HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

25

 115

FLYKTEN

 

Jag började, i min ökenvandring", gå söderut längs stranden, bort från huvudstaden. Stranden var fylld av lyckliga människor. De brydde sig inte om det som hade hänt, utan fortsatte att bada och roa sig. Jag gick längs vattenbrynet iklädd enbart badbyxor. I handen höll jag mina jeans och en tröja. Det va. allt jag hade med mig på flykten. Jag lämnade bakom mig allt vad jag ägde: mitt arbete, min lön, min bostad, min bil och mitt stora bibliotek, men inte mina stora drömmar om en bättre framtid och en bättre värld att leva i!

Medan jag tänkte intensivt och mediterade över allt som hade hänt, hade jag inte glömt de stora praktiska problemen i min flykt. Jag gick hela dagen längs stranden och försökte undvika alla större vägar. Polis och militär hade troligen satt upp vägspärrar. Min första tanke var att ta mig till Saharaöknen i söder. Där kunde jag kanske leva med beduinerna tills situationen hade lugnat ned sig. Jag kom ihåg när beduinerna från Saharaöknen vandrade förbi min hemby. Min far brukade erbjuda dem att gratis få överta de övergivna hus och åkrar som lämnats kvar av människor som flyttat till städerna. Beduinerna brukade svara att det enda de äger är sin frihet och att de inte är beredda att offra den mot att bli bunden vid jord och betong!

Då, för stunden, hade jag inget egentligt geografiskt mål. Det var en helt ny situation för mig, en situation jag inte alls hade tänkt på att jag kunde hamna i Allt hade gått så snabbt, och jag hade aldrig tänkt på att vi kunde misslyckas med livet i behåll! Det enda alternativ jag alltid räknat med var att antingen lyckas eller dö, inte att överleva! Jag visste att jag kunde tvingas lämna mitt land, och nu kändes det lika hopplöst svårt som att åka till månen. Jag tänkte på alla officerare som försökte fly efter Skhirat-revolten, men de blev allihopa arresterade och avrättade.

Det var den 17 augusti och jag bara gick och gick. Mellan Rabat och Skhirat går den stora riksvägen på en bro över en flod strax norr om Skhirat. Jag misstänkte att det fanns en poliskontroll vid bron och beslöt mig därför för att simma över floden mellan bron och havet. Det gick bra även om jag inte var någon duktig simmare. Men det gällde att rädda livet. Vid Skhirat måste jag lämna kusten och gå inåt landet och var då tvungen att ta mig fram längs de stora vägarna.

116

När jag skulle korsa riksvägen mellan Rabat och Casablanca strax efter bron fick jag syn på en man som sålde vindruvor vid vägkanten. Jag var mycket hungrig och stannade till hos mannen för att köpa lite vindruvor. "Vart går den här vägen?", frågade jag och pekade inåt mot landet. "Jag vet inte för jag är inte härifrån", sade försäljaren. Just då kom en man på moped fram till oss, och försäljaren sade att jag skulle fråga honom i stället!

- "Vad frågar du om?", sade mopedisten.

- "Jag hittar inte här. Jag kom i går från Marrakech till Rabat för att hälsa på en vän. Men min vän var inte i Rabat, så jag tänkte ta mig tillbaka till Marrakech, men jag har knappt några pengar, så jag tänkte lifta eller gå dit till fots."

- "Har du någon legitimation?", frågade han med en arrogant ton.

- "Nej, jag har tyvärr glömt att ta med mig mina ID-papper, men jag visste inte att jag skulle behöva dem."

Han var polis. Jag blev rädd. "Det är slut nu", tänkte jag, medan jag försökte dölja min rädsla.

- "Var ska du sova i kväll?", frågade polisen.

- "Jag vet inte, jag hoppas att jag blir hembjuden av någon gästfri människa."

- "Du får sova i fängelset", sade polisen och tittade på mig.

- "Jag kan väl sova var som helst", svarade jag.

- "Äh, jag har inte längre tid med dig, lille pojke", sade polisen helt oväntat. "Du har tur att jag har viktigare saker för mig i dag och inte tid med luffare, som du. Om du fortsätter den här vägen, blir du säkert arresterad i alla fall. Där vid vägspärren har de kanske tid med dig!"

I Marocko, liksom i alla andra polisstater, innebär det hög status att vara polis. Polisen sprider rädsla och terror bland medborgarna. Varje polis uppträder som en liten kung och betraktar medborgarna som djur utan några rättigheter. Så vindruveförsäljaren blev rädd och hans spontana reaktion blev därför att skänka hälften av sina druvor till polismannen.

Jag gick fort därifrån och följde en väg som han hade pekat ut, men efter kanske en mil kände jag mig trött igen. Jag kom att tänka på att polisens vägspärrar säkert - som vanligt- fanns vid in- och utfarterna till städerna och de stora samhällena.

111

Jag kunde nog lifta vissa sträckor och stiga av innan jag kom fram till nästa stad, som var Bouznika. Jag gick upp till stora riksvägen och stoppade en bil, som visade sig vara en olaglig "svart taxi". Chauffören ville ha tio kronor. "OK", sade jag, "men på villkor att du stannar en kilometer innan Bouznika". "Varför?", frågade han. "Därför att jag inte har någon legitimation på mig", svarade jag.

Någon kilometer innan staden bad jag honom stanna, men han lyssnade inte på mig. Jag sade åt honom en gång till men han svarade inte. Han körde ända fram till poliskontrollen. Det var ca 10 bilar före oss i kön, som väntade på att bli kontrollerade. Min chaufför ställde sig inte i kön utan körde förbi de andra bilarna direkt fram till polisen. Men chefen för gendarmerna blev arg på honom och skrek: "Fortsätt framåt, din djävla åsna, stanna inte. Nästa gång ska du stå i kon som alla andra". Det var bara för chauffören att köra vidare. Jag förstår inte varför han ville sätta fast mig. Utan vidare kommentarer fick jag honom till sist att köra mig till centrum av Bouznika. Från centrum började jag genast gå mot en skog. Mina sandaler gick sönder så jag fortsatte barfota. Det gjorde ont i fötterna, men jag fortsatte ändå så fort jag kunde. Jag gick mot sydväst ända tills natten föll på. Det blev så mörkt att jag inte kunde se något, men jag hörde vågornas brus för jag hade kommit tillbaka till Atlantkusten.

Jag bar på en dröm. Tänk, om jag kunde flyga härifrån, som en liten fågel! Tänk, bortom Atlanten finns friheten! Hur ska jag kunna ta mig dit? Det finns bara vatten mellan mig och friheten nu. Efter det drömmer jag fortfarande ibland i sömnen att jag flyger som en fågel undan den marockanska polisen. Det gjorde att sedan dess hatar jag dessa så kallade gränser mellan folk och länder, och drömde om den dagen då dessa gränser försvinner. Detta liknar förstås en utopi. Men många av vara dagars mänskliga rättigheter har varit utopier. Jag var så lycklig några år efter det när jag åkte bil genom Dalarna till Norge utan att se några gränspoliser. Jag drömmer om den dagen då gränserna försvinner mellan de islamiska länderna. Europa är redan på god väg. I dagens läge är fåglar och vilda djur i sina r~relser mera fria an vi civiliserade" människor och på något sätt mera "civiliserade" än vi. Alla civilisationer, kulturer och religioner bör sträva efter mera frihet och mindre förbud. Jag har alltid känt mig som en världsmedborgare och tycker att människorna bör starta en internationell rörelse för att befria sig från makthavarnas

118

bojor som berövar dem deras frihet. Makthavarna i alla länder samarbetar över gränserna för att begränsa och kontrollera människornas frihet.

Efter den misslyckade Skhirat-revolten utlämnade algeriska polisen två officerare som försökt fly till Algeriet över gränsen. Och även det "demokratiska" Storbritannien utlämnade till den marockanska polisen två officerare som lyckades fly över gränsen till Gibraltar. Dessa människor blev avrättade för att de begått brottet att kämpa för frihet.

Hundar skällde i nattens mörker. Jag var så trött. Jag lade mig ned på stranden. Det var ganska kallt och sanden var litet fuktig. Jag sov djupt några timmar, trots att hundarna skällde och Atlantens vågor brusade så starkt. Jag vaknade tidigt och började meditera igen. Den enda som kan hjälpa mig i den här svåra situationen är Gud, tänkte jag, och steg upp i mörkret och bad min morgonbön och bad Gud om hjälp. Jag tänkte: Jag gjorde som muslim bara min plikt, d v 5 "jihad", den största och viktigaste plikten inom islam. Den islamiska kalendern börjar med en flykt, profeten Mohameds flykt från Mecka till Medina, undan ondskans makter. Guds sändebud Jesus och Mohamed har alltid varit mina förebilder. De har fört sin kamp i fientlig omgivning där mäktiga onda krafter hade övertag och där vanliga människor var likgiltiga och passiva. Läget i dagens "islamiska länder" liknar i många avseenden det "Jahilia"-läge (d v s det korrumperade och dekadenta samhälle där människor dyrkade avgudar som utgjordes av tyranner och materiella ting) som Mohamed hade kämpat emot. Språkligt betyder ordet "Jahilia" okunnighet och obskurantism.

När jag började kämpa redan som barn, sedan som student och lärare och därefter gick in i armén var det inte för att göra karriär och komma mig upp i samhället genom att trampa på de svaga, utan det var för att förändra systemet genom att kämpa för frihet och rättvisa mot tyranniet och diktaturen. Jag upptäckte nu att det i Marocko fortfarande knappast fanns någon rättvisa att tala om. Om man har ett levande samvete, kan man inte vara lycklig i ett olyckligt samhälle som styrs av skurkar och dårar och ondskans makter. Hundarna, som jag hörde skälla i nattens mörker, symboliserade för mig de "vargar" som styrde och plundrade mitt land och nu var efter mig.

När dagen började gry, fortsatte jag min flykt söderut. Vid 10-tiden kom jag till Mohamedia, en liten stad vid kusten inte långt från Casablanca. Jag såg ut som en luffare. Mina

119

kläder var fuktiga och smutsiga. Jag gick från stranden in till stadens centrum för att köpa en djellaba (marockansk folk-dräkt) och för att äta litet mat på ett matställe, en liten smutsig fiskrestaurang, som jag fann i ett slumområde. Det var trångt vid borden och jag hörde hur man talade om "kuppen". Polisstatens system har skapat ett hyckleri satt i system, som gör att människorna är rädda för varandra och ingen vågar tala ärligt om "politik".

Klädd i min nya djellaba som en ung bonde pa vag till souken fortsatte jag därefter till Casablanca, dit jag kom någon gång på kvällen. Situationen påminde mig om den gång jag som barn kom till Casablanca från Tiznit: bostadslös, rättslös och ensam till en okänd framtid.

I Casablanca sökte jag mig ned till stranden för att hyra ett tält för första natten. Att bo på hotell var inte att tänka På, eftersom de stod under polisbevakning, även de allra sämsta. Och jag hade inte heller rad med hotell. Inte heller kunde jag söka upp släktingar eller vänner. Risken var stor att polisen hade kartlagt min bekantskapskrets och ställt den under bevakning. I Marocko vill alla vara vän med poliser och maktharvare, men oppositionella undviker de som pesten! Att vara oppositionell politiker är som att ha '1aids" i Marocko.

Det var så sent när jag kom ned till stranden, Ain Diab, att jag bara lade mig direkt på sanden, nära havet. Jag kunde arresteras när som helst. Det enda jag har i behåll är mitt liv och det kan jag förlora när som helst, tänkte jag.

Det var svårt för mig att göra upp en långsiktig plan, främst därför att jag inte hade några pengar att tala om. Inte heller hade jag några ID-papper. Jag fick improvisera från timme till timme om vad jag skulle göra. Nästa dag köpte jag en peruk för 200 kronor. Nu hade jag mindre än 50 kronor kvar att leva på. Jag satte på mig peruken och gick längs stranden till en klippformation nära Ain Diab, som ligger vid havet söder om Casablanca. På dagen kan man gå ut till klipporna men på natten stiger vattnet så att klipporna bildar en liten ö. Här skulle jag vara säker under natten, tänkte jag. Bland klipporna fanns en grav för ett helgon, en "marabout". Där fanns också tält att hyra. Där borde det inte finnas några poliser eller andra kontrollanter.

Tälten kostade fem kronor att hyra per natt. Jag somnade genast men vaknade plötsligt av ljuden från några personer, som gick från tält till tält. Jag hörde att de begärde att få

120

se på ID-papper av dem som de väckte upp. De hade en ficklampa med sig. Vad skulle jag göra?

Om jag lämnade tältet skulle de omedelbart upptäcka mig. Det återstod bara att vänta på dem. Jag lovade mig själv att inte ge mig utan strid. Jag skulle försöka att ta ett vapen från gendarmerna. Om de grep mig skulle jag snart dö, efter mycket lidande, genom tortyr. De skulle inte få ta mig levande, tänkte jag.

Jag hörde att de var på väg till mitt tält. När de kom fram, låtsades jag att jag sov. De lyste med ficklampan på mitt ansikte. Jag hade peruken på mig. Som genom ett under släckte de ficklampan, slängde igen tältfliken och fortsatte till nästa tält, där de skrek ut en ny order: "Visa era papper!" Jag förstår än i denna dag inte varför de inte frågade efter mina papper. Det var Guds vilja, tänkte jag.

Följande dag återvände jag till centrum av Casablanca. Först måste jag ha tag på pengar. Jag tänkte söka upp en kamrat, medlem i UNFP-partiet, som hette Mesfioui. När jag var med i UNFP hade vi tillsammans med bl a en annan militant, Omar Ben Jelloun, tillhört samma partiavdelning i bostadsområdet Derb Ghalef. Mesfioui var en välkänd motståndsman även under den franska kolonialismen. Jag hade tappat kontakten med honom sedan jag blev officer. Vi hade bara mötts en enda gång sedan tiden i partiet, och det var av en ren slump när jag var i armén. Eftersom jag bara kände honom som kamrat i en liten politisk partiavdelning, så antog jag att vår bekantskap inte hade kommit till myndigheternas kännedom. Jag visste att han bodde i kvarteret Maarif i Casablanca, där jag hade arbetat en gång som barn. Jag hade peruken på mig när jag sökte upp honom. När jag ringde på hans dörr, öppnades den av ett barn. Jag sade att jag ville träffa Mesfioui. "Vem är ni?", frågade barnet. "Mohamed Alaoui", svarade jag.

Det var namnet på en känd journalist på "oppositionstidningen" AI-Moharir. Jag kände inte honom, men jag visste att Mesfioui kände honom och att hans namn var bra att utnyttja.

Min kamrat, Mesfioui, kände inte igen mig. Han såg med förvaning pa mig. Jag steg in i lägenheten utan att han bad mig, tog av mig peruken och sade att det var jag, Ahmed. Sedan berättade jag allt för honom. Han blev väldigt upprörd och rädd och sade: "Nu brännmärker du mig också. Nu är det slut med mig också. Varför kom du till mig?", frågade han upprört. "Jag kom hit för att jag behöver din hjälp, lite pengar

121

bara eller några goda råd. Du har kanske någon idé om hur jag ska kunna klara mig ur den här knipan", sade jag. Han tänkte en stund och sade sedan lite lugnare men irriterat: "OK, kan du komma tillbaka om en timme?" Jag gick aldrig tillbaka till honom.

Några månader senare fick jag veta att kungen hade skickat honom till Beirut som sin personlige representant på någon kongress. Jag tror att han gick direkt till polisen och förrådde mig efter att jag varit hos honom. Jag hade litat på min intuition än en gång.

Jag sökte i stället upp en vän som jag bara träffade ibland, en advokat som var mycket religiös, en mycket moralisk och fin människa. Han var inte politiskt aktiv. Han tog emot mig mycket snålt, men hade inte mer än 400 dirham på sig. I morgon skulle han ha mera pengar, om jag ville återkomma. Jag tog de pengar som han hade på sig men ville inte komma tillbaka.

Jag gick ned till ett annat ställe vid stranden, där man hyrde ut tält. Men vakten förklarade att tälten bara var till uthyrning under dagarna, aldrig om nätterna. När jag berättade om min situation, d v 5 att "jag var en fattig student från Marrakech som inte hade pengar till hotell", erbjöd vakten mig att övernatta i hans eget tält som fanns uppsatt nära hans hus. Jag tackade ja. Under kvällen bjöd han mig på mat. Medan vi åt, dök hans bror upp. Jag presenterades för honom som en student från Marrakech på tillfälligt besök. De två bröderna började tala om "kuppförsöket" som då var ämnet för alla diskussioner. Den nyanlände visade sig vara en hemlig polis. Han talade om att polisen nu letade efter en officer som hade "deserterat" efter att ha deltagit i kuppen. "Hela poliskåren deltar i letandet efter honom", sade han.

Jag blandade mig inte i samtalet utan lät förstå att jag "inte var intresserad av politik". När jag reste mig för att gå ut till tältet, erbjöd sig polismannen att låta mig bo hemma hos honom några dagar, om jag ville. Han hade plats för mig. Jag tackade genast ja. Att bo hemma hos en polisman vore det bästa skyddet. Ingen skulle misstänka mig för att vara en förrymd officer. Han var ungkarl och arbetade som kriminalinspektör i marockanska SÄPO. Jag stannade två dagar hos honom. Det gällde för mig att inte bli upptäckt när jag var ute på stan under dagen. Jag bar fortfarande peruk och lät skägget växa.

Efter vistelsen hos polismannen sökte jag upp några ungdom-

122

ar, som några månader tidigare hade liftat med mig till Rabat. Jag visste var de bodde, och det fanns ingen som kände till vår bekantskap.

Det var två pojkar och tre flickor som bodde ihop tillfälligt under sommarlovet, men på kvällarna kom en massa andra ungdomar dit. De bodde i en villa och föräldrarna var utomlands. Alla var "maoister". Det var då På modet liksom jeans och långt hår hos vissa ungdomar. Pa väggarna fanns bilder av Mao och Che Guevara. Men vilka "maoister"! De använde droger och rökte hasch. De flesta var bortskämda barn till mycket rika föräldrar. Jag tackade nej, när de försökte få mig att röka hasch. När jag bad mina böner, skrattade de åt mig. De tyckte att jag var "reaktionär". "Religion är folkets drog", kommenterade de mina böner. På kvällarna hade de seanser och försökte lyfta glas med tankekraft. De hade inget annat att syssla med än hokus pokus och hasch, sprit och vin. Och de hade alla långt hår. De frågade mig om jag kände till Mao. Jag svarade: "Ja. Men om den kinesiske Mao hade sysslat med hasch skulle han aldrig ha gjort någon revolution!"

Jag funderade mycket över tillståndet hos Marockos ungdom. Så fort det blev ett litet bråk t ex i Kina mellan Mao och Lm Piao, splittrades marxisterna vid universitetet i Rabat redan dagen efter upp i maoister och lin piaoister! Om det däremot blev bråk mellan Ben Barka och Ben Sedik uppstod inte genast i t ex Kina splittring i ben barkister och ben sedikister! Detta fenomen illustrerar hur vi i tredje världen är ideologiskt beroende och hur var vänster saknar förankring i vår egen verklighet. Dessa vänsterungdomar var allihopa stolta över Maos och Castros revolutioner, men själva bara pratade och drogade de ned sig. Våra ungdomar var ofta för den västerländska ideologiska invasionen. Om det är sådana ungdomar som vara universitet och utbildningsprogram skapar, är det bättre att stänga skolorna och göra en total kulturell och ideologisk revolution. Jag är inte emot den västerländska kulturen och civilisationen. Men vi måste först existera innan vi kan samexistera. Det enda vi "kopierar" i dag från västvärlden är inte det positiva utan det negativa: skräpkultur och dekadans. Vi producerar inte, vi bara konsumerar. Vi är inte historiens aktörer utan dess objekt. Vi existerar ännu inte varken politiskt eller kulturellt. Trots alla bilder på väggarna och trots alla fina, påkostade böcker så hade deras verksamhet inget med verkligheten att göra. De satt framför bilderna av Mao och Che Guevara och onanerade politiskt och försökte inbilla sig att de arbetade

123

politiskt. När de har "onanerat" klart, kommer de ut som funktionarer i kungliga palatset och blir "folkliga ledare" hos regimens partier.

Jag stannade hos dem i tre dygn. De lärde mig hur jag skulle få ett par nyinköpta jeans att se använda, slitna och trasiga ut med hjälp av blekmedel, metallborstar och vatten. De är rika, men vill se fattiga ut. De är rika, har alla privilegier, utgör i procent av de ungdomar som har råd att utbilda sig och de förbereder sig att bli revolutionära ledare över oss fattiga reaktionärer! På det här sättet stannar den politiska makten kvar hos samma släkter och samhällsklasser även efter "revolutionen".

Jag flyttade från dem för att inte dra till mig uppmärksamhet från grannarna. Men jag fick en inblick i hur marxismen utnyttjas av konservativa krafter och de härskande samhällsklasserna för att behålla makten under andra paroller och etiketter.

Vad som hände därefter och ett år framåt, kan och vill jag inte tala så mycket om. Jag bodde på många olika platser över hela landet, och jag levde under mycket svara förhållanden. Fortfarande gäller det att skydda dem som hjälpte mig, så därför kan jag inte lämna ut några detaljer. Men jag kommer att skriva en detaljerad memoarbok när omständigheterna tillåter.

Fram till mars 1973 deltog jag i förberedelserna till några gerillaaktioner i Atlasbergen i Marocko. Delar av oppositionen inom UNFP hade organiserat sig i små gerillagrupper som slog till mot säkerhetsstyrkornas posteringar ute på landsbygden. Första aktionen genomfördes den 3 mars 1973, när gerillan attackerade några polisstationer i Mellan Atlasbergen. Attacken misslyckades, 20 medlemmar av gerillan dödades. Själv deltog jag i Lrberedelserna som ideolog och lirare i gerillataktik. Jag litade inte helt på UNFP:s ledare, som var marxister och lätt kunde infiltreras av polisen. Jag skulle heller aldrig själv acceptera en marxistisk kommunistisk regim i Marocko.

Vår folkliga ideologi1 kultur och religion, är islam. Islam garanterar vår kulturella och politiska självständighet. Marxismen är en del av den europeiska judisk-kristna kulturen och civilisationen. Hos oss leder marxismen bara till tragedier som i t ex Afghanistan och Sydjemen där marxismen behöver utländskt militärt stöd för att kunna behärska folket!

Jag gömde mig uppe i bergen en längre tid efter det att gerillan hade misslyckats med sina attacker på grund av några

124

"marxister" som i verkligheten var infiltrerade polisagenter. Några av de andra togs tillfånga, och det blev för farligt för mig att stanna kvar. Dessutom hade de politiska motsättningarna mellan mig och dem blivit för stora. Marxismen har inte kommit till arabvärlden under Lenins tid utan under den sovjetiska statliga kommunismen, d v s under dess dekadansperiod. Så den kom till oss bara som en del av en kolonial invasion, som vilken kyrka som helst, som ' m~ssionarer" med "heliga biblar". Marxisterna analyserar inte verkliga problem vetenskapligt för att hitta lämpliga lösningar, utan de kommer med "färdiga" lösningar och letar efter problem! I Sydjemen, i Oman och i marockanska Sahara ser de "klasskamp", även om där finns bara fattiga beduiner. Våra marxister är dumma "papegojor". Marxismen är kanske en del av den organiska utvecklingen av den judisk-kristna kulturen och filosofin i Europa, men i arabvärlden och i den islamiska världen är marxisterna bara en del av en kolonial invasionsarmé: militärer och missionärer. De utgör, omedvetet, en integrerad del av den kulturella, intellektuella och filosofiska imperialismen.

Jag drömde då om att fly till Sverige. Jag kom ihåg den polischef som körde iväg mig och några andra lärare när vi krävde att få ut våra löner.

"Mina herrar, tror ni att ni befinner er i Sverige", hade han frågat. Sedan dess hade jag tänkt på Sverige och läst litet om landet och nu ville jag fly dit och begära politisk asyl i väntan på bättre tider. Det kändes meningslöst att fortsätta min verksamhet i Marocko. Om jag togs tillfånga, skulle jag också skada de av mina kamrater som fortfarande levde och var aktiva inom armén.

På ett sätt som jag inte kan avslöja här lyckades jag, så småningom, ta mig till Sverige via Paris.

Efter flykten från Marocko har jag i pressen lämnat olika versioner om hur jag lyckades ta mig ut ur landet. Det är för att medvetet försöka förvilla polisen i Marocko och för att skydda dem som hjälpte mig. Det finns till och med mycket högt uppsatta officerare som bistod mig, general Dlimi till exempel var själv inblandad. Jag hade visserligen inte direktkontakt med Dlimi utan det var medlemmar ur "De Fria Officerarnas" rörelse, mina gamla vänner, som talade med honom om min situation. Det fanns ju många officerare som var rädda för att jag skulle arresteras och därför hjälpte de mig.

  Nästa sida

Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.