HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

18

 61

CASABLANCA IGEN

 

Första gången jag som barn kom ensam till Casablanca var för att arbeta som en slav, utan lön, utan bostad, utan vänner och utan några som helst mänskliga rättigheter. Detta var fallet, inte bara för mig, utan för miljoner andra barn i Marocko.

Andra gången jag kom till Casablanca var för att studera. Jag kom på natten och hade ingenstans att bo så jag sov på gatan, sittande på min väska. Jag tror att jag var fjorton eller femton år da. Följande morgon gick jag till en känd rik man, som tjänat pengar på svartabörsaffärer och på den svarta marknaden under andra världskriget. Han kom från Souss och var analfabet. Jag hade hört att det fanns ett internat för föräldralösa barn i Casablanca och att den rike mannen satt med i styrelsen för föreningen som ägde internatet. Han hette Hadj Abd och är ett exempel på den nyrika, parasiterande marockanska samhällsklassen.

Alla från Souss visste var han bodde i Casablanca så jag gick dit och knackade På. Jag sade att jag var föräldralös och att jag ville fortsätta studera men att jag inte hade några pengar. Han såg förvånad ut över att ett barn kom ensamt till honom. Först bad vi en bön tillsammans och sedan sade han att han inte trodde att det fanns någon ledig plats på internatet. Han gav mig ett papper och skickade mig till internatets direktör. Jag fick bo där tillfälligt, men måste sova på golvet. Jag var överlycklig. Det var dålig mat och dålig hygien, men jag fick ändå en plats i ett rum tillsammans med två andra elever. En av dem hette Adel. Av dem fick jag en filt som jag svepte om mig på golvet. En vecka senare fick jag en säng. När jag hade löst problemen med bostad och mat började jag leta efter en gymnasieskola. Jag gick till ett stort gymnasium som heter "Lycée Moulay Hassan" efter den dåvarande kronprinsen. Jag hade med mig mina papper och blev antagen där också, i andra årskurs. Det var så dåliga lärare i den här skolan att det kändes meningslöst därför att jag förlorade så mycket tid. Jag läste därför själv på egen hand hemma, både dag och natt. De andra eleverna hade gått åtta år i den vanliga skolan och hade inte så bråttom som jag. Jag gick ju inte i skolan för att jag måste - som fallet var för de barn som kom från rika familjer - utan för att jag ville. För mig var det nödvändigt att lyckas, annars hade jag ingen trygghet, ingen framtid. För mig var det en fråga om liv eller död.

62

Det var alltså läsåret 1960-61. Det gällde för mig att ta studentexamen (Baccalauréat) på snabbaste sätt. Jag började därför läsa till själva studentexamen (Baccalauréat) på egen hand. Jag skulle egentligen studera ytterligare fyra år, men redan efter det första läsåret i Casablanca började jag förbereda mig för studentexamen. Normalt skulle jag ha behövt studera fem år till i Casablanca för att komma till studentexamensnivå.

Under mitt första skolår i Casablanca skickade jag därför en ansökan till Utbildningsdepartementet med begäran om att få tentera som privatist till studentexamen. Min ansökan beviljades. I slutet av skolåret fick jag tentera och till min stora överraskning blev lag godkänd i studentexamen.

Mina klasskamrater blev kvar och skulle studera ytterligare fyra år. Efter studentexamen började jag på lärarhögskolan i Casablanca. Efter två år vid lärarhögskolan blev jag 1963 lärare vid ett gymnasium. Min byxbak hade då sannerligen inte nötts av skolbänken - låg-, mellan- och högstadiet samt gymnasiet hann jag med på tre år. Efter ytterligare två år var jag också färdig med en akademisk yrkesutbildning.

Under tiden i gymnasiet och vid lärarhögskolan i Casablanca var jag mycket upptagen av mina studier, men samtidigt läste jag mycket om politik, många böcker som påverkade mig mycket starkt och fördjupade min medvetenhet. Jag läste Koranen och några böcker av Nasser (revolutionsfilosofi), Chakib Arsalan ("Varför är muslimerna i dag underutvecklade?") och Khalid Mohamed Khalid ("Medborgare och inte slavar"). Jag läste också mycket om Nasser, Ben Bella, Abdelkrim al-Khatabi, Abdelkader al-Jazairi etc. Jag lyssnade också mycket på radio "Arabernas röst" från Kairo, medan den marockanska radion bara var en sorts ljudförstärkare av lögn och hyckleri för mig.

En bok som också påverkade mig var Victor Hugos "Les misérables" ("Samhällets olycksbarn" i sv övers), därför att jag betraktade mig själv som ett samhällets olycksbarn. Men Hugos bok inspirerar bara till tårar, inte till lösning eller handling för att förändra de sociala orättvisor som föder dessa samhällets olycksbarn! Den största inspirationen för min kamp fick jag från Koranen och från den lilla "Hadith"-boken, som caiden skänkt mig, samt från Nassers revolution mot tyranniet, kapitalismen och kommunismen.

Men eftersom hela den politiska eliten som kolonialismen uppfostrade och utbildade i Marocko var västerländsk både ideologiskt och politiskt, så blev resultatet att alla partier

63

som bildades av denna elit efter självständigheten var västerländska: liberala, kapitalistiska eller marxistiska. Följden blev att det inte fanns någon självständig islamisk rörelse eller något islamiskt parti. Faktum är att den franska kolonialismen hade lyckats - åtminstone tillfälligt - i sin kulturella, språkliga och ideologiska ockupation. Alla tillåtna "moderna" marockanska politiska partier är en sorts franska partier. Fyrtiofem år av fransk kolonialism har skapat flera "frankofoniska" (fransktalande) generationer, som fortsätter med den franska neokolonialismen. Efter självständigheten behöver därför Marocko ytterligare 45 år för att befria sig från neokolonialismen och bilda ett befriat och självständigt islamiskt samhälle, kulturellt, ideologiskt och politiskt. Så var min känsla när jag började engagera mig för att kämpa politiskt för frihet, demokrati och social rättvisa på islamisk grund. Alla de tolererade politiska partierna och organisationerna var styrda av de rika, privilegierade neokolonialisterna och deras barn med marxistiska "masker" eller under liberal täckmantel!

1960 blev jag medlem i studenternas politiska organisation UNEM (Union Nationale des Etudiants du Maroc) och gick samtidigt med i UNFP, där jag blev medlem 1961 trots att jag var medveten om att partiets ledare var opportunister. Men det fanns inget annat alternativ. Året därpå, 1962, höll jag mitt första politiska tal på ett stort möte på Casablancas massa. Kungen hade lagt fram ett förslag till ny konstitution och folket skulle "rösta" ja eller nej. Men det var bara ett skenval. Jag demonstrerade för en bojkott av valet. Vi ville ha en församling som valdes av folket och inte av kungen. Vi hade inga garantier möt valfusk. Jag demonstrerade och blev arresterad för första gången som militant i UNFP:s bas, medan vissa av UNFP:s ledare bokstavligen spelade poker med kungen i palatset. Dagen efter mitt tal skulle jag sitta som partiets "representant" i "Maårif", en stadsdel i Casablanca, och övervaka folkomröstningen. Jag hade lärt mig ganska mycket om valtekniska frågor och kände till reglerna.

Under själva valdagen fick ingen valkampanj föras, men på den skola där omröstningen genomfördes i vårt område åtlyddes inte den regeln - som i resten av landet. På skolgården stod en lång kö av människor som skulle rösta, av rädsla för att de skulle bli bestraffade om de inte röstade på kungen. De flesta var analfabeter. Ca 70 procent av befolkningen i Marocko kan varken läsa eller skriva. I stället representerades

64

varje "parti" av en färg, vit för dem som ville rösta ja till förslaget. (Vitt på arabiska heter "beda", som också betyder ägg.) Jag såg en civilklädd polis, som gick runt på skolgården och skrek at människorna som stod i kö och låtsades att han sålde ägg. Han skrek åt folk att de skulle rösta "beda" och delade gratis ut kokta ägg. Jag sade till honom att han uppmanade folk att rösta "vitt" men att en sådan kampanj inte var tillåten på valdagen. Om du fortsätter, ska jag hämta bröd och "skära1' det åt folket (skära betyder också bojkotta) och uppmuntra dem att bojkotta valet. Efter en stund kom två civilklädda poliser ut och arresterade mig. På polisstationen skrattade snutarna åt mig som tog "valet" på allvar. Jag satt fängslad tre dagar hos polisen. De misshandlade mig. Tortyren bestod mest i att de virade eltrådar runt mina fingrar och släppte på elström via en generator.

Tortyr är en rutinåtgärd för den anhållne hos den marockanska polisen.

Inom UNFP var jag medlem av en sektion som låg i stadsdelen Derb Ghalef i Casablanca, men jag var inte helt överens med partiets ideologi. Jag var först och främst islamist, d v s jag ville arbeta för en islamisk stat byggd på islamisk-arabisk enhet, på islam och på politisk och ekonomisk demokrati, d v s den islamiska "shoran". Partiet hade inte de här frågorna på sitt program. Partiet var inte öppet socialistiskt, inte öppet panarbaiskt och inte öppet islamiskt. Det leddes av en kamouflerad marxistisk elit. Partiet var en kompromiss mellan olika personligheter från olika intressegrupper. UNFP hade ingen klar ideologisk linje, men det hade i alla fall ett visst stöd hos folket p g a brist på annat. Samtidigt var denna ideologiska oklarhet partiets styrka. Partiet var mer en front än ett parti. Hyckleri och opportunism utg~r de marockanska eliternas ideologi. År 1963 sattes hela den icke-marxistiska delen av partistyrelsen i fängelse på kungens order. Kommunisterna tog då över hela ledningen av partiet och det blev ett rent marxist-leninistiskt parti. Och det var precis vad kungen syftade till. Jag är emot kommunismen och kommunister, som bara vill gå i riktning mot det sovjetiska systemet och som alltså är emot islam och vill utplåna var kultur och skapa en ännu värre diktatur. Därför tog jag avstånd från UNFP. Tragedin i dagens Afghanistan är en bra illustration till kommunisternas syfte och metoder.

Jag kom i kontakt med Nassers idéer redan som barn då

65

jag första gången lyssnade på Radio Kairo ("Arabernas röst"). Jag hörde talas om en officer i Egypten, som med folkets stöd hade störtat kung Farouk, avskaffat monarkin och utmanat engelsmännen som styrde landet. Före Nasser var arabvärlden uppdelad mellan fransmän och engelsmän, men nu hördes för första gången en arabisk röst, som sade att han var varken för öst eller för väst utan att han ville stå fri. "Den egyptiska huvudstaden är Kairo och inte London, Paris eller Washington", sade Nasser. Revolutionen i Egypten ägde ju rum i juli 1952, samma år som jag för första gången kom till Casablanca. Detta år utbröt också en strejk i Tunisien, varvid fransmännen dödade den tunisiske ledaren Farhat Hachad. Den händelsen fick också stor betydelse i Marocko, därför att den visade att någon hade vågat ställa sig upp mot dem som hade koloniserat arabvärlden. Den egyptiska revolutionen blev den tändande gnistan!

Jag beundrade Nasser mest när han nationaliserade Suezkanalen 1956 och sedan för hans motstånd mot Englands, Frankrikes och Israels gemensamma aggression. Men jag beundrade honom också när han gjorde slut på den korrumperade monarkin i sitt land. Jag t~nkte att det skulle vara fullt möjligt att göra detsamma i Marocko. Vi ungdomar i Marocko fick information om Nassers idéer mest genom radio "Arabernas röst", som vände sig till hela arabvärlden. Hela arabvärlden lyssnade på den sändaren, och jag lärde mig mycket genom denna förstärkare för Nassers stämma som inspirerade mig till kamp mot orattvisan. Nassers, Algeriets (under Ben Bella), Irans och Afghanistans revolutioner samt dagens palestinska "intifada" är de största islamiska revolutionerna i modern tid, och de kommer att vara en inspirationskälla för kommande islamiska generationer. De har, trots alla misstag, ärligt i handling visat vad muslimerna kan åstadkomma, om de bara kunde ena sig genom en islamisk jihad (kamp) för att skapa frihet, demokrati och social rättvisa. Det är enbart de som inte gör nagonting som inte riskerar att begå misstag. Det är lätt att kritisera. Men den bästa kritiken är genom handling, d v s att själv göra bättre.

När jag började min kamp fanns inget islamiskt parti i Marocko. Det fanns egentligen inget parti som passade mig helt. UNFP låg trots alla brister närmast mina idéer. Istiqlal var reaktionärt efter brytningen med UNFP och fanns mest till för att försvara överklassens privilegier. Jag tyckte också att partiet dominerades av människor från Fés, Fassi, vilka hade fått chansen att skaffa sig alldeles för stor makt, privilegier och för stort inflytande i samhället och i statsapparaten.

66

Med Fassi-gruppen menar jag inte någon etnisk grupp utan en privilegierad klass, som i dag har monopol på den politiska och ekonomiska makten i Marocko.

I två år bodde jag alltså pa internatskolan. Jag hade inget nöjesliv och gick aldrig på bio utan jag koncentrerade mig helt på att utbilda mig. Jag måste ta igen den tid som jag hade förlorat när jag arbetade som barn. Jag har aldrig rökt, aldrig druckit vin eller sprit, aldrig tagit några droger eller rökt hasch. Jag åt mycket enkelt, åt mat bara för att överleva

- oavsett hur det smakade. Allt var mycket enkelt och okomplicerat när det gällde mitt sätt att leva trots att Casablanca är en korrumperad stad på alla sätt som vilken annan stor stad som helst.

Sista året på lärarhögskolan bodde jag hemma hos en kusin i Derb Ghalef, en fattig stadsdel i Casablanca, som är nästan som en bidonville (ett slumkvarter). Min kusin, Moh-Olhes, hade en liten affär och jag delade rum, litet som en grav, med en son till honom medan jag läste. Jag hade en cykel. Jag var mycket ensam, hade inga vänner och få kontakter. Något stort umgänge har jag aldrig haft.

När jag blev lärare i oktober 1963, på samma gymnasium i Casablanca där jag tidigare hade studerat, började jag med att undervisa mina gamla klasskamrater, vilka hade börjat sista klassen på gymnasiet. Min yrkesverksamma tid som lärare varade från oktober 1963 till oktober 1966. Jag har undervisat i Lycée Mohamed V, Lycée Fatima Zahra, Collége Chaouki och i Casablancas lärarhögskola.

Medan jag arbetade som lärare i gymnasieskolan var jag samtidigt politiskt aktiv och försökte bilda en underjordisk islamisk-nasseristisk organisation bland gymnasieeleverna i Casablanca. Det var i min skola Lycée Mohamed V (f d Lycée Moulay Hassan), som studentrevolterna 1964 och 1965 inleddes.

Jag var huvudorganisatör av revolten. Det hela startade faktiskt 1964 även om den mest kända av revolterna inträffade i mars 1965, när jag blev arresterad för andra gången.

Vi reagerade mot de sociala orättvisorna, diktaturen och tyranniet, d v 5 en massa akuta problem som också finns i andra länder i tredje världen. Men i Marocko fick vi Q-ldrig de vanliga människorna, dem det verkligen gäller, att revoltera. De ville inte ens diskutera och ha åsikter om de problem som gällde dem själva. Det är som i öststaterna. Alla diktaturer är sig lika, såväl i öst som i väst. Vanliga "medborgare" i diktaturstater har "hjärntvättats" med uppfattningen att de inga

67

rättigheter har och att arbetslöshetsproblem, orättvisor, korruption och privilegier är ett öde som inte går att ändra på. Det finns i verkligheten ingen lag i Marocko. Korruptionen har satts i system. I Marocko är korruption en regel. Icke-korruption undantag!

Hela landet var politiskt laddat och det som utlöste revolten var en ny lag, eller nya regler, som skulle begränsa vissa elevers möjligheter att studera vidare. Staten kunde inte ta emot alla som ville läsa vidare. Det var lätt att mobilisera eleverna mot dessa nya regler, som blev en direkt utlösande faktor.

Demonstrationståget utgick från vår skola. Men bara efter några hundra meters marsch började vi protestera mot statens "femårsplan" för undervisningen. Vi gick mot Utbildningsdepartementets regionala avdelning i Casablanca.

Eftersom jag var lärare och känd av eleverna, kunde jag organisera dem. Många ville att jag skulle hålla tal och förklara vad saken gällde. Man bar mig på axlarna. Jag höll ett tal men pratade mest mot diktaturen, polisstaten, regeringen, korruptionen och emot kungen. Medan jag talade fick jag veta att polisen var på väg. Jag sade att vi inte skulle vara rädda för polisen och springa därifrån som "fegisar" utan att vi skulle organisera konfrontationen mot polisen. När poliserna kom började de genast slå studenterna. Vi gick mot fattigkvarteren. Många arbetslösa anslöt sig till oss, och demonstrationen tog sa småningom en rent politisk vändning. Ja, mycket snabbt gjorde den det. Centralfängelset, liksom andra offentliga byggnader, anfölls. Revolten ledde till att Casablanca under några timmar inte längre befann sig under statens kontroll.

Så började det.

Min roll i revolten var utlösande på så sätt att jag hade sett till att eleverna på skolan delade ut flygblad för att mobilisera de andra. Vi hade bildat en grupp som skulle leda de olika demonstrationstågen till olika bestämda mål. Efteråt har det hittats på en massa historier och överdrifter om min roll i revolten, och det har uppstått en del myter om vad jag skulle ha gjort. En elev sade att han hade hört att jag skulle ha tagit en buss och kört den mot centralfängelsets port i Casablanca som skulle ha sprängts. Men det var ju inte sant. När jag arresterades förhördes jag emellertid om de här ryktena, d v 5 för polisen var det inte rykten utan fakta. Men jag kunde bevisa att jag inte hade varit i närheten av fängelset när det hände.

Minst 500 människor dödades och massor sårades. Flera

68

tusen arresterades.

Den här händelsen övertygade mig ännu mer om att det i en diktaturstat inte går att göra något som obeväpnad civil-person mot armé, polis och pansar. Nasser hade också som civilperson försökt göra något åt systemet men misslyckats. Jag hade trott att man kunde använda sig av opinionsbildning och demonstrationer, men de demokratiska förutsättningarna fanns inte. Jag kommer ihåg att när jag var nyutexaminerad lärare sa dröjde det sex månader innan mina kolleger och jag fick vår lön. Några andra lärare och jag beslöt oss för att protestera. Vi åkte till Rabat och satte oss ned framför Utbildnings-departementet. Vi var 30 personer och vi bara satt där som protest. Efter endast några minuter kom en hel styrka beväpnade poliser och omringade oss. En arrogant kommissarie kom fram till oss och började skratta åt oss. "Mina herrar", sade han, "tror ni att ni är i Sverige?". Det var första gången namnet Sverige, "Suéde", drog till sig min uppmärksamhet. Vid det här laget förstod jag också att det var absurt att arbeta oppositionellt med demokratiska medel för att bekämpa en diktatur. Men, tänkte jag: Om vi inte kan stoppa pansarfordonen, så kan vi köra dem. Vi, unga, behövdes för att köra dem. Jag började därför planera att försöka bli antagen som elev vid Militärakademien, som i Marocko heter "Académie Royale Militaire". Jag tänkte bli officer. Den här gången arresterades jag där jag bodde. Vid ett annat tillfälle, mars 1964, kom polisen till skolan där jag undervisade och grep mig efter en demonstration. Den gången hade jag tur, eftersom mina elever såg mig arresteras och började strejka, varför jag släpptes snabbt efter den "sedvanliga" tortyren. Poliskommissariens dotter vid namn Hsseini var en av mina elever.

Men i mars 1965 greps jag där jag bodde och eleverna visste inte vad som hade hänt. Men det faktum att jag var lärare hjälpte mig eftersom det skulle märkas om jag var borta från arbetet en längre tid. I Marocko är studerande vanligtvis mera politiskt medvetna än övriga medborgare. Om jag hade varit en vanlig arbetare, hade jag bara försvunnit för alltid; något som händer hundratals människor i Marocko. Det värsta brottet man kan "begå" i Marocko är att "syssla med politik"!

När man i Marocko arresteras för detta brott ställs vid polisförhöret de vanliga frågorna. Polisen använder alltid tortyr, även vid enkla frågor som vilken organisation man tillhör och vad man har gjort. Mot mig riktades speciella anklagelser, som att jag hade uppviglat eleverna till strejk och demonstratio-

69

ner, hetsat mot kungen och missaktat monarkin och att jag hade talat för mycket om franska revolutionen på ett mot kung Ludvig XIV provocerande sätt samt att jag hade talat om islams inställning till monarki i allmänhet som säger att kungar korrumperar samhällen. Jag kommer ihåg stämningen och miljön i cellen hos polisen, den var barbarisk. Tio personer i en cell på maximalt fyra kvadratmeter. Varje halvtimme spolades vatten i ett av hörnen. Varje kvart öppnade vakten luckan i metalldörren och tittade in med lampan. Vi kände oss som råttor. Det fanns inget elektriskt ljus och det enda ljudet kom från det då och då rinnande vattnet i toaletthålet i cellens golv.

Jag släpptes efter en vecka, därför att man inte ville att eleverna skulle börja protestera igen. Alltsammans hade ju börjat i skolorna och myndigheterna ville undvika fler oroligheter och strejker.

Varje gång som jag lämnade polishuset, kände jag mig allt mer maktlös och försvarslös som obeväpnad civilperson. Så lätt polisen hade kunnat döda mig när jag satt i cellen som de hade gjort med hundratals andra.

 

 

  Nästa sida


Hassan, liksom Israel,
anser sig försvarar Israels
intressen, i Nordafrika.



Hassan riding with Reagan (top left); with
Weinberger outstde the Pentagon (above)
and gesturing with Senator Charles Percy,
chairman Of the us Sena te Foreign Relations
Committee. the Americans are feartul
Of change in Morocco
 


Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.