HOME
Professor
Jan Bergmans vittnesmål
Här följer professor Jan Bergmans omtalade vittnesmål, som han avlade som expert och försvarsvittne i rättegången mot Radio Islams ansvarige utgivare Ahmed Rami 1989. Här behandlas bl.a. den judiska rasismen. Professor Jan Bergman tar upp den judiska "religionens" skrämmande sidor, bl.a. Amalek-mitzvan, det gudomliga judiska påbudet som gör det religiöst legitimt för en jude att döda en icke-jude och som dagligen tillämpas i det av judar ockuperade Palestina.
Ahmed Rami är författare och chefredaktör för Radio Islam. Hans (hos Kultur Förlag) utgivna böcker är: Vad är Israel?, 1988, Ett liv för frihet, 1989, Israels makt i Sverige, 1989 och Judisk häxprocess i Sverige, 1990.Ahmed Rami har, i Sverige, dömts till 6 månaders fängelse enbart för sina åsikter. Västeuropa och Sverige "utvecklas" mot fler och fler förbud, åsiktsförtryck, maktkoncentration och diktatur.
Ramirättegången - handlar om yttrandefriheten i Sverige, om den judiska rasismen, om Palestinakonflikten och om den s.k. "Förintelsen". Vi publicerar här domen och alla de av Stockholms tingsrätt fällda uttalanden, i sina sammanhang, och professorerna Bergmans och Hjärpes vittnesmål (som försvarets vittnen) i rättegången samt Ahmed Ramis granskning av Tingsrättens dom, professorerna Weibulls, Kleins, biskop Stendahls och överrabbinen Narrowes vittnesmål (som åklagarens vittnen). Här återges intressanta och viktiga ställningstaganden, om principfrågor beträffande yttrandefriheten, från Jan Myrdal, Hans Schöier, Cohn-Bendit, Noam Chomski, Folket i Bild Kulturfront och från forskare vid Stockholms och Uppsala universitet. Mycket intressanta dokument om den längsta rättegången, på länge i Sverige, som ägde rum mellan den 4/9/1989 och 14/11/1989.
"Om man inte får diskutera och ifrågasätta förintelsen så upphör den att vara ett historiskt faktum, då blir det som en dogm och överförs till den mytologiska sfären."(Jan Hjärpe: professor, teolog, Islamolog vid Lunds universitet, under hans vittnesmål i rättegången mot Radio Islam.)
"Det skall bli ränta på skuldkänslor."
( Tikkanen i DN 1987 12 21)
PROFESSOR JAN BERGMANS VITTNESMÅL:
|
Bergman: Jag är professor i religionshistoria med den särskilda inriktningen mot Mellanöstern. Det gör att jag har sysslat mycket både med judendom och Islam. Jag är i första hand historiker, men som historiker arbetar man också mycket med texter. Jag har bedrivit exegetik med hieroglyfer, koptiska, hebreiska, grekiska, latin osv. Jag har särskilt intresserat mig för exegetiken. Jag undervisar i en kurs i exegetik nu under höstterminen och jag har följt de högre seminarierna i Nya Testamentets exegetik regelbundet i 15 år vilket nog är helt originellt för att vara professor i ett annat ämne.
Bergman: Exegetik betyder ordagrant att man ur texten drar dess mening. Att, ex ago, det betyder att dra ur texten. Det är att, utifrån historiska och kritiska ställningstaganden, tolka en text.
Bergman: Man kan säga, att exegetiken kring Nya Testamentets texter och även Gamla Testamentets texter har inom de teologiska fakulteterna bedrivits väldigt långt, så det är avancerade vetenskaper. Det är alldeles klart att en religionshistoriker, beroende på vilket ämne man sysslar med, också arbetar med texter, och jag tillhör en sådan tradition av religionshistoriker som har arbetat mycket med texter; då får man dra nytta av den exegetiken, dvs den specialträningen man har på att handskas med texterna.
Bergman: Historiska kunskaper har jag om religionerna kring Medelhavsvärlden. I det här fallet är det intressant med judendom och Islam och även de orientaliska kyrkorna, som en del palestinier tillhör. När det har varit nödvändigt så får jag också tolka texter. Ibland är jag beroende av att få hjälp av större specialister.
Bergman: Jag startade som historiker och jag, vid sidan av, är professorkompetent i egyptologi och har sysslat med hieroglyfer. Längre tillbaka kan man knappast komma när det gäller att lägga ut texten. Det är en 5000-årig tradition vi har att göra med. Jag blev professor 1975 i en professur som var nyomnämnd. Tidigare hade det bara funnits professur i religionshistoria med religionspsykologi, men nu blev det en professur i religionshistoria med särskild inriktning på Mellanöstern. Det här var bara något år efter oktoberkriget. Jag insåg då att om jag skulle kunna svara mot att lägga upp forskningsuppgifter som motsvarade förväntningarna i samhället, så var det alldeles nödvändigt att ta upp också det moderna studiet. Och det gjorde att jag redan efter ett par år, tillsammans med andra kolleger inom den teologiska fakulteten i Uppsala och vid Uppsala universitet och även vidare drog upp riktlinjerna för ett Västasien-projekt som just sysslar med interaktion, alltså växelverkan mellan religioner, kulturer och politik i Mellanöstern, i nutid och historia, och det är det sista som direkt var ett utslag av professuren och professurens inriktning. Jag hade huvudsakligen sysslat med historien tidigare men har under de sista 15 åren sysslat med nutiden och moderna frågeställningar i Mellanöstern som med de gamla kulturerna.
Bergman: Det är självklart att man inte kan studera nutida strömningar utan att resa ganska mycket. Jag skulle väl tro att jag har varit en 7-8 gånger i Israel, några gånger i Libanon, någon gång i Iran, åtskilliga gånger i Egypten. Jag har varit i Libyen, jag har varit i Nordafrika, för att ta exempel som kan vara relevanta här.
Bergman: Det är det anmälda materialet, utskrifter av band, boken Vad är Israel?. Men det är självklart att jag vid bedömningen av detta har arbetat med också mycket annat jämförande material, och det kommer jag väl tillbaka till i samband med frågorna.
Bergman: Ja.
Bergman: Nej, det har jag inte. Jag har ansett att boken Vad är Israel? kompletterar tillräckligt eftersom jag anser att det avgörande inte kan vara enstaka program, utan det rimliga är en övergripande bedömning, och då får man väl tro att just det som anmälts har varit det mest anstötliga.
|
Bergman: För mig är det alldeles självklart - och därför bör det här vara just den första frågan - att det är en brinnande solidaritet med palestinierna och deras öde som är drivkraften bakom Ahmed Ramis mycket energiska, mycket intensiva och mycket repetitiva verksamhet. Rubriceringen av boken, Vad är Israel?, svarar också bra mot det, sett underifrån, från de förtryckta, från Västbanken och Gaza. Utgångsläget är en situation där, om vi räknar från intifadan den 7 december 1987, i snitt en människa har dödats varje dag, en palestinier, av kulor eller våldshandlingar från den israeliska statens sida och ett antal har skadats och sårats på olika sätt. Det är ett stort lidande, våldshandlingar, aggressioner, hat och sådant som förvisso finns i dagens Israel och på de ockuperade områdena, och som man inte kan ta miste om på en enda sida i boken Vad är Israel? eller i ett enda program i Ahmed Ramis verksamhet. Det handlar alltså om kamp och lidande och död och offer ... Jag tror att det är väldigt viktigt att vi är överens om detta. Det medgav ju också biskop Krister Stendahl nu idag på morgonen, att det är det som är utgångspunkten. Sedan kan man naturligtvis alltid fråga sig om bakom varje utsaga och varje program ligger detta och bara detta. Men att det är den huvudsakliga faktorn och att det är det ärendet som Ahmed Rami vill ha fram det tycker jag är alldeles uppenbart.
Ahmed Ramis utgångspunkt är t ex Gaza idag. Och där (i Gaza t ex) är det inte frågan om en dialog utan här är det fråga om polemik, det är en stridsskrift. Ingen skall komma och läsa Vad är Israel? eller lyssna till programmen och säga (som Stendahl gör) att det var dålig balans. Det är inte det man är ute efter. Det är viktigt att veta i vilket syfte man agerar, och där måste det finnas många olika nivåer och genrer alltså olika sätt att agera. Det är klart att jag personligen tycker att det är mycket mera sympatiskt om man kan föra en dialog än om man slåss, det är ingen tvekan om det. Det är bara det att jag konstaterar att det tyvärr finns så litet av initiativ till dialog i dagens Israel. Vi skall inte bedöma Ahmed Rami efter frågan: är han en bra dialogförare? Det har han aldrig gjort anspråk på. Det är alldeles uppenbart att, inom en dialog i litet snävare mening, så passar på intet vis den här Vad är Israel? heller. Däremot om man ser på en större horisont - och det var den som Krister Stendahl menade, att, egentligen måste all samvaro, ha som riktmärke att man siktar till bättre förhållanden och att man åtminstone på längre sikt vill komma till förståelse. Jag skulle nog faktiskt kunna se den här (Ramis) verksamheten, trots den språkliga utformningen, att den skulle kunna i bästa fall fylla en liten funktion där, där man alltså ser på hur stora svårigheterna är och hur man definierar problemen. Det var nu en viktig punkt för Krister Stendahl: att i dialogen så är det självklart att var och en får identifiera sig själv, och inifrån tala om hur den levande religiösa kulturen ser ut. Då är det faktiskt, i dagens sammanhang med Mellanöstern och inför frågan: vad är Israel, idag?, viktigt att direkta och indirekta offer för den militäristiska staten Israel idag, som visar drag av expansion så är det också viktigt att dessa offer får definiera sig själva. Det är möjligt att de inte gör det så väldigt bra och att man måste läsa där också mellan raderna efter inte bara hat utan ångest och förtvivlan och nästan desperation inför det läge som råder. Jag är angelägen om att stryka under att det är i den här vidare ramen som jag nu arbetat med texterna och de här programmen.
|
Bergman: "Exegetik" är en vetenskap. Den vetenskapen bedriver inte Ahmed Rami. Ahmed Rami är inte skolad som exeget. Det innebär att när han återger bibelcitat så är det oftast en eller ett par verser. De är återgivna helt enligt den svenska bibelöversättningen. Han har alltså inte försökt att jämföra med olika bibelöversättningar. Det är ju en objektiv norm. Han har valt texter där ordet "förinta" är just "förinta" och inte "föröda" eller något sådant, utan han har följt texterna och, såvitt jag har sett, har han citerat dem riktigt. Det är ett enkelt citerande av text. Han anger varifrån han har tagit dem - det är inte alls säkert att det brukar göras i polemiska sammanhang. Han säger inte att: "ur hundra exempel väljer jag detta", utan han väljer den ena texten efter den andra. Det är alltså ett enkelt sätt att umgås med texter. Men han ger läsaren möjlighet att enkelt slå upp och kolla att texten är rätt citerad. När det gäller urvalet av texter så är naturligtvis det beroende på ärendet. Rami har valt ut den tradition eller den grupp i Israel och de delar av det israeliska samhället som han ser vara direkt eller indirekt ansvariga för den politik som förs och har satt in de bibelställen som han tycker då passar mot den bilden.
En avhandling i Amsterdam, Schonefeld, Jakobus, 1976 men med en opponent från Hebrew University i Jerusalem som handledare, professor Adar, och det mesta av studierna för den här avhandlingen har han bedrivit i Israel. Den heter: "Bibeln i den israeliska utbildningen, en studie i olika sätt att nalkas den hebreiska Bibeln" - Hebrew Bible, det är alltså vårt Gamla Testamentet - och dess utlärning i den israeliska pedagogiska litteraturen. Det här är konkret material som man ställs inför. Kanske mest är det undersökningsmaterialet i de tidigaste skolåren i den israeliska utbildningen, där man ju i mycket hög utsträckning utgår just från texter ur den hebreiska Bibeln. Och där har då Jakobus Schonefeld, utifrån vissa detaljstudier, kommit fram till vad han talar om som fyra modeller att förhålla sig till de här texterna. Det här är i skolan, så det är inte heller fråga om någon avancerad exegetik men jag tror det är fullt tillämpbart här. De här fyra vägarna beskriver han så här: "Den första vägen det är att man underkastar den moderna situationen...", han säger "självidentiteten" för han tänker på den enskilde eleven eller den enskilde läraren, men vi kan väl för att bredda det litet säga "den aktuella situationen" eller "problem i den aktuella situationen", "man underkastar det under bibelordet."
Bergman: Det innebär då att det har funktionen av att vara en norm. I praktiken är det så att för att det här skall fungera då måste man börja egentligen i bibeltexter eller vara så pass inne i Bibelns värld att man känner till det och sedan använder man då den kunskapen till att kasta ljus på problemen i den aktuella situationen. Det är ju den gamla källan som ger norm. Det är den som skall bestämma hur jag skall handla. Det är ju i första hand utifrån ett regelsystem som ligger i Bibeln som jag då handlar. Då underkastar jag den moderna situationen under Bibelns auktoritet. Och det blir alltså en normativ funktion. Den andra modellen, där säger han att man "projicerar in" den moderna situationen i de gamla källorna, dvs där börjar det med den moderna situationen. En exegetik tar ur texten något, en eisegetik: tar in i texten den egna situationen. I båda fallen är det ett mycket nära möte mellan den aktuella situationen och texten.
Man kan säga att det här andra, när man projicerar, man börjar i den moderna situationen och söker man då en bibeltext som kan konfirmera, ge sitt ja till ett visst handlingssätt, en viss lösning. Sedan har vi den tredje modellen och där talar han helt enkelt om konfrontationen, alltså den moderna situationen igen, och situationen som det beskrivs i den hebreiska Bibeln är till synes en helt annan. Då kan det alltså vara konfrontation. Då kan man lära av en gammal text att så är det inte nu. Sedan har vi den fjärde modellen som mera motsvarar en litet vetenskaplig ("objektiv modell") - när man försöker vara litet fristående i förhållande till texten. Man har en historisk kritisk hållning, man för olika argument och man kanske tar ut en del i texten och säger att det kan ha en viss giltighet men inte här, och det är alltså en mera historisk kritisk verksamhet. Man kan väl säga att av de fyra modellerna så är det de två senare som kräver mer arbete och de två första som är förhållandevis enkla. Det är en grov förenkling. Men jag skulle tro att det kan vara nyttigt när vi nu skall titta på vad är det för modell som närmast Ahmed Rami svarar mot och vad är det för modell han anklagar det israeliska samhället för att följa när man läser texterna.
|
I stort sett så följer Ahmed Rami den andra modellen. Han utgår från den aktuella situationen i Palestina, realiteter, konkretioner och lidanden. Det kan man verkligen ta på. Han projicerar in den moderna situationen i de här texterna och tycker att det överensstämmer förbluffande mycket.När det gäller den andra sidan, de som använder sig av de här förintelsetexterna i dagens Israel - och tyvärr finns det många som gör det, så har jag sett att Morton Narrowe i en tidningsartikel har hävdat att de här förintelsetexterna tillhör inte judendomen (!)
Men det är faktiskt så att det förekommer (i Israel) och just i de sammanhangen där kombinationen av den typen av enkel bibelläsning, applicering av texten rätt upp och ned, där den kombineras med vapen - och det är en mycket olycklig kombination.
Jag återkommer till frågan om urvalet av texter. Om man ser det från judisk sida så skulle jag vilja säga - och jag tror att t ex Morton Narrowe ger mig rätt - att kärnan av de här texterna (i den judiska bibeln GT), de kanske otäckaste texterna i det här sammanhanget, det är sådana som brukar kallas för Herem-texterna och Amalek- texterna. Det är texter, framför allt ur Moseböckerna och Josua och Domarboken, som handlar om erövringen och rätt till landet. Man kom att döda de egyptiska förstfödda, och där den mirakulösa övergången över sävhavet. Hur det kom att rädda israeliterna och döda Farao och hans trupper. Det är i hög grad texter som slår åt båda hållen. Den enes bröd den andres död, är inte ett ovanligt fenomen. Men på andra sidan så var Amalek (och folket amalekiterna), den första fiende som Israels stammar mötte. Som ärkefiende kommer han alltså att stå som en sorts mytisk figur för den som - enligt vissa bibelställen - den som gradvis skall förintas och hans namn skall förintas och han skall inte finnas mer. Gradvis skall det ske. Ordet "herem" kan översättas med "förinta", "förgöra", "förstöra totalt". När det gäller Herem-texterna så är alltså de här Amalek-texterna ett exempel på denna herem. Men det finns andra, och där kommer de att drabba de s k sju folken som, efter Amalek, är de som kan utgöra ett hinder på vägen till att erövra och ta i besittning det utlovade landet, Palestina. Det gäller bl a kananéerna och ibland sägs kananéerna som en sammanfattande rubrik för de sju folken, ibland räknas det upp de sju folken. Det är alldeles klart, om man är historiker, att man kan se att det här är texter som speglar, delvis i efterhand och delvis i en sorts idealteckning, en mytisk teckning om, hur det borde vara när man är ensam herre i sitt land. Vad Ahmed Rami finner är det detta att det här stämmer ganska väl med vad palestinierna får uppleva dagligen eller är på väg mot det, och han andrar framför allt de här texterna och härmed besläktade texter. Är det faktiskt så att man använder i någon större utsträckning de här texterna i Israel? Är det inte ganska godtyckligt att säga att det är de här texterna som på något vis direkt eller indirekt bestämmer delar av skeendet i Israel idag? En del av mitt agerande här är att peka på i hur stor utsträckning faktiskt de här texterna spelar en roll i dagens Israel.
|
Bergman: Det här är en mycket lång historia som går från folkliga och muntliga traditioner till nedskrifter, partiellt och sedan redaktioner av detta och nya redaktioner osv. De nedtecknades sedan i den form vi har dem nu - och då tänker jag mest på Deuteronomium (5:e Mosebok). Moseböckerna är det som står som Moses testamente, den är lagd i Mose mun hela tiden. Det är hans avskedstal där han föreskriver och omtalar i förväg sin egen död. Det är en sammanfattning av delvis det ganska brokiga stoffet i de tidigare böckerna, där vi har folkräkning och stammar osv i 4:e boken. Vi har de många lagarna om prästerna i den 3:dje boken. Vi har skeendet med uttåget ur Egypten och ökenvandringen osv i den 2:dra boken. Och vi har 1:sta boken från skapelsen t o m Josef i Egypten. De har ett mycket blandat stoff. Men det som i vårt sammanhang är mest relevant och som stämmer ihop med texterna, det är vissa texter ur 2:dra Mosebok som skildrar det här skeendet och motsvarande med själva erövringen av landet i Josuas bok. Det är Deuteronomium, avskedstalet, som skall fastställa vad gäller beträffande förbundet. "Två vägar lägger jag framför er", säger Mose. Det ena är livets väg. Om ni följer mina bud och stadgar och är trogna mot förbundet, då kommer ni att vandra på livets väg och Gud... jag är med eder. Det andra är dödens väg. Alltså i och för sig så dras där en allt annat än öppen historia. Det kan handla både om livets väg och dödens väg. Det handlar också om förbundet, dess stadgar, trohet och otrohet. En del av de här texterna har nedskrivits kanske 700 år efter det att det har tilldragit sig i slutredaktionen. Det är en mycket lång historia som ligger bakom och som gör att vi bara kan ana hur det startade och hur det användes. Men det kommer att användas som en sorts förbundsbok och man kommer att ta ut delar av det som kanske är löfte utan villkor. När det gäller löftena så kommer, också förstås, 1:sta Mosebok in i allra högsta grad med löftena till Abraham, Isak och Jakob osv. Det är dem vi hittar i 1:sta Mosebok. Ibland är de förenade med villkor: "Om ni följer mina bud och stadgar...", ibland utsägs inte villkoren och där har man då fört en diskussion: skall man ändå underförstå det eller är det så att det är ett villkorslöst löfte? Och det är klart att det är ganska avgörande hur man tolkar en sådan sak.
Bergman: Det är löften om landet (Palestina).
Bergman:
Till Abrahams säd.
Det här löftet (i 15 kap. i 1:sta Mosebok), där
står det att det är genom Isak och hans avkomma som
landet skall ärvas och i allmänhet har man väl
använt sig av de löften där det inte finns med mer
än folket, egendomsfolket. Jag tar det här så
enkelt för att peka på att det är naturligtvis
ganska avgörande vilket löftesord man då
lägger i botten, vilket man utgår ifrån om man
har en bredare horisont och tänker på välsignelse
för folken eller om man har horisonten "egendomsfolket",
säden till Isak, och eventuellt kan handla så att det
blir mera till förbannelse än välsignelse för
[andra] folk.
Bergman: Om vi t ex tar en sådan text som Amalek, så kan man utifrån sammanställningen av de texter där det namnet nämns och även amalekiterna att det var "gradvis" som det handlar om, men det skulle vara en total förintelse [av Israels fiender "Amalek"] , t o m namnet skulle förintas. Det är det sättet på vilket man uttrycker den totala förintelsen. Och det är därför man när det gäller dokumentationen till Shoa i Jerusalem just talar om Jad Vashem-monument och namn för de namnen som inte får gå förlorade. Namnen kan finnas kvar och minnas även om människorna har förintats. Men här talas det, i de här texterna, just om att amalekiterna skall förintas och deras namn skall förintas. Det är alltså ett sätt att uttrycka totalförintelse.Men där har man fört en mycket kvalificerad, omständlig och omfattande debatt om vilka är de yttre tecknen för att man skall kunna känna igen Amalek (idag) och ,om det nu skall vara gradvis, hur skall man veta om man är inne i en fas då av den slutgiltiga och totala förintelsen? Vad som nu är problemet och frågan är snarast inte hur tolkar man de här texterna normalt. Det skulle höra hemma i en allmän information om olika typer av judendom och brottning med Bibeln osv. Utan vad som är relevant just i det här fallet är om i dagens situation (med ockupation och allt vad det innebär ) - finns exempel på att man faktiskt tillämpar de här texterna?
Bergman: Ja.
Bergman: Ja, jag skall plocka fram litet dokumentation här, och det kan jag förutskicka att det är ingen lustig läsning. Men frågan gäller här om det finns exempel på att man idag använder orden på det här sättet? Låt mig gå in på ett tungt vägande exempel som vi har all anledning att fundera över allvarligt. Det är en broschyr som har utgivits av IDF, alltså Israeli Defence Forces. Det är den israeliska armén, det härstammar från centralkommandot. Det kan alltså inte vara mer centralt och den som har bl a rekommenderat och skrivit den det är armérabbinen, alltså den högste rabbinen. Det här publicerades, den cirkulerade eller sändes ut efter oktoberkriget och det är väl värt att notera.Titelbladet heter: "I efterverkningarna av Yom Kippur-kriget. - Några reflektioner, Halaka och forskningen". Halaka, det är den normativa sidan inom judendomen, det som ofta heter "mitzva" och som dyker upp ganska ofta i Ahmed Ramis program och skrifter. Det betyder ett påbud och det kan vara både positivt och negativt och vi har en grund av 613 sådana mitzvot i själva kärnan. Grunden som man sedan alltid utgår från när man diskuterar om det och det är en mitzva. Den vetenskap som sysslar med det, det är den "halakiska". Där går man igenom hur olika saker kan relateras till de här av alla accepterade 613 buden och förbuden.
|
Bergman: Detta dokument har publicerats i Haol'am Hazeh, en högst respektabel veckotidning i Israel. Förordet för broschyren är skrivet av general Jona Efrati vid centralkommandot och det står i förordet: "Dessa studier är dedicerade till minnet av de soldater som gav sina liv så att vi kan fortsätta att existera. Låt dessa studier få vara ljus som tänds till minnet av våra söner som nyligen dött martyrdöden." Det är alltså i skuggan av oktoberkriget, detta. Och sedan är det då en halaka-artikel som instruerar om plikten att döda civila - och det är här det tillämpas det här herem-stället, och tillämpas också på civila. Denna skrift är under rubriken "Att rena vapnen". Högsta militärledningens rabbin, överstelöjtnant Avidan, inleder sin artikel på följande sätt: "IDF", alltså israeliska försvarsmakten, "erkänns i vida kretsar som en armé som fostrar sina soldater att strikt hålla fast vid vapnens renhet" - och det är därom man sedan har haft en mycket lång diskussion i Israel kring detta, vapnens renhet.
Och jag återkommer till andra artiklar som belyser den diskussionen. "Innan de drar i fält, och inom ramen för de operationella instruktionerna ,framhåller befälet, klart och otvetydigt, för soldaterna att de inte har någon rätt att skada fredliga civila. Syftet med denna artikel är att undersöka olika aspekter av denna komplexa och känsliga fråga från halakas ståndpunkt." Den här öppningen ger ju vid handen, att armén klart återger "vi följer Genève-konventionen". Man har inte rätt att i krig döda civila. Men sedan gör rabbi Avidan en lång utläggning om de här källorna. Det är många citat. Rikliga bevis på att man i krig har dödat och har rätt att döda - under vissa omständigheter har plikt att döda de civila. Han säger bl a: "Det visar sig vidare enligt Tosafoth..." [en tradition som visserligen ligger utanför Talmud. Vi har den hebriska Bibeln, vi har Mishna, vi har utfyllnad, kompletteringar till Mishna som heter Gemarah och där har vi sedan två Talmudversioner , en uppkallad efter Jerusalem en bit in på 400-talet, Kohmenerah, och sedan den mer vägledande och mer kompletta jerusalemitiska Talmud från c:a 500 efter Kristus. Tosafoth ligger alltså i skiktet närmast efter det men tillmäts nästan samma auktoritet inom den judiska/ortodoxa traditionen som Talmud.] "Det visar sig vidare, enligt Tosafoth, att israeliska trupper när de i krigstid anfaller fienden får, och efter halakiska regler, även måste döda civila som fogar sig. Eller med andra ord: civila som uppträder tillbörligt.- Det har redan sagts, du skall döda de bästa av hedningarna". Och här kommer vi då fram till sådana här citat som finns i den tidigare traditionen: "Du skall döda de bästa av hedningarna" ... det finns en variant också: "Du skall döda de bästa av egyptierna".
Bergman: Nej, det gör han inte, "de bästa av hedningarna" finns väl i hebreiska Bibeln. "De bästa av egyptierna" är en senare variation som jag inte riktigt vet när den kommer in. Men här gäller det att: "Döda de bästa bland hedningarna". Det är t o m de som följer lagarna, är fogliga och man inte egentligen har anledning att misstänka. Men de bästa kan bli de "sämsta" och de bästa kan bli "förrädare". Här har vi alltså ett typiskt material. Avidan fortsätter: "Det har redan sagts, du skall döda de bästa av hedningarna och ingen bör visa tilltro till att en hedning inte förorsakar våra trupper skada, ty misstanken kvarstår att han i någon fas av striderna likafullt kan orsaka skada, antingen genom att lämna underhåll eller genom att förse fienden med informationer..." - Tillämpar man det här resonemanget så kan man inte objektivt förklara sig ur Genèvelagarna som säger att man inte får döda civila. För det är klart att alltid en civil kan misstänkas att vara mer positiv till sina landsmän än till de erövrande trupperna! - "Det inträffade exempelvis i missödet som iscensattes för judarna och dem i Egypten som fruktade Herren...", tillägger Avidan. - Och här har man en vidare utläggning av ett bibelställe i andra Mosebok, där man menar att det var somliga som kanske t o m var proselyter, alltså egyptier under den här 200-300 år långa vistelsen mellan Josef och Moses i Egypten som hade börjat sympatisera med judarna. Deras vagnar förstörde man inte. Sedan kom det upp traditionen att det var de vagnarna som man sedan använde när man förföljde judarna på väg mot Sävhavet. Här motiverar man det överträdandet av folkrätten genom exempel från andra Mosebok. Rabbi Avidan sammanfattar: "Våra källor visar klart att man inte kan lita på en hedning hur progressiv och civiliserad han än är. Och f ö måste man alltid se upp så att inte samma hedning som på ytan verkar vara en god hedning bistår fienden. Därför kommer man otvetydigt fram till att de som bistår fienden måste behandlas som om de vore fienden själv. Med andra ord är det själva biståndet som förvandlar dem till ett fientligt mål och som definierar dem som en fiende som kan dödas." Och sedan längre fram säger Avidan: "Civila som våra styrkor stöter på under kriget får dödas och till och med skall dödas närhelst det inte kan säkerställas att de är ur stånd att slå tillbaka mot oss." Här finns det en liten klausul. Det ges inte någon närmare antydan om hur detta undantag skulle stämma och i den avslutande sammanfattningen så står det alltså: "har man rätt ja, skyldighet att döda civila."
Bergman: Ja. Men i grunden ligger ju det här med "döda de bästa av hedningarna" som är besläktat med de här Herem-texterna. Det finns alltså knippen av texter som läggs till varandra och dit hör den här texten "att döda de bästa av hedningarna", där man har haft anledning att, genom att använda en så radikal formulering, stryka under att det är frågan om att utplåna dem. Då vill jag anföra - det är fortfarande samma broschyr som kommer från centralkommandot och har distribuerats därifrån och där det är som sagt en överstelöjtnant, den främste armérabbinen som har skrivit den här utläggningen. Det är tillräckligt allvarligt att detta har kommit ut med legitimation från centralkommandot för armén och distribueras till de olika arméenheterna. Då har man pekat på hur en yngre generation rabbiner har alldeles för lätt att falla in i den här normativa, ytliga mycket enkla tolkningen. Den som, enligt mina fyra vägar, var tolkning nr 1.
|
Bergman: En sådan där rabbin är Rabbi Shimon Weitzer. Han är chef för en Jeshiva-skola, Mudrashiat Noham och det har diskuterats i en judisk tidning (årsbok för den nämnda Yeshivan, Mudrashiat Noham, vol.11 från 1974 sid.29). Där återges en brevväxling. Det här är nu ett mycket vanligt sätt som pekar på hur judendomen fungerar konkret som skriftlärdom där man ibland får för sig att skriftkultur och skriftreligion, det är skrifter och inte människor. Men det är ju självklart att det är de levande skrifterna också och levande utläggarna, det är rabbinerna och skolföreståndarna och sådana som får göra tolkningen in i nutiden. Det är en sådan skolföreståndare för en rabbinskola som vi möter, rabbi Shimon Weitzer. Han har fått ett brev från en tidigare student som nu gör sin militärtjänst, uppemot tre och ett halvt år.
Den här eleven skriver då att det har på hans "lucka" i det militära uppstått en väldig diskussion kring den här Purity of Arms, alltså den här skriften som vi nämnde förut, broschyren från centralkommandot för den israeliska armén. Den här studenten säger att han har nog litet svårt för det där. Han skriver: "Kanske att araberna faktiskt lever under Amaleks lag". Och här har ni just det här kodordet "Amalek": är det Amalek eller inte? Han är alltså litet tveksam, den här studenten. "Kanske att araberna faktiskt lever under Amaleks lag", dvs att det är tillåtet att döda dem och utrota, utplåna deras minne! Det är alltså fråga om Genèvekonventionen eller Halaka? Och då säger den här rabbi Weitzer: "Det är accepterat av världens nationer att krig har sina spelregler ungefär som fotboll och basketboll har spelregler, men vi judar - Gud förbjude oss - vi ser inte krig som ett spel utan det är en nödvändighet som är pålagd oss för livets skull och detta faktum måste bestämma hur vi skall uppträda." Alltså Genèvekonventionen och hedningarnas lagar det är ungefär som fotbollsspel. Och sedan anspelar han då på det här ordet som vi mötte i broschyren, men här faktiskt i en liten annan variant, han fortsätter: "De bästa bland egyptierna skall slås eller dödas, de bästa av ormarna skall krossas." Och här har vi det här demoniserade språket mycket väl belagt. Egyptierna och ormarna det är en icke mänsklig fiende. Och sedan säger då rabbi Weitzer så småningom: "Men när det gäller detta så skiljer sig juden från hedningen och detta trots det faktum att principen... ", och så kommer en hänvisning till (Talmuds) Mishna-traktaten, Sanhedrin 72 vers1, att man när det gäller att döda bara skall gå till väga så att man dödar den som kommer för att döda dig. Men trots det så är det dels, säger han, svårt att veta om han nu kommer för att döda en, och sedan kommer det en längre utläggning där i praktiken alla araber har kommit för att döda och avslutningen blir att studenten säger så här: "Jaha, jag förstår att jag måste döda dem även om detta innebär att jag kommer i klammeri med militärlag." Ni märkte ju att man började med att tala i inledningen till den här broschyren att det finns vissa lagar och det är Genève-lagarna, men i den halakiska utläggningen så kom man alltså fram till att "Amalek"-paragrafen skulle användas.
Bergman: Jag kan ju sticka emellan med en artikel av Menachem Hacohen från den 16/6 1989, ur Jerusalem Post, som kallas Wild West Bank Rabbis, (Vilda Västbankens rabbiner). Artikelförfattaren, Menachem Hacohen, har tidigare varit ledamot av Knesset. Där skriver han att han anklagar en hel ny generation av rabbiner som mycket starkt stryker under ...och så tar han ett Psaltarpsalmcitat från Psaltaren 149 verserna 6-8: "Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan för att binda deras kungar med kedjor och deras hövdingar med järnbojor". Det här, menar han, lägger då den här unga nya generationen av rabbiner ut halakiskt: det judiska blodet är mer värt än det arabiska blodet och sedan citerar han från ...eller hänvisar till en rabbin från Beit Hadassa-rätten och lärare, vid graven i Shehem där lärljungarna drar ut fullt beväpnade och inget levande ting skall sparas, utifrån tillämpningen av den här psaltarpsalmen... med Guds lov i munnen och ett tveeggat svärd i handen.
Bergman: Ja, det är alldeles uppenbart att det gör det. Och den tendensen kan man ju spåra till framför allt efter 1973. Gush Emunim, som har nämnts här, kom visserligen att börja formera sig efter juni-kriget 1967, men formellt etablerades det först 1974 och är alltså årsbarn med den här broschyren som vi har uppehållit oss vid tidigare. Gush Emunim har en mycket bred spridning på olika sätt. Vad som gäller det här Gush Emunim och som gör det svårgripbart är att man arbetar utan absolut ledarskap. Man har väl en grupp på fem-sex ledande ideologer och de är rabbiner nästan genomgående med rabbi Lewinger som en av de första. Men deras influenser på bosättningarna, framför allt är det ju de som i många fall drivit fram bosättningarna. Men också bland soldater, militärer och officerare, är de högst betydande. Det är ju det allvarliga i situationen idag, som jag ser det, i Israel, att under de pressade förhållanden som råder så vågar man inte gå emot extremreligiösa grupper som engarerar sig politiskt. Därför att hela situationen är den, att ingen part egentligen vill stöta sig med religiösa grupper. Jag tror att det kan vara nyttigt för auditoriet att påminnas om att när man utropade The Jewish State of Israel, (den judiska staten Israel) den 14-15 maj 1948, i den deklaration som utgjorde själva skapandet av staten, finns icke ett bibelcitat. Men där finns en formulering som skulle vara öppen åt båda hållen. Det talas nämligen om "Israels klippa", och för varje bibelcentrerad jude så är det självklart att det enligt psaltarpsalmen är Gud som är Israels klippa. Men det står inte inom citationstecken. Och det är alldeles uppenbart att uttrycket valdes för att, man om man var sekulär, kunde tänka på "Masada som icke skall falla". "Klippan", som är det befästade Israel (som ju idag är enligt olika beräkningar nr 4 eller 5 bland de militära potentialerna bland världens länder). Detta visar ju en dubbelhet som finns redan från början och där finns inbyggt hela problemet. Om man skall vara judisk, kan man då vara demokratisk?
Den här problemställningen som ständigt aktualiseras och som ligger i själva tillskapandet av staten Israel - som inte har någon konstitution. Det hänger bl a ihop med att vissa extrema religiösa grupper aldrig har gått med på de litet vagare formuleringarna om gränser och vem som är jude, som man har fört fram, och velat driva den rent halakiska linjen. Som ett litet exempel på de egenartade omständigheter under vilka den judiska staten Israel lever, så kan man säga att idag råder faktiskt icke religionsfrihet i Israel för judar.
Under de förhållanden som råder har den ortodoxa judenheten kommit att bli den helt dominanta när det gäller tillämpning av Halaka. Det innebär t ex att stora grupper, kanske majoriteten av judarna i USA, riskerar att icke accepteras som helt och fullt judar på samma villkor som ortodoxa judar i Israel. Jag vill ta upp de här två konkreta exemplen. Ett från 1948 och ett från 1989, där i årsvalet, som mycket starkt lutade åt en ny koalition där likud skulle gå samman med vissa delvis ultraortodoxa grupperingar, men en rad uppvaktningar kom från USA som ville pressa på att man icke skulle få en sådan regering i Israel så att t o m skärpning kunde ske när det gällde bestämningen av vem som är jude och som aktualiseras när en jude skall återvända, enligt "the law of return", och där en reformjude eller liberaljude eller konservativ jude inte behandlas på samma sätt som en ortodox jude. Från 1948 och in i dagens situation möter vi de här mycket komplexa och spända förhållandena där religionen av visst ortodoxt märke spelar en förbluffande stor roll i regelsystemet, trots att, på papperet, man kan säga att 60-65% av de judiska israelerna idag är sekulariserade nästan i en grad som genomsnittssvensken.
Bergman: Ja, jag skulle vilja ta ett mycket centralt exempel, ett av de allra mest centrala och som ständigt har följt judendomen med glädje och bävan. Det gäller den episoden i Abrahams liv där han skall prövas, i hans absoluta lydnad inför Gud. Det gäller det eventuella offret av sonen Isak. (Biskop Krister Stendahl anspelade igår på det och sade att Sadat vid sitt besök i Knesset anspelade på Isaks offer. Men det är faktiskt så att, enligt Islam, är det Ismael som offras och det visar att så där entydigt är det inte. Även när man talar om en och samm tradition, från Abraham, så ser man på offret på olika sätt.) Här i första Mosebok är det ju alldeles entydigt: Akeda är nyckeln för den här traditionen.
|
Bergman: Det kommer av ordet i texten "och han band", nämligen åsnan, innan man skall stiga upp på berget för själva offret. Att binda har man sedan gjort ett substantiv av bindandet. Ingen skulle säga att just det där bindandet av åsnan var det mest karakteristiska i det här. Men det är som om man bara antydningsvis vill säga att det var där det började: vägen upp och frågandet med "här är veden", "men var är offret?" "Akeda" står då för hela det här föredömet att Abraham var inställd på blind lydnad utan att resonera. Det är frågan, hur använder man sig av detta? Det finns som vid tidigare ställen många olika sätt att dra nytta av det här, att framhålla det som ett föredöme. Jag kan nämna att just Shonefeld i boken som jag tidigare talade om, som redogjorde för Bibeln i den israeliska utbildningen, tar upp detta Akeda som det första exemplet. Där går han då igenom de olika böckerna och han konstaterar i ungefär hälften av fallen att där ges en sådan utbildning, en sådan undervisning, en sådan presentation av det hela, att effekten blir: Gör som Abraham - blind lydnad. Var till och med beredd att slakta din egen son. Det är klart att man då också är beredd att slakta Amalek (Israels "fiender") och egyptierna, "de bästa av egyptierna" eller "de bästa av hedningarna". I hälften av exemplen så kommer det olika grader av utläggningar. Jag tar en utläggning, ännu mer avancerad och som just finns med också i det här utmärkta häftet om religiös sionism som jag hänvisat till och som utgivits av Os wer Shalom, där en Ariel Shimon tar upp det här och pekar på hur farligt det här exemplet naturligtvis är. I den mest existentielle av alla av våra författare i Norden, Sören Kirkegaard, så har ju detta fått ett sådant nedslag där han har tre-fyra scenerier där man beskriver hur Abraham resonerar och det är intressant att en av böckerna här som refereras till i det israeliska skolväsendet hänvisar till Kirkegaard. Han visar på hur det här naturligtvis kan missbrukas.
Jag skulle kunna ge en lång rad exempel både då från den här skolvärlden och utifrån samhället där just det här Akeda har använts i sammanhang så att det har kunnat täppa till munnen på varje argumentering - gör som Abraham, med vapen i hand. Och jag vill betona att det är det otäcka, att den här mera direkta, inte övervägande utläggningen, utan den mera direkta tillämpningen av bibelordet, den är idag mycket vanlig just på kibbutzerna, där man är beväpnad, och i armén som självklart är beväpnad och som alltså har möjligheter att både ta till sig och handla. Det är den kombinationen som är otäck och som jag menar i det israeliska samhället. Os wer Shalom och andra är mycket medvetna om detta. Men kvar står ändå att Os wer Shalom (som är emot denna navändning av bibeln) är den ropandes röst i öknen, medan Gush Emunim når mycket längre och är mycket efektivare och har influenser som enligt min mening inte är bra.
Bergman: Medvetet så har Gush Emunim organiserats som ett politiskt parti. De ingår i koalitioner - jag hoppas att alla här närvarande vet att det aldrig någonsin under de 40 åren i Israel har tillnärmelsevis varit så att något enda parti har kunnat bli regeringsbildande, utan det har alltid varit fråga om koalitioner på olika sätt och mycket komplicerade och bitvis bräckliga koalitioner. Det här hör till den israeliska verkligheten under de 40 år man har haft. Att då organisera sig som ett religiöst parti, det gjorde Kahane med Kach, men där kunde man tack vare det, på ett sätt, komma åt honom. Gush Emunim är mycket, mycket listigare. De arbetar mer i celler och grupper och indirekt i andra partier. Jag nämnde att Abraham Kook, förste överrabbinens son, Zwi Yehuda, rabbinen Zwi Yehuda Kook med denna Yeshiva Merkasarah-skola, att han tillhör ideologerna i Gush Emunim. Det är alldeles klart. Han representerar The Jewish National Religious Party. Där har vi det bäst etablerade religiösa partiet. Att han representerar det, visar naturligtvis också att man har goda ingångar i detta gamla religiösa parti. Men man arbetar mycket mer ute i bosättningarna och i grupp genom spridning av skrifter som är mycket svåråtkomliga. De översätts sällan. Det är i så fall om Os ver Shalom är framme och gör en god gärning, då översätter man. Annars är de till för intern spridning. Det är litet grand av cellsystem.
|
Bergman: Det betyder "De troendes block". Redan namnet säger att här är det de "troende". Det är en alldeles klart religiös grupp. Men intressant är att de i sin speciella politik, som man byggt upp det, arbetar med ett messianskt fastänkande däri den aktuella fasen - det messianska, så har man att göra med något av sluttid som kastar sin skugga framåt och det är ett mycket komplicerat kapitel. Men det är tillräckligt för att vissa regler skall kunna sättas ur stånd och andra regler utifrån ett messianskt tänkande skall kunna kopplas in. Gush Emunim arbetar alltså med ett sådant här messianskt schema. Det intressanta är att i den nuvarande fasen så kan sekulariserade judar och dessa Gush Emunim mycket väl samarbeta. Man har alltså en bred verksamhet utåt och inte bara inåt i det här blocket och man har alltså stort inflytande på religiösa skolor och annat och har en vision där de visserligen är de troendes block. För dem är det alldeles klart att de är motiverade, engagerade, och aktiverade och gör sina tolkningar utifrån den tros-halaka som de har. Men det är samtidigt så att de skall arbeta i ett mycket brett mönster. Det här är naturligtvis en mycket skissartad kontur av en rörelse som är ytterst svårfångad. Alla som har studerat den något måste säga, att det är en av de mest inflytelserika krafterna i dagens Israel. Därför är det allvarligt när företrädare för Gush Emunim gör bestämningar om den här religiösa "lagfarten" för den judiska staten Israel. - Det är just denne rabbi Zwi Yehuda Kook som har gjort ett offentligt uttalande inför valet 1974 när man höll på att bilda denna gruppen. Han säger så här: "På det att alla folk på jorden må förnimma...". [Det är utgångspunkten, Josua 4:24 och så kommer då utläggningen - det här är alltså en kommenterande bibelsamling som skall ge ett program för det religiösa nationella partiet.] - "På det att alla folk på jorden må förnimma". Det räcker att säga det. Då har man sammanhanget klart i Josua 4 kap: "Allt detta land är vårt, absolut, tillhör oss (judarna) alla. Det kan inte överföras till andra ens till någon del. Det är ett arv till oss från våra förfäder." - Talmud-traktaten Aboda Zarah 53b - garanterad av "ord från Gud vars högsta makt sträcker sig över alla generationer". Och så kommer då nyckelordet "till vår fader Abraham" med hänvisning till första Mosebok 12:7 : "Åt din säd skall jag giva detta land": - "Detta land skall jag giva åt dig och åt din säd för evärderlig tid", och ett kapitel längre fram - första Mosebok 13:15: "Stå upp och drag igenom landet ty åt dig skall jag giva det:" Och första Mosebok 13:17: "Åt din säd skall jag giva detta land" - Första Mosebok 15:18: "Jag skall giva dig och din säd hela Kanaans land". - Första Mosebok 17:18: "Till vår fader Isak" - och så kommer då löftena till Isak i första Mosebok 26:3-4: "Och till vår fader Jakob...", där har han faktiskt inte skrivit upp något bibelställe. Det måste alltså vara någonstans i 40-41 kapitlet. Och sedan "Till Israels barn", då är vi inne i andra Mosebok 6:8 och sedan en komplettering: "...skall jag giva åt eder säd och de skola få det till evärderlig arvedel", andra Mosebok 32:13. Det är alltså frågan om landet (Palestina) hade lagfart religiöst. Det här täcker ganska bra resonemanget: "Därför är det en gång för alla klart och absolut att det inte finns något arabiskt territorium eller någon arabisk mark här utan endast Israels mark." Ni kan lägga märke till den här normativa läsningen, "Israels mark", det som alltså står i Genesis, i Första Mosebok 2, som utspelade sig för 4000 år sedan. Det blir plötsligt "Israels mark" i den judiska staten Israel av märket. Här är det 1974. Det är ett ganska aningslöst förfaringssätt. Det är inte på något vis mer sofistikerat, eller mindre, än det som Ahmed Rami ger uttryck för i sin bok. "Det evärderliga arvet". Förresten "arabiskt territorium"... man kan fråga sig, vad skulle det ha hetat på Genesis' språk? I det här sammanhanget så märker ni att här bollar man med orden. Det är bara att rada upp regelsystemet och sedan tillämpa det rakt på den aktuella situationen. "Det evärderliga arvet efter våra förfäder till vilka andra har kommit och på vilket de har byggt och utan vårt tillstånd och i vår frånvaro." Tänk, vilken fräckhet! Att man har byggt och bott utan Israels tillstånd. Israels ... staten som inte fanns före 1948. Det var ju litet svårt att få ett sådant tillstånd på medeltiden! Eller hur skall man tolka det här? - "Ja, vi har oavbrutit upprätthållit allt vårt medvetandes band med det och styrkan i vår häftiga protest mot att det grymt och godtyckligt ockuperats av andra."! - Vad har vi för exempel på grymma och otäcka ockuperingar av andra folk av Palestina? Är det korstågstiden? Var det kanske det som rabbi Kook här reagerar mot? Jag har svårt att tro det. - "Förresten vi har oavbrutet upprätthållit allt vårt medvetandes band". Vad man hade tänkt sig här var då: "vi har alltid bott i landet." Men lägg märke till att det säger han inte här! Bakom det att han inte säger det ligger hela frågan om den judiska kontinuiteten av boendet i landet. För då måste vi säga: hur stor befolkning skall man räkna med för att man under rimliga historiska eller sociala/sociologiska förhållanden skall tala om en kontinuitet i bebyggelsen och beboendet? Jag kan bara nämna en kollega till mig, en professor, nu emeritus, vid Hebrew University, Safrai, specialist, professor i The Second Temple Period. Alltså århundradena kring den gemensamma eran. Jag var hemma hos honom och firade Haluka. Vi kom att tala om samarierna [palestinierna]. Han hade negativa erfarenheter av samarierna själv. Han tyckte att de var dumma och dåliga. Han hade haft dem som elever. Han var inte någon vän av samarierna eller samaritanerna. Med rinnande tårar, sade han: de har en sak som vi inte har - kontinuitet i landet . Safrai är sionist och historiker. Maimonides, den andre Moses som han kallas bosatte sig först i Nordafrika men for sedan vidare för att bosätta sig i Jerusalem, men när han kom dit så vände han. Blev sedan livmedikus i Kairo till den muslimske härskaren där. De bilder som vi får av Jerusalem under hans tid ger inte intryck av någon särskilt livaktig judisk närvaro.
Bergman: Det var omkring år 1 100. Frågan om kontinuiteten i landet: om vi ser till de sista 2 000 åren så är det ingen tvekan om att kontinuiteten på palestiniersidan är större än på den judiska sidan. Men lägg märke till att de judiska sionisterna säger: "på vilket de byggt utan vårt tillstånd - och i vår frånvaro. Men vi har aldrig övergivit våra fäders arv, ej heller har vi sönderslitit våra band till det. Det har oavbrutet uppehållit allt vårt medvetandes band med det och styrkan i vår häftiga protest mot att det grymt och godtyckligt ockuperats av andra." Men de som "protesterar" här och de som "håller de andliga banden", de är icke i Palestina.
|
Jag är exeget också, och när det kommer i en text så vill jag utifrån just den texten som jag föreläser göra en utläggning och det här är alltså en så viktig utläggning om rätten till landet genom kontinuitet i landet. Det är en av flera faktorer som kan tas upp.Den här texten säger vidare: "I enlighet härmed har vi (judarna) fått befallning att befria det. Därför skall vi aldrig vare sig övergiva det eller sönderslita våra förbindelser med det. Det är även känt i arabisk muntlig tradition och i deras Koran att vi i våra sista dagar skall återvända till våra förfäders hemland." "Detta har ytterligare bekräftats i Nationernas Förbunds beslut vid första världskrigets avslutande och i ett uttalande av Lloyd George, vilket jag har i min besittning." Det är alltså dem här levande skriftlärdomen och traditionen. - "Att allt detta land till sin fulla utbredning av sina bibliska gränser hör under Israels överhöghet. När vi i vår tid på gudomligt bud återvänder till våra förfäders mark vårt livs och vår helighets mark. Ja, stunden har kommit "- Psaltaren 102:14 - "och slutet är uppenbarat" - Talmud traktaten Sanhedrin 98. Därefter en hänvisning till Talmuds Kosari 5:27 och Hahajin i kommentar till Leviticus 25:25 och Jushot Malco och Jurie Daija (section) 66. Ni märker här hur man börjar att citera ett bibelställe, sedan kommer då Talmud och sedan kommer två utläggare, den senare till ett annat bibelställe. - "Så har vi inte fråntvingat araberna som bebodde marken i dess övergivenhet någon överhöghet över det. Ty de hade ingen. Vi har snarare återuppbyggt vårt land efter sammanbrottet från en främmande styrelse som tillfälligt regerat det med samtycke och beslut från världens nationer åt vilka detta land anförtrotts i detta syfte." Här påstås alltså att Nationerna och FN har gett landet inom bibliska gränser till den judiska staten Israel. Det är nog att slarva med förhållandena. "Inspirerade av sin kulturella upplysthet erkände de offentligen rättmätigheten i vår överhöghet över landet. De araber som är infödda i landet känner till och erkänner också det obestridliga faktum, att vi inte tillvällat oss någon regeringskontroll ur deras händer, såsom erkännes i ett dokument i min besittning." Han skriver inte vem som har skrivit dokumentet. - "Det är allmänt känt att vi inte drev araberna från deras boplatser här i vårt fäderneägda hemland. Vår profetias och våra profeters land, vårt kungadömes och våra konungars land, vårt heliga tempels spira och brännpunkt för vårt inflytande på hela mänskligheten." - "Utan snarare de av egen vilja, antingen av överdriven fruktan och självframkallad förvirring eller efter en politisk plan i avsikt att sprida en förvrängd bild, i det att de skapade 'flyktingläger' för att spela på världens sympatier i när och fjärran, flydde från och övergav sina lokala bosättningar." Det är faktiskt en av de mest diskuterade frågorna - att det ovedersägligen finns bandupptagningar som talar om att det var så att man drev araberna från deras boplatser. Det var icke frivilligt som de bröt upp. Intressant är att vi här har det här motivet som Krister Stendahl var inne på några gånger utifrån det som Ahmed Rami skriver om den här "förvirran". Det här mytiska att "det går som vi vill, det är Guds vilja och då är det Gud som på något sätt har ingripit och spritt förvirring hos folk." - "Vi å andra sidan, har fortsatt och fortsätter att bygga och uppbygga genom Herrens skräckinjagande under" - Där har vi det igen. Det är alltså inte bara i den här s k "befrielsekampen", (1977 eller -78), utan det är också i fortsättningen som man bygger upp "genom Herrens skräckinjagande under." Man skulle ju kunna lägga ut det, vad "Herrens skräck" innebär på Västbanken och Gazaremsan för palestinierna. - "Han som från sitt tempel ger styrka och mod till sitt folk - välsignad vare Herren! I det heliga arbetet att bygga upp vår nation och vårt hemland, vår Torah och vår moraliska kultur i rättfärdighet och rättvisa för återställande av de eviga värden som finns i vår nationella identitet och för återupprättandet av Guds närvaro och av Israel i Sion". Så avslutas texten med ett citat från Psaltaren 46:12: "Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg", och ytterligare ett psaltarställe: "Då skola vi icke vika från dig; behålla oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn. Herre Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta." Det är Psaltaren 80 verserna 19 och 20. Det hela undertecknat alltså av rabbi Zwi Yehuda Ha'cohen Kook, son till framlidne rabbi Abraham Yitzhak Ha'cohen Kook, förste överrabbinen i det Heliga Landet i Jerusalem och det här publicerades i den israeliska tidningen Ha'aretz den 31/12/73 och i Jerusalem Post den 5/1/1974.
Bergman: Ja. Och jag menar att jag har en viss täckning i det arbete som Os wer Shalom gör och som framför allt riktar sig mot Gush Emunim.
Att deras verksamhet är så nödvändig och det speglas i deras bulletin, det pekar på att deras bedömning är att Gush Emunim är mycket inflytelserik och att den därför måste bemötas på alla punkter.
Om vi ser den förra samlingsregeringen före valet så var det Druckmann som var utbildningsminister. Han tillhör Gush Emunim. Men det är inte ett parti. Han är nog en av dem som nämns om man skall nämna 6-7 stycken levande ideologer i Israel. Men han satt väl också för det här religiösa nationella partiet, Mapai.
|
Bergman: Gush Emunim som tillämpar det här är inte alls marginell. Det är en av de mest inflytelserika grupperna idag i det israeliska samhället. Det är också på det sekulariserade planet. Det är den kombinationen, som jag framhöll förut: att man å ena sidan har en bestämd religiös syn på den närmaste utvecklingen in mot ett messianskt skede, och messianskt i ett sådant här sammanhang betyder inte att man väntar sig kanske en personlig Messias utan det innebär att man ingår i en messiansk tid, en tid som uppvisar drag som är nästan transcendenta. Det är mer än vad man kan upprätta nästan på jorden och vad som är viktigt i det här sammanhanget är då också att konstatera att sådana här messianska tidtabeller och messianska serier av processer är ofta mycket krigiska. Mycket krigiska! Vapnen och kampen. Gog och Magog osv spelar en viktig roll när det får en apokalyptisk karaktär. Apokalyptisk, det är sådana riktningar, ett sådant perspektiv som räknar med att den yttersta tiden är inne och att den karaktäriseras av en intensifierad verksamhet från alla håll. Alla proportioner växer. Det vita blir vitare och det svarta blir svartare. Dualiteten, spänningen, motståndet och därmed demonisering ökar i ett sådant perspektiv. Gush Emunim har en modell där man har ett eller två steg kvar till det riktigt militanta. Men det steget kan tänkas tas när som helst. Sedan har man då fullbordan av kommandet. Det finns en rad olika termer för det här och det finns även inom Gush Emunim delvis litet varierande mönster som är upphängda kring Messias Ben Yosef och Messias Ben Davido. Vad jag vill fastslå är att detta, att man laborerar med eller inrättar sitt liv efter de schemata gör att man har en unik ställning i historien och man skall påverka den på ett alldeles bestämt sätt. Man är bärare av sluttiden. Det kommer ytterligare att accentuera den här typen av bibelställen som Amalek och Herem.
Bergman: Jag skulle vilja säga att det här är ett representativt förfaringssätt för hur man ofta handhar bibelställen. Ahmed Ramis bibelanvändning skiljer sig inte mycket från belägg utifrån enskilda nyckelställen som man kan hitta t ex hos Gush Emunim. Jag finner inte att han har förvridit ställena. Man kan naturligtvis säga att han gör ingen rejäl exeges. Nej, det gör han inte men det gör ofta inte heller de här militanta rabbinerna i sammanhanget.
Därför har jag läst upp det ganska långa stycket från rabbi Zwi Kook. Det är radande av ställen på varandra. Men det står - i Kooks text t ex - inte "å ena sidan ... å andra sidan så säger Bibeln här men istället säger Bibeln så här...". Det är inte fråga om den exegesen. Jag vet inte om man kan kräva det. Jag tycker inte, i en stridsskrift och i en mycket stark polemik, att man är skyldig att göra det. Orden får sin verkan ungefär på det sätt som de har fått i grupper som jag nu har talat om i dagens Israel. Vi skall också komma ihåg att det finns en rörelse idag som heter Tushova-rörelsen, omvändelserörelsen, där ganska stora grupper av helt sekulariserade judar i Israel omvänder sig och blir mycket bibeltrogna. De går in i lära under de här rabbinerna, ofta unga rabbiner, och de har utifrån sin uppfostran och sitt tidigare liv inte någonting att sätta emot en sådan här ensidig utläggning. Det finns många studier om det. Janet Aviad t ex har gjort en bra studie om Tushova, som är utförd vid Hebrew University. Tushova, det kommer av "shov" som betyder "vända om". I det här fallet så är det de sekulariserade som vänder om till modershuset, till sin autentiska judiska religiösa bakgrund, åter till rötterna. Tushova är det tekniska namnet på det. I en del undersökningar har man konstaterat att den kombinationen kan vara vansklig.
Det är ingen tvekan om att det är problem, som har att göra med detta, som tar sig uttryck idag på Västbanken och som palestinierna faller offer för.
|
Vad gör du när du är svag - och - vad gör du när du är stark? Dessa två frågor kan tillämpas på judendomen. Det har varit perioder då man var mycket svag, då det enda sättet att ta hämnd eller agera var att bygga upp en fiktionsvärld, där demoniseringen, där man tog till mytens alla språk för man hade inte makt, man hade inte vapen. Detta är ett svaghetstillstånd. Det finns mycket av detta i Talmud som naturligtvis kan förklaras utifrån de omständigheter under vilka judarna har levat under olika perioder. Då måste man bygga upp vad det är att vara egendomsfolket, vad det är att vara utvald. Och det är inte farligt när man är liten.Vi har den här modellen om David och Goliat och att bli ett egendomsfolk. Det var att gå in i förbundet och under lojaliteten och solidariteten och alla mitzwot, buden och förbuden, det gjorde att man kunde kräva mer.
Men då kommer frågan: vad gör man när man blir stark? Vad gör ett starkt utvalt folk? Det är genast litet knepigare. Hur agerar man i en helt ny situation när man till skillnad från Prag - ghettot har vapen? Då - i ghettot - hade man inte vapen - nu, har man så mycket mer. Vad gör man med religionen när man är stark? Är det inte - idag - palestinierna som är de svaga?
|
Bergman: Jag håller gärna med Krister Stendahl som tidigare sade att det här med att skilja enkelt mellan religion och politik det är i stort sett ett resultat av en sekulariseringsutveckling i västerlandet. Något som är typiskt för västerlandet men lika främmande för Mellanöstern.
Bergman: Ja. Men då får vi ta nästa steg som är frågan om hur den judiska staten har bildats. Hur är den sammansatt?
I Mellanöstern så är förhållandet religion - politik för en muslim, som för en jude och för en orientalisk kristen i stort detsamma. Man har ett helhetssystem och religionen handlar nästan lika mycket om juridik och ekonomi som det handlar om böneliv, om man går till en moské eller till en kyrka eller till en synagoga. Men problemet som jag ville peka på är att när det gäller sionismen så är det alldeles uppenbart att den som rörelse är en nationell rörelse som andra nationalismer som den tyska, den franska, den ryska osv.
I de nationella strömningarna i Europa så var en jude inte tysk och kunde inte vara tysk. Det var då sionismen växte fram. Det innebär att sionismen i sitt utgångsläge förvisso kan bedömas och skall bedömas, menar jag, utifrån en västerländsk mall.
När man kom in på 30-talet så blir världssionismen det enda judiska alternativet. När vi sedan placerar oss i Israel idag, så är det klart att om sionismen skulle vara ett representativt system och det orientaliska mönstret skulle slå igenom så är det inte rimligt att skilja mellan religion och politik. Men när det gäller närvaron av de västerländskt skolade judar så är det alldeles uppenbart att man inte kan förstå mycket av deras agerande om man inte tillämpar modellen från de miljöer där de kommer. Och det är alldeles klart att ett av de stora problemen (som delvis löper parallellt med askenasiska judar och orientaliska judar) - alltså de västerländskt skolade judarna och sådana som hela tiden har sin hemortsrätt och utbildning i Orienten - så är spänningarna i det israeliska samhället delvis beroende på att de ser på religion och hela det här sammanhanget och så att vara jude på så helt olika sätt.
Adv F: Om jag får sammanfatta: din ståndpunkt är att det idag inte går att skilja mellan religion och politik när man betraktar sionismen i staten Israel?
Bergman: P g a de villkor som råder idag så är tendensen en sorts fundamentalisering, och inte en helhetssyn. Denna tendens kan vi se i Israel, den kan vi se i den islamiska världen och vi kan se det i delar av den kristna världen också. Och där är det naturligtvis ännu omöjligare att försöka komma med någon sorts enkel fördelning som att säga det där är inte religion, det där måste ju vara politik.
|
Bergman: Som vetenskaplig disciplin, religionskritiken, som sådan, vet inga gränser. Att beträffande religionskritik tillämpa någon sorts modell att det man säger måste rimma med hur vederbörande, som utövar den här tron, uppfattar det, det vore helt befängt. För poängen med religionskritiken är i att det kan komma både inifrån och utifrån. Men som en vetenskaplig disciplin så vet den alltså inga gränser. Ur ett religionskritiskt perspektiv, kan man inte säga (som man gör i dialogsammanhang), att "tolkningsrätten" tillhör dem som tillhör religionen. Man kan inte ens säga att de har en "förtursrätt" till tolkning. Utan religionskritiken arbetar öppet med kritik, historiskt, sociologiskt, filosofiskt osv, men som kritik. Och då tar man alltså det här [Ramis bok] som uttryck för religionskritik.
Bergman: Ja, det är lättare att lyfta upp boken än de här lösa papperen .Men jag ser ingen skillnad mellan de anmälda radioprogrammen och boken. Om man tar den här boken som religionskritik och säger att boken, Vad är Israel? som hävdar att Israel idag är i vissa stycken, och farliga stycken, driven av en enkel bibelapplicering som helgar vapnen och t o m bejakar att döda civila, och att detta legitimeras religiöst. Så är det klart att man har all anledning att bedriva religionskritik. Men om det ska göras just så här, det kan man ju diskutera. Men att det här finns starka inslag av religionskritik det är ju alldeles uppenbart. Tidigare i samhället hade man hädelseparagrafer. Om du skulle fråga mig, som Krister Stendahl: är det bra att man inte längre har hädelseparagraf i Sverige, medan man har det i Norge t ex, man har det i England, bara för kristendomen? Så säger jag att det är bra att vi inte har det. Därför att det blir så komplicerat.
Ett i sådant här mål styrker mig nog i att rättsliga processer inte är det bästa sättet att hantera religionskritik, hädelse, mer eller mindre litterära verk och vad de säger. Det måste finnas andra fora i ett fritt samhälle för att göra det.
Bergman: O ja, i allra högsta grad. Den nyaste avdelningen som vi har vid teologiska fakulteten det är s k religionsbeteendevetenskap. Och där är det t ex psykologi, sociologi och pedagogik som företräds.
Bergman: "Religionsbeteendevetenskap", är ett mycket otympligt ord men det ger ändå klart besked om vad det handlar om. Att beteendevetenskap, studier av samhället, psykologi, socialpsykologi för hela grupper eller individualpsykologi, att det är viktigt att bedöma beträffande religion, ur religionens synpunkt det är alldeles klart.
Bergman: Jadå, det är det.
|
Bergman: Det är ju (inom delar av svensk kristenhet av bibeltrogen eller fundamentalistisk art) vanligt att man tillämpar bibelställena av den här typen på samma sätt som i Ahmed Ramis användning av bibelställen och i Gush Emunims sätt och på samma sätt som den yngre generationen av rabbiner tillämpar de här ställena i bibeln idag.Jag skall inte gå in i detalj, men den "kristna ambassaden i Jerusalem" och en del riktningar i anslutning till den skulle jag vilja säga är den mest påtagliga kristna uppbackningen av en hård israelisk politik mot palestinierna. Vad är "den kristna ambassaden i Jerusalem"? När man hade förklarat att Jerusalem var "The Eternal Capital of Israel", alltså Israels eviga huvudstad, 1977, då menade prosionistiska fundamentalistiska kristna grupper i olika länder att man från respektive lands sida officiellt på diplomatiska villkor skulle reagera positivt på detta och flytta över sina ambassader till Jerusalem. Så skedde bara i två fall. Då organiserade sig olika kristna grupper utifrån Amerika framför allt och i Sverige fanns t ex bröderna Sjöberg som i sammanhanget sade sig representera tre och en halv miljoner kristna i Sverige - en mycket tvivelaktig uppgift. Där organiserade de sig och sade att detta var nu ett politiskt och icke religiöst agerande. Teddy Kollek (den judiske borgmästaren i Jerusalem) som var den som tog emot dem förklarade att: "Ni är de sanna kristna.", och tolkade det maximalt religiöst. Det där är bara ett exempel på hur religion och politik i många fall är mycket svåra att skilja åt. Men om man vill ha konkreta exempel på grupperingar som infinner sig i Israel och på olika sätt stöder den här attityden och representerar samma enkla användning av bibelordet, där det inte finns någon skillnad i tiden - ("den som välsignar Israel är välsignad, den som förbannar Israel är förbannad") så är det mycket vanligt i de här kristna och judiska kategorierna. Detta liksom det gammaltestamentliga ordet ur Psaltaren gällde dagens staten Israel som grundades 1948.
Bergman: Mishna, då är vi framme vid 200-talet efter Kristus och då ingår det som kärna eller vidare utvidgning till Talmud och i Talmud finns också vad som figurerade här som en variant av detta och som tilläggs en annan rabbin: "Du skall döda de bästa av egyptierna", men det är alltså en variant. Grundordet är "hedningarna, gojim".
Bergman: Ja, den generella hållningen som jag mött där är att, "vi är Israels vänner och vad Israel tycker och bestämmer det tycker vi." Jag har inte sett de här kretsarna ta på något sätt avstånd från Stor-Israel eller från maximal tolkning av området mellan floderna ("från Nilen till Eufrat"!).
Bergman: Det är bud och förbud från Gud. Vi har dekalogen, tavlorna, som enligt första versionen skrevs ned av Guds egen hand och andra versionen skrevs ned av Mose på diktat. Men f ö i Torah, alltså de fem Moseböckerna, som ju är kärnan för hela det judiska levnadssättet, så finns det ett antal bud och förbud. 613 bud och förbud. 365 förbud och övrigt är påbud. Till det knyts då det ord som har använts ofta här det "halakiska". Man kan säga att den halakiska traditionen det är just en brottning med och utläggning av de här 613 "mitzwot". Sedan kommer det in en del andra bud och förbud och där kan rabbinerna och kloka... göra vägningar om de kan ställas på samma nivå som ett av buden eller förbuden i den här samlingen av 613. Den traditionella judendomen har sin självklara kodex i de här buden och förbuden.
|
Bergman: Det är mycket sammansatt. Vi har de som ligger i förlängningen av Dekalogen, de tio budorden i andra Mosebok 20, och sedan upprepas också i femte Mosebok ... Men - och det är här som problemen börjar dyka upp. Mitzwa gäller också förhållandet till gojim (icke-judar), "främlingarna" i landet. Mitzwa gäller också gentemot andra kategorier.
Bergman: Ja.
Bergman: Men "mitzwa" är singularis (pluralis: "mitzwot"). Frågan är: är detta konkret en "mitzwa"? Jag håller med om att flertalet "mitzwa" till sitt innehåll är positiva och det även i förbuden. Men det relaterar inte bara till förhållandena inom familjen, inom stammar och sådant utan det relaterar också till förhållandena till "främlingarna" i landet. Där kommer Amalek in. Får man fördriva "främlingarna" (icke-judarna) från landet? Eller hur tolkar man "främlingarna i landet" - "gojim" är den tekniska termen - och när det sedan kommer till sin spets så var det om Amalek: "Du skall förgöra dem!" Där har vi alltså en formulering som till sin kategori är en "mitzwa". Och då kan vi säga att det ligger naturligtvis på ett sätt i periferin när det gäller att uppbygga det israeliska samhället i gammal tid, men där gällde det då relationen till "främlingarna". Om detta tolkas att den relationen är så att det utläggs nu så att främlingarna (palestinierna) i landet är "fientliga främlingar" "Amalek", då blir det intressant med halaka: hur tolkar man idag den "mitzwa" eller de "mitzwot", för det är några stycken, som gäller "främlingarna" i landet eller som gäller Amalek, Israels motståndare? Det är här jag hävdade att man idag tolkar detta som en "mitzwa". Denna mitzwa har precis samma kraft och skall lydas på samma sätt som en rad av de här positiva "mitzwot" som finns. Detta enligt halakiska resonemang, rabbiner och andra som kan vara särskilt befogade att avgöra det. Det är ytterligt allvarligt, att i raden av "mitzwot" så finns det här med "Amalek", symbol för Israels motståndare, och om relationerna till "främlingar", och det tolkas idag av många som har vapen i hand och som har direktkonfrontation med palestinierna. Så tolkas denna mitzwa rätt upp och ned på det här sättet som vi har sett i Avidans uppsats. Det finns många andra halakiska utläggningar, men problemet är - och det är ju det som jag menar är relevant här - att det i ganska stor utsträckning och i just de fall där tillämpningen kan få de mest förödande effekterna - där tolkas detta som en "mitzwa", och enligt Huvudkvarteret, alltså General Kommando i den israeliska försvarsmakten, så sägs det direkt ut av den nämnde utläggaren av halaka att detta innebär att man inte bara har rätt utan skall döda civila!
|
Bergman: Jo! Om jag skriver en lärobok för skolan, om jag undervisar vid Uppsala Universitet, så är det självklart att jag kan hålla med om det. Men skriver jag en stridsskrift, är jag polemiker och det är detta det handlar om, då har man vare sig skyldighet eller tid eller ork att ge en bred information om att med "mitzwa" eller "mitzwot" förhåller det sig si och så. Utan här är det fråga om: är det en felaktig användning? Är det så att inte det här Amalek-stället gäller som "mitzwa" och i halakisk ordning av rabbiner idag i Israel läggs ut på det sättet?
Bergman: Jag måste säga att jag när jag läst igenom det här så har jag nog också tyckt att det här är en "mitzwa". Det är i det här fallet det som är verkligt akut och allvarligt. Jag tycker dock att det som står åtta rader ned från sidan 10 i den här anmälan: "För juden är det en "mitzwa" att döda en icke-jude, dvs en goj", det är faktiskt en riktig beskrivning, det är en "mitzwa".
Bergman: Det är helt uppenbart att judarna har en "mitzwa" som går ut på att en jude får döda en icke-jude och att denna "mitzwa" idag i ganska stor utsträckning tillämpas enligt halakiska regler.
Bergman: Jo, men frågan är: är det Radio Islams första uppgift att gå ut för att informera och undervisa om vad är "mitzwa" och "mitzwot"? Vad man har tagit upp är den här termen och det är en riktig term. Just för att det är "mitzwa" gör att effekten av detta är att den tillämpas! Det är inte bara i allmänhet, att någon säger att du har rätt att göra så och så utan det är en "mitzwa" att juden har rätt att döda en icke-jude - och det tillämpas. Det är i sammanhanget det mest relevanta. Det är inte, om man ser statistiskt, typiskt för de här 613, men det är det som drabbar palestinierna i dagens situationen och som därf&ou