I det, destruktiva epokens ställe skall träda den
konstruktiva epoken, grundad på den positiva ideologen,
vilkens eviga sanningar finnas nedlagda i människans
förnuft och samvete. Denna process, som skall leda
över från den judiska, »internationella»
destruktionen till en konstruktiv nationell ordning, fordrar en
anspänning av alla den goda viljans krafter.
Att svenska folket i närvarande tid i så ringa
grad förmått motstå den för
världsherravälde kämpande judiska maktens
våldsamma attacker i underkuvande riktning, beror
främst på den under senaste århundrade
genomförda förjudningen av det ledande skiktet,
varigenom motståndskraften i hög grad brutits
å de håll, som varit närmast till att
försvara den svenska helgedomen. Denna förjudning har
framför allt skett på tvenne vägar:
1) genom införande i landet av judar och tillförande
av judiskt blod till ledande svenska släkter,
2) genom upptagande av representanter för samma kategori
släkter i den för judendomens
världsimperialistiska planer verkande internationella
Frimurarorden, för vilken endast existerar en "ras" och en
"nation", nämligen judekonungen Salomos. Såsom
edsvurna "bröder" i frimureriet ha de förletts att
förneka sig själva och sin egen nation.
Redan för mera än ett årtionde sedan stod
faran av denna fortgående förjudning av svenska
folket klar för undertecknad. Ett försök gjordes
då också att i elfte timmen hejda densamma genom
dess belysande inför offentligheten, vilket skedde i en
1927 och 1928 i tidningen Nationen under rubriken "Från
Ghetton till Riddarhuset" publicerad utredning. Frågans i
följd av den allmänna utvecklingen i världen
även för oss alltmera ökade aktualitet fordrar
nu, att det tidigare offentlig gjorda materialet i samlat och
kompletterat skick framlägges i bokform. Denna studie
gör icke anspråk på att vara en
fullständig utredning över den idiotypiska
förjudningen av det nuvarande svenska överskiktet
utan avser endast att ge ett tvärsnittsprov till belysande
av verklighetsläget. Ett memento riktas härmed till
Sveriges folk, en allvarlig varning mot att fortsätta en
ohållbar väg, som måste leda till nationell
undergång.
Den roll, som det ledande folkskiktets bindande vid judiska
Frimurarorden, vid sidan av tillförandet av judaisering
genom ingiften i svenska familjer, spelat i judendomens
strävan för vårt folks förjudning och
underkuvande, framgår tydligt vid ett studium av den
officiella judiska frimurarkalendern, i vilken såsom
ledande, tjänsteutövande eller andra
höggradsbröder stå upptagna representanter
för praktiskt taget allt vad Sverige äger av
framskjutna familjer. Enligt nämnda kalenders senaste
upplaga av 1928/29 intaga förutom samtliga manliga
medlemmar av det regerande konungahuset representanter för
följande svenska och försvenskade släkter
ledareställningar eller höga grader i det genom ett
40-tal utländska storloger med frimurarinternationalen
samorganiserade svenska frimureriet:
von Stedingk, von Heidenstam, af Wirsén, Lindman,
Themptander, Lundeberg, Printzsköld, Nauckhoff, Westman,
Wester, Bergenholtz, Rudbeck, Lewenhaupt, Hammarskjöld,
Trolle, Haij, Uggla, Bonde, Ehrensvärd, de la Gardie,
Virgin, Falkenberg, Rålamb, Sager, Steuch, Wallenberg,
Dickson, Vennersten., Hallin, Söderbaum, Adelswärd,
Zethelius, Boustedt, Hildebrand, Lagrelius, Granholm, Dyrssen,
von Sydow, Cederström, Hedenstierna, Grafström,
Kvarnzelius, Odelberg, Bennet, Hasselrot, Peyron, Reutercrona,
Wachtmeister, Wrede, Stiernstedt, Hamilton, Mörner,
Fouché, d'Otrante, von Celsing, von Platen, Ribbing,
Sparre, Björnström, Toll, Bjuggren, von
Krusenstjerna, von Rosen, von Horn, Åkerhjelm,
Reuterswärd, Bråkenhielm, Piper, von Essen,
Tersmeden, Bildt, Ridderstad, Cederström, Klingspor,
Leuhusen, Cedercrantz, Ehrenkrona, Lagerfelt, Tamm, Afzelius,
Åkerman, Odencrantz, Lind af Hageby, Ewerlöf, af
Geijerstam, von Plomgren, von Porat, von Schultzenheim, Taube,
Wickström, Hyltén-Cavalius, Staël von
Holstein, von Feilitzen, Lagerhjelm, Gyllenram, Lagercrantz,
Lindencrona, Breitholtz, Silfverswärd, Gyllenkrok,
Svinhufvud, Tigerschiöld, Rosenerantz. Etc...
Mot denna på skilda vägar planmässigt och
systematiskt bedrivna förjudning av Sverige och
svenskarna, vilken för dagen tager sig ett markant uttryck
i en judeinvasion utan tidigare motsvarighet, måste
äntligen ett bestämt motstånd resas. Det
är en nations icke blott rätt utan även plikt
att bevara sin försvara sin existens, sina institutioner,
sina ideella och materiella värden gentemot alla
försök att inkräkta och skada, evad de
utföras beslöjat eller öppet, utifrån
eller inifrån. Största faran bjuder den fiende, som
under humanitetens mask smyger sig på offren för att
därpå osedd inifrån ge dem
dödsstöten.
Ett folk, som vill leva, måste stå rustat mot
det ena såväl som det andra slaget av fiender.
Vår svenska tradition och nationalitetens grund, liksom
våra svenska andliga och materiella värden äro
ett förpliktande arv - en nationell helgedom, som vi
måste vara redo att oförvanskad bevara, till det
yttersta försvara mot alla krafter i tiden, som önska
beröra oss den.
Juden
Salomo Kalms ättlingar
Ätterna Airth, Arrhenius v. Kapfelmann, Bagge,
Barelay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet, Bratt, Dickson,
Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer, Gren af
Rossö, Hallencreutz, Hamilton, von Hofsten, Holst, von
Horn, Hästesko, von Jacobson, Kuylenstierna,
König, Lagerhielm, Löwenhielm, Mörner,
Naucler, von Otter, Ouchterlony, Palmstierna, Posse,
Printzen-sköld, Röhss, af Sandeberg, von Seth, von
Sydow, Tamm, Tham, Uggla, Wachtmeister, Weidenhjelm, Wijk,
af Wingård, Wrede, Åkerman m. fl.
Från den döpta judesläkten Kalm i
Braunschweig härstammade enligt Vadstena-arkivarien och
hovintendenten Örnberg en Salomo Calms, vars sonson
Heinrich Joachimssohn Calms var borgare i Hamburg. Den
sistnämndes son Hans Calms invandrade till
Göteborg, där han dog som krämare 1710.
Med ofrälse Kajsa Seth (vars moder var dotter av en
göteborgskrämare Fistulator, jude enligt
överstelöjtn. Fröding) hade han en son och
fyra döttrar. Dorotea Calms var hustru åt
ofrälse An-
(15)
dreas Heger, ofrälse krämaren Niklas Matsen och
ofrälse räntmästaren Per Silvander i
Göteborg. Av hennes sex barn hade Niklas Matsen en
dotter Dorothea, som med krämaren Anders Oterdahl i
Göteborg hade dottern Ingeborg. Denna äktades av
ofrälse kamreraren Fredrik Åkerman i
Göteborg. Dennes äldste kände stamfader Erik
Åkerman, död som svensk tullnär och
borgmästare i Viborg 1739, har falskeligen utgivits
vara en ättling av Revalbiskopen Kristian Mikaelsson
Agricola, som 1584 adlades. Av judemestisen Oterdahls
åtta barn giftes Fredrika Åkerman med herr af
Wingård n:r 2159, ärkebiskop i Uppsala, adlad
1799 för sin faders förtjänster. Denne
officierade nämligen vid kronprins Gustafs dop.
Allmogesläkten Wingårds första namnkunnige
stamfader var pastor i Krokstad i Bohuslän, död
1645 »av trolleri».
Judemestisen Anders Åkerman, handlande i
Göteborg, hade en dotter, som giftes med ofrälse
häradshövdingen K. Ekström.
Judemestisen Filip Åkerman, handlande i
Göteborg, hade fyra barn, av vilka en dotter giftes med
ofrälse borgmästaren L. Dahlström i
Oskarshamn, medan Wilhelm Å. blev handlande i
Göteborg och fader till tre barn. Av dessa blev Rikard
bokhållare i Chicago (och fader till två barn)
och Hedvig hustru åt handlanden Kristian Röhss i
Göteborg av en ofrälse tysk släkt, som
falskeligen utgivits för adlig och tillagt sig ett
vapen, bestående av en förgylld ros i blå
sköld. Att släkten skulle ha
(16)
kommit »från Finland eller Holland»
är en ostyrkt uppgift. Äldste kände
stamfadern hette Roijss och levde omkring 1700 i Kleben,
Sachsen. Av judemestisen Åkermans tre barn giftes
Sigrid Röhss med friherre Falkenberg n:r 255,
försäkringsman i Göteborg, som hon
skänkte en dotter. Ätten Falkenberg räknar
sina anor från en brandenburgare Hans F., som levde i
femtonde seklets senare del. En hans ättling fick 1625
svenskt adelspatent såsom kapten vid Sörmlands
fotfolk, och dennes sonson fick titeln »friherre till
Trystorp» 1733. Judemestlsen Eva Falkenberg
äktades 1927 av ofrälse löjtnanten Wenne vid
Livregementets grenadjärer.
Niklas Åkerman, borgmästare i Mariestad, hade
fyra barn, av vilka Niklas blev kungl. sekr., Alexis,
konduktör, Selma hustru åt ofrälse
borgmästaren Anders Lang i Mariestad och Emilie hustru
åt ofrälse handlanden Sven Teodor Bergman i
Skövde.
Judemestisen Fredrik Åkerman n:r 2320, gift med en
judinna Benedicks, blev i egenskap av landshövding
adlad 1843, men dog barnlös. Hans ofrälse broder
»smidesdirektören» August Åkerman hade
åtta barn, av vilka Gustav blev
överdirektörsassistent i
Järnvägsstyrelsen och Viktor handlande i
Stockholm. Den senare var fader till Gunnar Å.,
kansliråd i försvarsdepartementet, och Helena A.
gift med ofrälse geologi-professorn Holmquist vid
tekniska: högskolan i Stockholm.
»Smidesdirektörens» yngste son Henrik
Åkerman blev diplomat och var bl. a. svensk-norsk
envoyé i London. Av hans tre
(17)
barn blev Gustaf professor i nationalekonomi i
Göteborg och Johan docent i nationalekonomi i Lund,
medan Lisa blev hustru åt greve Mörner n:r 60,
löjtnant, kammarherre och godsägare å
Sonstorp i Östergötland, vilken hon skänkt
sju judemestiser. Denna ätt säger sig
härstamma från en romersk borgare, och
ättevapnet. skulle tillagts en krona av den
rödskäggige Fredrik v. Büren-Staufen. Den
till svenska riddarhuset inlämnade genealogien
börjar dock först i femtonde seklets mitt med en
brandenburgare Mörner. Stellan Mörner, vilken
begynt sin bana såsom dräng i Carl IX:s
tjänst, fick såsom ståthållare
å Åland svenskt adelspatent 1627. Från
honom härstamma alla nu levande svenska
släktmedlemmar. En hans son fick i egenskap av
landshövding titeln »friherre till Morlanda»
1674 och en dennes son erhöll såsom
generalguvernör grevetitel 1716.
Slutligen blev »smidesdirektörens» dotter
Johanna Åkerman hustru åt kamreraren Julius von
Sydow. I Tyskland har det funnits flera adelsätter med
namnet Sydow, men den sedan omkring 1730 i Sverige levande
familjen S. har här icke erkänts såsom adlig
(en släktmedlem blev i egenskap av landssekreterare
adlad 1830 i primogenitur, vadan han förut var oadlig).
De oadliga släktlinjerna återfinnas i Gerbers och
Klebers privata »adelskalender». Den till Sverige
invandrade stamfadern var saltkokare i Kalmartrakten.
(18)
Judinnan Dorotea Calms son göteborgskrämaren
Harder Matsen hade en dotter, som giftes med handlanden
Gustav Santeson. Denne hade börjat sin bana som
handelsbiträde i Göteborg och därpå
sysslat med sillsaltning i ett litet skjul på
Björkön och slutligen tjänat en
förmögenhet. Liksom hustrun tillhörde han den
herrnhutiska sekten. Småländska ofrälse
soldatsläkten Santeson räknar sina anor från
en underofficer som levde i sjuttonde seklets mitt. Av
judemestisen Matsens åtta barn giftes äldsta
dottern med handlanden Olof Bredberg i Göteborg, och
hennes broder Benkt Lars Santeson, generalauditör vid
livbrigaden, måste, ruinerad av spel, ge sig av till
S:t Petersburg, där han livnärde sig såsom
språklärare, medan brodern Sante Johan blev
handlande i Göteborg och fader till tre döttrar,
av vilka en såsom sinnessjuk intogs å
Växjö hospital.
Elisabet Ulrika Santeson giftes med bryggarsonen
professorn Elias Björck i Göteborg av en
ofrälse västgötisk allmogesläkt
från Vedum. Hennes son Gustav Björck blev biskop
i Göteborg och fader till sju barn. Av dessa var Ernst
komminister i Göteborg och poet, Ludvig pastor i
Vinberg. Av hans åtta barn blev Ernst pastor i
Gräsgård och Gustav assessor i Göteborg samt
Sven och Karl präster i Göteborgs stift.
Biskopsdottern Ellse Björck giftes med ofrälse
pastorn Karl Heuman i Morlanda av en ofrälse tysk
djäknesläkt, invandrad till Sverige i början
av
(19)
1700-talet. Av hennes sex barn var Elis Heuman kungl.
hovpredikant och fader till 5 barn. Av dessa är en son
litteratör i Paris. Sigrid K:dotter H. hade barn med
ofrälse pastorn Söhrman i Värö; Agnes R.
hade barn med ofrälse komministern Rextus i
Göteborg; Hedvig H. hade barn med ofrälse
komministern Törnqvist i Fjärås.
Biskopsonen Karl Björck hade sex barn, av vilka
Harriet giftes med organisten Otto Ullman i Uppsala av en
ofrälse släkt från Kristinehamn; Anna
Björck giftes med ofrälse
fängelseläkaren Uddenberg i Varberg och Ida B. med
ofrälse vanföreläkaren Holmdahl i
Hälsingborg. Karl Björck blev assessor i
Göteborg och brodern Erik blev läkare i
Mölndal.
Biskopsdottern Amalia Björck blev hustru åt
friherre Fleetwood n:r 49, som av en sjökapten och
själv handlande i Göteborg (hennes fars mors
morbrorsdotters son, alltså även han
judeättling). Ätten Fleetwood härstammar
från Miles Williamsson F., en borgare i Southampton,
vilken blev uppbördsman I London och vars son George
tog svensk sold och tjänade sig upp till generalmajor.
Såsom sådan fick han 1654 titeln »friherre
till Jälunda». (Hans broder uppges ha varit en
upprorsmakare mot kungahuset Stuart och gift med en dotter
av usurpatorn »Cromwell» av
krögarsläkten Williams). Av judeättlingen
Björcks sju barn är Harald Fleetwood
hovceremonimästare, kammarherre,
»rechtsritter» av den privata johannitorden,
serafimeror-
(20)
dens registrator, m. m. Brodern Gustav har varit
jordbrukare och är ävenledes privat
johannitriddare. Brodern Georg är amanuens i
Livrustkammaren och Karl-Mårten kammarherre och
landskamrer, f. d. serafimerordenskanslist och privat
johannitriddare samt änkling efter Sophie Bernadotte,
comtesse de Visborg (luxemburgisk titel av 1892), sondotter
av konung Oscar II.
Någon romantiskt anlagd panegyrist har sökt
leda Bernadottes anor tillbaka till »de till
Sydfrankrike invandrade babylonska sarerna» (sic!).
Greve Wrangel trodde honom härstamma från en
oadlig småborgare Jean de Pouey. Emellertid är
den förste säkre stamfadern en senare Jean
Bernadotte, vilken i slutet av 17. seklet levde som
vävargesäll i Pau (Basses-Pyrenées)*.
Judinnan Dorotea Calms sondotter Dorotea Eli-
* Efter stenkastningen mot judarna i
Stockholm hösten 1838 gav Aftonbladet spridning
åt ett rykte att judarna hade för avsikt att i
sin synagoga uppställa två statyetter av sina
gynnare, den ena föreställande statssekreteraren
Skogman, den andra »en person av israeliternas egen
nation», såsom det sades. Denne omnämnde
person skulle vara Bernadotte (enligt Oláns bok om
Judarna på svensk mark). Från judehålI
höras ofta insinuationer om Bernadottes judiska
börd.
Även konung Carl XIII synes ha haft
denna uppfattning. I sitt bekanta örebrobrev av 1810
till överståthållaren Skjöldebrand i
Stockholm skrev han: »För tusan djävlar! On
veut mettre à ma coté le nommé
Bernadotte, juif de naissance et jacobin à bonnet
rouge. Au diable tous les jacobins!»
I övrigt hänvisas till
»Semi-Gotha» 1913. sid. 106.
Familjen Bernadotte har intet som helst
samband med den judisk-itallenska krämarsläkten
Ponte-Corvo, vars namn man kan se på butikskyltar i
Rom och annorstädes i Italien.
(21)
sabet Matsen hade med krämaren Gustav Santeson sonen
Karl Gustaf. Denne blev komminister i Örgryte och fader
till 6 barn, av vilka en dotter giftes med krämaren
Johan Olof Gullbransson i Varberg och en annan med
stadsläkaren Kapfelman-Arrhenius i samma ort. Denne
räknade sina anor från en redan i sextonde
seklets slut till Sverlge invandrad fanjunkare Kapfelman,
död 1607 i Linköping, där sonen blev
krämare. Släkten har falskeligen utgetts vara en
bayersk adelsätt. Örgrytekomministerns yngsta
dotter giftes med apotekaren Gren i Göteborg, som hon
skänkte två döttrar, av vilka den ena giftes
med jordbrukaren Broberg i Änggården vid
Göteborg. Släkten Gren uppger sig härstamma
från en dansk skeppare, vars sonson 1487 skulle ha
fått adelskap av kung Hans II v. Oldenburg.
Ättlingarna ha uppgått i
skärgårdsallmogen på svenska
västkusten. Riktigheten av den i Tersmedens apokryfiska
adelskalender införda stamtavlan har icke
kontrollerats. (Den store vetenskapsmannen Svante Arrhenius
tilIhörde en svensk släkt, som på intet vis
är befryndad med den ovannämnda Arrhenius v.
Kapfelman).
Av örgrytekommunistern Santesons söner blev
Gustav disponent för Surte glasbruk och Bernhard
apotekare i Varberg. Av den senares tio barn giftes Maria
med handlanden Broberg i Göteborg och Margareta med
stadsnotarlen Sandegren och läkaren Lindholm. Karl S.
blev bolagsingenjör, brodern Bernt läkare och
Göran bolagsdirektör i
(22)
A.B. Curator samt fader till tre barn, därav en
dotter gift Vranér. Henrik S. blev kemist och fader
till tre barn, vilka Gösta är statsopograf vid
rikets allmänna kartverk och Karin gift med kaptenen
Elis Thuresson i Byggnadskåren samt Märta med
generalen Sylvan. Denne tillhör en ofrälse
skånsk allmogesläkt från Löderup.
Örgrytekomministern Santesons yngste son Karl var
professor och överkirurg vid Serafimerlasarettet samt
fader till fyra barn. Av dessa blev Harder jordbrukare i
Forsby, Södermanland, och fick med judinnan Ida
Philipson två söner, av vilka Karl S. är
amanuens i Nobel-biblioteket. Den sistnämndes farbroder
Henrik Santeson var vice häradshövdIng,
riksgäldsfullmäktig och direktör för
Nobelstiftelsen. Av hans fyra barn med judinnan
Fränekel blev Per S. assessor i Svea hovrätt och
Karin S. har två barn med regementsintendenten
kaptenen S. E:son von Hofsten n:r 1794. Denna
värmländska allmogesläkt är från
Hofsten i Köla socken, varefter namnet tagits. Bengt R.
blev som sekreterare i kommerskollegiet adlad 1726.
Överkirurgen Santesons yngste son Gustav blev
professor vid Karolinska institutet i Stockholm. Av hans
fyra barn blev en son lektor.
Judinnan Dorotea Calms sondotter Dorotea Elisabet Matsen
hade med handlanden Gustav Santeson sonen Bernt Harder
Santeson. Denne, som uppfostrats hos herrnhutarna, var en
vittfamnande köp-
(23)
man men förlorade större delen av sin
förmögenhet på spekulation med
Götakanalaktier. Trots sitt judeblod var han nog
patriotisk att till riksdagen inlämna en motion, vari
föreslogs att den franskfödde arvprinsen borde
uppfostras av svenska lärare, vilken motion väckte
sådant misshag, att man från kungligt håll
rent av fordrade Santesons huvud! Han hade med Johanna
Dorotea Matsen sex barn, av vilka en dotter giftes med
lantbrukaren Adolf Andersson i Dämman och en annan med
friherre von Otter n:r 150, överstelöjtnant vid
flottan. Denna ätt räknar sina anor från en
i trakten av Bremen av okända föräldrar
född Kasten Otter som invandrade till Sverige, där
han började sin bana som hovbetjänt. Han dog 1657
såsom handlande i Örebro. Hans son Salomo
tjänade sig upp från skrivbiträde till
amiralitetskamrerare och fick såsom sådan
adelskap 1691 och såsom landshövding
friherretitel 1719.
Av judemestisen Santesons åtta barn blev Karl
Gustav Otter viceamiral och marinminister samt fader till
fyra barn. Dottern Anna giftes med friherre Beck-Friis n:r
278, förvaltare i Harg och preses i Lantbruksakademien.
Denna danska bondeätts äldste kände stamfader
Lasse Beck levde omkr. 1500 såsom
klosterföreståndare i Slagelse. Korfitz Ludvig
Beck blev svensk major och fick 1723 svensk
adelsintroduktion under namnet Beck, vartill han senare lade
Friis. En hans son fick i egenskap av riksråd
barontitel 1770, och i denna
(24)
baronisering inneslöts även en annan son,
stamfader åt den nu levande ätten.
Av judeättlingen v. Otters fyra barn blev Karl
Beck-Friis fideikommissarie till Harg i Roslagen, Jockum
ryttmästare vid Livregementets dragoner och Johan
sändebud i Shanghai samt innehavare av ett dussintal
ordensdekorationer. Deras syster Eva Beck är gift med
ofrälse amiralen Tamm, innehavare av ett dussintal
dekorationer. Denna ätt räknar sina anor
från ofrälse borgaren Sebastian Tham i Landsberg,
Sachsen, vilkens son Vollrat blev handlande i Göteborg
och fader till Sebastian Tham. Denne arbetade sig upp
från handelsbetjänt till kommerseråd och
fick som sådant adelskap 1716. En ättling
förklarades av k. m:t (14/8 1800) adelskapet
förlustig men blev ånyo adlad 1826 och fick 1843
barontitel, allt i primogenitur.
Judemestisen Elsa v. Otter giftes med viceamiralen
Dyrssen, tillhörande en ofrälse holsteinsk
jordbrukarsläkt, vars stamtavla börjar med en Hans
Dirssen (= Didriksson), död 1587. En ättling blev
1840 jordbrukare i Västergötland. Av Elsa Ton
Otters sex barn äro två söner
sjöofficerare och två kaptener i Göta
livgarde. En deras syster är gift med ofrälse
kaptenen Looström, kanslisekreterare i
finansdepartementet, av en uppländsk allmogesläkt,
som tagit namn efter Lohärads socken. Hennes yngre
syster är gift med ofrälse ryttmästaren
Francke.
Marinminister v. Otters son Kark.blev artilleri-
(25)
major och privat preussisk johanniterriddare samt fader
till tre döttrar, av vilka Elisabet är skild
från en ofrälse tysk och omgift med en
ofrälse köpman Sucksdorff. Hennes syster Maud har
två barn med generalstabskaptenen Karl Karlsson v.
Horn vid Livgardet till häst, vars tyska släkt
räknar sina anor från en handlande i Hamburg,
vars sonson såsom köpman slog sig ned i Sverige.
Släktbeståndet återfinnes i Gerber's och
Kleberg's kalendrar.
En av överstelöjtnanten von Otters döttrar
giftes med herr Printzensköld n:r 478, ryttmästare
vid Smålands husarer. Denne räknar sina anor
från den av okända föräldrar födde
tysken Johan Printz, vilken tjänade sig upp från
gemen musketör till svensk major och som sådan
fick adelskap 1649; han mördades 1658 å
Bornholm.
Judemestisen Santesons son Bror Salomo v. Otter var major
och fader till fyra barn, av vilka Salomo är
överstelöjtnant,
arméfördelningsintendent och riddare av den
privata Johanniterorden. Av hans två barn är
sonen köpman och dottern har två söner med
herr Tham n:r 1508, jordbrukare i Getinge. Denne räknar
sina anor från ofrälse borgaren Sebastian Tham i
Landsberg, Sachsen, vilkens son Vollrat blev handlande i
Göteborg och fader till S. Tham, som arbetade sig upp
från handelsbetjänt till kommerseråd och
fick adelskap 1716.
Judemestisen Santesons son Fredrik Vilhelm von Otter blev
amiral och statsminister. Av hans sju
(26)
barn är Kasten kammarråd, sekreterare i
Nobelstiftelsens styrelse, Fredrik är
överstelöjtnant och Oskar är f. d. kapten i
Kongo. Statsministern v. Otters dotter Helja Sofia giftes
med viceamiralen Alarik Hansson greve Wachtmeister n:r 25. -
Av dessas tre barn är Alarik Waehtmeister
kommendörkapten. Ebba Wachtmeister har två
döttrar med herr Uggla n:r 100, kapten vid
Livregementets grenadjärer. Denna ätt
härstammar från bonden och rusttjänaren Klas
Hansson i Bosgård i Söderköping i sextonde
seklets början. Elsa Wachtmeister har 3 söner med
kaptenen Fritz Henriksson v. Hofsten n:r 1794 i Örebro.
Släkten Wachtmeisters uppgivna härkomst från
tyskordensriddare har numera avförts såsom
ohållbar. Transbaltiska genealoger tro släkten
vara ursprungligen svensk. Soldaten och förmannen Axel
»Wallmeister» (vallmästare) var 1515-20
wachtmeister i Arensburg å ösel och tros ha varit
farfader åt Hans Wachtmeister, som dog i Reval 1590
såsom svensk kapten för en fänika tyska
ryttare. Själv skrev han sig något oblygt
»Kungl. Majestäts till Sverlge fältmarskalk
och ryttmästare». I egenskap av kapten hade han
adlats 1578. En hans sonson fick titeln »friherre till
Björkö» 1651. Titeln »greve till
Skunkenberg», senare kallat »Johannishus»,
är av 1687.
Den värmländska allmogesläkten von Hofsten
är från Hovsten i Köla socken,
varifrån namnet tagits. Benkt Hofsten blev som
sekreterare i kommerskollegiet adlad 1726.
(27)
Judemestisen Santesons dotter Augusta v. Otter giftes med
ofrälse vice häradshövdingen Kugelberg,
vilken räknade sina anor från finske soldaten
Lasse Olsson i Kullo by, Borgå socken, varefter namnet
Kul(l)berg, senare Kugelberg, antagits. Av v. Otters tre
barn giftes Lotten Kugelberg med brukspatronen Anton Olsson
i Gisslarbo, svensk, österrikisk och italiensk
ordensriddare. - Vilhelm Kugelberg blev direktör
för Ackumulatorfabriken Tudor i Stockholm och fader
till Bertil, direktör i bankernas
förhandlingsorganlsation i Stockholm. - Anna Kugelberg
giftes 1889 med hovrättsassessorn Laurell.
Judemestisen Santesons yngsta dotter Aurora v. Otter
giftes med ofrälse majoren Tisell, direktör vid
tvångsarbetsanstalten i Karlskrona. Han
härstammade från en smed i Tisareboda i
Hallsbergs socken i Närike, varefter namnet Tiselius,
senare Tisell, tagits. - Av majorens tre söner blev
Ivan Tisell läkare i U.S.A. och M. A. C. Tisell
bokhållare i Järnvägsstyrelsen. Av den
sistnämndes fyra barn blev en dotter gift med en
ofrälse dansk konsul Holst och en annan dotter har
varit gift med herr v. Seth n:r 1505, regementsintendent vid
Livregementets husarer, vilken hon skänkt en
judemestis, som efter sin fader blir ättens huvudman.
Ktten von Seth härstammar från en av okända
föräldrar född skattfogde Boman, vars son
Johan B. adopterades med namnet v. Seth och fick
introduktion i riddarhuset 1809.
(28)
Av major Tisells söner blev Henrik stationsinspektor
i Mörbylånga och fader till Elsie, som har ett
barn med herr Freidenfett n:r 1102, byråingenjör
i RiksförsäkrIngsanstalten. Denne härstammar
från en av okända föräldrar född
Freudenberg, vilken tjänade sig upp från gemen
dragon till officer och vars son Göran Hans
Kristoffersson kallade sig Freldenfelt och 1686 såsom
regementskvartermästare adlades.
Judinnan Kajsa Calms hade fem barn med handlanden Johan
Brulin och Hieronymus Nissen i Göteborg. Den
sistnämndes dotter Lisa Nissen blev hustru till
handlanden Niklas Sahlgren och kaptenen Karl
Hästesko.
Judinnan Maja Calms hade med handlanden Erik Nissen i
Göteborg fem barn, av vilka en dotter gifts med Niklas
von Jacobsson n:r 2121, handlande i Göteborg och
på finansiella grunder adlad 1756. Hans farfars fader,
Nils Jakobsson »Jyde» från Malmö, var
tullnär i Landskrona. - Av judemestisen Nissens fyra
barn blev Jakob von Jacobsson kansli e. o. notarie i
utrikesexpeditionen.
Sofia Nissen hade tre barn med Petter Teodor König
n:r 1481, handlande och kargör i Göteborg, en
sonson av en i Bremen född jordbrukarson Henrik
König, vilken blivit krämare i Stockholm och
på »finansiell väg» förvärvat
adelskap 1714. - Av halvjudinnan Nissens barn blev Henrik
König kargör och hade med en kusin (judemestis) en
son som blev hovrättsauskultant.
(29)
Elsa Nissen hade ett barn med sin svåger Henrik
König n:r 1481, handlande i Göteborg.
Judinnan Anna Greta Calms hade med handlanden Lorentz
Bagge i Göteborg fjorton barn. Ofrälse
släkten Bagge, som på intet vis sammanhänger
med de adliga släkterna Bagge, räknar sina anor
från pastorn Nils Bagge i Krokstad, vilkens son
Fredrik Nilsson blev krämare i Marstrand. Av judinnan
Calms söner blev Gotthelf Bagge handlande i Hamburg,
Emanuel handlande i Varberg (han hade nio barn), Benjamin
handlande i Göteborg (hans son Lorentz Petter blev
hovråd), och Johan Fredrik handlande och senator i
Lübeck. Av den sistnämndes sju barn giftes en
dotter med sockerbagaren Gravenstein på Klingenberg
och en annan med predikanten Hertel i Lübeck.
Judemestisen Traugott Bagge blev bodexpedit hos
mähriska brödraförsamlIngen i Salem,
Nordamerika, och hade med Rachel Nicholson fyra barn, av
vilka en dotter liktades av Samuel Benjamin Vierling,
läkare i Salem; sonen Charles Frederick Bagge blev
krämare i Salem och fader till sju barn. Av dessa blev
Rebecka hustru åt biskopen Shultz i de mähriska
församlingarna i Nordamerika, och en annan åt en
sadelmakare Brietz i Salem.
(30)
Judemestisen Ehregott Bagge blev generalsuperintendent
och överpastor i Koburg; av hans fem barn blev Ehregott
skolrektor i Frankfurt am Main. Av dennes fem barn blev
Hermann Bagge skolföreståndare i Friedriebsdorf
vid Homburg v. d . H., och en hans dotter äktades av
pastorn Fritsch i Ruppertsburg i Hessen. Frankfurterrektorns
andre son Harald Bagge blev stadsfysikus i Frankfurt a. M.,
där en av hans döttrar blev målarinna och en
son handlande, medan en annan son blev maskiningenjör i
Kassel.
Judemestisen Elieser Bagge blev handlande i
Göteborg; av hans nio barn blev en dotter hustru
åt handlanden Sernström i Göteborg och
Elieser Bagge blev adjunkt i Meeder vid Koburg. Den senare
hade tio barn, av vilka en dotter äktades av professorn
Schubert i Vachdorf, Meiningen och senare av
skolläraren Immler i Koburg; en annan dotter giftes med
pastorn Sinnhold i Tröchtelborn och en tredje med
pastorn Lommer i Heilingen, medan de två yngsta
döttrarna blevo gifta med Study och Lippold. Av
sönerna blev Wilhelm Bagge revisor i Neustadt och hade
åtta barn. Döttrarna äktades av
dockafabrikanten Mittlacher i Sonneberg, krögaren
Mönch i Sonnefeld, filmakaren Fromann i Koburg, smeden
Buhmann, stadskassörsbiträdet Straib och bagaren
Sollmann. Sonen Karl Bagge blev hovskådespelare i
Koburg och av hans barn blev en son agent i Hamburg och en
annan sadelmakare i Koburg.
(31)
Meederadjunkten Elieser Bagges son Ehregott blev rektor i
Koburg och fader till tre barn, av vilka en dotter giftes
med kammarmusikanten Moericke i Koburg, medan en son blev
musikdirektör i Basel och en annan pastor i
Weissenbrunn. Av den sistnämndes fem döttrar blev
en hustru åt skriftställaren Heinrich
Schaumberger, en annan hustru åt
handelsskolläraren Röttger i Danzig, och en tredje
åt en apotekare Dolpmann, och en fjärde hustru
åt handlanden Junghans. Meederadjunktens son Christian
Bagge blev överpastor i Meeder och hade sex barn, av
vilka döttrarna giftes med professorn Wächter i
Rudolstadt, räntkommissarien Müller i Koburg,
pastorn Kuntz och pastorn Immler i Ahorn (en kusin), medan
Ralmund Bagge blev pastor i Gauerstadt och fader till fem
barn. Av dessa blev en son inspektor i Lorrach, Baden, en
annan farmare i Texas och en tredje bryggare i Rodach, medan
en dotter blev hustru åt pastorn Zorn i Betwar vid
Rothenburg a. d. Tauber.
Ernst Bagge blev läkare i Philadelphia och hade med
ett okänt fruntimmer en dotter.
Meederadjunktens son Karl Bagge uppges ha blivit
jägmästare i Rossach och ha haft åtta barn,
av vilka en dotter giftes med smeden Müller i Koburg,
medan en son var bokhandelsbiträde och en annan
kassör i Koburg; en tredje son blev tenngjutare i
Koburg, vilket hantverk även utfördes av hans
två söner, medan döttrarna blevo
(32)
gifta med resp. korgmakaren Wagner, ingeniören Brose
i Elbing och bankbokhållaren Krauss i Paderborn. En
fjärde son blev bleckslagare i Sonnenfeld och fader
till sex barn, av vilka två söner blevo handlande
och två döttrar gifta med resp. postassistenten
Sauer i Hildburghausen och elektroteknlkern Leise i
Koburg.
Om den tidigare omnämnde Göteborgshandlanden
Elieser Bagges nio barn må vidare nämnas, att en
son blev provisor i Lübeck, en annan matros, en tredje
revisor i Ostindiska kompaniet och en fjärde, Benjamin,
kateket i Göteborg. Den sistnämnde hade nio barn,
av vilka en son blev bokhållare i Göteborg, en
annan bodbiträde i Kristinestad, Finland, en
fjärde vice häradshövding och en femte,
Jonas, föreståndare för svenska riksbankens
sedeltryckeri. Av dennes sex barn blev en son bibliotekarie
i Kgl. biblioteket i Stockholm, en annan kamrer i svenska
musikaliska akademien, samt Per Jakob
föreståndare för riksbankens
sedeltryckeri.
Per Bagge hade fyra barn, av vilka en dotter blev
målarinna och en annan giftes med pastorn Wessberg i
Gustavs pastorat, Lunds stift; Otto Bagge blev auditör
vid Karlskrona grenadierer och fader till åtta
barn.
Jakob Bagge hade sju barn, av vilka Nils blev boktryckare
och Börje handlande i Stockholm (han fick med en
gymnastikdirektör fyra barn) ; Märta blev hustru
åt med. lic. Göran Nordensson i Stock-
(33)
holm och Sigrid åt handlanden Axel Beskow i
Saltsjöbaden, vilken hon skänkt fyra barn, bland
dem marinlöjtnanten Kurt Beskow och dottern Karin
Beskow, gift med köpmannen Otto Kottmeier i Buenos
Ayres. Ofrälse hantverkssläkten Beskow torde ha
tagit sitt namn efter byn Beskow i Preussen och räknar
sina anor från en skräddare B., död 1790 i
Stralsund. -
Tora Bagge är hustru åt handlanden Harald
Frestadius i Stockholm (firma Borgenstjerna & C:o) och
har skänkt 3 judemestiser åt denna från
Fresta i Alunda socken härstammande allmogesläkt,
vars förste kände stamfader var klockare i
Närtuna.
Elisabet Bagge är hustru åt översten
Lagerhielm n:r 792 och har med honom sju judemestiser.
Ätten räknar sina anor från klockaren
Björn Hansson i Stafnäs, Värmland, vilkens
son tog namnet Staffander innan han kallade sig Lagerhielm.
Den sistnämnde fick såsom häradshövding
adelskap 1668. -
Vidare må nämnas, att Lina Jonasdotter Bagge
var hustru åt direktören Nauclér i
Koltransport A-B. i Stockholm och att en hennes syster blev
hustru åt riksbankkommissarien Törnblom.
Ofrälse handlandesläkten Nauclér utger sig
för att vara en gren av »den gamla adliga
ätten Vergen i herredömet Justingen i
Schwaben», men härstammar i verkligheten
från en till börden okänd handlande Olof
Nauclér, som levde i Stockholm i slutet
(34)
av sextonde seklet. Lina Bagge begåvade
släkten Nauclér med talrika judemestiser.
Den förutnämnde Göteborgkateketen Benjamin
Bagges dotter Malin äktades av komministern Emanuel
Svensson i Tegnaby; Pella äktades av
Kongahäradskrivaren Lundblad och Lotta av herr
Kuylenstjerna n:r 1304, f. d. fänrik vid Hallands
bataljon, senare lantbrukare i Sotanäs, Gunnarps
socken. Denna nederländska hantverkarsläkt
räknar sina anor från Jan Jakobszoon Kuyl, som
fick arbete vid slussbygget i Göteborg, där han
omkom 1661. Dennes sonson Jan Willemszoon Kuyl ändrade
namnet till Kuylenstjerna och tjänade sig upp
från kajutvakt till officer; såsom
överstelöjtnant vid flottan fick han adelskap
1693. - Judemestisen Lotta Bagge hade med Kuylenstjerna
åtta barn, av vilka äldsta dottern äktades
av pastorn Johan Karlsson Stenhufvud i Okome, torparson
från Krogsered, vilkens barn kallade sig Kuyler. En
annan dotter äktades av ofrälse missionären
Ouchterlony i Ostindien av en falsk adelssläkt, som
räknar sina anor från skepparen John Thomasson
Ouchterlony från London, död i Karlshamn 1778.
Förgäves har släkten sökt härleda
denne från den redan på 1200-talet florerande
ätten Ouchterlony de Kelly, »som enligt
traditionen härstammade från det på
800-talet störtade piktiska kungahuset i
Scotland».
Av judemestisen Lotta Bagge-Kuylenstjernas söner
överflyttade en till Mexico och en annan blev
(35)
handlande i Kristinehamn. 'Av den senares fyra barn
är Olga Kuylenstjerna folkskollärarinna i
Stockholm, Adolf blev bokhållare i Lübeck och
Teodor är maskiningeniör i Pittsburg, där han
kallade sig »Uhr», och fader till en son,
Ivar.
Lotta Bagge-Kuylenstjernas yngsta son blev
stationsinspektor vid Halmstad-Nässjö-banan, och
av hans tre barn är jägmästaren Gösta
Kuylenstjerna generaldirektör i domänstyrelsen och
fader till fyra barn.
En hans dotter är hustru åt artillerikaptenen
W. E:son Centerwall, vars stamfader var
kyrkovaktmästare i Lund och påstås ha varit
av en belgisk färgarsläkt Croy. En annan dotter
är hustru åt en friherre Palmstierna. n:r 220, av
en släkt som uppgivit sig vara av »norsk
uradel» men som i verkligheten härstammar
från Per Persson Kula i Södermanland, vilkens son
kallade sig Nycopensis efter Nyköping. Den
sistnämnde blev pastor i Stigtomta, efter vars
prästgård Skillra barnen kallade sig Schiller(us)
och Schillerfelt. Måns Månsson Schiller kallade
sig Palmstierna. Såsom kommissarie fick han
adelspatent 1692, och hans son Nils Månsson
Kula-Schiller-Palmstierna fick barontitel 1747.
*
Judinnan Anna Greta Hansdotter Calms äldsta dotter
Kajsa Lisa Lorentzdotter Bagge blev hustru
(36)
åt de tre ofrälse Göteborgskrämarna
Danlel Runge, Johan Jenssen och Henrik Henriksson Bratt,
handlande i Uddevalla, mördad 1763. Denna
Bratt-släkt, - som ej äger känt samband med
varken den adlade ätten n:r 49 eller de falska
»adelsätterna», riktigare
krämarsläkterna Bånge-Bratt från
Brätte, och Bratt i Mariestad, - räknar sina anor
från handlanden Arvid Johanson Bratt i Uddevalla (i
slutet av sjuttonde seklet). Dennes sonson hade med
judeättlingen Kajsa Lisa Lorentzdotter Bagge sonen
Benjamin, som blev direktör för
Grönländska kompaniet i Göteborg. En hans son
blev handlande i Helsingfors och fader till vice
häradshövdlngen Bratt, sekreterare hos Stockholms
överståthållareämbete. Av den
sistnämndes döttrar giftes Natalia med
ofrälse vice häradshövdingen K. M. Florman
och telegrafkommissarien Gerhard Ericsson i Gävle.
Gurli Bratt äktades av ofrälse
överstelöjtnanten Axel Åkerman och hennes
syster Harriet av vice häradshövdingen O. L.
Rhodin i Göteborg, som hon skänkt tre
judeättlingar, av vilka sonen Karl-Filip blev
forstmästare. Ofrälse västgötiska
allmogesläkten Rhodin härstammar från Rudet
i Åsbräcka socken. Torparsonen Jonas Hans son
Rhodin blev bohuslänsk pastor i Solberga och
äktade ofrälse Johanna Maria v. Schmeerfelt, vars
farfars fader krögaren v. Schmeer i Stockholm uppges ha
varit en son av den katolske kommendanten Hans v.
Schmeerfelt, Burggraf von Sons am Rhein, vilken borg
tillhörde den katolske ärke-
(37)
biskopen i Köln. Hon är stammoder för
allmogesläkten Rhodin från Rudet.
Slutligen blev Brita Bratt hustru åt brukidkaren
Aug. Lundeberg i Gävle av en från Botkyrka socken
härstammande ofrälse allmogesläkt. Av hennes
sju judiskt betonade barn giftes Else Lundeberg med
bankkassören Sveu Harald Petterson i Gävle. Filip
Lundeberg blev officer, brodern Knut forstmästare,
Birger handlande, Lars vägingenjör.
Om vi nu återgå till judemestisen Benjamin
Henriksson Bratt, är att anteckna, att hans dotter
Vilhelmina giftes med ofrälse Göteborgshandlanden
David Airth, med vilken hon hade sonen William Airth,
död 1876. Han brukade skryta med att han när som
helst kunde återvända till Skottland och
bära titeln »earl of Airth».
Vilhelmina Bratt var även hustru åt handlanden
Robert Jamesson Dickson i Göteborg och blev
därigenom stammoder för hela den nu florerande
äldre grenen av denna ofrälse
hantverkarsläkt, som falskeligen utgivits såsom
»en gren av den skotska uradliga släkten
Keith». Två söner av en Järnhandlare
Dickson i Montrose i Skottland inflyttade i 1800-talets
början till Göteborg, där de blevo handlande.
Den äldre hade med judeättlingen Wilhelmina Bratt
fyra barn, av vilka handlanden Edvard Robertsson Dickson i
sin tur hade tretton barn. Isabel Dickson blev hustru
åt vice häradshövdingen Faxe, auditör
vid Jönköpings regemente. Den
(38)
ofrälse skånska allmogesläkten Faxe har
tagit namn efter Faxö på Själland.
Wilhelmina Dickson giftes med ofrälse handlanden G.
S. Barclay i Göteborg. Denne har utgivits vara skotsk
adelsman, men återfinnes icke på stamtavlan
över Barelay baronets of Pierston (titel av 1668). Ej
heller har uppdagats något samband med den 1648 i
Sverige adlade och för länge sedan utgångna
släkten Barelay n:r 562 eller med Fitzhardinge earls of
Berkeley (titel av 1679). M. Lagerberg har i sin okritiska
bok »Göteborgare» omnämnt den
ofrälse handlandesläkten Barelays pretentioner
på härstamning från normandiska
vlkingar.
Judinnan Anna Greta Hansdotter Calms dotters sondotters
sonson, ofrälse George Edwardsson Dickson, först
bokhållare i London, sedan nämndeman och
ägare av Kolboryd i Västergötland, blev
Vasakommendör och styrelseordförande i
Göteborgs bank och Göteborgs Inteckningsgaranti
A.-B. Av hans fyra barn är Florence gift med
kammarherren greve Posse n:r 51, som hon skänkt
två judeättlingar. Släkten Posse, som givit
sig själv ett mycket förnämligt ursprung, kan
möjligen räkna sina anor från väpnaren
Jöns Lagesson i Nordankärr i Dalsland (omkring
1450). Grevetiteln är av 1706.
Jane Edvardsdotter Dickson giftes med herr af Sandeberg
n:r 2094, kapten vid Västgöta-Dals regemente.
Denna västgötiska allmogesläkt räknar
sina
(39)
anor från jordbrukaren Jonas Benktsson i Sandhem i
Börstig s:n, vars son efter födelsebyn kallade sig
Arenius och blev fader åt Göteborgshandlanden G.
Sandberg, vilkens son, ävenså handlande,
förskaffade sig adelskap 1772 och kallade sig »af
Sandeberg». Den senares svärmoder Sarah Pinkow
tros ha varit skotsk judinna. Upplysning därom vore av
värde.
Av judeättlingen Jane Dicksons sju barn hade Edward
af Sandeberg »ingeniörsaffär» i Portland
i U. S. A. och en son David, som blev advokat i Oregon.
William af Sandeberg, är major i Göta
artileriregemente och fader till tre barn, av vilka en son
är sjöofficer.
Fredrik af Sandeberg-, reservkapten i Västgöta
regemente, är kammarherre och fader till två
barn. Isabella af Sandeberg är änka efter
ofrälse läroverksadjunkten fil. kand. Kristian von
Sydaiv i Vänersborg, som hon skänkt två
judeättlingar, av vilka en son blev
hovrättsnotarie och advokat i Göteborg, och en
annan son länsnotarie i Vänersborg. I Tyskland har
det funnits flera adelsätter med namnet Sydow, men den
sedan omkring 1730 i Sverlge levande familjen Sydow har
här icke erkänts såsom adlig (en
släktmedlem blev i egenskap av landssekreterare adlad
1830 i primogenitur, vadan han förut var oadlad). De
adliga släktlinjerna återfinnas i Gerbers privata
»adels-
(40)
kalender». Den till Sverige invandrade stamfadern
var saltkokare i Kalmartrakten.
Judeättlingen Jane af Sandeberg giftes med
läkafen Gershom W. Guinness i London, död 1927,
och Eleonora af Sandeberg med d:r med. Lundblad, f. d.
bataljonsläkare, lasarettsöverläkare i
Vänersborg, vilken hon skänkt 5 barn. Ofrälse
västgötiska allmogesläkten Lundblad
härstammar från ödegården i Ugglums
socken, och namnet antogs av Jonas Pettersson L., död
1824 som underofficer vid Västgöta kavalleri.
*
Emily Dickson blev hustru åt
Göteborgshandlanden Erik Olsson Wijk av en från
Viken å Hisingen härstammande ofrälse
allmogesläkt. Familjenamnet antogs av sjömannen
Erik Olsson Wik, död 1818.
Av judeättlingen Emily Dicksons döttrar har
Mary Wijk tre barn med ofrälse f. d. statsmiulstern,
göteborgslandshövdingen och riksmarskalken Oskar
von Sydow av samma såsom adlig icke erskända
släkt som i detta kapitel redan omnämnts.
Gerda Eriksdotter Wijk har varit hustru (skild 1924)
åt herr Weidenhjelm n:r 1314, ättens huvudman, f.
d. överstelöjtnant i Svea livgarde, f. d. adjutant
hos kung Oscar II, kabinettskammarherre, riddare av den
privata preussiska johanniterorden m. m. - Denna
allmogeätt räknar sina anor från
(41)
smålandsdrängen Arvid Laksson, som
öppnade handelsbod i Söderköping och vars
sonson Lars Larsson Weidman tjänade sig upp från
gemen soldat till kapten och som sådan fick adelskap
1694.
Av judelätlingen Gerda Wijks fyra döttrar
är Agnes Weidenhjelm biträde hos Biografiskt
lexikon i Stockholm, och Märta har två söner
med Bernhard Ewerlöf, underlöjtnant och
direktör i Stockholms Kexfabrik. Sistnämnda
ofrälse allmogesläkt tror sig härstamma
från Gästrikland men har sitt namn efter
Everlövs socken i Skåne.
JudeättlIngen Gerda Weidenhjelm har tre söner
med kammarrättsnotarien friherre de Geer n:r 312, son
av f. d. statsministern och landshövdingen i
Kristianstad.
Släkten har påstått sig vara »en
urgammal brabantlsk ätt, utgrenad i husen Hanial,
Brialmont, Geer», men detta påstående kan
icke urkundligen styrkas och betvivlas t. o. m. av den
eljest rätt godtrogne Elgenstierna. Greve Wrangel
omskar och förkastade utan vidare de tolv första
generationerna på familjens till riddarhuset
inlämnade genealogi. Till Finspång i
Östergötland inflyttade omkring 1620 Louis de
Geer, vars antavla på mödernesidan torde uppvisa
judiskt inslag. Namnet »De Geer», som betyder
kilen, gaffeln eller ljustret, torde ha tagits efter
släktmärket, eller vice versa. »De»
är nederländskans bestämda artikel och
ingalunda ett adelspredikat. Den till Sverige invand-
(42)
rade Louis de Geer var en typisk industririddare,
för vars metoder hans processer med Norrköpings
borgerskap äro belysande. Synnerligen olycklig är
ur rashygienisk synpunkt hans import av vallonska arbetare,
vilkas blod i stor utsträckning inficierat förut
rasrena nordiska släkter. Louis de Geer adlades 1641
och en gren av släkten fick 1797 titeln »baron
till Finspång».
I samband med ättens förmodade juderelationer
må nämnas att svenske adelsmannen B. J. L. De
Geer, nederländsk baron van Jutphas (död 1903),
var professor i hebreiska och österländska
språk, och av hans tolv barn giftes en dotter 1878 i
Utrecht domkyrka med Henry van Son, född 1856 i Patti
på Java, död i Amsterdam 1914 (från vilken
hon blev skild). En skriftlig förfrågan om hans
eventuella släktskap med judefamiljen van Son eller von
Son i Hamburg har icke besvarats.
Judemestisen Vilhelmina Bratts son Charles Dickson blev
läkare i Göteborg. Han har låtit
avmåla sig iklädd frimurarekostym och krönt
tavlan med sitt »adelsvapen». Han var riddare av
Carl XIII:s orden, nordstjärnekommendör och hade
sju barn. Hans dotter Harriet giftes med ofrälse
jordbrukaren Henning Schale, vilken hon skänkte fyra
judemestiser. Av dessa blev Henning Schale
överstelöjtnant och Sten Schale kapten i I.4 samt
svärdsriddare. Släkten, som utan bevis
förmenar sig kommen från Holland, fanns redan i
sjuttonde
(43)
seklets mitt bland Onsala sockens allmoge i Halland.
Robert Dickson blev överståthållare i
Stockholm. Hans utseende var tydligt judiskt. Han var
riddare av Carl XIII:s orden. Hans äldste son jur.
kand. Charles D. blev direktör i Svenska
bankförenlngen och Karl XIII:s riddare samt gift med
Ida Saphira Theel. Hans syster Eliza Dickson är hustru
åt friherre Barnekow n:r 230, kapten i N.
Skånska Infanteriregementet, kammarherre, riddare av
den privata johanniterorden m. m. Släkten är ej,
såsom påståtts, identisk med den gamla
mecklenburgska adelsätten Barnekow, varav medlemmar
på 1300-talet invandrade till Sverige, utan
uppträder tidigast å Rügen. Från
Danmark invandrade en medlem till Skåne, och Kristian
Hansson Barnekow fick 1664 introduktion i svenska
riddarhuset. En hans sonson fick i egenskap av
landshövding och generalmajor barontitel 1750.
William Dickson, styrelseledamot av Skaraborgsbanken i
Stockholm, fick fem barn, av vilka äldste sonen blev
löjtnant, den andre, Patrik, har varit österrikisk
ryttmästare och Hedvig är hustru åt greve
Hamilton n:r 86, f. d. ryttmästare vid Smålands
husarer, vilken hon skänkt tre judemestiser. Denne
påstår sig vara av samma släkt som de
engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma
från de franska hertigarna av Chatelherault, vilkas
nordiske stamfader med Gånge-Rolf skulle ha kommit
till Normandie, där hans ättlingar bl. a.
(44)
burit titlarna »sire de Beaumont, comte de
Mellent» m. fl. En famlIjemedlem skulle 1066 med
Guillaume-le-bastard ha kommit till England, där han
begåvats med 91 län och grevskapet Leicester!!...
Allt detta vidkommer icke den till Sverige invandrade
familjen Hamilton, vilken räknar sina anor från
irländaren Hugh Johnsson H. av osäker
härkomst, vilken tog svensk sold 1680. Hans broder
Malkolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp
från pikenerare till major och såsom sådan
fått begärt adelspatent 1664. Som överste
fick han 1689 titeln friherre till Hageby, och brodern Hugh
blev delaktig av baroniseringen. En den sistnämndes son
fick 1751 såsom generalmajor titeln »greve till
Barsebäck». Stammodern för hela
greveätten var en ofrälse handlandedotter i
Göteborg. - - -
Agnes Marika Charlesdotter Dickson hade sju barn med herr
Mörner n:r 91, ryttmästare vid Kronprinsens
husarer. Denna släkt säger, att den
härstammar från en romersk borgare och att
ättevapnet tillagts en krona av den
rödskäggige Fredrik v. Büren-Staufen. Till
svenska riddarhuset har dock inlämnats en geneaologi,
som börjar först i femtonde seklets mitt med en
brandenburgare Mörner. En Stellan Mörner, vilken
börjat sin bana såsom dräng i kung Karl IX:s
tjänst, fick såsom ståthållare
å Åland svenskt adelspatent 1627. Från
honom härstamma alla nu levande Mörner i
Sverige.
Av judeättlingen Dicksons sju barn blev Krister
(45)
Mörner hovrättsråd i Svea hovrätt,
Karl Mörner ryttmästare vid Skånska
kavalleriet, Marianne Mörner lärarinna, Greta
Mörner omgift med ofrälse översten
Tarras-Wahlberg vid Smålands artilleri,
överadjutant hos konungen, innehavare av 14
dekorationer, och Ebba Mörner har tre barn med baron
Wrede n:r 44, agronom i Lund och broder till släktens
huvudman. Ätten Wrede har falskeligen uppgivit sig vara
en gren av italienska furstehuset Colonna! Livlandssoldaten
Henrik Kaspersson Wrede »frälsade 1605 vid
Kyrkholm kung Karl IX:s liv, i det han lämnade denne
sin häst men blev själv av polackerna i stycken
sönderhuggen, varför hans barn begåvades med
Elimä fjärding samt i skölden en häst
med kunglig krona». Titeln »friherre till
Elimä» är av 1653. - - -
Judemestisen Karl Fabian Wrede är artllleriofficer i
Kristianstad, och systern Elsa har en dotter med
reservlöjtnanten friherre Bennet n:r 154, (=
»Benktsson»), av en skotsk släkt, som 1650
inkom till Sverige och där fick adelspatent 1675.
Barontiteln är av 1719.
Marianne Wrede har en son med garveriverkmästaren
Kuylenstjenta n:r 1304.
Emmy Charlesdotter Dickson giftes med Fredr. And. Lor.
Hallencreutz, ryttmästare vid Kronprinsens husarer,
adjutant hos konungen, svärdsriddare m. m. Han
återfinnes icke å riddarhusets stamtavla
över adliga ätten n:r 2015, en allmogesläkt
från byn Hallen vid Umeå, adlad 1756. - - -
(46)
Maggie Charlesdotter Dickson blev hustru åt herr
Löwenhjelm n:r 1791, överste och chef för
Norrlands dragoner, kammarherre,
svärdsordenskommendör m. m. Denna
hantverkaresläkt räknar sina anor från en
vallon, vilken som tornbyggare fått arbete i Sverige,
där han dog omkring 1560. Hans son blev pastor i Nor i
Värmland, varefter ättlingarna kallade sig
Norenius, senare ändrat till Nordberg. Gumme Gummesson
N. antog namnet Löwenhjelm; såsom assessor i
Göta hovrätt fick han 1725 adelskap.
Av judemestisen Dicksons fem barn är Karl
Löwenhjelm överläkare i Löt, Malmby,
Wilhelm L. ryttmästare vid Livregementet till
häst, Crispin L. f. d. ryttmästare och
direktör, och Amelle L. har fem barn med handlanden
Oskar Dickson i Stockholm av sistnämnda släkts
yngre gren, som hittills icke behandlats i denna
utredning.
Slutligen hade jordbrukaren James Henry Dickson fem barn,
av vilka Harriet blev gift med ofrälse jordbrukaren
Kristian Thesen från Norge och Kate med ofrälse
handlanden Tidholm i Örebro, medan Rolf blev advokat i
Örebro.
*
Det har stundom sagts att semialliansernas fara
överdrivits, »enär fortplantningen
upphör redan inom de första generationerna».
Denna uppfattning är falsk. Föreliggande studie
visar
(47)
att ensamt göteborgsjuden Hans-Heinrichsohn
Kalm-Calms representeras i svenska riddarhuset (och bland
pretentionsadeln) av ätterna Airth, Arrhenius von
Kapfelmann, Bagge, Barelay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet,
Bratt, Dickson, Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer,
Gren »av Rossö», Hallencreutz, Hamilton, von
Hofsten, Holst, von Eorn, Hästesko, von Jacobsson,
Kuylenstjerna, König, Lagerhjelm, Löwenhielm,
Mörner, Nauclér, von Otter, Ouchterlony,
Palmstierna, Posse, Printzensköld, Röhss, af
Sandeberg, von Seth, von Sydow, Tamm, Tham, Uggla,
Wachtmeister, Weidenhjelm, Wijk, af Wingård, Wrede,
Åkerman etc.
Släkten
Leopold
Jakob Israel von Berlin hade i 18 år varit judisk
rabbin i Prag, då han där övergått
till romerskkatolska kyrkan och 1674 blivit döpt,
varvid kejsaren själv varit dopvittne. Till följd
av en eldsvåda och andra omständigheter hade han
förlorat sina hus i Prag, så att han måst
begiva sig från Berlin till Hamburg, där han 1693
övergick till den »evangeliska läran». I
därvarande Mikaels församling återfinner man
honom under namnet Karl
(49)
Johan Leopold. Han råkade sedermera med sin hustru
och sina barn i stor fattigdom och begav sig då till
Sverige. Redan före 1696 finnes han antecknad i
Stockholms tyska församling. Han anhöll hos
svenska regeringen om hjälp, »damit ich als ein
nunmehro verfolgter und verlassener armer frembdling und
beständiger glaubens mitgenosse mit den meinigen
möge conserviret werden».
Karl XI hade lovat honom en tjänst, och hos Karl XII
påminde han därom samt sade, att han såsom
varande hemma i det hebreiska språket och i den
mosaiska lärans många dunkla punkter, kunde vara
till nytta för de studerande. Han blev slutligen
professor i Dorpat, där vi återfinna honom i
domstolshandlingarna. Han dog i Stockholm 1708 och hade
förutom tre söner, samtliga lydande namnet Karl
födda 1698, 1700, 1701, och döttrar, gifta
Hervich, Dölin, Pohl och Schlosshauer. Dessas
ättlingar äro alltså judemestiser.
En viss Karl Leopold finnes i Skåne-Vångas
kyrkbok 1722 antecknad såsom f. d. »juris
utriusque practicus et notarlus publicus caecarls». Med
Eva Leouin hade han sonen Sigfrid, som uppges född i
staden Sprengenberg i Sachsen, där en så
benämnd stad dock ej finnes. Han förmodas vara
från byn Springenberg i Böhmen, från vilket
land ju även den f. d. judiske rabbinen Karl Leopold
utvandrat.
Sigfrid Leopold inflyttade 1664 till Skåne,
där han livnärde sig som kvacksalvare och dog i
Vånga
(50)
1722. Med Helena Broomé (vilken släkt
falskeligen utgivit sig vara en gren av det kungliga huset
Anjou-Plantagenet) hade han 8 barn. Karl Adam Leopold blev
1708 såsom deltagare i kravaller utvisad från
Lund. I protokollet härom hette det: »Liksom
läkarna pläga avskära de lemmar som äro
angripna av obotlig sjukdom, för att de ej må
förstöra den övriga kroppen, så
bör man, på det att de i Leopolds själ
härjande lasterna ej måtte överflyttas
på andra, skilja Leopold från det akademiska
samfundet». Han begav sig till Tyskland, där han
blev kvacksalvare. Brodern Tomas Kristian Leopold var en tid
student i Lund men hemföll åt religiöst
svärmeri och började »att imitera apostlarnas
födkrok med fiskande vid Karlshamn och kontinuerade
därmed 12 år». Åren 1729-71
tillbringade han i fängelse, där han även
dog.
Brodern Ove Leopold utövade liksom fadern
kvacksalvareyrket i Skåne tills han 1720
»gruveligen mördades av sin egen dräng efter
doktorns egen hustrus råd och tillskyndan».
Doktorinnan, som var syster till majoren Gabriel Dahlberg,
adlad Dahlcrona n:r 1829, skänkte sin man 4 söner,
av vilka den yngste föddes i Kristianstads
fängelse. Om deras ättlingar kan, på grund
av förstörda kyrkböcker, intet upplysas.
Enligt en familjetradition skall dock den i Finland levande
ofrälse släkten Leopold härstamma från
någon av de här nämnda. Den finska
släktens stamfader, fältskären Johan Vilhelm
Leopold uppges nämligen ha
(51)
varit brorson till Daniel Leopold. Denne som på
1730-talet blivit tullförvaltare i Västervik,
avslöjades 1735 såsom förskingrare av 1,500
daler silvermynt av tulluppbörden och 4,000 daler
silvermynt ur tullkammarkassan. Han rymde då till
Danzig men återkom sedan på lejd och dog i
Västervik 1737. Med ett tyskbördigt fruntimmer
Schönbeck från Sölvesborg hade den
långfingrade tullförvaltaren 7 barn.
En dotter blev hustru åt löjtnanterna
Söderdahl och Rongo. Karl-Adam Leopold fick 1752 av
handelskollegum rätt att »idka och
försälja åtskillig slags tryckningar å
lärfter och skoblad i Stockholm». Han dog 1780 i
Norrköping såsom packhusinpektor. Med sin
första hustru Hobel hade han 4 barn. Döttrarna
blevo gifta Lindahl och Strömberger och sonen
Karl-Gustaf Leopold erhöll 1809 svenskt adelskap samt
introducerades å svenska riddarhuset under n:r 2207.
Den namnkunnige poeten avled 1829 utan att efterlämna
barn med sin danska hustru Sara Petronella Peterdatter
Fehman.
Slutligen kunde här tilläggas, att den finska
släkten Leopold gift in sina döttrar i
följande familjer: Appelberg, Bellander, Bolsman,
Bröijer, adlad Rosenbröijer n:r 187, Engelke,
Fabritius, von Fieandt n:r 128, Gardiemeister,
Holmén, Kullman, Nauelér, adlad Furuhjelm n:r
46, Nordin, Roman, Selln, Sirén, Ståhl m. fl.,
vilkas ättlingar således äro uppblandade med
det Leopoldska blodet.
Falska judiska
furstehuset Georgii
Bland ättlingarna borgarätten Branting med
föregiven härstamning från judekonungen
David.
Från den för sin harpolek och sina erotiska
snedsprång bekante judekungen David ben-Jesse och hans
frilla, soldathustrun Batseba härstammar enligt
»officiella» genealoger det georgiska furstehuset,
av vilket grenar ännu leva i Ryssland. Den semitiska
adelskalendern »Semi-Gotha» 1913, (sid.104)
omnämner den gren, varav en medlem furst Konstantin
Alexandrowitsch Bagration-Muchransky 1911 blev gift med
prinsessan Tatjana Konstantinovna, en sonsons dotter av
kejsaren Nikolaus I av Ryssland. Det georgiska furstehusets
ättegrenar föra något från varandra
sig skiljande vapen. »Semi-Gotha» visar en
fyrdelad sköld med hjärtsköld, som upptager
Kristi skjorta till erinran om kusinskap med Jesus.
Första fältet visar kung Davids harpa; det andra:
hans riksäpple; det tredje: spiran och
rikssvärdet; det fjärde: den slunga varmed
herdegossen David dräpte Goliat.
En till svenska riddarhuset inlämnad genealogi samt
en i Tersmedens kalender över ointroducerad adel 1886
tryckt historik uppge, att »en furste av denna urgamla,
högförnäma och lysande ätt omkring
år 400 från Kappadocien i Mindre Asien flyktade
till Mähren och därifrån i spetsen
för
(53)
en krigarskara kom till de träsk varpå staden
Venezia byggdes.» Här skulle dock de stolta
judeprinsarna nedsjunkit till simpla grevar av Curzola, men
släkten kom till ny makt sedan en av dess medlemmar,
Marius Zorzi, kallad »Den helige», år 1311
valts till Venezias doge eller hertig. Sedan nedsjönko
familjemedlemmarna åter till enkla grevar av Zumeli,
av Trau o. s. v.
Efter en misslyckad sammansvärjning måste
Pietro Giorgi omkring 1650 fly från Venezia till
Österrike, och en hans sonson inkom omkring 1710 till
Sverige.
Ätten gör anspråk på
samhörighet med serbiska konungahuset Kara
Georgievitsch, som i verkligheten härstammar från
f. d. svinaherden, mördaren och strätrövaren
Kara Georg Petrovitsch = »den svartmuskige Göran
Persson», en individ av obskyr extraktion och död
1817.
Till ätten uppges även höra de
österrikiska grevarna Georgi och andra adliga
Göranssöner...
Denna »urgamla, högförnäma och
lysande origtnalättartavla» hör verkligen
hemma i Fant-Asien. På svenska riddarhuset har den
georgiska genealogien varit en outsinlig källa till
munterhet, men det är obegripligt, att Tersmeden haft
djärvheten att införa den i sin privata
adelskalender. Med aldrig så litet genealogisk
skolning måste man genast upptäcka, att här
sammanförts diverse släkter som ej ha annat med
varandra gemensamt än namnet, Georgij, Giorgi, Zorzi,
Ge-
(54)
orgevitch o. s. v. Man kunde med lika stor
trovärdighet konstruera upp ett furstehus av alla
familjer Göransson och Jörgensson i Skandinavien,
ty de härstamma med fullkomligt lika stor sannolikhet
från Georgiens furstar och Venezias hertigar.
Elgenstierna har i »Svenska adelns
ättartavlor» helt kort och gott konstaterat, att
den svenska släktens förste kände stamfader
Peter Eberhard Georgii var född i Hamburg 1680
såsom son av » fiskbenfabrikanten Nikolaus
Jürgens» och omkring 1710 invandrade till Sverige.
Han lär ha varit en tilltagsen kvacksalvare under
pestens härjningar och dog 1725 som apotekare och
droghandlare i Stockholm. Han var farfarsfader till
lagmannen Karl (af) Georgii, som 1818 blev adlad och fick
ett vapen, upptagande bl. a. Davids harpa eller lyra. Den
adliga ätten utslocknade på mansidan med hans son
kaptenen Karl Ewert Abraham de Georgii, död 1890 i
Brüssel, där han efterlämnade fyra
döttrar med sin franska hustru. Av kaptenens
(ofrälse) systrar blev den ena hustru åt
Alnarpprofessorn Nathorst, som hon skänkte sex barn, av
vilka en son är tandtekniker i Nordamerika och en annan
general på Filippinerna, kallande sig
»Nathurst». En syster giftes med
hospitalsysslomannen Windahl i Lund, en annan med
lasarettsläkaren Anders Hansson i Simrishamn. En broder
blev lärare i agronomi samt har fyra döttrar; en
annan blev professor och inten-
(55)
dent vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Av den
sistnämndes fyra barn blev sonen Harry
bergsingenjör vid Järnkontoret. En syster till
denne blev hushållslärarinna i Uppsala, en annan
missionär i Kina och en tredje gift med fabrikören
Vollrath Westerdahl i Stockholm.
Ofrälse familjen Nathorst har oriktigt uppgivits
ursprungligen vara en engelsk adelsätt. Från
Breslau invandrade 1744 den schlesiske fältskären
och barberaren Johan Teofil Nathorst till Stockholm och blev
stamfader för den svenska släkten Nuthorst.
Abraham de Georgii's andra ofrälse syster blev gift
med, skildes från och omgifte sig
med föreståndaren för gymnastiska
Centralinstitutet Gabriel Branting av en borgaresläkt
från Norrköping. Den i kyrkböckerna
såsom hans son antecknade Hjalmar Branting, den
judiska marxismens store banérförare i Sverige,
död 1925 som socialistisk statsminister och excellens,
blev världsberyktad. Med en poliskommissaries dotter
hade han två barn, av vilka sonen senatorn Georg
Branting gjort sig känd såsom prosemitisk och
bolsjevistisk försvarsadvokat, senast till
förmån för de spanska
rödbanditerna.
En den först invandrade Hamburgerkvacksalvaren
Georgiis sonsons sonson skograktaren O. D. Georgii bortlade
sitt namn och kallade sig Gustafsson; han lär ha
ättlingar i Norrland.
Hans broder ofrälse skeppsklareraren Axel Geor-
(56)
gii Stockholm var mer »högförnäm och
lysande» och lät 1886 införa sig i Tersmedens
privata adelskalender såsom »huvudman för
ointroducerade adliga släkten Georgli».
Såsom ovan visats är släktens adelskap ett
falsarium och Tersmeden nekade att återintaga
släkten i sin kalender 1899. Av skeppsklarerarens sex
systrar giftes en med stationsinspektoren Löfroth.
Andra kvinnliga släktmedlemmar blevo hustrur
åt resp. rådmannen Rådberg i Örebro,
kyrkoherden Hasselroth i Stockholm, jordbrukaren Ramstedt,
majoren Wollert, förvaltaren Torsell i Björklinge
o. s. v.
Hustrun Georgii Hasselrot har sex barn, av vilka en
dotter gifts med en fil. d:r Holm i Charlottenburg i
Tyskland; en son blev apoteksbiträde i Malmö; en
trädgårdsmästare i Posen; en
extralärare i Södertälje och en löjtnant
vid Dalregementet. Hasselroth eller Hasselrot är en
allmogesläkt från Dalsland.
Ovannämnde Ramstedt, vars moder hette
Abrabmsén, hade en dotter, gift med adjunkten fil.
kand. Hellman i Stockholm, och en son, som blev
jägmästare i Grönbo. Hans dotter blev gift
med en byråchef Lindeberg i domänstyrelsen.
Bergsarbetarsläkten Ramstedt har tagit namn efter
Ramshyttan i Nora bergslag.
Förutnämnde majoren Wollert, ordförande i
styrelsen för Sala sparbank, för Wästmanlands
brandbolag, för Västerås
hypoteksförening m. m.,
(57)
har två barn, av vilka sonen Arvid är kapten
vid Västmanlands regemente. Ofrälse släkten
Wollerts förste kände stamfader var född i
Stralsund och dog 1810 i Sverige, där han tjänat
sig upp till officer.
På rlddarhuset har den falska fursteätten
endast representerats av två adlade medlemmar (n:r
2258), men på kvinnosidan har det georgiska blodet
spritts till talrika andra familjer, bl. a. falska engelska
adelsätten Nathorst.
Möbeljuden Levins
ättlingar
Ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt,
Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt,
Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck,
Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre,
Montgomery Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay,
Rehbinder, Ribbing, Ridderstad, Roos af
Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt,
Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen,
Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af
Ålderstam», m. fl.
Enligt en kunglig resolution av 1723 »borde alla
judar, landstrykare, etc. fasttagas och till kronans
(58)
arbete brukas». År 1741 förordnades
ungefär detsamma om »Judar, savoyarder,
lindansare, comoedianter m. fl. gycklare, vad namn de hava
månde, tartare och zigeuner, som med varjehanda
ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga
menige man stort besvär och olägenhet».
Enligt en förordning av 1748 skulle dessa judar o. a.
sättas till kronoarbete eller slita intill 30 par
spö.
Med kännedom om denna antipati gentemot judarna
förefaller det rätt märkligt, att en 1748
till Sverige invandrad judeyngling kunde skaffa sig en
privilegierad ställning såsom kungafamiljens
homme d'affaires och vid sin död lämna tre
fideikommiss och ett stort kapital i arv åt sina
ättlingar. Så var emellertid fallet med den s. k.
»hovjuden» Levin.
Förefintliga notiser om denne överträffa
varandra i smutskastning, och om möjligt ännu mer
nedsvärtande äro de muntliga utsagorna; vi vilja
härmed fullt opartiskt lämna en del upplysningar
som stödja sig på hittills otryckta
arkivhandlingar, framför allt pastorn Strandbergs
liktal över Levin samt sonens, slavhandlarkaptenen
Levins memoirer.
Den s. k. hovjuden Levin föddes 1733 i Fredericia
såsom son av en judisk barberare och
fältskär, vars förfäder varit kramjudar
och växlare i Frankfurt a. M. År 1748, vid 15
års ålder, invandrade Levin till Sverige och
uppehöll sig i Skåne, tills han 1751 kom till
Stockholm. Han skildras vid
(59)
denna tid som »ung, livlig och med ett behagligt
yttre».
Efter förutgången beredelse och undervisning
av fil. mag. Petrus Zachrisson Munk upptogs Levin 1752 i
svenska statskyrkan, varvid kungaparet täcktes
tjänstgöra som faddrar vid hans dop i
Maria-Magdalenakyrkan. Han tog därvid efter dem namnen
Adolf Ludvig, vilka sedermera alltjämt gått i arv
inom släkten Levin. Förmodligen var detta namnval
första upprinnelsen till den ofta upprepade
antydningen, att den döpte juden skulle varit en
frilloson till kung Adolf Fredrik, tillkommen då denne
ännu blott var protestantisk furst-biskop i
Lübeck. Men då kan man på samma grunder
påstå att den åt drottningen av Anders
Andersson Raiser skänkte morianen
Couschl-»Badin» vore en son av kungen, ty
även han döptes 1768 med namnen Adolf Ludvig, och
denne nådde f. ö. ännu högre på
rangskalan än »hovjuden», i det negern blev
hovsekreterare och assessor samt upptogs i frimurarorden. -
Även om Adolf Fredrik faktiskt efterlämnade
bastarder (en sådan med namnet Fredriksson nämnes
i brev av änkedrottningen till Gustav III), kan
påståendet om hovjuden Levins kungliga
härstamning förvisas till myternas område.
Levins dop väckte emellertid uppseende av en annan
orsak. Han ansågs nämligen vara »den
förste jude som i Sverige låtit döpa
slg». Sistnämnda påstående är
emellertid också falskt, enär i
förutgångna århundrade flera mosaiter
omtalas, som
(60)
för att få bo i landet övergått
till statskyrkan. År 1681 blevo exempelvis Israel
Mandel och Moses Jacob med sina familjer, tillsammans 28
personer, döpta i S:t Gertruds tyska kyrka i Stockholm
i närvaro av konungen och änkedrottningen samt
hovet.
Redaktören B. Schöldström (av
sadelmakaresläkten Schylström af Skyllerstad)
skrev på sin tid att »den s. k. hovjuden Levin
var en dansk Israelit, vilken kommit till Stockholm och
här användes av det dåvarande kungaparet som
dess homme d'affaires i varjebanda finansiella
transaktioner, ej sällan av ganska betänklig natur
(pantsättning av kronjuvelerna o. d.). Levin själv
var också en stora tvivel underkastad baddare, och han
lär ej ens generat sig för att dra sina egna
rasfränder vid näsan. Så berättas det,
att han av tyska judar, vilka beredde sig att inflytta till
Sverige, fått en stor summa att för deras
räkning uppköpa jord, som kungen och kronan
ägde å Kungsholmen. Men köpet hördes ej
av, och pengarna voro försvunna. Då judarna
sände ombud till Stockholm för att fordra
redovisning av Levin, funno de ej någon
trosförvant L. utan en luthersk godsägare L. Han
hade nämligen låtit högtidligen döpa
sig och som ägare av Muskön stiftat det
fldeikommiss, vilket där ännu äger
bestånd; de judiska pengarna hade den fromme Iutherske
Levin där nedlagt, och där förblevo de
liggande».
År 1758 ingick Levin, som då var
handlande i
(61)
Stockholm, äktenskap med Maja Andersdotter Becker,
dotter av en hovbetjänt och fick med henne elva under
åren 1758-81 födda barn.
»Herrens välsignelse utbredde sig på ett
sällsynt sätt även i andra avseenden
över handlanden Levin», sade pastorn Strandberg i
liktalet.
»Levin erhöll med sin hustru en hemgift, vilken
han med sin ras medfödda förkovringsgeni genom
ordning, drift och arbetsamhet sedermera så ansenligt
förökade, att han oavsett de utgifter som gjordes
på den hastigt tillväxande familjen vid 40
års ålder redan ansågs för rik.
En av LevIns viktigaste inkomstkällor var
möbelhandel.
Han införskaffade arbetare från England och
Tyskland och etablerade dem, så att inom få
år gjordes i huvudstaden de vackraste möbler,
vilka förr med stor kostnad hämtats från
utlandet.»
Handlande Levin antogs också 1766 att som
uppköpare vara riksrådet Horn följaktig
på dennes danska resa i samband med svenske
kronprinsens förbindelse med en dansk prinsessa (av
familjen Oldenburg). Denna resa omtalade Levin ofta, och man
hörde honom säga att han på densamma
tjänade 3 tunnor guld, den tiden en betydlig
förtjänst. Man kan svårligen fatta hur en
kommissionär kan göra en dylik vinst annat än
genom bedrägligt förfarande. Så tänkte
också hans samtida.
En idé om Levins anseende får man genom att
läsa en i Lunds universitetsbibliotek i manuskript
(62)
bevarad dikt över en batalj mellan Levin och
Zettersten på Stortorget i Stockholm 1766:
»När juden omvänder sitt
hjärta till Gud,
då gör han det såsom hans
fäder:
de voro väl judar omskurne till Gud,
de gräto och rev sina kläder -
dock voro de falska och fulla av flärd,
allt gjorde för vinning och nytta;
nu hålls de för skälmar av lekman och
lärd
evart de i världen må flytta.
Den juden i staden som lindrat sin tro,
behåller sitt judiska hjärta.
Hans avsikt har varit att här hålla bo,
oss Kristna att skinna och svärta.
En bov må ej lidas i konungens borg,
i börsen man våge bataljen
och snorre så länge på gator och
torg
tills man får kanaljen i galgen.
(Rom. 2, vers 17 till slut.)»
Vid granskning av en del halvförmultnade papper i
Leckesholmsarkivet fann bibliotekarien Wieselgren
några av hovjuden Levin skrivna brev, vilka verkligen
sprida ett ljus i det inre av frihetstidens historia, som
till varning ej bör undanhållas andra tider.
En i Göteborg född Anders Andersson Raiser hade
tjänat sig upp till svensk kapten och gift sig
(63)
med en rik och fåfäng dansk jungfru, vars
pengar förskaffat honom de danska
överstelöjtnants- och
étatsrådtitlarna. Genom att muta adliga svenska
riksråd lyckades han, mot vederlag av ett
»lån» till kungen, köpa svensk
landshövdingtitel. För att också kunna
få Svärdsorden, använde han sig av hovjuden
Levins. förmedling, som »alla visste vara
mäktig att slikt uträtta», - enligt judens
egen försäkran. Levin vände sig direkt till
kungen och kunde i dec. 1767 skriva: »Hans
Majestät har varit so nådig og skickat bod
på mig i dag at få vette m. hr förnamb og
sagt mig at han nembt m. b. til ridd. af svärdsorden.
Han bad mig ock fråga m. b. om han hade att låna
honom enn 60,000 dir s:mt samt åt drottningen 120,000
dir på ett år, vilket jag låfte skrifva m.
h. till och förseekrade om glorligt våre at det
skier.»
Deras majestilter fingo »lånet», men
Levin beräknade sig av långivaren en provision av
1,100 daler s:mt. Den nye svärdsriddarens protester mot
judens procenteri tystade denne med förespeglingen om
ett kommendörskors. I maj 1768 lät kungen
hälsa Raiser att han ej glö
