Revisionismen är en historieforskningsskola som - efter vetenskaplig djupgående historieforskning - har kommit fram till att den gängse versionen av andra världskrigets historia är en fortsättning av de allierades propaganda mot Tyskland och en del av den sionistiska propagandan för att legimitera den judiska ockupationen av Palestina.
Revisionisterna är för yttrandefriheten för alla och i alla frågor och för forskningsfriheten.
Revisionisterna forskar efter sanningen och skiljer mellan legenden och historien och ifrågasätter den sionistiska propagandaversionen av historien som bygger på myter och sagor och tvingas på folk genom en intellektuell terrorism.
Revisionisterna är emot rasismen i alla dess former i Sverige, Europa, USA, Israel... - och emot sionisternas försök att avleda uppmärksamheten från dagens judiska rasism i det ockuperade Palestina, till andra världskrigets tragedier. Revisionisterna är emot expansionism, kolonialism och folkmord både i andra världskriget och i dagens, av sionister ockuperade Palestina.
Alla elever och studenter bör egentligen vara kritiska, ifrågasättande och "revisionister" i sina studier och gentemot makthavarna och etablissemanget. Följande frågor bör ställas till lärarna och till opportunistiska journalister och politiker som upprepar - som papegojor - den sionistiska lögnpropagandan.
Fransmannen Paul Rassinier, 1906-1967, räknas som den förste revisionisten.
Han var motståndsman under andra världskriget, koncentrationslägerfånge i tysk fångenskap och fransk parlamentsledamot efter kriget.
Rassinier fick lida hårt för sitt motstånd mot den tyska ockupationen, han torterades och förpassades till koncentrationslägren Buchenwald och Dora. Efter kriget erhöll han den franska statens finaste utmärkelse för sina insatser i den franska motståndsrörelsen. I sin bok "Le passage de la ligne" beskriver Rassinier sina upplevelser i de nazistiska koncentrationslägren.
Efter kriget förhöll sig Rassinier mycket kritisk till den stora massan av hans tidigare medfångar som istället för att nöja sig med att beskriva de fasor i lägren de verkligen genomlidit började bre på med påhittade snaskigheter som var rena falsarier och som passade efterkrigstidens propagandister i smaken. Till dessa "snaskigheter" hör alla de fångar som efter kriget ljög att de hade sett gaskammare i Buchenwald, ett läger som aldrig varit ett "utrotningsläger" och där i dag ingen historiker hävdar att några gaskammare funnits.
Denna härva växte allt större, nya "gaskammare" hittades på allt eftersom dessa före detta interner började skriva sina biografier. Rassinier såg det till slut som sin plikt att göra historien rättvisa och avslöja dessa lögner. Hans bok "Le Mensonge d'Ulysse" handlar huvudsakligen om detta.
Det räckte enligt Rassiniers mening att hålla sig till verkligheten och beskriva förhållandena som de var. Det var nog så hemskt.
Man måste komma ihåg att ända till 1960 var påståenden av fd. lägerfångar att de åsett massavlivningar med gas i läger i Tyskland som Dachau, Buchenwald, uppgifter som omhuldades av segrarmakterna. Först flera år senare, 1960, gjorde man en helomvändning, en gigantisk revision i tysthet, och sade att det minsann aldrig hade gasats i dessa läger. Ett indirekt erkännande att alla dessa fångar, precis som Rassinier alltid hävdat, farit med osanning.
Rassiniers forskningar förargade självklart den judiska Israel-lobbyn som i denne modige och självständige författare såg en farlig fiende. De inledde på sedvanligt vis förtalskampanjer i medierna, släpade Rassinier inför domstol, och utövade social och intellektuell terror i alla dess former.
Rassinier avled år 1967 men hade till sin död skrivit flera böcker om sina upplevelser under kriget och sina efterforskningar: "Le passage de la ligne", "Le mensonge d'Ulysse", "Ulysse trahi par les siens", "Le drame des juifs européens", "Le véritable procès Eichmann".
Dessutom hade Robert Faurisson, som tagit kontakt med Rassinier innan hans död, inspirerats till att fortsätta efterforskningarna där Rassiniers arbete tog slut, om vad som hände och inte hände i de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget.
Sionisterna vägrar konsekvent att nämna Paul Rassinier när de lanserar sina mediakampanjer mot historierevisionisterna. Detta för att Rassinier har en sådan symbolisk betydelse som den förste revisionisten som vågade skriva om detta tabubelagda ämne, och som samtidigt talade med utgångspunkt från hans egna erfarenheter som fånge i de tyska koncentrationslägren.
Sionisterna vet att de skulle få oerhörda problem om de ska peka ut den antinazistiske motståndsmannen Paul Rassinier, som en sjusärdeles ful nazist. Just därför är taktiken att istället tiga ihjäl honom.
Denna taktik är nog så talande; det som inte passar in i den förvanskade sionistiska propagandabilden, tystas ner.
Samma problem får de nu med den franske vänsterintellektuelle och till islam konverterade humanisten Roger Garaudy, som nu 1996 kom ut med sin 100% revisionistiska bok "Les mythes fondateurs de la politique Israélienne".
En bok som med fakta och relevanta citat avslöjar den judiska rasismen, stölden av Palestina, den judiska lobbyn i USA och Frankrike, myten om "förintelsen" och hur den används för att legitimera den judiska rasismen och folkmordspolitken i Palestina.
Att nu börja skrika att Garaudy är "nazist", kan sionisterna gärna göra, men det kommer inte att övertyga den franska allmänheten som vet att denne man alltid i ur och skur stått emot rasism, folkmord och kolonialism i alla dess former.
Enligt den officiella, "etablerade" bilden är "förintelsen" beteckningen på en påstådd nazistisk utrotningspolitik mot judarna som skall ha bedrivits under andra världskriget.
Som propagandan presenterar det skall den nazistiska "förintelsen" av judarna bragt 6 miljoner judar om livet.
Det är intressant att notera att propagandan inte gör någon åtskillnad mellan de man påstår avsiktligen mördades av nazisterna enligt den påstådda utrotningsplanen och de som dog av krigs-relaterade orsaker och andra orsaker. Således räknar man även in alla de judar som under andra världskriget avled p.g.a. allierade bombräder, ålderdom, sjukdom, eller som stupade i egenskap av judiska partisaner och soldater i de allierades tjänst till "förintelsens offer".
(Vissa judar anser t.o.m. idag att man ska säga att det var tiomiljontals judar som mördades av nazisterna eftersom de tycker att man förutom de 6 miljonerna även skall räkna med alla de generationer av judiska barn som inte kunnat sättas till livet för att deras föräldrar och farföräldrar mördats av nazisterna!)
Enbart i Röda Armén fanns 600 000 judiska soldater och judiska källor hävdar att hela en och halv miljon(!) judar totalt slogs som soldater på den allierade sidan under kriget.
Alla de judar som avled i strid med vapen i hand, vilket rör sig om åtskilliga hundratusental, räknas också försåtligt till de "gasade" för den påstådda nazistiska förintelsepolitiken.
Soldater som dör i strid bör knappast räknas till de "mördade" eller "förintade"!
Sionisterna hävdar idag, utan att komma upp till bevis för sin fruktansvärda anklagelse, att tyskarna med berått mod mördat 6 miljoner judar, främst med giftgas i gaskammare. Man talar om "historiens värsta brott".
Revisionisterna, som länge studerat koncentrationslägrens arkiv, dödsböcker, och demografiska data, hävdar dock att inte mer än 200 000 judar avlidit i de nazistiska lägren, de allra flesta av sk. naturliga orsaker som sjukdom, undernäring, kyla. En del har avrättas och arkebuserats, så som sker i alla krig (se bara Bosnien idag) men inga har avrättats i några gaskammare enligt någon storslagen nazistisk plan som ingen kan sätta bevis för.
Förutom dessa judiska förluster i de tyska koncentrationslägren, (förluster som judarna delar med hundratusentals andra lidande polacker, ryssar, fransmän, kineser, etc. som det aldrig skrivs om) avled som sagt ytterligare judar utanför lägren, under deportationerna, bombanfallen, och andra krigshandlingar precis som de andra folk som drabbades av detta fruktansvärda krig.
Den sionistiska propagandan är dock livrädd att förment judiskt lidande skall sättas i sitt rätta ljus och jämföras med alla de andra miljoner som dog under andra världskriget (totalt c:a 50 miljoner dödsoffer). Detta för att man vill påstå att det just det judiska lidandet under andra världskriget var unikt.
Men precis som Robert Faurisson brukar säga: "To judge is to compare!" För att döma måste man jämföra.
Annars blir det väldigt lätt skevt, och särskilt när det gäller krig tar gärna propagandan överhand.
Några exempel på de icke-judiska offren för andra världskriget:
Under andra världskriget dog 17-20 miljoner ryssar, flera hundratusen av dessa i nazistiska koncentrationsläger, andra av svält i exempelvis det belägrade Leningrad.
Under andra världskriget dog c:a 9 miljoner tyskar, och under åren närmast efter kriget rensades etniskt c:a 15 miljoner tyskar från sina hem och gårdar varav ytterligare 2 miljoner beräknas ha omkommit. De tillhör historiens bortglömda offer.
Under andra världskriget avled c:a 8 miljoner kineser som resultat av krig och en grym japansk ockupationspolitik.
Under andra världskriget avled c:a 4 miljoner bengaler i en svältkatastrof som engelsmännen orsakat genom sin krigföringspolitik mot japanerna.
Detta var bara några exempel.
Därför att de nödvändiga bevisen för detta unika folkmord saknas.
Man påstår ofta från etablissemangets håll att det skulle vara den mest väldokumenterade händelsen i historien, men när man väl penetrerar dessa dokument och "bevis", visar sig sanningen vara en annan.
Faktum är att inga skriftliga dokument om order eller planer på utrotning har hittats bland de tyska arkiven, den order som våra sk. "historiker" under årtionden påstått existerat erkänner man nu aldrig har funnits, inga fungerande gaskammare, mordvapnet i detta massmord, har funnits, det utrymme i Auschwitz som man under årtionden hävdat skulle ha varit en "autentisk gaskammare" för miljoner besökande turister, är idag erkänd som ett falsarium. Inga krematorieugnar kapabla att klara av detta enorma arbete finns, inga massgravar, inga askberg, ingen trovärdig demografisk statistik som visar att miljoner judar skall ha försvunnit - gått helt upp i rök. Tvärtom så talar den demografiska statistiken helt emot den officiella versionen.
Det enda man har är sk. "vittnesmål", men de har inget substantiellt värde i en brottsutredning där man från propagandist-håll väljer de vittnesmål som för stunden passar propagandabilden.
Skulle man tro på de sk. vittnenas utsagor skulle man tro på tjogvis med gaskammare på platser där dagens historiker säger att de aldrig existerat, man skulle tro att tyskar gjorde korv(!), sk. "Kremawurst", på judar som de mördat efter att de först tvingat dem arbeta vid krematorieugnarna, man skulle tro att tyskarna gjorde tvål av hundratusentals judar som de sedan använde när de badade, att de älskade att mörda judar tusentals åt gången i jättelika hangarer med strömförande metallgolv, att de ångade ihjäl hundratusentals judar i ångkammare med terrakottagolv, att judar massmördades på elektrifierade löpande band eller med automatiserade pneumatiska hammare, att hundratusentals judar mördades i hermetiskt tillslutna godsvagnar med osläckt kalk, att tyskarna mördade nästan en miljon tillfångatagna ryssar med manuellt-pedal-drivna-skallkrossar-maskiner samtidigt som de lyssnade på radio, att 20 000 judar förintades med nazistiska kärnvapen(!) i en för ändamålet uppbyggd provisorisk stad vid Auschwitz, att miljoner barn mördades i Auschwitz genom att nazisterna tvingade dem att dofta på cyanid- indränkta trasor, etc, etc, etc.
Det finns som sagt vittnesmål för allt när det gäller "förintelsen".
Vad sen propagandisterna använder för tillfället beror på det rådande behovet.
Det är ett faktum att många av de obota dumheter vi ovan nämnt flera gånger dykt upp i samband med "förintelsen", bl.a. i den ökända allierade rättsprocessen mot de besegrade tyskarna, Nürnbergrättegångarna, där många av dessa infama historier upphöjdes till "etablerade fakta" och "sanningar".
Den nazistiska maktapparaten lämnade efter sig 100-tals ton dokument som föll i de allierades händer.
Tyskarna påstås ofta med pedantisk noggrannhet dokumentera allt de gör, man talar ofta nedlåtande om tysk byråkratisk nit och ger sken av att de noggrannt kartlade alla de hemska brott de gjorde, likt sanna teknokrater.
Men i frågan om "förintelsen" saknas helt plötsligt alla relevanta dokument.
Ställda inför detta problem slungar man från förintelsesidan ut påståendet, förstås utan att ange en enda källa, att dokumenten förstörts av nazisterna själva.
Att alla dokument skall ha förstörts är ett icke trovärdigt påstående - 10 000-tals SS-män och byråkrater skulle ha varit inblandade i en sådan gigantisk operation som "förintelsen". Däribland flera dissidenter från den anti-hitlerianska falangen som gladeligen skulle ta tillvara den dokumentation som skulle kunna vara komprometterande för den nazistiska ledningen.
Man måste komma ihåg att sionisterna, de som idag driver sina påståenden om "förintelsen", faktiskt påstår att 6 miljoner judar enligt denna fantastiska "plan" mördades.
Inte nog med det, för att även mobilisera icke-judar till att stödja dessa anklagelser lägger man ofta till att miljoner icke-judar också mördades i koncentrationslägren, på samma sätt som judarna. Och dessa utrotade icke-judar skulle vara mellan 2 till 5 miljoner!
Alltså totalt en siffra på mellan 8 och 11 miljoner mördade i dessa koncentrationsläger, en människomassa motsvarande mer än hela Sveriges befolkning! En operation av otroliga mått och proportioner som trots att den skall ha pågått under brinnande krig skall ha varit oerhört effektiv.
Att inga relevanta dokument som behandlar detta "industriellt planerade massmord" skulle ha överlevt kriget är en omöjlighet.
Det kan man verkligen undra.
Det är bara ett av många exempel på det de sk. historikernas och våra sionistiskt styrda massmedias hyckleri.
Under slutpläderingen vid den sk. Auschwitz-rättegången i Frankfurt, Tyskland, som hölls mellan 20 december 1963 och 20 augusti 1965, sade domstolen följande apropå den "bevisning" som använts vid rättegången för att bevisa massmord med gas i Auschwitz:
"Med undantag för några inte särdeles värdefulla dokument, har rätten huvudsakligen förlitat sig på vittnenas berättelser för att kunna göra en rekonstruktion av de åtalades brott."
"Domstolen saknar nästan alla de informationsmöjligheter en vanlig mordrättegång har och som krävs för att kunna bilda sig en så verklighetstrogen bild av hur det verkligen förhöll sig vid tidpunkten för mordet. Man hade inte tillgång till några kroppar från offren, inga obduktionsrapporter, inga expertutlåtanden om dödsorsak och tidpunkt för död, inga kvarlämnade spår efter de skyldiga, inget mordvapnet..."
"Endast i ett fåtal fall var det möjligt att bestyrka vittnesmålen."
(Från sida 109 av Domen.)
Hur man kan tro att en sådan rättegång skall kunna "bevisa" något är förvånande, men det hindrar inte våra propagandister att utåt låtsas som att rättegångar som den i Frankfurt just skulle ha "bevisat förintelsen över alla tvivel".
Propagandisterna driver dock en för dem farlig linje; de är medvetna om att förintelseballongen både läcker och pyser, och inte kan hålla sin luft länge till.
Men för att skjuta upp det som obönhörligen kommer att inträffa tillgriper man nazist-propagandisten Joseph Goebbels gamla slogan; ju större lögn, ju våghalsigare man ljuger, ju större chans att lögnen blir betrodd.
Som en reaktion på revisionisternas framgångar i Frankrike började man från förintelsehåll dra åt sig öronen och samlade sig för en "kraftfull" deklaration mot revisionisterna. Den 21 februari 1979 publicerades följande dogmatiska deklaration i tidningen "Le Monde", signerad av 34 franska "historiker" och "forskare".
Deras slutsats angående forskning om "förintelsen" sammanfattar de med följande ord:
"Man får inte fråga sig, hur ett sådant massmord var tekniskt möjligt. Det var tekniskt möjligt, eftersom det ägde rum. Detta är den obligatoriska utgångspunkten för varje undersökning av detta ämne. Följande sanning skall vi helt enkelt hålla i minnet: Det finns inte någon debatt om gaskamrarna, och det får inte förekomma någon."
Man tillåter alltså ingen som helst fri vetenskaplig diskussion på detta område, "det har hänt för det har hänt" är dessa "historikers" och "forskares" intelligenta slutsats. Den som säger något annat, den hädar.
Professor Jan Hjärpe, teolog och islamolog vid Lunds universitet sade i sitt vittnesmål under rättegången mot Radio Islam:
"Om man inte får diskutera och ifrågasätta "förintelsen" så upphör den att vara ett historiskt faktum, då blir det som en dogm och överförs till den mytologiska sfären."
Ett mycket korrekt uttalande. Tyvärr lär inte de franska förintelse-fundamentalister som signerade ovan citerade deklaration lyssna på resonemang likt Hjärpes. Ty de vill just ha "förintelsen" som en icke-ifrågasättbar dogm. Sedan 1990 är det också straffbart enligt en speciell lag i Frankrike att ens knysta att man hyser tvivel till det officiella versionen - ingen som helst kritik är längre tillåten.
Som allt som gäller "förintelsen" finns det en oerhörd diskrepans mellan vad sionisterna utåt säger, till de icke-judar man vill pådyvla sina historier, och vad man sen internt erkänner, när man skall tvätta sin smutsiga byk.
I de israeliska databasernas FAQ kan man faktiskt läsa hur judar utanför Israel rekommenderas att tvätta sin smutsiga byk enbart i slutna judiska sammanhang. De får absolut inte göra det öppet så att icke-judarna kan få ta del av dessa för sionisterna komprometterande fakta. Risken är då, gud förbjude, att icke-judarna skulle komma på andra, för sionisterna obehagliga, tankar.
Detta är verkligen en huvudregel när det gäller hur de sionistiska propagandisterna i egenskap av förläggare, journalister, producenter, chefredaktörer, programledare, arbetar när de skall sälja sitt budskap, sprida sin propaganda "Made in Israel".
Därför hävdas det ständigt i dagspressen, TV, radio, särskilt i samband med professor Faurissons besök i Sverige, att gaskamrarna, likt hela den sk. "förintelsen" i övrigt, är oerhört väl dokumenterade, helt obestridbara.
"Den mest väldokumenterade händelsen i historien", brukar man säga.
Detta är den version man vill mata folk med, när man oroar sig för att kanske några fritänkare skulle komma på den hemska tanken att med revisionisterna som inspirationskälla börja ifrågasätta dessa "etablerade fakta".
Därför är det mycket intressant att notera hur man internt, inom de sionistiska kretsarna, börjar ifrågasätta dessa "offentliga sanningar", och hur de själva tvingas komma till slutsatser som om de framfördes av icke-judar genast skulle vara "nazistiska", "antisemitiska".
Ett bra exempel på detta är den judiske förintelseförfattaren Arno J. Mayer, professor vid universitet i Princeton, USA. I sin bok "Why did the Heavens not Darken? - the "Final Solution" in History", Pantheon Books, 1988, som uteslutande handlar om "förintelsen", kan man på sida 362 läsa följande om de nazistiska gaskamrarna:
"Källorna för studium av gaskamrarna är både sällsynta och otillförlitliga. (...) I stort sett är allt man vet grundat på personliga berättelser, på de nazistiska bödlarnas bekännelser i rättegångar efter kriget, på överlevandes och åskådarnas minnen. Det gäller här vittnesmål som bör kritiskt och grundligt undersökas, eftersom de kan vara påverkade av subjektiva faktorer av stor komplexitet."
I samma bok tillstår även Arno Mayer att i de nazistiska koncentrationslägren dog de flesta av sk. "naturliga orsaker" (svält, sjukdomar) snarare än sk. "onaturliga orsaker" (gasningar, arkebuseringar).
Egentligen fullkomligt revolutionerande slutsatser, som den judiske professorn Mayer gör. Hur många är det egentligen som vet om detta: att tvärtom mot vad som sägs är "källor för studium av gaskamrarna både sällsynta och otillförlitliga"? Och att de flesta som dog i nazisterna koncentrationsläger, däribland Auschwitz, dog av "naturliga" snarare än "onaturliga" orsaker, hur många kunde ana det?
Wansee-frågan är mycket intressant att känna till och studera eftersom den på ett avslöjande sätt visar det charlataneri vår tids sk. "historiker" utövar, när de försöker lägga tillrätta sin historieskrivning.
Man har under åratal hävdat, från historikerhåll och i media, att de nazistiska ledarna sammanträde, under ledning av Reinhard Heydrich, i en villa i Wansee-strasse i Berlin 20 januari 1942 och att de där beslutade om utrotningen av judarna.
Det påstås att nazisterna vid detta möte satt och dividerade hur denna utrotning skulle genomföras och att man använde kodord för att kamouflera den obehagliga sanningen. Alltså talar nazisterna om "den slutgiltiga lösningen på den judiska frågan" som synonym för Führerns plan på utrotning av judarna samt "evakuering österut" som kodord för likvidationen av dessa judar.
Läser man detta dokument, protokollet från det nazistiska mötet, i sin helhet, står det faktiskt inte ett ord om att man skall massavrätta judarna.
Istället är det hela en vidareutveckling av den nazistiska planen på att deportera judarna bort från Tyskland och Europa. Wansee-konferensen handlar i sin helhet om denna nya nazistiska plan på överförande av judarna till "territorierna i öst", d.v.s. de delar av Sovjet som tyskarna då ockuperade. Som en del av denna plan skulle judar, män och kvinnor, sättas i arbete i arbets- och koncentrationsläger.
När det gäller äldre judar över 65 år sägs det uttryckligen i dokumentet att de ej skall behövas deporteras, att judar med meriter skall sättas i den speciella getton som tyskarna inrättat för äldre judar, som Theresienstadt i Tjeckoslovakien:
"Det är inte tänkt att judar äldre än 65 år skall evakueras, istället skall de föras till getton för de åldrade - Theresienstadt är under övervägande.
Ihop med dessa åldrings-grupper - av de c:a 280 000 judar som 31/10/1941 levde i det Gamla Riket och Österrike, är kanske 30% över 65 års ålder - till dessa getton för de åldrade, skall man även föra de judar som är riktiga krigsinvalider och judar med militära äretecken (Järnkorset, Första Klass)."
(Här syftar man på de judar som under första världskriget gjorde insatser för Tyskland som soldater i den tyska armén, och därför särbehandlas av nazisterna för att de visat lojalitet mot Tyskland.)
Istället för att läsa vad som verkligen står i dokumentet vill propagandisterna göra egna tolkningar av texten så att det skall passa propagandans linje.
I många fall har de sk. "historikerna" även valt att helt enkelt ta bort de meningar och stycken som inte har passat dem när de har reproducerat delar av dokumentet, i många fall t.o.m. utan att angiva detta.
År ut och år in sades det därför att Wansee-konferensen var platsen där "förintelsen" beslutades anno 1942. Detta var ännu ett av de många "obestridliga fakta" kring "förintelsen". De enda som hade en annan tolkning av mötet och protokollet därifrån var revisionisterna.
Döm då av förvåning när Yehuda Bauer, från Hebreiska Universitetet i Israel och en av de absolut största judiska auktoriteterna på "förintelsen" sade följande i "The Canadian Jewish News", 30 januari 1992 apropå 50-års dagen av Wansee-konferensen:
"Allmänheten upprepar, gång på gång, den dumma historien ["silly story"] om att man kom fram till judeutrotningen vid Wansee..."
Stéphane Bruchfeld, judisk propagandist och sionistisk aktivist här i Sverige inom ramen för den sionistiska organisationen "Svenska Kommittén mot Antisemitism", hör till de aktivister som likt Yehuda Bauer insett att myten om Wansee-konferensen är allt för genomskinlig. I sin skrift "Förnekandet av Förintelsen", försöker han lappa igen hålen på det sjunkande luftskeppet "förintelsen" och skriver:
"Det är en en vanlig missuppfattning att "den slutliga lösningen" beslutades under Wanseekonferensen."
(Sid. 18.)
Jörgen Weibull är en historieprofessor som ofta används av sionisterna för deras kampanajer mot Radio Islam. Senast anlitades han av Stéphane Bruchfeld när denne övertalat sin judiske vän Johan Hirschfeldt, Sveriges Justitie Kansler, att åtala den svenske revisionisten Ditlieb Felderer för "hets mot folkgrupp" för att Felderer ifrågsatt den sionistiska versionen av andra världskriget.
De sionistiska judarna Hirschfeldts och Bruchfelds process mot Felderer ägde rum i Södra Roslags tingsrätt 15 december 1994.
Weibull utlånade sig för att sionist-sidan än en gång skulle kunna uppvisa en "historieprofessor" som försvarade den judiska versionen av andra världskriget. Pinsamt nog hade Bruchfeld glömt att instruera sitt "expertvittne" vilket ledde till till att professor Weibull ej förstått att den sionistiska versionen om Wansee-konferensen nu reviderats.
Istället förkunnade Weibull ånyo den gamla skrotade dogmen om Wansee-konferensen; Weibull sade säkert att "det numera är i hög grad kartlagt" att "förintelsen" skisserades och planerades vid Wansee-konferensen i Berlin 20 januari 1942. "Det finns nog en vetenskaplig enighet om den saken", sade Weibull inför tingsrätten.
Och detta trots att hans egen uppdragsgivare, Bruchfeld & Co numera hävdar att påståenden likt Weibulls om Wansee-konferensen, är en "silly story", en "missuppfattning". En bra fingervisning om den härva "förintelsen" är och den "kompetens" de personer har vars "expertutlåtanden" sen väger tungt när man vill sätta folk i fängelse för att de vågat säga att kejsaren är naken.
Historiker skall berätta historia, inte historier!
Att berätta historier, det är ett område för propagandister, och hör inte hemma i den akademiska världen.
Nazisterna hade redan i krigets början planer på att deportera den europeiska judenheten, allra helst till ön Madagaskar i Afrika som föll i deras händer i.o.m. Frankrikes fall.
Denna "slutgiltiga lösning" på den judiska frågan (som det står i de tyska dokument som avhandlar Madagaskarplanen), fick avvecklas allt eftersom kriget fortskred och Tyskland ej längre under brinnande krig kunde mobilisera de enorma sjöresurser som krävdes för att föra judarna till södra Afrika.
När man nämner den nazistiska Madagaskar-planen är det värt att påminna om sionisternas storslagna planer under 1950-talet på att deportera hundratusentals palestinier till Argentina(!) och i utbyte överföra hundratusentals argentiska judar till den judiska staten Israel. David Ben-Gurion som var Israels premiärminister vid tidpunkten för dessa planer tyckte att det var "en utmärkt idé", han betecknade hela planen som "mycket viktig" (se sionistledaren Joseph Weitz dagbok, Massada Publishers, 1965, anteckningarna för 28 augusti och 13 november 1951).
Innan Madagaskar-planen hade nazisterna intima kontakter med de sionistiska judarna eftersom nazisterna ville förflytta judarna ut från Europa och sionisterna var de enda judar som delade denna uppfattning - sionisternas politiska mål var hela tiden en judisk stat, inte i Tyskland, men i Palestina. Dessutom delade de sionistiska judarna också de tyska nazisternas rasistiska uppfattning om blandäktenskap och segregationspolitik.
(I Israel är alla dessa komprometterande fakta om sionisters och nazisters samarbete välkänt, men i dagens Västvärld är det det värsta av tabun, eftersom sionisterna som har informationsmonopolet här vet hur ihåliga deras propagandalögner skulle bli om det kom till allmän kännedom att nazister och sionister samarbetade. Därför mörkläggs detta område av historien och bara invigda judar tillåts ha kännedom om dessa för sionismen så komprometterande fakta.)
Koncentrationsläger är läger där man på en relativt liten inhägnad yta koncentrerar större antal människor, ofta under primitiva förhållanden.
Koncentrations- eller tvångsarbetsläger har funnits i alla tider i de flesta kulturer; redan i Bibeln möter vi koncentrationsläger när Israels kung Salomo byggde sitt tempel (1 Konungaboken 5:15 f, 2 Krönikeboken 2:17-18). Koncentrationsläger användes under det amerikanska frihetskriget. Engelsmännen internerade tusentals amerikaner, av vilka många dog av sjukdomar och misshandel. Andrew Jackson internerades tillsammans med sin bror, som avled i lägret.
Senare under Boerkriget 1899-1902 spärrades kvinnor och barn från boerfolket in i läger. Engelsmännen försökte spärra in hela boerfolket för att kunna svälta ut den manliga stridande befolkningen. Tiotusentals kvinnor och barn dog i dessa läger.
Under andra världskriget satte USA in 170 000 civila japaner bosatta i USA och japansk-amerikaner, i koncentrationsläger bara för att de var av japanskt ursprung. Och Sverige gjorde likaså med över 700 svenskar bara för att de var "kommunister".
Dessa senare fakta har våra sionister skickligt nedtystat.
Man skall även komma ihåg att de brittiska myndigheterna under det sk."Gulfkriget" internerade araber bosatta i Storbritannien, många av dem studenter, bara för att de var av irakiskt ursprung.
Nazisterna internerade judar i koncentrationsläger av följande skäl:
Judar var även överrepresenterade i fientliga motståndsaktiviteter, inklusive väpnad gerilla riktad mot tyskarna. Därför internerades de med motivationen att de skulle vara en "säkerhetsrisk", samma motiv som USA's när de under samma period lät internera över hundratusen japaner och amerikaner av japanskt ursprung.
Det bör tilläggas att alla personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk för tyskarna, alltså inte bara judar, internerades.
De amerikanska lägren för japaner och amerikaner av japansk härkomst var visserligen förvaringsläger, medan de tyska koncentrationslägren främst var arbetsläger för den tyska krigsindustrin och krigsförsörjningen (Auschwitz låg exempelvis bredvid I.G. Farbens berömda industrier för framställning av syntetiskt gummi). Likheten mellan de amerikanska och tyska lägren var att de motiverades av säkerhetsskäl.
Gaskammarlegenden sträcker sig tillbaks till första världskriget då man från brittiskt håll anklagade österrikare och bulgarer för att ha mördat 700 000 serber med gas i instängda utrymmen som källare och kyrkor. Denna anklagelse kan man läsa i Daily Telegraph den 22 mars 1916, som detaljerat redogör hur dessa massaker med "gaskammare" skall ha gått till.
Idag är det ingen som påstår att hundratusentals serber gasades ihjäl under första världskriget, eftersom man efter detta krig tillät en omfattande revision av tidigare uppgifter som man senare erkände var ren krigspropaganda.
Till dessa uppgifter hör historien om att de tyska soldaterna under första världskriget av liken från fallna franska och engelska soldater gjorde tvål och konstgödsel. Denna krigslögn erkändes som detta i det brittiska parlamentet på 1920-talet, men det hindrade inte våra sionister och de allierades propagandister att damma av den under andra världskriget. Men nu var det istället hundratusentals judar som blev till tvål i särkilda tyska tvålfabriker.
En annan historia från första världskriget som nu är erkänd som ren krigspropaganda är den om hur tyska soldater systematiskt högg armarna av de belgiska barnen. Detta var en uppgift som fick stor spridning i Storbritannien under första världskriget och upprörde många.
Syfte med dessa lögner var att stärka hemmafronten för att mobilisera stöd för kriget och samtidigt demonisera fienden.
Skillnaden mellan första världskriget och andra världskrigets krigspropaganda är att man i det första fallet faktiskt tillät en revision efter kriget och erkände att man beljugit fienden och hittat på krigsförbrytelser, medans efter andra världskriget ingen sådan revision ägt rum. Istället har krigspropagandan, p.g.a. sionistiska påtryckningar, upphöjts till "sanning" och kritisk forskning kriminaliserats för att skydda lögnerna.
För en intressant läsning om första världskrigets krigslögner rekommenderar vi den brittiske pacifisten och parlamentsledamoten Arthur Ponsonbys bok "Falsehood in Wartime".
Historien om gaskammare och massmord med gas verkar vara ett favorit-tema som sionisterna gärna sprider omkring sig.
Under det sk. "Gulfkriget", vars syfte vara att arablandet Irak skulle krossas militärt, ekonomiskt, och politiskt för att det ansågs utgöra ett hot för sionisternas planer för Mellanöstern var krigspropaganda mot Irak A till O för att mobilisera ett stöd för att man bombade sönder ett helt land och drev dess folk till ruinens brant.
Simon Wiesenthal, den kände judiske "nazistjägaren" som ofta uppmärksammats i Sverige, hör till en av de ivrigaste internationella propagandisterna för Israels sak.
Våren 1991, under den sionist-ledda masslakten på irakier, spred hans tidskrift "Response", Nr 1, Vol 12, utgiven av Simon Wiesenthal Center, påståendet att tyska företag hjälpt irakierna producera det gamla tyska insektsgiftet Cyklon B, och utvecklat gaskammare där den och andra giftgaser sedan testats på människor.
Under rubriken "Ett chockerande avslöjande - Tyska företag producerar Cyklon B i Irak" kan man bl.a. läsa hur "tysk-producerad gas än en gång hotar oskyldiga judiska män, kvinnor och barn".
Artikeln fortsätter:
"...Irak har utvecklat en ny potent gas som t.o.m. innehåller Cyklon B - den kemikalie som tyskarna använde för att mörda miljoner judar under den nazistiska Förintelsen. Den franska tidningen Liberation och en tysk dokumentär, "Made i Germany - Saddam Husseins medhjälpare", rapporterar att denna gas och nervgasen Tabun testades på iranska krigsfångar i gaskammare särskilt konstruerade för irakierna av det tyska företaget Rhema-Labortechnik (se omslagsfotot på en gaskammar-prototyp)."
"Tyska gaskammare - en mardröms återkomst
Kontrakterat av det ökända företaget Karl Kolb som försörjt regimen i Bagdad med kemikalier under 80-talet, byggde och installerade det Hofheim-baserade företaget Rhema två sk. "inhalationssystem för toxikologisk forkning", d.v.s. gaskammare.
Ett ögonvittne berättade att gaskamrarna byggdes så att de liknade operationssalar, med separata övervakningsrum med bepansrade glasfönster för varje gaskammare. Vid de första experimenten använde man hundar, sedan åsnor, och senare enligt uppgift iranska krigsfångar. 1983 frågade en tysk ingenjör, Hans Dorflein, sina irakiska counterparts; "Vad är det ni producerar här?" Svar: "Vi håller på att göra produkter för att använda mot ohyra, vägglöss, loppor, perser och israeler...""
Det är värt att notera den pseudotekniska beskrivningen av dessa irakiska gaskammare och referensen till "ögonvittnen". Hela uppläggningen på historien känns igen från berättelserna om de nazistiska gaskamrarna.
Idag är det ingen som talar om irakiska gaskammare, de var inget annat än en av de många krigslögner som användes och som sionisterna spred för att demonisera irakierna (tillsammans med väl spridda historier som den om det irakiska massmordet på de kuwaitiska kuvös-barnen, idag erkänt som krigspropaganda).
Under kriget mellan Irak och Iran på 80-talet var en stor del av den sionistiska propagandan istället inriktad på att demonisera den unga islamiska staten i Iran, en propagandakampanj som fortsätter alltjämt idag.
Som ett led i denna kampanj kunde man i den franska tidninge "VSD" ("Vendredi/Samedi/Dimanche"), i numret för 3-9 maj 1984, hitta följande artikel under rubriken "Ett dokument om Khomeinis gaskamrar":
"För att utföra några "experiment" har den iranske premiärmistern brevledes beställt Cyklon B.
Detta är ett skrämmande dokument som nådde Väst tack vare några iranska militär-läkare som nyligen bröt med Khomeini. Det bevisar att ayatollorna så tidigt som 1981 övervägde att mörda motståndare, judar och bahaier, med hjälp av Cyklon B, en gas nazisterna använde för "den slutgiltiga lösningen"."
Artikeln fortsätter:
"...i hjärtat av Teheran sattes några rudimentära gaskammare upp. Istället för att fortsätta skjuta, hänga eller stena folk, sökte man nu en "renare" avrättningsmetod, en som inte lämnade några spår."
Man påstår vidare i artikeln att judar, monarkister och andra oppositionella mördades i dessa gaskammare, allt enligt uppgifter från "trovärdiga militär-läkare". Dessutom skall:
"...en judisk familj fått sin dödade släkting obducerad av en judisk doktor som då upptäckte sanningen: offret hade gasats."
Det vore en intressant med en kommentar från förintelsehåll om dessa påstådda irakiska och iranska gaskammare.
Vilket nästa folk är som kommer att anklagas av sionisterna för att gasa ihjäl folk med insektsbekämpningsmedlet Cyklon B, det kan man verkligen undra.
År 1993 släpptes tidigare hemligstämplade dokument från den brittiska krigspropagandans arkiv.
I dessa dokument från Public Record Office i London (även publicerat i "The Independent Magazine" (London), 27 mars, 1993, sid. 59), kan man läsa hur den brittiska krigspropagandan, för att "bearbeta" den tyska civilbefolkningen, ger förslag på olika krigslögner och "rykten" som skall spridas bland tyskarna för att öka känslan av hopplöshet och minska stridsviljan.
En av punkterna i dessa dokument är just att den brittiska krigspropagandans organ, den sk. "Joint Intelligence Committe", föreslår att man skall sprida påståendet att den tyska armén avlivar sina egna skadade soldater med gas. Versionen som propagandisterna vill sprida är följande:
"Vid en viss tidpunkt på hemresan [från Östfronten], får vakter och personal på de tyska sjukvårdstågen [för krigsskadade] order om att sätta på sig sina gasmasker. Tåget kör sedan in i en tunnel, där det stannar en halvtimme. När tåget sedan kommer ut är alla skadade döda."
Det visar hur de allierade faktiskt använder historier om nazistiska massgasningar som en medveten del av krigspropagandan.
Man måste komma ihåg att detta är från material som den brittiska staten tillåtit släppa fritt efter nästan femtio-års hemligstämpling och inga forskare har förstås rätt att se det material som alltjämt är hemlighållet.
Ja! Ända fram till 1960 påstods det att de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland och Österrike som Dachau, Mauthausen, Buchenwald, Bergen-Belsen, Sachsenhausen, Ravensbrück, Oranienburg, alla var utrotningsläger - dödsläger - utrustade med gaskammare för massavlivning av människor.
De var alltså "förintelseläger" av samma dignitet som Auschwitz-Birkenau, Treblinka och de andra nazistiska koncentrationslägren i Polen, som dagens propaganda riktat in sig på, platser där tyskar medelst gaskammare skall ha massavlivat människor.
Exempelvis så anklagade den brittiske chefsåklagaren Sir Hartley Shawcross inför Nürnbergdomstolen den 26:e juli 1946, tyskarna för att ha mördat mer än sex miljoner judar "i gaskamrarna och ugnarna i Auschwitz, Dachau, Treblinka, Buchenwald, Mauthausen och Oranienburg". (Se Nürnberggrättegångens protokoll; IMT, Vol XIX, sid. 434).
Under årtionden efter kriget påstods det i mängder av sk. historiska verk och berättelser att läger i Tyskland och Österrike var "utrotningsläger" utrustade med gaskammare, dessutom vittnade tusentals sk. "överlevande" som suttit i dessa läger att så var fallet.
Det hörde till de "fakta" om "förintelsen" som var obestridbara, den som vågade ifrågasätta dessa gaskamrar i de tyska och österrikiska lägren, huruvida de verkligen funnits så som propagandan påstod, stämplades raskt som "antisemit", vilket exempelvis den förste revisionisten och fd. koncentrationslägerfången Paul Rassinier fick erfara.
Men 1960 gör man helt plötsligt en helomvändning från de officiella historikernas sida och erkänner indirekt att alla dessa gaskammare i dessa tyska och österrikiska läger aldrig funnits, att alla historier, vittnesmål, bekännelser, varit en bluff!
Det första tecknet på denna otroliga revision var en artikel publicerad i den västtyska tidsskriften "Die Zeit" den 19:e augusti 1960. Martin Broszat, en ivrig förkunnare av förintelsedogmen och tillhörande det ansedda Institutet för Nutidshistoria i München (där han sedemera blev chef) skrev där följande på sida 16, under rubriken "Inga gasningar i Dachau":
"Varken i Dachau eller Bergen-Belsen och inte heller i Buchenwald gasades judar och andra fångar. Gaskammaren i Dachau blev aldrig färdigställd och "satt i arbete". (...) Massutrotningen av judar med gas som började 1941/42 genomfördes på platser särskilt utvalda för ändamålet, med hjälp av installationer som var tekniskt anpassade för denna uppgift, framförallt i det ockuperade Polen (men ingenstans i det egentliga Tyskland)."
Parentesen på slutet är Martin Broszats.
Sedan denna artikel går startskottet för denna fantastiska revision som i ett svep ogiltigförklarar tusentals sk. "överlevandes" vittnesmål om gasningar och komprometterar hela bevisföringen för dessa fantastiska kemiska slakthus, de nazistiska gaskamrarna.
"Nazistjägaren" Simon Wiesenthal tvingades också tillstå detta pinsamma faktum när han i en artikel i tidskriften "Books and Bookmen", april 1975, skrev att "det fanns inga utrotningsläger på tysk mark", utan gasningen av judar skedde enbart på polskt territorium ockuperat av Tyskland.
Man skall då veta att Simon Wiesenthal hör till dem som spridit uppgifter om gasningar i koncentrationslägret Mauthausen och i det närliggande Hartheim där miljoner skall ha mördats (se hans bok "KZ Mauthausen", Linz-Vienna, Ibis Verlag, 1946).
De påstådda gaskamrarna i de tyska och österrikiska lägren, som det nu är erkänt aldrig existerade, var mycket omständigt "bevisade" bl.a. av en speciell undersökningskommission bestående av amerikanska kongressmän som på uppdrag av general Dwight D. Eisenhower efter kriget skulle "samla fakta" om tyska krigsförbrytelser.
Deras "undersökningar" kom fram till att tusentals människor faktiskt skulle ha mördats med gas i en gaskammare i Dachau-lägret i Tyskland.
Dessa slutsatser sammanfattades i ett dokument, L-159, och användes sedan som "bevis" mot tyskarna av Nürnbergrättegången för gasningar i Dachau. I detta dokument L-159, bokfört som amerikanskt bevis mot tyskarna inför Nürnbergrättegången med beteckningen Exhibit USA-222, stod det bl.a. följande:
"En framstående egenskap för Dachau-lägret var gaskammaren för avrättning av fångar och de till en viss del fulländade anläggningarna för avrättning via arkebusering.
Gaskammaren var lokaliserad i mitten av ett stort rum i krematorie-byggnaden. Den var byggd i betong. Dess dimensioner var mellan 20 gånger 20 fot, och taket hade en höjd av ungefär 10 fot! På två motsatta väggar av gaskammaren fanns det lufttäta dörrar genom vilka man kunde föra in de dömda fångarna för avrättningen, och sedan avlägsna dem. Tillförseln av gas till kammaren kontrollerades med hjälp av två ventiler på en av väggarnas utsida, och under ventilerna fanns ett litet glastäckt kikhål varigenom operatören kunde se offren dö. Gasen fördes in i kammaren genom rör som slutade i perforerade mässingsfästen satta i taket. Kammaren hade en storlek tillräcklig för att avrätta c:a hundra människor åt gången."
(Se "Report of the Committee Requested by Gen. Dwight D. Eisenhower (...) to the Congress of the United States Relative to Atrocities and Other Conditions in Concentration Camps in Germany" från 15:e maj 1945, bokförd i Nürnbergrättegångens dokumentsamling som Exhibit USA-222, IMT, Vol XXXVII, sid. 621.)
För att ytterligare övertyga Nürnbergrättegången och alla världens massmedia att Dachau verkligen var ett dödsläger där nazisterna med gaskammare massmördat människor, visades den 29:e november 1945 en amerikansk-producerad propaganda- film för rättegångens deltagare. Filmen påstods "bevisa" existensen av en nazistisk gaskammare i det av amerikanska soldater erövrade Dachau-lägret.
I filmen sade den amerikanska speakerrösten:
"Dachau - skräckfabriken...
I ordnade rader hänger kläderna som tillhört de fångar som kvävts i giftgas-kammaren. De hade övertalats till att ta av sig sina kläder under förevändningen att de skulle ta en dusch till vilken handukar och tvål tillhandahölls. Det här är Brausebad - duschrummet - gasventilerna.
I taket - falska duschventiler.
I kontrollrummet - rören för in- och utförsel.
Tryck-knappar för att kontrollera in- och utförseln av gas.
En handreglerad ventil för att reglera trycket.
Cyanid-pulver användes för att generera den dödliga röken.
Från gaskammaren, fördes kropparna till krematoriet."
(Se filmmanuskriptet, publicerad som Nürnbergdokument PS-2430, IMT, Vol XXX, sid. 470.)
För att förstärka bevisföringen för Dachau-lägrets "gaskammare" och massmord med den plockade man även in ett "ögonvittne" inför Nürnbergrättegången, den tjeckiske läkaren och fd. Dachau-fången dr. Franz Blaha.
Den 9:e januari 1946 vittnade han under ed inför rättegången om massavrättning med gas i Dachau och påstod att "många avrättningar med gas och arkebuseringar och injektioner ägde rum mitt i lägret".
Dr. Franz Blaha beskrev även för rättegången hur han själv personligen närvarade vid den första gasningen i Dachaus gaskammare. Han delger rättegången följande detaljer om de gasmördade kropparnas tillstånd:
"Deras ögon var röda, och deras ansikten uppsvullna. Många fångar dödades senare på detta sätt. Efteråt fördes de till krematoriet där jag måste undersöka deras tänder efter guld."
(Se Nürnbergdokument PS-3249, IMT, Vol XXXII, sid. 62 samt även IMT, Vol V, sid. 173.)
Som sagt bortreviderades dessa imponerande "Nürnbergbevis" om gasningar och gaskammare i ett svep i.o.m. revisionen från 1960, då den ansedde historikern Martin Broszat som den förste från förintelsesidan tillstod att "inga gasningar i Dachau" skett:
"Varken i Dachau eller Bergen-Belsen och inte heller i Buchenwald gasades judar och andra fångar. Gaskammaren i Dachau blev aldrig färdigställd och "satt i arbete"."
(Die Zeit, 19/8-1960.)
Sedan 1973 står det på den skylt som finns upphängd vid det utrymme i Dachau, som utpekats som den famösa "gaskammaren", följande text, på fem språk:
"GASKAMMARE - kamouflerad som ett "duschrum" - aldrig använd som gaskammare"
Och dödsiffan för Dachau har sänkts från tidigare astronomiska siffror på 238 000-278 000 döda, till dagens 28 000!
Under de allierades rättegång mot de besegrade tyskarna "bevisade" man också gasningar, förutom i Dachau-lägret, också i en mängd andra nazistiska koncentrationsläger där man idag erkänner att inga gasningar skett.
Exempelvis så "bevisades" gasningar i det ovannämnda Mauthausenlägret i Österrike under Nürnbergrättegången. I Nürnbergdokument PS-499, från 8:e maj 1945, på sidan 2, kan man läsa följande under rubriken "Lista på Olika Metoder att Döda Fångar på i Mauthausens Koncentrationsläger":
"Gaskammare.
De sjuka, de svaga och de fångar som var oförmögna till arbete, och även de politiska fångar som skulle elimineras, gasades tid efter annan i gaskammaren.
Ända upp till 120 nakna fångar kunde tryckas in i gaskammaren, sen hälldes Zyklon B in. Det tog ofta timmar för döden att inträda. SS kunde betrakta händelseförloppet genom ett glasfönster i dörren."
Nürnbergdokument PS-2223 från 3:e augusti 1945, innehåller en "Report of Investigation of Alleged War Crimes" daterad 13/14 feruari 1945 som bl.a. behandlar ett förhör med två desertörer från den polska armén och deras upplevelser i Mauthausen-lägret:
"En gaskammare med kapacitet för 200 personer användes för att ta hand om många andra offer; många kvinnor som var tjeckiska patrioter och misstänktes för sabotage eller vägrade lämna upplysningar, gasades där."
Den fd. Mauthausenfången Albert Tiefenbachers edsvurna vittnesmål från den 7:e december 1945, Nürnbergrättegångdokument PS-3845, användes också av de allierade för att "bevisa" gasningar i Mauthausen. Tiefenbachaer berättar i detta vittnesmål ingående hur nazisterna massgasade människor i Mauthausen, hur "gaskammaren" fungerade, och hur han själv "hjälpte till att bära de döda från gaskammaren". (Se IMT, Vol XXXIII, sid. 226-227 och 228.)
Nu är det erkänt från förintelsehåll att människor aldrig gasats i Mauthausen. I linje med detta tillkännagav förintelseprofeten Yehuda Bauer från Institutet för Judisk Nutidshistoria, Hebrew University of Jerusalem, i sin bok "A History of the Holocaust", Franklin Watts Publisher 1982, sid. 209, att "inga gasningar utfördes i Mauthausen". Enligt Bauer dödades många judar där "genom en process som nazisterna kallade för "utrotning genom arbete"".
Under Nürnbergrättegångarna använde de allierade förutom egna bevisdokument, "vittnesmål" från sk. "överlevande" och även påstådda bekännelser från nazister för att bevisa att nazisterna massmördat judar och andra med gas i de tyska och österrikiska koncentrationslägren.
Ett av dessa "bevis" är en "bekännelse" av Mauthausens siste lägerkommendant Franz Ziereis, som användes flitigt av de allierade under den första Nürnberg- rättegången för att bevisa gasningar i Mauthausen. Denna "bekännelse" kallades för Nürnbergdokument PS-1515, och hade rubriken "Vittnesmål från Koncentrationslägret Mauthausens Lägerkommendant SS-Översten Franz Ziereis".
Där skall Ziereis ha berättat hur gaskammaren i Mauthausen konstruerades på order av en viss SS-man Glücks och kamouflerades som ett duschrum för att lura de dödsdömda fångarna.
Vad som inte kommer fram i den fantastiska "bekännelsen" är dock omständighterna kring dess tillkomst. Den 8 maj 1945, när Ziereis skall ha "bekänt" ovannämnda, hade lägret erövrats av amerikanska trupper från general Pattons armé. Ziereis hade skjutits av amerikanerna och låg nu genomborrad av tre kulor, på sin dödsbädd.
"Förhöret" av den döende SS-mannen utfördes av en amerikansk officer som ej kunde tyska och en fd.lägerfånge, Hans Marsalek, som behärskade språket. Allt i detta dokument kommer alltså från "översättaren" Hans Marsalek. Att det mystiska "förhöret" drog ut på 6 timmar, ända fram till Ziereis död, säger en del om denna "bekännelse" och omständigheterna kring dess tillkomst.
Gerard Reitlinger, en av de främsta förintelsehistorikerna erkänner också i sin bok "The Final Solution", sida 474, att detta dokument PS-1515, d.v.s. Ziereis:
"...bekännelse på dödsbädden, nedtecknad av en fånge i närvaro av en amerikansk officer som inte förstod tyska, är inte särskilt trovärdig."
Men som sagt användes den mot tyskarna för att bevisa gaskammare i Mauthausen som idag erkänts aldrig existerat, och användes som en del av bevisen för "förintelsen".
Ett annat Nürnbergdokument, PS-2753, från den 7:november 1945 innehåller också en "bekännelse" från en annan SS-mann, Aloïs Höllriegl, där han vittnar om Mauthausens "gaskammare" och hur den användes. (Se IMT, Vol XXXI, sid. 93.)
Fler exempel:
Kommendant Josef Kramer, även kallade "the Beast of Belsen", vägrade i de första förhören som de allierade utsatte honom för, erkänna att gaskammare funnits i Auschwitz när han var kommendant där, sådana påståendena var enligt honom "osanna från början till slut". Vid ett senare tillfällen, efter fler "utfrågningar", berättade han om en gaskammare i Auschwitz, men då talade han nu även om en gaskammare i lägret Struthof-Natzweiler där han också varit kommendant innan Auschwitz.
Om Struthof-Natzweilers gaskammare vittnade Kramer följande hur han personligen gasade ihjäl kvinnor med "cyanid-salter":
"När dörren stängdes började de skrika. Jag hällde in en del salt i röret ...och observerade genom en kikhål vad som hände i rummet. Kvinnorna andades i ungefär en halv minut, innan de föll ner till golvet. Efter att jag satt på ventilationen öppnade jag dörren. Jag hittade kvinnorna liggande livlösa på golvet, täckta av exkrement."
(Se Wiliam Shirers kända bok, "The Rise and Fall of the Third Reich" sid. 1277, och "Examination of Josef Kramer", Trials of the War Criminals", där vittnesmålet dök upp som "bevis")
I dag är det ingen seriös historiker som hävdar att någon "gaskammare" skulle ha funnits i Struthof-Natzweiler-lägret. Och Josef Kramer avrättades redan hösten 1945.
I förintelseförfattarna Eugen Kogons, Hermann Langbeins, och Adalbert Rückerls bok, "Les Chambres á gas, secret d'Etat", Editions de Minuit, 1984, sidorna 230-231, publiceras utdrag från ett förhör med den tyske lägerkommendanten för koncentrationslägret Oranienburg-Sachsenhausen, Anton Kaindl, inför en sovjetisk militärtribunal:
"Kaindl: Kring mitten av mars 1943 lät jag installera en gaskammare för massutrotning.
Åklagaren: På ditt eget initiativ?
Kaindl: Ja, delvis, de existerande installationerna räckte inte till för den planerade utrotningen. Jag anordnade en konferens där chefsläkaren Baumkötter deltog. Han berättade för mig att giftgas, såsom blåsyra, i särksilda rum förberedda för ändamålet, dödade folk på direkten.
Det var därför jag ansåg att installationen av gaskamrar var rätt, det var dessutom en mer human metod för att massdöda människor."
Idag är det ingen som på allvar hävdar att folk massmördats i Oranienburg-Sachsenshausen i några nazistiska "gaskammare".
Ingenting alls.
Både de påstådda gaskamrarna i de tyska och österrikiska lägren och de i Polen har sina "vittnen", sk. "överlevanden" som berättar om gasningar.
I fallet med de tyska och österrikiska "gaskamrarna" producerade de allierade även en uppsjö av "dokument" av pseudovetenskaplig karriär som förklarade hur dessa gaskammare skall ha fungerat.
Både lägren i Tyskland och Österrike kan dessutom stoltsera med "bekännelser" från nazistiska lägeransvariga om gasningar i dessa läger, likt de tyska "bekännelserna" om gasningar i Auschwitz-Birkenau.
Som vi visat så har dessa vittnen för gasningar i de tyska och österrikiska lägren visat sig vara helt lögnaktiga, när man nu erkänt att dessa läger ej haft gaskammare.
Det är här inte fråga om några enstaka vittnesmål som i.o.m. detta erkännande ogiltigförklaras, utan tusentals historier från fd. lägerfångar. Men det hindrar inte vissa av dem att alltjämt berätta fantastiska historier om upplevelser i gaskammare de aldrig sett, som aldrig existerat, utan är rena fantasiprodukter.
I ljuset av dessa kunskaper finns det inte mycket som kan få en att fortsätta hålla fast vid historier om att tyskarna massmördade judar i läger i Polen, när de avgörande bevisen nu så allvarligt komprometterats.
1993 släpptes en bok, "Det Eviga Hatet", där Peter Englund lånar sitt namn som renommerad svensk historiker för att hjälpa judiska Israel-lobbyister som Jackie Jakubowski, Henrik Bachner, Per Wästberg (Hirsch), och Georg Klein, att försöka kontra revisionisternas argument.
I sin uppsats "Belzec, Polen - tisdagen den 18 augusti 1942" skall Englund försöka tackla bl.a. det ovanämnda problemet med de uppdiktade gaskamrarna i de tyska och österrikiska lägren. Englund förlitar sig helt kallt på att ingen tänker kolla källorna (exempelvis Nürnbergrättegångarnas protokoll) och skriver sonika, sid. 105:
"En sådan som Faurisson har levt på lånad tid, bland annat därför att han kunnat utnyttja de missförstånd som har uppstått när kunskaperna om Förintelsen vandrat från fackhistorikerna och blivit till allmän egendom."
Och sedan gör Englund det fatala uttalandet:
"Så till exempel vet gemene man i regel inte att skilja på de olika typer av läger som den nazistiska polisstaten skapade och att gaskammare bara fanns i några få läger i Polen, där de mest aktiva massavlivningarna ägde rum. Så kan "revisionister" ta billiga poäng på att till exempel påpeka att det minsann inte fanns några gaskammare i Dachau eller Bergen-Belsen eller i Mauthausen, något som historiker av facket heller aldrig påstått."
Englund låtsas alltså som om all den efterkrigs "dokumentation" kring dessa gaskamrar i Dachau och Mauthausen, aldrig existerat.
Att Englund i sitt uttalande låter sig ta till lögnen som vapen visas också när man går igenom många av de böcker som fortfarande mot bättre vetande skriver om de numera bortreviderade "gaskamrarna", "gaskammare" som enligt Englund ingen "historiker av facket" påstått existerat.
Exempelvis kan vi titta på boken "Nya Tidens Världshistoria", Scandinavian University Books, av den amerikanske historieprofessorn R.R. Palmer. Där kan man läsa (sid. 336, del II):
"...koncentrationsläger som förvandlades till massutrotningscentra med gaskamrar och krematorieugnar i Maidanek, Treblinka, Dachau, Buchenwald, Auschwitz och annorstädes..."
Denna bok användes länge vid de svenska universiteten för studenter i historia. Kanske t.o.m. Englund själv har den i sin bokhylla?
Och i en lärobok för svenska gymnasister, "Alla tiders historia", Liber läromedel 1984, en bok som granskats av historieprofessor Sven Lundkvist, kan man på sid. 272 läsa:
"I läger som Auschwitz, Dachau, Buchenwald byggdes gaskamrar för att man på kortast möjliga tid skulle kunna döda så många som möjligt."
Hur var det med Englunds "ingen historiker av facket...", vad är historie-professorerna R.R. Palmer och Sven Lundkvist om inte just "historiker av facket"? Alla sprider de dock osanningar, eftersom vi tidigare visat att det är erkänt att tyskarna aldrig gasat någon i "gaskammare" i läger som Dachau och Mauthausen och Buchenwald.
Man kan fråga sig vem det är som lever på lånad tid; Faurisson eller Englund?
Revisionisterna säger att man inte kan bevisa ett brott, och framförallt inte ett brott av den magnituden som "förintelsen" utgör sig vara, utan att kunna prestera några fysiska bevis för att detta massmord verkligen genomförts.
Man förlitar sig helt på vittnesmål, sk. "ögonvittnesskildringar" men vid en närmare analys visar det sig antingen att det är fråga om hörsägen, rykten, som sprids. Man brer på med påstådda händelser som enligt den officiella historiken inte skett, man överdriver sin egen roll, och i många fall förekommer regelrätta lögner där personer helt och hållet hittar på de mest fantastiska historier.
Utrotningsanhängarna, de som vidhåller att miljoner judar enligt en unik, nazistisk, plan massmördades, framförallt i särskilda för ändamålet utvecklade gaskammare, baserar sin anklagelse på just sk. "vittnesmål" men samtidigt tillåter de inte någon som helst kritisk analys och forskning kring dessa vittnesmål. Men likt alla mordutredningar kan man inte ta ett vittesmål för givet bara för att åklagarsidan tycker att det passar åklagarens anklagelse, utan vittnesmålet måste vägas emot de andra vittnesmålen, och den fysiska bevisningen. Därefter kan man antingen säga att man fäster tilltro till vittnet, eller så avfärdadas det som opålitligt, särskilt om man kunnat visa på oegentligheter och rena lögner i vittnesmålet.
Men i fråga om "förintelsen" är det annorlunda, där upphöjs de sk. "ögonvittnena" till en gudastatus, och någon som helst analys av deras historier avfärdas som "nynazism", "antisemitism", "man vill ta våra anhörigas död ifrån oss", etc, etc.
Men de sk."överlevandes" historier måste få granskas kritiskt.
Ett belysande exempel:
I den kanadensiska tidningen "The Gazette", utgiven i Montreal, fanns den 5 augusti 1993 en artikel av Karen Seidman om den judiske "överlevanden" Moshe Peer. Rubriken var: "SURVIVING THE HORROR. Author recounts experiences in Nazi Concentration camp".
I artikeln kan man läsa följande rader om Moshe Peers upplevelser i koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland:
"Som elvaårig pojke och fånge i koncentrationslägret Bergen-Belsen under andra världskriget skickades Moshe Peer till gaskammaren minst sex gånger. Varje gång överlevde han och bevittnade, med fasa när många av de kvinnor och barn som gasades tillsammans med honom kollapsade och dog.
Än idag förstår inte Peer hur han kunde överleva. "Jag vet inte, men kanske barn överlever bättre", sade han i en intervju förra veckan."
Det hela låter mycket likt andra historier om "förintelsen", även om Peer nu faktiskt hävdar att han överlevde minst sex gasningar. Läsarna tror att det här ännu ett bevis, ännu ett "ögonvittne" till "förintelsen", men sanningen är en helt annan.
Det är nämligen så att Bergen-Belsen-lägret som Moshe Peer var i aldrig haft någon gaskammare, inte ens de allierades eller sionisternas efterkrigspropaganda har hävdat något sådant. Vad "vittnet" Peer så upprörande berättar om är inget annat än försåtliga lögner, rena fantasier, från hans sida.
Men bedragaren Moshe Peer säljer böcker där han berättar om sitt lidande, han håller föreläsningar och är tack vare sina påstådda upplevelser en aktad man.
Revisionisterna är överens om att många av de sk. "vittnena" till "förintelsen" inte bara är otillförlitliga utan rentav lögnaktiga, när de talar om "gaskammare". Revisionisterna har i 40 års tid publicerat avhandlingar och verk som noggrannt gått igenom dessa vittnesmål och visat på oegentligheterna.
Revisionisterna har dock aldrig, till skillnad från vad sionisterna och deras förintelsepropagandister påstår, någonsin hävdat att "det fanns inga koncentrationsläger" - det är en falsk lögn som spreds av sionisterna vid Robert Faurissons besök i Sverige.
Inga revisionister har heller någonsin "förnekat" att det under kriget förekom deportationer, rasförföljelser, umbäranden i koncentrationslägren, krematorieugnar, och desinfektionsgaskammare.
Men att säga att de vittnesmål som berättar om massgasningar, fantastiska eldgropar, elektriska massmordsinstallationer, eldsprutande krematorieskorstenar, etc. - att de skulle sakna trovärdighet, är enligt propagandisterna lika hemskt som om man svurit i kyrkan (synagogan?).
Men se själva vad samma propagandister och "forskare" tillstår om sina fantastiska "vittnesmål" och "ögonvittnen" som det är straffbart att ifrågasätta, i de publikationer som inte läses av oss vanliga dödliga:
I skriften "Revue d'histoire de la Deuxième Guerre Mondiale", juli 1954, sid 18, not 2, skriver Germaine Tillion, en av de mer ansedda förintelse-forskarna på etablissemangets sida, under rubriken "Le système concentrationnaire allemand", följande om vittnena från koncentrationslägren och deras trovärdighet:
"Dessa personer (som ogrundat ljuger) är i själva verket många fler än man vanligen föreställer sig. Just ett sådant område som koncentrationslägrens värld har faktiskt, tyvärr, för att stimulera fantasin hos sado-masochisterna utgjort ett enastående arbetsfält för dessa personer. Vi känner till mängder av mentalt störda personer, delvis bedragare eller galningar som har använt sig av en inbillad deportering. Vi känner till andra som verkligen deporterats - vilkas sjuka sinne bemödat sig att överträffa de redan monstruösa saker de sett eller hörts talas om. Det har till och med funnits förläggare som har tryckt några av dessa vidlyftigheter och mer eller mindre officiella kompilationer. Men det finns knappast någon ursäkt för förläggarna och kompilatörerna eftersom det skulle räcka med en mycket elementär undersökning för att avslöja bedrägeriet."
Gerald Reitlinger är en av de absolut mest framburna och största auktoriteterna, han har bl.a. skrivit boken "The Final Solution", 1953, som det ofta refereras till. På sidan 651 i samma bok, behandlar Reitlinger de judiska vittnesmålen som används för att bevisa "förintelsen". När man läser följande skall man betänka att det är skrivet av en av de främsta förintelse-författarna från utrotningsanhängarnas sida och att Reitlinger aldrig påståtts vara "antisemit". Reitlinger skriver:
"Den största delen av dokumentationen från dödslägren har samlats ihop av den polska regeringens undersökningskommission och den Centrala Kommissionen för Judisk Historia i Polen, genom att man förhört de överlevande som var i stånd att berätta, människor som oftast saknade utbildning.
Dessutom är den östeuropeiske juden av sin natur en retoriker, han älskar att uttrycka sig med utsirade liknelser. När ett vittne deklarerade att alla offren från fjärran väst anlände till dödlägret i sovvagnar, menade han egentligen att de kom i passagerarvagnar och inte i boskapsvagnar. Ibland kunde deras föreställningar förlora all trovärdighet, som när de beskrev matsmugglarna i gettot som män av enorm kroppsstorlek med fickor som gick från nacken ned till anklarna. Även läsare som inte är anstuckna av rasfördomar kan tycka att dessa historier är lite väl svårsmälta, och kanske vilja ropa ut: "Credat Judaeus Apella" (Översättarens anmärkning: "Låt juden Apella tro på det") och förpassa dessa berättelser till fablernas värd. Läsarna kan med rätta tro att de här har att göra med "orientala" vittnen, för vilka siffror och antal bara är inslag i retoriken. Även deras namn Sunschein, Zylberdukaten, (silverdukater) Rothbalsam (rött balsam) Salamander - verkar vara tagna från fantasins värld."
I den israeliska tidningen "The Jerusalem Post", 17 augusti, 1986, sid. 1, kunde man läsa följande under rubriken "Tvivel på bevis från lägerfångar", där man bl.a. intervjuvat Shmuel Krakowski, arkivchef på det stora förintelsemuséet Yad Vashem i Israel:
"Över hälften av de 20 000 vittnesmål från Holocaust-vittnen som arkiverats på Yad Vashem är "otillförlitliga" och har aldrig använts som bevis i rättegångar för nazistiska krigsförbrytelser, berättar direktören för Yad Vashem, Shmuel Krakowski, för The Jerusalem Post.
Krakowski sade att många vittnen p.g.a. en önskan att "vara en del av historien" kan ha låtit sin fantasi skena iväg. "Många har aldrig varit på de ställen där de påstår sig ha bevittnat illdåden, medans andra har förlitat sig på andrahands uppgifter de fått från bekanta eller främmande de träffat", enligt Krakowski.
"En stor del av vittnesmålen som finns arkiverade här, visade sig senare vara otillförlitliga, när plats- och datumangivelser inte kunde klara en historie-experts kritiska granskning"."
I en intervju i "The Jerusalem Post", (internationella utgåvan, 28 juni, 1986, sid. 8) tillstod Raul Hilberg, ansedd som en av dagens främsta författare om "förintelsen", följande om vittnen till "förintelsen". Hilberg, själv jude, sade:
"En stor del av [överlevandes] personliga vittnesmål är otillförlitliga när det kommer till namn, platser och datum... De överlevande talar mest om sitt eget lidande. Samuel Gringauz, själv en överlevande, dömde i skarpa ordalag dessa personliga berättelser. I januari-numret av "Jewish Social Studies" 1950, kallade han dem för "judeocentriska, logocentriska och egocentriska". Enligt honom var de flesta av biografierna fulla av orimligt svammel, överdrifter, dramatiska effekter, amtörmässigt filosoferande, kvasi-lyrik, obekräftade rykten, snedvridningar och ursäktanden."
Michel de Boüard, fd. professor och dekanus vid litterära fakulteten vid universitetet i Caen satt under andra världskriget som deporterad fransman i tysk fångenskap i koncentrationslägret Mauthausen. Han har sedemera varit medlem i Kommittén för Andra Världskrigets Historia.
I en intervju i den franska tidningen Ouest-France 1-2/8 1986 av journalisten Jacques Lebailly, visar Michael de Boüard att han hör till de få med civilkurage när han tillstår följande om dokumentationen och vittnesmålen kring koncentrationslägren:
"Jag kände mig sliten mellan mitt samvete som historiker och de plikter det innebär och å andra sidan mitt medlemskap hos en grupp kamrater [fd. koncentrationslägerfångar], som jag djupt älskar, men som vägrar inse nödvändigheten av att behandla koncentrationslägrena som ett historiskt faktum i enlighet med vedertagna historiska metoder.
Jag förföljs av tanken, att om hundra år eller rentav om femtio kommer historikerna att utsätta andra världskrigets koncentrationsläger för sin undersökning och vad de då kommer att upptäcka:
Dokumentationen är alltigenom rutten. Å ena sidan finns det en ansenlig mängd fantasier och felaktigheter, som envetet upprepas särskilt i fråga om siffror, samt sammanblandningar och generaliseringar - och på den andra sidan mycket torra, kritiska studier, som demonsterar hur löjliga dessa överdrifter är.
Jag är rädd, att historikerna till sist kommer att säga, att själva koncentrationslägren måste ha varit en myt. Där finns en fara. Och den förföljer mig."
I samma intervju berättar Michel de Boüard också om Mauthausens påstådda "gaskammare":
"I monografin över Mauthausen, som jag skrev 1954 för "La Revue d'histoire de la Seconde Guerre Mondiale" talar jag på två ställen om gaskamrar. När jag efteråt funderat på detta har jag sagt till mig själv: Var skaffade jag mig övertygelsen om att det fanns en gaskammare i Mauthausen? Det var inte under vistelsen i lägret, ty varken jag eller någon annan misstänkte, att det fanns någon sådan där. Det var snarare ett rykte jag hörde efter kriget, det är säkert. Sedan upptäckte jag i min text, att fastän jag underbyggde mina flesta påståenden med hänvisningar, finns det ingen hänsvisning beträffande gaskammaren..."
"Nu var det så att jag var medlem av den franska ledningen för den internationella motståndsorganisationen i lägret, och vi var väl underrättade om vad som hände där."
De judiska sk. "överlevande" som efter sionistiska kampanjer blivit ett standardinslag i den svenska skolundervisningen berättar huvudsakligen om sina personliga upplevelser under kriget, om umbäranden i lägren.
Dock tillåter de sig att bre på med rejäla överdrifter, lögner och osanningar när de berättar om det de kallar för "förintelsen" av det judiska folket. Ferenc Göndör, en av de första judar i Sverige som börjat "berätta om förintelsen" för de svenska skoleleverna och erhållit mycket massmedial uppmärksamhet, så mycket att han t.o.m. erhöll Tage Danielssons humanistpris på 150 000 kronor, brukar sprida den gamla krigslögnen att tyskarna gjorde tvål på judarna, den sk. "RIF"-tvålen.
I ett ljudbildband om "förintelsen" som han gjort och som används flitigt av våra historialärare i de svenska skolorna kan man höra Ferenc Göndör förkunna:
"Efter man klätt av sig helt fick man gå fram till en man som rakade en överallt. Man fick gå vidare och man fick en liten grön tvålbit i handen som var en rätt så väldoftande toalett-tvålbit. Det stod på den tre bokstäver: R, I, F, - RIF. Jag visste inte vad det betydde, jag la inte särskilt märke till det men senare fick jag reda på att det var förkortning på Rein Jüdisches Fett, betyder "rent judiskt fett". Tvålen var gjord av judar."
Ferenc Göndör upprepade lögnen i Sveriges Riksradio när han i en serie radioprogram om honom i slutet av åttiotalet berättade för radiolyssnarna hur han under kriget tvingades tvätta sig med tysk tvål gjord av "rent judiskt fett".
Sedan drygt 15 år tillbaka är det erkänt av ledande judiska auktoriteter att det aldrig gjorts någon tvål av judar.
Det är värt att påminna att Göndör gör sig ett bra geschäft på dessa skolbesök, han tjänar 2 000-3 000 kronor per tillfälle, han har upphöjts från den obetydliga roll han innan hade som tekniker på Sveriges Radio till en judisk rikskändis, och som sagt haglar utmärkelser och pengar över honom. T.o.m. hans son Eli Göndör har nu gjort sig en karriär på pappas namn och figurerar som frilansjournalist för en mängd tidningar i Sverige där han sprider sionisternas propaganda i egenskap av "Israelkorrespondent".
Hédi Fried är en annan känd profil bland de judiska "överlevande". Hennes specialitet är att skriva långa harranger i dagspressen där hon predikar för att "förintelsen" skall bli en självklar del av svensk skolutbildning; hon har förstått vikten av att på ett tidigt stadium angripa barnen med sionistisk propaganda så att de sedan blir sionisternas lydiga redskap utan något som helst självständigt tänkande.
Hédi Frieds livshistoria från koncentrationslägren brukar innehålla en pikant del där hon berättar att hon kunde känna lukten av den nazistiska dödsgasen Cyklon B, innan hon ens kommit ut ur sin godsvagn efter ankomsten till Auschwitz. I en intervju i Z-Radio som "Veckans Z-Profil" häromåret berättade hon att:
"...när vi satt i vagnarna i Auschwitz, innan de öppnade dörrarna, så kände vi den här inträngande lukten ...det var ju gaslukten man kände redan i tåget..."
Det kan låta mycket gripande, men vet man något om Cyklon B var just problemet med den gasen att den var var i det närmaste doftfri! Och även om nazisternas "dödsgas" hade luktat är påståendet att man kunde känna doften inuti tågvagnarna innan man ens kommit ut i lägret helt befängt, eftersom det då hade betytt att läckaget från gaskamrarna var en omdelbara dödsfara för alla utanför gaskamrarna, inklusive SS-personalen.
Dessutom ger hon en version av gasningarna, när hon berättar, som strider helt emot den etablerade versionen. Enligt henne släpptes gasen ut genom "kranar", medans den officiella versionen numera är att Cyklon B släpptes ner i form av små bricketter genom hål i gaskamrarnas tak. Trots det användes hon som "vittne" i judarna Bruchfelds och Hirschfeldts (JKs) rättegång mot den svenske revisionisten Ditlieb Felderer den 15 december 1994.
Max Schuldiner är en annan judisk sk. "överlevande" som arbetar med att sprida propaganda om "förintelsen" i våra skolor i Göteborgsregionen. I en artikel om honom publicerad i "Skolvärlden", Nr 22, Dec 1995, påstås att han överlevt 24 koncentrationsläger (var inte lägren till för att utrota judarna enligt propagandan?). Schuldiner berättar under sina skolbesök om sina upplevelser under kriget. Enligt tidningen "Skolvärlden" påstår han att tyskarna skodde sina hästar med särskilt vässade hästskor, och hur en tysk överste vid ett tillfälle galopperade rakt in i en hop fångar och "hästens vassa hästskon trampade vilt" vilket enligt "vittnet" Max Schuldiner ledde till att "fingrar och händer slets av de skrikande fångarna". Ett fullkomligt otroligt påstående. En riktig lögn bjuder han också på när han enligt tidningen "Skolvärlden" var i koncentrationslägret Bergen-Belsen där han enligt egen utsago kommenderades "att forsla kvinnolik från gaskamrarna till massgravarna". Som vi visat är det idag erkänt att de aldrig funnits någon "gaskammare" eller "gaskamrar" i Bergen-Belsen, än en gång är det här fråga om påhittade historier. Det är inte så att han modifierat sin historia lite grann, utan han har helt enkelt ljugit och hittat på "gaskamrar" som aldrig funnits. Och denne person påstår sig "informera" de svenska skolungdomarna!
Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz mellan åren 1940-43 tillfångatogs efter kriget av britterna. I allierad fångenskap avlämnade han flera "bekännelser" om hans gärning i Auschwitz där han bl.a. "erkände" gasningar.
Under Nürnbergrättegången den 15 april 1946 togs han även in som "vittne" till "förintelsen", och stora delar av hans "bekännelse" från 5 april 1946 lästes upp.
Sedan överfördes Rudolf Höss till de polska myndigheterna, där han dömdes och avrättades den 16 april 1947.
År 1958 släpptes vad man påstod var Höss biografi med namnet "Kommendant i Auschwitz" av Institutet för Nutidshistoria i München. Denna bok har allt sedan blivit en av hörnstenarna i förintelse-mytologin, all förintelselitteratur använder Auschwitz-kommendantens "bekännelse" som referensbok.
Redan när man läser dokument 3868-PS som skall varit Höss bekännelse för engelsmännen, och som sedan användes inför Nürnbergrättegången som bevis USA-819, kan man ana en mängd oegentligheter.
I dokumentet, som är daterat 5 april 1946, talar Höss om ett utrotningsläger Wolzek, i Polen, ett läger som aldrig existerat. Han uppger att han besökte Treblinka-lägret för att studera dess dieselgaskammare, sommaren 1941, ett år innan lägret ens existerade! Dessutom anger han att under hans tid som kommendant i Auschwitz-Birkenau dog 3 000 000 människor, varav 2 500 000 gasades, trots att förintelsesidan numera anger c:a 1 miljon dödsoffer totalt för lägret.
Under Nürnbergrättegången 15 april 1945 kallades Höss in till rättssalen. Man läste högt ur dokumentet, även ovannämnda dumheter, och frågade honom med jämna mellanrum: "Vittne, är allt detta sant och korrekt?", varpå Höss varje gång helt kort svarade med samma mekaniska "Ja".
Man kan undra vad som hänt med denne officer under den tid han varit tillfångatagen.
En första insikt kom när Höss tillrättalagda "självbiografi" "Kommendant i Auschwitz" släpptes under stort massmedial uppmärksanhet 1958. Höss hade då varit död i 11 år, (han hängdes av de polska myndigheterna april 1947). Boken skall ha tillkommit innan hans död, i polsk fångenskap.
På sida 148 i boken (nya svenska utgåvan, Norstedts förlag, 1996) beskriver Höss engelsmännens förhör med honom:
"Under mitt första förhör slog de mig för att få bevis. Vad som står i protokollet vet jag inte trots att jag undertecknade det. Men alkohol och piskan blev för mycket också för mig".
Det är högst anmärkningsvärt att detta tilläts slippa igenom, när man slutligen bestämde sig för att släppa "biografin". Här erkänns det ju att Höss misshandlats för att få honom att signera dokument likt 3868-PS och att Höss inte ens visste vad det var han signerade.
1983 kom så en bok, "Legions of Death", av Rupert Butler, där den brittiske förhörsledaren Bernard Clarke bekräftar att Höss blev torterad av judiska förhörsledare i brittisk uniform. Clarke som själv var med, berättar hur de judiska förhörsmännen från British Field Police släpade den nakne Höss:
"...till slaktbänken där det verkade som om slagen och skriken aldrig skulle upphöra."
"Till slut kom fältläkaren och försökte förmå kaptenen: "Säg till dem att avbryta, annars kommer ni bara ha ett lik med er tillbaka"."
Sedan fördes den svårt misshandlade Höss ut:
"Ett lakan slängdes över Höss och han släpades till Clarke's bil där serganten hällde ner en avsevärd mängd whiskey i strupen på honom.
(...)
Sällskapet kom fram till Heide vid tre-tiden på morgonen. Snön yrde men lakanet slets från Höss och han tvingades gå naken över fängelsegården till sin cell. Det tog tre dagar att få ur honom en sammanhängande redogörelse."
(Sid. 235, ovannämnda bok.)
Det är mycket talande, hur våra sk. "historiker" och "förintelseexperter" använt sig av Höss påstådda bekännelser, som vi idag vet framtvingades genom tortyr.
Istället för att högt berätta att nazisten Rudolf Höss påstådda bekännelser, däribland bestsellern "Kommendant i Auschwitz", inte är något annat än dokument producerade under allierad övervakning och efter svår tortyr av Höss, har man istället valt att upphöja dem till "etablerade fakta".
Höss "biografi" är en av de absoluta hörnstenarna i förintelsemytologin. Varje förintelseförfattare använder sig av hans "bekännelse", Auschwitz-muséei-intendenternas avhandlingar om "det industriella massmordet i Auschwitz" är till största del baserade på den sk. "biografin" (se exempelvis "Auschwitz - Nazi Extermination Camp", Interpress Publishers, 1985, av bl.a. Franciszek Piper, Danuta Czech och Kazimierz Smolén).
Även den svenske historikern Peter Englund använder sig av Höss "biografi" som källa när han på sionisternas uppdrag skriver sin uppsats "Belzec, Polen - Tisdagen den 18 augusti 1942" ("Det Eviga Hatet", 1993, sid. 111, 112).
Ofta när professor Robert Faurisson kommenterats i svensk press har kommentaren varit att Auschwitz-lägrets kommendant ju faktiskt själv har erkänt att han deltog i "den slutgiltiga lösningen" och verkställde beslutet att med gaskammare och Cyklon B massmörda judar och andra.
Revisionismens anstormning har dock tvingat några av de benhårdaste förintelsepropagandisterna att öppet tillkännage att Höss bekännelse kanske inte är så fläckfri som man ger sken av. I den amerikanska tidningen "Vanity Fair", december 1993, tillstod Christopher Browning, en av de mest kända "förintelsehistorikerna", att:
"...Höss alltid var ett mycket svagt och förvirrat vittne. Revisionisterna använder honom hela tiden i deras försök att misskreditera minnet av Auschwitz."
(Sid. 117)
Anledningen till att revisionisterna så noggrannt analyserat Höss "bekännelser" är snarare den att Höss som sagt är en av förintelsesidans huvudvittnen för deras tes att det fanns en nazistisk plan för massutrotning av ett helt folk. Utan "vittnen" som Höss står "förintelsen" och faller.
Det är intressant att man använder sig av ett vittne som man senare tillstår är "svagt och förvirrat", som trumfkort när man går ut och anklagar tyskarna för att ha massmördat miljoner människor.
Det är numera känt att tortyr av tillfångatagna tyskar i allierad fångenskap snarare var en regel än ett undantag. Särskilt inför de allierades krigsförbrytarprocesser där man sökte "mjuka upp" de åtalade och få dem att säga det man ville höra. Även förnedring, förolämpningar, psykisk terror, hot om att skicka de åtalades fruar och barn till Sibirien hörde till metoderna.
Julius Streicher som var en av de huvudåtalade inför Nürnbergrättegången, sade att han torterats, piskats, tvingats dricka ur en latrin och blivit bespottad av de allierade förhörsledarna (se "Streicher opens his case", The Times, 27/4-1946). Man valde från allierat håll att stryka bort Streichers anklagelse från de utskrifter av rättegångsprotokollet som sedan publicerade för allmänheten.
Och frågad huruvida de åtalade tyskarna inför Dachau-rättegången verkligen hade utsatts för skenrättegångar där man uttalat dödsdomar över de åtalade, svarade den judiske chefen för Dachau War Crimes Administration Branch, löjtnant A.H. Rosenfeld:
"Ja, självklart. Det fanns inget annat sätt få dessa fåglar att tala. (...) Det var ett trick, och det fungerade utmärkt."
(Intervju med A.H. Rosenfeld publicerad i Chicago Tribune, 30 april 1948.)
I samband med Dachau-rättegångarna och den sk. "Malmedy rättegången" mot tyskar för en påstådd massaker på amerikanska soldater under kriget, tillsattes en undersökningskommission ledd av de amerikanska domarna Edward Van Roden och Gordon Simpson för att utreda omständigheterna kring dessa rättegångar. I tidningen "The Progressive" feb. 1949, sid 21-22, under rubriken "Amerikanska övergrepp i Tyskland" skrev domare Edward Van Roden om vad han visste om amerikanernas förhörsmetoder av de tillfångatagna tyskarna inför rättegångarna:
"De amerikanska utfrågarna vid U.S. Court i Dachau, Tyskland, använde följande metoder för att få fram bekännelser:
Slag och brutala sparkar. Sönderslagande av tänder, krossande av käkar. Skenrättegångar. Inspärrningar i isoleringsceller. Man utgav sig för att vara präster. Starkt beskärda matransoner. Andligt berövande. Löften om frikännande."
"Våra utfrågare brukade trä på en svart huva över den anklagades huvud och sedan slå honom i ansiktet med knogjärn, sparka honom, och slå honom med gummislang. Många av de tyska svaranden fick tänderna utslagna. I vissa fall fick de käkarna krossade.
Av de 139 fall som vi undersökte, var det bara två som inte hade fått sina testiklar söndersparkade."
Nürnbergrättegångarna mot de besegrade tyskarna, var allt igenom en sionistisk process. Dr. Nahum Goldmann som var både chef för Världssionistiska Organisationen och Judiska Världskongressen, berättar i sin bok "Den Judiska Paradoxen", på sidan 136, hur sionisterna lade grunden för rättegångarna i Nürnberg mot de slagna tyskarna:
"Under kriget skapade Den Judiska Världskongressen i New York ett Institut för judiska affärer, vilket nu har sitt huvudsäte i London. Direktörerna härför var två stora judiska jurister från Litauen, Jacob och Nehemja Robinson. Tack vare dem utarbetade Institutet två fullständigt revolutionära idéer: Nürnbergdomstolarna och doktrinen om de tyska skadestånden.
Det är svårt att överskatta betydelsen av den internationella domstol som sammanträdde i Nürnberg. Enligt tidigare internationell rätt var det i själva verket omöjligt att tillgripa bestraffningar av militärer, som endast lytt order. Det var Jacob Robinson, som härvidlag lanserade ett nytt extravagant och sensationellt tänkesätt. Då han först framlade det för juristerna i Förenta Staternas Högsta domstol ansåg de honom som galen. Vad har då dessa naziofficerare gjort för oerhört? frågade de. Man kunde tänka sig att ställa Hitler inför rätta, på sin höjd också Göring, men inte enkla militärer, som endast utfört givna order och uppträtt som lojala soldater. Vi hade alltså de största svårigheter att övertala de allierade. Engelsmännen var snarast emot, fransmännen knappast intresserade och om de slutligen ändå medverkade, så var det utan att spela någon större roll. Framgången kom, då Robinson lyckades övertyga Robert Jackson i den Högsta amerikanska domstolen."
Denne Robert Jackson, sade sedan själv inför Nürnbergrättegången 26 juli 1946 att:
"Denna rättegång representerar en fortsättning på de allierades krigsansträgningar."
Och det är denna anda som genomsyrar den sionistiskt styrda "rättsprocessen" mot det slagna och i grunden besegrade Tyskland.
David Marcus var en jude och övertygad sionist som var chef för amerikanska War Crimes Branch och ledde alltså insamlandet av den amerikanska sidans "bevis" mot tyskarna inför Nürnbergrättegångarna.
Januari 1948 åkte denne sionist till Palestina. Efter att ha avklarat tyskarna stod nu palestinierna på hans lista. Han blev militär rådgivare åt sionisternas ledare och sedemera Israels premiärminister, David Ben-Gurion, och han blev kommendant i sionisternas armé "Haganah". David Marcus hade i den befattningen särskilt ansvar för den sk. "Jerusalemfronten" mot palestinierna.
Turen var dock inte med denne fanatiske sionist och samma år sköts David Marcus av sina egna av misstag. Till hans ära har man uppkallat en stad i Israel - Mishmar David - efter honom (se Encyclopaedia Judaica).
David Marcus var inte det enda judiska exemplet från Nürnbergrättegången. Dock var hans roll som ansvarig för insamlandet av "bevis" mot tyskarna, samtidigt som han tillhörde en fanatisk rörelse som gjorde allt för att misskreditera tyskarna, i högsta grad anmärkningsvärd. Ty sionisternas kamp vid denna tid var just inriktad på att få världsopinionen att acceptera att judarna grundade en judisk stat i palestiniernas land. Och de påstådda tyska förbrytelserna mot judarna skulle användas som förevändning.
Den högt uppsatte amerikanske juristen och domaren Charles F. Wennerstrum som själv hade handlagt en krigsförbrytarrättegång mot tyskarna, berättade i en intervju i "Chicago Daily Tribune", 23/2, 1948, att han nu skulle åka tillbaks till USA; "Hade jag för sju månader sedan vetat det jag vet idag ...hade jag aldrig kommit hit".
Han berättar vidare om alla de judar från Europa som infiltrerade krigsförbrytarrättegångarna mot tyskarna eftersom amerikanerna saknade egen språkkunnig personal och då använde sig av europeiska judar som alldels nyligen kommit till USA och erhållit amerikanskt medborgarskap. Bland dessa judar "vars bakgrund var djupt rotat av hatet och fördomarna från Europa" rekryterade man advokater, kanslister, tolkar, och forskare för att handlägga rättegångarna.
Inte undra på att den amerikanska domaren i USAs Högsta