HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

24

 105

MISSLYCKAD REVOLT

 

Jag satt i mitt pansarfordon på kaserngården. Klockan var mellan 16 och 17 den 16 augusti 1972. Jag hade en kulsprutepistol samt många handgranater och var beredd att med mitt kompani slåss i flera dagar, om så behövdes. Men vad hände egentligen?

Vid 16.30-tiden såg jag plötsligt Oufkir komma infarande i hög fart i en svart bil genom kaserngrindarna tillsammans med en kapten. Jag visste inte då vad som verkligen hade hänt. Jag trodde ju att operationen hade gått som planerat och att Oufkir kom för att ta kontakt med mig för att vi skulle gå vidare med vår plan. Precis när Oufkir klev ur sin bil hörde jag att någon ropade på honom från ett kontor i närheten av där jag befann mig och sade: "Generalen, kungen vill tala med er i telefon". Jag såg Oufkir nervös gå till kontoret, men jag vet inte vad han sade till kungen; för två minuter senare satte han sig hastigt i bilen och lämnade kaserngården, utan att tala med mig.

Jag förstod inte vad som hade hänt och jag kunde inte göra någonting, som vi inte hade planerat, och jag vågade inte ta något initiativ, som kunde förstöra allt.

Ca 15 minuter senare såg jag 8 plan som anföll palatset med raketer.

Palatset i Rabat är, i Marocko, en symbol för korruption, exploatering och förtryck. Det var en fantastisk upplevelse att se attackplanen i vågor bomba denna ruttna symbol. Det var inte planerat, men jag trodde att Oufkir kanske hastigt beslutat detta utan att tala med mig.

Mina vänner bland officerarna, som var närvarande på kasernen, kom då fram till mig och frågade vad som hände. "Ska vi inte göra någonting, ska vi bara stå här och vänta?", frågade de. Men jag ville inte avslöja något för dem.

Senare fick jag veta vad som hade hänt.

När Oufkir var i kontrolltornet på Rabat-Salés flygplats fick han via radio besked från kungens plan att kungen var död. Oufkir ville da ga vidare i var plan genom att bege sig till mig. Efter att ha tagit makten på kasernen skulle jag omringa radiostationen. Nästa steg skulle bli att jag läste upp kommunikén i radio och att Oufkir skulle sända ut sina order till alla enheter inom armén.

Men när Oufkir var på väg från flygplatsen, 15 km från

106

min kasern, landade kungens plan. Kungens plan hade fått order från Kouera att landa pa Kénitrabasen när det befann sig över Rif-bergen i norra Marocko. Men kunge'ns pilot lydde alltså inte, och Kouera försökte då skjuta ned kungaplanet. Kouera hade sagt till de två andra piloterna via radio: "Jag ska offra mitt liv för mitt land och mitt folk". Han hade upptäckt att han hade fel ammunition, bara vanliga kulor, d v s luft-mot-mark-ammunition, vilken inte var effektiv. Han hade gett order om att planen skulle laddas med riktig, explosiv ammunition, men han var ju kommendant och laddade inte själv. Man kan bara förmoda att de vanliga soldaterna som laddade gjorde fel. De var ju analfabeter och tog kanske fel låda, eller så missuppfattade de ordern och trodde att det rörde sig om en vanlig övning. Och Kouera kontrollerade aldrig, vilket var hans misstag. Om Koueras flygplan hade varit laddade med explosiva raketer eller tändande kulor, skulle en enda raket eller kula ha räckt för att skjuta ned kungens Boeing.

När Kouera hade hoppat i fallskärm och de två andra piloterna inte heller hade lyckats skjuta ned kungens flygplan, eftersom de hade likadan ammunition, återvände de till flygbasen. När nyheten om vad som hade hänt spreds på basen, började andra piloter ropa leverop för den "islamiska republiken" och ett tiotal av dem lyfte med sina plan, och det var dem jag såg attackera det kungliga palatset. Det var alltså en improviserad panikaktion som hade överraskat och förvirrat mig och säkert också Oufkir.

Medan Oufkir alltså var på väg till kasernen landade kungen. Han och hans bror lämnade strax därpå flygplatsen. Kungen tog sin tillflykt till den libanesiska ambassaden och hans bror till den franska. Under tiden anföll planen flygplatsen och palatset, dit man trodde att kungen kanske hade flytt. När Oufkir kom till kasernen, ringde den levande "döde" kungen. Hur kunde kungen veta att Oufkir befann sig just där? Kanske gissade han! Min förläggning var den största och viktigaste i Rabat. Kanske var det slumpen som gjorde att Oufkir kom just när kungen ringde. Vad hände i Oufkirs huvud då? Det vet jag inte, man kan bara spekulera. Men när kungen ringde stod det ju klart att den första etappen i planen hade misslyckats och att det inte gick att fortsätta till den andra. Kanske tog Oufkir inte kontakt med mig, därför att han inte ville att någon uppmärksamhet skulle riktas mot mig? Kanske tänkte han att kungen inte kände till hans eller min inblandning? Kanske ville han lokalisera kungen öch göra slut på honom först? Det

107

är mycket möjligt att det var så.

Hur det än må ha varit så åkte Oufkir till högkvarteret, som ligger alldeles bredvid palatset. När planen attackerade palatset trodde kanske Oufkir att man också anföll högkvarteret. Han tog därför skydd i högkvarterets skyddsrum tillsammans med andra officerare. Kanske trodde han att han var utsatt för ett förräderi av oss unga officerare, som parallellt planerat en kupp utan hans vetskap, eftersom den attacken inte var planerad av honom. Jag blev också både arg och lycklig när jag såg planen gå till attack, för jag trodde ett ögonblick att Oufkir hade planerat detta "bakom min rygg". Samma misstänksamhet som under Skhirat-kuppen mellan Ababou och Madbouh!

Resultatet blev i alla fall förvirring. Jag stannade kvar hos min pansarenhet Lr att få lite klarhet i vad som hnt. Jag fick veta en sak som gjorde det hela litet klarare: den major som skulle skjuta ned kungens plan, alltså Kouera, hade tillfångatagits av polisen. Han var sårad och med en fraktur i benet fördes han direkt till Rabat. Varken Oufkir eller jag visste något om det. Officiellt var Oufkir fortfarande arméchef och låtsades inget veta om vilka som låg bakom "attentatet". Men Kouera torterades i palatset och erkände att Oufkir låg bakom. Nu var det kungens tur att låtsas att han var ovetande om kuppledarens identitet. Telefonkontakt tas igen mellan Hassan och Oufkir utan att kungen avslöjar var han finns eller att han vet något om Kouera'. Hassan gav order till Oufkir att arrestera kuppmakarna.

Klockan är nu mellan 18 och 19. Allt har gått mycket fort. Oufkir ville vinna tid genom att låtsas försöka tillfångata de officerare som genomfört attacken. Han fick veta att Amkrane, tillsammans med de två andra officerarna som var med Kouera under attacken mot Boemgen, flytt med helikopter till Gibraltar och trodde alltså att Kouera hade dött. Kanske trodde han liksom jag att Kouera omkommit när hans plan störtade. Omkring kl 20 kom pansarchefen, överste Hatimi, till min kasern från palatset. Han samlade ihop oss officerare och sade, att det var några förrädare som hade anfallit kungens flygplan men att vissa av dem nu var arresterade och att allt var under kontroll. Jag tror att det var vid denna tidpunkt som kungen beordrade Oufkir att komma till palatset i Skhirat. Oufkir for dit. Jag kan bara gissa varför. Var det för att själv döda kungen? Eller för att fortsätta spela spelet?

Det är nu mörkt. Jag ger order till mina soldater. Ingen

108

får närma sig min pansarenhet. De ska inte lyda någon annan än mig. Jag försöker också ringa till Oufkir, men han var varken i hemmet eller på högkvarteret.

Jag försökte under tiden lyssna på olika utländska radiostat ioner.

Tidningar, radio och TV i Marocko är till för att förvalta den "officiella lögnen". Det är fallet i alla diktaturer. Alla nyhetsmedierna i Marocko kontrolleras av kungen. När man vill få relativt objektiv information om vad som händer i Marocko så lyssnar man på utländska radiostationer, som t ex BBC och France Inter! Det är många som i dag ringer från Rabat till mig som bor i Stockholm för att fråga om det är något nytt som hänt i Marocko! Men även utländska massmedia har inget annat att rapportera än de "officiella" nyheterna.

Klockan ett på natten hörde jag i en fransk radiosändning att "det hade ägt rum ett statskuppsförsök i Marocko". Enligt radion "hade kuppförsöket letts av officerare från flygvapnet. General Oufkir hade begått självmord." Det kom som en chock för mig. Men jag måste bestämma mig snabbt i alla fall. Om han verkligen hade tagit sitt eget liv och om kungen inte visste om min inblandning kunde jag fortsätta i armén, tänkte jag.

Den marockanska radion nämnde ingenting om händelserna.

Tidigt på morgonen lämnade jag därför kasernen genom en nästan helt okänd utgång på baksidan. Via det sjukhus, som låg granne med kasernen, tog jag mig till min bil, som stod parkerad i ett garage i närheten, och for till Oufkirs bostad. Som vanligt stod det en militärvakt vid entrén framför huset.

"Är generalen hemma", frågade jag; och fick en chock när vakten svarade: "Vilken general?" "Oufkir", sade jag. "Ja, de kom med hans lik i natt. Ni kan gå in och se honom."

Jag gick in. Den första jag såg var generalens bror, Moulay Hachem, som var mycket ledsen; På vägen in mötte jag ocksa städerskan, den svarta kvinnan som hette Coco. Tyst och gråtande följde hon mig till det "arabiska rummet", där Oufkir låg död på en säng. Han låg på rygg i sängen och hade ett vitt lakan över sig. När jag lyfte på lakanet såg jag mycket blod. Ett öga hade skjutits ut ur sin sockel med ett skott som, kunde man se, hade avlossats bakifrån. Då förstod jag att det inte var fråga om självmord. Oufkir hade skjutits till döds med ett femtiotal kulor. För ett självmord skulle det ha räckt med bara ett skott.

109

Därpå frågade jag Coco efter generalens väska. I den låg nämligen kassetten med vår kommuniké och hela texten som jag hade skrivit för hand. Jag måste ha tag på detta bevis. Men Coco hade inte sett till väskan. Jag frågade Oufkirs två livvakter vad som hade hänt. De berättade att de hade åkt med honom till palatset men fått vänta utanför. Efter någon timme kom general Sefrioui, som var chef för det svarta kungliga gardet, ut och sade till dem att de skulle återvända hem. "Generalen skulle komma senare", sade han till dem.

En timme efter att de kommit tillbaka till generalens villa i Souissi hade en ambulans anlänt till Oufkirs bostad. En av dem som kom med ambulansen var H'souni, som var en av polisens tortyrexperter. Han hade med sig generalens kropp. H'souni var en av dem som mördade Ben Barka.

Jag förstod nu att jag inte hade någon tid att förlora. Nu visste de allt, tänkte jag, eftersom de hade kassetten. Den fanns inte i bilen. Jag hade själv letat där. Kassetten fanns i generalens väska. Det visste jag med säkerhet.

Jag hade några hemliga papper på mitt rum på kasernen, papper som kunde kompromettera andra officerare, mina vänner. Jag for därför till kasernen och tog mig in samma väg som jag hade lämnat den. Just när jag skulle bränna mina papper kom pansarchefen in och sade att beredskapen hade sänkts. Jag skulle avväpna mina män och ge dem 48 timmars permission. Jag sade till min adjutant att mitt kompani inte skulle lyda någon annan än mig och att de skulle vänta på nya order från mig. Sedan gick jag till mitt kontor och brände papperen i handfatet. Därefter gav jag order till min adjutant att inspektera soldaterna och samla in deras vapen. Själv skulle jag bara gå på toaletten men jag skulle återkomma för inspektion. Det var på toaletten som utgången till sjukhuset fanns. Det fanns en vakt där, men jag gick fram till honom och skällde ut honom för att han skulle vara mer vaksam. Jag låtsades inspektera honom!

Efter att ha lämnat kasernen åkte jag till min franska flickvän. Jag hade inga pengar på mig och fick därför låna lite pengar av henne. Sedan jag hade tagit farväl av henne körde jag bilen till ett garage ute på stan. Där bytte jag ut uniformen mot badbyxor, jeans och tröja. Jag lämnade också kvar min pistol och mina identitetshandlingar. Långt senare fick jag veta att polisen hade brutit sig in i min flickväns lägenhet och gömt sig där tungt beväpnad i flera dagar. De

110

trodde väl att jag skulle dyka upp senare. Hon arresterades och förhördes, men efter ingripande av den franske ambassadören släpptes hon. Hon hade inte känt till mina planer, så polisen blev tvungen att släppa henne. Men till en början fick hon inte lämna landet. Hon trodde länge att jag hade dödats.

Efter besöket hos henne och efter att jag lämnat bilen i garaget tog jag en taxi till en slumstadsdel, som heter Yakoub-eI-Mansour, och där började jag min flykt.

 

 

  Nästa sida



Den civile Kabbaj som var kungens
Boeing-pilot under attacken mot flygplanet:
Han utnämndes omedelbart som major och
flygvapnets chef efter den 16 augusti 1972!


Oufkir togs emot i pansarförläggningen
Moulay Ismail när han kom med mig
från Skhirat några timmar efter revolten.



Hassan och Jordaniens kung Hussein
- som kom hastigt till Marocko för att
delta i "avrättninsgserimonien".
Husseins kommentar var:
Låt stolparna stå kvar till nästa kuppförsök!


Major Kouera under "rättegången"
som dömde honom till döden.



Överste Amekran (I mitten), bitr. chef för flygvapnet
i Marocko vägrades politisk asyl i England och
överlämnades till Marocko. Han deltog i den andra
statskuppen, 16 augusti 1972, mot Hasvan regimen.
Bilden är från rättegången mot de officerare som
deltog i kuppförsöket. Domstolens ledamöter utgjordes
av militärer, vilka befunnit sig i Hassan II:s nedskjutna
plan. Överste Amekran och 12 andra officerare sköts,
kort efter det att denna bild tagits. där kung Hassan
och hans släktingar uppskattade det makabra inslaget
i festligheterna. Amekran efterlämnade hustru
och 4 barn, nu bosatta i Västtyskland.

Hassan II:s privata flygplan, vilket sköts ner av marockanska
jaktplan vid det andra kuppförsöket 16 augusti 1972.

De offentligt avrättade militärerna efter revoltförsöket av den 16
augusti 1972: översten Amekrane, Major Kouera, Capitaine Larabi,
Capitaine Hachad, löjtnanterna Touji, Boukhalif, Ziad, Midnouj
samt underofficerarna Kacem, Mehdaoui, Kamoune, Bahraoui och Benoit.
 


Överste Amkrane och hans kamrater under rättegången.
De blev senare avrättade under en stor TV-bevakning,
som hade till syfte att skrämma andra officerare!


Den 20 augusti 1972 i
Casablanca med peruk
när polisen letade efter
mig i hela Marocko.

46.htm

Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.