-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME





DOG VERKLIGEN SEX MILJONER?

Sanningen till sist
av Richard Harwood



 
5

 

NÜRNBERGPROCESSERNA

 

Historien om de sex miljonerna fick juridiskt status vid Nürnbergrättegångarna mot de tyska ledarna åren 1945-49, förhandlingar, som visade sig bli den mest nesliga rättskomedi historien känner. Till ett mer ingående studium av skändligheterna i dessa processer, vilka - såsom fältmarskalk Montgomery uttryckte sig - gjorde det till en förbrytelse att förlora kriget, hänvisas till de nedan citerade verken och i synnerhet till den framstående engelska juristen F.J.P. Veales utmärkta bok Advance to Barbarism (Nelson, 1953).

Från första början fördes processen på grundval av stora statistiska misstag. I sitt åtal den 20 nov. 1945 förklarade Mr Sidney Alderman, att det funnits 9,6 milj. judar i det av Tyskland ockuperade Europa. Våra tidigare undersökningar har visat, att detta antal var befängt felaktigt. Denna siffra kommer man fram till genom att dels a) fullständigt bortse från alla judiska utvandringar 1933-45, dels b) räkna i Rysslands alla judar inklusive de 2 milj. eller flera, som aldrig befunnit sig på tyskockuperat område. Samma överdrivet stora siffra, som ökades lätt till 9,8 milj., presenterades igen vid Eichmannprocessen i Israel av prof. Shalom Baron.

De påstådda sexmiljonersoffren framstod först som grundval för åtalet i Nürnberg. Efter viss lek med 10 milj. eller mer från den dåvarande pressens sida, nådde den slutligen internationell popularitet och erkännande. Det är dock betecknande, att fastän denna säregna siffra kunde vinna tilltro i motbeskyllningens oförvägna atmosfär 1945, hade den inte blivit hållbar 1961, under Eichmannprocessen. Domstolen i Jerusalem beflitade sig sorgfälligt om att undvika siffran sex miljoner, och Mr Gideon Hauseners anklagelse gällde helt enkelt "några" miljoner.

 

RÄTTSPRINCIPERNA IGNORERADES

Skulle någon förledas att tro, att morden på judarna "styrktes" i Nürnberg genom "bevis", borde han beakta själva processernas karaktär, grundade som de var på ett totalt förakt för giltiga rättsprinciper av varje slag. Kärandepartern agerade åklagare, domare och skarprättare. Man utgick ifrån "skuld". (Bland domarna återfanns givetvis även ryssarna, vilkas otaliga förbrytelser även innefattade massakern på 15.000, polska officerare. En del av liken upptäcktes av tyskarna i Katyhskogen i närheten av Smolensk. Den sovjetiske åklagaren försökte göra de åtalade ansvariga för denna massaker). I Nürnberg stiftades lagar ex post facto, varvid män dömdes för "brott", som förklarades för brott, först sedan man påstått, att de begåtts. Dittills hade det varit högsta rättspraxis, att en person endast kunde förklaras skyldig för att ha kränkt en lag, som var i kraft vid tiden för gärningen. "Nulla Poena Sine.

Bevisreglerna, som utvecklats av brittisk rättsvetenskap under århundraden för att man med största möjliga säkerhet skulle nå fram till riktigheten av en anklagelse, åsidosattes fullständigt i Nürnberg. Man kungjorde, att "domstolen inte skulle bindas av tekniska bevisregler" utan kunde ge företräde åt "varje vittnesmål, som den ansåg ha beviskraft" d.v.s. som skulle bidraga till fällande dom. I praktiken betydde detta medgivande av hörsägensbevis och dokument, som vid normalt rättegångsförfarande alltid tillbakavisas som icke trovärdiga. Att dylika bevis tilläts är av stor betydelse, ty det var en av de principiella metoderna, varigenom förintelselegenden fabricerades, nämligen genom bedrägliga "skriftliga sanningsförsäkringar". Fastän bara 240 vittnen kallades under processernas gång, accepterade domstolen inte mindre än 300.000 av dessa "skriftliga sanningsförsäkringar" utan att tillgripa vittnesmål under ed. Under sådana förhållanden kunde varje deporterad jude eller judisk lägerfånge framföra vilken hämndgirig anklagelse han än behagade. Det mest otroliga var emellertid kanske det faktum, att försvararna i Nürnberg inte tilläts anställa korsförhör med åtalets vittnen. En liknande situation rådde under processen mot Adolf Eichmann, då man meddelade, att Eichmanns försvarare när som helst kunde återkallas, "om en outhärdlig situation skulle uppstå", vilket förmodligen betydde: om hans advokat började bevisa hans oskuld.

Den verkliga bakgrunden till Nürnbergprocesserna avslöjades av den amerikanske domaren Wenersturem, president i en av domstolarna. Han hade fått en sådan avsmak för förhandlingarna, att han lade ned sitt ämbete och flög tillbaka till Amerika. Han efterlämnade en förklaring till Chicago Tribune, där han punkt för punkt framlade sina anmärkningar beträffande processerna. (Jfr Mark Lautern, Das Letzte Wort über Nürnberg, s.56) Punkterna 3 - 8 är följande:

3. I stället för att försöka formulera och uppnå en ledande rättsprincip drevs medlemmarna i åklagarens avdelning enbart av personlig ambition och hämndlystnad.

4. Åtalet gjorde sitt yttersta för att på varje sätt omöjliggöra för försvaret att förbereda sitt mål och skaffa fram bevis.

5. Åtalet under general Taylors ledning gjorde allt som stod i dess makt att förhindra, att militärdomstolens enhälliga beslut verkställdes d.v.s., att be regeringen i Washington att skaffa fram och ställa till domstolens förfogande ytterligare dokumentärt bevis, som fanns tillgängligt hos amerikanska regeringen.

6. 90 % av de personer, som var knutna till Nürnbergdomstolen, bestod av jäviga, vilka antingen av politiska eller rasliga skäl understödde åtalet.

7. Åtalet visste tydligt, hur det skulle besätta alla administrativa poster i militärdomstolen med "amerikanare", vilkas naturaliseringsbevis faktiskt var mycket nya och som sedan skapade en fientlig atmosfär gentemot de åtalade antingen i den administrativa tjänsten eller genom översättningar etc.

8. Det verkliga ändamålet med Nürnbergprocesserna var att visa tyskarna på de förbrytelser deras ledare begått, och det syftet var samtidigt den förevändning, under vilken processerna beordrades...Hade jag sju månader tidigare vetat vad som hände i Nürnberg, skulle jag aldrig begett mig dit.

Beträffande punkt 6, att 90 % av Nürnbergdomstolen bestod av personer, som var jäviga av politiska eller rasliga orsaker, var detta ett faktum, som bekräftades av andra, som var närvarande. Enligt Ear1 Carrol, en amerikansk advokat, var 60 % av åklagarämbetets personal tyska judar, som lämnat Tyskland, när Hitlers raslagar trätt i kraft. Han observerade vidare, att inte ens 10 % av den amerikanska personalen vid Nürnbergdomstolen var amerikanare av födseln. Chefen för åklagarämbetet, vilken agerade bakom general Taylor, var Robert M. Kempner, en tyskjudisk emigrant. Hans medhjälpare var Morris Anchan.

Mark Lautern, som följde processerna, skriver i sin bok: "De har kommit allihop. Salomons, Schlossbergers och Rebinouitsches, medlemmar av åklagarens stab"." (ibid. s.68) Med utgångspunkt från dessa fakta framgår det klart, att den fundamentala grundsatsen: ingen får agera domare i sin egen sak, fullständigt ringaktades. Dessutom var merparten av vittnena också judar. Enligt professor Maurice Bardhche, som också bevistade processerna, var vittnenas enda bekymmer att inte visa sitt hat för öppet utan försöka ge intryck av objektivitet, (Nuremberg ou la Terre Promise, Paris, 1948, s. 149.)

 

"BEKÄNNELSER" UNDER TORTYR

Men mest uppskakande var de metoder, som användes i Nürnberg för att pressa fram förklaringar och "skuldbekännelser" - framför allt av SS-officerare - som användes för att underbygga anklagelsen för likvidering. Den amerikanske senatorn, Joseph McCarthy, hade i en deklaration, som han lämnade den amerikanska pressen den 20 maj 1949, riktat uppmärksamheten på följande fall av tortyr, varmed man försäkrade sig om bekännelser. Han framhöll, att officerare tillhörande SS Leibstandarte Adolf Hitler pryglades i Schwabisch-Halls Fängelse, tills de badade i blod, varefter man trampade sönder deras könsorgan. Som i de beryktade Malsedyprocesserna hissade man upp fångarna och slog dem, tills de undertecknade de bekännelser man avkrävde den. På basis av sådana "bekännelser", som avpressades SS-generalerna Sepp Oietrich och Joechim Paiper, förklarades detta Leibstandarte vara en "skyldig organisation". SS-generalen Oswald Pohl, koncentrationslägersystemets ekonomiske administratör, fick ansiktet insmort med träck och blev sedan slagen, tills han avgivit sin bekännelse. I anslutning till dessa fall meddelade senator McCarthy pressen: "Jag har hört vittnesmål och läst skriftliga bekräftelser, som vittnar om att de anklagade slagits" misshandlats och utsatts för fysisk tortyr med metoder, som bara sjuka hjärnor kunde tänka ut. De underkastades skenrättegångar och fingerade avrättningar. Man meddelade dem, att deras familjer skulle berövas sina ransoneringskort. Allt detta genomfördes med den allmänne åklagarens gillande bara för att skapa den psykologiska atmosfär, som var nödvändig för att avpressa de begärda bekännelserna. Om USA låter sådana handlingar, som begåtts av några få personer, passera ostraffade, kan hela världen med rätta kritisera oss strängt och för alltid betvivla riktigheten i våra motiv och vår moraliska integritet."

Dessa skrämselmetoder upprepades under processerna i Frankfurt am Main och Dachau, och många tyskar dömdes för förbrytelser på grund av sina bekännelser. Den amerikanske domaren Edward L. van Roden, en av de tre medlemmarna i Simpsons armékommission, som utsågs för att undersöka rättsmetoderna i Dachau processerna, avslöjade i Washingtontidningen Daily News den 9 jan. 1949 de metoder, varmed dessa medgivanden framtvingades. Hans rapport publicerades också i den brittiska tidningen Sunday Pictorial den 23 jan. 1949.

De metoder han beskrev var följande: "Förklädda till präster för att lyssna till bekännelser och utdela absolution, tortyr med brinnande tändstickor, som drivits in under fångarnas fingernaglar, tandutslagning och spräckande av käkben, inspärrning i ensamcell och svältransoner." Van Roden förklarade: "De försäkringar, som avgavs, lämnades av män, som man först hållit inspärrade i tre, fyra eller fem månader ". Förhörsledarna brukade sätta en kåpa över den anklagades huvud och sedan slå honom i ansiktet med mässingsknogar, sparka honom och bearbeta honom med gummibatonger". I de 139 fall vi undersökte hade alla tyskar utom två fått sina testiklar förstörda. Detta var normalförfarande för våra amerikanska undersökningsledare."

De "amerikanska" förhörsledare, som var ansvariga, (och som senare fungerade som kärande under processerna) var: Överstelöjt, Burton F. Ellis (chef för krigsförbrytarkommittén) och hans assistenter kapten Raphael Shumacker, löjt, Rabert E. Byrne, löjt. William R. Perl, Mr Morris Ellowitz, Mr Harry Thon och Mr Kirschbaum. Domstolens rättsrådgivare var överste A.H. Rosenfeld. Läsaren torde genast förstå av namnen, att merparten av dessa personer var "jäviga av rasliga skäl" för att tala med domare Wenersturm d.v.s. de var judar, och därför skulle de aldrig ha engagerats i några sådana undersökningar.

Trots det faktum, att "bekännelser", som rörde likvidering av judarna, avpressades under dylika förhållanden, betraktas Nürnbergförsäkringar fortfarande som bindande bevis för de Sex Miljonerna av skribenter som Reitlinger och andra, och den illusionen vidmakthålles, att processerna var både opartiska och oklanderligt justa. När general Taylor, chefsåklagarna, tillfrågades, varifrån han fått siffran sex miljoner, svarade han, att den baserades på SS-generalen Otto Ohlendorfs bekännelse. Även denne torterades och hans mål granskas nedan. Men vad dylika "bekännelser" i allmänhet beträffar kan vi inte göra något bättre än att citera den brittiska tidningen Sunday Pictorial, då den återger domare van Rodens redogörelse: "Starka män förvandlades till vrak, beredda att mumla fram vilket medgivande som helst som deras åklagare avkrävde dem."

 

WISLICENY FÖRKLARINGEN

Låt oss vid denna punkt vända oss till några av själva Nürnbergdokumenten. Det mest anförda dokumentet till stöd för legenden om de sex miljonerna och som i hög grad figurerar i Poliakovs och Wulfs, Oas Dritte Reich und die Juden: Dokumente und Aufsätze, är SS-kaptenen Dieter Wislicenys förklaring. Wisliceny, som tillhörde Eichmanns avdelning och som senare var Gestapochef i Slovakien, avpressades denna under ännu mer extrema förhållanden än som ovan beskrivits, ty Wisliceny föll i händerna på tjeckiska kommunister och "förhördes" i nov. 1946 i fängelset i Bratislava som kontrollerades av sovjeterna. Sedan Wisliceny torterats, förvandlades han till ett nervvrak, som under timmar i sträck drabbades av okontrollerbara gråtattacker före avrättningen. Fastän omständigheterna, under vilka denna förklaring utverkats, helt och hållet berövat den all trovärdighet, föredrar Poliakov att ignorera detta och skriver blott: "I fängelset skrev han flera memoarer, som innehåller upplysningar av stort intresse." (Harvest of Hate, s.3). Dessa memoarer innesluter några äkta försäkringar om fakta för att skapa trovärdighet t.ex. att Himmler var en hänförd talesman för judisk utvandring, och att utvandringen av judar från Europa fortsattes under kriget men i allmänhet är de typiska för den kommunistegna "bekännelse", som förekommer vid sovjetiska skådeprocesser. Ofta hänvisar man till likvidering av judar, och uppenbara försök görs att belasta så många SS-ledare som möjligt. Faktiska felaktigheter är också vanliga, i synnerhet påståendet, att kriget med Polen tillförde tysk-ockuperat territorium mer än 3 milj. judar.

 

FALLET MED EINSATZGRUPPERNA

Wislicenys förklaring handlar ganska utförligt om Einsatzgruppernas eller aktionsgruppernas verksamhet under ryska fälttåget. Dessa måste förtjäna en grundlig uppmärksamhet i Nürnbergöversikten, eftersom den bild man ger av den vid processerna, representerar ett slags "Sex Miljoner" i miniatyr, d.v.s. har sedan dess visat sig vara den mest oerhörda överdrift och förfalskning. Insatsgrupperna var fyra specialenheter, som hämtats ur Gestapo och SD (säkerhetstjänsten), vilkas uppgift var att i de framryckande tyska arméernas kölvatten förinta partisaner och kommunistiska kommissarier. Redan 1939 hade 34.000 politiska kommissarier knutits till Röda Armén. Insatsgruppernas verksamhet var föremål för den sovjetiske åklagaren Rudenkos särskilda intresse vid Nürnbergrättegångarna. Den fällande domen 1947 rörande de fyra insatsgrupperna hävdade, att de vid fullgörandet av sina uppgifter dödat inte mindre än 1 milj. judar i Ryssland enbart för att de var judar.

Dessa anklagelser har sedan dess utvecklats. Nu hävdas, att likvideringen av sovjetiska judar genom insatsgrupperna utgjorde första fasen i planen att tillintetgöra judarna. Fas två innebar de europeiska judarnas transport till Polen. Reitlinger medger, att den ursprungliga beteckningen "slutlig lösning" avsåg emigration och hade ingenting att göra med likvideringen av judar, men sedan hävdade han, att förintelsepolitiken började vid tiden för Rysslandfälttåget 1941. Han tänker på Hitlers order i juli att eliminera de kommunistiska kommissarierna och drar slutsatsen, att denna åtföljdes av en muntlig order från Hitler till insatsgrupperna att förinta alla sovjetiska judar (Die Endlösung, s,91). Om detta antagande är baserat på någonting alls, är det sannolikt den värdelösa Wislicenyförklaringen, som påstår, att insatsgrupperna snart fick order om att utsträcka sin uppgift att krossa kommunister och partisaner till en "allmän massaker" på ryska judar.

Det är mycket signifikativt, att det återigen föreligger en "muntlig order" om likvidering av judar, som förmodas ha åtföljt Hitlers genuina skriftliga order - ytterligare ett dimmigt och obevisligt antagande från Reitlingers sida. En tidigare order från Hitler daterad i mars 1941 och kontrasignerad av fältmarskalk Keitel gör det alldeles klart, vilka verkliga uppgifter de framtida insatsgrupperna skulle få. Den framhäller, att Reichsführer SS (Himmler) skulle anförtros uppgifter för förberedelse av den politiska administrationen, uppdrag, som härrör från den kamp, som skall utkämpas mellan två rivaliserande politiska system," (Manvell & Frankl, jbid, s.115). Detta avser tydligt eliminering av kommunismen speciellt de politiska kommissarier, vilkas särskilda uppgift gällde kommunistisk indoktrinering.

 

OHLENDORF PROCESSEN

Den mest avslöjande processen i "insatsgruppsmålet" i Nürnberg var SS-generalen Otto Ohlendorfs. Denne var chef för SD, som ledde insatsgrupp D i Ukraina och knuten till fältmarskalk von Mansteins 11:e armé. Under sista fasen av kriget verkade han som expert för utrikeshandel i folkhushållningsministeriet. Ohlendorf utsattes också för den tortyr, som beskrivits tidigare och i sin sanningsförsäkran av den 5 nov. 1945 "övertalades" han att medge, att 90.000 judar dödats enbart under hans befäl. Ohlendorf kom inte inför rätta förrän 1948 långt efter huvudprocessen i Nürnberg. Vid den tiden vidhöll han, att hans tidigare bekännelse avpressats honom under tortyr. I sitt huvudtal inför domstolen tog Ohlendorg tillfället i akt att anklaga Philip Auerbach den judiske kronjuristen vid bayerska statskontoret för skadeersättning. Denne krävde kompensation för "elva miljoner judar", som lidit i de tyska koncentrationsläger. Ohlendorf avfärdade detta löjeväckande anspråk och förklarade, att "inte den minsta del" av de människor, för vilka Auerbach krävde gottgörelse, någonsin sett ett koncentrationsläger. Ohlendorf levde tillräckligt länge för att se Auerbach fälld för förskingring och bedrägeri (förfalskning av dokument, som föregavs visa väldiga skadeståndsbetalningar till obefintliga personer), innan hans egen avrättning ägde rum 1951.

Ohlendorf förklarade för domstolen, att hans enheter ofta måste hindra judemassakrer, som ordnats av antisemitiska ukrainare bakom den tyska fronten, och han förnekade, att insatsgrupperna som helhet hade åsamkat ens en fjärdedel av de förluster, som åtalet ville påskina. Han framhöll, att det illegala partisankriget i Ryssland, som han hade att bekämpa, krävt en väsentligt högre tribut av liv av den reguljära tyska armén - ett påstående, som bekräftades av den sovjetiska regeringen, som yvdes över att partisaner dödat 500.000 tyska soldater. Faktiskt dödades Stahlecker, ledaren för insatsgrupp A i Baltikum och Vitryssland, av partisaner 1942. Den engelske juristen F.J.P. Veale förklarar i samband med behandlingen av insatsgrupperna, att man i kampen på den ryska fronten inte kunde göra någon egentlig skillnad mellan partisanerna och civilbefolkningen, eftersom varje rysk civilperson, som upprätthöll sin civila status i stället för att agera terrorist, riskerade att avrättas av sina landsmän som förrädare. Veale säger om insatsgrupperna: `Det är inte fråga om att deras order var att bekämpa terror", och han finner det egendomligt, att förbrytelse, som begåtts av partisanerna, i kampen, betraktades som helt enkelt oskyldiga bara för att de kom att tillhöra den segrande sidan (ibid. s.223). Ohlendorf delade denna åsikt, och i en förbittrad besvärsskrivelse anklagade han dem för att de ställde tyskarna till ansvar för att de följde de konventionella krigslagarna, under det att en omänsklig sovjetisk fiende inte respekterade dessa lagar.

 

INSATSGRUPPERNAS EXEKUTIONER MISSTOLKADES

Den sovjetiska beskyllningen, att insatsgrupperna godtyckligt bragt 1 milj. judar om livet under sina operationer, har i efterhand visat sig vara en enorm förfalskning. Faktiskt hade det aldrig funnits den minsta statistiska grund för den siffran. I det sammanhanget citerar Poliakov och Wolf den försäkran, som lämnades av Wilhelm Hoettl, den tvivelaktige amerikanske spionen, dubbelagenten och Eichmanns tidigare medhjälpare. Vi kommer ihåg, att Hoettl hävdade, att Eichmann "uppgivit för honom", att sex miljoner judar förintats - och han tillfogade, att 2 milj. av dessa bragts om livet av insatsgrupper. Denna absurda siffra överträffade till och med den sovjetiske åklagaren Rudenkos mest förryckta beräkningar, och den amerikanska domstolen, som rannsakade och dömde Ohlendorf, skänkte den inte någon tilltro.

Det verkliga antalet förluster, som insatsgrupperna var ansvariga för, har avslöjats i det lärda arbetet: Manstein, his Camoaians and his Trial (London, 1951) av den kunnige engelske juristen R.T. Paget. Ohlendorf hade stått under Mansteins nominella befäl. Paget drog den slutsatsen, att Nürnbergdomstolen överdrev antalet förluster med mer än 1000 % och att man dessutom gav en vrångbild av förhållandena, under vilka dessa förluster tillfogades. (Dessa horribla förvrängningar är ägnade 6 sidor i William Shirers: The Rise and Fill of the Third Reich, s.1140 - 1146). Här framträder de legendariska sex miljonerna i miniatyr: inte en miljon utan hundra tusen döda. Naturligtvis kunde bara en liten del av dessa ha varit judiska partisaner och kommunistiska funktionärer. Det är värt att upprepa, att dessa förluster uppstod under ett vilt partisankrig på östfronten och att sovjetiska terrorister hävdar, att de bragt fem gånger så många tyska soldater om livet. Icke desto mindre har det förblivit en omtyckt myt, att likvideringen av judarna började med insatsgruppernas aktioner i Ryssland.

Som avslutning ska vi göra en kortfattad översikt över själva Mansteinprocessen, i mångt och mycket typisk för Nürnbergförhandlingarna, Huvudsakligen emedan insatsgruppen D var knuten till Mansteins överbefäl - fastän den bara var ansvarig inför Himmler - underkastades den 62-årige sjuklige fältmarskalken, som de flesta auktoriteter betraktade som den mest brilliante tyske generalen under kriget, en skamlig och kränkande "krigsförbrytar" process. Av de 17 anklagelserna framfördes 15 av den kommunistiska, ryska regeringen och 2 av den kommunistiska polska. Bara ett vittne kallades att avge vittnesmål vid denna rättegång, men då detta var så otillfredsställande, återkallade åtalet det. Däremot skänkte man tilltro till 800 försäkringar, som bara var baserade på hörsägen, vilka domstolen accepterade utan att det förelåg något bevis på deras trovärdighet eller upphovsmannaskap. Åtalet uppvisade sanningsförsäkringar från Ohlendcrf och andra SS-ledare, men då dessa män fortfarande var i livet, krävde generalfältmarskalk Mansteins försvarare, kronjuristen Reginald Paget, att dessa intog vittnesbåset. Detta avslogs av de amerikanska myndigheterna och Paget förklarade, att denna vägran föranleddes av fruktan för att de dömda skulle avslöja, vilka metoder som använts för att förmå dem att underteckna sanningsförsäkringarna. Manstein frikändes till slut på åtta punkter inklusive de två polska, vilka - som Paget sade - "var så uppenbart fingerade, att man undrade över att de överhuvudtaget presenterats."

 

OSWALD POHL-PROCESSEN

Fallet med insatsgrupperna ger en avslöjande inblick i Nürnbergprocessernas metoder och fabriceringen av myten om de Sex Miljonerna. Ett annat exempel är processen mot Oswald Pohl 1948, som är av stor betydelse, eftersom den avser administrationen av koncentrationslägersystemet. Pohl hade varit ledare för den tyska krigsmarinens finansförvaltning till 1934, då Himmler utbad sig om hans förflyttning till SS. Under elva år var han högste förvaltningschef för hela SS i sin ställning som ledare för ekonomi- och förvaltningsavdelningen inom SS, som efter 1941 var förbunden med den industriella produktiviteten i koncentrationslägersystemet. Kulmen på hyckleriet nåddes under processen, då åtalet förklarade för Pohl, att "om Tyskland hade varit tillfreds med uteslutningen av judarna från sitt eget område, med indragningen av deras tyska medborgarskap, med uteslutningen av dem från alla offentliga tjänster eller liknande inhemska regleringar, skulle ingen annan nation ha besvärat sig." Sanningen är emellertid, att Tyskland bombarderades med skymfer och ekonomiska sanktioner för exakt dessa åtgärder och dess interna aktioner mot judarna var säkerligen en betydande orsak till demokratiernas krigsförklaring mot Tyskland.

Osvald Pohl var en mycket finkänslig och intellektuell person som förvandlades till en bruten man under processens gång. Som senator McCarthy betonade, hade Pohl skrivit under några skuldförsäkringar, medan han utsatts för svår tortyr, inklusive ett falskt medgivande, att han sett en gaskammare i Auschwitz 1944. Åklagaren tryckte hårt på denna anklagelse men Pohl tillbakavisade den framgångsrikt. Åtalets avsikt var att framställa denne brutne man som en veritabel djävul i människohamn, ett intryck, som var hopplöst oförenligt med deras vittnesbörd, som kände honom.

Ett sådant vittnesmål avgavs också av Heinrich Hoepker, en antinazistisk vän till Pohls fru, som stod i ständig kontakt med honom under tiden 1942-45. Hoepker underströk, att Pohl var en uttalat lugn man med behagligt sätt. Under ett besök hos Pohl våren 1944 kom Hoepker också i kontakt med koncentrationslägerinterner, som arbetade utanför lägerområdet. Han märkte, att fångarna arbetade avspänt och i en lugn atmosfär utan att pressas av sina vaktare. Hoepker förklarade, att Pohl inte intog någon emotionell hållning till judarna och han hade ingenting emot att hans fru mottog sin judiska väninna Annemarie Jacques som gäst. I början av 1945 var Hoepker fullständigt övertygad om att koncentrationslägrens administratör var en human och samvetsgrann tjänare, som hängivet ägnade sig ät sin uppgift. Han blev förvånad, när han senare under 1949 fick höra de anklagelser, som riktades mot Pohl och hans kolleger. Fru Pohl konstaterade, att hennes make behöll sitt lugn i motgången till mars 1945, när han inspekterade lägret Bergen-Belsen, som då hemsöktes av en tyfusepidemi. Dittills hade lägret varit ett mönster av renlighet och ordning men de kaotiska förhållandena vid krigsslutet hade försatt det i ett tillstånd av yttersta nöd. Pohl, som var ur stånd att lindra villkoren där på grund av den förfärliga vändning kriget tagit, var djupt skakad av upplevelsen och återfick enligt hans fru aldrig sitt tidigare lugn.

Dr Alfred Seidl, den högt ansedde juristen, som tjänstgjorde som försvarsadvokat vid Nürnberg-processerna, arbetade lidelsefullt på att uppnå friande dom för Puhl. Seidl hade i åratal varit personlig vän till den åtalade och var själv fullkomligt övertygad om sin klients oskuld beträffande anklagelsen för folkmord på judarna. De allierades dom, som fällde Pohl, kunde inte förmå Seidl att ändra mening. Han förklarade, att åtalet hade misslyckats att framlägga ett enda giltigt bevis.

Ett av de mest vältaliga försvaren för Oswald Pohl levererades av överstlöjtnanten i SS, Kurt Schmidt-Klevenow, en jurist inom ekonomi- och administrationsavdelningen inom SS i hans sanningsförsäkran den 8 aug. 1947. Denna försäkran uteslöts med berått mod ur de publicerade dokument, som kallas Trials of the War Criminals before the Nuremberg Military Tribunals 1946-1949. Schmidt-Klevenow betanade, att Pohl gett sitt fullaste stöd till domaren Konrad Morgen vid rikskriminalpolisens avdelning, vars uppgift var att undersöka oegentligheter i koncentrationslägren. Senare kommer vi att hänvisa till ett mål, där Pohl förordade dödsstraff för lägerkommendanten Koch, som anklagades av en SS-domstol för vanskötsel. Schmidt-Klevenow förklarade att Pohl medverkade till att låta de lokala polischeferna deltaga i koncentrationslägrens jurisdiktion och tog personligt initiativ till att garantera strikt disciplin från lägerpersonalens sida. De vittnesmål, som avgavs vid Pohls rättegång, visar, att förhandlingarna inte innebar någonting mindre än ett avsiktligt förtal av en mans karaktär för att stödja propagandalegenden om folkmord på judarna i de koncentrationsläger han förvaltade.

 

FÖRFALSKADE BEVIS OCH BEDRÄGLIGA SANNINGSFÖRSÄKRINGAR

Falska vittnesmål i Nürnberg, som innehöll osedvanliga förklaringar till stöd för myten om de Sex Miljonerna, avgavs ständigt av f.d. tyska officerare på grund av påtryckning antingen i form av tortyr i de fall, som nämnts, eller i form av försäkran om mildhet för dem själva, om de tillhandahöll de begärda förklaringarna. Ett exempel på den senare metoden var SS-generalen Erich von dem Bach-Zelewskis vittnesmål. Han hotades med arkebusering för att ha slagit ner den polska partisanrevolten i Warschava 1944 med hjälp av sin vitryska SS-brigad. Man förväntade sig därför att han var "samarbetsvillig". Back-Zelewskis bevis bildade grundvalen för vittnesmålet mot Reichsführer SS Heinrich Himmler vid huvudrättegången i Nürnberg. (Trial of the Major War Criminals, vol. IV, s.29,36), I mars 1941 inbjöd Himmler de högre SS-ledarna till en konferens på sitt slott Wewelsburg jämte Back-Zelewski, som var expert på partisankrigföring. I sitt vittnesmål i Nürnberg uppgav han, att Himmler vid denna konferens i stor utsträckning talat om likvidering av folken i Östeuropa men i domstolssalen sade Göring honom rent ut, att hans vittnesmål var lögn. En särskilt kränkande anklagelse gällde en förmodad förklaring av Himmler, att det var ett av syftena med ryska fälttåget att "decimera den slaviska befolkningen med 30 milj." Vad Himmler sagt återges av hans stabschef Wolff, nämligen att kriget i Ryssland säkert skulle kräva miljoner dödsoffer (Manvell d Frankl" ibid. s.117). En annan uppenbar lögn var Back-Zelewskis Påstående, att Himmler personligen bevistade avrättningen av 800 judar, den 31 aug. 1942, vilken verkställdes av en Einsatzgrupp i Minsk. Det är emellertid bekant, att Himmler den dagen befann sig på konferens i sitt högkvarter i Zhitomir i Ukraina, (Jfr K. Vowinckel: Die Wehrmacht im Kangfi, vol. 4, s.275).

Vid Back-Zelewskis utsagor fäster man stort avseende i alla böcker om Himmler särskilt i Willi Frischauers: Himeler: Evil Geiius of the Third Reich (London, 7953, s,l48ff). Bach.Zelewski återkallade emellertid offentligt sina vittnesmål från Nürnberg inför en västtysk domstol i april 1949. Han medgav, att hans tidigare utsagor inte haft det ringast stöd i fakta och att han lämnat dem för att klara sig undan och överleva. Efter en noggrann prövning accepterade den tyska domstolen återkallelsen. Det är onödigt att säga - för att tala med Veale - att den "diskreta tystnadens järnridå" omedelbart sänktes över dessa händelser. De har inte haft något inflytande på de böcker, som sprider myten om de Sex Miljonerna. Back Zelewskis vittnesmål mot Himmler beräknas fortfarande till sitt nominella värde.

Sanningen om Himmler berättades ironiskt nog av en antinazist, Felix Kersten, som var dennes läkare och massör. Eftersom Kersten var motståndare till regimen, är han böjd för att stödja legenden, att judarnas internering betydde deras likvidering. Men genom sin nära personliga bekantskap med Himmler kan han inte annat än berätta sanningen om honom. I sina Memoirs 1940-1945 (London; 1956, s,119ff) understryker han särskilt, att Himmler inte förordade förintelse utan talade för deras utvandring till transoceana länder. Inte heller belastar han Hitler. Men trovärdigheten i hans antinazistiska berättelse grumlas fullständigt, då han söker en annan syndabock. Han hävdar, att Dr Goebbels var den verklige förespråkaren av "likvidering". Detta meningslösa påstående vederlägges av det förhållandet, att Goebbels fortfarande var sysselsatt med Madagaskarprojektet, även sedan det temporärt lagts ned av tyska UD, som vi visat tidigare.

Man har också hänvisat till de tusentals falska "skriftliga sanningsförsäkringar", som accepterades av Nürnbergdomstolen utan något försök att kontrollera sanningsvärdet i innehållet eller ens upphovsmannaskapet. Dessa hörsägensdokument, ofta av det mest bisarra slag, utgavs för att vara "bevis", så länge de var försedda med erforderlig underskrift. En typisk åklagarförsäkran, som bestreds av försvaret under koncentrationslägerprocessen 1947, var Alois Hoellriegels, en medlem av lägerpersonalen i koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Denna försäkran, som försvaret bevisade vara fabricerad under Hoellriegels tortyr, hade redan använts för att säkra SS-generalen Ernst Kaltenbrunners fällande dom 1946. Den förklarade, att massgasning ägt rum i Mauthausen och att Noellriegel hade vittnat om att Kaltenbrunner - högste SS-ledaren i riket efter Himmler - deltagit i den.

Vid tiden för koncentrationslägerprocessen (Pohls process) ett år senare hade det blivit omöjligt att hålla fast vid detta nonsens, när det åter förelades domstolen. Försvaret inte bara bevisade, att sanningsförsäkringen var förfalskad utan visade, att alla dödsfall i Mauthausen systematiskt kontrollerats av de lokala polismyndigheterna. De infördes också i ett lägerregister, och åtalet råkade i särskilt bryderi, när Mauthausenregistret företeddes som bevis - ett av de få som återstod. Försvaret erhöll också otaliga sanningsförsäkringar från tidigare interner i Mauthausen - ett koncentrationsläger huvudsakligen för brottslingar - vilka vittnade om humana och hyggliga förhållanden där.

 

ALLIERADE ANKLAGELSER BETVIVLADES

Det finns inget mer vältaligt vittnesbörd om tragiken och tyranniet i Nürnberg än de anklagades patetiska förvåning och omåttliga tvivel över de groteska anklagelserna. Det framgår också tydligt i SS-generalmajoren Heinz Fanslaus förklaring. Denne hade under de sista krigsåren besökt de flesta av koncentrationslägren. Fastän han var frontofficer vid Waffen SS, hade han visat stort intresse för förhållandena i fånglägren. Han hade valts ut som måltavla för de allierade, som anklagade honom för konspiration i syfte att förinta judarna. Man påstod på basis av hans många kontakter, att han måste ha haft full insyn, När det ryktades, att han skulle ställas inför rätta och dömas, avlämnades hundratals sanningsförsäkringar till hans förmån av lägerfångar, som han besökt. När han fattade vidden av anklagelsen mot koncentrationslägerpersonalen i kompletteringsprocessen nr 4 i Nürnberg den 6 maj 1941, kommenterade han misstroget: "Det kan inte vara möjligt, ty även jag skulle ha vetat om det."

Det måste understrykas, att de tyska ledarna inte för ett ögonblick trodde på de allierades beskyllningar under Nürnbergförhandlingarna. Hermann Göring, som var utsatt för den ohyggliga propagandans omåttliga anstormning i Nürnberg, lät sig inte övertygas av den. Hans Fritzsche, som stod inför rätta som högste ämbetsman i Goebbels' ministerium, berättar, att Göring förblev övertygad om att likvideringen av judarna var en ren propaganda-drive, även sedan han hört Ohlendorfs färsäkran om insatsgrupperna och Hoess, vittnesmål om Auschwitz, (The Sword in the _Scales, London, 1953, s,145). Vid ett tillfälle under rättegången förklarade Göring med eftertryck, att första gången han hörde sådant "var just här i Nürnberg". (Shirer, ibid. s.1147). De judiska skribenterna Poliakov, Reittinger, Manvell och Frankl försökte alla belasta Göring i frågan om den påstådda förintelsen men Charles Bewley visar i sitt verk: Hermann Goering (Goettingen, 1956), att inte det minsta bevis fanns, som styrkte den anklagelsen.

Hans Fritzsche grubblade på hela denna fråga under processerna och drog slutsatsen, att man inte tillräckligt undersökt dessa groteska anklagelser. Fritzsche, som frikändes, var Goebbels' förbundne och en skicklig propagandist. Han insåg, att den påstådda massakern på judarna var huvudpunkten i anklagelsen mot alla svarande. Kaltenbrunner, som efterträdde Heydrich som chef för rikssäkerhetstjänsten och som var huvudsvarande för SS på grund av Himmlers död, var inte mer övertygad om anklagelserna för folkmord än Göring. Han anförtrodde Fritzsche, att åtalet hemförde skenbara framgångar på grund av sin teknik att tvinga fram vittnen och undertrycka bevis, som var exakt den ankagelse, som framfördes av domare Wenersturm och van Roden.

Inledning

1. Den tyska politiken gentemot judarna före kriget

2.
Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet

3.
Befolkningstal och utvandring

4.
De sex miljonerna: Dokumentärt bevis

5.
Nürnbergprocesserna

6.
Auschwitz och den polska judendomen

7.
Några koncentrationsläger-memoarer

8.
Förhållanden i koncentrationslägren under krigstiden

9.
Judarna och koncentrationslägren: Ett faktiskt erkännande genom Röda Korset

10.
Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete




Mer om
revisionismen
English:
Revisionism

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

©
No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME