-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME





DOG VERKLIGEN SEX MILJONER?

Sanningen till sist
av Richard Harwood



 
8

 

FÖRHÅLLANDEN I KONCENTRATIONSLÄGREN UNDER KRIGSTIDEN

 

I sin bok Adolf Hitler (London, 1973) behandlar Colin Cross de många problemen under denna tid med mer förnuft än vanligt. Han gör den skarpsinniga iakttagelsen, att "miljoner judars kringflackande genom Europa för att sedan mördas i en tid av förtvivlat militärt nödläge, var gagnlöst från förnuftssynpunkt," (s.307). På den punkten är det tillåtet att ställa frågan om sannolikheten av denna irrationalism och huruvida den alls var möjlig. Är det sannolikt, att under krigets höjdpunkt, när tyskarna förde en hopplös kamp för att överleva på två fronter, miljoner fraktats milvis till påstådda raffinerade och påkostade slakthus? För att transportera tre eller fyra miljoner enbart till Auschwitz (om nu ett sådant inflationstal existerade i Europa, vilket inte var fallet) skulle detta ha inneburit en outhärdlig belastning för det tyska transportväsendet, som redan var ansträngt till gränsen för dess kapacitet på grund av den långt utdragna ryska fronten. Att ha transportera dessa mytiska sex miljoner judar och otaliga mängder av andra nationaliteter till fånglägren, att ha härbärgerat, klätt och fött dem där, skulle helt enkelt förlamat tyskarnas militära operationer. Det föreligger inte något skäl att antaga; att de effektiva tyskarna därmed skulle ha satt sina militära framgångar på spel.

Å andra sidan är transporteringen av ett skäligt antal av 363.000 fångar till Auschwitz under kriget (det antal vi vet var inregistrerat där) åtminstone meningsfull, eftersom de utförde tvångsarbete. Av de 3 milj. judar, som levde i Europa, är det säkert, att inte mer än 2 milj. var internerade samtidigt, och det är sannolikt, att antalet låg mycket närmare 1,5 milj. Vi ska senare se i Internationella Röda Korsets rapport, att hela den judiska befolkningen såsom den i Slovakien undgick fånglägren, medan andra placerades i gemensamhetsghetton såsom Theresienstadt. Dessutom var deporteringar från Västeuropa långt mindre. Reitlingers beräkning, att bara cirka 50.000 franska judar av en totalbefolkning av 320.000 deporterades och internerades, har vi redan tagit fasta på.

Den frågan måste alltså ställas, om det varit fysiskt möjligt att förinta de miljoner judar, som påståtts. Hade tyskarna tillräckligt med tid för det? Är det möjligt, att de bränt miljontals människor, då de hade ont om arbetskraft och satte in alla krigsfångar i krigsproduktionen? Hade det varit möjligt att förinta och avlägsna alla spår av en miljon människor på sex månader? Skulle sådana massansamlingar av judar och avrättningar i en sådan skala ha kunnat hemlighållas? Det är den sortens frågor en kritisk tänkande människa borde ställa. Och hon torde snabbt upptäcka, att inte bara det statistiska och dokumentära beviset, som givits här, utan helt enkelt även transport- och försörjningsproblemen samverkar till att betvivla legenden om de sex miljonerna.

Fastän det var omöjligt, att miljoner mördades i dem, har tillståndet och förhållandena i de tyska koncentrationslägren kolossalt överdrivits för att göra denna pretention trovärdig. William Shirer förklarar i en typiskt oförvägen passus, att "alla de ungefär trettio viktigaste koncentrationslägren var dödsläger". (ibid. s.1150) Det är fullständigt osant och accepteras numera inte ens av de främsta förfäktarna av förintelselegenden. Shirer citerar också Eugen Kogons The Theory and Practice of Hell (New York, 1950, s.227), som anger det totala antalet döda till den löjeväckande siffran 7.125.000 i alla läger. Men Shirer medger i en fotnot, att denna är "otvivelaktigt för hög".

 

DÖDSLÄGER BAKOM JÄRNRIDÅN

År 1945 hävdade den allierade propagandan, att alla koncentrationsläger särskilt de i själva Tyskland var "dödsläger" men det varade inte länge. Med den frågan sysselsatte sig den framstående amerikanske historikern Harry Elmer Barnes, som skrev:

"Dessa läger framställdes först som sådana i Tyskland såsom Dachau, Belsen, Buchenwald, Sachsenhausen och Dora, men det framgick snart, att det inte förekommit någon systematisk förintelse i de lägren. Sedan riktades uppmärksamheten på Auschwitz, Treblinka, Belzec, Chelmno, Janowska, Tarnow, Ravensbrück, Mauthausen, Brezeznia och Birkenau. Listan är inte uttömmande, men tycks ha utsträckts i nödvändig grad." (Rampart Journal, sommaren 1967).

Ärliga observatörer bland brittiska och amerikanska ockupationstrupperna i Tyskland medgav, att många interner dött av sjukdomar och svält under de sista månaderna av kriget men att de inte funnit några bevis för "gaskamrar". Av detta skäl kom efterhand lägren i öster i den ryska ockupationszonen i förgrunden t.ex. Auschwitz och Treblinka som förfärliga centra för förintelsen (ehuru ingen fick tillåtelse att inspektera dem). Och denna tendens har varat till idag. Här i dessa läger skall allt ha skett, men med järnridån stadigt neddragen har ingen någonsin kunnat bestyrka sådana beskyllningar. Kommunisterna hävdade, att fyra miljoner dog i Auschwitz' väldiga gaskamrar, som rymde 2.000 människor - och ingen kunde bevisa motsatsen.

Var är sanningen om de s.k. "gaskamrarna"? Stephen F. Pinter, som under sex år efter kriget var anställd som jurist i amerikanska krigsministeriet inom ockupationstrupperna i Tyskland och Österrike, gjorde följande uttalande i den vitt spridda katolska tidningen Our Sunday Visitor, 14 juni, 1959:

"Jag var 17 månader efter kriget i Dachau som juridiskt ombud för amerikanska krigsministeriet och kan bekräfta, att det inte fanns några gaskamrar där. Det som visades besökare och turister och felaktigt beskrevs som gaskammare var ett krematorium. Ej heller fanns det någon gaskammare i något koncentrationsläger i Tyskland. Man sade oss, att det fanns gaskammare i Auschwitz men då det låg i sovjetiska ockupationszonen fick vi inte tillåtelse att undersöka detta, då ryssarna skulle vägra oss tillträde. Vad som var möjligt för mig under de sex efterkrigsåren att konstatera var att ett antal judar dödats men antalet en miljon nåddes absolut aldrig. Jag förhörde tusentals judar, f.d. interner i koncentrationsläger i Tyskland och Österrike, och jag betraktar mig själv som lika kvalificerad som någon annan i denna fråga."

Detta är en fullständig annorlunda historia i jämförelse med den vanliga propagandan. Pinter är givetvis mycket skarpsinnig i fråga om krematoriet, som föreges vara gaskammare. Detta är en ofta förekommande "ploy", ty något sådant som en gaskammare har aldrig visat sig existera i dessa läger; därav den vilseledande beteckningen "gasugn", som syftar till att förväxla begreppen gaskammare och krematorium. Det senare, vanligen, en enda förbränningsugn liknade den som användes idag, nyttjades helt enkelt till att förbränna dem som dog av olika naturliga orsaker i lägret framför allt av infektionssjukdomar. Detta faktum bevisades slutgiltigt av den tyske ärkebiskopen kardinal Faulhaber i München. Han informerade amerikanarna om att 30.000 människor dödades under de allierade flygangreppen på München i sept. 1944. Ärkebiskopen bad de tyska myndigheterna att låta bränna liken efter offren i krematoriet i Dachau. Men man sade honom olyckligtvis, att denna plan inte kunde genomföras, eftersom krematoriet bara hade en förbränningsugn, och att det därför inte var möjligt att utplåna liken efter flygangreppets offer. Av detta framgår det klart, att krematoriet inte kunde förbruka de 238.000 judiska lik, som förmodades ha förbränts där. För att genomföra den uppgiften skulle krematoriet ha varit i funktion 326 år utan avbrott, och 530 ton aska skulle ha avsatt sig.

 

REDUCERADE FÖRLUSTSIFFROR

Förlustsiffrorna i Dachau är typiska för det slags överdrifter, som sedan dess drastiskt måste korrigeras. År 1946 avtäcktes en minnestavla i Dachau av den judiske statssekreteraren i den bajerska regeringen Philip Auerbach, som dömdes för att ha förskingrat pengar, som han krävde som kompensation för icke befintliga judar. På tavlan står: "Detta område skall bevaras som helgedom för de 238.000 människor, som kremerades här."

Sedan dess har de officiella förlustsiffrorna ständigt reviderats nedåt, och för tillfället visar de endast 20.600, av vilka flertalet dött av tyfus och svält vid krigets slut. Denna deflation på 10 % av det första antalet torde utan tvivel fortsätta, och en dag tillämpas på den legendariska siffran sex miljoner som helhet.

Ett annat exempel på drastisk nedskärning är den nuvarande värderingen av förlustarna i Auschwitz. De absurda påståendena om de tre eller fyra milj. dödsfall är inte rimliga ens för Reitlinger. Han anger nu antalet förluster till 600.000. Oaktat denna siffra fortfarande är starkt överdriven, är det en betydelsefull minskning från fyra milj. Ett ytterligare framsteg nedåt är att vänta. Shirer själv åberopar Reitlingers senaste beräkning men han underlåter att bringa dem i överensstämmelse med sin tidigare angivelse, att hälften av denna siffra, ungefär 300.000 ungerska judar, påstods ha "dödats på 46 dagar." - ett utmärkt exempel på det oansvariga nonsens som skrivs över detta tema.

 

MÄNSKLIGA VILLKOR

Att några tusen lägerinterner dog under de kaotiska sista månaderna av kriget, leder oss till frågan om deras livsbetingelser under krigstiden. Dessa har medvetet förfalskats i olika böcker av ett ytterst spökligt och oangenämt slag. Röda korsets rapport, som granskas senare, visar slutgiltigt att lägren förvaltades väl under kriget. De interner, som arbetade, erhöll en daglig ranson även under 1943-44 på inte mindre än 2.750 kalorier, vilket betydde mer än dubbla genomsnittsransonen för civilpersoner i det ockuperade Tyskland åren efter kriget. Internerna stod under regelbunden läkarkontroll, och de som blev svårt sjuka, intogs på sjukhus. Alla interner i motsats till dem i sovjetläger kunde mattaga livsmedelspaket, kläder och mediciner från Röda korsets speciella biståndsavdelning. Statsåklagarämbetet verkställde ingående undersökningar i vart fall av arrestering av kriminella skäl. De som befanns oskyldiga frigavs och de som befanns skyldiga liksom de deporterade, som dömts för svårare brott i lägret, dömdes av militärdomstolar och avrättades. I förbundsarkivet i Koblenz befinner sig en förhållningsorder från jan. 1943, som utfärdats av Himmler och som gäller dylika avrättningar och som särskilt påpekar, att "ingen brutalitet är tillåten" (Manvell & Frankl, ibid, s.312). Ibland inträffade sådan brutalitet men sådana fall granskades genast av SS-domaren Dr Konrad Morgen vid Rikskriminalpolisen, vars uppgift var att undersöka oegentligheter i de olika lägren. Morgen själv åtalade lägerkommendanten Koch i Buchenwald 1943 för övergrepp i sitt läger, en process, som var öppen för tyska allmänheten. Det är anmärkningsvärt, att Oswald Pohl, chefen för koncentrationslägersystemet, som behandlades så brutalt i Nürnberg, rekommenderade dödsstraff i fallet Koch. Faktiskt dömde SS-domstolen Koch till döden men han erbjöds alternativet att tjänstgöra vid den ryska fronten. Dessförinnan verkställde emellertid prins Waldeck, SS-ledaren i området, avrättningen. Detta fall är ett entydigt bevis för, hur allvarligt SS såg på dylik onödig brutalitet. Åtskilliga åtal av detta slag väcktes av SS i lägren under kriget för att förhindra missdåd, och mer än 800 fall undersöktes före 1945. Morgen uppgav i Nürnberg, att han fört förtroliga samtal med hundratals lägerfångar om de rådande förhållandena i lägren. Han fann få som var undernärda utom i sjukhusen och märkte, att takten och resultatet av de tvångsarbete, som ålåg internerna, var mycket lägre än bland de tyska civilarbetarna.

Pinters och kardinal Faulhabers vittnesmål har visat sig vederlägga påståendena om likvidering i Dachau, och vi har sett, hur förlustsiffrorna i det lägret oavbrutet reviderats nedåt. Lägret Dachau nära München kan faktiskt betraktas som tämligen typiskt för dessa interneringsplatser. Arbetena i fabrikerna och anläggningarna hörde till ordningen för dagen. Kommunistledaren Ernst Ruff intygade i sin sanningsförsäkran den 18 april 1947 i Nürnberg, att behandlingen av fångarna på arbetsenheterna och i lägret Dachau förblev mänsklig. Den polske underjordiske ledaren Jan Piechouiak, som var i Dachau från den 22 maj 1940 till den 29 april 1945 intygade den 21 mars 1946, att fångarna erhöll god behandling och att SS-personalen i lägret var "väldisciplinerad". Berta Schirotschin som arbetade inom förplägnadstjänsten i Dachau under kriget, intygade, att de arbetande internerna erhöll sin sedvanliga andra frukost varje morgon kl. 10 ända till början av 1945 trots den ökande bristen i Tyskland.

I allmänhet intygar hundratals sanningsförsäkringar från Nürnberg de humana förhållanden, som rådde i koncentrationslägren men man tillmätte undantagslöst dem värde, som återspeglade en dålig tysk förvaltning och som kunde användas för propagandasyften. Ett studium av dokumenten ger också vid handen, att judiska vittnen, som harmades över sin deportering och internering i fångläger, starkt försökte överdriva sina bistra villkor, medan fångar av andra nationaliteter, som var internerade av politiska skäl, i allmänhet framställde en mera balanserad bild. I många fall som t.ex. Charlotte Bormanns, tilläts inte fångar att avge vittnesmål, eftersom deras erfarenheter inte överensstämde med den bild, som framställdes i Nürnberg.

 

OUNDVIKLIGT KAOS

Den välordnade situation, som rådde i de tyska koncentrationslägren, bröts långsamt ned under de sista förskräckliga månaderna 1945. Röda korsets rapport förklarar, att Rikets transport- och kommunikationssystem förlamades genom de allierades massiva luftbombardemang. Inga livsmedel nådde fram till lägren, och svälten krävde ett växande antal offer i lägren liksom bland Tysklands civilbefolkning, Denna förfärliga situation förvärrades ytterligare i lägren genom överbeläggning och utbrott av tyfus-epidemierna, som var en följd av denna. Överbeläggningen var ett resultat av att fångar från de östra lägren såsom Auschwitz evakuerades västerut inför den sovjetryska frammarschen. Kolonner av sådana utmattade människor anlände till åtskilliga tyska läger såsom Belsen och Buchenwald, som själva befann sig i ett tillstånd av stora svårigheter.

Lägret Belsen nära Bremen befann sig i ett särskilt kaotiskt tillstånd under dessa månader, och Himmlers läkare, Felix Kersten, en antinazist, förklarar, att dess olyckliga rykte som "dödsläger" enbart berodde på den häftiga tyfusepidemi, som utbröt där i mars 1945 (Memoirs 1940-1945, London, 1956). Otvivelaktigt kastade dessa fruktansvärda förhållanden åtskilliga tusen människoliv, och det är dessa förhållanden, som återges på fotografierna av utmärglade mänskliga varelser och högar av lik, vilka propagandisterna finner en glädje i att visa och seden hävda, att de är offer för "förintelse".

En förvånansvärt ärlig beskrivning av situationen i Belsen 1945 publicerades i Purnells History of the Second World War (vol. 7, nr 15) av Dr Russel Barton, f.n. chef och rådgivande psykiatriker vid Severalls sjukhus, Essex, vilken tillbragte en månad efter kriget i lägret som med.stud. Hans skildring förklarar levande de verkliga orsakerna till dödligheten i sådana läger mot slutet av kriget och hur dessa tillstånd uppkom där. Dr Barton uppger, att brigadgeneral Glyn Hughes den brittiske militär-läkaren, som övertog befälet i Belsen 1945 "inte ansåg, att det begåtts brott i lägret" trots disciplin och hårt arbete, Dr Barton skriver, "att de flesta tillskrev internernas tillstånd tyskarnas överlagda syften.. Fångarna var ivriga att exemplifiera brutalitet och försummelse, och de journalister från olika länder som besökte lägret, tolkade situationen i enlighet med behoven av propaganda i hemlandet."

Likväl klargör Dr Barton, att svält- och sjukdomstillstånden var oundvikliga under omståndigheterna och att de bara förekom under 1945. "Att döma av samtal med fångar tycktes det, som om förhållandena i lägret inte var alltför dåliga förrän sent under året 1944. Barackerna låg mellan tallar och alla var försedda ned toaletter, tvättställ, duschar och kaminer." Skälet till bristen på näringsmedel förklarar Barton:

"Tyska fältläkare berättade för mig, att det hade varit allt svårare att transportera livsmedlen till lägret under några månader. Allt som rörde sig på autostradorna skulle sannolikt bombas.. Jag var förvånad över att finna anteckningar, som gick tillbaka två eller tre år, om de stora mängder mat, som dagligen tillagades och utdelades. Vid den tiden blev jag övertygad om, i motsats till den allmänna opinionen, att det aldrig existerat någon politik, som avsåg utsvältning. Detta bekräftades av ett stort antal välnärda interner. Varför led då så många av undernäring?.. Huvudskälen för tillståndet i Belsen var sjukdom, överbeläggning, frånvaro av lag och ordning i barackerna och bristfällig tillgång till mat, vatten och medikamenter."

Frånvaron av ordning, vilket ledde till upplopp vid matutdelningen, gav britterna anledning att öppna eld med kulsprutor. I samband därmed företog britterna en styrkedemonstration genom att låta tanks och pansarvagnar köra runt lägret.

Bortsett från dödsfallen, som var oundvikliga under rådande förhållanden, beräknade Glyn Hughes, att ungefär "1.000 dödades genom de engelska soldaternas vänlighet att dela med sig av sina egna ransoner och sin chokolad". Som en man, som var i Belsen, är Dr Barton uppenbarligen mycket medveten om lögnerna i koncentrationslägermytologin och han slutar: "I försöket att förstå orsakerna till förhållandena i Belsen måste man vara på sin vakt gentemot det fruktansvärda skådespel, som massor av utmärglade lik erbjöd i propagandasyfte." Att diskutera sådana tillstånd "naivt i vändningar som "gott" och "ont" innebär att ignorera de fundamentala faktorerna..."

 

FÖRFALSKADE FOTOGRAFIER

Inte bara sådana situationer som de i Belsen utnyttjades hänsynslöst får propagandamål utan denna propaganda har också gjort bruk av helt och hållet förfalskade skräckfotografier och filmer. De extrema tillstånden i Belsen var tillämpliga på mycket få läger. Den stora majoriteten undgick de värsta svårigheterna och alla deras interner överlevde vid god hälsa. Som resultat av detta användes förfalskningar för att överdriva de fruktansvärda tillstånden. Ett skrämmande fall av sådan förfalskning avslöjades i den brittiska tidningen Catholic Nerald den 29 okt. 1948. Den rapporterade, att varje vuxen tysk i Kassel tvangs se en film om "fasorna" i Buchenwald. En läkare från Göttingen kände igen sig på filmduken i en scen, där han såg till offren, men han hade aldrig varit i Buchenwald. Efter en stund, när hans upprördhet lagt sig, insåg han, att det han sett var en del av en film, som tagits efter det fasansfulla flygangreppet på Dresden den 13 febr. 1945, där han arbetat som läkare. Efter flygangreppet på Dresden, där 135.000 människor omkom, de flesta flyktingar med barn, lades liken efter offren i travar och brändes i hopar om 400 à 500, vilket varade flera veckor. Det var de bilder, som påstods stamma från Buchenwald, som läkaren känt igen.

Förfalskning av skräckfotografier i krigstid är inte ny. För ytterligare information hänvisas läsare till Arthur Ponsonbys bok Falsehocd in Wartime (London, 1928), som exponerar förfalskade fotografier av tyska illdåd under första världskriget. Ponsonby åberopar sådana fabriceringar som "likfabriken" och "den belgiska babyn utan händer", som erinrar slående om den propaganda, som hänsyftar på nazistiska "illdåd."

F.J.P. Veale förklarar i sin bok, att uttrycket "en bit människotvål", som högtidligen infördes av den sovjetiska åklagaren i Nürnberg, var ett medvetet hån mot den berömda brittiska "likfabriks" myten, enligt vilken de förfärliga tyskarna skulle ha framställt olika nyttigheter genom behandling av lik, (Veale, ibid, s.192). Detta var en anklagelse, som den brittiska regeringen bad om ursäkt för efter 1918. Men den väcktes till liv efter 1945 i berättelsen om lampskärmarna av människohud, som säkerligen var lika lögnaktig som den sovjetiska "människotvålen". Faktiskt har vi från Manvell och Frankl den motsträviga bekännelsen, att lampskärmsbeviset i Buchenwald-processen "senare visade sig tvivelaktigt" (The Incomoarable Crime, s.84). Det lämnades av en viss Andreas Pfaffenberger i en "skriftlig sanningsförsäkran" av den sort, som diskuterats tidigare, men general Lucius Clay medgav 1948, att försäkringarna, som användes under processen, visade sig efter en grundligare undersökning ha varit mest "hörsägen".

Ett utmärkt verk om de förfalskade skräckfotografierna, som anknyter till de Sex Miljonerna är Dr Udo Welendys Bild "Dokumente" für die Geschichtsschreibuna? (Vlotho/Weser, 1973). Av talrika exempel presenterar vi ett på sida 39 , nr 12. Det första fotografiets ursprung är obekant men det andra är ett fotomontage. En noggrann granskning avslöjar genast, att de stående figurerna hämtats från det första fotografiet och att en hop lik inmonterats framför dem. Staketet har tagits bort och ett fullståndigt nytt skräck "fotografi" har kommit till. Denna uppenbara förfalskning finns på sid. 341 i R. Schnabels bok om S.S., Macht ohne Moral: eine Dokumentation über die SS (Frankfurt 1957) ned rubriken "Mauthausen". (Walendy anger arton andra exempel på förfalskning i Schnabels bok). Samma foto fanns också i Proceedings of the International Military Tribunal, vol. XXX, s.427. likaledes för att illustrera lägret Mauthausen. Det återges dessutom utan rubrik i Eugene Aroneanus Konzentrationlager Document F.321 för internationella domstolen i Nürnberg, Heinz Kühnrichs Der KZ-Staat (Berlin 1960, s.81), Vaclav Berdychs Mauthausen (Prague, 1959) och Robert Neumanns Hitler - Aufstieg und Untergang des Dritten Reiches (Munich, 1961).

Inledning

1. Den tyska politiken gentemot judarna före kriget

2.
Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet

3.
Befolkningstal och utvandring

4.
De sex miljonerna: Dokumentärt bevis

5.
Nürnbergprocesserna

6.
Auschwitz och den polska judendomen

7.
Några koncentrationsläger-memoarer

8.
Förhållanden i koncentrationslägren under krigstiden

9.
Judarna och koncentrationslägren: Ett faktiskt erkännande genom Röda Korset

10.
Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete




Mer om
revisionismen
English:
Revisionism

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

©
No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME