"Alla stora sanningar börjar som
kätterier."
- GB Shaw
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
Professor Shahaks avslöjande mästerverk om judendomen publicerade i den palestinska tidningen Khamsin
Introduktion av Radio Islam
Den judiska religionens utpräglat totalitära och rasistiska drag, med dess löjliga ritualism och förbud samt totala förakt för allt vad icke-judar heter, analyseras på ett klarläggande sätt av den humanistiske demokraten och professorn Israel Shahak i dessa texter.
Han påvisar den ödesdigra roll, som rabbiner och rika judar i förening spelat i Europas historia, hur de i samspel med kristna kungar, adelsmän och prelater kunnat deltaga i förtrycket och utsugningen av befolkningens breda lager, och hur deras eget, totalitärt styrda judiska samfund av den anledningen ibland utsatts för förföljelser vid revolter från de förtrycktas och utsugnas sida.
Han belyser också den fara för världsfreden, som i våra dagar uppstått genom sionismen och den av USA stödda staten Israels imperialistiska ambitioner att lägga under sig stora delar av Mellanöstern, samtidigt som de ännu inte utdrivna palestinierna hänsynslöst diskrimineras och behandlas som tredje klassens medborgare i sitt eget hemland.
Nedanstående texter publicerades för första gången i den palestinska tidskriften Khamsin, men finns nu samlade i verket "Judisk historia, judisk religion - Tyngden av tre tusen år" som nu även finns tillgänglig på svenska. Klicka här för att läsa om hur ni kan beställa denna bok, en bok som är ett måste för varje person som anser sig vilja ta del av nutidens politiska händelser och som ser kampen mot all rasism som ett viktigt patos.
Vem är Israel Shahak?
Introduktion Utnyttjande kunskaper som jag förvärvat i unga år började jag studera de talmudiska lagarna som styr relationerna mellan judar och icke-judar.
Det blev då uppenbart för mig, att varken sionismen eller det politiska livet i staten Israel sedan dess grundande, eller den politik, som bedrivits av judendomens vänner i förskingringen, kunde förstås, om man inte räknade med det djupare inflytandet från dessa lagar och den världsbild, som de både skapar och ger uttryck för.
Den faktiska politik, som Israel bedrev efter sexdagars-kriget och speciellt den israeliska regimens apartheid-karaktär i de ockuperade områdena liksom de flesta judars inställning till frågan om palestiniernas rättigheter, har enbart stärkt mig i min övertygelse.
När jag konstaterar detta, försöker jag inte bortse från de politiska eller strategiska överväganden, som kan ha väglett Israels styresmän. Jag säger bara, att all politik som förs är ett samspel mellan realistiska bedömningar och ideologisk påverkan. Den senare har en tendens att bli desto större ju mindre den diskuteras och "dras fram i ljuset". Varje form av rasism och diskriminering får större politisk genomslagskraft, om den uppfattas som en naturlig sak i det samhälle, där den förekommer.
Det gäller speciellt, om den inte får diskuteras, vare sig formellt eller genom en tyst överenskommelse. När rasism, diskriminering och främlingshat florerar bland judar och riktas mot icke-judar, närd av religiösa motiveringar, då har den sitt motstycke i antisemitismen och dess religiösa motiveringar. Men medan den senare diskuteras i våra dagar, så ignoreras allmänt den judiska rasismens själva existens, och det mer utanför Israel än inne i det.
Att definiera den judiska staten Utan en föregående diskussion av den allmänna judiska inställningen till icke-judar kan man inte en gång förstå begreppet "judisk stat", som Israel formellt definierar sig självt. Den utbredda missuppfattning, som man har om Israel utan att ens beakta arten av dess regim i de ockuperade områdena, (nämligen att det skulle vara en sann demokrati) beror på att man vägrar inse vad en "judisk stat" innebär för icke-judar. Enligt min uppfattning utgör Israel som en judisk stat en fara inte bara för sig själv och sina invånare utan också för alla judar och för alla andra folk och stater i Mellanöstern och därutanför.
Jag anser också, att de övriga statsbildningarna i Mellanöstern, som definierar sig som "arabiska" eller "muslimska" likaledes utgör en fara.
Men detta diskuteras ju, till skillnad från den judiska karaktären av staten Israel.
Principen om Israel som en "judisk stat" var ytterst viktig för israeliska politiker från statens grundande och inpräntades i den judiska befolkningen på alla tänkbara sätt. När det i början på 80-talet framträdde en liten minoritet av israeliska judar, som motsatte sig det här begreppet, stiftade en stor majoritet av ledamöterna i Knesset en grundlag (det vill säga en lag som går över bestämmelserna i andra lagar och endast kan återkallas genom en speciell procedur). Enligt denna lag får inget parti, som öppet motsätter sig principen om en "judisk stat" eller avser att ändra den med demokratiska medel deltaga i valen till den israeliska lagstiftande församlingen.
Jag själv motsätter mig kraftigt denna författningsprincip. Den lagliga konsekvensen för mig är den, att jag i den stat, som jag är medborgare i, inte kan vara medlem i ett parti, vars principer jag gillar och som får deltaga i valen till knesset. Redan detta visar, att staten Israel inte är en demokrati, eftersom där tillämpas en ideologi, som riktar sig mot alla icke-judar och mot de judar, som motsätter sig denna ideologi.
Faran med denna förhärskande ideologi begränsar sig ingalunda till landets inre angelägenheter, utan har också betydelse för den israeliska utrikespolitiken. Den kommer också i fortsättningen att växa i och med att två nuvarande utvecklingslinjer förstärks: ökningen av Israels judiska karaktär och ökningen av dess makt, speciellt på atomvapnens område.
En annan ödesdiger faktor är det ökade israeliska inflytandet över det politiska etablissemanget i USA. Av dessa skäl är en noggrann information om judendomen - och speciellt om Israels behandling av icke-judar - nu inte bara betydelsefull utan också livsviktig ur politisk synpunkt.
Låt mig börja med den officiella israeliska definitionen av termen "judisk", som illustrerar den avgörande skillnaden mellan Israel som en "judisk stat" och majoriteten av övriga stater! Officiellt "tillhör" nämligen Israel endast och allenast sådana personer, som av den israeliska myndigheterna definieras som "judiska", oavsett var de bor.
Innebörden av begreppet "judisk" som det används av vanligt folk är emellertid inte särskilt klar, och därför har man sett sig tvungen att ge det en officiell definition.
Enligt israelisk lag betraktas en person som "judisk", om vederbörandes mor, mormor, mormorsmor och mormorsmormor var judinnor till religionen, eller om personen i fråga har omvänts till judendomen på ett för de israeliska myndigheterna tillfredsställande sätt. Det förutsättes också, att personen inte har övergått från judendomen till någon annan religion, i vilket fall Israel upphör att betrakta dem som judiska.
Av dessa tre förutsättningar representerar den första den talmudiska definitionen av "vem som är en jude", vilken den judiska ortodoxin rättar sig efter. Talmud och den senare rabbinska lagen erkänner också omvändelsen av en icke-jude till judendomen (till och med omvändelsen av en icke-judisk slav, inköpt av en jude), förutsatt att den utförs av auktoriserade rabbiner på det rätta sättet. Det "rätta sättet" innebär, vad personer av kvinnligt kön beträffar, att de skall inspekteras nakna av tre rabbiner i ett "reningsbad", en ritual, som inte ofta omnämns i brittisk press, trots att den otvivelaktigt skulle vara av stort intresse för somliga läsare.
Det finns ytterligare ett tvingande skäl för en officiell definition av vem som är eller inte är "jude". Staten Israel diskriminerar officiellt till förmån för judar och till nackdel för icke-judar på många livsområden, av vilka jag anser dessa tre vara viktigast: rätt till bosättning, rätt till arbete och rätt till likhet inför lagen.
Diskrimineringen på bosättningens område grundar sig på det faktum, att cirka 92 % av Israels land är statens egendom och administreras av en särskild landmyndighet i enlighet med de regler som utfärdats av den Judiska Nationalfonden, en avdelning av den sionistiska världsorganisationen. I sina bestämmelser frånkänner JNF alla icke-judar rätten att bosätta sig, att bedriva affärsverksamhet och inte sällan också att arbeta.
Om en sådan diskriminering tillämpades mot judarna i en annan stat, så skulle den omedelbart och med all rätt klassificeras som antisemitism och säkert utlösa våldsamma protester. Men när den tillämpas av Israel som en del av dess judiska ideologi, blir den vanligtvis ignorerad eller ursäktad, när den någon enstaka gång råkar bli omtalad.
Att icke-judar frånkännes rätten att arbeta, betyder att de är officiellt förbjudna att arbeta på land som administreras av den israeliska landmyndigheten i enlighet med JNF:s bestämmelser. Visserligen genomdrivs inte alltid dessa bestämmelser i praktiken, men de finns där.
Tid efter annan försöker sig Israel på genomdrivningskampanjer genom sina statliga myndigheter.
Så sker till exempel, när jordbruksministeriet tar itu med "oskicket att låta fruktträdgårdar som tillhör judar och är belägna på Nationens land skördas av arabiska arbetare", även om dessa arbetare är medborgare i Israel.
Staten Israel förbjuder också strängeligen de på Nationens land bosatta judarna att arrendera ut ens en del av sitt land åt araber i andra hand, ens för en kort tid. De som gör så bestraffas, vanligtvis med dryga böter.
Däremot är det inget förbud mot att icke-judar arrenderar ut sitt land åt judar. Allt detta betyder i mitt fall, att jag i min egenskap av jude har rätt att arrendera en fruktträdgård av en annan jude för att kunna skörda dess produkter, medan en icke-jude saknar den rätten.
Icke-judiska medborgare i Israel har inte rätt till likhet inför lagen, en diskriminering som kommer till uttryck i många israeliska lagar.
Förmodligen för att undvika besvärande formuleringar använder man i dessa vanligen inte uttryckligen termerna "judisk" och "icke-judisk". Det gör man däremot i den viktiga Lagen om återvändande.
Enligt denna lag har endast personer som officiellt erkänts som judar rätt att få komma in i Israel och bosätta sig där. De får automatiskt ett immigrationsintyg, vilket vid ankomsten ger dem "medlemskap i egenskap av återvändande till sitt judiska hemland" samt rätt till många ekonomiska förmåner, något varierande beroende på vilket land de emigrerat från.
Judar som emigrerar från någon av delstaterna i den tidigare Sovjetunionen får ett "anpassningsbidrag" på mer än 20.000 dollar per familj.
Alla judar som invandrar till Israel enligt denna lag får omedelbart rätt att rösta i valen och inväljas i knesset - även om de inte talar ett enda ord hebreiska.
Andra israeliska lagar använder suddigare uttryck i stil med "var och en som kan immigrera i enlighet med Lagen om återvändande" och "var och en som inte har rätt att immigrera i enlighet med Lagen om återvändande". Beroende på vilken lag som är tillämplig beviljas så förmåner till den förstnämnda kategorin och nekas sådana systematiskt till den sistnämnda. Det medel som rutinmässigt används för att genomföra diskrimineringen i vardagslivet är ID-kortet, som var och en måste bära på sig dygnet runt. ID-korten utvisar en persons officiella nationalitet, som kan vara "judisk", "arabisk", "drusisk" eller liknande, med ett viktigt undantag: "israelisk" förekommer inte.
Försök att tvinga inrikesministern att låta israeler som så önskar officiellt betecknas som "israel" eller rent av "israel-jude" i sina respektive ID-kort har misslyckats. De som har försökt sig på det, har fått ett brev från inrikesministeriet med konstaterandet att "man har bestämt sig för att inte erkänna någon israelisk identitet". Vem som bestämt detta eller när beslutet togs, får man inte veta.
Det finns så många lagar och förordningar i Israel som ger förmåner åt "personer, som kan immigrera i enlighet med Lagen om återvändande", att ämnet kräver en separat behandling. Vi ska här ge ett exempel, som kan verka trivialt i jämförelse med bestämmelserna om bosättning, men som inte desto mindre är viktigt, eftersom det avslöjar den israeliske lagstiftarens verkliga avsikter.
Israeliska medborgare, som lämnat landet för en tid men definierats som "personer med rätt att återvända i enlighet med Lagen om återvändande", är vid sin återkomst berättigade till generösa tullförmåner, bidrag till deras barns skolundervisning och antingen bidrag eller lån på fördelaktiga villkor till att köpa sig en lägenhet, med mera. Medborgare som inte kan så definieras, det vill säga icke-judiska medborgare i Israel, får inga av dessa förmåner. Avsikten med denna diskriminering är tydligen att minska antalet icke-judiska medborgare i Israel, för att göra landet till en mera "judisk" stat.
Ideologin om "friköp" av marken Israel sprider också bland sina judiska medborgare en exklusivistisk ideologi om återköp av ett land. Dess officiella syfte - att reducera antalet icke-judar till ett minimum - kommer väl till synes i denna ideologi, som de judiska skolbarnen i Israel indoktrineras med. De får lära sig, att den inte bara är tillämplig på staten Israel, utan också på vad som efter 1967 kallades "landet Israel". Enligt ideologin är återköpt land sådant som övergått från icke-judiskt till judiskt ägarskap. Ägarskapet kan antingen vara privat eller innehas av JNF eller den judiska staten.
Allt land som tillhör icke-judar, betraktas som "icke återköpt". Den logiska följden av en sådan ideologi är utdrivandet, kallat "överförandet", av alla icke-judar från det landområde, som skall "återköpas". Det land Utopien i den judiska ideologin, som staten Israel gjort till sin, är därför ett land som är fullständigt "återköpt" och till ingen del ägs eller bearbetas av icke-judar.
Ledarna för den sionistiska arbetarrörelsen gav uttryck åt denna ytterst motbjudande idé med största klarhet. Walter Laquer, en hängiven sionist, berättar i sin bok "Sionismens historia" (1974) hur en av dessa andliga fäder, A.D.Gordon, (död 1919) "tyckte illa om våld i princip och godkände självförsvar endast under extrema omständigheter. Men han och hans vänner ville att varje träd och buske i det judiska hemlandet inte skulle få planteras av några andra än judiska pionjärer." De ville alltså, att alla andra skulle packa sig därifrån och lämna landet för att "återköpas" av judar! Gordons efterföljare lade till mera våld än han avsåg, men principen om "återköp" och dess konsekvenser kvarstår.
På samma sätt förhåller det sig med kibbutzen, som på många håll hälsades som ett försök att skapa ett utopiskt samhälle: Kibbutzen var och förblir ett exklusivistiskt Utopien. Även om den är sammansatt av ateister, så accepterar den i princip inte arabiska medlemmar utan kräver att potentiella medlemmar av andra nationaliteter först omvänds till judendomen. Man behöver därför inte förvånas över att grabbarna från kibbutzen kan betraktas som det mest militaristiska elementet i det israeliska judiska samhället!
Det är denna exklusivistiska ideologi snarare än alla den israeliska propagandans påstådda "säkerhetsbehov" som varit drivkraften för Israels landockupationer på 50-talet och återigen vid mitten av 60-talet och i de besatta områdena efter 1967. Den har också dikterat officiella planer i Israel för "Galiléens judaisering". Härmed menas uppmuntrandet av judar att bosätta sig i Galiléen genom att ge dem ekonomiska förmåner. Jag undrar hur judarna i USA skulle reagera, om man föreslog en plan för "kristnandet av New York" eller ens bara av Brooklyn i deras land!
Men "återköpet av landet" innebär mer än bara en regional "judaisering".
I hela det israeliska området spenderar JNF, kraftigt uppbackad av statliga israeliska agenturer (speciellt den hemliga polisen), stora summor av skattebetalarnas pengar för att "återköpa" varje landområde, som icke-judar är villiga att sälja, och parera varje försök av en jude att sälja sitt landområde till en icke-jude genom att betala honom ett högre pris.
Israelisk expansionism Den största faran, som Israel i egenskap av en "judisk stat" ställer sitt eget folk, andra judar och sina grannar inför, är dess ideologiskt motiverade strävan efter territoriell expansion och den oundvikliga serie av krig som blir resultatet av denna strävan.
Ju mer Israel blir judiskt, eller som man säger på hebreiska, "återvänder till judendomen", desto mer vägleds dess aktuella politik av ideologiska överväganden och desto mindre av rationella sådana. Min användning av termen "rationell" hänför sig här inte till en moralisk värdering av den israeliska politiken eller till Israels påstådda försvars- eller säkerhetsbehov (och ännu mindre till det påstådda behovet av "Israels överlevnad"). Jag tänker här endast på Israels imperialistiska politik, baserad på dess påstådda intressen. Hur moraliskt förkastlig eller politiskt oansvarig en sådan politik än är, så anser jag drivandet av en politik grundad på "judisk ideologi" i alla dess olika versioner vara ännu värre. Det ideologiska försvaret för den israeliska politiken baseras vanligtvis på judisk religiös tro, eller - vad sekulariserade judar beträffar - på "judarnas historiska rättigheter", vilka härrör från dessa trosföreställningar och bibehåller den religiösa trons dogmatiska karaktär.
Min egen politiska omvändelse från att vara en beundrare av Ben-Gurion till att bli hans energiska motståndare började exakt med en sådan tvistefråga. År 1956 svalde jag ivrigt Ben-Gurions alla politiska och militära skäl för Israels igångsättande av Suezkriget, till dess att han, trots att han var ateist, stolt över sitt ignorerande av den judiska religionens bud, i Knesset på tredje dagen av kriget, angav, att dess verkliga syfte var att återställa Davids och Salomos kungarike till dess bibliska gränser. När han hunnit så långt i sitt tal, reste sig spontant nästan varje ledamot av församlingen och sjöng den israeliska nationalsången.
Mig veterligen har aldrig någon sionistisk politiker någonsin tagit avstånd från Ben-Gurions uppfattning, att Israels politik - i rimlig mån - måste grundas på återställandet av de bibliska gränserna. En närmare analys av Israels storvulna strategier och aktuella principer för sin utrikespolitik gör det solklart, att det mer än någon annan faktor är den judiska ideologin som bestämmer den faktiska israeliska politiken.
Bortseendet från judendomen som den verkligen är gör den här politiken obegriplig för utländska observatörer, som vanligtvis inte känner till något annat om judendomen än det som anförts i dess försvarares grova propaganda.
Som jag lätt kan illustrera, råder en väsentlig skillnad mellan israelisk imperialism av den mest storvulna men världsliga typen och den som bygger på "den judiska ideologins" principer. Den senare föreskriver, att land, som antingen regerades av någon judisk härskare i forna tider eller utlovades åt judarna av Gud (enligt Bibeln eller någon rabbinsk tolkning av Bibeln eller Talmud) skall tillhöra Israel, eftersom det är en judisk stat.
Visserligen menar många israeliska "duvor", att en sådan erövring bör uppskjutas till en tid, då Israel är starkare än nu, eller att det förhoppningsvis blir fråga om en "fredlig erövring", det vill säga att de arabiska härskarna eller folken blir "övertalade" att avstå från landet i fråga i utbyte mot de förmåner, som den judiska staten då skulle skänka dem.
Det föreligger ett antal skiljaktiga versioner av de bibliska gränser för landet Israel, som rabbinska auktoriteter anser att den judiska staten rätteligen bör utsträckas till. De mest vittfamnande bland dem innefattar följande områden inom dessa gränser: i söder hela Sinai och en del av norra Egypten upp till omgivningarna av Kairo; i öster hela Jordanien och en stor bit av Saudi-Arabien, hela Kuwait och en del av Irak söder om Eufrat; i norr hela Libanon och hela Syrien, plus en stor del av Turkiet (upp till Vansjön i öster); och i väster ön Cypern!
Mycken forskning och lärd diskussion om dessa gränser, presenterad i kartor, böcker och artiklar, publiceras i Israel, även i former av mer populär propaganda, ofta med statliga bidrag. Helt säkert är, att den numera avlidne Kahane och hans följe av extremister, liksom inflytelserika organisationer som Gush Emunim, inte bara önskar att Israel skall erövra dessa territorier, utan betraktar det som en gudomligt anbefalld handling med en given lyckosam utgång, eftersom den kommer att utföras med Guds bistånd!
I själva verket anser viktiga judiska religiösa figurer, att Israels vägran att starta ett sådant heligt krig, eller ännu värre, dess återlämnande av Sinai till Egypten, var en nationell synd, som med rätta straffades av Gud. En av de mer inflytelserika rabbinerna i Gush Emunim, Dov Lior, rabbinen för bosättningarna i Kiryat Arba och Hebron, förklarade gång på gång, att Israels misslyckande med att erövra Libanon 1982-85 var ett välförtjänt gudomligt straff för dess synd att "ge bort en del av landet Israel", det vill säga Sinai, till Egypten!
Fast jag obestridligen har valt ett extremt exempel på de bibliska gränser för landet Israel som "tillhör" den "judiska staten", är dessa gränser ändå mycket populära i national-religiösa kretsar. Visst finns det även mindre extrema versioner av bibliska gränser, ibland kallade "historiska gränser". Men det bör betonas, att inom Israel och gemenskapen av dess judiska supportrar i förskingringen förnekas inte giltigheten av begreppen bibliska eller historiska gränser, utom av en liten minoritet, som motsätter sig begreppet "judisk stat".
Invändningar mot förverkligandet av sådana gränser genom ett krig är för övrigt rent pragmatiska. Man kan t.ex. göra gällande, att staten Israel för närvarande är för svag för att erövra allt land som "tillhör" judarna. Man kan också hävda, att förlusten av judiska liv (men inte av arabiska liv!) i ett erövringskrig av sådan storlek är viktigare än erövringen av land, men inom den normgivande judendomen kan man inte göra gällande, att "landet Israel" - vilka gränser det nu än må ha - inte "tillhör" alla judar.
I maj 1993 föreslog Ariel Sharon formellt i likud-konventet, att Israel skulle göra begreppet "de bibliska gränserna" till sin officiella politik. Tämligen få invändningar framfördes mot detta förslag, vare sig i Likud eller utanför partiet, och de byggde alla på pragmatisk grund. Ingen frågade ens Sharon, var exakt de bibliska gränser låg, som han envisades med att Israel skulle uppnå!
Låt oss komma ihåg, att bland dem som kallade sig leninister fanns ingen som betvivlade, att historien följer de principer, som utvecklats av Marx och Lenin. Det är inte bara tron själv - hur dogmatisk den än är - utan vägran att någonsin betvivla den och oviljan att delta i en öppen diskussion, som skapar en totalitär mentalitet. Judar i det israeliska samhället och i förskingringen, som "lever ett judiskt liv"och tillhör rent judiska organisationer, kan därför sägas ha ett starkt totalitärt drag i sin karaktär.
En storvulen israelisk strategi, som inte baserats på "den judiska ideologins" grundsatser utan på rent strategiska eller imperialistiska överväganden, hade emellertid också utvecklats sedan statens grundande. En auktoritativ och klarläggande beskrivning av de bakomliggande principerna för en sådan strategi gavs av general Shlomo Gazit, en före detta officer inom den militära underrättelsetjänsten. Så här skrev han 1992:
Israels huvuduppgift har inte alls förändrats (sedan Sovjetunionens försvinnande) och den är fortfarande av största betydelse. Israels geografiska läge i centrum för den arabisk-muslimska Mellanöstern förutbestämmer Israel till att hängivet bevaka stabiliteten i alla de omgivande länderna. Det måste skydda de existerande regimerna, förhindra eller stoppa radikaliseringsprocesserna och blockera utbredningen av den fundamentalistiska religiösa fanatismen. Israel kommer att motsätta sig oacceptabla förändringar utanför dess gränser, även om det ser sig tvunget att utnyttja all sin militära makt i detta syfte.Israel avser med andra ord att tvinga på andra stater i Mellanöstern sin hegemoni. Det behöver väl knappast påpekas, att Israel enligt Gazit har ett intresse av arabregimernas stabilitet. Genom att beskydda Mellanösterns regimer utför Israel en livsviktig tjänst åt "de industriellt avancerade staterna, som alla har ett starkt intresse av att få garantier för den politiska stabiliteten i Mellanösterns länder." Utan Israel skulle regimerna i området ha kollapsat för länge sedan. Att de fortfarande existerar beror, menar Gazit, helt och hållet på israeliska hotelser.
Själv är jag givetvis också motståndare till Israels icke-ideologiska politik, som den så klart utvecklas av Gazit. Men samtidigt inser jag, att farorna med Ben-Gurions eller Sharons av "den judiska ideologin" inspirerade politik är ännu mycket större än med den rent imperialistiska politiken, hur kriminell den än är. Följderna av andra ideologiskt inspirerade regimers politik pekar åt samma håll.
Existensen av den viktiga komponent av den israeliska politiken, som baseras på "judisk ideologi" gör det politiskt angeläget att analysera den.
Ideologin baserar sig i sin tur på den historiska judendomens inställning till icke-judar, ett huvudtema i denna bok. Den här inställningen måste med nödvändighet påverka många judar, medvetet eller undermedvetet.
Vår uppgift här är att diskutera den historiska judendomen i klartext.
Den "judiska ideologins" inflytande på många judar blir desto starkare, ju mer den hålls undan en offentlig diskussion. En sådan diskussion kommer förhoppningsvis att få folk att inta samma hållning gentemot den judiska chauvinismen och det av så många judar visade föraktet för icke-judar, som de brukar inta gentemot antisemitismen och alla andra former av främlingshat, chauvinism och rasism. Man antar med rätta, att endast det fulla klarläggandet av inte bara antisemitismen själv utan också av dess historiska rötter, kan utgöra grunden för dess bekämpande.
På samma sätt antar jag, att endast det fulla klarläggandet av den judiska chauvinismen och religiösa fanatismen kan utgöra grunden för kampen mot dessa fenomen.
Detta är alldeles speciellt sant i dag, då (till skillnad från den situation som rådde för 50 eller 60 år sedan) den judiska chauvinismens och religiösa fanatismens politiska inflytande är mycket starkare än antisemitismens. Men härtill kommer, att antisemitismen och den judiska chauvinismen enligt min bestämda övertygelse endast kan bekämpas på samma gång.
En sluten utopi? Till dess att en sådan hållning intas, förblir den faktiska faran med en israelisk politik baserad på "den judiska ideologin" större än faran med den politik som baserar sig på rent strategiska överväganden. Skillnaden mellan de båda slagen av politik uttrycktes mycket väl av Hugh Trevor-Roper i hans essä om Thomas More och Utopien (1985), i vilken han betecknade dem som platoniska och machiavelliska: "Machiavelli ursäktade sig åtminstone för de metoder han ansåg nödvändiga i politiken. Han beklagade nödvändigheten av våld och bedrägeri och kallade dem inte för något annat. Men Platon och More ansåg dessa medel tillåtna, under förutsättning av att de användes för att upprätthålla deras egna utopiska republiker."
På liknande sätt är de som verkligen tror på den utopi, som kallas "den judiska staten" med dess eftersträvade "bibliska gränser" ännu farligare än de storvulna strategerna av Gazits typ, därför att de antingen använder religionen eller - ännu värre - sekulariserade religiösa principer med anspråk på absolut giltighet för att rättfärdiga sin politik. Medan Gazit åtminstone ser sig nödsakad att argumentera utifrån tesen, att det israeliska maktbudet gagnar arabregimerna, låtsades Ben-Gurion inte alls, att återställandet av kungadömet under David och Salomo kommer att gagna någon utom den judiska statsledningen.
Användningen av platonska begrepp för att analysera den på "judisk ideologi" baserade israeliska politiken borde inte verka egendomlig. Den har uppmärksammats av flera lärda män, av vilka den viktigaste var Moses Hadas. Han hävdade (1959), att "den klassiska judendomen", det vill säga den judendom som etablerades av talmudiska lärde, i sina grunddrag är besläktad med platonismen, och då speciellt med den hos Platon framträdande bilden av Sparta. Enligt Hadas var det ett viktigt drag i det platonska politiska systemet, som togs upp av judendomen redan under den mackabeiska perioden (142-63 f.Kr), nämligen "att varje sida av mänskligt beteende skall underkastas religiösa sanktioner, som i verkligheten manipuleras av härskaren."
Det kan inte ges någon bättre definition än denna platonska av "den klassiska judendomen" och av det sätt på vilket rabbinerna manipulerade den. Hadas hävdar speciellt, att judendomen tog upp vad Platon själv sammanfattade som målen för sitt program i följande välkända passus:
"Det viktigaste är att ingen, vare sig man eller kvinna, någonsin skall vara utan en överordnad, och att ingen skall skaffa sig den mentala vanan att vidtaga någon åtgärd på sitt eget personliga ansvar, han må mena allvar eller inte. I fred liksom i krig måste han alltid leva med sin överordnade för ögonen. ... Med ett ord, vi måste träna sinnet att inte ens överväga att handla som en individ eller veta hur det skall gå till."Om man byter ut "överordnad" mot "rabbin", får man en perfekt bild av den klassiska judendomen. Denna påverkar fortfarande det israelisk-judiska samhället och är i stor utsträckning bestämmande för den israeliska politiken. Det var det ovan citerade stället som utvaldes av Karl Popper i boken "Det öppna samhället och dess fiender" (1945) för att beskriva ett "slutet samhälles" väsen. Den historiska judendomen och dess båda efterföljare, den judiska ortodoxin och sionismen, är båda svurna fiender till det öppna samhällets begrepp, tillämpat på Israel.
En judisk stat, vare sig den baseras på sin nuvarande judiska ideologi eller blir ännu mer judisk till sin natur, enligt den judiska ortodoxins principer, kan aldrig någonsin innehålla ett öppet samhälle. Det israelisk-judiska samhället har att välja mellan två saker. Det kan antingen bli ett helt slutet och krigiskt getto, ett judiskt Sparta, underhållet genom arabiska livegnas arbete och vidmakthållet genom sitt inflytande över det politiska etablissemanget i USA och genom hotet att använda sina kärnvapen, eller också kan det försöka bli ett öppet samhälle.
Det andra valet är beroende av att man gör en ärlig undersökning av sitt judiska förflutna, medger att judisk chauvinism och exklusivism existerar, och tar itu med en ärlig undersökning av judendomens inställning till icke-judar.
Fördomar och undanflykter Den första svårigheten med att skriva om det här ämnet är att termen "jude" under de senaste 150 åren har använts i två ganska olika betydelser. Låt oss för att förstå det här tänka oss förflyttade till år 1780!
Den då allmänt accepterade termen sammanföll i grund och botten med hur judarna själva uppfattade sin identitet. Den var i första hand religiös, men religionens föreskrifter styrde det dagliga beteendet livet igenom, liksom sättet att förhålla sig till icke-judar.
Det var då bokstavligen sant, att en jude inte ens kunde dricka ett glas vatten i en icke-judes hem, och samma fundamentala lagar för beteendet, både det sociala och det privata, gällde likformigt från Yemen till New York. Vilken innebörd man än ska lägga i termen "jude" om-kring 1780 - judarna själva beskrev sig som en "religiös nation" - så är det klart, att alla judiska samfund vid den tiden var avskilda från de icke-judiska samhällen, i vilkas mitt de levde.
Men allt detta förändrades genom två parallella processer, vilka började i Holland och England, för att sedan fortsätta i det revolutionära Frankrike och i de länder som följde det franska exemplet och därefter i 1800-talets moderna monarkier. Å ena sidan uppnådde judarna en inte oväsentlig nivå av mänskliga rättigheter (i några fall fullständig likhet inför lagen). Å andra sidan avskaffades det judiska samfundets lagliga makt över sina medlemmar. Det bör uppmärksammas, att båda utvecklingarna var samtidiga, och att den senare rent av är ännu viktigare, fastän mindre känd än den förra.
Ända sedan det sena romerska kejsardömets tid hade judiska samfund en betydande laglig makt över sina medlemmar. Det gällde inte bara maktutövning genom frivillig mobilisering av socialt tryck (till exempel vägran att ha något som helst att göra med en jude, som uteslutits ur gemenskapen eller ens att begrava hans kropp), utan också maktutövning i form av naket tvång: prygel, fängelse eller utvisning. Allt sådant kunde en enskild jude helt lagligt utsättas för av rabbinernas domstolar för alla slags förseelser. Även dödsstraff kunde utmätas och utmättes också, varvid man ibland använde speciellt grymma metoder, såsom piskning till döds.
Allt detta tilläts inte bara utan uppmuntrades av de statliga myndigheterna i både kristna och muslimska länder. Sålunda kan man i spanska arkiv från 1200- och 1300-talen finna belägg för att de fromma och gudfruktiga kungarna av Kastilien och Aragonien instruerade sina lika fromma och gudfruktiga ämbetsmän att samarbeta med rabbinerna i syfte att fram-tvinga judarnas efterlevnad av sabbatsbudet! Varför det då?
Jo, närhelst en jude bötfälldes av en rabbinsk domstol för att ha "vanhelgat sabbaten", så skulle nio tiondelar av böterna överlämnas till kungen, ett mycket inkomstbringande arrangemang.
Om rabbinernas makt i den ungerska delen av kejsardömet Österrike ännu så sent som 1832 vittnar ett brev från den berömde rabbinen Moshe Sofer i Pressburg (numera Bratislava). Det var adresserat till Wien, där judarna av kejsar Joseph II redan hade beviljats avsevärda individuella rättigheter. Rabbinen konstaterar med beklagande, att sedan deras församling i Wien mist befogenheterna att straffa judiska lagöverträdare, har efterlevandet av de religiösa buden blivit slappare. Men så tillägger han: "När jag här i Pressburg får veta, att en judisk affärsinnehavare vågat hålla sin affär öppen under de mindre helgdagarna, skickar jag omgående polisen på honom för att ta honom i fängsligt förvar."
De viktigaste draget i det judiska samfundet före den moderna statens ankomst var detta, att efterlevnaden av judendomens religiösa lagar, liksom inpräglandet av dem genom undervisning, påtvingades judarna med fysiskt våld. Det enda sättet att undslippa det här tvånget var att övergå till folkmajoritetens religion, vilket under rådande omständigheter innebar en total brytning av de sociala förbindelserna och därför svårligen lät sig göra.
Men i och med att den moderna staten hade uppstått, miste det judiska samfundet sin makt att straffa eller skrämma den enskilde juden. Ett av de mest slutna samfunden på Jorden, ett av de mest totalitära i mänsklighetens hela historia kunde inte längre slavbinda sina medlemmar. Denna befrielseakt kom för det mesta utifrån, vilket hade mycket allvarliga konsekvenser för framtiden. Precis som det i Tyskland hade varit lätt att stämpla idéerna om mänskliga rättigheter "otyska" (de hade ju förts till Tyskland av den franska revolutionens arméer), så visade det sig vara lätt att bland judarna - inte minst i Israel - angripa alla humanistiska och demokratiska ideal som "ojudiska". De kunde visserligen utnyttjas till att främja det "judiska intresset" men hade ingen giltighet mot detta intresse, till exempel när araberna åberopade samma principer.
Detta har också lett till en bedräglig och romantisk judisk historieskrivning, där alla obekväma fakta förbigåtts. Sålunda finnar man i Hannah Arendts voluminösa bok om de totalitära idéernas uppkomst, i vilken en avsevärd del ägnas åt judarna, inte den ringaste antydan om den verkliga arten av det judiska samhället i Tyskland på 1700-talet: bokbränning, förföljelse av författare, förbud mot den mest elementära "icke-judiska" undervisning, såsom utlärandet av korrekt tyska eller tyska skriven med det latinska alfabetet. Före utgången av 1700-talet fick ju tyska judar endast skriva tyska med hebreiska bokstäver, vid risk att annars bli bannlysta eller piskade!
Inte heller kan man i de talrika judiska historieböckerna på det engelska språket finna de elementäraste fakta om de judiska mystikernas inställning till icke-judarna: att de bokstavligen betraktas som "lemmar av Satan". De stora auktoriteterna, som Gershom Scholem, har med sitt anseende ställt sig bakom ett system av bedrägerier på alla "känsliga" områden, varvid de populäraste varit de mest oärliga och vilseledande.
Den sociala konsekvensen av liberaliseringsprocessen var emellertid, att en jude för första gången sedan omkring år 200 var fri att göra vad han ville, inom ramen för landets lagar, utan att behöva betala för den friheten genom övergång till en annan religion. Friheten att studera och läsa böcker på moderna språk, friheten att äta mat som inte godkänts av rabbinerna, friheten att strunta i de många löjliga tabubestämmelserna som reglerar det sexuella livet och till och med tankelivet ("förbjudna tankar" hör till de allvarligaste synderna!), alla dessa friheter kom judarna till del genom moderna och till och med absolutistiska europeiska regimer.
De senare var dock samtidigt antisemitiska. Nikolaus I i Ryssland utfärdade många lagar mot judarna i hans stat. Han förstärkte inte bara den hemliga polisen utan också den vanliga ordningsmakten. Det blev nu svårt att mörda judar på order från deras rabbiner, vilket varit mycket lätt i Polen före 1795.
I en liten judisk stad i Ukraina vid slutet av 1830-talet beordrade en "helig rabbin" mord på en oliktänkande genom att kasta honom i det heta vattnet i ett av stadens badhus, och samtida judiska källor noterar med skräck och förvåning, att mutor inte längre var effektiva. Inte bara gärningsmännen själva utan också den "helige mannen" blev strängt straffade.
Regimen Metternich i Österrike före 1848 var mycket reaktionär och fientligt inställd mot judarna, men den tillät inte att folk förgiftades bara för att de var liberala judar. År 1848 blev regimen temporärt försvagad.
Det första, som ledarna för det judiska samfundet i den galiziska staden Lemberg (numera Lvov) utnyttjade sin nyvunna frihet till, var att förgifta stadens liberala rabbin, som den lilla icke-ortodoxa gruppen hade importerat från Tyskland. Ett av hans största kätterier var att han försvarade och genomförde en nyligen uppfunnen religiös ceremoni!
Befrielse utifrån Under de senaste 150 åren har termen "jude" därför fått en dubbel innebörd, till stor förvirring för några välmenande människor, som inbillar sig, att de judar de träffar i sociala sammanhang är representativa för judar i allmänhet. I Östeuropas länder, liksom i arabvärlden, befriades judarna från deras egen religions och deras egna samfunds tyranni av krafter utifrån alltför sent och under omständigheter som var alltför ogynnsamma för en äkta social förändring. Mestadels - och speciellt i Israel - har samma gamla samhällssyn, samma mot icke-judar riktade ideologi och samma falska historieuppfattning bevarats.
Detta gäller till och med några av de judar, som gått med i "progressiva" vänsterrörelser. En undersökning av radikala, socialistiska och kommunistiska partier kan erbjuda många exempel på maskerade judiska chauvinister och rasister, som gått med i dessa partier för att främja det "judiska intresset" och som i Israel förespråkar diskriminering av icke-judar. Man behöver bara kolla, hur många judiska "socialister" som har skrivit om kibbutzen utan att nämna det faktum, att det är en rasistisk institution, från vilken icke-judiska medborgare i Israel är obevekligt uteslutna!
I själva verket beskriver ordet "judarna" två olika, t.o.m. kontrasterande samhällsgrupper, som med tanke på den aktuella israeliska politiken går alltmer isär. Å ena sidan har ordet den traditionella, totalitära innebörd, som diskuterats här ovan. Å andra sidan finns det judar till börden, som tillägnat sig Karl Poppers idéer om vad han kallade det "öppna samhället".
Man bör lägga märke till, att alla de förmodade "judiska" karaktärsdragen är moderna drag, som var helt okända under större delen av den judiska historien och först framträdde, när det totalitära judiska samhället började förlora sin makt.
Ta till exempel intresset för lärda studier. Före tiden omkring 1780 behärskades de europeiska judarna av förakt för och motvilja mot all lärdom (utom Talmud och judisk mysticism). Stora delar av Gamla Testamentet, all icke-liturgisk hebreisk poesi och de flesta böcker om judisk filosofi lästes inte, och redan deras namn förbannades ofta.
Studium av alla språk var strängt förbjudet, liksom studium av matematik och vetenskap. Historia och geografi var fullständigt okända.
Det kritiska sinne, som förmodas vara så typiskt för judar, lyste fullständigt med sin frånvaro, och ingenting var så förbjudet, fruktat och förföljt som den mest blygsamma innovation eller den mest oskyldiga kritik. Det var en värld som sjunkit ner i den eländigaste vidskepelse, fanatism och okunnighet, en värld i vilken man i förordet till den första boken i geografi (som publicerades år 1803 i Ryssland) kunde klaga över att många stora rabbiner förnekade existensen av den amerikanska kontinenten och sade att den var"omöjlig".
Men en massa nutida judar blickar längtansfullt tillbaka till den världen, deras förlorade paradis, det bekväma slutna samhälle, som de "utdrevs" ifrån. En stor del av den sionistiska rörelsen har alltid velat återställa det - och den delen har vunnit överhand. Många av motiven bakom israelisk politik, som så ofta förbryllar de stackars västliga "vännerna till Israel", blir fullständigt begripliga, när man helt enkelt betraktar dem som reaktion i den politiska mening ordet haft under de senaste två hundra åren: ett framtvingat återvändande till det slutna samhället i det judiska förflutna.
Hinder för förståelse Historiskt kan det visas, att ett slutet samhälle inte är intresserat av någon beskrivning av sig självt, utan tvivel därför att varje beskrivning delvis är en form av kritisk analys och därför kan uppmuntra "förbjudna tankar". Ju öppnare ett samhälle blir, desto mer intresserat blir det av att reflektera - först beskrivande och sedan kritiskt - över sig självt, sitt nuvarande sätt att fungera och sitt förflutna. Men vad händer, när en grupp intellektuella vill släpa ett samhälle, som redan har öppnat sig i betydande mån, tillbaka till sitt tidigare totalitära, slutna tillstånd? Då blir själva medlen för det tidigare framsteget - filosofin, vetenskaperna, historien och speciellt sociologin - de effektivaste instrumenten för "de intellektuellas svek". De perverteras för att tjäna som apparater för bedrägeri och degenereras på kuppen.
Den klassiska judendomen hade föga intresse för att beskriva eller förklara sig själv för medlemmarna i det egna samfundet. Betecknande nog upphörde all judisk historieskrivning - även i den torraste krönikestil - från Josephus Flavius' tid vid slutet av första århundradet fram till renässansen, då den för en kort tid återupplivades i Italien och andra länder, där judarna stod under starkt italienskt inflytande. Det var typiskt, att rabbinerna fruktade den judiska mer än den allmänna historien, och den första moderna, på hebreiska publicerade historieboken (på 1500-talet) hade titeln "Historien om kungarna i Frankrike och de ottomanska kungarna". Den följdes av några historieböcker, som bara handlade om de förföljelser, som judarna blivit utsatta för. Den första boken om den judiska historien (i forntiden) bannlystes omedelbart och undertrycktes av de högsta rabbinska myndigheterna fram till 1800-talet. De rabbinska myndigheterna i Östeuropa dekreterade dessutom, att alla icke-talmudiska studier skall förbjudas, även om inget speciellt kunde påträffas i dem som förtjänade bannlysning, därför att de inkräktar på den tid, som bör användas för att antingen studera Talmud eller förtjäna pengar (de senare borde användas till att ge understöd åt talmudiska studerande).
Endast ett kryphål lämnades öppet, nämligen den tid även en from jude måste tillbringa på dass. På detta orena ställe är studier av heliga skrifter förbjudna, och det var därför tillåtet att läsa historia där. Under förutsättning, förstås, att den var skriven på hebreiska och helt icke-religiös, vilket i praktiken betydde, att den måste vara uteslutande ägnad åt icke-judiska ämnen. (Man kan föreställa sig, att den tidens få judar, som - helt säkert frestade av Satan - utvecklade ett intresse för de franska kungarnas historia, ständigt klagade för sina grannar över den förstoppning de led av!) Till följd av allt detta saknade det stora flertalet judar fullständigt kunskap om inte bara existensen av Amerika utan också om judisk historia och judarnas villkor i samtiden, och de var helt nöjda med denna sin okunnighet.
En totalitär historieskrivning Från 1200-talet och därefter utvecklades en ny utmaning i relationerna mellan kristna och judar genom kristna angrepp på de ställen i Talmud, som speciellt riktar sig mot kristna och icke-judar. Den kristna kampanjen mot Talmud hjälptes tydligen fram genom omvändelsen till kristendomen av judar, som var väl hemmastadda i detta verk och som kände sig tilltalade av den kristna filosofins utveckling med dess starka aristoteliska (och sålunda allmängiltiga) drag.
Det måste nog medges, att Talmud och den talmudiska litteraturen innehåller mycket kränkande uttalanden och föreskrifter, riktade speciellt mot kristendomen. Förutom en serie plumpa och ogrundade sexuella anklagelser mot Jesus framförs en försäkran om att hans straff i helvetet skall bli att doppas ner i kokande avföring, ett påstående, som knappast är ägnat att göra Talmud till en populär lektyr bland fromma kristna. Där föreskrivs också, att judarna - helst offentligt - skall bränna vartenda exemplar av Nya Testamentet som kommer i deras händer. Den föreskriften är för övrigt inte bara fortfarande i kraft, utan praktiseras också i våra dagar. Den 23 mars 1980 brändes sålunda - offentligt och ceremoniellt - hundratals exemplar av Nya Testamentet i Jerusalem under beskydd av Yad Le'akhim, en judisk organisation, som åtnjöt understöd från det israeliska religionsdepartementet!
I vilket fall som helst så utvecklades ett kraftfullt och på många punkter välgrundat angrepp mot den talmudiska judendomen i Europa från 1200-talet. Vi avser här allvarliga disputationer, som hölls vid den tidens bästa universitet i Europa och som på det hela taget sköttes så hederligt som möjligt under medeltida förhållanden.
Hur bemöttes då detta angrepp av judarna eller rättare sagt rabbinerna? Det enklaste och mest beprövade motvapnet var mutor och dragande i trådar. I de flesta europeiska länder kunde för det mesta allting ordnas genom korruption, och ingenstans var detta sannare än i renässans-påvarnas Rom.
Maimonides' sammanställning av talmudiska lagar i Mishneh Torah, som inte bara var full av de mest kränkande föreskrifter mot alla icke-judar utan också av uttryckliga angrepp mot kristendomen och Jesus (efter vars namn författaren fromt tillägger: "Må den onde mannens namn förgås!"), publicerades utan bortrensningar i texten år 1480 under Sixtus IV, en politiskt mycket aktiv påve med ett ständigt behov av pengar.
Alexander VI Borgia var också mycket liberal i detta hänseende.
Ett mera konsekvent och vittutbrett anlopp mot den kristendomsfientliga Talmud kom med reformationen och motreformationen, vilket ledde till en högre standard av intellektuell hederlighet såväl som en bättre kunskap i hebreiska bland kristna lärde. Från 1500-talet underkastades all talmudisk litteratur en kristen censur i olika länder. I Ryssland pågick detta till 1917. Några censorer, såsom i Holland, var slappare, medan andra var strängare, och de kränkande ställena rensades bort eller modifierades.
Alla moderna studier beträffande judendomen, särskilt de som gjorts av judar, har utvecklats ur den här konflikten, och de bär alla omisskännliga tecken på sitt ursprung: bedrägliga resonemang, försvarsinlägg eller fientlig polemik, likgiltighet för eller rentav fientlighet mot sanningen. Nästan alla så kallade judiska studier beträffande judendomen är polemik mot yttre motståndare snarare än en intern debatt.
Nu bör man lägga märke till, att detta i början har kännetecknat historieskrivningen i alla kända samhällen utom i antikens Grekland, vars tidiga fritt tänkande historiker blev angripna av senare sofister för otillräcklig patriotism! Men det var sant om tidiga katolska och protestantiska historiker, som polemiserade mot varandra. På liknande sätt var de tidigaste verken om de europeiska nationernas historia genomsyrade av den grövsta nationalism och förakt för andra angränsande nationer.
Men förr eller senare kommer en tid, när man gör ett försök att förstå sin nationella eller religiösa motståndare och samtidigt kritisera vissa djupa och viktiga sidor av den egna gruppens historia, och båda dessa utvecklingslinjer löper parallellt. Först när historieskrivningen blir en "debatt utan ände" snarare än ett fortsatt krig med historiografiska medel, först då blir det möjligt med en human historieskrivning, med både noggrannhet och rättvis bedömning som mål. Den blir då ett av de viktigaste hjälpmedlen för humanistisk fostran.
Det är just av det här skälet, som moderna totalitära regimer skriver om historien eller straffar historiker. Exemplen från Sovjetunionen och det röda Kina är välbekanta nog. Men det kan också nämnas, att förföljelsen av ärliga historiker i Tyskland började mycket tidigt. År 1874 fick Heinrich Ewald, en professor i Göttingen, fängelse för att ha uttryckt "inkorrekta" åsikter om Fredrik II:s erövringar hundra år tidigare.
Situationen i dagens Israel är jämförbar. De värsta angreppen mot mig framkallades inte av mitt fördömande i häftiga ordalag av sionismen och förtrycket av palestinierna, utan av en tidig artikel jag skrev om judarnas roll i slavhandeln, och det senaste av mig anförda fallet härrörde från 1870. Den artikeln skrevs före kriget 1967, nu skulle det knappast vara möjligt att publicera den! När ett helt samhälle försöker att återvända till ett totalitärt system, då skrivs också en totalitär historia. Detta utgör det första hindret, som vi måste övervinna.
Försvarsknep Vilka speciella knep utom mutor var det då som de judiska samfunden begagnade sig av för att avvärja angreppen mot Talmud och annan religiös litteratur? Ett flertal metoder kan urskiljas, alla med viktiga politiska konsekvenser, som återspeglas den aktuella israeliska politiken i Mellanöstern.
Den första metoden jag tänker diskutera kan betecknas som foglighet utåt i kombination med trots i smyg. Som ovan förklarats, måste ställen i Talmud riktade mot kristendomen eller icke-judar försvinna eller modifieras, trycket blev alltför stort. Då gjorde man på det här sättet: några av de mest kränkande ställena avlägsnades från alla upplagor som tryckts i Europa efter mitten på 1500-talet. På alla de andra ställena ersattes ett uttryck som "icke-jude", (goy, eino yehudi) med exempelvis "hedning" eller "avgudadyrkare", termer som kunde bortförklaras, men vilka en judisk läsare kunde känna igen som omskrivningar för det gamla uttrycket.
Under vissa perioder blev den ryske tsarens censur strängare, och när man genomskådade de ovannämnda omskrivningarna för vad de var, förbjöds de också. De rabbinska myndigheterna parerade genom att använda termer som "arab" eller "muslim" i den välgrundade förhoppningen, att tsarens myndigheter inte skulle ha något att invända.
Men samtidigt cirkulerade bland judarna listor över strukna ord i Talmud, som pekade ut alla strykningarna och förklarade vad som egentligen avsågs med de nya termerna.
Ibland trycktes en allmän dementi före titelsidan i varje volym av talmudisk litteratur, i vilken det högtidligen förklarades, att alla fientliga uttryck i den volymen endast avsåg antikens avgudadyrkare snarare än "de folk i vilkas land vi bor". Efter den brittiska erövringen av Indien hittade några rabbiner på förevändningen, att varje särskilt skymfligt nedsättande uttryck de använt endast var riktat mot indierna. Då och då användes också urinvånarna i Australien som strykpojkar.
Det behöver väl knappast påpekas, att allt detta var en utstuderad lögn från början till slut, och när rabbinerna efter etablerandet av staten Israel kände sig säkra nog, återställdes utan tvekan alla de kränkande ställena och uttrycken i alla nya utgåvor.
Så nu kan man obehindrat läsa - och de judiska barnen får faktiskt lära sig - till exempel sådana ställen i Talmud, som ålägger varje jude att vid passerandet av en kyrkogård uttala en välsignelse, om kyrkogården är judisk, men förbanna de dödas mödrar, om den är icke-judisk! Det måste hållas i minnet, inte minst av judarna själva, att vårt totalitära samhälle i århundraden har använt barbariska och inhumana sedvänjor för att förgifta sina medlemmars sinnen, och det gör så fortfarande. Utan att ta itu med detta sociala faktum blir vi alla medskyldiga till förgiftningen av nuvarande och framtida generationer, med alla dess allvarliga följder.
Det fortsatta vilseledandet Judendomens moderna lärde har inte bara fortsatt med sitt religiösa vilseledande utan till och med effektiviserat rabbinernas gamla metoder i fråga om fräckhet och lögnaktighet. År 1962 publicerades i Jerusalem en del av Maimonides' tidigare nämnda sammanställning av talmudiska lagar i en tvåspråkig utgåva med den engelska översättningen mitt emot den hebreiska texten. Den senare har återställts till sin ursprungliga version, med bl.a. en uppmaning att utrota judiska avfällingar: "Det är en plikt att utrota dem med egna händer." (i den engelska översättningen mildrad till: "Det är en plikt att vidta aktiva åtgärder för att förgöra dem."
Men sedan fortsätter den hebreiska texten med att specificera, vilken typ av människor, som skall utrotas: "Sådana som Jesus från Nasaret och hans lärjungar, må de onda människornas namn ruttna!" Inte ett enda ord av detta står i den engelska texten på motstående sida! Och trots att den här boken fått så stor spridning bland språkkunniga lärde i engelsktalande länder, har veterligen inte någon av dem protesterat mot detta fräcka bedrägeri!
Ett annat exempel kommer från USA, där ännu en bok av Maimonides utgetts i engelsk översättning. Det gäller ett stort verk om den judiska religiösa filosofin, betitlat ("Vägledning för den förvirrade"), i vilken den judiske filosofen ger uttryck för en inte minst mot de svarta riktad rasism. I ett kapitel mot slutet av boken diskuterar han, hur olika sektioner av mänskligheten kan uppnå det högsta religiösa värdet, den sanna dyrkan av Gud, ett värde, som vissa folkslag är oförmögna att ens komma i närheten av: "Några av turkarna och nomaderna i norr, de svarta och nomaderna i söder och de som liknar dem i våra klimat. De är till naturen som de stumma djuren och existerar enligt min mening inte på en mänsklig nivå. Deras nivå bland levande varelser ligger under en människas, om än ovanför en apas."
Nå, vad skulle man göra med ett sådant ställe i ett viktigt arbete om judendomen? Medge att en mycket framstående judisk auktoritet också hyste fördomar av värsta slag mot den svarta rasen? Bort den tanken!
Genom att rådgöra med varandra kom judiska lärde på en fiffig lösning: I en populär amerikansk översättning av en viss Friedlander, publicerad så tidigt som 1925 och sedan omtryckt flera gånger, bland annat i billiga pocketupplagor, blev det hebreiska ordet för "svarta", kushim, helt enkelt återgett med "kushiter", ett ord som inte har någon som helst betydelse för den som inte kan hebreiska och inte får det muntligt förklarat för sig av någon tjänstvillig rabbin. (Den riktiga översättningen förekommer dock i en mycket dyr utgåva av Chicago University Press, som knappast riskerar att hamna i "orätta" händer.)
Under alla dessa år har ingen sagt ett ord för att påpeka det här översättningsfifflet under Martin Luther Kings uppseendeväckande kampanjer, som understöddes av så många rabbiner, för att inte nämna andra judiska figurer. Många av dessa måste ha varit medvetna om den mot de svarta riktade rasism, som utgör en del av deras judiska arv. Man kan förmoda, att rätt så många av Martin Luther Kings rabbinska supportrar stödde honom av taktiska skäl: önskan att vinna de svartas stöd för USA:s judar och för Israels politik.
Ett annat exempel är om möjligt ännu mer chockerande än de föregående och har att göra med den hassidiska rörelsens inställning till icke-judar.
Hassidismen - en förnedrande fortsättning av den judiska mysticismen - är ännu en levande rörelse, med hundratusentals aktiva anhängare, fanatiskt hängivna sina "heliga rabbiner". En del av dessa har lyckats förvärva ett betydande politiskt inflytande i Israel bland ledarna för de flesta partierna och inte minst inom den högrearméledningen.
Vad har då den här rörelsen för synpunkter på icke-judar? Vi kan ta den berömda Hatanya, grundboken för Habbad-rörelsen, en av hassidismens viktigaste grenar. Enligt den boken är alla icke-judar fullkomligt sataniska varelser, som det absolut inte finns något gott i.
Till och med ett icke-judiskt foster är kvalitativt annorlunda än ett judiskt. En icke-judes själva existens är "oväsentlig", hela skapelsen blev till enbart för judarnas skull.
Den här boken har spritts i otaliga utgåvor, och dess idéer propageras vidare i talrika "samtal" av den nuvarande ärftlige Führern för Habbad, rabbinen M.M. Schneurssohn, som leder den mäktiga världsomspännande organisationen från sitt högkvarter i New York.
I Israel sprids de vida omkring bland allmänheten, i skolorna och i armén. Enligt vittnesmål från en ledamot av knesset steppade speciellt man upp den här propagandan från Habbad före Israels invasion i Libanon i mars 1978, för att förmå militärläkare och sköterskor att hålla inne med medicinsk hjälp till sårade icke-judar. Detta råd var alltså inte speciellt relaterat till araber eller palestinier utan rätt och slätt till icke-judar, gojer. En tidigare israelisk president, Shazar, var en brinnande anhängare av Habbad, och många höga israeliska och amerikanska politiker - med premiärminister Begin i spetsen - fjäskade för den och stödde den offentligt. Detta trots rabbinens låga popularitet. I Israel kritiseras han allmänt, därför att han vägrar att komma till landet ens på besök och håller till i New York av obskyra messianska skäl, trots att han där är beryktad för sin negativa inställning till de svarta.
Det faktum, att Habbad oaktat dessa praktiska svårigheter kan få offentligt stöd från så många politiska toppfigurer, beror mycket på den grundfalska och vilseledande positiva behandling den hassidiska rörelsen och dess gren Habbad fått av nästan alla forskare som skrivit om den. De undertrycker det påtagliga vittnesbördet från såväl gamla hassidiska texter som de nutida politiska slutsatser, som måste dras från dem. Dessa slutsatser är iögonenfallande för även en tillfällig läsare av den israeliska hebreiska pressen, på vars sidor den här rabbinen och andra hassidiska ledare ständigt publicerar de mest vildsint blodtörstiga påståenden och uppmaningar till kamp mot allt vad araber heter.
En viktig vilseledare i detta fall och ett bra exempel på oärlighetens makt var Martin Buber. Hans talrika arbeten, som lovprisade den hassidiska rörelsen innehåller aldrig så mycket som en antydan om hassidismens verkliga doktriner beträffande icke-judar. Oärlighetens brott är desto större med tanke på att Bubers förhärligande av hassidismen först publicerades på tyska under perioden för den tyska nationalismens uppgång och nazisternas maktövertagande. Men samtidigt som Buber för syns skull opponerade sig mot nazismen, förhärligade han en rörelse, som omfattade och i verkligheten lärde ut doktriner beträffande icke-judar som liknade nazismens doktriner om judar. Man kunde givetvis resonera som så, att de hassidiska judarna för 70 eller 50 år sedan var offren, och att en vit lögn som gynnar ett offer är ursäktlig. Men följderna av ett vilseledande är svåra att räkna ut på förhand. Bubers arbeten översattes till hebreiska, gjordes till ett element i den hebreiska uppfostran i Israel, har i hög grad ökat de blodtörstiga hassidiska ledarnas makt och sålunda utgjort en viktig faktor i uppkomsten av Israels chauvinism och hatfyllda inställning till alla icke-judar.
Om vi tänker på de många människor som dog av sina sår, därför att israeliska sköterskor i armén, uppeggade av den hassidiska propagandan, vägrade att vårda dem, då har Martin Buber dragit på sig en svår blodskuld.
Här måste jag nämna, att Buber i sitt kryperi för hassidismen vida överträffade andra judiska lärde, särskilt dem som skrev på hebreiska enbart för en judisk läsekrets. I frågor av internt judiskt intresse hade det en gång förekommit en hel del berättigad kritik av den hassidiska rörelsen.
Deras kvinnohat (mycket extremare än det som är gemensamt för all judisk ortodoxi), deras begivenhet på alkohol, deras fanatiska dyrkan av sina ärftliga "heliga rabbiner", som pressade av dem pengar, de många vidskepelserna, som var typiska för dem - dessa och många andra negativa drag kommenterades kritiskt. Men Bubers sentimentala och vilseledande romantisering har tagit hem spelet, särskilt i USA och Israel, därför att det stod i samklang med den totalitära beundran för allt "äkta judiskt", och därför att vissa judiska "vänster"-kretsar, inom vilka Buber hade särskilt stort inflytande, har intagit den ståndpunkten.
Buber var inte heller ensam i sin inställning, även om han enligt min mening var den värste i fråga om det onda han propagerade för och det inflytande utövade. Där fanns också den mycket inflytelserike sociologen och bibelexperten Yehezkiel Kaufman, en förespråkare för folkmord i stil med det som skildras i Josua, den idealistiske filosofen Hugo Shmuel Bergman, som redan 1914-15 förespråkade utdrivningen av alla paletinier ur landet till Irak, och många andra. Alla var de "duvor" utåt men använde formuleringar, som kunde ges den mest extremt arabfientliga tolkning, alla hade de tendenser till den religiösa mysticism, som upp-muntrar en bedräglig propaganda, och alla verkade de vara snälla personer, som även när de förespråkade utdrivning, rasism och folkmord föreföll ur stånd att göra en fluga något för när - och just av den anledningen blev verkan av deras vilseledande desto större.
Det är mot det förhärligande av inhumanitet, vilket inte bara rabbinerna utan också de mest inflytelserika judiska lärde förkunnat, som vi måste kämpa. Och det är mot dessa moderna efterföljare till de falska profeterna och ohederliga prästerna, som vi - även inför en nästan enhällig opinion inom Israel och annorstädes - måste upprepa Lucretius' varning mot religionens farlighet: "Tantum religio potuit suadere malorum" ("Så mycket ont religionen kan locka till").
Religionen är inte alltid ett opium för folket, som Marx sade, men den kan ofta bli det, och när den utnyttjas på det sättet genom vilseledande och förvrängande av dess verkliga syfte, så kan man jämställa lärde och intellektuella som utför den uppgiften med opiumsmugglare.
Men från den här analysen kan vi komma fram till en annan, allmännare slutsats angående det effektivaste och kusligaste medlet att tvinga folk att göra det onda, att lura och bedra, att korrumpera hela folk och driva dem till att förtrycka och mörda, samtidigt som man själv har händerna rena från våld. Det kan nämligen inte råda något tvivel om att det kusliga förtrycket på Västbanken har framdrivits av judisk religiös fanatism.
De flesta människor tycks tro, att den värsta mekanismen för totalitärt förtryck bygger på fysiskt våld och vill hänvisa till framställningen i George Orwells "1984". Men det förefaller mig, som om den tron vore i stor utsträckning felaktig, och att förtryckets värsta mekanismer alltid är av inre psykologisk natur. Till skillnad från Stalins spaka lärde står våra rabbiner (liksom hela gänget av författare, journalister och offentliga personer, som ljuger och vilseleder mer än dem) inte inför någon fara att dödas eller hamna i koncentrationsläger, utan är endast utsatta för ett socialt tryck. De ljuger av patriotism, eftersom de tror det vara deras skyldighet, för att främja vad de uppfattar som ett "judiskt intresse". De är patriotiska lögnare, och det är samma patriotism som tvingar dem till tystnad, när de konfronteras med förtrycket av palestinierna.
I det nuvarande fallet konfronteras vi också med en annan grupplojalitet, men en som kommer utifrån och ibland ställer till ännu mer elände.
Väldigt många icke-judar (inklusive kristna präster och religiösa lekmän, liksom en del marxister) hyser den egendomliga uppfattningen, att ett sätt att "sona" förföljelsen mot judarna är att inte uttala sig mot det onda, som begås av judar utan vara med om att sprida vita lögner om dem. Den råa anklagelsen för "antisemitism" (eller i judarnas fall "självhat") riktas mot var och en som avviker från "den godkända versionen" med större häftighet från icke-judiska "vänner till judarna" än från dessa själva. Det är denna grupps existens och inflytande i USA och andra engelsktalande länder som har gjort det möjligt för rabbiner och judiska lärde att sprida sina lögner inte bara utan opposition utan med betydande hjälp. I själva verket har många uttalade "antistalinister" enbart skaffat sig ett annat föremål för sin dyrkan och tenderar att stödja judisk rasism och fanatism med ännu större glöd än de mest hängivna stalinister i det förgångna.
Fastän det här fenomenet med blint och stalinistiskt godkännande av varje ond gärning från judiskt håll är särskilt starkt från och med 1945, vore det fel att tro, att det började först då. En av Karl Marxs tidiga vänner, Moses Hess, vida känd som en av de första socialisterna i Tyskland, avslöjade sig så småningom som en extrem judisk rasist, vars år 1858 publicerade åsikter om "den rena judiska rasen" på pricken liknade motsvarande smörja om "den rena ariska rasen". Men de tyska socialisterna, som kämpade mot den tyska rasismen, teg om den judiska rasismen.
År 1944, under den ännu pågående kampen mot Hitler, godkände det brittiska labourpartiet en plan för utdrivningen av palestinierna från Palestina, som liknade Hitlers tidiga planer för judarna. Den här planen godkändes under trycket från judiska medlemmar i partiets ledning, av vilka många skulle visa sig ge ett starkare stöd åt varje politisk åtgärd från Israels sida än det som gavs till Ian Smith och hans politik i Rhodesia av konservativa supportrar . Men stalinistiska tabun på vänsterkanten är starkare än motsvarande tabun på högerkanten, och det förekommer praktiskt taget ingen diskussion ens när labourpartiet stöder Menachim Begins regering. I USA råder en liknande situation, och där är återigen liberalerna de värsta.
Här är inte rätta stället att utforska alla de politiska konsekvenserna av denna situation, men vi måste se sanningen i ögonen: I vår kamp mot den judiska religionens rasism och fanatism blir våra största fiender inte bara de judiska rasisterna (och tillämparna av rasism) utan också de här icke-judarna, som på andra områden blivit bekanta - med orätt enligt min åsikt - som "framstegsvänliga".
Ortodoxi och uttolkning Det här kapitlet ägnas åt en mer detaljerad beskrivning av den klassiska judendomens teologisk-legala struktur. Innan vi ger oss in på den, är det emellertid nödvändigt att skingra åtminstone några av de missuppfattning-ar som sprids i nästan alla icke-hebreiska beskrivningar av judendomen, speciellt av dem som rör sig med sådana gångbara fraser som "den judisk-kristna traditionen" eller "de monoteistiska religionernas gemensamma värderingar".
Av utrymmesskäl skall jag mera detaljerat bara behandla den viktigaste av dessa populära vanföreställningar: att den judiska religionen skulle vara och alltid har varit monoteistisk. Som många bibelexperter vet, och som en noggrann läsning av Gamla Testamentet lätt avslöjar, är detta ohistoriska synsätt helt felaktigt. I många om inte rent av de flesta av dess böcker erkänns uttryckligen existensen av "andra gudar", men Jahve (Jehova), som är den mäktigaste guden (2 Mosebok, 15:11), är också mycket svartsjuk på sina rivaler och förbjuder sitt folk att dyrka dem (2 Mosebok 20:3-6). Det är först längre fram, i några av de senare profeterna, som existensen av alla andra gudar förnekas (Jeremia 10, Jesaja 44).
Nu är det emellertid inte den bibliska utan den klassiska judendomen vi ska syssla med, och det är alldeles klart - även om inte allmänt insett - att denna under senare århundraden för det mesta stod långt från den rena monoteismen. Detsamma kan sägas om de verkliga doktrinerna, som är gängse i den nutida ortodoxa judendomen. Monoteismens upplösning åstadkoms genom spridningen av den judiska mysticismen (kabbalan),som utvecklades på 1100- och 1200-talen och vid slutet av 1500-talet hade vunnit en nästan fullständig seger i nästan alla judiska centra. Den judiska upplysningen, som uppstod tack vare den klassiska judendomens kris, var tvungen att kämpa mot denna mysticism och dess inflytande mer än mot något annat. Men i nutida judiska ortodoxi, särskilt bland rabbinerna, har kabbalans inflytande varit det starkaste. Sålunda är rörelsen Gush Emunim i stor utsträckning inspirerad av kabbalistiska idéer.
Kunskap om och förståelse av dessa idéer är sålunda viktiga av två skäl:
För det första kan man annars inte förstå judendomens verkliga trosuppfattningar vid slutet av den klassiska perioden. För det andra spelar de här idéerna en viktig politisk roll i vår samtid.
De ingår nämligen i det uttryckliga trossystemet hos många religiösa politiker, inklusive de flesta ledarna för Gush Emunim, och utövar ett inflytande på många sionistledare i alla partier (inklusive sionistvänstern).
Enligt kabbalan regeras Universum inte av en gud utan av flera gudomligheter, av olika karaktär och inflytande, utgående från en dunkel, avlägsen Första Orsak. Med utelämnade av många detaljer kan man sammanatta systemet på följande sätt: Från den Första Orsaken emanerade först en manlig gud, kallad "Fadern", och sedan en kvinnlig gudinna, kallad "Modern". Genom den äktenskapliga föreningen av dessa två föddes ett par yngre gudar: "Sonen", och "Dottern". Dessa två gudar skulle egent-ligen förenas, men deras förening hindras genom intriger av Satan, som i detta trossystem är en mycket viktig och självständig person.
Skapelsen företogs av Första Orsaken för att låta dem förenas, men på grund av Syndafallet blev de mer oförenade än någonsin, och Satan har faktiskt lyckats komma den gudomliga Dottern mycket nära och till och med våldta henne (antingen till synes eller i verkligheten, meningarna går isär om detta). Skapelsen av det judiska folket företogs för att reparera den brytning, som förorsakades av Adam och Eva, och vid berget Sinais fot uppnåddes detta för ett ögonblick: Sonen, inkarnerad i Moses, förenades med Dottern. Tyvärr förorsakade synden med den gyllene kalven ännu en gång söndring mellan de gudomliga, men det judiska folkets botfärdighet har reparerat förhållandet i viss mån.
På liknande sätt tros varje händelse i den bibliska judiska historien ha varit förknippad med föreningen eller söndringen av det gudomliga paret.
Den judiska erövringen av Palestina från kananéerna och byggandet av det första och andra Templet i Jerusalem har sålunda varit särskilt gynnsamma för deras förening. Förstörelsen av Templen och judarnas landsförvisning från det Heliga Landet är däremot yttre tecken på både den gudomliga söndringen och det faktiska "horandet efter främmande gudar": Dottern faller helt i Satans våld, medan Sonen tar till sig diverse kvinnliga sataniska personligheter i sängen i stället för sin rätta hustru.
Det är de fromma judarnas plikt att genom böner och religiösa ritualer återställa den perfekta gudomliga enheten i form av en sexuell förening mellan den manliga och den kvinnliga gudomligheten. (Många samtida judiska mystiker tror att samma mål kan uppnås snabbare genom krig mot araberna, utdrivning av palestinierna, bosättning på Västbanken eller byggande av det tredje Templet.)
Före de flesta ritualer, som varje from jude måste utföra flera gånger om dagen, framsäges den kabbalistiska formeln: "För den /sexuella/ föreningens skull mellan gudomligheterna..." Den judiska morgonbönen utformas också så att den gynnar den sexuella föreningen, om än bara temporärt. Olika delar av bönen motsvarar på mystiskt sätt olika successiva stadier av föreningen: Vid en tidpunkt närmar sig gudinnan med sina tjänarinnor, vid en annan lägger guden armen om halsen på henne och smeker hennes bröst, och till slut sker den slutgiltiga parningen.
Andra böner eller religiösa handlingar, som de tolkas av kabbalisterna, är avsedda att lura olika änglar (tänkta som mindre gudomligheter med ett visst mått av självständighet) eller att blidka Satan. På ett ställe i morgonbönen läses några verser på arameiska i stället för den vanliga hebreiskan. Det här skall vara ett sätt att lura änglarna, som sköter portarna genom vilka böner tränger in i himlen, och som har förmåga att blockera de frommas böner. Änglarna förstår bara hebreiska och går bet på att tolka de arameiska verserna. Eftersom de är lite trögtänkta (förmodligen mycket mindre smarta är kabbalisterna!), öppnar de portarna, och i det ögonblicket slinker alla böner, inklusive de hebreiska, igenom.
Eller vi kan ta ett annat exempel: Både före och efter en måltid tvättar en from jude händerna enligt ritualen och uttalar samtidigt en speciell välsignelse. Vid det ena av dessa båda tillfällen dyrkar han Gud genom att främja den gudomliga föreningen av Sonen och Dottern. Men vid det andra tillfället dyrkar han Satan, som gillar judiska böner och ritualhandlingar till den milda grad, att tillägnandet av några till honom håller honom upptagen en stund, så att han glömmer bort att ansätta den gudomliga Dottern! Kabbalisterna tror faktiskt att några av brännoffren i Templet var avsedda åt Satan. Sålunda skulle de under tabernakelfesten offrade tjurarna vara tillägnade Satan i hans egenskap av härskare över alla icke-judar. Det skulle nämligen hålla honom så upptagen, att han inte kunde ingripa störande den åttonde dagen, när man offrade till Gud!
Flera påpekanden bör göras beträffande detta system och dess betydelse för en rätt förståelse av judendomen, både i dess klassiska period och i dess nuvarande politiska engagemang i den sionistiska praktiken. För det första kan det kabbalistiska systemet inte betraktas som monoteistiskt, lika litet som hinduismen, den grekisk-romerska religionen eller religionen i det gamla Egypten. För det andra belyses den klassiska judendomens verkliga natur av den lätthet, med vilken den anammades.
Trosuppfattningar (utom nationalistiska sådana) spelar en ytterst liten roll i den klassiska judendomen. Det viktigaste är den rituella akten som sådan, inte dess innebörd eller den trosuppfattning, som är förbunden med den. I tider, då en minoritet av religiösa judar vägrade att acceptera judendomen (som fallet är i dag), kan man därför se några få judar utföra en given religiös ritual i tron att det är fråga om dyrkan av Gud, medan andra gör precis samma sak i avsikt att blidka Satan. Så länge handlingen är densamma, skulle de bedja tillsammans, hur illa de än tyckte om varandra. Men om någon i stället för den avsikt, som är förbunden med den rituella tvättningen av händerna, skulle våga komma med en nyhet i fråga om sättet att tvätta händerna, då skulle helt visst en verklig schism uppstå! Detsamma kan sägas om alla judendomens heliga formler. Bara den praktiska tillämpningen lämnas som den är, blir innebörden på sin höjd en andrahandsfråga.
Den kanske heligaste judiska formeln, uppläst flera gånger om dagen av varje from jude: Hör, Israel, Herren är vår Gud, Herren är en! kan till exempel för närvarande betyda två motsatta saker. Den kan betyda att Herren faktiskt är "en", men den kan också betyda, att ett visst stadium i föreningen av den manliga och kvinnliga gudomligheten har uppnåtts eller håller på att uppnås genom den riktiga uppläsningen av den här formeln. När judarna i en reformerad församling uppläser den här formeln på vilket icke-hebreiskt språk som helst, då blir emellertid alla ortodoxa rabbiner, vare sig de tror på enheten eller den gudomliga sexuella föreningen, mycket upprörda!
Slutligen bör påpekas, att allt detta är mycket viktigt i Israel och andra judiska centra även för närvarande. Den enorma vikt man lägger vid rena formler, de idéer som inspirerar Gush Emunim, det envisa hatet mot de för närvarande i Palestina bosatta icke-judarna, den fatalistiska inställningen till alla fredsförsök från arabernas sida - alla dessa och många andra drag i den sionistiska politiken, så förbryllande för så många välmenande människor med en falsk uppfattning om den klassiska judendomen, blir begripliga mot den här religiösa och mystiska bakgrunden.
Man bör dock inte försöka sätta all sionistisk politik i samband med den judiska religionen och mystiken, då deras inflytande varierar. Ben-Gurion var skicklig på att manipulera dem på ett kontrollerat sätt för sina speciella syften. Under Begin utövade det förflutna ett mycket större inflytande på det närvarande. Under alla omständigheter bör man aldrig bortse från det förflutnas inverkan, för endast genom att veta om det kan man överträffa dess blinda makt.
Bibeltolkning Vad folk tror sig veta om judendomen, kan vara mycket vilseledande, om de inte kan hebreiska. Alla ovan nämnda detaljer kan påträffas i originalskrifterna eller i moderna böcker på hebreiska, skrivna för speciella läsare. På engelska letar man förgäves efter dem.
Det finns ännu en missuppfattning, som är speciellt vanlig bland kristna eller folk som är starkt påverkade av kristen tradition och kultur. De har fått för sig, att judendomen är en biblisk religion, och att Gamla Testamentet har samma centrala plats och legala auktoritet som Bibeln har för kristenheten. Detta hänger återigen ihop med uttolkningen. Vi har sett, att det inom judendomen finns ett stort spelrum för olika uttolkningar i trosfrågor. Precis det motsatta är förhållandet beträffande de legala aspekterna, här är uttolkningen stelt fastlagd av Talmud.
Många bibelställen, som föreskriver religiösa handlingar och förpliktelser "förstås" av den klassiska judendomen och den nutida ortodoxin på ett sätt, som helt avviker från eller rent av står i motsättning till deras bokstavliga innebörd, som de förstås av kristna eller andra läsare av Gamla Testamentet, vilka bara ser den rena texten. Samma skiljaktighet förekommer för närvarande mellan dem som utbildats i judiska religiösa skolor och dem som utbildats i icke-religiösa hebreiska skolor, där man på det hela taget lär ut det Gamla Testamentets klara innebörd.
Man bör lägga märke till, att ändringarna av innebörden inte alla går åt samma håll ur etisk synpunkt.
Judendomens försvarare hävdar, att den uttolkning av Bibeln, som har sitt ursprung hos fariséerna och som fastslagits i Talmud, alltid skulle vara mer liberal än den bokstavliga betydelsen. Men några av exemplen här nedan visar, att så långt ifrån är fallet.
1. Låt oss börja med budorden! Det 8:e budet Du skall inte stjäla! (2 Mosebok 20:15) uppfattas som förbud mot att bortföra en judisk person.
Skälet är att enligt Talmud straffas alla handlingar som förbjudits genom budorden med döden. Att stjäla egendom är inte belagt med dödsstraff, medan bortförande av icke-judar är tillåtet enligt talmudisk lag! .
2. Den berömda frasen om "öga för öga, tand för tand" (2 Mosebok 21:24) uppfattas som "ögonpengar för ett öga", det vill säga betalning av böter snarare än fysisk vedergällning.
3. I en biblisk text varnas klart och tydligt för att rätta sig efter mängden i en orättfärdig sak: Du skall inte följa med mängden i vad ont är, ej heller skall du vittna så i en rättssak, att du böjer dig för mängden och vränger rätten! (2 Mosebok 23:2). Detta bibelställe har på vissa håll tolkats som ett åläggande att följa flertalet och alltså getts en precis motsatt innebörd!
4. Versen: Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk! (2 Mosebok 23:19) tolkas som ett förbud mot att blanda kött av varje slag med någon mjölk eller mjölkprodukt. Eftersom samma vers upprepas på två andra ställen i Moseböckerna, uppfattas denna upprepning som ett trefaldigt förbud för att jude 1/ att äta en sådan blandning, 2/ att tillaga den för något ändamål, och 3/ att ha någon glädje av den på något sätt.
5. I talrika fall ger man allmänna begrepp som din nästa, främling eller till och med ordet människa en exklusiv, chauvinistisk, innebörd. Den berömda versen: Du skall älska din nästa som dig själv! (3 Mosebok 19:18) förstås av klassisk och nutida ortodox judendom som ett åläggande att älska ens judiska nästa, inte en medmänniska av annat slag.
På liknande sätt utgår man ifrån att uppmaningen i vers 16 av samma kapitel: Du skall inte eftertrakta din nästas blod! betyder, att man inte får stå overksam, när en judes liv är hotat. Å andra sidan är en jude i allmänhet förbjuden att rädda en icke-judes liv, därför att denne inte är hans nästa! Det generösa åläggandet att lämna skörden på yttersta kanten av ens åker och de fallna druvorna i ens vingård åt den fattige och åt främlingen (verserna 9-10) tolkas som om det endast avsåg judiska fattiga och dem som övergått till judendomen.
Tabulagarna avseende döda kroppar börjar med versen: När en människa dör i ett tält, skall var och en som kommer in i tältet...vara oren i sju dagar. (4 Mosebok 19:14). Men ordet "människa" ges betydelsen "jude", så att endast ett judiskt lik är tabu, det vill säga både oren och helig. På grundval av den tolkningen har fromma judar en stor magisk vördnad för judiska lik och kyrkogårdar, men saknar all respekt för icke-judiska lik och kyrkogårdar. Sålunda har hundratals muslimska kyrkogårdar fullständigt förstörts i Israel (i ett fall för att lämna plats för hotell Hilton i Tel Aviv), men det blev ett väldigt ståhej, när den judiska kyrkogården på Oljeberget skadades under det jordanska styret.
6. Låt oss slutligen nämna profeten Jesajas kraftiga fördömande av skenhelighet och tom ritual liksom hans uppmaning till vanlig anständighet (Jesaja 1:a kapitlet). I vers 15 heter det: "Ja, hur ni än räcker ut era händer, så gömmer jag mina ögon för er, och hur mycket ni än ber, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod." Eftersom judiska präster räcker ut sina händer, när de välsignar folket under gudstjänsten, påstås den här versen betyda, att en präst, som råkar begå ett dråp, är diskvalificerad från att räcka ut sina händer till välsignelse, därför att de är fulla av blod!
Det framgår klart av dessa exempel, att när ortodoxa judar (eller alla judar före slutet på 1700-talet) läser Bibeln, så läser de en mycket annorlunda bok, med en totalt annorlunda innebörd, än den Bibel, som läses av icke-judar eller icke-ortodoxa judar. Denna bristande överensstämmelse gäller till och med i Israel, fastän båda parter läser den hebreiska texten.
Erfarenheten har upprepade gånger bekräftat detta, speciellt efter 1967.
Många israeliska judar, som inte är ortodoxa och har föga detaljerad kännedom om den judiska religionen, har genom att citera bibelverser i deras klart människovänliga betydelse, försökt att få ortodoxa israeler (eller av religionen starkt påverkade högerväljare) att för skams skull överge sin inhumana inställning till palestinierna. De fann emellertid alltid, att sådana argument inte har den ringaste effekt på dem som följer den klassiska judendomen. De förstår helt enkelt inte, vad som sägs till dem, därför att för dem betyder den bibliska texten något helt annat än för alla andra.
Om en sådan kommunikationsklyfta existerar i Israel, där folk läser hebreiska och lätt kan få korrekt information, om de så önskar, så kan man föreställa sig, hur djupa missuppfattningarna är till exempel bland folk som utbildats i den kristna traditionen. Ju mer en sådan person läser Bibeln, desto mindre kunskap får eller hon om den ortodoxa judendomen.
Denna ser nämligen på Gamla testamentet som en text av oföränderliga heliga formler, vilkas uppläsande är en stor merit, men vilkas innebörd helt och hållet bestäms på annat håll. Och som Humpty Dumpty sade till Alice i Underlandet: Bakom problemet om vem som kan avgöra innebörden av ord står den verkliga frågan: Vem är det som har makten att bestämma?
Utformningen av Talmud Man bör därför klart förstå, att den auktoritativa källan till den klassiska och den nutida ortodoxa judendomens handlingsmönster och den avgörande basen för dess struktur av lagar är Talmud, närmare bestämt den babyloniska Talmud, medan återstoden av den talmudiska litteraturen (inklusive den så kallade palestinska Talmud) fungerar som ett auktoritativt tillägg.
I huvudsak består Talmud av två delar: först Mishnah, en klar och koncis samling lagar, bestående av 6 band, skrivna på hebreiska och redigerade i Palestina omkring år 200. Den andra och större delen kallas Gemarah, en omfångsrik uppteckning av diskussioner om Mishnah. Det föreligger två i stort sett parallella uppsättningar av Gemarah, den ena hopkommen i Mesopotamien, den andra i Palestina efter år 200. Den babyloniska Talmud (det vill säga Mishnah plus den mesopotamiska Gemarah) är mycket mer omfattande och bättre planerad än den palestinska, och den ensam betraktas som auktoritativ. Den palestinska Talmud har en avgjort lägre status som lagauktoritet tillsammans med ett antal sammanställda utdrag, kända som "den talmudiska litteraturen".
Till skillnad från Mishnah är resten av Talmud liksom den talmudiska litteraturen skriven på en blandning av hebreiska och arameiska. Den begränsar sig inte till lagdiskussioner, då en sådan plötsligt kan avbrytas av en berättelse (haggadah) (om rabbiner eller vanligt folk, bibliska figurer, änglar, demoner, trolldom och underverk). Fastän dessa berättande avsnitt varit populära inom judenheten bland vanligt folk, har de inte ansetts vara av så stort värde som de lagbehandlande delarna, inte minst diskussionen av fall, som de skriftl&aum