-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME





DOG VERKLIGEN SEX MILJONER?

Sanningen till sist
av Richard Harwood



 
1

 

DEN TYSKA POLITIKEN GENTEMOT JUDARNA FÖRE KRIGET

 

Adolf Hitlers Tyskland antog med rätt eller orätt, att judarna var ett illojalt, girigt och vinningslystet element i den nationella gemenskapen liksom att de var en dekadent kraft i Tysklands kulturella liv. Detta betraktades som särskilt vådligt för det tyska folket, ty under Weimartiden hade judarna nått en position av ansenlig styrka och stort inflytande inom nationen i synnerhet inom rättsväsendet, ekonomin, pressen, radion, filmen och teatern, fastän de bara utgjorde ungefär 5% av den totala befolkningen. Det förhållandet, att Karl Marx var jude och att sådana judar som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht spelade en oproportionellt stor roll inom de revolutionära rörelserna i Tyskland, bidrog också till att övertyga nationalsocialisterna om det judiska folkets mäktiga internationella och kommunistiska intentioner.

Här skall inte debatteras, om denna tyskarnas hållning gentemot judarna var riktig eller inte, eller om de lagstiftande åtgärderna gentemot dessa var berättigade eller ej. Vårt engagement begränsas helt enkelt till det förhållandet, att nationalsocialisternas lösning på problemet med den inställning till judarna de hade, innebar ett berövande av judarnas inflytande över nationen i form av lagstiftande åtgärder och viktigast av allt en uppmuntran till dem att emigrera. 1939 hade största delen av de tyska judarna utvandrat alla med en ansenlig del av sin förmögenhet. Aldrig någonsin hade de nationalsocialistiska ledarna ens reflekterat på att föra en politik, som avsåg utrotning av judarna.

 

JUDAR KALLADE UTVANDRING FÖR "UTROTNING"

Det är emellertid mycket signifikativt, att vissa judar var snabba att tolka denna inhemska diskrimineringspolitik som likvärdig med förintelse. 1936 utgavs en antitysk propagandabok av Leon Feuchtwanger och andra med titeln: Der Gelbe Fleck: Die Ausrotunc von 500.000 deutschen Juden (Paris, 1936). Detta är ett typexempel. Fastän den inte är baserad på fakta, avhandlas judarnas förintelse från de första sidorna. Utvandringen betraktas rätt och slätt som "fysisk förintelse" av de tyska judarna. Exakt ses på samma sätt de nationalsocialistiska koncentrationslägren för politiska fångar som möjliga inrättningar för folkmord. Man hänvisar särskilt till de hundra judar, som hölls kvar i Dachau 1936, av vilka 60 var intagna sedan 1933. Ett ytterligare exempel var den sensationella boken av den tysk-judiske kommunisten Hans Beimler: Four Weeks in the Hands of Hitler's Hell-Hounds: The Nazi Murder Camp of Dachau, som kom ut i New York redan 1933. Då han arresterats på grund av sina marxistiska förbindelser, hävdade han, att Dachau var ett dödsläger, fastän han enligt egna uppgifter släpptes fri redan efter 3 månader. Den nuvarande regimen i DDR utdelar nu ett Hans Beimlerpris för tjänster till förmån för kommunismen.

Det förhållandet, att antinationalsocialistisk folkmordspropaganda redan vid en så otroligt tidig period utspreds av personer med förutfattade meningar i rasligt eller politiskt hänseende, borde framkalla yttersta försiktighet hos den observatör, som har sinne för självståndighet, så snart han konfronteras med liknande historier från krigstiden. Uppmuntran till judisk utvandring borde inte förväxlas med ändamålet med koncentrationsläger i förkrigstidens Tyskland. Dessa användes till att internera politiska motståndare och samhällsomstörtare - huvudsakligen liberaler, socialdemokrater och kommunister av alla slag, av vilka en del var judar sådana som Hans Beieler. Till skillnad mot de förslavade miljonerna i Sovjetunionen var antalet koncentrationslägerfångar i Tyskland alltid mycket ringa. Reitlinger medger, att detta åren 1934-38 sällan överskred siffran 20.000 i hela riket och att antalet judar aldrig var mer än 3.000. (The S.S.: Alibi of a Nation, London, 1956, s.253).

 

STUDIUM AV SIONISTISK POLITIK

Nationalsocialisternas åsikt om den judiska utvandringen var inte begränsad till den negativa politiken i form av utvisning utan stod i överensstämmelse med den moderna sionismens grundsatser. Grundaren av den politiska sionismen under l800-talet, Theodor Herzl, hade i sitt arbete: The Jewish State, tänkt sig Madagaskar som nationell hemvist för judarna, och denna möjlighet studerades också allvarligt av nationalsocialisterna. Den var det nationalsocialistiska partiets huvudplan före 1933 och utgavs av partiet i broschyrform. Den förklarade, att Israels återuppståndelse som judisk stat var mycket mindre godtagbar, enär den skulle resultera i ett evigt krig och missräkning i den arabiska världen, vilket ju faktiskt varit fallet. Ursprungligen var inte tyskarna de första att föreslå judisk utvandring till Madagaskar. Den polska regeringen hade redan övervägt denna plan för sin egen judiska befolkning. 1937 sände de Michael Lepecki-expeditionen till Madagaskar ledsagad av judiska företrädare för att undersöka de problem den medförde.

Nationalsocialisternas första förslag till en Madagaskarlösning framlades 1938 i förbindelse med Schachtplanen. På Görings inrådan samtyckte Hitler till att sända presidenten för riksbanken Dr Hjalmar Schacht att förhandla med de judiska representanterna Lord Bearsted och Mr Rublee från New York i London, (Jfr Reitlinger: The Final Solution, London, 1953, s.20). Planen bestod i att låta frysa in de tyska judarnas tillgångar som säkerhet för ett internationellt lån i syfte att möjliggöra finansieringen av den judiska utvandringen till Palestina. Schacht avlade rapport inför Hitler om dessa förhandlingar i Berchtesgaden den 2 jan, 1939. Planen, som misslyckades, eftersom britterna inte accepterade finansieringsvillkoren, framlades först den 12 nov, 1938 på en konferens, som anordnats av Göring. Där meddelade denne, att Hitler övervägde att förflytta judarna till Madagaskar (ibid, s.21). Senare - i dec. - uppgav den franske utrikesministern Georges Bonnet för Ribbentrop, att franska regeringen själv planerade att evakuera 10.000 judar till ön.

Före Schachts Palestinaförslag 1938, som väsentligen var en förlängning av de överläggningar, som redan påbörjats 1935, hade talrika försök gjorts att garantera judisk utvandring till andra europeiska länder. Dessa strävanden kulminerade med Eviankonferensen i juli 1938. Emellertid hade planen att överföra judarna till Madagaskar prioriterats i tyska kretsar 1939. Det är riktigt, att Helmut Wohltat vid tyska UD förhandlade om en begränsad judisk utvandring till Rhodesia och Brittiska Guinea så sent som i april 1939. Men den 24 jan. 1939 blev Madagaskarplanen föremål för ett grundligt studium, när Göring skrev till riksinrikesminister Frick och beordrade grundandet av en central utvandringsbyrå för judar och uppdrog åt Heydrich vid rikssäkerhetstjänsten att lösa det judiska problemet "genom utvandring och utrymning".

Den tyska riksregeringens ständiga ansträngningar att trygga utflyttningen av judarna från Tyska riket hade 1939 kulmierat i en utvandring av 400.000 tyska judar av en totalbefolkning på 600.000 samt ett extra antal av 480.000 judar från Österrike och Tjeckoslovakien, som utgjorde ungefär den totala judiska befolkningen där. Verksamheten ombesörjdes av byråerna för judisk emigration i Berlin, Wien och Prag, som inrättats av Adolf Eichmann, chefen för byrån för utredning av den judiska frågan inom Gestapo. Tyskarna var till och med så engagerade i denna angelägenhet, att Eichmann lät upprätta utbildningsläger i Österrike, där unga judar fick undervisning i lantbruk i väntan på att överföras illegalt till Palestina. (Manvell & Frankl, S.S. and Gestapo, s.60). Hade Hitler bara haft den ringaste avsikt att förinta judarna, är det ofattbart, att han skulle ha låtit mer än 800.000 judar lämna riksområdet med större delen av sin förmögenhet än mindre övervägt planen på massemigration till Palestina och Madagaskar. Men dessutom ska vi se, att utvandringspolitiken togs under övervägande ännu under kriget framför allt Madagaskarplanen, som Eichmann diskuterade 1940 med experter från franska kolonialministeriet, sedan Frankrikes nederlag fått överlämnandet av denna koloni att framstå som ett praktiskt förslag.

Inledning

1. Den tyska politiken gentemot judarna före kriget

2.
Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet

3.
Befolkningstal och utvandring

4.
De sex miljonerna: Dokumentärt bevis

5.
Nürnbergprocesserna

6.
Auschwitz och den polska judendomen

7.
Några koncentrationsläger-memoarer

8.
Förhållanden i koncentrationslägren under krigstiden

9.
Judarna och koncentrationslägren: Ett faktiskt erkännande genom Röda Korset

10.
Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete




Mer om
revisionismen
English:
Revisionism

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

©
No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME