HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

6

 22

HEMBYN OCH SLÄKTEN

 

I mitten av 40-talet byggde den franska armén den första vägen mellan Tafraoute och Tiznit. Sedan började männen från Souss åka framför allt till Casablanca som växte mycket vid den här tiden.

När jag föddes var min far och mor bönder, men jordbruket räckte inte till för den nya generationen sa far for också till Casablanca. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, och vet inte ens om han var hemma när jag föddes. Jag föddes i byn Douar Ait-Mar, hos Tahala-stammen, nara Tafraoute i Anti-Atlasbergen, troligtvis omkring 1946. Men det kan ha varit något annat år. Om man frågar min mor även i denna dag 1989 vilket datum det är, eller vilket år, så tror jag inte att hon vet det. Hon är analfabet och har aldrig haft en almanacka. Det enda som räknas är vilken årstid det är, om det är vinter eller sommar. Varje säsong kommer igen, den dateras inte. Så tiden för henne går runt, inte framåt! Däremot kan hon referera till en viss händelse som folk kommer i håg, om det var en stor händelse, vill säga, t ex en viss epidemi eller katastrof. Min mor är alltså, som så många andra i Marocko, analfabet. Hon har aldrig lämnat området, för henne slutar världen vid bergens horisont i byn. Hennes värld är byn, grannbyn och stammen.

Så snart jag orkade fick jag hjälpa mor med arbetet ute på fälten. Jag hade en äldre bror som fick följa med far till Casablanca. Jag tror att folket i byn ville ha många barn bara för att få hjälp med arbetet på fälten. Barnen var dessutom ett slags ~ pension som "växer".

 

Föräldrar och syskon

Min mor födde åtta barn. Först föddes Mohamed, sedan en flicka som hette Khlija. Hon dog av någon sjukdom. Det fanns ju varken sjukhus, läkare eller sjuksköterska i vår by, ej heller

i Tafraoute, eller någon annanstans i hela området. Därefter föddes jag och efter mig Abdallah och efter honom Lahcen. Efter Lahcen föddes Ali och efter honom två pojkar till, Brahim och Mustafa, som båda dog av sjukdom. Abdallah, Lahcen och Ali lever i dag i Casablanca, men för ca 12 år sedan dog Mohamed.

23

När jag var ungefär fyra år sände mor iväg mig till en koran-skola för att jag skulle lära mig läsa och skriva Koranens språk, arabiska. I varje by fanns en moské och "fquih", en religiös lärare som kunde tillräckligt mycket för att lära ut grunderna i läsning och skrivning. Han ansvarade också för moskén, som är en plats där folk kan samlas till bön, samtidigt som det är en skola för barnen där de lär sig Koranen utantill samt lär sig läsa och skriva. Vår fquih, Sidi Souleiman, var inte från byn utan kom långt därifrån, eftersom vi inte hade någon med sa "hög" utbildning, alltså någon som kan läsa och skriva arabiska någorlunda. Det var han som skrev och läste brev åt byborna, till exempel de brev som mor skickade till far i Casablanca. Det var också han som förmedlade, tolkade och förklarade Koranen och islam åt byborna. I islam finns inget prästerskap. Ordet fquih betyder bara "den lärde" som arbetar i moskén som lärare och "imam". Imam är den som leder bön. Men vilken muslim som helst kan leda bön. Varje lärd människa kallas fquih.

Det fanns omkring familjer i byn och varje dag åt den religiöse läraren i något av hushållen, som turades om att stå för hans mat. Han kom bara hem till någon, om mannen fanns där, annars fick kvinnan göra i ordning ett tallrik mat som överlämnades till honom.

En dag skickade alltså mor iväg mig till honom för att jag skulle lära mig Koranen, samt läsa och skriva. Jag visste inte hur man bar sig åt. Jag gick bara fram till honom och sade, att jag hade kommit för att bli hans elev. Han tittade elakt på mig. "Gå härifrån", sade han, "du ska jobba på fälten. Du är inte skapad för att läsa eller skriva eller lära dig Koranen."

Senare fick jag veta att han blev arg för att jag inte hade haft med mig någon present till honom. Själv blev jag både arg och ledsen och försökte hämnas, har min mor berättat. När det var min familjs tur att ansvara för hans mat skickade mor iväg mig med ett paket till moskén. Det gick till så att man knackade på dörren och så sträckte han ut handen och tog tallriken utan att titta ut, eftersom det vanligen var kvinnor som gick dit. På vägen dit bytte jag ut min mors mat på tallriken mot lite skit. Han blev så arg att han slängde tallriken efter mig när jag sprang därifrån. Det blev en skandal i byn.

Om jag hade fått gå i koranskolan hade jag kanske kommit i kontakt med de andra barnen, men i stället fick jag börja arbeta ute på fälten. Jag lekte nästan aldrig i min barndom,

24

utan jag fick lära mig att stiga upp mycket tidigt för att laga mat och mata djuren; vi hade en ko och får på den tiden. Om jag hade några leksaker? Aldrig! Jo, en gång. När min far skulle gräva en brunn nära huset såg jag hur han gjorde. Det tog honom flera dagar med slägga och handborr för att göra hal i marken. Sedan stoppade han ned svart krut och en stubintråd. En gång nar jag var ensam hemma gjorde jag som jag hade sett far göra, men jag stoppade in krutet och stubintråden under en stor sten. Smällen hördes över hela byn. Det var den enda gången som jag minns att jag lekte.

Byn var mycket fattig men självförsörjande. Människorna odlade allt de behövde och hunger existerade inte. Man arbetade väldigt hårt. Klimatet är hårt och vattentillgången var redan då knapp. Men trots att människorna förde en hård kamp för livets nödtorft, var de fria och hade den oberoende människans värdighet och stolthet. Det fanns inga tiggare eller tjuvar, och brottsligheten var obefintlig. Alla tillhörde samma stam. Inga främlingar bodde i byn. Man gifte sig med folk från byn, eller möjligtvis från närmaste grannby men inte bortom den.

Religionen hade ett väldigt starkt grepp om människorna i byarna. Den muslimska läran var allt som stod människorna till buds för att tolka de stora livsfrågorna. Bad någon inte sina böner fick snart hela byn reda på det. Det ansågs och anses fortfarande skamligt.

Den "sekulariserade" världsliga makten i området fanns efter fransmännens ankomst i Tafraoute för där bodde den "kapten" som var kommendant för kolonialmakten. Alltså blev Tafraoute centrum för makten. Från min by var det 17 kilometer dit, om man tog stigen genom dalgången. Det fanns fortfarande ingen väg. Men fågelvägen, tvärs över bergen, var det inte mer än kanske fem kilometer. I Tafraoute var det "souk", d v 5 marknad, varje onsdag. Men vi gick sällan dit eftersom det fanns en söndagssouk i Tahala, som låg halvvägs. De här marknaderna spelade även en viktig social roll. Folk träffades inte bara för att göra affärer. Man klädde upp sig för att vara fin-klädd när man skulle möta människor från andra områden. Det pratades "politik", förmedlades nyheter och spreds rykten. Det var på marknaden som min far 1956 valdes till hövding, shejk, för vår stam. Hos oss berber blir man inte automatiskt ledare för att man är son till en hövding. Man valdes. Min far hade slagits mot fransmännen, och i Casablanca hade han blivit intresserad av politik och gått med i självständighetspartiet (Istiqlal) 1953 och därför såg folket i byn upp till honom.

25

Så på marknaden, 1956, fick han nästan alla röster och blev stammens nye hövding (på arabiska "shejk" och på berberiska "amghar", den störste) och folk i stammen började kalla "Ben Shejk", d v 5 shejkens son. Därigenom kom han ocksa att representera den centra la makten ("inri kesdepartementet") i stammen efter självständigheten i Marocko.

Vår by, och varje berberby, hade alltid styrts av en "djamåa", en grupp på 12 av byborna valda män som bildade en styrelse (tinget). De samlades så ofta de kunde och diskuterade läget i byn. Det var inga formella möten utan de bara träffades och satte sig någonstans. I princip kunde vem som helst av männen delta i dessa möten och de flesta som deltog var respekterade män. Åldern spelade en viktig roll, för "de äldre är visare än de yngre", och man lyssnade mer på de äldre. Efter-som byn var sa isolerad, diskuterades mest praktiska frågor, till exempel huruvida man skulle bygga en gemensam bro eller när skörden skulle äga rum. Jorden var inte skiftad utan en bonde hade mark lite överallt i området nära byn och man måste enas om tid för sådd och skörd.

Min far deltog i det långa kriget mot fransmännen som slogs för att erövra den marockanska landsbygden. Kriget pågick i 25 år innan fransmännen lyckades erövra vårt område. Min far deltog i det sista slaget vid Ait Abdallah, 1934. Fransmännen besegrade oss och byggde därefter en militärförläggning

i Tafraoute. Våra män blev förstås mycket besvikna. Hela var kamp var styrd av islamiska principer. Det var ett slags "jihad", den islamiska plikten, mot orättvisan.

 

 

 

  Nästa sida



Den första och enda bild av
mig som barn (8 år gammal?)


Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.