HOME

Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

 

34

 199

I SVERIGE

 

Från Paris flög jag den 25 augusti 1973 till Stockholm oförberedd med ett falskt pass. Jag hade inga andra ID-papper med mig. Enligt det falska passet hette jag Idrissi. Jag hade själv avlägsnat den rätte innehavarens foto och satt dit mitt eget.

Ombord på planet satt jag bredvid en ung svensk man. Han hette Håkan Fredén och hade varit på en turistresa i Frankrike. Jag presenterade mig som "Idrissi fran Algeriet". Håkan arbetade som ingenjör på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var första gången som jag hörde talas om Uppsala.

När Håkan hörde att jag varken drack vin eller rökte, bad han mig hjälpa honom att föra in en extra ranson tullfria varor i Sverige. Det var min första kontakt med en svensk.

Jag passerade genom både pass- och tullkontrollen utan problem. Håkan erbjöd mig att övernatta hos honom i Uppsala och fortsätta till Stockholm nästa dag. Jag hade förklarat att jag tänkte stanna en vecka som turist i Stockholm.

Han bodde i ett rivningshus, utan varmvatten och kök och med toaletten ute på gården. Och han var ingenjör! Men han hade valt att bo billigt för att i stället kunna resa sa mycket som möjligt.

Nästa dag tog jag tåget till Stockholm. Jag hade lovat att ringa Håkan innan jag reste tillbaka. Framför Centralstationen frågade jag några personer om det fanns något billigt hotell där jag kunde stanna några nätter. Jag tänkte fråga en ung kvinna men blev i stället tillfrågad av en man i 50-årsåldern om jag behövde hjälp. Vi tog bussen till Domus studenthotell. Jag fick ett rum, som hyrdes ut utan sängkläder. Den äldre mannen, som hjälpt mig att hyra rummet, erbjöd sig också att skaffa mig sängkläder men jag förklarade att jag kunde sova direkt på madrassen. Han kom tillbaka senare på kvällen, men jag ville inte öppna dörren för honom. Jag hörde att det var han, men jag var på flykt och fortfarande mycket misstänksam och försiktig. Han gick men först sedan han hade stoppat in lakan och ömgott genom brevlådan. Eftersom jag inte hade några handlingar som kunde styrka min identitet, var jag rädd för att gå till polisen och anmäla mig. Samtidigt var jag orolig för att man skulle arrestera mig för att jag hade tagit mig in i landet på ett falskt pass. Hur skulle jag bära mig åt för att få stanna i Sverige?

200

Jag måste hitta någon som kunde hjälpa mig att få en första positiv kontakt med polisen. De första dagarna i Sverige levde jag helt inkognito. Ingen fick veta vem jag var. Efter en halv vecka fick jag kontakt med en svensk jurist, Lennart Aspegren, som arbetade för Svenska Flyktingrådet och som också var aktiv inom Amnesty. För honom och för en annan aktiv medlem av dessa båda organisationer, en grekisk flykting vid namn Poniridis (som i dag är Greklands ambassadör i Sverige), avslöjade jag min bakgrund och min önskan att söka politisk asyl i Sverige. Båda var osäkra pa hur polisen skulle se på frågan om mitt falska pass.

Poniridis föreslog nu att vi tillsammans med Lennart Aspegren skulle söka upp polishuset på Kungsholmen, där jag skulle göra en formell framställan om politisk asyl. Faran fanns dock att polisen skulle arrestera mig och utvisa mig ur landet. Jag hade räknat med den risken och därför tog jag med mig några läroböcker i engelska. Dem skulle jag kunna studera under en eventuell fängelsevistelse.

Den sista dagen av min första vecka i Sverige, en fredag, gick jag till polishuset på Kungsholmen; jag med min lilla resväska med kläder och böcker i sällskap med Poniridis. Hos polisen träffade jag en vacker dam, som hette Kerstin och som arbetade som kriminalinspektör. Jag var rädd och osäker på vad som skulle följa. Poniridis förklarade på svenska vad han visste om mig. Så avbröt hon honom och började ställa sina frågor direkt till mig på franska.

Jag stannade ensam kvar på hennes kontor och hon var mycket snäll och trevlig. När hon fick höra att jag hade tagit mig in på falskt pass, ville hon veta varför. När hon sedan hade lyssnat på min berättelse, gratulerade hon mig spontant till att ha lyckats ta mig levande ut ur Marocko. Hon frågade mig också om jag ville bo på hotell eller hemma hos en familj medan jag väntade på att polisen skulle hålla ett formellt förhör med mig. Av flera skäl bad jag att få bo hos en familj. Efter ett antal samtal med en social myndighet fick hon kontakt med en familj i Axelsberg i Hägersten, söder om Stockholm. Hon ordnade också så att jag fick pengar och bad mig komma tillbaka nästa dag med ett par nytagna foton för att jag skulle få ut ett svenskt främlingspass.

På socialbyrån fick jag adressen till den familj som skulle ta emot mig. Jag fick också pengar till kläder och ett månadskort till tunnelbanan.

201

Familjen Hedell i Axelsberg bestod av mamman Ann-Sofie, dottern Cecilia och sonen Niklas samt fem hundar. Jag fick ett eget rum och kunde använda köket och badrummet när jag ville. Alla var mycket snälla mot mig. Ann-Sofie kunde franska och tolkade ibland åt mig.

Jag ringde till mina vänner Lennart Aspegren och Ponoridis och berättade vad som hade hänt och att jag nu väntade på att bli kallad till polisen för det formella förhöret. Genom polisen fick massmedia veta om min flykt från Marocko och att jag nu befann mig i Sverige. De flesta, som hade känt mig i Marocko, trodde att jag var död så nyheten om min ankomst till Sverige kom som en överraskning för många.

Det var den franska nyhetsbyrån AFP, som först levererade nyheten. Chefen för AFP:s byrå i Stockholm, Georges Herbouse, var en f d fransk officer, som hade varit stationerad i Marocko innan han efter sin pensionering blev journalist för byrån. Han kände väl till förhållandena i Marocko och han visste vem jag var, dock utan att vi hade träffats någon gång tidigare.

När franska massmedia, som intresserar sig f5r Marocko i mycket hög grad, fick AFP:s telegram, utlöstes en febril journalistisk aktivitet. Nyheten om mitt uppdykande i Stockholm slogs upp med stora rubriker i de största franska dags- och veckotidningarna. Också den franska radion och televisionen samt Luxembourgs radio/TV meddelade nyheten i sina sändningar. Reportrar från Paris-Match, L'Express, Le Nouvel Observateur, Le Monde och RTL i Luxembourg (Radio Télévision de Luxembourg) sökte upp mig i Stockholm för intervjuer om vad som hade hänt mig. Det blev stor uppståndelse kring min ankomst till Sverige. Till och med de officiella marockanska tidningarna tryckte AFP:s telegram på sina förstasidor.

På sa satt fick mina föräldrar, syskon och vänner i Marocko veta att jag levde. Också min före detta franska flickvän fick veta. Hon befann sig i en affär, i staden Beauvais, när hon bläddrade i ett exemplar av Paris-Match. När hon såg bilder av mig och läste om mitt öde, svimmade hon mitt i affären.

Under den första tiden i Sverige lärde jag också känna en man, som blev en mycket nära vän. Han hette Stanislaw Romanov och var politisk flykting från Polen. Så jag, som flydde från en proamerikansk och kapitalistisk diktatur, träffade en flykting från en prorysk och kommunistisk diktatur! Han kunde hjälpa mig mycket i början eftersom han hade kommit till Sverige ett par år tidigare och kunde svenska.

202

I september 1973 intervjuades jag också av Sveriges Television. Reporter var Lars-Ola Borgud från Rapportredaktionen.

Mina första kontakter med Sverige gjorde mig mycket imponerad av landet och av människorna. Jag tyckte omedelbart mycket om samhället, om landet och om svenskarna och deras natur. Och speciellt tyckte jag om det politiska systemet, med alla mänskliga fri- och rättigheter, vilka omsätts i praktiken och inte enbart förblir tomma ord.

Om jag, som drömde om frihet och demokrati, t ex hade flytt till dagens Algeriet eller till något s k socialistiskt land, som Polen, Sovjet eller Cuba, tror jag att jag hade blivit mycket besviken, så besviken att jag kanske hade börjat tvivla på att de ideal som jag slogs för i Marocko enbart var fåfänga drömmar som inte gick att förverkliga. Verkligheten skulle ha gjort mig besviken. Genom att jag kom till Sverige, förstod jag att mina drömmar inte var omöjliga och orealistiska. Sverige blev ett levande exempel på att det gick att realisera dem, konkret och i praktiken. Här fann jag att alla mina drömmar om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, om pluralism och tolerans, om, och det är viktigast, politisk och ekonomisk demokrati och jämlikhet, återfinns som en realitet och inte endast som en dröm. T o m islamiska principer om mänsklig värdighet, frihet och rättvisa tillämpas i praktiken i Sverige mer än i det marockanska samhället.

Och även "paradiset", som det beskrivs i Koranen och om vilket jag hade skapat mig en bild av i min fantasi, fick jag en vision av när jag anlände en sommardag till Sverige och såg naturen här. När jag upplevde den, främst kanske skärgården, uppfattade jag en ännu finare bild av paradiset än den som fanns i min fantasi. Men trots all denna beundran för Sverige, fanns mina tankar hela tiden hos människorna hemma i Marocko där jag har mina rötter. Min grundläggande dröm har hela tiden varit att kunna förändra systemet dar, sa att människorna får en framtid att våga hoppas på och efterhand värd att leva i; att kunna genomföra en demokratisk revolution, så att vi får ta del av samma mänskliga rättigheter som finns här i Sverige. Eftersom alla mina rötter och mina drömmar om framtiden finns knutna till Marocko, upplevde och upplever jag fortfarande min tid i Sverige som ett tillfälligt uppehåll. Jag kom inte hit som invandrare för att stanna i Sverige och därför planerade jag aldrig för en längre tids vistelse här. Jag väntade mig en snar ändring av förhållandena i Marocko,

203

så att jag skulle kunna återvända dit.

Efter några veckors väntan kallades jag till polisen för det mera ingående förhöret. Det var min andra kontakt med den svenska polisen. Så annorlunda den är jämförd med polisen i Marocko! Där säger man att en polis är som en skorpion:

den sticker alla som kommer i närheten. En skorpion känner ingen skillnad på vän eller fiende, den sticker alla. Tortyrinstrument, som den marockanska polisen använder i dag mot alla häktade för politiska motiv, kan här i Sverige finnas enbart i medeltidsmuseum.

Man kan också säga att polisen ska ses som en del av samhällssystemet och att det alltid är systemet som formar den enskilde individen och bestämmer dennes beteenden. Den enskilda människan påverkas olika, beroende på om hon lever i en demokrati eller en diktatur. Det är förstås sant att alla poliser, oavsett var de tjänstgör, kan missbruka sin maktställning, men en demokrati kan alltid begränsa detta maktmissbruk genom lagar och andra former av kontroll från samhället.

Under mina första kontakter med den svenska polisen hade jag kvar den rädsla som hade uppstått genom mina möten med polisen i mitt hemland, men den avtog och jag fick snart förtroende för den svenska polisen.

Vid det första riktiga förhöret under ledning av två unga poliser, fick jag en känsla av att de bara ställde de frågor som fanns på formuläret framför dem och att de gick till verket utan större entusiasm. De arbetade genom en tolk, en kvinnlig jurist, som arbetade extra som tolk. Hon var mycket spontan och frispråkig. På sin dräkt hade hon ett (m)-märke, och hon sade ofta, att hon var moderat. Trots det kände hon stark sympati för min sak. Medan vi väntade på poliserna, pekade hon på några andra närvarande poliser och sade: "Den där är moderat och den där är 'sosse' ". Då visste jag ännu inte att "sosse" betyder socialdemokrat. När hon fick veta att jag hade vänt mig till advokaten Hans-Göran Franck, blev hon upprörd. "Varför har du anlitat en kommunist? Det är inte bra. Han försvarar amerikanska desertörer från Vietnam", utbrast hon förargat. Efter förhöret uttryckte hon sin tillfredsställelse över vad jag hade gjort i Marocko. "Vi behöver sådana som du för att avsätta Olof Palme"!, sade hon.

Jag berättade hela min historia för dem. Hennes franska som tolk var tyvärr inte så korrekt och hon gjorde grava felöversättningar. Så till exempel när det gällde historien om en officer,

204

 

kommendant Såad, som är "fantassin" (på franska), alltså en officer tillhörande infanteriet, hette det i hennes översittning att officeren var fantastisk! Eller när jag sade att min far var shejk, blev han i stället prins i hennes översättning!

Efter mina påpekanden om hennes sätt att tolka gjordes intervjun om i närvaro av två högre medlemmar av säkerhetspolisen och där tolken var en f d ambassadör. Den gången hämtade inte polisen frågorna direkt från frågeformuläret utan ställde sina egna, som da var anpassade till mitt fall.

Jag fick tillstånd att stanna. Beslutet undertecknades den 12 december 1973. Eftersom jag inte hade något födelsedatum och då man måste ha ett personnummer i Sverige, blev detta datum, den 12 december, mitt nya födelsedatum. På så sätt föddes jag alltså på nytt! Genom ett mirakel hade jag inte dött i Marocko utan fått ett nytt fosterland.

Jag hade dock aldrig tänkt ge upp, inte ens i mina värsta stunder i Marocko under flykten och efter mitt misslyckande med statskuppen. Jag hade aldrig tänkt upphöra med min kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte ens om vi hade lyckats med statskuppen eller om vi hade fullföljt med en revolution efter kuppen, hade jag tänkt ge upp. Eftersom människan är människa, med alla sina fel och brister, finns det alltid risk för maktmissbruk och sociala orättvisor och för vanlig mänsklig egoism. Jag tror inte att det finns något slut för vår kamp mot diktatur och maktmissbruk, mot förtryck och orättvisor. Kampen för frihet är aldrig vunnen. Den kampen kommer att föras så länge det finns människor. Ju fler orättvisor och utmaningar, desto starkare vilja kände jag att kämpa vidare. Till och med i Sverige, där de mänskliga rättigheterna finns i så hög grad, fortsätter människorna att kämpa vidare för att förbättra systemet.

Trots att jag, geografiskt sett, befann mig väldigt långt borta från Marocko, fanns hela mitt hjärta och mina drömmar där. Dem kunde inga passkontroller stoppa.

Jag tror fortfarande att djupa förändringar och en demokratisk revolution i Marocko bara är en tidsfråga. Revolutionen kommer att ske med mig eller utan mig. Jag anser fortfarande att det är min plikt och min rättighet att fortsätta kampen för att befria mitt land från diktatur och kämpa för en bättre framtid. Jag tänker aldrig svika mina vänner som har dött i den kampen. Det löftet gav jag till minnet av de

205

15 officerskamrater, som hade avrättats efter det andra kuppförsöket, men också till de över tusen som fortfarande under omänskliga förhållanden sitter i fängelse efter det första kuppförsöket. Aldrig tänkte eller tänker jag svika dem eller mina ideal.

 

Nästa sida



På en båt i den svenska skärgården.


Första veckan
i Sverige 1973.




Index över Ett liv för frihet:

1 - Förord

2 -
Det förflutna och framtiden

3 -
Atlasbergen

4 -
Stammen

5 -
Araberna

6 -
Hembyn och släkten

7 -
Jihad

8 -
Orättvisan

9 -
Revolutionsdagen

10-
Hembyn på kuppdagen

11-
Sista timmarna

12-
Casablanca

13-
Caiden och självständigheten

14-
Allt som vanligt i hembyn

15-
Kuppdagen

16-
Staden

17-
Nykolonialismen

18-
Casablanca igen

19-
Första revolten

20-
Oufkir

21-
Ben Barka

22-
Planer för en revolt

23-
Revoltens dag

24-
Misslyckad revolt

25-
Flykten

26-
Kungen är naken

27-
Varför militären

28-
Kolonialtiden

29-
Aktörerna och motivet

30-
Korruption och brott vid Hassans hov

31-
Den islamiska världen

32-
H.S. Nyberg om Islam

33-
Vad är Islam?

34-
I Sverige

35-
Kampen för demokrati gäller också för Sverige

36-
Den judiska makten över massmedierna

37-
Yttrandefriheten i Väst - ett hyckleri

38-
Recension av boken "Vad är Israel?"

39-
Han tar sionisterna på allvar

40-
Att lösa meningsmotsättningar

41-
Boken som avslöjar sionismen

42-
Protest inte hat

43-
Exempel på missaktning

44-
Missaktning

45-
Radio Islams motiv och avsikt

46-
Inför "rätta"

47-
Åtal mot min bok "Vad är Israel?"

48-
Ett polisförhör

49-
Är det brottsligt att informera?

50-
Sions kommande härlighet

51-
Om judendomen

52-
Upprop till Sveriges folk för yttrandefrihet!


HOME

© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.