No hate. No violence
Races? Only one Human race
United We Stand, Divided We Fall
Radio Islam
Know Your enemy!
No time to waste. Act now!
Tomorrow it will be too late

English

Franç.

Deutsch

Arabic

Sven.

Español

Portug.

Italian

Russ.

Bulg.

Croat.

Czech

Dansk

Finn.

Magyar

Neder.

Norsk

Polski

Rom.

Serb.

Slov.

Indon.

Türk.

汉语
Historiens värsta
fartygskatastrofer

Den föga kända historien
om Wilhelm Gustloff, General Steuben och Goya.

 Av John Ries
i översättning till svenska av Anna Erikson.

 Artikeln har tidigare publicerats under rubriken "History´s Greatest Naval Disasters" i The Journal of Historical Review, vol 12, nr 3, hösten 1992.





Begreppet "stor fartygskatastrof" frammanar hos många människor bilden av Titanics undergång. Hon gick till botten i april 1912 efter att ha slagit emot ett isberg, varpå 1503 män, kvinnor och barn miste livet. Andra kommer kanske att tänka på Lusitania som sjönk 7 maj 1915, efter att ha blivit träffad av en tysk ubåtstorped som krävde 1198 liv.(1)
Mindre känd är det öde som mötte den amerikanska packångaren Sultana, som plötsligt exploderade och sjönk i Mississippi nära Memphis 27 april 1865. Uppskattningar av antalet döda sträcker sig från 1450 till 2200. Nästan alla offer var utväxlade krigsfångar på väg hem från Sydstaternas fångläger. En icke allt för gammal artikel i The Washington Times kallade tragedin med Sultana "the most staggering and appalling marine disaster in history."(2)
(När Estonia gick till botten 28 september 1994 tog hon med sig i djupet ungefär 900 människor. - Översättarens anmärkning)
Men även skalan på Sultanas katastrof krymper ihop i jämförelse med de föga kända sänkningarna av Wilhelm Gustloff, General Steuben och Goya - konverterade tyska linjeskepp som var överfulla med flyktingar och skadade soldater, och som sänktes av sovjetiska ubåtar under de sista månaderna av andra världskriget. I vart och ett av dessa olyckor gick fler liv förlorade än när någon av Sultana, Lusitania eller Titanic sjönk.
Okunnighet om och till och med undertryckande av fakta rörande dessa fartygskatastrofer är en del av den okunnighet som generellt råder i USA, när det gäller det stora antalet döda och det fruktansvärda lidande som uthärdades av det tyska folket under andra världskrigets slutskede. Detta hänger samman med att de framryckande sovjetiska styrkorna, som ville ta ut en enastående hämnd på tyskarna, satte igång en av de största folkomflyttningarna i världshistorien.
Det började i mitten av oktober 1944, när röda armén först tog sig in i det tyska Ostpreussen. Sporrade av de hatfyllda uppmaningarna om våld mot tyskarna som den sovjetisk-judiske propagandisten Ilya Ehrenburg spred ut, plundrade och mördade röda arméns soldater de tyskar som hade oturen att falla i deras händer.(3)
En av de första städer som intogs av sovjetsoldaterna var Nemmersdorf i distriktet Gumbinnen i Ostpreussen. Det var bara genom att tyska trupper lyckades återerövra denna stad strax därefter, som världen fick veta hur dessa sovjetsoldater gett sig i kast med att brutalt våldta kvinnor av alla åldrar, samt med att slakta kvinnor , barn och gamla män där. De lyckosamma hade blivit skjutna utan omständigheter. Många klubbades eller hackades ihjäl. Efter att ha blivit våldtagna blev nakna kvinnor uppspikade på dörrar i korsfärstelsepositioner. I ett fall hade en grupp flyktingar blivit krossade under en sovjetisk stridsvagn.(4)
De tyska myndigheterna spillde ingen tid innan de publicerat de skräckinjagande resultaten av den korta sovjetiska ockupationen. Journalister inklusive några från de neutrala länderna Sverige, Schweiz och Spanien, tillkallades snabbt för att rapportera det inträffade. Nyhetsfärska, chockerande scener från Nemmersdorf visades på tyska teatrar för rörliga bilder.
Panikslagna civila försökte nu till varje pris undgå att falla i händerna på de framryckande sovjettrupperna. Som ett resultat av detta strömmade långa kolonner av skräckslagna flyktingar in i städer och byar vid Danzigbukten under de sista månaderna 1944, liksom under början av 1945. De väntade alla desperat på båtar som åtminstone temporärt skulle rädda dem längre västerut.
I ljuset av allt detta beslutades det i Berlin snabbt om att en massevakuering av civila skulle organiseras. Således transporterades från januari 1945 fram till kapitulationen 8 maj 1945 över två miljoner människor - de allra flesta av dem tyska civila - till räddning i väst. Detta andra "Dunkirk", som många gånger om överträffade den brittiska evakueringen 1940, organiserades av konteramiral Konrad Engelhardt under ledning av amiral Karl Dönitz, överbefälhavare för den tyska flottan. Överraskande nog miste bara ungefär 25 000 livet i vad en historiker kallat "historiens största evakueringsoperation". Denna siffra är så mycket mer förvånande i ljuset av det faktum att de återstående spillrorna av tyska flygvapnet var nära på kraftlöst i att slå tillbaka anfall från fientliga jaktplan och ubåtar.(5)
Denna rekordframgång döljer en mänsklig katastrof som nästan är onämnbar på grund av sin fasansfulla karaktär, vilket inkluderar historiens värsta fartygskatastrofer mätt i förlorade människoliv. Det första av de stora tyska evakueringsskeppen som sänktes var Wilhelm Gustloff, som träffades av tre torpeder natten till 30 januari 1945. Det sjönk på 70 minuter och tog med sig till botten minst 5 700 människor, och möjligen så många som 7 000. Endast runt 900 kunde räddas från det underkylda östersjövattnet av konvojfartyg.(6)
På många sätt var Wilhelm Gustloffs öde symboliskt för Tredje rikets öden. Fartyget hade fått sitt namn av Hitler själv för att hedra den nationalsocialistiske partiledaren i Schweiz, som 1936 hade fallit offer för den judiske mördaren David Frankfurter. Året därpå hade linjeskeppet på 25 484 ton blivit döpt av den mördades änka under en utstuderad ceremoni. Wilhelm Gustloff tjänade sedan som det stolta flaggskeppet i "Styrka-genom-glädje"-rörelsen ("Kraft durch Freude"), ett omskrivet och mycket framgångsrikt program som erbjöd billiga lyxsemestrar åt tyska arbetare. Under de två påföljande åren tog Wilhelm Gustloff rutinmässigt tyska turister såväl till fjordarna i Norge som till sandstränderna i Portugal och Italien. Många av de tacksamma passagerarna från arbetarklassen som promenerade utefter skeppets däck hade aldrig förut rest utanför sina kuststäder och -byar.(7)
Ganska snart efter krigsutbrottet målades det stora linjeskeppet om för att användas som sjukhusskepp, men det blev tidigt 1940 istället skickat till Gdynia (Gotenhafen), där det tjänade som flytande högkvarter för 2a ubåtsträningsdivisionen, ett elitförband och den tyska flottans stolthet. Sent i januari 1945, när säkerheten för Dönitz´ ubåtsmän hotades av den sovjetiska frammarschen, blev Wilhelm Gustloff snabbt aktiverad på nytt efter nästan fem års liggande i stillhet. Ursprungligen designad för att erbjuda bekvämlighet åt 1 465 passagerare och 417 besättningsmän, löpte den ut 30 januari överbefolkad med så många som 8 000 människor ombord, och de flesta passagerarna var flyktingar.(8)
Den vältrafikerade konvojrutten som Wilhelm Gustloff gick efter (i sällskap med sitt systerskepp, 23 000-tonnaren Hansan med 3 000 flyktingar ombord) tangerade Stolpebanken utanför Pommerns kust. Även om detta område var välkänt för att vara hemsökt av sovjetubåtar som låg i väntan på överbefolkade konvojer där dessa långsamt tuffade på mot säkrare hamnar i väst, hade det hittills inte inträffat med än några få framgångsrika attacker. Det är rentav så att den sovjetiska "Red Banner" flottan hade misslyckats med att få någon rimlig betydelse under kriget, eftersom den hade ägnat sin mesta tid åt att vara instängd i Finska viken av en mycket effektiv tysk blockad. Även om den sovjetiska ubåtsflottan var världens största, hade den tyska blockaden resulterat i att sovjetiska örlogsstyrkor sänkt långt mycket färre tyska skepp än vad vilken som helst av de övriga allierade stormaktsflottorna lyckats med. Den tyska sjöstridsledningen ansåg att brittiska Royal Air Force, som enbart under januari 1945 sänkt så många som 18 tyska skepp i Östersjön, var ett mycket större hot mot en framgångsrik massevakuering.(9)
Tyskarna hade verkligen liten respekt för den sovjetiska ubåtsflottan. Amiral Engelhardt yttrade i en kommentar efter kriget att tyskarna var tacksamma över att Sovjet bara använde "speed boats" och ubåtar i Östersjön under krigets sista månader. "Förutom Goya, Steuben & Wilhelm Gustloff hade deras ubåtar knappast någon effekt, trots det faktum att de hade så många som 15 stycken opererande i Ötersjön samtidigt," berättar han. Om de blott hade haft tre moderna jagare och en kryssare av Gorki-klassen mellan Pillau och Hela hade vår transportoperation fullständigt stoppats."(10)
Det tyska ubåtskommandot baserat i Gdynia hade inte bara liten respekt för de sovjetiska ubåtarna som hot, det underskattade den potentiella fara som de utgjorde. Det tyska ubåtskommandot hade så stor tilltro till de tyska säkerhetsåtgärderna att de undlät att informera den Gdyniabaserade 9e eskortdivisionen - som var ansvarig för att erbjuda säkerhet åt konvojer som löpte ut i området - om Gustloffs snart förestående avgång.(11)
Bland de tyska ubåtsmännen rådde en känsla av trygghet som gränsade till arrogans. De betraktade Östersjöområdet som föga mer än ett "övningsfält" där färdigheter kunde tränas upp inför det "verkliga" kriget i Nordatlanten mot välförsvarade allierade konvojer. Detta var anledningen till att Wilhelm Gustloff, när det löpte ut 30 januari för första gången på nästan fyra år, bara hade eskort av en enda magert utrustad torpedbåt. (Två andra eskortfartyg hade tvingats stanna kvar i hamn på grund av motorproblem.)
Bristande eskortskydd var inte det enda problemet som tyngde Gustloff när det löpte ut i vatten som fienden hemsökte. Nu när fartyget var överbelastat med så många som 8 000 människor hade det bara livbåtar för 5 060. Dessutom hade maskineriet som sänkte ner livbåtarna i vattnet frusit fast i den stränga kylan, vilket gjorde livbåtarna praktiskt taget värdelösa. Och även om varje passagerare hade en flytväst hade temperaturen i Östersjön sjunkit till under fryspunkten. Ingen kunde överleva länge i det iskalla vattnet.(12)
Som om dessa katastrofingredienser inte var nog, tillkom ännu ett missöde när de sovjetiska torpederna slutligen träffade det olycksaliga linjeskeppet. Dess befäl sände inte ut den formenliga SOS-signalen på den närbelägna 9e eskortdivisionens frekvens, utan på en annan våglängd. Värdefull tid gick förlorad, vilket ledde till döden för många som annars hade kunnat bli räddade.(13)
* * * * *
Elva dagar senare, kort efter midnatt 10 februari, sjönk General Steuben med 3 500 människor, vilket gjorde detta till historiens tredje värsta sjökatastrof. Samma sovjetiska ubåt som hade attackerat Gustloff - och på nästan samma plats - sänkte Steuben med två torpeder. Nedtyngd av så många som 5 000 sårade soldater och flyktingar sjönk det ombyggda passagerarfartyget på bara sju minuter.(14)
Byggd 1922, ägd och driven av nordtyska Lloyd, hade det luxuösa linjeskeppet på 17 500 ton fått namn efter den preussiske generalen som erbjöd ovärderlig hjälp i att träna den revolterande armén av amerikanska kolonister under deras kamp för frihet. När det sjönk tjänstgjorde Steuben som transportskepp för sårade soldater.(15)
Även om sjukhusskepp internationellt erkänns som fredade från militära anfall i krigstid, betraktade den sovjetiska regeringen kategoriskt tyska sjukhusskepp som legitima mål. I en officiell not framförd i juli 1941 avslog den sovjetiska regeringen bryskt en tysk förfrågan om att man borde följa internationell lag angående sjukhusskeppens immunitet: ". . . Den sovjetiska regeringen påpekar att den inte kommer att erkänna och respektera tyska sjukhusskepp enligt Haguekonventionen." Således sänkte sovjetiska plan och ubåtar fyra av de 13 tyska sjukhusskepp som delegerades till denna evakueringsoperation, och åtta av 21 tyska transportskepp som användes för att transportera sårade soldater.(16)
* * * * *
Sänkningen av Goya 16 april 1945, bara tre veckor innan krigets slut i Europa, är erkänd som den nästan helt säkert största fartygskatastrofen - räknat i döda - för all tid.(17)
När transportskeppet på 5 230 ton löpte ut från Hela nära Danzig (Gdansk) med sin mänskliga last på ungefär 7 000 flyktingar och sårade soldater, hade sovjetarmén faktiskt påbörjat slutstriden om själva Berlin. Danzigbukten, med undantag för den smala Hela-halvön hade praktiskt taget blivit en sovjetisk insjö. Trots de skoningslösa slag som fick ner Tyskland på sina knän, fortsatte kvarlevorna av dess en gång så mäktiga militärmakt med att evakuera civila flyktingar västerut. Under nästan konstant eld från sovjetiskt artilleri, skepp och flygplan var tyska myndigheter ändå kapabla till att evakuera 264 887 människor till relativ säkerhet under april månad 1945.(18)
Tyska hamnar i västra Östersjön var nu så överfyllda med transporterande skepp och med folk, så att den redan illa skadade Goya satte kurs mot Köpenhamn när den lyfte ankar tillsammans med fem andra skepp inför sin sista resa. När konvojen tog sig fram längs den förrädiska Stolpebanken upptäcktes den av kapten Konovalov, befälhavare för den minläggande ubåten L-3. Ansedd som den mest framgångsrika ubåten i hela sovjetflottan hade L-3 hedrats för att med minering ha sänkt fyra skepp 1941, sex 1942 och tre 1943 (inklusive ubåt U-416).(19)
Exakt fyra minuter innan midnatt avfyrade L-3 två torpeder mot Goya, som träffades av dem midskepps och föröver. Nästan omedelbart bröts skeppet i tu medan dess master brakade ner över passagerarna som mer än fyllde upp däcket. Innan någon hann fly från de undre däcken, hade det inrusande vattnet raskt dränkt de ångestfyllda skriken från flyktingarna som befann sig där. Fartyget sjönk på bara fyra minuter och 7 000 mötte döden. Det fanns bara 183 överlevande.(20)
"Den speciella tragedin med Goya," har den amerikanske historikern Alfred de Zayas påpekat, "var att den inträffade så nära krigets slut, när den tyska kapitulationen var inom räckhåll." Dessa dödsoffer kunde ändå inte påskynda krigets slut på något sätt. "Vid en tidpunkt då Sovjet redan påbörjat fördrivandet av tyskarna från hela Östersjöregionen, varför sända så många tusen flyktingar till havets botten?" frågar han retoriskt.(21)
I Tyskland lade folk knappast märke till förlusten av Goya, eftersom man hade vant sig vid att liknande katastrofer inträffade dagligen. Ändå omnämndes den i Führerns Sjökonferens 18 april, den sista konferensen som blivit arkiverad. Den är skriven med ett språk som kännetecknade den kalla professionalism som kännetecknat det tyska marinöverbefälet under hela evakueringsperioden:(22)
"I samband med förlusten av flera hundra personer i sänkandet av ångaren Goya, poängterar flottans överbefälhavare att de mänskliga förlusterna i transporterandet i de östra areorna ända fram tills nu har varit extremt små, det vill säga 0,49%. Dessa olyckliga förluster tycks vara väldigt stora varje gång ett skepp sänks, och det är lätt att då glömma ett stort antal skepp med många sårade och flyktingar som tryggt nått hamn."
Även om de förlustsiffror som presenterades här innebär en underskattning var massevakueringen ändå en överväldigande framgång. Under fruktansvärda förhållanden lyckades den tyska örlogsflottan tillsammans med handelsflottan rädda hundratusentals civila från hemska missförhållanden och nästan säker död i händerna på Sovjetväldet.
* * * * *
Trots att de är mycket lite kända förblir sänkningen av Wilhelm Gustloff och Goya - med ett summerat antal döda på över 12 000 - de största fartygskatastroferna för all tid. Det medvetna och onödiga dödandet av tusentals oskyldiga civila flyktingar och hjälplösa sårade ombord på Gustloff, Steuben och Goya - liksom på många andra mindre och föga kända fartyg - är tveklöst ett av de stora nidningsdåden hörande till andra världskriget.



Noter
(1) Dessa siffror har tagits från The World Almanac and Book of Facts, 1987-upplagan (New York: 1986), s754.; I maj 1941 sjönk slagskeppet Bismarck med nästan 3 000 man. Se: Alfred de Zayas, Nemesis at Potsdam (University of Nebraska Press, 1989), s75.
(2) The World Almanac and Book of Facts, 1987-upplagan s754.; "Union Survivor Recalls Loss of Sultana with 2 200 Aboard," The Washington Times, 16 maj 1992.
(3) Alfred de Zayas, Nemesis at Potsdam (University of Nebraska Press), 1989, ss61-66, & s201.
(4) A de Zayas, Nemesis, ss61-65.
(5) Karl Dönitz, Memoirs: Ten Years and Twenty Days, (Annapolis: Naval Institute Press, 1990), s465.; C. Dobson, etc., The Cruelest Night (Boston: 1979), ss67-71, & ss187-188.; A de Zayas, Nemesis, s74.
(6) Uppskattningar varierar angående hur många som var ombord på Wilhelm Gustloff natten till 30 januari 1945, likaväl som de varierar angående hur många som gick under. Enligt en tysk handbok fanns det 4 974 flyktingar och 1 626 i den militära servicepersonalen ombord. Av denna summa på 6 600 kunde endast 900 räddas medan 5 700 gick under. Källa: W: Schütz, redaktör., Lexikon: Deutche Geschichte im 20. Jahrhundert (Rosenheim: DVG, 1990), s497.
Ett engelskspråkigt arbete på 223 sidor om sänkningen av Gustloff rapporterar att det utöver de 6 050 människorna (inklusive 4 424 flyktingar) som officiellt befann sig ombord även fanns med ytterligare 2 000 desperata flyktingar som hastigt släppts ombord från små båtar medan fartyget lämnade hamnen. Detta skulle ha inneburit att 8 000 människor befann sig ombord på Gustloff när det sjönk. Av detta antal räddades 964 från det iskalla vattnet, av vilka några dog senare. "Det är därför sannolikt att minst 7 000 människor gick under." Källa: Christoffer Dobson, John Miller och Thomas Payne, The Cruelest Night: Germany´s Dunkirk and the Sinking of the Wilhelm Gustloff (Boston: Little Brown, 1979), ss83-84 & ss140-141.
(7) C. Dobson, etc., The Cruelest Night (1979), ss29-32.; W: Schütz, redaktör., Lexikon (1990), s497.
(8) C. Dobson, etc., The Cruelest Night (1979), ss32-33 & ss50-57.; W: Schütz, redaktör., Lexikon (1990), s497.
(9) C. Dobson, etc., Cruelest Night (1979), ss34, 35, 52, 65, 68.
(10) Fritz Brustat-Naval, Unternehmen Rettung (Hereford: Koehelers Verlagsgesellschaft, 1970), s147.
(11) Cajus Bekker, La Ultima Odisea: Danzig 1945 (Barcelona: Bruguera, pb., 1976), ss243-247. Detta är en spanskspråkig utgåva av Flucht übers Meer (Oldenburg: G. Stalling, 1976).; C. Dobson, etc., Cruelest Night, ss75-77.
(12) C. Dobson, etc., Cruelest Night, ss83-85.; C. Bekker, La Ultima Odisea (Barcelona: 1976), ss246-250.
(13) C Bekker, La Ultima Odisea (Flücht übers Meer), s249.
(14) C. Dobson, etc., Cruelest Night, ss153-156.; F. Brustat-Naval, Unternehmen Rettung, ss48-49.; A. de Zayas, Nemesis, ss75-76.
(15) C. Dobson, Cruelest Night, ss150-151.
(16) A. de Zayas, The Wehrmacht War Crimes Bureau, 1939-1945 (University of Nebraska Press, 1990), s261.; A. de Zayas, Nemesis, s76.
(17) A. de Zayas, Nemesis at Potsdam, s75. W. Schütz, redaktör., Lexikon(1990), s154
(18) C. Dobson, Cruelest Night, s163 & ss165-169.
(19) C. Dobson, Cruelest Night, ss166-167.
(20) C. Dobson, etc., Cruelest Night, ss167-168; W. Schütz, redaktör., Lexikon, s154.; F. Brustat-Naval, Unternehmen Rettung, s146.
(21) A. de Zayas, Nemesis at Potsdam, s75.
(22) C. Dobson, etc., Cruelest Night, s168-169.


"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak. [...] Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande Stockholms Judiska Församling, Judisk Krönika, nr.4-5/1988.


Palestine banner
Viva Palestina!

Senaste upplagt


Islamofobi och sionism

En tom säck kan inte stå
Revisionistisk bok av Lars Adelskogh

De svenska judarna och Israel
- citaten från ledande judar säger allt!

Foton 

Pravdas intervju med Ahmed Rami     


Talmud unmasked
Talmud: en sionistisk operationsmanual


Israelobbyn och Förenta Staternas utrikespolitik
Av John J. Mearsheimer & Stephen M. Walt

Jan Myrdal intervjuas av Hizbollahs tidning

Mein Kampf
Av Adolf Hitler

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land."

- David Ben-Gurion, Israels första premiärminister


Det judiska Bonnierimperiet
- verktyg i Israels tjänst


Elie Wiesel: falskt vittne
Av Robert Faurisson


"Expo" - instrument i sionismens tjänst

Vad är sionism? - intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson















Israels Nätverk i Sverige
Verket som avslöjar namnen på Israelmaffian och deras positioner i Sveriges maktcentra

Revisionismens segrar
Av Robert Faurisson

The Jewish hand behind Internet The Jews behind Google, Facebook, Wikipedia, Yahoo!, MySpace, eBay...

Sverigedemokraterna - i Israels sold - Bröderna Ekeroth, Bieler, Frick


Ahmed Rami intervjuar tyske general Remer i AL SHAAB 


Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?
Av Ibrahim Alloush

The Founding Myths of Modern Israel
Garaudy: "Den israeliska statens grundläggande myter"


Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Reel Bad Arabs - Revealing the racist Jewish Hollywood propaganda

Alliansen Sydafrika - Israel

Leuchter-rapporten - Den första kemiska undersökningen av "gaskamrarna"

Israel Shahak: Jewish History, Jewish Religion
Shahak: "Judisk historia"


Varför behövs en islamisk revolution? - Av Ahmed Rami

Sions Vises Protokoll

Videos - viktig samling

Samlade citat om sionismen, judendomen, Radio Islam, etc

Förbjud det judiska Gamla Testamentet!
Av Ahmed Rami

Karikatyrer 

Aktivism! - Förena er i kampen!


Down with Zio-Apartheid
 Stop Jewish Apartheid!