-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME





DOG VERKLIGEN SEX MILJONER?

Sanningen till sist
av Richard Harwood



 
7

 

NÅGRA KONCENTRATIONSLÄGER-
MEMOARER

 

Den mest inflytelserika agenturen i propageringen av förintelselegenden är paper-backboken och magasinindustrin. Det är genom dess sensationella publiceringar" utgivna av kommersiella skäl, som "Medelsvensson" gjort sig bekant med en myt av helt och hållet politisk natur och med politisk syfte. Tyskhetsböckerna hade sin glanstid på 50-talet, när ett häftigt tyskhat fann en bekväm marknad men alltjämt fortsätter denna industri att blomstra och upplever nu åter ett uppsving. Produkterna i denna industri innehåller mestadels s.k. "memoarer", och av dem finns det två huvudgrupper: Sådana som påstås härröra från f.d. SS-män, lägerkommendanter och liknande och sådana bloddrypande hågkonster, som säges ha skrivits av f.d. koncentrationslägerfångar.

 

KOMMUNISTISK URSPRUNG

Av det första slaget är det mest framträdande exemplet Comeendant of Auschwitz av Rudolf Hoess (London" 1960), som ursprungligen publicerades på polska av den kommunistiska regimen. Hoess, en ung man, som arresterades först av britterna och hölls i fängsligt förvar i Flensburg. Han överlämnades snart till de polska, kommunistiska myndigheterna, som dömde honom till döden 1947 och avrättade honom omedelbart. De s.k. Hoess' memoarer är utan tvivel en förfalskning, som utgavs på anvisning av kommunisterna, som vi skall visa, fastän kommunisterna själva hävdar, att Hoess "tvangs skriva sitt livs historia". Ett handskrivet original lär finnas men ingen har någonsin sett det. Hoess underkastades tortyr och hjärntvätt av kommunisterna under fängelsetiden. Hans vittnesmål i Nürnberg avgav man själlöst och monotomt med stirrande blick. Till och med Reitlinger tillbakavisar detta vittnesmål som hopplöst otrovärdigt. Det är verkligen anmärkningsvärt, hur många av dessa "bevis" om de sex miljonerna som härrör från kommunistiska källor. Detta innefattar huvuddokumenten sådana som Wislicenys förklaring och Hoess' "memoarer", som otvivelaktigt är de två mest citerade verken i förintelselitteraturen såväl som all information om de s.k. "dödslägren" som Auschwitz. Denna kommer emellertid från Judiska historiekommissionen i Polen, Centralkommissionen för undersökning av krigsförbrytelser, Warschava, och Ryska statens krigsförbrytelsekommission, Moskva.

Reitlinger erkänner dessutom, att Hoess' vittnesutsagor i Nürnberg var en katalog av vilda överdrifter som t.ex. att Auschwitz gjorde sig kvitt l6.000 människor per dag, vilket skulle betyda ett totalt antal av 13 miljoner vid krigets slut. I stället för att avslöja dylika värderingar, som de sovjetiskt påverkade förfalskningar, de uppenbart är, föredrar Reitlinger och andra att tro, att sådana löjliga överdrifter berodde på "yrkesstolthet". Ironiskt nog är detta fullständigt oförenligt med de förment autentiska Hoess-memoarerna, som gör ett skickligt försök att inge förtroende genom att anspela på det motsatta förhållandet nämligen avsmak för uppgiften. Hoess förmodas ha "bekänt", att 3 milj. människor förintats i Auschwitz, fastän åtalet vid hans egen process i Warschava reducerade antalet till 1.135.000. Likväl har vi redan noterat, att Sovjetregeringen uppgav en officiell siffra av 4 milj. efter sin "undersökning" av lägret 1945. Detta oberäkneliga jonglerande med miljoner människor tycks inte bekymra förintelselitteraturens skribenter.

En granskning av alla de gräsliga detaljerna i Hoess' "memoarer" skulle bli långrandig. Vi kan begränsa oss till de synpunkter på förintelselegenden, som är anlagda i det tydliga syftet att föregripa varje bevis på dess falskhet. Sådant är t.ex. det sätt, på vilket den påstådda likvideringen av judarna beskrivs. Detta förmodades ha utförts av en "specialavdelning" av judiska fångar. De tog hand om de nyanlända kontingenterna vid lägret, ledde dem in i de enorma "gaskamrarna" och gjorde sig av med kropparna efteråt. SS ingrep därför mycket litet, så att merparten av SS-manskapet i lägret kunde lämnas i fullständig okunnighet om "förintelseprogrammet". Naturligtvis skulle man aldrig kunna finna någon jude, som hävdade, att han varit medlem av denna ohyggliga "specialavdelning", så att hela frågan lämnas obevisbar på ett passande sätt. Det är värt att upprepa, att man inte någonsin förevisat någon levande autentiskt ögonvittne till dessa händelser.

Det avgörande beviset, att Hoess' memoarer är en förfalskning, ligger i en otrolig lapsus av de kommunistiska utgivarna. Hoess påstods säga, att Jehovas vittnen i Auschwitz gillade morden på judarna, eftersom judarna var fiender till Kristus. Det är välkänt, att kommunisterna för en bitter undertryckningskampanj mot Jehovas vittnen i Ryssland idag och i alla satelitstater i Östeuropa, ty dessa betraktas som den farligaste religiösa sekten enligt kommunistisk uppfattning. Att denna sekt förtalas avsiktligt och grovt i Hoess' memoarer bevisar otvivelaktigt dokumentets kommunistiska ursprung.

 

BELASTADE MEMOARER

De mest lögnaktiga "memoarer", som hittills offentliggjorts, är säkerligen Adolf Eichmanns. Innan han lagstridigt enleverades av judarna i maj 1960 och blev ett hett byte för internationell publicitet, hade bara ett fåtal hört talas om honom. Han var faktiskt en jämförelsevis oviktig person, ledare för byrå A 4 b i avdelning IV (Gestapo) under rikssäkerhetstjänsten. Hans byrå övervakade transporten till fångläger av en speciell grupp av fientliga utlänningar nämligen judarna. En verklig störtflod av ren smörja om Eichmann översvämmade världen 1960, av vilket vi som exempel skall anföra Comer Clarkes: Eichmann, The Savage Truth. ("Orgierna varade ofta till sex på morgonen, några timmar innan han åter sände nästa hop offer i döden," säger Clarke i kapitlet: Streamlined Death & Wild Sex Orgies, s.124).

Egendonligt nog utkom plötsligt Adolf Eichmanns påstådda "memoarer" vid tiden för hans förpassning till Israel. De offentliggjordes okritiskt av den amerikanska tidskriften Life (28 nov., 5 dec., 1960) och förmodades ha överlämnats av Eichmann till en journalist i Argentina kort före hans arrestering - ett förbluffande sammanträffande. Andra källor gav dock helt annorlunda redogörelse om ursprunget. De hävdar, att de var en uppteckning baserad på Eichmanns kommentarer till en "medbrottsling" år 1955, ehuru ingen kom på idén att identifiera denna person. Av en lika utomordentlig händelse hävdade några som undersökte krigsförbrytelser strax efteråt, att de "funnit" den "fullständiga aktsamlingen" över Eichmanns avdelning i det amerikanska kongressbibliotekets arkiv mer än 15 år efter kriget. Beträffande själva "memoarerna" gestaltades de så horribelt belastande som möjligt utan att därför förirra sig för långt in på den renaste fantasins domäner och fick Eichmann att uttala sig med enorm njutning om "judarnas fysiska förintelse". Deras bedräglighet bevisas också av olika faktiska fel, som att Himmler redan i april 1944 hade överbefälet över arméns reserv i stället för efter juli-kuppen mot Hitler, en omständighet som säkerligen var känd för Eichmann. Att dessa "memoarer" utgavs vid just den riktiga tidpunkten lämnar inget tvivel om att syftet med dem var att före processen framkalla propagandabilden av en ärkeskurk som "obotfärdig" nazist och djävul i mänsklig gestalt.

Omständigheterna kring Eichmann-processen i Israel befattar vi oss inte med här. Dokumenten av sovjetisk ursprung, som användes som bevismaterial, såsom Wisliceny-förklaringen, har redan undersökts. Beträffande en redogörelse för tredje gradens tortyrmetoder, som användes mot Eichmann under fångenskapen för att förmå honom till att "samarbeta", hänvisas läsaren till Londontidningen Jewish Chronicle av 2 sept. 1960. Men ännu mer betecknande för litteraturen kring förintelselegenden är innehållet i ett brev, som Eichmann påstås ha skrivit självmant och som överlämnats till hans kidnappare i Buenos Aires. Det behöver knappast tilläggas, att dess israeliska upphov lyser bjärt igenom. Ingenting i det missbrukar mänsklig godtrohet mer än frasen: "Jag framlägger denna förklaring av egen fri vilja." Men det mest ihåliga och avslöjande påståendet är hans föregivna villighet att framträda inför en domstol i Israel, "så att en sann bild kan förmedlas till de kommande generationerna."

 

TREBLINKA-FABRIKATIONER

De senaste hågkomsterna, som utgivits från trycket, är Frank Stangls. Han var kommendant i Treblinka i Polen och dömdes i dec. 1970 till livstids fängelse. Memoarerna, som publicerades den 8 okt. 1971 i Londontidningen Daily Telegraph Magazine, förmodades härröra från en serie intervjuer med Stangl i fängelset. Några dagar efter intervjuerna avled han. Dessa förmenta erinringar är säkerligen de blodigaste och mest bisarra som någonsin offentliggjorts. Dock kan man vara tacksam mot skribenten av den artikeln för några medgivanden som att "de bevis som framlades under processens förlopp inte utvisade, att Stangl själv begått speciella mordhandlingar" och att skildringen av Stangls start i Polen "delvis var fabricerad".

Ett typiskt exempel på denna manipulering är beskrivningen av Stangls första besök i Treblinka. När han for in på järnvägsstationen, påstås han ha sett "tusentals lik", som låg kringströdda vid järnvägsspåren. "Hundratals, nej tusentals lik överallt som stinker och förruttnar." Och på stationen stod ett tåg fullt med judar, somliga döda, andra ännu vid liv... Det såg ut, som om det stått där i dagar." Skildringen når sin höjdpunkt av absurditet, när Stangl sägs ha lämnat sin bil och vadar till knäna i pengar: "Jag visste inte, vart jag skulle vända mig, vart jag skulle gå. Jag vadade i sedlar mynt, ädelstenar, juveler och kläder. De låg strödda överallt på den öppna platsen." Scenen komplitteras av "fnask från Warschava, som raglar omkring, dansar, sjunger och spelar musik" på andra sidan taggtrådsstängslen. Att bokstavligt tro på den berättelsen om djupdykning i judiska sedlar och dyrbara stenar bland stinkande lik och raglande sjungande prostituerade, skulle kräva den mest fenomenala grad av enfald, och under andra förhållanden än Sex miljonerslegenden skulle den avfärdas som det mest omåttliga nonsens.

Det påstående, som säkerligen berövar Stangl-memoarerna varje spår av äkthet, är hans förmodade svar, då han tillfrågades, varför han trodde, att judarna förintades: "Man ville komma åt deras pengar. Den rasliga delen kom först i andra hand." Intervjuserien sägs ha slutat på ett mycket tvivelaktigt sätt. Då han tillfrågades, om han trodde, att det varit "någon förnuftig mening i denna terror" skall den f.d. nazistkommendanten ha svarat med hänförelse: "Jag är säker på det. Kanske det var meningen, att detta enorma slag skulle svetsa samman judarna, att skapa ett folk, för att identifiera sig med varandra." Man kunde knappast föreställa sig ett mer fullkomligt svar, om det inte varit uppdiktat.

 

BESTSELLER - ETT BEDRÄGERI

Av den andra varianten memoarer, som erbjuder en bild av svaga judar, vilka hamnat i nationalsocialismens skruvstäd, är otvivelaktigt den mest berömda Anne Franks dagbok. Sanningen om denna bok är bara en skrämmande inblick i en propagandalegends tillkomst. Publicerad först år 1952 blev Anne Franks dagbok genast en bestseller. Sedan dess har den utgivits i 40 upplagor i paper-backform. En framgångsrik Hollywoodfilm baserades på den. Enbart i royalties har flickans far Otto Frank gjort sig en förmögenhet genom försäljning av boken, som utgav sig att vara hans dotters verkliga livstragedi. Med dess direkta vädjan till känslorna har boken och filmen bokstavligen påverkat miljoner människor i hela världen mer än någon annan historia i sitt slag. Men endast sju år efter första publiceringen fastslog New Yorks högsta domstol, att boken var ett bedrägeri.

Anne Franks dagbok såldes till allmänheten som en verklig dagbok skriven av en ung judisk flicka från Amsterdam vid 12 års ålder, medan hennes familj och fyra andra judar gömde sig i ett rum på baksidan av ett hus under tyska ockupationen. Till slut blev de arresterade och förda till ett koncentrationsläger, där Anne Frank uppges ha dött vid 14 års ålder. När Otto Frank befriades ur lägret vid krigsslutet, återvände han till huset i Amsterdam, där han "fann" sin dotters dagbok bland takspärrarna.

Sanningen om Anne Franks dagbok avslöjades först 1959 av den svenska tidningen Fria Ord. Den konstaterade, att den judiske romanförfattaren Meyer Levin skrivit "dagbokens" dialog och krävde lön för sitt arbete, i en process mot Otto Frank. En sammanfattning av de svenska artiklarna offentliggjordes i den amerikanska Economic Council Letter den 15 april 1959 på följande sätt:

"Historien ger många exempel på myter, som lever ett längre och rikare liv än sanningen och kan bli mer verkningsfull än sanningen.

Västvärlden har sedan några år tillbaka uppmärksammats på en judisk flicka genom ett arbete, som föreger att vara hennes egen skrivna historia: Anne Franks dagbok. Varje litterärt bedriven granskning av denna bok skulle ha visat, att det omöjligen kunde ha varit en tonårings verk.

Det anmärkningsvärda beslutet av New Yorks högsta domstol bekräftar denna synpunkt, i det att den tillerkände den bekante amerikansk-judiske författaren Meyer Levin 50.000 dollar av Anne Franks far som honorar för Levins arbete med Anne Franks dagbok.

Herr Frank, som bor i Schweiz, lovade betala sin rasfrände inte mindre än 50.000 dollar eftersom han använt författaren Levis dialog ordagrant och "satt in" den i - dagboken som varande hans dotters intellektuella arbete."

Ytterligare förfrågningar gav ett svar den 7 maj 1962 från en advokatfirma i New York, som konstaterade:

"Jag var Meyer Levins' försvarsadvokat i hans klagan mot Otto Frank och andra. Det är sant, att domstolen tilldömde herr Levin 50.000 dollar i skadestånd som anges i ert brev. Denna dom upphävdes senare av rättegångsdomaren Samuel C. Coleman på grund av att skadestånden inte hade bevisats såsom lagen kräver. Åtalet lades sedan ner, medan ett överklagande av Coleman på grund av att skadestånden inte hade bevisats såsom lagen kräver. Åtalet lades sedan ner, medan ett överklagande av Colemans utslag avvaktades.

Det gör mig ont, att ingenting rapporterades officiellt om detta mål vad själva processen angår eller ens domare Colemans utslag. Vissa processärenden meddelades i 141 New York Supplement, Second Series 170 och i 5 Second Series 181. Det korrekta aktnumret i New York County Clerk's Office är 2241-1956 och dossiern är sannolikt mycket omfångsrik.."

Här föreligger ytterligare bedrägeri i en hel serie bedrägerier, som begåtts till stöd för massakerlegenden och myten om de sex miljonerna. Naturligtvis "rapporterade man inte officiellt" om det domstolsmål, som inriktade sig direkt på äktheten av Anne Franks dagbok.

En kort hänvisning kan också göras till en annan "dagbok", som offentliggjordes inte långt efter Anne Franks och som heter Notes from the Warsaw Ghetto: the Journal of Emmanuel Ringelblum (New York, 1958). Ringelblum hade varit ledare i sabotageverksamheten mot tyskarna i Polen liksom i revolten i Warschavas ghetto 1943, innan han till slut fasttogs och avrättades 1944. Ringelblums dagbok, som talar om de vanliga "ryktena", som lär ha cirkulerat om likvideringen av judarna, utgavs under samma kommunistiska beskydd som de s.k. Hoess-memoarerna. McGraw-Hill, utgivarna av den amerikanska editionen, medger, att de vägrades tillgång till det ocensurerade originalmanuskriptet i Warschava. De följde i stället troget den sovrade skrift, som publicerades av den kommunistiska regeringen i Warschava 1952. Alla dessa "bevis" på massakern, som stammar från kommunistiska källor av detta slag, är värdelösa som historiska dokument.

 

MYTER EN MASSE

Sedan kriget har det funnits ett överflöd på sensationell koncentrationslägerlitteratur. Större delen är judisk. Var och en staplar skräck på skräck och blandar fragment av sanning med de mest groteska fantasier och lögner och skapar obarmhärtigt en byggnad av myter, där varje relation till historiske fakta sedan länge försvunnit: Vi har redan hänvisat till typen - Olga Lengyels absurda Five Chimneys ("24.000 lik omhändertagna varje dag"), Doctor at Auschwitz av Miklos Nyiszli, uppenbarligen en mytisk och uppdiktat person, This was Auschwitz: The Story of a Murder Camp av Philip Friedman o.s.v. tills man känner kväljningar.

Det senaste tillskottet i denna genre är For Those I Loved av Martin Gray (Bodley Head, 1973), som föreges vara en skildring av hans upplevelser i lägret Treblinka i Polen. Gray specialiserade sig på att sälja falska antikviteter till Amerika, innan han började ägna sig åt koncentrationslägermemoarer. Men de förhållanden, som omgav publiceringen av hans bok, har varit unika, eftersom äktheten av dess innehåll blivit föremål för allvarligt tvivel och det för första gången beträffande arbeten av detta slag. Till och med judar, som blev skrämda av den skada boken kunde åstadkomma, utdömde denna som bedräglig och frågade, om han överhuvudtaget någonsin varit i Treblinka, under det att Brittiska radiobelaget (BBC) ställde honom mot väggen och undrade, varför han väntat 28 år med att skriva ner sina upplevelser.

Det var intressant att märka, att spalten "Personliga åsikter" i Jewish Chronicle av 30 mars 1973, fastän den öppet fördömde Grays bok, icke desto mindre bidrog till att förstora myten om de sex miljonerna. Den konstaterade: "Nära en miljon människor mördades i Treblinka under loppet av ett år. 18.000 tillfördes gaskamrarna varje dag." Det är synd, att så många människor läser och accepterar den sortens nonsens utan att anstränga förnuftet. Om 18.000 mördades dagligen, skulle man på bara på 56 dagar nå upp till en siffra av en miljon och inte "under loppet av ett år". Denna gigantiska prestation skulle lämna de resterande tio månaderna resultatlösa. 18.000 per dag skulle faktiskt innebära ett totalt antal av 6.480.000 "under ett år". Betyder detta, att de sex miljonerna dog inom 12 månader i Treblinka? Vad blir det då av de förmodade tre eller fyra miljonerna i Auschwitz? Sådant visar helt, enkelt bara, att när den omöjliga kompromissiffran 6 milj. väl fått genomslagskraft och accepterats internationellt, så kan vilket antal omöjliga förväxlingar som helst äga rum utan att någon ens tänker på att kritisera den. I sin recension av Grays bok, ger Jewish Chronicle också en avslöjande inblick i de bedrägliga påståendena om gaskamrar: "Gray erinrar sig, att golven i gaskamrarna lutade, medan en annan överlevande som hjälpt till att bygga dem, vidhåller, att de var jämna...".

Ibland utkommer böcker av f.d. koncentrationslägerfångar, som ger en helt annorlunda bild av de rådande förhållandena där. En sådan är Margarete Buber: Under Two Dictators (London, 1950). Hon var en tysk judinna, som upplevt åtskilliga år i de brutala och primitiva fårhållandena i sovjetiska fångläger, innan hon i aug. 1940 skickades till Ravensbrück, det tyska kvinnolägret. Hon konstaterade, att hon var den enda judinnan i sin fånggrupp från Ryssland, som inte genast frigavs av Gestapo. Hennes bok erbjuder en slående kontrast mellan lägren i Sovjetryssland och Tysklard. I jämförelse mellan smuts, oordning och hungerdöd, som utmärkte sovjetiska läger, fann hon Ravensbrück rent, mänskligt och välorganiserat. Regelbundna bad och rent sänglinne tycktes henne efter de tidigare erfarenheterna som lyx, och hennes första måltid med vetebröd, korv och söt grät och torkad frukt tvang henne att fråga en medfånge, om den 3 aug. 1940 var något slags fridag eller speciell högtidsdag. Hon observerade också, att barackerna i Ravensbrück var anmärkningsvärt rymliga i jämförelse med den övertulla smutsiga baracken i Sovjetlägret. Under de sista månaderna 1945 upplevde hon den ständiga nedgången i lägerförhållandena, vilkas orsak vi senare ska undersöka.

En annan skildring, som står i fullständig kontrast till den annars vanliga propagandan, är Charlotte Bormann: Die Gestapo Lässt Bitten. Hon var som kommunist politisk fånge och likaledes internerad i Ravensbrück. Utan tvivel är dess viktigaste avslöjande författarinnans påstående, att ryktena om gasningar var välplanerade och illvilliga påhitt, som kommunisterna lät cirkulera bland fångarna. Denna grupp accepterade inte Margaret Buber, eftersom hon varit fånge i Sovjetryssland. Ytterligare en avskräckande bild av efterkrigsprocesserna är det faktum, att Charlotte Bormann inte tilläts vittna för lägerpersonalen vid Rastadt-processen i den franska ockupationszonen, det vanliga ödet för dem som förnekar förintelselegenden.

Inledning

1. Den tyska politiken gentemot judarna före kriget

2.
Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet

3.
Befolkningstal och utvandring

4.
De sex miljonerna: Dokumentärt bevis

5.
Nürnbergprocesserna

6.
Auschwitz och den polska judendomen

7.
Några koncentrationsläger-memoarer

8.
Förhållanden i koncentrationslägren under krigstiden

9.
Judarna och koncentrationslägren: Ett faktiskt erkännande genom Röda Korset

10.
Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete




Mer om
revisionismen
English:
Revisionism

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

©
No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME