkrossande starkt men därför inte obetydligt. Det räcker att nämna Englands store filmmagnat, Levy Gradintsky, som adlats till Sir Lew Grade, som i folkmun kallats "Sir Jew Greed" - denne innehar även aktiemajoriteten i det stora kommersiella brittiska TV-bolaget ITV.

Det bör även påpekas att de tre stora rikstäckande amerikanska TV-bolagen Columbia Broadcasting System (CBS), American Broadcasting Corporation (ABC) och National Broadcasting Corporation (NBC) är judiskt ägda. CBS ägs av William Paley, ABC av Leonard Goldensohn och NBC av bröderna David och Robert Sarnoff. Alla är stormrika multimiljonärer i dollar, sannolikt miljardärer.

311

De makabra och utpräglat sadistiska skräckfilmerna, vars enda syfte är att framkalla ångest, oro och fruktan hos åskådarna i underhållningens form är något mycket typiskt för vissa judiska filmskapare som Alfred Hitchcock från den äldre generationen engelska och amerikanska filmer under 30-, 40- och 50-talen, medan vår tids motsvarigheter är Steven Spielberg bland de mest kända - och naturligtvis med svindlande profiter, mellan 150 och 400 miljoner dollar kammar Spielberg in på varje ny film.

Sex- och porrfilmer är också en judisk specialitet, så t ex filmproducenten Joe Levine som ofta anlitar den judiske förf-attaren av billiga sensations- och missromaner, Harold Robbins, som manusförfattare i filmer som "Arvingarna", "Lycksökarna", "Äventyrarna" och "Första graden" - med enbart den senare filmen "kammade" Levine in 130 miljoner dollar i förtjänst. Som flera andra judar i amerikansk film har Levine haft nära samarbete med sovjetiska filmare, så t ex med den i Sovjet inspelade "Sunflower" med Sophia Loren och Marcello Mastroianni i huvudrollerna. I den filmen hyllades den sovjetiska krigsmaskinen. Den stora TV-serien "Det glömda kriget" med Burt Lancaster som speaker var också en samverkan mellan amerikansk och sovjetisk filmindustri och också en hyllning till den heroiska sovjetiska krigsmaskinen under andra världskriget. Den amerikanske oljemiljardären Armand Hammer är den store förmedlaren mellan USA och Sovjet både kommersiellt, politiskt och kulturellt - och Hammer är - alldeles riktigt gissat - jude, född i Ryssland, därtill kommunist eller i varje fall leninist så miljardär han är på främst rysk olja.

Visst är den amerikanska film- och TV-industrin judisk. Det är ett faktum som ledande judiska kretsar är mycket stolta över. Men, frågar man sig, varför måste detta hemlighållas? Låt oss göra tankeexperimentet att den stora amerikanska film- och TV-industrin låg i händerna på den katolska jesuitorden, att alla de stora amerikanska film- och TV-bolagen ägdes av jesuiterna och att bortåt 80-90% av manusförfattarna, producenterna och regissörerna var jesuiter och att de ledande skådespelarna valdes bland jesuiter, och att sålunda endast den strikt katolskt konservativa världsupp-

312

fattningen skulle komma fram i amerikansk film och TV, där judar skulle framställas enligt evangelierna som Guds-mördare, som dömde Jesus till döden i Sanhedrin, det stora judiska rådet, och sedan ivrigt yrkade på att den motsträvige Pontius Pilatus skulle låta korsfästa Jesus, att lösa sexförbindelser skulle skildras som svår synd liksom homosexualitet - hur skulle vi reagera på detta? Skulle inte massmedia - pressen liksom riksradion och televisionen - ideligen rapportera om detta sällsamma förhållande att en viss religiös grupp hade skaffat sig ett sådant enormt inflytande över opinionsbildningen och sökt pådyvla västvärlden en så ultrakatolsk världssyn? Eller skulle man ha förtigit också detta - för att inte framkalla antikatolska stämningar och hets mot katoliker som kunde tänkas leda till religionskrigens mörka tidevarv i kristenheten då protestanter och katoliker bekrigade varandra?

313

 

DE VÅGAR TALA UT: KONGRESSMAN AVSLÖJAR JUDISKA LOBBYN

Som numera torde vara väl bekant även i Sverige finns i USA en mycket stark judisk lobby, som har mycket stort inflytande på kongressen, senaten och till och med på presidentvalet. Denna lobby arbetar för staten Israel genom en organisation som kallas AIPAC efter initialbokstäverna i organisationens namn, som är The American-Israeli Public Affairs Committee. Nyligen har i USA utgivits en bok, som beskriver denna mäktiga lobby och hur den arbetar. Boken bestyrker förhållandena med åberopade dokument och vitsordade fakta och händelser. Boken har sammanställts av en f d kongressman Paul Findley. Denne hade i 22 år varit kongressman för staten Illinois då han blev utslagen i ett val, där motkandidaten stöddes av den judiska lobbyn.

Han redogör för hur lobbyn direkt påverkar arbetet i kongressen och senaten och i bl a utrikesdepartementet. Det har gått så långt att han citerar hur lobbyns ledare, en viss Thomas Dine efter sista valet uttalat, att "nu kan vi diktera vår egen utrikespolitik." Han beskriver hur lobbyn infiltrerar amerikanska universitet och motarbetar professorer och lärare som visar förståelse för arabiska och islamiska länder, hur den söker tysta och kritisera judiska talesmän som Nahum Goldmann, I.F. Stone, Philip Klutznick m fl när de vågar ifrågasätta Israels politik, och hur lobbyn utövar press på massmedias journalister, tidningar och bokförläggare för att hindra kritik av Israel.

Han påvisar även hur Israel och dess underrättelseorganisation Mossad har direkt insyn i USAs departement, militära myndigheter och CIA.

314

Boken har titeln "They dare to speak out", d v s på svenska "De vågar tala ut". Den har publicerats av förlaget Lawrence Hill E Company, Westport, Connecticut.

Vi skall återge ett par avsnitt ur boken, som visar vilken makt Israel har på utrikespolitiken när det gäller militärt stöd till Israel.

Under Yom Kippur-kriget 1973 mot Egypten och Syrien hade Israel stora förluster i vapen, bl a stridsvagnar. Landet vände sig till USA för att få snabbast möjliga ersättning. Kissinger blev deras hjälpare. Nixon var då inblandad i Watergateskandalen och skulle snart lämna presidentskapet men med hans bemyndigande beslöts att sända ett betydande antal stridsvagnar till Israel. Dessa togs från alla hål1, såväl från aktiva förband som från reservlager och till och med direkt från tillverkningsleden. Inget fick stå i vägen för att så snabbt som möjligt stärka de israeliska truppstyrkorna.

Israel önskade de modernaste stridsvagnarna som var utrustade med 105 millimeters kanoner. Men sådana kanoner fanns endast i begränsad mängd och USA fyllde då på med 90 millimeters kanoner. Då upptäcktes att det inte fanns tillräcklig mängd ammunition till dessa kanoner. Pentagon sökte överallt efter reservförråd men hittade ingen ammunition.

En officer vid namn Thomas Pianka, som då tjänstgjorde vid Pentagon, berättar följande: "Vi gjorde alla ansträngningar för att finna ammunition och sökte överallt, armén, marinen och flottan, men hittade ingen 90 millimeters ammunition." Pentagon sände meddelande härom till Israel med beklagande. Några dagar senare kom ett svarsmeddelande från Israel med ett överraskande besked: "Jo, Ni har 15 000 granater i marinkårens förråd på Hawaii " Pianka berättar att man då sökte i förrådet och mycket riktigt hittade ammunitionen där. De israeliska myndigheterna hade alltså bättre reda på de amerikanska förråden än de amerikanska myndigheterna.

315

Richard Helms, som var styresman i CIA under 1967 års arab-israeliska krig erinrar sig en händelse då viss felaktigt material hade sänts till israeliska armén. Från Israel kom då en förnyad begäran om den önskade materielen tillika med dess hemliga militära kodbeteckning och ett meddelande med förfrågan huruvida Pentagon kanske inte riktigt begripit vad de ville ha. Det var, säger Helms, ett sätt för dem att visa oss att de visste vad de ville ha. Han anser att under denna period fick Israel tillgång till alla viktiga hemligheter.

Den amerikanske amiralen Thomas Moorer berättar ett annat drastiskt exempel på den israeliska lobbyns makt från sin tid som chef för generalstaben under 1973 års krig. Mordecai Gur var då militärattaché vid israeliska ambassaden, han blev för övrigt sedermera chef för den israeliska krigsmakten. Han uppsökte amiral Moorer och begärde att USA skulle förse Israel med flygplan som var utrustade med ett modernt anti-stridsvagnsvapen som kallades Maverick.

Moorer förklarade för Gur att USA hade bara en skvadron sådana flygplan och att han inte trodde att kongressen skulle godkänna att denna enda skvadron överlämnades till Israel. Gur hade bara tittat Moorer stint i ögonen och sagt: "Ni ger oss flygplanen. Jag tar hand om kongressen." Och det gjorde han. USAs enda flygskvadron med Maverick-vapen gick till Israel.

Moorer hade motsatt sig leveransen men order kom från presidentnivå. President var då Nixon.

Moorer berättar: "Jag har aldrig sett någon president vägra israelerna något. De får allt de önskar. Och de vet hela tiden om allt som pågår. Till slut blev det så att jag inte vågade skriva ned någonting. Om amerikanska folket förstod vilken makt dessa människor har över vår regering skulle det göra väpnat uppror. Våra medborgare har ingen aning om vad som pågår "

316

Författaren visar hur de, som kritiserar Israels politik, utsättes för pinsam och obeveklig vedergällning, ja till och med förlust av sitt levebröd genom den israeliska lobbyns aktioner. Presidenter fruktar den. Kongressen lyder dess befallningar. Mass-media och militära chefer vacklar under dess tryck. Hur kritikerna än modererar sin kritik karaktäriseras de som offer för oljelobbyn, försvarare av arabiska terrorister och även antisemiter.

Särskilt anklagelsen för antisemitism är besvärande. Termen antisemitism har numera förlorat sin betydelse av etnisk eller religiös förföljelse utan betecknar i stället varje vägran att stödja staten Israels politiska beslut.

Varhelst anti-israelisk eller proarabisk åsikt visas kommer den israeliska lobbyns angrepp omedelbart och kraftfullt. Målet är att skydda Israel för varje kritik, men metoderna går utöver de legitima gränserna för argumentation. De varierar men är ofta mycket fula: smutskastning och ärekränkning, anklagelser hos överordnade chefer, angivelse i offentliga "fiendelistor", hatbrev, anonyma telefonsamtal, hot mot den personliga säkerheten och ibland direkt fysiskt våld.

***

317

 

MENORAH - insamling och stöd för en ockupation!

Svenska företag motverkar Sveriges intressen genom att ge omfattande ekonomiskt stöd till främmande makt: den rasistiska förtryckar- och ockupationsmakten Israel, som ständigt fördöms av FN för sina brott.

Det finns här i Sverige en organisation med en stab heltidsanställda som aktivt verkar för stöd till en främmande, blodbesudlad förtryckarmakt. Mängder av svenska företag ger stora penningsummor till denna aggressiva, arroganta och brutala förtryckarstat, som berövat ett helt folk, det palestinska folket, dess fosterland.

Förtryckarmakten är förstås Israel och organisationen heter Förenade Israelinsamlingen i Stockholm, som utger en flott och påkostad kvartalstidskrift i flerfärgstryck - Merarah. Av denna sionistiska propagandapublikations 60 sidor upptas bortåt halva sidantalet, ca 30 sidor, av stödannonser till Israel och dess propaganda - och PR-aktiviteter i Sverige.

Att det här är endast stödannonser för Israel är helt klart, ty denna sionistiska propagandapublikation går helt Israels ärenden och glorifierar den sionistiska banditstaten sida upp och sida ned samtidigt som den öser sitt hat mot det palestinska folkets rättmätiga frihetskamp. Dessutom: denne PR-publikation för främmande makt har inget pris för vare sig lösnummer eller för prenumeration. Den utskickas gratis, har mycket liten upplaga och kan därför inte vara kommersiellt attraktiv som annonsorgan. Denna publikation och dess stöd till Israel lever på avdragsgilla bidrag från de stödannonserande företagen.

Frågan är om inte Förenade Israelinsamligen bedriver brottslig verksamhet, i varje fall är dess verksamhet i flagrant strid mot Sveriges intressen och mot Sveriges ställning som neutral eller alliansfri stat. Israel är inte bara en främmande makt, Israel är framför allt en stat som befinner sig i krigstillstånd mot flertalet arabiska länder, med vilka

318

Sverige upprätthåller vänskapliga förbindelser och har allt viktigare marknader för svenska exportprodukter och för svenska serviceetableringar. Till detta kommer att Israel gång efter gång fördöms av FN, Amnesty International och andra internationella fora för ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna genom sina bombningar av värnlösa civila i flyktingläger i Libanon, sin brutala ockupationspolitik, sin rasistiska diskriminering av den palestinska befolkningen och sin tortyr av fångar - även av minderåriga ungdomar.

Precis som sin partibroder och företrädare som israelisk premiärminister, Menachem Begin, är Israels nuvarande premiärminister, Yitzhak Shamir, en gammal terrorist och internationell förbrytare, en av den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadottes mördare, som i varje rättsordning i en civiliserad värld skulle ställas inför rätta, dömas som krigsförbrytare och hängas alldeles som de ledande tyska nazisterna i Nürnbergprocessen. Att ge sitt stöd till en sådan stat innebär att man gör sig till dess medbrottsling - mot civilisationen och mot humaniteten.

Sverige - liksom hela den civiliserade världen - tar avstånd från det rasistiska Sydafrika och uppmanar alla företag

att bojkotta all handel med Sydafrika. Att skänka pengar ' till Sydafrikas regim är brottsligt. Samma hållning borde intas till Israel, en minst lika rasistisk och brottslig förtryckarstat. Det är också typiskt, att Sydafrika och Israel sedan länge har ett mycket nära samarbete, bl a på det militära området för vidareutveckling av kärnvapen.

Det är sedan länge väl bestyrkt, att Israel i hemlighet i flera år tillverkat kärnvapen och även förfogar över kärnvapenbärande missiler och är beredd att sätta i gång ett kärnvapenkrig.

Och till denna kriminella kärnvapenmakt tigger Förenade Israelinsamlingen pengar av - förhoppningsvis - aningslösa svenska företag. Det är fullständigt hårresande.

Förenade Israelinsamlingen består av smarta personer som listat ut, att det går lättare att samla in pengar för sitt

319

skumma syfte genom att utge en propagandapublikation med stödannonser som vid deklaration är avdragsgilla - som reklamkostnader. Men vet aktieägarna om, att dessa reklam-utgifter går till att stödja en blodbesudlad förtryckarstat, en främmande makt, som befinner sig i krigstillstånd och ständigt fördöms av FN.

Jag kräver att alla de svenska företag som stöder Israel via Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah bojkottas, därest de inte upphör med denna stödannonsering för främmande makt, därtill en brottslig förtryckarstat. Aktieägarna skall även underräitas om vad som försiggår.

Jag nämner här några av de viktiga företag, som stödannonserar för den blodbesudlade förtryckarmakten Israel: Nils-Johan AB (Stockholm), Stockholms Fondkommission AB, AB Safir (Stockholm), Antikvitetsaffären Bernhard Magaliff (Stockholm), Morneon AB (Stockholm), Fristads arbetskläder (Stockholm). Investment AB Proventus m fI.

Härtill kommer flera företag i Göteborg och Malmö (t ex Skyline Hotel i Malmö) och övriga landsortsstäder.

Det övervägande flertalet av dessa företag torde ha judiska ägare, som av den sionistiska propagandan intalats att tro, att "den judiska staten Israel" är utsatt för ett ständigt hot och därför bör moraliskt och även pekuniärt understödjas. De har inte insett, att det är just Israel som saboterar alla möjligheter till en fredsöverenskommelse. De borde besinna, att de med sitt stöd bara gör ont värre, och framför allt att deras stöd till den krigiska förbrytarstaten är illojalt mot Sverige och mot humaniteten och freden!

320

 

VEM FÖRSÖKTE FÖRA HORN BAKOM LJUSET?

Den svenske generalen Carl von Horn tjänstgjorde under två perioder åren 1958-1960 och 1961-1962 som chef för Förenta Nationernas övervakningskommission i Palestina.

Han har berättat om sina erfarenheter från denna tjänstgöring i en bok med titeln "Fredens soldater" utgiven 1966 på Norstedts förlag.

von Horn beskriver i sin bok svårigheterna att kunna genomföra en rättvis och objektiv övervakning.

Han säger att under diskussioner med israeliska officerare och tjänstemän hörde han dem gång på gång öppet slå bort tanken på objektivitet. Deras rättframma påpekanden att "antingen är ni för oss eller mot oss" förklarade varför han - sedan han vågat vara objektiv - för all framtid hade försetts med etiketten "mot". Ännu värre var den israeliska tendensen att omedelbart ge all objektivitet etiketten antisemitism; ett nära till hands liggande epitet som kunde användas mot varje FN-soldat, vars opartiska rapport inte talade till israelernas fördel. (sid. 313)

von Horn säger vidare att "vi hade då och då väckt en del ovilja under våra kontakter med araberna, men aldrig på samma obevekliga och våldsamma sätt. Araberna kunde vara besvärliga, men deras regler för umgänget med oss låg definitivt på en högre och mer civiliserad nivå". (sid. 314) Han hade kommit till det Heliga Landet med den mest positiva och sympatiserande inställning till israelerna, men aldrig i sitt liv hade han träffat på ett folk som israelerna med en sådan otrolig förmåga att vända motpartens goda vilja till besvikelse. Han säger: "Jag är övertygad om att jag kommer att bli utsatt får bittra angrepp på grund av min uppriktighet, men tyvärr säger jag ingenting annat än sanningen". (sid. 314)

Han brukade alltid ha ett samtal med de medlemmar av

321

övervakningskommissionen som avslutade sin tjänstgöring. De berättade alla om samma erfarenhet. Då han frågade dem om vilken erfarenhet de funnit mest negativ under sin tjänst i Palestina, svarade de så gott som alltid, "israelernas ständiga försök att lura oss och föra oss bakom ljuset". (sid. 314)

Generalen von Horn säger vidare: "Den mycket skickliga israeliska informationstjänsten och hela den israeliska pressen samverkade för att snickra ihop en skev och förvriden version som av experter på området genom varje tillgänglig kanal spreds till det egna folket och till alla sympatisörer och supporters i USA och resten av världen. Aldrig i hela mitt liv hade jag trott att sanningen kunde förvrängas på ett så cyniskt och skickligt sätt". (sid. 109)

von Horn säger också vidare: "Jag hade underskattat israelernas talanger när det gällde att baktala och nedsvärta". (sid. 299) Han skildrar hur han utsattes för bittra attacker i det israeliska parlamentet där han framställdes som den värsta och mest fördomsfulla av Israels fiender. (sid. 300) Man kom med alla möjliga insinuationer som att han under andra världskriget fått tyska järnkorset m m. (sid. 305) Han fick ett brev från en anonym aktionsgrupp som kallade sig "Den hämnande handen" i vilket han anmodades att omedelbart lämna Palestina så snart som möjligt, annars skulle han komma att lämna landet i en kista. (sid. 310)

Men general von Horn var orädd och när två israeler, som varit inblandade i mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte, benådades av Golda Meir efter ett symboliskt "straff", sade han direkt till henne, att han "litade på att de inte återupptog sin tidigare verksamhet". (sid. 311)

Den israeliske, judiske mördaren, som sköt Folke Bernadotte (på order av dagens israeliske premiärminister Shamir), sade i en intervju i Dagens Nyheter den 10 juni 1978: "Jag har alltid en kula för Israels fiender".

322

 

JAN GUILLOU

Intervju med JAN GUILLOU 1987-09-07

Ahmed Rami: Är det bara en slump att ledarredaktionema i Dagens Nyheter och Expressen är prosionistiska?

Jan Guillou: Jag började som journalist på Åhlén & Åkerlund, vecko-tidningsförlaget som ägs av Bonnier. Under de år som jag arbetade där hörde jag aldrig talas om att någon från familjen Bonnier skulle utdela någon sorts direktiv om hur ti/pressen skulle förhålla sig till Israel. Däremot visste ju alla småpåvar det, trodde de, att man kom i ett bättre läge om man tog in artiklar som hyllade Israel. Så de fick aldrig ordern att göra det, utan de förutsatte att de nu skulle komma i ett bättre läge.

Frilansare som ville komma till en chefredaktör på Åhlén & Åkerlund och få ett reseförskott för att åka ut och resa i Europa och göra kul reportage , hade ett knep som vi alla som var frilansare kände till efter någon tid. Man gjorde så här, att man föreslog tio kul reportage i Frankrike Spanien, vart man nu ville åka någonstans, och stoppade in den Judiska kyrkogården i Prag eller någonting liknande på den här listan, så skulle chefredaktören lättare ge pengar och säga att man kunde åka. Den proisraeliska pressen blir proisraelisk, ibland på helt irrationella faktorer som inte alls har med kontroll att göra. Ingen Bo Strömstedt går ner till reportrarna på Expressen och ryter till dem, att i fortsättningen, när ni är anställda här, ska ni veta att - välkomna förresten - på den här tidningen skriver vi inte araber, vi skriver alltid ordet "terrorister" i stället för araber, så nu vet ni det. En sådan scen har aldrig ägt rum och kommer aldrig att äga rum.

Ändå har jag sett flera exempel på unga kolleger som kommer, t o m några stycken från den kommunistiska rörelsen, och haft samma uppfattning som all annan vänster till frågan om Israel som omedelbart på Dagens Nyheter och Expressen börjat tala om araber som "terrorister". På första anställningsdagen, praktiskt taget. Och det är inte så att någon gett dem order att göra det här, utan det är deras personliga, opportunistiska, karriäristiska vilja att vara någon sorts inbillad högre makt till lags. Det är många sådana här faktorer som gör att den ursinnigt proisraeliska tidningen Expressen blir ursinnigt proisraelisk utan att vare sig Lukas Bonnier eller Albert Bonnier eller Bo Strömstedt eller Per Ahlmark eller någon annan ger order om det.

323

 

VARFÖR ÄR MORDET PÅ FN-MEDLAREN FOLKE BERNADOTTE SÅ OKÄNT?

Är inte han en lika stor hjälte och ännu större martyr för fredens sak än Raoul Wallenberg? Detta skall vi nu tala om:

Sionisternas brott är många och namnlösa: att ha berövat palestinierna deras uråldriga hemland är och förblir det värsta brottet. Sionisternas kallblodiga mord på greve Folke Bernadotte den 17 september 1948 är ett alldeles speciellt brott, som angår inte bara palestinierna utan hela den civiliserade mänskligheten och särskilt oss här i Sverige, ja; det borde även beröra alla judar med moraliskt samvete och känsla för rättfärdighet. Detta mord kan inte urskuldas med att det var politiskt för judarnas bästa. Mordet på Folke Bernadotte är särskilt upprörande och typiskt för sionismens arrogans och cynism - och detta av följande skäl:

- Folke Bernadotte var en sällsynt godhjärtad människa, som gjorde storartade humanitära insatser. År 1945 blev han vice ordförande för Svenska Röda Korset och ledde en särskild räddningsaktion i andra världskrigets slutskede för fångar i de tyska koncentrationslägren. Tiotusentals människoliv räddades till det fredade Sverige, därav många tusen judar, vilka håller hans minne i ära. Alla rättskaffens människor, också judar, borde hålla hans minne i ära.

- Folke Bernadotte var utsedd av FN att medla mellan araber och judar i Palestina. Han var alltså i Palestina inte som privatperson och inte heller en representant för sitt fosterland Sverige, han var Förenta Nationernas särskilde representant, att mörda en FN-representant är att mörda den civiliserade mänsklighetens själva ide om en enad humanitär mänsklighet, över nationsgränserna.

- Folke Bernadotte var en erfaren och ytterst skicklig förhandlare, som var beredd att lyssna till båda parterna i konflikten och för att nå en konstruktiv lösning - och han hade också bemyndigande från FNs delningsplan, som emellertid konsekvent saboterades av sionisterna.

324

- Själva mordet på Folke Bernadotte var mycket väl förberett och planerat och det kunde inte gärna ha utförts på det sätt som skedde utan samförstånd och gillande av den högsta sionistiska ledningen, även om det var en extremistisk sionistgrupp, Sternligan, som påtog sig ansvaret för mordet, och hade utfört illgärningen.

- FN krävde i flera upprepade resolutioner att den dåvarande provisoriska israeliska regeringen skulle inlämna en rapport om den "fega illgärningen" till FNs säkerhetsråd. Först efter två månader då världsopinionen visat sin avsky inför detta nesliga brott kunde den israeliska regeringen förmå sig att arrestera två medlemmar av Sternligan, Nathan Yallin-Mor och dennes assistent Matijahu Schmulewitz, som sedan fördes inför rätta, leende poserande för fotograferna. I denna parodi på rättegång frikändes Yallin-Mor genom att fräckt anklaga Folke Bernadotte som "Israels fiende": "Han stod i vägen för den judiska införlivningen av kungadömet Transjordanien liksom av hela Palestina", förklarade denne sionistiske fanatiker. Och mördaren Nathan Yallin-Mor kunde redan två år senare inväljas till det israeliska parlamentet Knesset. - Efter 40 år har Israel aldrig kunnat förmå sig att skipa rättvisa på detta nesliga brott, trots att det upprört en hel värld och trots att mordet till fullo är uppklarat: att gäringsmännen och deras motiv är väl kända. I stället har den sionistiska staten inte bara frikänt mördarna utan även hyllat dem genom att låta dem göra politisk karriär - sålunda har ju en av de inblandade i mordet på Folke Bernadotte blivit Israels premiärminister, Yitzhak Shamir.

Raoul Wallenberg lovprisas som hjälte för sina insatser att rädda judar undan nazisterna i Budapest i andra världskrigets slutskede och han vördas som en martyr - det må vara, även om mycket av alla denna glorifiering får en misstänkt bismak av sionistisk propaganda. Men om Folke Bernadotte är det däremot påfallande tyst - varför, frågar man sig, görs det inga gripande filmer och TV-program om hans stora insatser och det nesliga brott som drabbade honom? Varför blir inte Folke Bernadotte hedersmedborgare i USA och varför trycks inga frimärken i hans hemland

325

Sverige med hans bild? Kan det möjligen bero på att Raoul Wallenberg tjänar världssionismens intressen, trots att också Folke Bernadotte räddade tusentals judar undan nazisterna? Varför kräver inte den svenska regeringen att Israel äntligen ska straffa de skyldiga?

Dessa frågor är värda att ställa och fundera över. Och kom ihåg, när vi här talat om världssionismen så är detta inget illasinnat förtal eller grundlöst konspiratoriskt påfund av oss, sionisterna är nämligen sedan många år organiserade i Världssionistiska organisationen - World Zionist Organization -och därmed finns det alltså en världssionism.

Sionismen är sålunda inte uteslutande en israelisk nationalism i den sionistiska staten Israel, utan sionismen är en världsomfattande judisk nationalism för alla judar, oavsett var de bor i världen och oavsett vilket medborgarskap de har. Sionismen kräver alla världens judars främsta lojalitet till den judiska staten Israel.

Vidare vill vi påpeka, att mordet på Folke Bernadotte kan sägas ha fått en förnyad tragisk innebörd för oss i Sverige genom det ännu ouppklarade mordet på statsminister Olof Palme. Det kan vara värt att erinra om att den så internationellt engagerade Olof Palme var en varm vän av palestinierna och deras sak som han på diplomatisk och politisk väg kämpade för så gott han kunde. Vi glömmer inte att Olof Palme - trots all sionistisk hetspropaganda - inbjöd PLOs ledare Yassir Arafat till Stockholm, och vi glömmer inte hur Olof Palme vid ett försoningsmöte om fred i Stockholms Storkyrka, alltså den svenska kristenhetens gamla helgedom; blev avbruten och utbuad av skränande och skrikiga sionister som bröt mot all medmänsklig anständighet och all respekt för kyrkans frid, när de hade fräckheten att till Olof Palme ropa: - "Ut ur kyrkan, din jävel"!! Och, när Palme sedan i sällskap med sin hustru Lisbeth lämnade Storkyrkan, så omringades de av hotfullt påstridiga och skrikiga sionister, alla ytterst välklädda och av allt att döma välmående personer i det svenska samhället. Sionisternas hat till Olof Palme var fullständigt ursinnigt och vitglödgat, bara därför att den svenske statsministern hade inbjudit de förtryckta

326

och förvisade palestiniernas demokratiskt valde ledare till Sverige för att höra hans synpunkter och utbyta åsikter och meningar med honom.

Än en gång bör framhållas, att mordet på Folke Bernadotte var inte endast ett mord på en enskild person, vilket är ett mycket allvarligt brott redan det, utan det var ett mord på FN, Förenta Nationerna, och på hela den upphöjda fredens idé om samverkan och förståelse mellan nationerna för fred och försoning mot våld och krig. Därför är sionisterenas mord på Folke Bernadotte ett så skriande brott som kräver ansvar, upprättelse. Så länge sionisterna inte går till rätta med denna illgärning, kan de inte räkna med att tillhöra den civiliserade och fredsälskande mänskligheten och hänvisa till judendomen som en stor moralisk kraft.

Så länge sionisterna fördömer brott som långt tidigare i historien begåtts mot judar i hela världen som "brott mot mänskligheten" och ständigt yrkar på att de ansvariga för dessa brott skall bestraffas i både Israel och övriga världen samtidigt som samma sionister försöker dölja sina egna brott mot andra folk, då är sionisterna inget annat inför historiens och mänsklighetens domstol än eländiga hycklare.

Redan när Folke Bernadotte på sitt FN-uppdrag anlände till Tel-Aviv i dåvarande judiska delen av Palestina bemöttes han med våldsamma demonstrationer och anklagelser för att vara "judarnas fiende". Det stod också helt klart att den sionistiska ledningen intog samma hätskt fientliga hållning till Folke Bernadotte med sionistiska slagord som "Stockholm är ditt, Jerusalem är vårt, du arbetar förgäves. Vi är här ... Så lände det finns en enda fiende till vår sak, har vi en kula i vårt magasin för honom".

***

327

 

WIESEL OCH LIKGILTIGHETEN - eller Wiesels listighet och slughet

1900-talet har av flera samtida historiker kallats "Taggtrådens århundrade", "Massförintelsens århundrade" och många andra saker i samma stil. Och visst har 1900-talet varit ett sekel med många katastrofer och gigantiska brott.

Några av de värsta brotten i detta århundrade är:

Fransmännens massakter på algerier under det algeriska frihetskriget; mer än en miljon algerier dödades. Israels terror mot palestinierna och sina arabiska grannar som kostat över en miljon människor livet.

I Afghanistan har de ryska trupperna dödat över en miljon människor och drivit 6 miljoner i landsflykt. I de tre baltiska staterna mördades 600 000 människor av Stalins hejdukar i början av fyrtiotalet. Hiroshimabomben som på ett ögonblick brände ihjäl 150 000 åldringar, kvinnor och barn och lämnade kvar ytterligare 150 000 kvinnor och barn svårt bränn- och strålningsskadade i ett obeskrivligt lidande. De amerikanska bombningarna av Tokyo l945 som brände och kvävde 600 000 människor, åldringar, kvinnor och barn till döds. De amerikanska bombningarna i Vietnam som dödade 7 miljoner människor, de allra flesta civila, under fruktansvärda lidanden. Engelsmännens bombningar av Hamburg och Dresden som brände ihjäl över en halv miljon människor.

55 miljoner människor dog under andra världskriget. I Hitlerregimens koncentrationsläger dödades ett stort antal judar och zigenare. Just dessa brott har räknats som de värsta genom offrens antal.

Som vi emellertid strax skall se har det förekommit massakrer som kvalitativt är likvärdiga dessa brott. Det är nämligen diskutabelt om man kan betrakta ett brott som värre enbart för att antalet offer är större. Är en mördare som dödat 90 000 människor en mindre brottsling än en som dödat 100 000?

328

Ett av ovannämnda brott, d v s massakern på judarna under andra världskriget, har som bekant blivit mer omtalat än de andra. Det har beskrivits i otaliga filmer, böcker, biografier och TV-serier. Beskrivningarna har varit så detaljerade och ingående att varje människa (åtminstone i Väst) känner dess gräsliga detaljer. Förutom dessa filmer, böcker, radio-och TV-program, har otaliga föreläsningar och dylikt hållits om detta ämne.

Man frågar sig: Vad är det som gör detta brott så till den grad unikt, att alla proportioner lämnats därhän i förhållande till de andra ovannämrria botten? Svaret brukar som regel bli följande:

Hitlerregimens utrotning av judar är unik så tillvida att den strävade till en total utplåning av alla judar utan undantag. Det är detta som, enligt sionisterna gör det till "världshistoriens värsta brott". Det är alltså avsikten bakan brottet, tillika med den kalla industriella planeringen, som gör brottet enastående. Enligt de som framför den åsikten, till den grad att alla andra brott skall och bör döljas. Men zigenarna då? Var inte avsikten också här? TOTAL UTROTNING! Utfördes inte dödandet av dem med samma iskalla industriella planering? Med samma avlivningsmetoder?

Var finns filmerna, böckerna, TV-serierna om denna fruktansvärda tragedi?

Här faller påståendet om brottets unicitet platt till marken. Som Jan Myrdal påpekade en gång i en skriftställning, så är inte Holocaust något som stiger fram gåtfullt och ondskefullt ur världshistorien.

Vi måste alltså söka en förklaring till denna fokusering på Holocaust och ha civilkurage nog att föra fram obekväma sanningar!

329

En del av svaret är att mycket av ovannämnda mediaflöde emanerar ur judiskt ägda filmbolag, bokförlag etc, då främst i Amerika. Sionistiska judar finns ju i stor utsträckning i massmedia och det finns säkerligen sådana också i Sveriges radio och TV. Om en sådan sionist kan påverka etablissemangets inköp förstår man ju det hela bättre. Ty det är ju naturligt att Förintelsen är ständigt smärtsamt närvarande för en jude och att han inte vill låta mänskligheten glömma. Rätt så!

MEN VARFÖR GLÖMMA DE ANDRA? VARFÖR DESSA GROTESKA DISPROPORTIONER?!!

Det är helt enkelt så att förintelsen använts - och används, ogenerat och skamlöst. Används för att utöva moralisk utpressning på länder och regeringar. Används för att tysta obekväm kritik. Används för att skaffa pengar från Väst speciellt från Tyskland.

Ty, om judarnas lidande ständigt vilar på folks näthinna och ett anklagande finger ständigt pekar och frågar, "Varför gjorde du ingenting? Du visste ju!", då kan obekväm kritik mot ekonomisk maktkoncentration i sionisternas händer, inblandning i andra länders inre angelägenheter, kolonialism och sist men inte minst sionisternas ständigt pågående fördrivning och terror mot det palestinska folket och dess ständiga aggressioner mot sina arabiska grannar tystas.

Detta utnyttjande pågår oavbrutet i våra media. När TV uppmärksammande 40-årsminnet av andra världskrigets början och 50-årsminnet av Hitlers makttillträde, framträdde KZ-offer, som med lidande ögat stirrade in i TV-kameran och sade: "Hotet mot det judiska folket är inte över. Nu hotar araberna att kasta ett helt folk i havet. Men aldrig att TV skulle nämna ett ord om bomberna mot arabiska sjukhus, flyktingläger, daghem, skolor och andra civila institutioner utförda av sionistiska judar. Inte ett ord om Deir Yassin, Sabra och Shatila och alla de otaliga terrordåd som sionisterna utfört.

330

Vad är detta om inte likgiltighet? Och när man en gång upptäckt Sionisternas likgiltighet, rullas sanningen så småningom fram i sin fullhet.

Vi upptäcker att deras likgiltighet för andras lidanden är FUNDAMENTAL - TOTAL!!!

Det är tack vare modiga enskilda debattörer som Verges i Frankrike (Barbies försvarsadvokat), Per Gahrton, Jan Myrdal och Gunnel Jonäng, som enstaka ljus av motstånd tänts mot den sionistiska världsmakten. Några som lever fångade i den sionistiska propagandans mörker.

Låt oss ta en närmare titt på två av dessa sionistiska propagandans främsta fackelbärare; Elie Wiesel och Simon Wiezenthal. Deras ord har varit lag. Ingen kan kritisera dem - ty de är ju offer - de har ju lidit. Så slår media upp sina vida portar för dessa herrar. Helsidor i kvällstidningar, timslånga program i TV. Upprepade gånger. Priser och utmärkelser regnar över dem. Lidandets rätt.

Elie Wiesel åkte förresten direkt till Israel efter det andra världskrigets slut och blev där medlem av terrororganisationen Irgun. Men ingen palestinier, ingen amerikansk indian, inget offer för Hiroshimabomben skall drömma om att erhålla ens en tusendel av dessa herrars utrymme i media.

Elie Wiesel som fick Nobels Fredspris 1986 har enligt hans propagandister (han har ett antal sådana i varje land centralt placerade inom administration och media) predikat mot rasism och förtryck.

Så kan han då till Sverige och framträdde i Berwaldhallen. Var annars? Endast det bästa duger! De finns gott om pengar. Reportrar gick lydigt i den sionistiska lobbyns ledband och berättade om hur Elie Wiesel tittade på "med en blick så fylld av smärta att det gjorde ont".

331

Men när sionisten Wiesel fick en mycket enkel fråga om den israeliska ockupationen då började blicken flacka som hos en tjuv tagen på bar gärning. "Ni frågar mig sådan fråga bara för att jag är jude", svarade han slutligen undvikande. Och reportrarna lät honom undslippa med detta.

Det värsta som finns är likgiltighet har han tidigare förklarat. Men har han någonsin skrivit, hållit föredrag eller talat om några andra än sin egen grupp, judarna? När han talar emot likgiltigheten är det en uppmaning till världen att uteslutande strunta i alla andras lidande och enbart ägna sig åt judarna. Det är detta han menar.

1942 dog 7 miljoner bengaler av medvetet förorsakad svält. Brittiska armén förstörde systematiskt alla åkrar och alla livsmedelsförråd för att bereda svårigheter för den framryckande japanska armén.

Har Wiesel någonsin talat om dem? Aldrig! Och denna skojare som aldrig höjt ett finger mot de israeliska massakerna på spädbarn, gravida kvinnor, mödrar och åldringar, har mage att tala om likgiltighet.

Men det är de utvaldas rätt. Simon Wiezenthal heter en annan sionistisk superkändis som gjort sig känd som nazijägare. Han har alltså jagat en viss förbrytare. Och han har då lyckats trumfa igenom den sionistiska tolkningen av brottsrubriceringen "Naziverbrecherung". Denna tolkning är nu allmänt accepterad.

Enligt denna tolkning är inte massmord utförda mot civilbefolkning specifikt... en brottslig handling. Endast om ovanstående brott har blivit begånget mot en utvald grupp, judarna, klassas det som "Naziverbrecherung".

Alltså massmord på zigenare, jugoslaver. greker, polacker och tyskar som inte tillhör det utvalda judiska folket räknas inte. De är preskriberade.

332

Och det säger sig självt: Skulle Simon Wiezenthal börja jaga också de som ledde zigenare och sinnessjuka så skulle den snäva gettoiseringen till en folkgrupp upphöra. Han skulle då tvingas jaga alla som begått brott mot mänskligheten under en viss period i alla länder som befann sig i krig alltså även Palestina där de judiska terrorligorna förutan att massakrera den arabiska befolkningen på samma sätt som nazisterna massakrerade deras trosfränder (för övrigt med hjälp av europeiska sionister) också döda tillfångatagna brittiska soldater med bestialisk grymhet. Judiska terrorister i Palestina var en mot de allierade stridande part och borde rätteligen ha behandlats därefter. Då skulle även Elie Wiesel jagas som terrorist och Begin som fortfarande finns i Interpols register över förrymda. Därför denna Lidandets utvaldhet. Därför detta bedrägeri. Därför detta döljande av sanningen.

Skulle man jaga brottslingar mot mänskligheten, så skulle man tvingas begära Likudgänget som styr Israel utelämnat. (Shamir, Israels premiärminister t ex, som gav order om mordet på Folke Bernadotte). Att utlämnas då enligt deras egen logik att ställas inför en palestinsk domstol för brott mot mänskligheten och att dömas i enlighet med Nürnbergprejudikatet med galgen väntande.

Men han är slug Wiezenthal, slug och taktisk.

Efter att i två decennier endast ha talat om de sex miljonerna judar ändrade så Simon Wiezenthal taktik och bad sina judiska vänner att börja tala pm de fem miljoner andra som mördats - "annars kan vi förlora 'goy' vänner som är viktiga. Så det var inget annat än en slug taktisk fint. "De Andras" liv var inte värda ett vitten; - INTE ETT VITTEN!!!

Samma sak är det med Elie Wiesel. Wiesel hade upptäckt att japanerna tyckte att Hirochima var den största katastrofen någonsin. Det går inte för sig tyckte Wiesel. Det är antisenitism!

333

Japanerna skall liksom européerna och amerikanarna anse att endast ett folk har lidit. Och att alla skall känna skuld för detta. Så nu flänger han omkring i Japan på en mycket påkostad föredragsturné.

Men den Tredje Världen har inte varit mottaglig för dessa skenheliga kolportörer. Det kan till klart uttryck under Barbieprocessen tidigare i år.

I denna process, där de franska myndigheterna hade ställt Lyons tyske kommendant Klaus Barbie inför rätta, för att på så vis döma den nazistiska förbrytelsen som specifik och enastående, ställde istället den lysande advokaten hela den sionistiska lobbyn inför rätta.

Med sina brilliant utförda analyser visade han att de förbrytelser som fransmännen begått i Algeriet. INTE PÅ NÅGOT SÄTT STOD DE NAZISTISKA EFTER i grymhet och sadism.

Den multiraciella försvarssidan malde sönder åklagarsidans argumentation till grus och aska.

Advokaten M'bemba från Kongo refererade till Frankrikes byggande av den kongolesiska järnvägen på 30-talet och de fruktansvärda massakrer Frankrike utförde i Madagaskar 1947.

Den algeriske advokaten Houaita sade att Israel planerade och uppmuntrade den massaker som falangisterna i Libanon anställde på palestinska kvinnor och barn i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982.

Claude Lantzmann har med sin film Shoah åstadkommit ett mästerverk. Det är ett fasans mästerverk. Men återigen; detta får inte få oss att falla på knä inför honom som en moralisk rättfärdig person. Hans moraliteter och moralism skall just därför granskas med den största noggrannhet.

334

På en fråga vad han ville säga dem som inte ville se filmen "Shoah" svarade han "att de borde piskas in, precis som judarna piskades in i gaskamrarna". Alltså: de hade ingen rätt att visa likgiltighet. Men om vi följer detta till sin yttersta konsekvens borde också Claude Lanzmann piskas in i ett palestinskt flyktingläger - för att tvingas lyssna till vittnesmål hur arabiska barn ständigt bränns ihjäl av fosforbomber och napalm, om fördrivningar, hussprängningar och tortyr av barn. Och detta har pågått sedan 40-talet och fortsätter i dag månad efter månad, dag efter dag.

Var är nu Sveriges Radio och TV? Vem i Sveriges Radio och TV är det som stoppar informationen om denna fruktansvärda terrorism?

335

 

WALDHEIMAFFÄREN OCH PALMEMORDET

Under det gångna året har det lilla neutrala landet Österrike hamnat i fokus. I negativ bemärkelse. Ty uppmärksamheten har inte varit smickrande. Den har inte som det är brukligt när det gäller Österrike handlat om Mozart, Haydn, Straussvalser, Bauhausskolan, sekelskiftets Wien eller någon av de vetenskapsmän och kulturpersonligheter som gjort det lilla landet så berömt.

Nej, det har handlat om antisemitism, om ett land fläckat av ett brunt förflutet. Ett förflutet som det lilla landet - enligt de TV-program som visats i Sverige under året - inte vill göra upp med. Historiker och - inte minst - psykoanalytiker har trätt fram i media och förklarat vad som är ruttet med Österrike.

Kampanjen riktade sig till en början endast mot presidenten Waldheim men övergick så småningom till breda angrepp mot landet självt. Man kan säga att Waldheim var målet som man sköt in sig på för att kunna angripa Österrike självt.

Och visst är det riktigt att angripa antisemitismen. Denna motbjudande företeelse som är sionismens spegelbild.

Men denna kampanj innehåller mycket som är märkligt. Och inte bara det. Den är till sin karaktär helt skamlig och brottslig. Trots det ovansagda. Varför?

Jo, när man skärskådar denna kampanj närmare så märker man att det inte så mycket handlar om Waldheim. Det handlar inte heller om Österrikes "ovilja att göra, upp med sitt förflutna". Nej, målet för kampanjen är Österrikes utrikespolitik. En utrikespolitik som bär en judes signatur. Till yttermera visso ett judiskt nazioffers signatur.

Det låter märkligt, men det är inte märkligt, ty det visar bara hur den sionistiska makten inom media i västvärlden återigen lyckas lägga ut dimridåer och dölja sina verkliga

336

syften. Och detta trots att Waldheimaffären innehåller så många märkliga detaljer att man tycker att åtminstone någon enda vaken journalist skulle sätta ut ett frågetecken.

Men antagligen har ingen vågat ifrågasätta historien av rädsla för att få stämpeln "antisemit" på sig. (I Sverige får man den stämpeln på sig väldigt snabbt utan att den sionistdominerade pressen ger någon möjlighet för den anklagade att försvara sig.) Ta exemplet Jan Myrdal, som av Per Ahlmark anklagades för antisemitism för att han ansåg att professor Faurrisson skulle ha rätt att framföra sina åsikter utan att bli trakasserad.

Nå, åter till Waldheim. Vad har han anklagats för, och vad är klarlagt?

Ja, få offentliga personer i Västeuropa har fått sitt liv så fullständigt klarlagt som Österrikes president Kurt Waldheim. Man vet med säkerhet i dag följande:

Waldheim har inte begått krigsförbrytelser. Det är inte fastslaget att han kände till deportationer av judar från Balkan. Vidare vet vi att han var medlem i en nazistisk studentorganisation efter Anschluss (det fanns enbart nazistiska studentorganisationer på den tiden). Det är vidare fastslaget att Waldheim inte sagt hela sanningen om sina förehavanden under kriget. Det var för det sistnämnda han blev kritiserad av Bruno Kreisky. Kreisky var f ö kritisk mot kampanjen mot Waldheim. Han sade att den var "överdriven". Bruno Kreisky visste ju att det var han och den politik som var arkitekten till det som var det verkliga målet för kampanjen.

Detta är kristallklart. Ty, vi vet i dag, att CIA hela tiden ända sedan andra världskrigets slut känt till allt om Kurt Waldheim. Och därmed har den israeliska säkerhetstjänsten, Mossad, också känt till det. Och därmed också World Jewish Congress, som f ö medgivit att man känt till allt som var värt att veta om Kurt Waldheim under hans tid som FNs generalsekreterare. Så varför reagerade man i så fall inte tidigare? Varför väntade man tills det stod klart att Kurt Waldheim skulle bli vald till Österrikes president?

337

Svaret är enkelt - mycket enkelt. Man ville åstadkomma maximal skada på Österrikes anseende. För att därigenom kunna utsätta landet för utpressning. Förmå landet att överge den politik som Bruno Kreisky utformade under sin tid som kansler. Bruno Kreisky förde en utpräglat arabvänlig politik. Han bjöd in Moammar Khadaffi. Han fördömde Israel i mycket hårda ordalag. Han inledde kontakter med PLO. Han blev god vän med Arafat. (De träffades f ö senast på PLOs "enhetskonferens" i Alger, där Kreisky var gäst.) Naturligtvis var sionisterna rasande. Men vad kunde de göra? Bruno Kreisky förlorade en stor del av sin familj i de nazistiska judeförföljelserna. Han var i Sverige under kriget som flykting därför att han var jude, aktiv motståndsman mot nazismen och för att han var vänstersocialist. Sionisterna gnisslade tänder. Per Ahlmark for då och då till Wien och intervjuade Simon Wiesenthal, som i fjol av självaste Jerusalem Post anklagades för att ha varit nazikollaboratör. Så man bidade sin tid. Man väntade tills Kreisky avgått. Nu slår man alltså till med denna jättelika och välregisserade kampanj. Det lilla Österrike utsätts för en internationell utpressningskampanj utan like. En kampanj ledd av Israel, som 1969 bjöd in den ökände rasisten Enoch Powell till Israel. Israel, vars nuvarande premiärminister erbjöd Nazityskland en pakt under andra världskriget.

Man förstår, att sionisterna har lagt ner all sin energi på denna kampanj. Ty det var Bruno Kreisky och Olof Palme som i Europa gick i bräschen för ett erkännande av det palestinska folkets rättigheter. Dessa båda politiker var på väg att bryta upp motståndet mot ett erkännande av PLO i Europa. De var ledare för neutrala länder som ville driva en aktiv neutralitetspolitik med moraliska förtecken. Vi märker alltså att en människas göranden och låtanden i sig inte spelar någon roll så länge han lydigt vandrar i den internationella sionismens ledband. I Sverige har denna kampanj gått helt enligt ritningarna. Men på andra hall i världen har några enstaka protester kommit till tals.

En av de intressantare var den judisk-österrikiske politiske kolumnisten och chefen för Radio Austria International,

338

Paul Lendari, som i ett öppet brev i International Herald Tribune den 19 november skriver följande: "Den kampanj som riktas mot det österrikiska folket använder sig av samma stereotyper och lögnaktiga generaliseringar som rasister, antisemiter och totalitära propagandister brukar använda sig av".

Paul Lendari anklagar vidare i sitt brev den amerikanska ambassadören Ronald Lauder, en sionistisk jude för att smutskasta Österrike. I sitt brev citerar Lendari ambassadör Ronald Lauder när denne säger: "I det här landet är alla fega" och "Österrikare är alltid avundsjuka på dem som har framgång".

Paul Lendari påpekar vidare att "Det bor mer än 3 000 sovjetiska judar i Wien med egna skolor och affärer. Dessa judar har föredragit att stanna i Wien framför att fara till Israel". Lendari avslutar sitt brev med att påpeka, att han själv var nära att förlora livet under de nazistiska judeförföljelserna.

Men detta är en enstaka röst. Nu skall det lilla neutrala Österrike bringas på knä för att det haft djärvheten att föra en egen politik och inte velat gå i sionisternas ledband. Och kampanjen börjar ge resultat; det österrikiska folkpartiets ordförande, Michael Graff, avgick för någon vecka sedan. Borgmästaren i Linz, Karl Höll, avgick redan tidigare. Men denna kampanj kommer att fortgå - var så säker - tills Österrike ger upp sin arabvänliga politik.

I Sverige var ett erkännande av PLO på väg. Olof Palme arbetade långsamt men systematiskt och säkert för ett svenskt närmande till PLO.

För detta blev han intensivt hatad av sionisterna såväl hemmavid som utomlands. När det palestinska folkets ledare, Yassir Arafat, besökte Sverige, sammanträdde en rasande sionistisk mobb i Storkyrkan. När sedan Olof Palme kom för att tala i Storkyrkan haglade glåporden över honom. Han visade dock ett stort mod och höll sitt tal trots att

339

han avbröts av Hillel-skolans huliganer flera gånger. - Nu är Olof Palme borta.

Intresset ljuger inte säger marxisterna. Vem eller vilka har tjänat på detta? Högerextremisterna?

Knappast - Sveriges politik har inte förändrats på någon punkt efter Olof Palmes död, så att det skulle kunna tillfredsställa ytterhögern.

Kurderna - löjligt. På vilket sätt skulle de ha vunnit på Olof Palmes död? Han var ju det kurdiska folkets vän.

Sionisterna - ja, i allra högsta grad. Ty efter Olof Palmes död har engagemanget för Palestinas folk nästan helt försvunnit ur svensk utrikespolitik.

Om vi ser på Palmemordet ur denna synvinkel, märker vi plötsligt att saker och företeelser som annars verkar obegripliga plötsligt blir begripliga. Pusselbitarna faller på plats på ett kusligt sätt.

Författaren Jan Myrdal och journalisten Tomas Kanger har i en rad skriftställningar, böcker, radioprogram m m klart visat på det märkliga i SÄPOs och polisens agerande. De ledde utredningen bort från mördaren/mördarna.

Varför? Ja, går vi litet längre tillbaka i tiden så hittar vi bevisen för att den svenska säkerhetspolisen har ett mycket nära samarbete med den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Samarbetet är så nära, att Mossad ansåg sig kunna skjuta ned folk på öppen gata och lova att deras "vänner" skulle "se till" att de inte åkte fast. Nu åkte de visserligen fast p g a ett "misstag", men de behövde inte sitta inne någon längre tid.

Journalisten Jan Guillou bevisade, att Mossad hade utfört inbrott och en rad andra kriminella handlingar i Sverige med den svenska säkerhetspolisens hjälp.

340

För detta fick Jan Guillou ett års fängelse. Och vem var SÄPO-chef när detta samarbete utvecklades och fördjupades? Jo, ingen mindre än Hans Holmér.

Efter mordet anklagade den kände författaren Olof Lagercrantz Per Ahlmark för att vara medansvarig för mordet. Ahlmark svarade med tystnad.

Men vad gjorde SÄPO? Jo, man jagade helt oskyldiga och oförvitliga medborgare.

Genom sina agenter som fanns strategiskt utplacerade i media bedrev SÄPO en desinformationskampanj utan like i svensk presshistoria. Och denna kampanj fortsätter i dag utan att någon kunnat ingripa mot detta, mot rättsstatens grundprinciper stridande förfarande.

Man planterade ut "falska" spår i media och piskade därefter upp en masspsykos kring spåret - sina agenter i media. Det skrämmande är att media, som skall vara "den fjärde statsmakten" inte under någon av dessa masspsykotiska excesser visade civilkurage nog att på sedvanligt journalistiskt manér pröva de uppgifter som den sionistiska säkerhetspolisen spred ut.

Journalisten Tomas Kanger har ägnat sig åt ett intensivt "muckraking" och grävt fram många intressanta fakta i fallet. Han (och Jan Myrdal i sina skriftställningar) visar hur pressen och TV suttit i knä på spaningsledningen och underlåtit att bedriva en kritiskt granskande journalistik. I stället har media varit spaningsledningens megafon och villigt tagit del i veritabla hetskampanjer mot grupper och enskilda, vilket hade ett flertal tragedier till följd.

I fallet med den s k 33-åringen framstår det klart att han var oskyldig.

Fallet med den s k 47-åringen är mer belysande för pressens roll i detta sammanhang. Dess smutsiga roll. 47-åringen presenterades i Svenska Dagbladet som "Extremisten". Fakta lades fram som var minst sagt belastande. Han hade varit medlem i det ökända WACL (World Anti-Communist

341

League). Han hade åtta dagar före mordet skickat ett brev som innehöll en artikel med rubriken dr Olof Palme skjuten, där ordet doktor var överstruket. För den oinvigde läsaren måste detta te sig mycket märkligt. Men Svenska Dagbladet valde att förtiga fakta som talade emot denna bild. Ty när dessa fakta framlägges framträder en helt ny bild av 47-åringen än den av en kallhamrad fanatisk högerextremist. Dessa fakta valde Svenska Dagbladet att förtiga, för att få en "smaskig" säljande story.

Fakta är följande: 47-åringen hade redan 1984 lämnat WACL. I själva verket blev han utesluten. Detta därför att han avslöjat nazistinfiltrationen inom WACL i boken "The Blue Document".

Han deklarerade då offentligt, att han tog avstånd från högerextremismen. Han var källan bakom Ove Hanssons bok "Till höger om neutraliteten", som bl a avslöjar den högerextremistiska och sionistiska contra-gruppens verksamhet. Han var också medarbetare i boken "Nazismen och fascismen i Sverige", som journalisten på Falukuriren, Hans Lindqvist, gav ut.

Beträffande mordnatten har 47-åringen alibi, för han talade vid tidpunkten för mordet i telefon med en i Sverige bosatt judisk medborgarrättsaktivist från Leningrad. Dessutom är 47-åringen mycket fet och klarar överhuvudtaget inte av att ta sig fram springande.

Nå, den andra möjligheten skulle då vara att 47-åringen själv skulle vara inblandad i en komplott eller känna till en sådan.

Detta är befängt. De fakta som är för handen mal sönder ett sådant påstående till stoft och aska.

Personen i fråga var nämligen känd för att "inte kunna hålla inne" med någonting. Det bekräftades gång på gång av samtliga personer som kände honom. Han var kort och gott skvallrig. Det var svårt att lita på honom. Skulle denna person ha fatt reda på det minsta eller skulle mördaren/

342

mördarna på något sätt kunnat misstänka att 47-åringen kände till något, hade 47-åringen med all säkerhet inte levt så länge, att han fått uppleva presskampanjen mot sig själv.

Det är också beklagligt, att ett flertal personer som kände 47-åringen - och det var många - ringde upp journalisten på SvD och talade om, "att de kokat ihop en jäkligt tunn soppa".

I "Tätt i spåret", SvDs skrönor om 47-åringen, kröp sanningen fram. Allmänheten borde ha fått en chock, men var vid det här laget så van vid de högre kretsarnas skandaler att de bara ryckte på axlarna.

SSI, alltså statens säkerhetstjänst, hade använt sig av en ökänd mytoman och skojare som informatör. Denne skojare har förekommit i en rad skumma sammanhang. Bl a har hans namn nämnts gång på gång i flera tidningar i samband med den s k kriminella guldkuppen i Helsingfors. Han är också bevisligen medarbetare till en sionistisk maffialedare, som har ägnat sig åt det mesta i kriminell väg - bl a knarkhandel och koppleri i Sverige. Denne sionistiske maffialedare kom till Sverige hänvisande till att han var förföljd som jude i Sovjetunionen. Polismyndigheterna i Sverige påpekade för den folkpartistiska pressen, som förde ett väldigt "hallå" om den s k stackars förföljde, att mannen var kriminell. Till slut fick han i alla fall komma till Sverige, när en grupp högt uppsatta folkpartister ingripit till hans förman. Så kom han och inledde omedelbart sin grova kriminella verksamhet i Sverige. Sovjetiska judar har ju automatisk rätt att emigrera till Sverige precis som i staten Israel. Skall Sverige bli ett andra Israel?

Alltså, denne skojare, känd för sin opålitlighet och sin skrytsamhet, använder sig SSI av som informatör. Men i verkligheten är han en desinformatör, precis av den typen som den israeliska Mossad använder sig av för att infiltrera säkerhetstjänsten och förvirra de västerländska säkerhetstjänsterna. Mycket av det som skrevs om 47-åringen visade sig snart vara fabrikationer av denne skojare. Denne skojare

343

hade också "informerat" SSI om andra personer här i Sverige. Allt visade sig vara lögn från början till slut.

Nu frågar sig vän av ordning: hur i Herrans namn kan SSI anställa en välkänd mytoman som informatör? Och varför har SÄPO spridit dessa villospår i pressen? Varför har SvD Inte bedrivit en rudimentär källforskning?

Svaret är enligt logikens obarmhärtiga lagar endast ett: det finns något att dölja. Något som höga vederbörande är beredda att gå mycket långt för att skydda och skyla över.

Vi vet alltså att 47-åringen hade lämnat kretsarna inom ytterhögern 1984. Vi vet att han i stället bekämpade denna. Att det var mot denna ytterhöger som han uttalade hotelser. Hotelser som förvrängdes för att passa in i den konspiratoriska bild man målade upp. Mannen umgicks under perioden 1985-86 med afrikaner på Afrikacenter. I sanning ett underligt sällskap för en högerextremist.

Den ytterhöger han angrep så hårt och effektivt inkluderade höga polisbefäl och högt uppsatta tjänstemän. Det var denna extremhöger, alltså WACL, som bevisligen har förbindelser med latinamerikanska diktatorer som sommaren 1985 planerade Baltic Freedom Cruise. I detta jippo ingick också en Baltisk Tribunal i Köpenhamn. Här finner vi Per Ahlmark som en av de verkliga huvudfigurerna. Pressen fann det tydligen inte märkligt, att Per Ahlmark framträdde i sammanhang där också WACLs ordförande i Sverige framträdde och intervjuades i TV. Denne WACL-ledare var och är god vän med den latinamerikanske diktatorn Alfredo Stroessner, som är känd för att skydda nazister som flytt. Människor som är förblindade av den sionistiska propagandan kanske finner detta märkligt. Sionister och fascister i intimt samarbete. Men det är den naturligaste sak i världen. Sionisterna har alltid samarbetat med fascister och högerextremistiska diktaturer. Speciellt intimt har deras samarbete varit med de latinamerikanska diktaturerna som Somoza-diktaturen i Nicaragua och den vedervärdiga diktaturen i Guatemala

344

som gjorde sig skyldig till de mest fruktansvärda brott mot mänskligheten. Dessa diktaturer hölls uppe och kunde utföra sina hemska dåd, som bl a bestod i ständigt återkommande massakrer på fattiga indianbyar.

I Mellanamerika, där ledande politiker varit centralt placerade inom WACL, har alltså Israel spelat en central roll när det gäller skyddet av fascistiska diktaturer.

I Europa utövar Israel (och CIA) sin makt genom Kilowatt-gruppen. Kilowattgruppen är en grupp stater som har slutit ett avtal för att bekämpa "terrorismen". I första hand den "den palestinska terrorismen", men även den kurdiska. Enligt avtalet är samtliga stater skyldiga att kartlägga palestinier och kurder i sina respektive länder, vilka är politiskt aktiva, samt sådana personer, i sina länder, som är aktiva i solidaritetsgrupper som arbetar för de kurdiska och palestinska folken. Dessa namn förs in på data och enligt avtalets klausuler har varje signatärland tillgång till samtliga länders namnuppgifter.

Medlemmar i Kilowattgruppen är samtliga NATO-länder samt Sverige. Och - naturligtvis - Israel.

Det betyder alltså att Sverige samarbetar med den fascistiska turkiska regeringen och dess ökända säkerhetspolis i förföljandet av den turkiska oppositionen. Det är i ljuset av Kilowattavtalet man måste se Hans Holmérs aktioner mot den kurdiska befolkningsgruppen i Sverige. Dessa aktioner som av en känd svensk advokat liknades vid de metoder som Pinochet använder sig av i Chile.

Det behöver väl knappast sägas att Israel och dess säkerhetstjänst Mossad spelar en central roll inom Kilowattgruppen. Israel och Sverige hade ett omfattande samarbete långt innan Kilowattgruppen bildades. Men i och med gruppens bildande fördjupades samarbetet väsentligt.

Om Mossad kunnat röra sig obehindrat tidigare, deras rörelsefrihet ännu större nu, när de hade avtal att

345

hänvisa till. Mossad har skaffat sig vetorätt när det gäller palestinska flyktingar. När en kvinna på PLO-kontoret i Stockholm började bli en aning för effektiv i kampen för sitt folks rättigheter, såg Mossad till att hon blev utvisad.

Det senaste exemplet på hur de svenska myndigheterna kröker rygg för Israel, är en känd palestinsk sociologiprofessors öde. Denne internationellt aktade vetenskapsman utpekades av Mossad i Sverige såsom varande identisk med Abu Nidal. Svenskarna gjorde inga undersökningar utan stämplade mannen som terrorist. Han spärrades in i en förläggning och förbjöds att läsa annat än svenska serietidningar. Denne lärde man som var van att sluka böcker. Så är den svenska säkerhetspolisen underställd Mossad och lyder dess minsta vink.

Och detta förklarar varför vissa spår i Palmemordet aldrig nämnts av vare sig polis eller massmedia och aldrig heller kommer att nämnas. Varför annars har SÄPO hela tiden undvikit det sionistiska spåret i Palmemordet? - Är det för att skydda vännerna?

***

346

 

"HÖK" eller "DUVA" - ingen Skillnad DE VERKLIGA AVVISARNA:

några avslöjande citat från kända sionister

En av myterna som ivrigt omhuldas av Israels vänner i Sverige är att "det stackars lilla" Israel skulle vara villigt att ge upp ockuperade territorier i utbyte mot fred. Israel-vännerna förklarar vidare, att de skulle vara villiga att erkänna PLO när organisationen erkänner Israels rätt att existera. Man undrar i förbigående vilket Israel de menar. Ty Israels gränser före 1967 rönte inte internationellt erkännande. Faktum var, att Israel 1967 var det enda land i världen som inte hade ett fastslaget bestämt nationellt territorium. FN erkände - och erkänner - endast det territorium, som tilldelades den judiska staten vid delningsplanen 1947. Dessa Israelvänner är så förstockade, att de inte märker inkonsekvenserna i sin egen argumentation. Israel har uttryckligen förklarat, att man aldrig kommer att erkänna PLO även om PLO erkänner Israels rätt att existera. En annan omhuldad myt är, att de israeliska "socialdemokraterna" skulle vara fredsvilliga och villiga att ge upp land mot fred. Men om man slår i läggen från den sionistiska statens skapande fram till i dag, märker man, att de alla är av samma "skrot och korn". När de debatterar med varandra i Knesset om politiken visavi araberna är det medlen inte målen det gäller. Det är inte om det palestinska folket skall utplånas utan hur. Det är som om två bödlar grälade om en fånge skall hängas eller skjutas.

Men nu till citaten. Det blir en blandad kompott av duvor och hökar. Försök att märka någon skillnad.

"Ni måste kämpa energiskt för att etablera ett israeliskt imperium som skall täcka hela området mellan Nilen och Eufrat - antingen med våld eller med slug diplomati."

David Ben-Gurion, israelisk premiärminister, "duva - socialdemokrat" (sagt i ett tal till studenterna vid hebreiska universitetet, 1950)

347

"Vi har fyra principer:

1. inga förhandlingar med PLO
2. ingen palestinsk stat
3. ingen delning av Jerusalem
4. samt att inte återgå till 1967 års gränser."

Yehuda Avner, israelisk ambassadör i Storbritannien, "duva"' (Middle East International, 18 juli 1983)

"Vi måste besätta hela Det Stora Israel. Det är nödvändigt för vår säkerhet. Det är en plikt för varje ung människa i Israel att bosätta sig i ockuperat område." Moshe Arens, israelisk försvarsminister, "hök" (Haaretz, 18 juli 1983)

"Golanhöjderna är under israelisk lag och kommer att förbli så för evigt. Ingenting kan ändra på det." Menachem Begin, israelisk premiärminister, "hök" (Financial Times, 22 april 1983)

"Om de överger terrorismen och erkänner Israel kommer de inte längre att vara PLO. Och om de inte är PLO kommer det inte att finnas någon att förhandla med." Sylvie Keshet, "duva" (Yediot Aharonot, 7 juni 1985)

"Vi kommer aldrig under några som helst omständigheter att förhandla med PLO." Dan Meridor, israelisk kabinettssekreterare, "hök" (Australian Jewish News, 16 mars 1984)

"Det råder concensus mellan arbetarpartiet och likud, att de aldrig kommer att acceptera en palestinsk stat. En sådan stat vore en katastrof - en tidsinställd bomb. Att enbart tala med Arafat är att acceptera en palestinsk stat mellan Israel och Jordanien. Vi kommer aldrig att tala med PLO."

348

Yitzhak Rabin, israelisk försvarsminister, "socialdemokrat" (The Age, 17 maj 1985)

"Inom ett område kommer det inte att bli tal om några eftergifter eller kompromisser. Det gäller idén om att skapa en palestinsk stat. Vi kommer aldrig att tillåta att något sådant inträffar." David Levy, israelisk bostadsminister, "hök" (Haaretz, 2 september 1982)

"Israel har slagit fast en gång för alla, att det aldrig kommer att erkänna PLO även om organisationen erkänner Israels rätt att existera." (UPI, 16 mars 1984)

"Palestinierna kommer inte att få spela någon roll i en framtida fredsuppgörelse." Abba Eban, israelisk utrikesminister "duva -socialdemokrat" (Le Monde, 20 januari 1969)

"Det finns bara ett ställe att tala med PLO på och det är slagfältet. "Yitzhak Rabin, när han var israelisk premiärminister, "socialdemokrat" (The Observer, 20 oktober 1974)

"Eretz Israel skall återupprättas för Israels folk - i sin helhet - för evigt."

Irguns proklamation emot FNs delningsplan (citerad av Menachem Begin, "hök", i hans bok Revolten, Nash Publishing, Los Angeles 1972, s. 335)

 "Israels gränser, frånsett de mot Libanon, är idealiska:"

349

Moshe Dayan, israelisk försvarsminister, "socialdemokrat (Jewish Chronicle, 6 oktober 1967)

"Är det möjligt att det kan finnas, i de ockuperade områdena, ett palestinskt politiskt parti som inte kräver att Israel följer FNs resolution nr 242 och lämnar de ockuperade territorierna? Vi kommer dock aldrig att lämna de ockuperade områdena. Så vad är det för mening med att de har politiska organisationer?" Moshe Dayan, "socialdemokrat" (Haaretz, 19 november 1971)

***

350

 

SKALL PALESTINIERNA VARA TACKSAMMA?

Medan en hel värld protesterar mot Israels brutala våldspolitik, är det uppenbart att Israels och den sionistiska världsorganisationens lejda agenter har blivit märkbart nervösa. Vad skall sionismens skrällande basunblåsare här i landet, Per Ahlmark och Jackie Jakubowski, göra? De kan inte tiga, ty då samtycker de med den utkommenderade israeliska soldaten och morden på värnlösa palestinska civila. De kan naturligtvis inte heller protestera mot Israels illdåd ty då skulle de ju "förråda Israel" och "liera sig med den förhatliga arabvärlden" och utstötas ur den sionistiska gemenskapen och kanske gå miste om goda näringsfång. Nej, enda utvägen ur detta dilemma är att skylla på PLO, den palestinska befrielseorganisationen, och på - vad man kallar - "arabisk oförsonlighet". Israelerna går hårt fram, men det är inte deras fel, det är PLOs fel, som inte vill ha fred med Israel och inte vill erkänna "Israels rätt att existera". Ockupationsmakten har ingen skuld i det inträffade, det är de ockuperades skuld att de protesterar mot våld och övergrepp.

Om palestinierna bara ville finna sig i att köras i väg från sin mark, få sina hus beslagtagna eller sprängda i luften, misshandlas och torteras i israeliska fängelser, berövas tillgång till vatten och arbeta som fattiga daglönare under militär övervakning, drivas in i eländiga flyktingläger, få sina skolor och universitet stängda och alla sina studiemedel beslagtagna, om palestinierna bara ville finna sig i allt detta och säga till de främmande inkräktarna:

Tack så mycket herrar judar från hela världen, vi är så glada och tacksamma att ni har tagit vårt land och skapat ert fina och underbara Israel. Vi skall vara era lydiga tjänare och om ni skjuter oss och gasar oss eller t o m deporterar oss härifrån så ska vi inte klaga på er, för det är ju bara vårt fel, våra usla ledares fel som vi naturligtvis skall straffas för. Israel måste ju existera.

Det är så här Israel och sionisterna vill ha det.

351

Palestinierna - "de arabiska hundarna" som de kallas i judisk folkmun i Israel eller "gräshopporna" som Shamir kallar dem eller "kackerlackorna" som en israelisk försvarsminister kallar dem - skall vara det judiska herrefolkets lydiga och underdåniga tjänare. Visst är judarna ett herrefolk, det står ju i deras egen bibel, i deras judiska lag Torah, att Herren har ingått ett heligt förbund med dem och är hans "egendom framför alla alla folk, ett heligt folk" - det är bara att läsa vad som står i Andra Moseboken, 19 kapitlet, verserna 5-6.

I sin helsidesartikel i Expressen den 14 januari 1988 med rubriken "Shamir och Sharon tar färg av Arafat" skriver sionismens propagandistiske härold och förkunnare i Sverige framför alla andra, Per Ahlmark, bl a följande:

"Det Israel som bevarat en demokratisk och judisk stat genom fyra stora krig riskerar på sikt sionismens ideal genom att smittas av fiendernas oförsonlighet:"

I denna enda mening avslöjas Ahlmarks och sionismens fullständiga lögnaktighet och vettlöshet.

Ahlmark gör alltså först gällande att Israel från början och alltjämt är en "demokratisk och judisk stat". Han har alltså inte fattat eller vägrar att fatta - att en judisk stat inte samtidigt kan vara en demokratisk stat i ett annat folks land, Palestina, bland palestinier som diskrimineras av just de judiska inkrä