HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

12

 35

CASABLANCA

 

När de första franska soldaterna sändes över till Marocko för att upprätta "protektoratet", steg de iland vid en liten fiskeby, "Anfa", vid Marockos atlantkust. Sextio år senare hade fiskebyn vuxit till Afrikas fjärde största stad. 1968 bodde var tionde marockan i Casablanca, ett snabbt växande centrum som, likt så många andra städer i tredje världen, suger åt sig landsbygdens befolkning.

Casablanca är en ung stad och liknar ingen annan stad i Marocko utan har sin egen karaktär. Centrum av Casablanca, där hotellen och de större affärerna ligger, skulle kunna vara vilken annan europeisk stad som helst i Medelhavsområdet, och där finns mycket litet som är genuint marockanskt. Stadslandskapet domineras av 10- och 15-våningsbyggnader, vilka byggdes vid uppsvinget efter andra världskriget. Husen flankerar i dag den breda "De kungliga väpnade styrkornas avenue" fram till "Mohamed V:s" torg, tidigare "Place de France". På andra sidan torget ligger den gamla Medinan ("medina" betyder stad på arabiska), där de ursprungliga 20 000 invånarna bodde när fransmännen anlände. I dag, 70 år senare, har ca 3 miljoner människor lyckats tränga ihop sig på ungefär samma yta.

I början expanderade staden i alla riktningar från "Place de France". Européerna bodde i de centrala delarna. Ett distrikt, Maàrif, blev under kolonialismens tid huvudsakligen spanjorernas hemvist. Omkring 1930 tilläts marockanerna att flytta in i ett nybyggt europeiskt" område, nya Medinan, som snabbt ökade sin folkmängd till 185 000 invånare 1960. Majoriteten av Invånarna i dessa nya stadsdelar kom från den marockanska medelklassen, som bestod av snart sagt varje marockan som får lön för sitt arbete: arbetare, offentligt anställda, kontorsfolk, lärare och affärsinnehavare. Det var i dessa kvarter som städernas nationalistiska organisationer slog rot och sög upp sina första anhängare. Kanske trodde fransmännen, när de byggde den nya medinan, att de skulle kunna isolera infödingarna från européerna i centrum men i så fall slog deras planer fel. När dessa stadsdelar förvandlades till baser för stadsgerillan fick de franska myndigheterna mycket svårt att tränga in i gerillans styrkepunkter. Under sin tid fick fransmännen också bekymmer med den snabbt växande, illegala och helt okontrollerbara byggnationen av slumområden i städernas utkanter. Kåkstäder började uppstå på 20-talet och växte oerhört fort under 30-talet.

36

De blev kända under namnet "bidonvilles" (slumstäder), därför att det viktigaste byggnadsmaterialet för att slå upp dessa slumbostäder bestod av konservburkar - på franska bidons - som plattades ut och användes till väggar och tak. De största slumområdena i Casablanca är "Carnéres Centrales" (59 000 invånare 1959) och Ben M'sik (97 000 invånare 1959). Andra kåkstäder byggdes snabbt upp varhelst det fanns någon markägare som var villig att hyra ut land eller där de nya stadsborna fann en öppen och obebodd plats. De kommunala myndigheterna har aldrig juridiskt erkänt dessa stadsdelar, och ingen skjulinnehavare vågar därför förvandla sitt plåtskjul till en permanent bostad av rädsla för att myndigheternas röjningsmaskiner en dag ska jämna hela kåkstaden med marken. Ungefär 30 procent av Casablancas totala invånarantal bor i dessa bidonvilles, ghetton som en dag kan komma att svälja hela staden. Här existerar en subkultur, som människor har levt i under årtionden, till hälften isolerade från invånarna i själva staden. Människorna i dessa ghetton är fientliga mot myndigheterna men kanske ändå inte beredda att försvara sig eftersom de ar sa sårbara och har så mycket att förlora. Staden, vare sig det finns jobb där eller inte, är bättre än landsbygden, anser de. De vill inte återvända till sina mera miserabla hembyar. Praktiskt taget varje aspekt av deras liv är föremål för myndigheternas administrativa kontroll: tillstånd att bo i kåkstaden, arbetstillstånd, ID-papper1 tillstånd för barnen att gå i skola o s v. De måste vara försiktiga för att inte förlora det lilla som staden har att erbjuda dem.

Marginalerna för att överleva är så små att det inte finns svängrum för "politisk extremism" i dessa ghetton - de brödlösa vågar sällan uttala sympatier för militanta lösningar, allra helst om det rör sig om utländska och importerade politiska idéer. De har inte råd att vara revolutionärer. Å andra sidan kan dessa bidonvilles explodera i hat och terror när de brödlösa inte längre har något att förlora. Så hände i Casablanca 1965.

"Inte av bröd allena", hade någon sagt i en av den marockanske författaren Driss Chraibis noveller (på franska). Han kunde säga det, ja. Det var en bild, en symbol, men han kunde förvisso säga det. Socialisterna kunde unna sig lyxen att påstå att han behövde någonting annat än bröd. Här, i slumstaden, fanns det inget bröd. Inte en brödsmula. Ingenting annat än en upplöst och undertryckt mänsklighet, vars medlemmar lyckades utveckla sina benstrukturer men det var också allt. Och barnen, dessa skockar av barn, uppe innan

37

solen och nakna, med utspända magar och enorma ögon, sökande efter sopor. Om de fann några brödsmulor var det Guds välsignelse. Men de fann politiska pamfietter. De förde med sig hem trakom, stafylokocker och den uppgivenhet inför varje prövning som de vuxnas ideologier pådyvlade dem. Här har dessa barn, och de som väntade på barnens återkomst, bara ett mål: att en dag kunna säga att de haft nog bröd för att leva...

Om bröd saknades fanns det skräp som samhället inte haft användning för: rostiga konservburkar och gamla, ruttna papplådor. Lådorna blev väggar och sönderklippta burkar blev skjultak. Men alla dessa levande ben väntade på en revolutionär ideologi som skulle förvandla dem till ledarsoldater... De satt hopkrupna, som lemlästade, framför sina skjul och iakttog solen som steg upp öster om "Eden" och som varje dag gick ned i väster om detta "Eden". Och utan tvivel såg de, som at annat än bröd, längre bort än solen. Transistorapparater sköljde mysticism och statistik över zonen, produktionsnormer och hymner. Öron kunde fortfarande höra och munnar producera saliv, medan magarna smälte ljudet av allt detta livets goda; alla dessa konsumtionsvaror som öst och väst hävdar att man äger och som de kastar i ditt ansikte innan de släpper bomber och raketer. Båda var av samma ras. De kunde antingen kriga eller älska. Här fanns det en annan mänsklighet. Ibland sökte sig en solstråle ned för att lysa upp porträttet av en ledare långt inne i ett skjul. Och därför hände det: porträttet slogs i bitar och slängdes i kloakvattnet som flöt fram mellan skjulen.

Motståndet på landsbygden mot kolonialismen fanns på alla fronter: politiskt, kulturellt och även som väpnad kamp. Nationalisterna i städerna från 40-talet förde med sig politiska idéer till städerna, idéer men också partier, tidningar, fackföreningar och ideologier. Ett "modernt" borgerligt motstånd influerat av västerländsk ideologi. Souassa i Anti-Atlas lade ned sina vapen 1934 för att fortsätta motståndet under andra former och många deltog i den första viktiga industristrejken 1936. Huvudarenan för den politiska omvandlingen av souassa blev Casablanca, en stad nästan helt uppbyggd på immigranter, bland vilka berberna från Höga Atlas och Anti-Atlas var talrikt representerade. Och eftersom Casablanca är landets kommersiella och industriella centrum, blev det som hände där politiskt i hög grad synonymt med landets politiska utveckling i sin helhet.

38

 

 

39

 

  Nästa sida


Som lärare - med mina elever -
i lärarhögskolan i Casablanca 1963

Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.