-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME





DOG VERKLIGEN SEX MILJONER?

Sanningen till sist
av Richard Harwood



 
6

 

AUSCHWITZ OCH DEN POLSKA JUDENDOMEN

 

Koncentrationslägret I Auschwitz utanför Krakan i Polen har förblivit i centrum för den förmenta förintelsen av miljoner judar. Senare ska vi se, då det upptäcktes av ärliga observatörer i de brittiska och amerikanska zonerna efter kriget, att inte "några gaskamrar" existerade i de tyska lägren som t.ex. Dachau och Bergen-Belsen, hur uppmärksamheten överfördes på de östliga särskilt Auschwitz. Man hävdade, att det absolut fanns ugnar där. Tyvärr låg de östliga lägren i den ryskockuperade zonen, så att ingen kunde bestyrka, om dessa påståenden var sanna. Ryssarna vägrade låta någon se Auschwitz förrän tio år efter kriget, under vilken tid de kunde ändra dess utseende och sålunda ge rimligt stöd till tesen, att miljoner människor bragts om livet där. Om någon tvivlar på att ryssarna är kapabla till ett sådant bedrägeri, borde han erinra sig de minnesmärken, som upprättades på platser, där tusentals människor mördades i Ryssland av Stalins hemliga polis - men där monumenten förkunnar, att dessa är offer för de tyska trupperna under andra världskriget.

Sanningen om Auschwitz är den, att det var det största och viktigaste industriella koncentrationslägret, som producerade alla slags materiel för krigsindustrin. Lägret bestod sig med anläggningar för framställning av syntetiskt gummi ur kol, som byggts av I.G. Farben Industrie, som fångarna försåg ned arbetskraft. Auschwitz innehöll likaså en agrikulturell forskningsstation, plantskolor och djuruppfödningsstationer liksom Krupps vapenfabriker. Vi har redan nämnt, att detta slags verksamhet var den primära uppgiften för alla läger. Alla större firmor hade filialer där, och SS öppnade till och med egna fabriker. Rapporter om Himnlers lägerbesök visar, att huvudändamålet var att inspektera och bestämma deras industriella effektivitet. Då han besökte Auschwitz i mars 1941 i sällskap med höga chefer för I.G. Farben, visade han inte något intresse för lägret som uppehållsplats för fångar utan gav blott order om att lägret skulle utökas, så att det kunde upptaga l00.000 interner för betjäning av I.G. Farben. Detta rimmar illa med en politik, som avsåg att likvidera miljoner fångar.

 

FLER OCH FLER MILJONER

Det var icke desto mindre i detta enda läger, som cirka hälften av de sex miljoner judarna förmodades ha likviderats. Några skribenter kalkylerar med 4 eller till och med 5 milj. Fyra miljoner var den sensationella siffra, som offentliggjordes av Sovjetregeringen, sedan kommunisterna "undersökt" lägret, samtidigt som de försökte ge tyskarna skulden för massakern i Katyn. Reitlinger medger, att informationen beträffande Auschwitz och andra läger i öster härrör från de kommunistiska efterkrigsregimerna i Östeuropa: "Beviset för de polska dödslägren levererades huvudsakligen efter kriget av polska statskommissioner eller Centrala Judiska Historiekommissionen i Polen (The Final Solution, s.631). Men inte ett enda levande autentiskt ögonvittne till dessa "gasningar" har någonsin presenterats och giltigförklarats. Benedikt Kautsky, som tillbragte sju år i koncentrationsläger varav tre i Auschwitz, hävdar i sin bok Teufel und Verdammte (Zurich, 1946), att "inte mindre än 3,5 milj. judar" dödats där. Det var förvisso en anmärkningsvärd förklaring, eftersom han enligt egna uppgifter aldrig sett en gaskammare. Han bekände: "Jag var i de stora tyska koncentrationslägren. Likväl måste jag fastslå, att jag icke i något läger eller under någon tid träffade på en sådan inrättning som en gaskammare (s.272-73). Den enda avrättning, som han faktiskt bevittnade, var när två polacker avrättades för att ha mördat två judiska lägerinterner. Kautsky, som skickades från Buchenwald till Auschwitz-Buna i okt. 1942 för att arbeta där, framhäver i sin bok, att fångarnas arbetsinsats i krigsindustrin var ett väsentligt drag i koncentrationslägerpolitiken till krigets slut. Han underlåter att bringa detta i samklang med en påstådd förintelsepolitik gentemot judarna.

De förmenta likvideringarna i Auschwitz skall ha ägt rum mellan mars 1942 och oktober 1944. Hälften av sex miljoner skulle därför innebära förintelse och expediering av 94.000 människor per månad under trettiotvå månader - approximativt 3.350 människor dag och natt under mer än två och ett halvt år. Detta är så skrattretande, att det knappast behöver tillbakavisas. Och trots det hävdar Reitlinger helt seriöst, att Auschwitz dagligen kunde göra sig kvitt inte mindre än 6.000 människor.

Reitlingers 6.000 per dag skulle betyda en total summa av ner än 5 milj. i okt. 1944. Dock förbleknar alla sådana beräkningar inför de vilda fantasier, som utmärker Olga Lengyels bok Five Chimneys (London, 1959). Hon uppger sig vara en f.d. intern i Auschwitz och försäkrar, att lägret kremerade inte mindre än "720 lik i timmen d.v.s. 17.280 per dygn". Hon hävdar också, att 8.000 människor dessutom brändes i "dödsgravarna" och att därför "i runda tal cirka 24.000 lik avlägsnades varje dag". (s.80-81). Det skulle betyda en årlig kvot av mer än 8,5 milj. Sålunda måste alltså Auschwitz mellan mars 1942 och oktober 1944 ha likviderat över 21 milj. Människor. 6 milj. mer än vad hela den judiska världsbefolkningen uppgick till. Kommentar överflödig,

Fastän enligt uppgift åtskilliga miljoner enbart skulle ha dött i Auschwitz, måste Reitlinger medge, att bara 363.000 interner var registrerade i lägret under tiden mellan jan. 1940 och feb. 1945 (The S.S. Alibi of a Nation, s.268ff) och alla var ingalunda judar. Det hävdas ofta, att många fångar aldrig registrerades men ingen har lyckats bevisa det. Även om det skulle ha funnits lika många registrerade son oregistrerade, skulle det bara innebära totalt 750.000 fångar - knappast tillräckligt för eliminering av 3 eller 4 milj. Dessutom frigavs ett stort antal lägerinterner eller transporterades någon annanstans under kriget. 80.000 evakuerades västerut i jan. 1945 inför den ryska anmarschen.

Ett exempel på det statistiska bedrägeriet beträffande förlusterna i Auschwitz torde vara tillräckligt. Shirer hävdar, att inte mindre än 300.000 ungerska judar bragtes om livet på knappt 46 dagar sommaren 1944 (ibid, s.1156). Det skulle nästan ha varit hela den judiska befolkningen i Ungern, som uppgick till cirka 380.000. Men enligt Centrala statistiska byrån i Budapest fanns det 260.000 judar i Ungern 1945. Detta överensstämmer i stort med den siffra, som Joint Distribution Committee uppger, nämligen 220.000. Endast 120.000 registrerades därför som saknade. Av dessa hade 35.000 flytt undan den nya kommunistiska regimen, och ytterligare 25.000 hölls kvar i Ryssland, eftersom de arbetat i tyska arbetsbataljoner. Därmed återstår bara 60.000 oredovisade ungerska judar men M.E. Nanenyi beräknar, att 60.000 judar återvände till Ungern från deporteringen i Tyskland. Reitlinger säger, att denna siffra är för hög (The Final Solution, s.497). Möjligen är det så. Men med hänsyn till den kraftiga utvandringen av ungerska judar under kriget (Jfr Report of the ICRC, vol, I, s.649) måste alltså de ungerska judarnas förluster ha varit mycket ringa.

 

AUSCHWITZ: EN ÖGONVITTNESSKILDRING

Några nya fakta on Auschwitz kommer nu äntligen i dagen, De föreligger i en skrift: Die Auschwitz-Luoe: Ein Erlebnisbericht von Thies Christooherson (Kritik Verlag, Mohrkirch, 1973), utgiven av den tyske advokaten Dr Manfred Roeder i tidskriften Deutsche Burger-Iniative. Det är en ögonvittnesskildring av Auschwitz av Thies Christopherson, som sändes till Bunafabrikens laboratorier i Auschwitz för att medverka i framställningen av syntetiskt gummi för Kaiser Wilhelm-institutet. I maj 1973 inte långt efter publiceringen av denna skildring skrev den gamle judiske "Nazistjägaren" Simon Wiesenthal till Frankfurts advokatkammare, att utgivaren och författaren till förordet borde föras inför dess disciplinnämnd. Förhandlingarna, som började i juli, utsattes för hård kritik till och med av pressen, som frågade: "Är Simon Wiesenthal Tysklands nye gauledare?" (Deutsche Wochenzeitunu, den 23 juli, 1973).

Christopherscns skildring är förvisso en av de viktigaste dokumenten för en omvärdering av Auschwitz:. Han tillbragte hela året där, och under denna tid besökte han alla enskilda läger i det stora Auschwitzkomplexet inklusive Auschwitz-Birkenau, där enligt uppgift samtliga judemassakrer skall ha ägt rum. Men Christopherson tvekar inte om att allt detta är oriktigt. Han skriver: "Jag befann mig i Auschwitz från jan. 1944 till dec. 1944. Efter kriget hörde jag om massmorden, som man antog förövades av SS mot de judiska fångarna. Jag var mäkta förvånad. Trots alla vittnesmålen, alla tidningsartiklarna och radio- och TV-utsändningar tror jag inte heller idag på dessa skräckdåd. Jag har nämnt det ofta och överallt. Men det är meningslöst. Ingen vill tro mig," (ibid. S.16).

Utrymmet tillåter inte att ge någon utförlig sammanfattning av författarens erfarenheter i Auschwitz, som också innehåller fakta om fångarnas dagliga liv och som står i fullständig kontrast till förtalspropagandan (s.22-27). Men viktigare är hans avslöjanden om den påstådda existensen av ett förintelseläger: "Under hela min tid i Auschwitz märkte jag aldrig det ringaste tecken på massgasningar. Även lukten av bränt kött, som ofta säges ha legat över lägret, är ren lögn. I närheten av huvudlägret (Auschwitz I) fanns en stor smedja, från vilken lukten av (inbränning av hästskor) inte var naturligtvis angenäm.(s.33-34). Reitlinger bekräftar, att det fanns fem masugnar och fem kolgruvor i Auschwitz, som tillsammans med Bunafabriken bildade Auschwitz III (ibid, s,452). Författaren stöder uppfattningen, att det säkerligen måste ha funnits ett krematorium där, "ty här levde 200.000 människor, och i varje storstad med 200.000 invånare skulle det finnas ett krematorium. Naturligtvis dog även där människor men inte bara interner. Hustrun till Oberstürmbannführer A. (Christophersons överordnade) dog faktiskt där också." (s.33). Författaren förklarar, att det inte fanns några hemligheter i Auschwitz. I sept. 1944 kom en kommission från det Internationella Röda Horset till Auschwitz för inspektion. De intresserade sig särskilt för lägret i Birkenau, fastän vi också hade många inspektioner i Raisko." (Bunaavd, s.35).

Christopherson framhåller, att de ständiga besöken, som främlingar gjorde, inte rimmar med beskyllningar om massgasningar. Då han beskriver det besök hans fru gjorde i lägret i maj, observerar han: "Det faktum, att det var möjligt att vid vilken tid som helst mottaga besök av våra anhöriga, visar öppenheten i lägerförvaltningen. Hade Auschwitz varit ett stort förintelseläger, hade vi bestämt inte kunnat mottaga sådana besök." (s.27).

Christopherson hörde efter kriget om den påstådda existensen av en byggnad med väldiga skorstenar i närheten av huvudlägret. "Det förmodades vara krematoriet. Det gör mig mycket ont, men när jag lämnade lägret i Auschwitz i dec. 1944, hade jag inte sett den byggnaden." (s.37). Finns denna hemlighetsfulla byggnad kvar? Tydligen inte. Reitlinger hävdar, att den förstördes och "brändes ned totalt inför hela lägret" i okt., fastän Christofferson inte såg denna offentliga demolering. Trots att man påstår, att detta ägde rum "inför allas ögon i lägret" sågs den enligt uppgift bara av ett judiskt vittne, en viss Dr Bendel och det är det enda vittnesbördet om händelsen. (Reitlinger, ibid. s.457). Hela historien är typisk. Då det blir fråga om rigoröst bevis är detta egendomligt nog illusoriskt.

Byggnaden "förstördes". Dokumentet har "gått förlorat". Ordern gavs "muntligt". Idag visar man besökarna i Auschwitz en liten ugn, och man säger dem, att miljoner förintats där. Den sovjetiska statskommissionen, som "undersökte" lägret, tillkännagav den 12 maj 1945: "Medelst korrigerande relationstal ..konstaterade den tekniska expertkommissionen, att under den tid, lägret Auschwitz existerade, de tyska bödlarna förintade inte mindre än 4 milj. människor i detta läger..." Men Reitlingers förvånansvärt uppriktiga kommentar till detta är fullkomligt riktig: "Världen har blivit misstrogen gentemot dylika "korrigerade relationstal". Siffran fyra milj. har blivit löjeväckande". (ibid, s.460).

Slutligen riktar Christophersons redogörelse uppmärksamheten på en mycket märklig omständighet. Den ende åtalade, son inte fanns med vid Auschwitzprocessen i Frankfurt 1963, var Richard Baer, Rudolf Hoess, efterträdare som lägerkommendant i Auschwitz. Fastän han var i utmärkt vigör, dog han plötsligt i fängelset. innan processen hade börjat, under mycket mystiska omständigheter enligt Deutsche Wochen-zeitung, 27 juli 1973). Baers plötsliga död före sitt vittnesmål är speciellt egendomlig, eftersom paristidningen Rivarol noterade hans orubbliga ståndpunkt att "han under hela den tid han styrde Auschwitz, aldrig såg några gaskamrar eller trodde, att det fanns sådana." Ingenting skulle avskräcka honom från den förklaringen.

Kort sagt, Christophersons skildring bidrager till en växande samling bevis, söm ådagalägger, att det gigantiska industriområde i Auschwitz - omfattande trettio separata anläggningar och skilt av huvudjärnvägen Wien - Krakau - inte var något annat ån ett stort centrum för krigsproduktionen, som förvisso inte var någon plats för "masslikvidering" men däremot obestridligen sysselsatte interner med tvångsarbete,

 

WARSCHAVAGHETTOT

Skall man döma efter siffrorna, antages de polska judarna ha blivit mest. utsatta för förintelse av alla inte bara i Auschwitz utan även i en ändlös lista på nyupptäckta "dödsläger" sådana som Treblinka, Sobibor, Belzec, Maidanek, Chelmno och många andra obskura platser, som plötsligt tycks ha vunnit ryktbarhet. I centrum för den påstådda förintelsen av de polska judarna står den dramatiska revolten i april 1943 i Warschavas getto. Denna framställs ofta som ett uppror mot deporteringen till gasugnarna. Antagligen hade det påstådda temat för Hitlers och Himmlers "hemliga diskussioner" läckt ut och rönt stor publicitet i Warschava. Fallet med Warschavaghettot ger en instruktiv inblick i själva uppkomsten av förintelselegenden. Man hänvisar ofta till utrymningen, som tyskarna företog 1943 som en "likvidering av de polska judarna", fastän det alls inte var fråga om det. Sagoförtäljare har sökt omskriva detta i sensationella romaner såsom John Hersey's The Wall och Leon Uris' Exodus.

När tyskarna först ockuperade Polen, förde de av säkerhetsskäl inte samman judarna i läger utan i ghetton. Den inre förvaltningen i ghettonen befann sig i händerna på självvalda judiska råd, och dessa skyddades av en egen oberoende judiska polisstyrka. I ghettonen infördes specialsedlar för att förhindra spekulationen. Rätt eller orätt, var detta system i krigstid fullt begripligt, och fastän ghettot kanske är en obehaglig social inrättning, är det ingalunda barbariskt, Och det är säkerligen inte någon organisation för att förinta en ras. Men givetvis hävdar man ofta, att det var meningen med gettonen. En nyligen utkommen publikation om gettot i Warschava konstaterade helt saklöst, att koncentrationslägren var "ett substitut för bruket att hålla judarna kvar i överfulla getton och prisge dem ät hungerdöden," Vilket säkerhetssysten tyskarna än använde eller vilka åtgärder de än vidtog för att bevara likheten med ett judiskt samhälle, tycks det, som om de aldrig kan undgå anklagelse för "utrotning".

Det är redan konstaterat, att folkräkningen i Polen 1931 angav antalet judar till 2.732.600. Efter utvandringen och flykten till Sovjetunionen återstod inte mer än 1,1 milj. under tysk kontroll. Dessa ovedersägliga fakta hindrar likväl inte Manvell och Frankl att påstå, att "över 3 milj. judar befunnit sig i Polen, när tyskarna började sin inmarsch" och att "cirka två milj. ännu väntade på sin död" 1942, (ibld. s.140). I verkligheten sammanfördes till slut av de 1 miljon judarna i Polen cirka 4000.000 i Warschavas ghetto, ett område på ungefär 6,5 kvadratkm. Återstoden hade redan överförts till det pclska generalguvernementet i sept. 1940. På sommaren 1942 beordrade Himmler, att alla polska judar skulle förläggas till läger för att kunna utnyttja deras arbetskraft, som var en del av allmänna koncentrationssystemet" som avsåg fördelning av arbetskraften inom generalguvernementet. Sålunda evakuerades fredligt tre fjärdedelar av Warschavaghettots invånare mellan juli och okt. 1942 och transporterades iväg under överinseende av den judiska polisen. Som vi sett, skall lägertransparten ha slutat i "likvidering", aen det råder absolut ingen tvekan om av tillgängliga vittnesbevis" att den bara innebar effektiv rekrytering av arbetskraft och förebyggande av oroligheter. Vid ett överraskande besök i Warschava i jan. 1943 upptäckte Himmler, att 24.000 judar, som var inregistrerade som rustningsarbetare" i verkligheten arbetade illegalt som skräddare och körsnärer (Manvell och Frankl, ibid, s.l40). Ghettot användes också som bas för subversiva plundringar i centrala Warschava.

Efter sex månaders fredlig evakuering, då bara omkring 60.000 judar stannade kvar i ghettots bostäder, råkade tyskarna ut för ett väpnat uppror den 18 jan. 1943. Manvell och Frankl medger, att "judarna, som var invigda i motståndsplanen, hade sedan länge engagerats att smuggla vapen utifrån, och att kampgrupper sköt på och dödade SS-och milismän, som anförde en grupp deporterade." Terroristernas uppror i ghettot understöddes också av polska hemarmén och Polzka Partia Robotnicza, det kommunistiska arbetarpartiet. Under denna revolt" som stöddes av partisaner och kommunister, var det som ockupationsstyrkor ryckte in för att betvinga terroristerna och om nödvändigt förstöra hela bostadsområdet, såsom varje armé skulle gå till väga under liknande förhållanden.

Det måste ännu en gång erinras om att hela utrymningsprocessen skulle ha förlöpt fredligt, om inte extremisterna inom befolkningen planerat ett väpnat uppror, som till slut var dömt att misslyckas. Då generallöjtnanten i SS, Stroop, drog in i ghettot med pansarvagnar den 19 april, besköts han genast och förlorade tolv man, Under striderna, som varade fyra veckor, uppgick de tyska och polska förlusterna till 701 stupade och sårade. Envist motstånd av den judiska kamporganisationen ledde, trots omöjliga odds uppskattningsvis till 12.000 judiska förluster i döda och sårade, av vilka flertalet stannat kvar i brinnande hus och skyddsrum. Totalt 56.065 invånare togs tillfånga och utflyttades fredligt till generalguvernementet, Många judar inom ghettot hade harmats över den av kamporganisationerna utövade terrorn mot dem och hade försökt lämna tyskarna meddelanden via sitt högkvarter.

 

PLÖTSLIGA ÖVERLEVANDE

De oamtändigheter, som omgav revolten i Warschavaghettot liksom deportationerna till de östra arbetslägren, såsom Auschwitz, har lett till de mest grälla berättelser om de polska judarnas öde. Jewish Joint Distribution Committee konstaterade i siffror" som de förberett inför Nürnbergprocesserna, att det bara återstod 80.000 judar i Polen 1945. De hävdade likaså, att det inte fanns några tvångsförflyttade judar kvar i Tyskland och Österrike, ett påstående, som stod i strid med de antal judar, som arresterats av britterna och amerikanarna för svartabörshandel. Men det var omöjligt för den nya Kommunistiska regimen i Polen att förhindra en större antijudisk pogrom i Kielce den 4 juli 1946, och mer än 150.000 polska judar flydde plötsligt till Västtyskland. Deras uppdykande var på något sätt till besvär, och deras utflyttning till Palestina och USA genomfördes på rekordtid. Konsekvent därmed undergick antalet polskjudiska överlevande en ansenlig förändring. I den amerikanska judiska års-boken 1948-49 angavs de till 390.000, Det är ett verkligt framsteg gentemot de ursprungliga 80.000. Vi kan kanske se fram emot ytterligare ändringar under tidens lopp.

Inledning

1. Den tyska politiken gentemot judarna före kriget

2.
Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet

3.
Befolkningstal och utvandring

4.
De sex miljonerna: Dokumentärt bevis

5.
Nürnbergprocesserna

6.
Auschwitz och den polska judendomen

7.
Några koncentrationsläger-memoarer

8.
Förhållanden i koncentrationslägren under krigstiden

9.
Judarna och koncentrationslägren: Ett faktiskt erkännande genom Röda Korset

10.
Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete




Mer om
revisionismen
English:
Revisionism

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

©
No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME