-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME





DOG VERKLIGEN SEX MILJONER?

Sanningen till sist
av Richard Harwood



 
10

 

SANNINGEN TILL SIST:
PAUL RASSINIERS ARBETE

 

Utan tvivel har det mest betydelsefulla bidraget till ett sannfärdigt studium av förintelsefrågan varit den franske historikern professor Paul Rassiniers arbete. Det överlägsna värdet av detta arbete ligger först och främst i det faktum, att Rassinier faktiskt upplevde tillvaron i de tyska koncentrationslägren och även att ingen kunde vara mindre benägen att försvara Hitler och nationalsocialisterna än han i egenskap av intellektuell socialist och antinazist. Men för rättvisans och den historiska sanningen skull tillbragte Rassinier återstoden av sina efterkrigsår till sin död 1966 med att bedriva forskning, som fullständigt vederlade myten om de Sex Miljonerna och legenden om nazistisk djävulskhet.

Från 1933 till 1943 var Rassinier professor i historia vid Collège d'enseignement general i Belfort, Académie de Besancon. Under kriget var han verksam i motståndsrörelsen, tills han arresterades av Gestapa den 30 okt. 1943. Tiden från till 1945 tillbragte han i de tyska koncentrationslägren Buchenwald och Dora. Vid slutet av kriget ådrog han sig tyfus i Dora, som skadade hans hälsa, så att han inte kunde återupptaga sin undervisning. Efter kriget tilldelades Rassinier la Medaille de la Rasistance et de la Reconnaisance Francaise och invaldes i franska deputeradekammaren, som han tvangs lämna till förmån för kommunisterna i nov. 1946.

Rassinier ägnade sig sedan åt sitt stora arbete, en systematisk analys av påstådda tyska krigsförbrytelser i synnerhet den förmodade "likvideringen" av judarna. Det är inte överraskande, att hans skrifter är föga kända, ty de har sällan översatts till andra språk. Hans mest betydande verk är: Le Mensonae d'Ulysse (Paris 1949), en undersökning av koncentrationslägerförhållandena baserade på hans egna upplevelser, och U1ysse trahi par les Siens (1960), en fortsättning, som ytterligare vederlade propagandalögnerna om tyska koncentrationsläger. Hans monumentala uppgift kompletterades av två avslutande skrifter Le Véritable Procès Eichmann (1962) och Le Drame des Jifs européen (1964), i vilka Rassinier blottställer de ohederliga och fräcka förvrängningarna beträffande judarnas öde med en omsorgsfull statistisk analys. Det sista arbetet granskar också den politiska och ekonomiska betydelsen av förintelselegenden och dess exploatering från Israels och de kommunistiska makternas sida.

En av de många förtjänsterna med Rassiniers arbete är att han förkastar myten om den enastående tyska "ondskan". Han avslöjar med förödande kraft, hur den historiska sanningen utplånats i partisan-propagandans ogenomträngliga töcken. Hans undersökningar visar slutgiltigt, att judarnas öde under andra världskriget förlorar sin mycket skrytsamma "ohygglighet", då den en gång befriats från förvrängning och reducerats till lämpliga proportioner och enbart ses som en händelse i en större och en mycket mer omfattande tragedi. Under en utsträckt föreläsningsturné i Västtyskland våren 1960 underströk professor Rassinier för sina tyska åhörare, att det var hög tid för pånyttfödelse av sanningen om förintelselegenden och att tyskarna själva borde ta initiativet, eftersom beskyllningen lämnade en helt orättfärdig plump på Tyskland i världens ögon.

 

LÖGNEN OM "GASKAMRAR"

Rassinier gav sin första bok titeln Le Mensonae d'Ulysse (Odysseus' lögn) som erinran om det faktum, att resenärer alltid återvänder med förunderliga historier om sina upplevelser. Till sin död granskade han all den litteratur, som innehöll likvideringshistorier och sökte spåra författarna. Han gjorde processen kort med de fantastiska påståendena om gaskamrar i Buchenwald i David Roussets The Other Kingdom (New York, 1947). Som han själv varit fånge i Buchenwald bevisade han, att några sådana aldrig existerat där (Le Mensonue d'Ulysse, s.209ff). Rassinier spårade abbén Jean Paul Renard och sporde honom, hur det var möjligt att han i sin bok: Chaines et Lunieres kunde intyga, att gaskamrar varit i bruk i Buchenwald. Renard svarade, att andra berättat för honom om deras existens, och därför hade han beredvilligt uppträtt som vittne för sådant som han själv aldrig sett (ibid, 209ff). Rassinier granskade också Denise Oufourniers Ravensbrück: The Women's Camp of Death (London, 1948), och åter fann han att författarinnan inte hade något annat bevis för gaskamrar än de vaga "rykten", som Charlotte Bormann uppgav spreds med berått mod av kommunistiska fångar. Liknande granskningar företogs av sådana böcker som Philip Friedman: This was Auschwitz: The Story of a Murder Camp (N,Y. 1946) och Eugen Kogen: The Theory and Practice of Hell (N.Y. 1950). Han fann, att ingen av dessa författare kunde framvisa något autentiskt ögonvittne till någon gaskammare i Auschwitz, ej heller hade de själva sett någon i verkligheten. Rassinier nämner Kogons påstående, att en avliden f.d. intern, Janda Weiss, i förtroende sagt till honom ensam, att han observerat gaskamrar i Auschwitz men då denne person tydligen var död, kunde inte Rassinier kontrollera uppgiften. Han fick tillfälle att intervjua Benedikt Kautsky, författare till Teufel und Verdammte, som uppgivit, att miljoner judar likviderats i Auschwitz. Men Kautsky bara bekräftade för Rassinier bekännelsen i boken, att han aldrig vid något tillfälle sett en gaskammare och att han baserade sina informationer på vad andra "bekräftat för honom."

Förintelselitteraturens segerpris överräcker Rassinier till Miklos Nyizli för hans bok Doctor at Auschwitz, i vilken förfalskningen av fakta, de uppenbara motsägelserna och de skamlösa lögnerna visar, att författaren talar om platser, som han tydligen aldrig sett.

Enligt denne "doctor of Auschwitz" likviderades varje dag under fyra och ett halvt år 25.000 offer, som är ett storslaget framsteg i jämförelse med Olga Lengyels 24.000 per dag under två och ett halvt år. Det skulle betyda totalt fyrtioen miljoner offer i Auschwitz 1945, två och en halv gång den totala judiska befolkningen i världen före kriget. När Rassinier försökte spåra upp identiteten bakom detta märkliga "vittne", meddelade man honom, att "denne dött någon tid före bokens utgivning". Rassinier är övertygad om att han aldrig var något annat än en uppdiktad figur.

Efter kriget reste Rassinier faktiskt runt Europa för att söka efter någon som verkligen varit ögonvittne till gaskammarmord i tyska koncentrationsläger under andra världskriget men han fann inte en enda sådan person. Han upptäckte, att inte en enda av författarna till de många böcker, som hävdar, att tyskarna bragt miljoner judar om livet, ens sett en gaskammare, som byggts för det ändamålet, än mindre sett någon sådan i funktion. Ej heller kunde någon av dessa författare visa fram ett levande autentiskt vittne, som gjort det. Ständigt baserar tidigare fångar som Renard, Kautsky och Kogon sina påståenden inte pä vad de verkligen sett utan på vad de "hört", alltid från "pålitliga" källor, vilka av en händelse nästan alltid är döda och sålunda inte är i stånd att bekräfta eller förneka sina uppgifter.

Det mest betydelsefulla resultatet av Rassiniers undersökningar är det obestridliga avslöjandet av lögnen om "gaskamrarna". Allvarliga efterforskningar, som utförts på ort och ställe, har med obestridliga bevis tvärtemot de överlevande "vittnenas" deklarationer givit vid handen, att inga som helst gaskamrar existerat i de tyska lägren Buchenwald, Bergen-Belsen, Ravensbrück, Dachau, Dora eller Mauthausen i Österrike. Detta faktum, som vi konstaterat tidigare, bekräftades av Stephen Pinter i amerikanska krigsministeriet, har nu godtagits och officiellt sanktionerats av Institutet för samtidshistoria i München. Men Rassinier påpekar särskilt, att "vittnen" trots detta förklarade vid Eichmann-rättegången, att de sett fångar i Bergen-Belsen, som var på väg till gaskamrarna.

Beträffande de östra lägren i Polen visar Rassinier, att det enda vittnesmålet om förekomsten av gaskamrar i Treblinka, Chelmno, Belzec, Maidanek och Sobibor är Kurt Gersteins otrovärda memoranda, som vi hänvisat till tidigare. Han uppgav som bekant ursprungligen det absurda antalet människor, som utrotats under kriget, till 40 milj., men i sitt första undertecknade memorandum reducerade han antalet till 25 milj. Ytterligare reduceringar följde i hans andra memorandum. Dessa dokument betraktades med så stor skepsis, att de inte ens godkändes av Nürnbergdomstolen, fastän de fortsätter att cirkulera i tre olika versioner: en på tyska (för distribution till skolorna) och två på franska, som sinsemellan inte stämmer överens. Den tyska utgåvan tjänade som "bevis" under Eichmann-processen 1961.

Slutligen fäster professor Rassinier uppmärksamheten på ett viktigt medgivande av Dr Kubovy, chef för Världscentrum för samtida judisk dokumentation i Telaviv, i La Terre Retrouvée, den 15 dec. 1960. Dr Kubovy erkände, att inte en enda order om likvidering föreligger från Hitler, Hinmler, Heydrich eller Göring.

 

SEXMILJONERSLÖGNEN TILLBAKAVISAS

Beträffande den förfärliga propagandasiffran Sex Miljoner tillbakavisar professor Rassinier den på basis av en ytterst detaljerad statistisk analys. Han visar, att antalet angetts felaktigt å ena sidan genom att man förstorat den judiska befolkningens antal före kriget och lämnat all emigration och förflyttning utan avseende, och å den andra genom att i motsvarande grad ha nedbringat antalet överlevande efter 1945. Den metoden användes av Judiska Världskongressen. Rassinier tillbakavisar också varje skriftligt eller muntligt vittnesmål om de sex miljonerna, som avgavs av det slags "vittnen", som beskrivits, eftersom alla är fulla av motsägelser, överdrifter och lögner. Som exempel nämner han förlusterna i Dachau, i det att han uppger, att pastor Niemöller 1946 upprepade Auerbacks bedrägliga "238.000" dödsfall där, medan biskop Neuhäusseler från München konstaterade i ett tal i Dachau 1962, att endast 30.000 människor dog "av de 200.000 personer från trettioåtta nationer som var internerade där".

Idag har beräkningen reducerats med åtskilliga fler tusental och så fortsätter det. Rassinier sluter sig också till att de vittnesmål är fullständigt otrovärda, som de anklagade Hoess, Hoettl, Wisliceny och Hoellriegel avgav till stöd för de Sex miljonerna. De stod inför utsikten att dömas till döden eller hoppades erhålla benådning. Ofta torterades de i häktet.

Rassinier finner det mycket anmärkningsvärt, att siffran Sex Miljoner inte nämndes i domstolen under Eichmann-processen. "Åtalet under rättegången i Jerusalem försvagades avsevärt i sitt huvudmotiv, nämligen att sex miljoner europeiska judar skulle ha likviderats i gaskamrar. Det var ett argument, som lätt vann gehör dagen efter krigsslutet mitt i det allmänna tillståndet av andligt och materiellt kaos. Idag har många dokument publicerats, som inte var tillgängliga vid tiden för Nürnbergrättegångarna och som tenderar att visa, att om de judiska nationalisterna förorättades och förföljdes av Hitlerregimen, kunde det omöjligen ha varit sex miljoner offer." (Le Drame des Juifs européen, s.125).

Med stöd av ett hundra sidor kontrollerad statistik i sin Le Drame des Juifs européen sluter sig professor Rassinier till att antalet judiska förluster under andra världskriget inte kunde ha överstigit 1,2 milj., och han framhåller, att detta slutligen har giltigförklarats av Världscentrum för judisk samtida dokumentation i Paris. Han betraktar emellertid en sådan siffra som maximal gräns och hänvisar till den lägre beräkningen av 896.892 förluster i en studie av den judiske statistikern Raul Hilberg. Rassinier betonar, att staten Israel icke desto mindre fortsätter att kräva gottgörelse för sex miljoner döda ned 5.000 mark för var och en.

 

EMIGRATION: DEN SLUTLIGA LÖSNINGEN

Professor Rassinier framhåller särskilt, att tyska regeringen aldrig följt någon annan politik än utvandringen av judar. Han visar, att efter utfärdandet av raslagarna i Nürnberg i sept. 1935 tyskarna förhandlade med britterna för att överföra judar till Palestina på basis av Balfourdeklarationen. När detta misslyckades, bad de andra länder att ta sig an dem men dessa vägrade. (ibid,s,20).

Palestinaprojektet återupplivades 1938 men det bröt samman, eftersom Tyskland utan någon överenskommelse om ersättning inte kunde förhandla på grundval av en kompensation av 3 milj. mark, som krävdes av England för deras avresa. Trots dessa svårigheter lyckades Tyskland garantera utvandring för majoriteten av sina judar, mestadels till USA. Rassinier hänvisar också till fransmännens avvisande av tyska Madagaskarplanen i slutet av 1940. "I en rapport av den 21 aug. 1942 beslöt statssekr. i Tredje Rikets UD, Luther, att det skulle vara möjligt att förhandla med Frankrike i den riktningen och beskrev de samtal, som ägt rum i juli och dec. 1940 och som bragtes att upphöra efter mötet i Montoire den 13 dec. 1940 på hemställan av Pierre-Etienne Flandin, Lavals efterträdare. Under hela 1941 hoppades tyskarna att de skulle kunna återupptaga dessa förhandlingar och bringa dem till ett lyckligt slut." (ibid. S.l08).

Efter krigsutbrottet internerades judarna, vilka, som Rassinier erinrar oss, förklarat Tyskland ekonomiskt och finansiellt krig redan 1933, i koncentrationsläger, "ett förfarande, som är brukligt gentemot fientliga utlänningar världen över". Man beslöt föra dem samman och sätta dem i arbete i ett väldigt ghetto, vilket efter den segerrika inmarschen i Sovjetunionen 1941 var beläget i de s.k. östra områdena nära den tidigare gränsen mellan Ryssland och Polen: I Auschwitz, Chelmno, Belzec, Maidanek, Treblinka etc. Där skulle de invänta krigsslutet och avvakta återupptagandet av internationella förhandlingar, som skulle avgöra deras framtid." (Le Véritable Procès Eichmann, s.20).

Ordern om denna koncentration till det östra gettot gavs av Göring till Heydrich såsom tidigare anmärkts, och den betraktades som ett förspel till "den önskade slutliga lösningen" d.v.s. utvandring till transoceana länder, så snart kriget var över.

 

ENORMT BEDRÄGERI

Av stor betydelse för professor Rassinier är det sätt, på vilket förintelselegenden avsiktligt utnyttjats för politiska och ekonomiska förmåner. I det avseendet föreligger det samförstånd mellan Israel och Sovjetunionen enligt honom. Han konstaterar, hur en lavin av fabricerad förintelselitteratur drog fram efter 1950, som bar prägel av två organisationer, som var så märkligt synkroniserade i sin verksamhet, att man väl skulle kunna tro, att de samarbetade, Den ena var "Kommittén för undersökning av krigsförbrytelser och krigsförbrytare" som inrättats under kommunistiskt beskydd i Warschava, och den andra "Världscentrum för samtida judisk dokumentation" i Paris och Tel-aviv. Deras publikationer tycks utkomma vid gynnsamma tidpunkter i det politiska klimatet. För Sovjetunionen är helt enkelt syftet med dem att vidmakthålla hotet från nazism som en manöver att avleda uppmärksamheten från sina egna aktiviteter.

Beträffande Israel ser Rassinier myten om de Sex Miljonerna som inspirerad av ett rent materiellt problem. Han skriver i Le Drane des Juifs européen, s.31.39 följande:

"...Det är helt enkelt en fråga om att med ett väl avpassat antal lik rättfärdiga de enorma understöd, som Tyskland årligen betalat sedan krigsslutet till staten Israel genom gottgörelse för skador, som de dessutom inte kan ställas till svars för att ha orsakat vare sig moraliskt eller rättsligt, eftersom det inte fanns någon stat Israel vid den tid de påstådda brotten ägde rum. Följaktligen är det ett rent och föraktligt materiellt problem.

Kanske får jag erinra om att staten Israel grundades först 1948 och att judarna var medborgare av en lögn, som trotsar all beskrivning på vilket språk som helst. Å ena sidan betalar Tyskland Israel belopp, som beräknas på antalet sex milj. döda, och å andra sidan betalar det enorma belopp som skadestånd till Hitler-Tysklands offer, som fortfarande lever i hela världen utom Israel och till de rättmätiga arvingarna till dessa. Fyra femtedelar av de förmodade sex miljonerna var absolut i livet vid krigsslutet, vilket betyder, att Tyskland erlägger dubbelt upp för de sex miljonerna eller med andra ord för den stora majoriteten."

 

AVSLUTNING

Här gör vi nu ett kort sammandrag av data för judiska krigsförluster. I motsats till siffran över 9 milj. judar i tyskockuperat territorium, som anfördes under Nürnberg- och Eichmann-rättegångarna har det redan konstaterats, att efter en omfattande emigration approximativt 3 milj. judar levde i Europa med undantag av Sovjetunionen. Även då judarna i det tysk-ockuperade Ryssland innefattas (majoriteten av de ryska judarna evakuerades före den tyska inmarschen) torde det totala antalet inte överstiga fyra miljoner. Himmlers statistiker, Dr Richard Korherr och Världscentrum för samtida judisk dokumentation fastställde antalet till 5.550.000 och 5.294.000, när det tyskockuperade området hade sin största utsträckning. Men båda dessa siffror innesluter de två milj. judarna från Baltikum och Västra Ryssland utan att fästa avseende vid det stora antal, som evakuerades. Men det är åtminstone ett medgivande från den senare organisationen, att det inte ens fanns sex miljoner judar i Europa och Västra Ryssland.

Ingenting bättre illustrerar den avtagande sannolikheten för sex miljonersmyten än det faktum, att åtalet under Eichmann-processen medvetet undvek att nämna den siffran. Dessutom revideras diskret officiella judiska beräkningar av förlusterna. Vår analys av befolknings- och emigrations-statistiken liksom studierna av den schweiziska Baseler Nachrichten och professor Rassinier, visar, att det helt enkelt skulle ha varit omöjligt att antalet judiska förluster överskridit gränsen för en och en halv miljon. Det är därför mycket anmärkningsvärt, att Världscentrum för samtida judiska dokumentation i Paris nu konstaterar, att bara 1.485.292 judar dog av alla slags orsaker under andra världskriget, och trots att denna siffra säkerligen är för hög, har den åtminstone ingen likhet med de legendariska Sex Miljonerna. Som redan anmärkts, beräknar den judiske statistikern Raul Hilberg denna siffra till och med lägre och anger antalet 896.892. Härmed börjar man närma sig en mer realistisk siffra.

Utan tvivel dog åtskilliga tusen judiska personer under loppet av andra världskriget men detta måste ses i sammanhang med ett krig, som skördade många miljoner oskyldiga offer på alla sidor. För att ge rätt perspektiv kan vi som exempel anföra, att 700.000 ryska civilpersoner dog under Leningrads belägring och ett totalantal av 2.050.000 tyska civila dödades under de allierades bombangrepp och den framtvingade reträtten efter kriget. Den 19 jan. 1955 offentliggjorde en annan neutral schweizisk källa, Die Tat, i Zürich i en översikt över hela andra världskriget förluster, som baserades på Internationella Röda Korsets siffror. Den uppgav, antalet offer för politisk, raslig eller religiös förföljelse, som dött i fängelser och koncentrationsläger till omkring 300.000, av vilka inte alla var judar. Denna siffra tycks vara den mest exakta.

 

SIMULERAD MASSAKER

Den fråga, som ligger närmast till hands i samband med förintelselegenden, är naturligtvis: Hur många av de 3 miljonerna europeiska judar under tysk kontroll överlevde efter 1945? Jewish Joint Distribution Cemmittee uppskattade antalet överlevande i Europa till endast en och en halv miljon, men en sådan siffra är numera helt oacceptabel. Det bevisas av det växande antalet judar, som gör anspråk på gottgörelse från den västtyska regeringen för vad de uppger sig ha lidit mellan 1939 och 1945. Till år 1965 hade antalet fordringsägare tredubblats på tio år och nått 3.375.000 (Aufbau, 30 juni 1965). Ingenting skulle kunna vara ett mer förödande bevis på fräck fantasi beträffande de Sex Miljonerna. De flesta av dessa är judar, så det kan inte vara något tvivel om att majoriteten av de 3 milj. judar, som upplevde den nazistiska ockupationen i Europa faktiskt är i livet. Det är en genljudande bekräftelse på att judiska förluster under andra världskriget endast kan uppskattas i tusentals. Detta är säkerligen tillräckligt kännbart för det judiska folket. Men vem har rätt att sammanblanda det med den omfattande fiktiva massaker, som brännmärker en stor europeisk nation med evig skam och samtidigt ur den tvinga fram ekonomisk gottgörelse?

Inledning

1. Den tyska politiken gentemot judarna före kriget

2.
Den tyska politiken gentemot judarna efter krigsutbrottet

3.
Befolkningstal och utvandring

4.
De sex miljonerna: Dokumentärt bevis

5.
Nürnbergprocesserna

6.
Auschwitz och den polska judendomen

7.
Några koncentrationsläger-memoarer

8.
Förhållanden i koncentrationslägren under krigstiden

9.
Judarna och koncentrationslägren: Ett faktiskt erkännande genom Röda Korset

10.
Sanningen till sist: Paul Rassiniers arbete




Mer om
revisionismen
English:
Revisionism

No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

©
No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.com) where they are located - is mentioned.

HOME