HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

17

56

NYKOLONIALISMEN

 

För Paris gällde det att försvara de enorma investeringarna av franskt kapital i Marocko samt att satsa alla krafter på att hålla tillbaka den växande motståndsrörelsen i Algeriet.

Före kolonialismen styrdes Marocko av s k sultaner som valdes av en grupp "ulama" (d v s religiösa auktoriteter; singularis: "alim"). Marechal Lyautey, den förste franske militärguvernören i Marocko, som var en övertygad fransk monarkist, förvandlade det marockanska sultanatet till monarki och sultanen till kung "a la francaise". Islam förbjuder nämligen monarki. När kolonialismen kom till Marocko så var det för att försvara monarkin och därför skrevs ett protektoratsavtal mellan kungen och Frankrike. Bönderna revolterade och omringade staden Fes, dåvarande sultanens huvudstad. Franska armén marscherade in i Marocko (som Sovjet gjorde 1980 i Afghanistan) för att försvara den hotade marockanska regimen.

Kolonialismen i Marocko varade i 45 år.

När den franska kolonialismen hotades allvarligt av det växande motståndet bad den om hjälp av den marockanska monarkin för att "försvara" nykolonialismen i dess nya ekonomiska, kulturella och politiska former. "Protektoratet" fortsätter men i en ny "världsordning", där imperialismen inte längre behöver använda direkta militära insatser så länge de lokala quislingarna som Hassan II, Najibullah eller Pinochet kan klara sig själva.

Efter självständigheten samlades all makt hos kung Mohamed V, tidigare sultan. Han höll de borgerliga politikerna i ledband genom att lova allmänna val "när landet var moget; ibland släppte han fram några av dem till maktens "köttgrytor" genom att slänga åt dem några platser i sin regering. I själva verket förändrades väldigt litet av den gamla koloniala ordningen. Den försågs bara med en nationell fasad. 1958, tre år efter självständigheten, satt fortfarande franska domare i spetsen för domstolarna. Franska och judiska officerare innehade många av de högsta Posterna inom armen, franska lantbrukare satt i full kontroll på små stora gods och franska industrimän höll i trådarna för nästan hela den moderna industrisektorn: transporter, gruvor, tillverkningsindustri, dagspress, banker, näringsliv o s v.

Handeln fortsatte att flöda i riktning mot metropolen.

57

Den marockanska exporten var som vanligt inriktad på fosfat och apelsiner. Dyrbar utländsk valuta, som behövdes för att utveckla en industriell bas, användes i stället till import av jordbruksprodukter, såsom vete och socker, vilka lätt hade kunnat odlas på hemmaplan. I stället inriktades jordbruket ensidigt på produktion av speciella exportvaror. Utländsk valuta slösades också bort på finansiering av lyximport till en växande överklass inklusive den stora utlandskolonin.

Istiqlalpartiet samarbetade effektivt med palatset och utländska kapitalintressen för att upprätthålla ordningen och etablerade också statlig kontroll över många oberoende grupper som hade bildats under kampen för självständighet. De borgerliga politikerna var oförmögna att vrida den politiska makten ur palatsets händer.

I takt med att den ekonomiska situationen försämrades genom en ökande kapitalflykt efter självständigheten, ökade strejkerna både i antal och intensitet. Städernas arbetare, vilka hade utgjort basen i självständighetsrörelsen, var redo att slåss för något mera än bara en nationell fasad. De borgerliga politikerna svarade på arbetarnas krav med att sätta in strejkbrytare under polisbeskydd. Ledningarna för fackförbunden avlägsnade sig allt mer från lstiqlalpartiet. Till sist splittrades partiet och dess vänsterflygel blev det nya UNFP (Union Nationale des Forces Populaires). I själva verket var inte kampen inom Istiqlalpartiet ideologiskt. Det var en maktkamp som kungen själv och hans son "kronprins" Hassan (dagens Hassan Il) planerade för att splittra ett parti som skulle kunna konkurrera med monarkin om makten. Den s k vänsterorienterade delen av Istiqlalpartiet, som också bestod av opportunister och karriärister, bildade UNFP och var lika villig att samarbeta med monarkin bara de fick några "smulor" av kungens makt. Palatset kunde för en tid pacificera de nya "militanta" vänsterledarna genom att erbjuda dem flera viktiga poster i ett nytt kungligt kabinett, som bildades i december 1958, under ledning av Abdallah Ibrahim (från UNFP) som premiärminister. De viktigaste posterna som inrikesministeriet (polisen) och försvaret hölls dock alltid under kunglig kontroll. Och det var precis under denna UNFP-regering som dåvarande kronprins Hassan (arméchef) krossade den folkliga revolten i Rif genom att begå ett folkmord och ett blodbad på tusentals oskyldiga invånare i 100-tals byar i Rif-området.

Någon månad senare slog kungen till mot själva UNFP.

58

Partiets tidningar förbjöds, mängder av dess funktionärer arresterades och Ben Barka, som befann sig utomlands, tvingades gå i exil sedan han hade anklagats för att ha deltagit i en komplott mot kronprins Hassan. Ben Barka var hovets matematiklärare åt prins Hassan (som senare blev Hassan Il). Ben Barka bidrog till att ge monarkin legitimitet genom att han, som ordförande i den första marockanska "konsultativa församlingen" (en sorts låtsasriksdag utan befogenheter>, föreslog i ett officiellt tal åt Mohamed V att utnämna prins Hassan till kronprins trots att Marocko aldrig har haft en ärftlig monarki. I maj 1960 upplöste kungen sin regering och tog själv över posten som regeringschef.

Palatset motsatte sig en utveckling av industrin och också en fortsatt utbyggnad av städerna: båda faktorerna skulle kunna leda till att den sociala basen breddades för antirojalister. En sådan utveckling skulle också kunna stärka den nationella flygeln inom det marockanska borgerskapet, något som i sa fall skulle kunna leda till krav på en verklig pluralism och på parlamentarism och därmed ett minskat inflytande för det kungliga palatset.

Kungen valde därför att satsa på landsbygden, genom att finansiera stora och kostsamma projekt som stärkte de stora feodala jordägarnas inflytande pa de många smås bekostnad. Nya stora dammanläggningar och bevattningsprojekt gav tillfälliga arbeten åt landsbygdsproletariatet, men när projekten var färdiga skapades ekonomiska fördelar främst för de stora jordägarna, vilka nu lättare kunde satsa på produktion av exportprodukter på större och bördigare åkrar.

Det europeiska storkapitalet var fullt tillfreds med detta program. Kapitalet hade tre huvudintressen i Marocko: en fortsatt tillströmning av billig arbetskraft till fabrikerna i norra Europa, en närbetägen marknad för industrivaror och fortsatt försvar av redan gjorda investeringar. Den ökande satsningen på turism, det näst viktigaste projektet för nyinvesteringar, stimulerade byggandet av hotell1 tillverkning av luftkonditioneringsapparater, flygplatser, bussar o s v.

Det kungliga industriprogrammet backades också upp av andra viktiga makter, som de franska och amerikanska regeringarna, starka franska industriintressen samt internationella finansorgan som IMF och Världsbanken.

Genom kung Mohamed V:s död i februari 1961, tog Hassan II hela makten och utnämnde sig själv till kung.

59

Under den första delen av 1962 tycktes revolutionen i Algeriet vara nära en seger och i Marocko ökade entusiasmen för skapandet av ett fritt och förenat Maghreb (Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen).

I maj 1962 återvände Ben Barka och ställde sig i spetsen för partiets (UNFP:s) försök att ta igen förlorat stöd, framför allt på landsbygden. Palatset svarade med olika politiska utspel för att ta igen det politiska initiativet. En ny författning föreslogs bli antagen genom en manipulerad folkomröstning, som skulle äga rum i december 1962. Ben Barkas parti försökte övertala väljarna att bojkotta omröstningen men misslyckades:

den antogs med "överväldigande majoritet" av desperat fattiga människor med ringa kunskaper om valpolitiska finesser, manipulerade och förfalskade valresultat.

Sommaren 1962 blev den politiskt sett mest dramatiska sedan självständigheten. På några håll ute på landsbygden beslagtog bönderna mark för egen räkning. I städerna avlöste de politiska kampanjerna och demonstrationerna varandra. Rykten cirkulerade om en Algeriet-uppbackad befrielse av Marocko.

Palatset svarade med öppet förtryck. Hundratals UNFP-funktionärer arresterades och dömdes efter tortyr till långvariga fängelsestraff. En av partiets ledare, Ben Barka, befann sig än en gång utomlands och fick på nytt gå i exil. Det var bara studenterna som fortsatte att protestera. Gång på gång utmanade de regimen med strejker, demonstrationer och protester. I mars 1965 fick studenterna med sig arbetarna i upplopp som under några dagar skakade landets viktigaste städer, framför allt Casablanca. Men svagheten inom ledningen för oppositionen gjorde det lätt för de kungliga säkerhetsstyrkorna att brutalt slå ned upploppen.

Någon månad senare mördades Ben Barka i Frankrike. Bakom mordet antogs allmänt palatset i Rabat och israeliska SÄPO (Mossad) ligga i samarbete med fransk säkerhetspolis.

En lång politisk vinter inleddes i Marocko, upptinad enbart av ständigt återkommande studentdemonstrationer och regimens kontraslag. "Tövädret" satte inte in förrän 1970.

60

 

 

 

  Nästa sida


Hassan på väg till fredagsbönen i moskén.
Välregisserat hyckleri.
Men Skhirat-revolten krossade myten.


Under en fest i den militära akademin juni 1967

 



Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.