|
28
140
KOLONIALTIDEN
Som en följd av landets
närhet till Europa, dess långa kust, dess
handelsförbindelser med det svarta Afrika och dess
rika jordbruksområden har Marocko alltid varit
målet för den europeiska kolonialismen.
Romarna anlände först och koloniserade landet i
500 år före islam, sedan kom portugiserna
(under muslimernas dekadans) och uppförde sina
befästningar längs kusten under Portugals
storhetstid som sjöfarande nation med början
omkring år i 500. Portugiserna ersattes av
engelsmän och spanjorer, vilka etablerade sina
kustbesittningar, framför allt staden Tanger med sin
strategiska betydelse på den afrikanska sidan av
Gibraltarsund mellan Atlanten och Medelhavet.
Men det största hotet från
den europeiska kolonialismen och dess imperialistiska
krav på hela Marocko, och inte enbart på
enstaka områden längs kusten, inleddes
först efter framväxten av den industriella
revolutionen i Västeuropa. Under 1800-talet
öppnade den dekadenta och korrumperade styrande
dynastin Marocko allt mer för Europas kolonialister.
Två gånger besegrades landets egen svaga
armé av européerna: av fransmännen i
öst 1844 och av spanjorerna i norr 1860. Europas
banker och finansintressen tog över landets ekonomi
i allt högre grad, medan europeiska missionärer
började tränga in i Marockos inre.
Marockos förhållande till
främmande makter förändrades drastiskt
under 1800-talet. Landets traditionella mönster
för handeln bröts sönder som en följd
av den ökande handeln över haven och Frankrikes
ockupation av stora delar av Västafrika och
Algeriet. Samtidigt var ett antal europeiska stater och
privatintressen ivriga att öppna nya marknader
för sina varor
i Marocko och att tappa det inre av
Marocko på dess naturresurser och
jordbruksprodukter. Allt detta ledde till den snabba
tillväxten av tidigare små sömniga
fiskebyar som Casablanca och Essaouira samt till
omflyttningen av betydande delar av befolkningen
från det inre av landet till kusten. Introduktionen
av nya produkter och material ledde till en revolution i
konsumtionsvanor och stimulerade utvecklandet av en ny
marknadsekonomi.
Men trots betydelsen av alla dessa
förändringar, och trots den växande
medvetenheten hos den styrande eliten (som var
korrumperad och isolerad från folket) om att
förnyelse måste
141
bli priset för överlevnad,
gjordes mycket litet för att i grunden
förändra systemet. Den viktigaste uppgiften
för eliten var och förblev den "parasitiska"
skatteindrivningen och upprätthållandet av en
armé som hade som viktigaste uppdrag att kunna
genomföra uppgiften.
De styrande marockanska dynastierna
förvaltade Marockos förfall och hade som regel
grundat sin makt på att äga kontrollen
över de största städerna, som Fés,
Meknés och Rabat. Dessa städer var de
militära, kommersiella och administrativa centra i
imperiet och beboddes av en klass som sög ut
landsbygden. Skattebefriade stammar försåg de
styrande med soldater och befästningar. Andra
stammar svor trohetseden till sultanen och styrdes i hans
namn av ledare från de egna leden. För de
dekadenta makthavarna är det inte islam som
gäller längre utan machiavellismen. Slutligen
fanns det stammar, vilka kunde erkänna sultanen som
religiös auktoritet i stället för Gud men
som vägrade att erkänna hans fiskala makt.
Sultanerna härskade genom att splittra stammarna.
Varje sultan tvingades skapa n~a mer eller mindre
framgångsrika allianser mellan stammarna, pa samma
sätt som hans företrädare hade gjort.
Under den islamiska världens förfall fram till
den franska kolonialismen måste en sultan, som
ville behålla eller utöka kontrollen över
landet, ständigt engagera sig i militära
aktioner mot motsträviga stammar, köpa
stammarnas gunst, omplacera hela stammar till andra
områden och tillmötesgå andra, i en
ständigt pågående process. Sultanerna i
Marocko har aldrig haft en given islamisk legitimitet.
Sultanens regering var känd som
"Makhzen", vilket bokstavligt talat betyder
förrådshus. Regeringen bestod av en enkel
administrativ och militär apparat, som fanns till
för att skatterna skulle flyta in Det huvudsakliga
skälet för sultanens existens som makthavare
är att pressa folket på skatter. För att
kunna kräva in sin rätt på ett fullgott
sätt behövde han medel för att utrusta sin
armé. Sällan accepterades hans rätt att
driva in skatter utan protester, och sultanens
armé var därför nästan aldrig
engagerad i någon kamp mot trons fiender, utan den
mesta tiden gick åt att stärka sultanens
auktoritet bland de som redan var skattebetalare.
Resultatet blev ett stabilt system av
ständigt utövat våld:
det gällde att dra in skatter
för att betala armén, så att soldatema
skulle kunna krossa motspänstiga stammar för
att få möjlighet att håva in ännu
mera skatt.
142
En av sultanen Abd AI-Aziz' visirer
summerade elegant Makhzens skattefilosofi: "Man
måste plocka en skattebetalare som man plockar en
höna. Om skattebetalaren får för mycket
välstånd, revolterar han".
Utmaningen mot sultanen kom vanligtvis
från medlemmar av den regerande familjen, vilken
lierade sig med missnöjda stammar för att
storma Makhzen. Det vanligaste hotet mot tronen uppstod
dock vid dess innehavares död. För att undvika
att tronen överlämnades till pretendenter
utanför dynastin, försökte sultanerna
vanligtvis placera en av sina söner eller
bröder så nära makttoppen som
möjligt under sultanens egen livstid.
Den utvalde sonen fick ta kommandot
över en betydande del av de väpnade trupperna
och utsågs till "khalifa" (guvernör) över
ett av de viktigaste områdena, innefattande en av
sultanatets fyra viktigaste städer.
Vid speciella tillfällen fick
sonen under sin faders livstid rätt att bära
parasoller, symbolen för sultanens makt. Det
gällde att få folket att tro på att
sonen hade fått överta sin faders speciella
valsignelse, hans "baraka". Om inte baraka räckte,
och det gjorde den sällan, hade arvtagaren sina
trupper till förfogande och var redo att slå
ned och förgöra alla andra tronpretendenter
så snart som nyheten om regentens död hade
förkunnats.
Mohamed V, det självständiga
Marockos första kung, följde denna
traditionella procedur. På Ben Barkas
"förslag" utropade han 1957 sin son Hassan till
arvtagare sedan kungen dessförinnan hade gett sonen
tillstånd att föra befäl över den
marockanska armén. Men Hassan väntade inte
tills Mohamed V dog en naturlig död. Kronprins
Hassan mördade honom under en operation.
Fransmännens ankomst satte
plötsligt stopp för detta "stabila" system
byggt på våld. Fransmännen trängde
brutalt in i ett tillslutet, arkaiskt och både
grymt och pittoreskt litet sultanat och lämnade det
senare, efter 99 år efter att ha gjort sultanatet
till en ärftlig monarki i Ludvig XIV:s stil.
Under sin korta tid i Marocko satte
fransmännen upp en modern administrativ apparat, en
moderniserad Makhzen, vars mål var att få
fart på en växande, utsugande och
exploaterande kolonial ekonomi baserad på modernt
jordbruk för de nya franska "bosättarna" samt
gruvor, industrier och handel. I denna uppgift deltog
marockanerna bara som åskådare
eller
143
i bästa fall som marginella
deltagare. Marockanerna brydde sig inte om den omvandling
av deras samhälle som kolonialmakten tvingade
på dem, men som de inte fick delta i När
fransmännen sedan försvann återgick den
marockanska eliten till att styra landet efter de
traditionella linjer som de kände igen från
Makhzen, men nu mycket mera effektivt organiserad och
skyddad av en stark armé.
Men under den tid som det franska
protektoratet varade, 1912-1956, förändrades
det gamla samhället totalt, speciellt i
städerna. Landsbygden är också indirekt
påverkad, men fortfarande mycket konservativ.
Själva "pacificeringen" var
både långvarig och blodig: det tog
fransmännen över 20 år att slå ned
allt folkligt motstånd i bergsområdena och
på landsbygden och priset blev högt: enligt
franska uppgifter uppgick de egna förlusterna till
27 000 döda och i 5 000 sårade. Antalet
marockaner som stupade uppges till 100 000.
Sultanens regering, Makhzen, ersattes
med en modern administration, men med samma
målsättning som för den gamla Makhzen.
Men denna moderna "administration" var till största
delen styrd av icke-marockaner. Sultanen behövde
inte längre någon armé för att
driva in sina skatter. Den franska armén tog hand
om uppgiften. För övrigt tilläts han inte
ha någon väpnad makt. Det tidigare
nomadiserade hovet blev bofast i Rabat. De olika
stammarna kunde inte längre ostraffat anfalla
varandra, och inte heller kunde de hota centralmakten.
De centrala elementen i det gamla
systemet fick sin makt minskad. De ersattes med nya
politiska krafter. En nationell rörelse, som hade
sitt ursprung i en förnyelse av religiös
ortodoxi, men som senare leddes av 'välutbildade
medlemmar av borgerskapet i staden Fés,
förvandlades efter det andra världskriget
från en elitistisk organisation till en
massrörelse genom tillströmning från den
snabbt växande arbetarklassen samt genom tillskott i
stor skala av intellektuella marockaner, av vilka
många hade fått sin utbildning i Frankrike, d
v S av en ny grupp som själv var delvis kulturellt
och intellektuellt koloniserad!
Sultanen fick sitta kvar på sin
tron men hans makt fråntogs honom helt.
Under "protektoratstiden" (det
formella namnet på den franska kolonialismen i
Marocko) flyttade nästan 400 000 européer
till Marocko; några miljoner hektar av de
bästa jordarna
144
reserverades för kolonialisternas
exportjordbruk; gruvor med fosfat, bly, järn och
kobolt öppnades eller moderniserades; en modern
kolonial ekonomi utvecklades med järnvägar,
hamnar, nya städer, banker, gruvor, lokala
industrier samt en stor servicesektor; allt detta
genomfördes medan marockanerna sköts undan till
den överexploaterade ekonomins utkanter.
Ett område, som fransmännen
nästan helt försummade, gällde
undervisningen av de marockanska barnen.
År 1944, efter 32 års
franskt styre, fanns det två miljoner marockaner i
skolåldern. Av dem gick bara 36 000 i skolan.
De ytterligt få marockaner, som
lyckades ta del av någon högre undervisning,
uteslöts systematiskt från betydelsefulla
poster i samhället. Dessa frustrerade marockaner
blev vanligen rekryterade av den snabbt växande
nationaliströrelsen.
Nästa
sida
|