Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

30  165 SKORRUPTION OCH BROTT VID HASSANS HOV   Han är en man utan rädsla, som kämpar för att störta Hassan II. Åren 1971-1972 var han närmaste medarbetare till general Oufkir och blev hans sammansvurne för att störta den marockanske kungen. Man söker ex-officeren Ahmed Rami för att mörda honom för hans delaktighet i sammansvärjningar och för allt det han vet om brotten och den korruption som förekommer vid monarkens hov, där moraliskt förfall och förräderi hör till dagordningen. Från sitt gömställe i Sverige gör han dessa överraskande avslöjanden. "Nej, jag är inte rädd. Jag vet att det är riskabelt att tala, men jag vill inte tiga. Jag har tvingats lämna mitt land, och allt jag hade bakom mig. Orden är det enda jag har kvar. Jag tänker inte avstå ifrån dem. Jag hoppas att alla marockaner en dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, ska sluta vara rädda och inse att just rädslan är grunden till diktaturen och Hassan II:s makt. Hassan är nämligen en kung vars enda mål är att utså terror bland folket. Det är dags att någon avslöjar vad som verkligen händer i Marocko." Ahmed Rami fyller små kristallglas med mintte. Han gör det varligt likt en ritual, som repeterats tusen och en gånger. "Jag fortsätter att kämpa för att störta Hassan II, och det kan man inte bara göra per telefon." Han skrattar på ett sätt som har något pojkaktigt över sig. Han är en ung man, men han har redan upplevt mycket. Som "Intervju" förklarade förra veckan är denne marockanske officers historia direkt kopplad till alla komplotter, som förekommit i Marocko för att störta kung Hassan de senaste åren. - Och vad återstod efter allt detta av "De Fria Officerarnas" rörelse? - Det är ett faktum att "De Fria Officerarna" har försvagats mycket, men vi existerar fortfarande. "De Fria Officerarnas" rörelse är en hemlig organisation, som uppstod på initiativ av en grupp unga män från folket, som ville kanalisera missnöjet i landet genom armén. Vi var en grupp unga officerare som 1972 ville förverkliga det marockanska folkets dröm om frihet och demokrati genom en statskupp som början till en revolution. *) Intervju publicerad i spanska tidningen "Intervju" 1-7 juni1983. 166 Rörelsen kommer att fortsätta arbeta. Sedan 1972 har kungen aldrig lyckats upplösa den helt. Han har försökt med alla kända medel. Han har gripit många officerare och förflyttat andra från en tjänst till en annan, men det är ett faktum att det finns celler med "Fria Officerare" i de flesta förbanden inom armén och att de fortsätter sin verksamhet. Då och då sprids flygblad och återges kommunikéer utifrån pa förläggningarna och i förbanden. Jag är säker på att denna intervju till exempel kommer att spridas underjordiskt i förbanden inom mycket kort tid. - Innebär det att den marockanska monarkin fortfarande är hotad från kasernerna? - Ja, Hassans tron är fortfarande hotad. Den marockanska monarkin kommer alltid att vara hotad, eftersom den inte är legitim. Islam förbjuder monarki, och den folkliga ideologin i Marocko är islam. Dessutom är den verkliga revolutionära islam emot diktatoriska regimer, som inte respekterar folkviljan. Islam erkänner inte uppdelningen av den islamiska världen i marionettstater skapade av kolonialismen. Därför söker den marockanska armén, som inte är isolerad från samhället, ständigt nya sätt att göra slut på detta förfall, denna ruttna regim. Hassan vet inte nu exakt vad som kan hända i armén, och han är rädd för alla. Sedan 1972 har han inte satt sin fot på en arméförläggning. Han har aldrig rest till Sahara f5r att besöka de militära förbanden. Just nu är Hassans fiende nummer ett: armén. Krigsmakten är i Marocko oppositionens förtrupp. Därför är jag helt och hållet optimistisk, trots alla misslyckanden och missöden som har inträffat. Hassan ll:s regim bär, in6m sig, på den bakterie som kommer att förstöra den. Det är en sjuk regim, som lider av korruptionens "kallbrand". En regim som till slut kommer att falla av sin egen vikt. - Vad kommer ni att ha för taktik i framtiden efter att de försök som planerades omintetgjorts? - Den taktik vi har nu är att organisera en folklig revolution av samma typ som den som ledde till att shahen av Iran störtades, en revolution med deltagande av civila, soldater, officerare och den islamiska rörelsen. Vi unga officerare analyserade noggrant den aktuella situationen och vi är eniga om att vår revolution aldrig kan isoleras från den islamiska revolutionen som helhet, eftersom Marocko utgör en del av den stora islamiska nationen. Det är ett faktum att den islamiska nationen 167 i dag befinner sig i en mycket svår situation, eftersom den konfronteras med så provokativa utmaningar från militärt mäktiga och aggressiva stater, som är lika arroganta som Israel och dess "bananstat" USA; med stater som har en förkrossande överlägsenhet gentemot oss. Allt detta gör att en skrämmande brist på militär jämvikt uppstår till den islamiska världens nackdel, vilket utsätter oss för enorma politiska och militära förödmjukelser. Därför anser vi för närvarande att den enda lösningen är att stödja det palestinska folkets motståndskamp på alla möjliga sätt. Det palestinska problemet är en fråga om en judisk-israelisk kolonialism. Israel är en rasistisk apartheidstat som bör elimineras i framtiden. För muslimer, kristna och alla fria människor i hela världen, är denna målsättning en tidsfråga. Man bör arbeta för att skapa en maktbalans där rättvisan bör vara stark och styrkan måste vara rättvis. - Och hur skall detta förverkligas i Marocko? - Genom att en ny "Moahidin"-rörelse skapas, en rörelse som ska återinföra den islamiska plikten "lihad", d v 5 kampen för rättvisa och frihet. En rörelse som kommer att likna "AI-Mourabitoun" och "AI-Moahidin", rörelser som redan en gång tidigare hade räddat vårt land från makthavarnas dekadans. De nya "AI-Moahidin" (de enande) bör samla alla Marockos politiska krafter och inom en nära framtid genomföra en jihad-revolution. En person eller en regim som står i vägen för den islamiska revolutionen och enheten och i vägen för Palestinas befrielse bör elimineras politiskt, genom en politisk opposition. Om det är möjligt bör elimineringen verkställas i demokratisk form, men när det gäller diktaturer sa bör man använda revolutionärt våld, om det är nödvändigt. De tyranniska regimerna, som Hassan II:s, kan bara bekämpas med våld. Denna typ av dekadenta och korrupta regimer existerar faktiskt bara genom att de utövar våld mot folket och genom massornas passivitet, på grund av den fruktan som finns bland medborgarna och på grund av den terrorism som utövas mot vapenlösa människor. Den marockanska regimens brott ska inte förövas ostraffade och det är i den meningen som "De Fria Officerarnas" rörelse kommer att vara en militär gren i den politiska islamiska rörelse som ska återupprätta ett rättvist samhälle, ett demokratiskt och tolerant samhälle, d v s ett samhälle i harmoni med de religiösa och folkliga minoriteterna, som ska ha sitt utrymme - liksom de alltid har haft det - i islams historia. 168 - 1983 försökte du från Sverige åter störta monarkin i Marocko. Hur gick det till? - Även om jag bor i Sverige så behåller jag vissa kontakter med mina vänner i Marocko, både inom och utanför armén. Jag var den ende överlevande officeren som deltog i de två första militära revoltförsöken i Marockos moderna historia. De flesta politiska rörelser i Marocko, såväl "legala" som underjordiska, tog kontakt med mig. Den marockanska armén har blivit en viktig politisk faktor genom den lilla grupp "Fria Officerare" som skakade det politiska livet i landet med sina spektakulära aktioner 1971 och 1972. Men, på grund av deras organisations hemliga karaktär, är det svårt att få kontakt med dem. Efter att jag kom till Sverige, och blev uppmärksammad i massmedia, så tror "politikerna" i Marocko att de, genom mig, kan få kontakt med "De Fria Officerarna Ahmed Dlimi själv, som övertog Oufkirs befattning hos kungen, kontaktade mig i samma syfte. Jag kan också avslöja att Dlimi, i hemlighet, indirekt hjälpte mig att fly från Marocko i augusti 1973. Sedan juni 1974 började Dlimi och jag träffas regelbundet i Paris, London och Stockholm för att förbereda en ny statskupp. Dlimi, som blev chef för kungens militära adjutanter, chef för kontraspionaget och chef för södra Marockos militära styrkor, tyckte själv att armén är, för honom, en politisk "gåta" och trodde att jag visste mer än han! För Dlimi var jag en representativ officer för den unga generationen. Jag var också Oufkirs närmaste man och en av de främsta organisatörerna av rörelsen "De Fria Officerarna" inom den marockanska armén. Den enda kontakt Dlimi kunde få med mina vänner i armén var genom mig. Mina kamrater fruktade att han kunde vara övervakad och önskade aldrig ta risken att träffa honom inne i landet. Jag hade till uppgift att fungera som "bro" mellan dem. Den sista gången jag såg honom var i december 1982. Han bodde på Grand Hotell i Stockholm. För att ge en "rimlig" förklaring, till mina kontakter med Dlimi, sade jag till svenska SÄPO att Dlimi hade uppdrag från kungen att förhandla med mig om min återkomst till Marocko! Det var i Stockholm, som vi började redigera den kommuniké 169 som skulle läsas i radio när kuppen genomförts. Den börjar på följande sätt: "1 Guds namn, i våra martyrers och i folkets namn, avskaffar vi monarkin och tyranniet i Marocko och ersätter dem med den Islamiska Arabiska Demokratiska Republiken Marocko". - Hur skulle kuppen gå till? - Alla tekniska planer för en statskupp liknar varandra litet. Vare sig de genomförs av reaktionära eller progressiva krafter har de ungefär samma tekniska karaktär. Det är som en kulspruta, den tekniska principen och sättet att fungera är gemensamt för alla. De varierande tekniska detaljerna har inte så stor betydelse. I stora drag bestod den operation som vi planerat skulle äga rum i juli 1983 i att fallskärmstrupperna skulle ockupera det kungliga palatset, riksradiostationen, Inrikesdepartementet, polishögkvarteret, gripa kungen och sända en kommuniké i radio där den islamiska republiken utropades. Kungen skulle dömas omedelbart. Vi tänkte avskaffa dödsstraffet och upprätta en demokratisk regim, en regim med alla politiska friheter. Den första kommunikén, som skulle sändas, var inspirerad av den som jag själv redigerade 1972, när vi tänkte tvinga ned kungens Boeing. Jag lämnade ett utkast till Dlimi, vi diskuterade det och han godkände det. Jag skulle i hemlighet resa till Marocko en vecka före kuppen för att leda ett pansarförband och ockupera riksradio- och TV-stationen och när stunden var inne, skulle jag inta arméns kommunikationscenter och palatset. Avsikten var att jag skulle ta mig in i Marocko ombord på ett militärfIygplan~ och jag hade alla uniformer som behövdes för detta ändamal. Dlimi hade själv med sig dem till mig på en av sina resor. Då anade ingen av oss att han skulle dö, innan operationen blev av. - Vilket fel begick Dlimi? - Dlimis största fel var att han var alltför säker på sig själv och underskattade kungens underrättelsetjänst. Han sade alltid att alla var odugliga. Dlimi var högste chef för kontraspionaget och trodde att han hade alla kort på hand och att han t o m hade infiltrerat Special Security Service (SSS), kungens speciella SÄPO som är direkt organiserad och styrd av amerikanska CIA. Men i själva verket hände motsatsen. Folk från SSS hade lyckats placera sig bland hans främsta förtrogna och när de ansåg det lämpligt sålde de honom till kungen. Vid vart sista möte i december 1982 sade han t ex till mig att 170 han märkte att kungen började bli misstänksam mot honom, att han var litet orolig, men att han ansåg att det mest berodde på kungens växlande humör, påverkat av hans stora drogkonsumtion. Dlimi litade inte heller på amerikanerna, men han trodde inte att de skulle övervaka honom kontinuerligt, t o m på hans resor utomlands. Men allt började rasa samman efter Israels invasion i Libanon. Vid den tiden uppstod en viss irritation inom den marockanska armén och officerarna började anklaga Hassan Il för att vara i Israels tjänst och för att stödja den amerikanska politiken i Libanon. Detta oroade sannolikt CIA. Efter Shahens av Iran fall och framför allt efter det att Reagan kommit till makten, vill amerikanerna inte förlora den strategiska positionen mellan Atlanten och Medelhavet som de åtnjuter. - Är Hassan El en kung med tur eller är han bara bra skyddad? - Jag tror att han är bra skyddad, mycket bra skyddad. Detta sköter SSS, som lyder direkt under honom och som kontrollerar den övriga underrättelsetjänsten och t o m armén. SSS leds av general Moulay Hafid Alaoui, en medlem av kungafamiljen. Hela underrättelsetjänsten organiserades av CIA-experter. Det är CIA, som i själva verket kontrollerar SSS. Ingen utom kungen känner till dess organisation i detalj. SSS bar ansvaret för mordet på Ben Barka, för kidnappningen 1964 av Cheikh al-Arab (en modig motståndsman som ville fortsätta motståndet mot neokolonialismen, d v s Hassans monarki), för kidnappningen av Hussein el-Manuzi, en annan oppositionell marockan, när han var i Tunisien 1973, för elimineringen av Omar Ben Jelloun, chefredaktör för tidningen "AI-Moharir", för Oufkirs och Dlimis död i själva palatset. Denna superhemliga polis skapades av Hassan, när han fortfarande var kronprins, och han utnyttjade den också för att mörda Mohamed V under ett kirurgiskt ingrepp den 26 februari 1961. - Menar ni att Hassan El mördade Mohamed V, sin egen far? - Ja, men i själva verket är Hassan II inte biologisk son till Mohamed V. Han är ett adopterat, oäkta barn. Tills nu har ingen avslöjat det, eftersom det skulle kompromettera de få som känner till hemligheten, men genom att Dlimi har undanröjts har allt förändrats. Dlimi förklarade själv detta för mig några månader innan han dog. Hassan Il är son till Glaoui, som var pascha (guvernör) av Marrakech och quisling 171 (förrädare) som samarbetade med ockupanterna under kolonial-tiden. I slutet av 1925 gav Glaoui en vacker "älskarinna" till Mohamed V, som var sultan. Men han sade inte att hon redan var gravid. Fyra och en halv månad senare födde denna kvinna en son, som Mohamed V beslöt adoptera. Det var Hassan II. Hemligheten bevarades noggrant inom hovet trots att Hassan är en kopia av Glaoui. Man behöver bara jämföra två foton f~r att inse det. Sanningen kom fram först många år senare. År 1961 bad Hassan, som var en mycket ärelysten ung man, Ben Barka - då matematiklärare i palatset och ordförande i konsultativa rådet - att övertala Mohamed V att utse honom till kronprins, en titel som dittills inte hade funnits. Detta utlöste en intern strid i familjen, eftersom Mohamed V:s andre son Moulay Abdallah, som faktiskt var biologisk son till kungen, också gjorde anspråk på tronen. Men till slut vann Hassan med Ben Barkas stöd. Nästa steg var att mörda Mohamed V. Tillfälle gavs när Mohamed V skulle genomgå en operation. Dlimi, som då var polischef, berättade för mig exakt hur det hände. Samma dag som operationen skulle äga rum sammankallade Hassan de fyra officerare som utgjorde generalstaben inom armén - generalerna Gharbaoui, Madbouh, Oufkir och Dlimi - och sade åt dem att han visste att kung Mohamed V förberedde en statskupp mot armén och att han tänkte överlämna makten till oppositionen. Därför hade han "beslutat att handla snabbt". En läkare, som hade sänts efter från Schweiz, skulle ge Mohamed V ett lugnande medel under operationen och sedan skulle kungen aldrig vakna upp ur narkosen. "När stunden kommer", sade han åt dem, "ska jag se till att ingen kommer in i operationssalen och jag ska personligen koppla bort syrgastuberna. Men ni ska inte tro att jag mördar min egen far. Jag är inte son till Mohamed V, min verklige far är Glaoui. Jag handlar på detta sätt av kärlek till armén, och ni ensamma ska veta hemligheten. Om detta någon gång läcker ut, så kommer jag att veta med säkerhet att en av er har skvallrat." När läkarna hade påbörjat operationen, samlade Hassan SSS-männen på vakt utanför alla dörrarna. Sedan gick han in i operationssalen ensam och stannade där en liten stund för att koppla bort syrgastuberna. Efter en timme kom han med den schweiziske läkaren, och de konstaterade att Mohamed V var död. De övriga sju läkarna tillkallades för att intyga dödsfallet. Därefter utfärdade han undantagstillstånd, ockuperade alla nyckelposter inom staten och utropade sig själv till kung. Nu är alla de fyra officerare som deltog i mötet döda. De dog allihop vid samma ålder, 172 52 år, och mördades i palatset. Det är faktiskt sanningen, trots att det låter som en historia av Shakespeare.   HUR DOG DLIMI? - I december 1982 var den marockanske generalen Ahmed DImi i Stockholm under falsk identitet. Vi diskuterade de politiska stämningarna inom armén inför den planerade kuppen i juli 1983. Vi skulle träffas igen i London i februari 1983, då Dlimi skulle vara dar på ett officiellt besök med kungen. Den 25 januari 1983 sände den marockanska radion och TV-n en officiell kommuniké: "En trafikolycka i Marrakech. När Dlimi närmade sig sitt hem krockade han med en lastbil och avled." Hassan beklagade Dlimis död. I själva verket hade kungen avrättat honom. General Ahmed Olimi samarbetade med "De Fria Officerarna", en rörelse som vill göra slut på monarkin i Marocko som första steget i en revolution. Basen i rörelsen ligger hos yngre officerare, politiskt skolade och med ett förflutet i de politiska partierna. Som gymnasister hade vi i 60-talets kravaller och revolter ställts mot armén. Under 70-talet infiltrerade vi armén. Den viktigaste politiska kampen utspelades där. Dlimi var chef för arméns säkerhetstjänst i utla'ndet, dessutom chef för landets södra militärområde, Polisario-fronten, och med i kungens "militära råd". I veckopressen förekom Dlimi ett par steg efter Hassan Il i alla propagandasammanhang, och han var regimens mest kände militär. Som många högre officerare kom Dlimi att spela ett dubbelspel, trogen kungen utåt men samtidigt allt mer motståndare. I sin position kunde han inte själv upprätthålla direkta förbindelser med de oppositionella officerarna, därför kom jag att fungera som en länk. Dlimi var troligen övervakad. I Stockholm besökte han bara mig. Vid tidigare besök i Stockholm, då han haft sitt eget pass, bodde han bl a på Grand Hotell. Trots försiktighetsåtgärder kan vi ha skuggats. I mitten av januari greps ett tiotal högre officerare. Han anade att hans dubbelspel kunde upptäckas. 173 En dossier om honom presenterades för Hassan il. Där ingick troligen videofilm från Stockholm. Den 25 januari 1983 vid möte med kungen konfronterades Dlimi med dossiern. Han avled i palatset, efter förhör och tortyr. Bilolyckan arrangerades till senare på kvällen. Informationen har jag direkt från Marocko och via utlandet. Hassan lI:s närmaste omgivning, dit jag räknar utländska säkerhetstjänster, vet omständigheterna kring Dlimis död. Den officiella versionen att han dog i en bilolycka är propaganda för att dölja att armén, t o m Hassan II:s närmaste, är i revolt. Le Mondes korrespondent i Rabat ifrågasatte versionen om en olycka, och utvisades genast. Han avslöjade senare att Dlimi blivit överkörd av en efterföljande lastbil. I den officiella versionen sades det att Dlimis bil kördes av en resebyrådirektör. Direktören, som var en hemlig SSS-man, skickades därefter av kungen på en pilgrimsresa till Mecka och därifrån "försvann" han spårlöst. Lastbilsföraren och själva lastbilen försvann också spårlöst. Men sanningen är att Dlimi mördades i palatset i Marrakech, och hans lik sattes i en bil som sprängdes i luften i en förort till Marrakech på riksvägen till Casablanca. Och aldrig har någon efter detta, inte ens hans egen släkt, sett Dlimis lik. Ingen fick öppna Dlimis kista som kördes direkt från slottet till en speciell kyrkogård. Rykten i Marocko säger t o m att Dlimi fortfarande lever i Hassans privata fängelse i palatset. Jag avslöjade i arabiskspråkiga radioprogram, i franska TV:n och i tidningen Le Monde (24 februari 1983) sanningen om Dlimis "olycka" samt dem planerade kuppen i juli 1983. Dlimi ville efter sitt hemliga besök i Stockholm att kuppen skulle påskyndas, då han misstänkte att kungen planerade att göra viktiga omplaceringar inom armén. Hassan Il är ingen Qperett-ÖB. Han är aktiv i generalstaben. Flera säkerhetstjänster omger han sig med: polisens, gendarmeriets, arméns plus hovets egen säkerhetstjänst. Den samarbetar intimt med andra säkerhetstjänster. Marocko är en enmansdiktatur, och Hassan Il sköter själv sin säkerhet. Efter Dlimis död har ett i 5-tal officerare gripits, tre avrättats. Terrorn slår blint både inom och utanför armén. Censur hindrar uppgifter om terrorn att komma fram. Jag hoppas att mina avslöjanden ändå når ut. Till slut når de Marocko. Sanningen är oppositionens propagandavapen. 174       Nästa sida

Index över Ett liv för frihet: