No hate. No violence
Races? Only one Human race
United We Stand, Divided We Fall
Radio Islam
Know Your enemy!
No time to waste. Act now!
Tomorrow it will be too late

English

Franç.

Deutsch

Arabic

Sven.

Español

Portug.

Italian

Russ.

Bulg.

Croat.

Czech

Dansk

Finn.

Magyar

Neder.

Norsk

Polski

Rom.

Serb.

Slov.

Indon.

Türk.

汉语
Judarnas etniska rensning av Palestina: förhistoria och tidigaste skeden


Författaren Lars Adelskogh om den etniska rensningen av Palestina



Av de sionistiska judarnas alla brott mot palestinierna var det intet som förövades i en sådan massiv omfattning som fördrivandet av det palestinska folkets flertal från dess hem, städer och byar. En hel befolkning slets upp med rötterna genom tvångsfördrivning såsom ett led in en genomtänkt plan. När det brittiska mandatet för Palestina gick mot sitt slut 1947-1948 levde drygt 1 300 000 palestinier – muslimer och kristna – i sitt land. När judarna genomfört första fasen i sin plan att etniskt rensa Palestina, hade de fördrivit närmare 800 000 palestinier från deras städer och byar. 11 palestinska städer tömdes på sina icke-judiska invånare, hela kvarter jämnades med marken. 531 palestinska byar tömdes på folk, varefter husen sprängdes, byarna utplånades.

Judarnas etniska rensning av Palestina, som inleddes i november 1947 och vars första fas avslutades 1949, har i själva verket aldrig upphört. I samband med sexdagarskriget 1967 fördrev judarna ytterligare c:a en kvarts miljon palestinier från Västbanken. Än i dag fortsätter judarna sina brott mot palestinierna i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. I Östra Jerusalem har vräkandet av palestinska familjer från deras hem antagit en systematisk karaktär. På Västbanken utbreder sig ständigt nya judiska bosättningar och utposter: nu finns där 172 bosättningar och 101 utposter. För dessa har judarna stulit den bästa jorden och de bästa vattentillgångarna. Staten Israel har förbundit dessa bosättningar med ett nät av utmärkta vägar, som palestinierna inte får använda. Judarna har rövat 40 procent av Västbanken och förvandlat det till förbjudet område för icke-judar. Av hela sitt land, det historiska Palestina, har palestinierna fått behålla endast 12 procent. De 88 procenten har judarna tagit.

Antag att sionistjudarna i stället hade fått för sig att de egentligen ville ha Sverige till sitt ”nationalhem”. 12 procent av Sverige är till exempel Jämtland, Härjedalen och Medelpad. Något motsvarande dessa tre landskap vore vad vi svenskar i dag hade haft kvar av vårt land, om det varit vi och inte palestinierna, som råkat ut för de sionistiska judarna och deras onda planer.

Denna artikel handlar om förhistorien till och de tidigaste skedena av judarnas etniska rensning av Palestina. Den är begränsad i tiden fram till april 1948. Det är särskilt viktigt att framhålla just denna period, eftersom sionisterna i sin lögnpropaganda hävdar att det inte rörde sig om någon fördrivning av palestinierna, utan att dessa flydde som en olycklig följd av Israels ”självständighetskrig”, som utbröt den 15 maj 1948. I själva verket är det lätt att visa att de judiska ledarna i Palestina smidde planer på denna etniska rensning långt tidigare och att dessa planer konkretiserades till order som utgick till deras militära förband åtminstone två månader före maj 1948. Tidiga aktioner mot palestinska byar och städer genomfördes redan i november och december 1947. Under denna tidigaste period, från november 1947 till den 15 maj 1948, lyckades judarna fördriva icke mindre än en kvarts miljon palestinier.

Något om sionismens tidiga historia

Sionismen uppstod på 1880-talet i Ryska riket strax efter mordet på tsar Alexander II år 1881 och den intensifiering av konflikten mellan judar och icke-judar som märktes därefter. I början gick de ledande sionisternas åsikter isär om var någonstans i världen judarna skulle upprätta sin egen stat, och i synnerhet Theodor Herzl var inte inställd enbart på Palestina. Efter Herzls död år 1904 var emellertid Palestina det enda och fasta målet för den sionistiska rörelsen.

Sionismen kan definieras som den mer eller mindre helt sekulariserade avarten av judendom. Att kalla den för den nationalistiska avarten av judendom är vilseledande, eftersom judendomen aldrig varit skild från nationalism, därtill en rasligt grundad sådan. I själva verket är det nationalistiska och rasliga inslaget i judendomen viktigare än det religiösa. Detta visar sig bland annat däri att det går utmärkt att vara jude och inte bry sig om religionen, inte gå i synagogan, medan däremot de fåtaliga judar, som avvisar den judiska nationalismen och dess produkt Israel, stöts ut ur gemenskapen, kallas ”antisemiter” och förföljs.

Eller som den sionistiske tjänstemannen Gerhard Holdheim formulerade saken år 1930: ”Det sionistiska programmet innefattar uppfattningen om en enhetlig, odelbar judenhet på nationell grund. Judenhetens kriterium är således inte en bekännelse till en religion utan den alltomfattande känslan av att tillhöra en rasgemenskap, som sammanhålls genom blodets och historiens band och som är bestämd att behålla den nationella egenarten.”

De första sionistiska inkräktarna i Palestina anlände år 1882. De betraktade inte landet som redan upptaget utan som ”tomt”. De såg palestinierna som icke fullt mänskliga, ungefär som en bonde ser på stenblock i åkern eller en stadsplanerare på äldre, förfallna hus – hinder i den fysiska miljön vilka måste undanröjas för att en verkligt mänsklig tillvaro skall möjliggöras.

Detta synes sammanhänga med den i judarnas Talmud djupt liggande uppfattningen att endast judar är fullt mänskliga:

”Icke-judens egendom är lik en ödemark, är liksom herrelöst gods. Den jude som först bemäktigar sig den, äger den.” (Talmudtraktaten Baba Bathra, fol. 54 b) ”Detta är fullkomligt rättvist,” säger rabbi Albo, ”eftersom Gud har givit judarna makten över alla andra nationers egendom och liv.” (Sepher ha-Ikarim III, 25)

Fram till den brittiska ockupationen av Palestina år 1918 var sionismen en förening av nationalism och kolonialism: nationalismen var ideologin och kolonialismen praktiken. Judar­na utgjorde inte mer än fem procent av landets befolkning. De levde i kolonier och påverkade knappt palestinierna, märktes nästan inte av dessa. Faran för att judarna skulle taga över hela landet stod emellertid klar för några palestinska ledare redan före första världskriget.

Till exempel varnade den palestinske ledamoten av det ottomanska parlamentet Said al-Husaini den 6 maj 1911: ”Judarna avser att i området skapa en stat som skall innefatta Palestina, Syrien och Irak.”

Kristna protestantiska missionssällskap och europeiska staters regeringar tävlade om att försöka få till stånd ett ”kristet” Palestina, som de skulle rycka loss från det av muslimer behärskade ottomanska imperiet. Ett tillfälle syntes yppa sig, sedan turkarna besegrats i första världskriget. Det var ju i krigets slutskede, i november 1917, som den brittiske utrikes­ministern Lord Arthur Balfour lovade de brittiska sionisternas ledare lord Rothschild ett ”judiskt nationalhem” i Palestina. Premiärminister Lloyd George var ännu mer engagerad i den sionistiska saken på grund av sin kristna tro och djupa misstro och förakt mot ”araberna” och ”muhammedanerna”, som han kallade palestinierna.

Också många marxistiska ledare hyllade sionismen, såg den som en strävan att föra den socialistiska revolutionen vidare till vad man uppfattade som den efterblivna arabvärlden. Emellertid var socialismen enbart en skyddsfärg målad ovanpå sionismens grundfärg: den judiska rasligt grundade nationalismen. Detta visade sig däri att när sionismen år 1947-1948 övergick i det aktiva skedet av rensa Palestina från icke-judar, var det arbetarrörelsen inom sionismen, Mapai-partiet och dess ledare David Ben-Gurion, som gick i spetsen.

Sionismens plan att göra Palestina till ett ”judiskt nationalhem” är oupplösligt förbunden med planen att fördriva den icke-judiska ursprungsbefolkningen. Några citat av tidiga sionistiska ledare får belysa detta.

Sionismens grundare Theodor Herzl skrev i sin dagbok år 1895: ”Vi ska försöka driva bort den fattiga befolkningen över gränsen omärkligt och skapa arbete för den i genomgångs­länderna men neka den varje slags arbete i vårt eget land.”

År 1897 hölls i schweiziska Basel den första sionistiska kongressen. Denna bildade Sionistiska världsorganisationen (WZO) och uppmanade till inrättandet av ”ett hem för det judiska folket i Palestina”. Att inrättandet av detta ”judiska nationalhem” innebar att ursprungsbefolkningen skulle fördrivas klargjorde samtidigt den socialistiska sionismens grundare Nahman Syrkin i en broschyr: Palestina ”måste utrymmas för judarna”.

År 1901 bildades Judiska nationalfonden (JNF). Dess ändamål var att förvärva mark i Palestina för Sionistiska världsorganisationens räkning. Denna mark skulle brukas enbart av judar. Judiska nationalfonden finns kvar än i dag. I själva verket är 92 procent av det nutida Israels mark statlig egendom, som förvaltas av Israels markmyndighet enligt de bestämmelser Judiska nationalfonden utfärdat. Enligt dessa bestämmelser är det förbjudet för icke-judar att bo, arbeta eller starta företag på denna mark.

År 1905 förklarade den amerikanske juden och sionistiske aktivisten Israel Zangwill att judarna måste driva ut araberna eller annars ”brottas med problemet med en stor främmande befolkning”.

År 1917 skrev den sionistiske teoretikern Leo Motzkin: ”Vår tanke är att koloniseringen av Palestina måste gå i två riktningar: Judisk bosättning i Eretz Israel och omflyttning av araberna i Eretz Israel till områden utanför landet. Omflyttningen av så många araber förefaller vid en första anblick ekonomiskt oacceptabel men är likväl praktiskt genomförbar. Det behövs inte så mycket pengar för att flytta en palestinsk by till ett annat land.”

Tidiga förberedelser för den etniska rensningen

I slutet av 1920-talet var det uppenbart för många bedömare att sionismen hade en potential för våld. Fram till 1928 hade britterna behandlat Palestina icke som en koloni utan som en egen stat inom den brittiska inflytelsesfären, en stat vars invånare i sinom tid skulle få självstyre på demokratisk grund. I andra arabländer inom den brittiska inflytelsesfären tillämpades principen att olika folkgrupper skulle ha politiskt inflytande i enlighet med sin procentuella storlek. För Palestina däremot gjorde britterna ett utmanande undantag: där ville de ge judarna och palestinierna lika stort inflytande, trots att judarna enligt 1922 års folkräkning utgjorde endast 11 procent av befolkningen.

Britterna tillämpade alltså inte demokratiska principer gentemot palestinierna, utan judeokratiska principer. Det är nödvändigt att minnas att västvärldens ledare sedan dess alltid gjort så: alltid tillämpat principen ”judeokratin trumfar demokratin”.

När de palestinska ledarna sedan förklarade sig villiga att frångå sina demokratiska rättigheter och omfatta principen om att dela halva makten med den lilla gruppen judar, visade sig britterna inte beredda att ens medge detta utan i stället gynna judarna, vilka skulle få majoritet i Palestinas lagstiftande församling och vara förbundna med de ledamöter som den brittiska administrationen utsåg.

Därmed var måttet rågat, och palestinierna reste sig till uppror år 1929. Efter att upproret slagits ned, syntes labourregeringen i London benägen att efterkomma de palestinska kraven. Men judelobbyn lyckades snart få brittiska regeringen tillbaka på det sionistiska spåret igen. Därmed blev en ny palestinsk folkresning oundviklig. Den bröt ut 1936 och utkämpades med en sådan beslutsamhet att det tvingade britterna att stationera en större militär styrka i Palestina än vad de hade i hela Indien. Först efter tre års brutal och hänsynslös krigföring mot de palestinska byborna lyckades britterna slå ner upproret. Britterna dödade många av de aktiva palestinierna, och ledare som överlevat striderna förvisades av britterna från deras eget land. Efteråt upplöste britterna de kvarvarande palestinska militära förbanden.

Genom att döda eller landsförvisa palestinska frihetskämpar och genom att upplösa deras militära förband gjorde britterna palestinierna försvarslösa inför det kommande judiska militära över­tagandet av deras land.

År 1920 hade judarna bildat sin egen armé, Haganah. Under det andra palestinska upproret lät den brittiska militärledningen förband ur denna armé deltaga tillsammans med de brittiska styrkorna i striderna mot palestinierna. Orde Charles Wingate hette en brittisk officer, som genom sin religiösa övertygelse var brinnande sionist. Han utbildade Haganah-förband och ledde dem i anfall på försvarslösa palestinska byar eller som han sade ”smutsiga araber”.

Haganah förvärvade också användbar militär erfarenhet genom att många av dess medlemmar deltog i andra världskriget på britternas sida. Judarnas viktigaste redskap för den etniska rensningen och övertagandet av Palestina var vid denna tid emellertid inte Haganah utan Judiska nationalfonden. Den hade bildats av femte sionist­kongressen år 1901. Dess första uppgift var att köpa palestinsk mark för judiska bosättares räkning.

Palestina var ett traditionellt bondesamhälle. Markägarna hade ofta stora jordinnehav och kunde därför i sådana fall inte själva bruka all jorden utan arrenderade ut den. När jorden bytte ägare, blev samma arrendatorer kvar, eftersom också den nye ägaren behövde dem.

Med judarna blev det emellertid annorlunda. En av de viktigaste ledarna inom JNF var Josef Weitz, chefen för bosättningsavdelningen. Hans främsta mål var att vräka palestinska arrenda­torer, som bodde kvar på och brukade jord, som JNF köpt av frånvarande markägare.

Marxister har försökt att beskriva sionismen som en avart av kolonialism. Detta är emellertid långt ifrån sanningen. Kolonialism handlar inte om att fördriva ursprungs­befolk­ningen utan om att utnyttja den. Sionismen strävade emellertid från första början att bygga upp en ren judisk ekonomi, ren i raslig bemärkelse. Judiska jordbrukare, fruktodlare, hant­verkare, arbetare osv. skulle göra sina palestinska motsvarigheter överflödiga, och allt eftersom de blev överflödiga skulle de fördrivas ur landet.

Frågan kvarstår om man kan förstå sionismen eller några judiska rörelser över huvud taget genom att jämställa dem med icke-judiska liknande. Man får ju inte glömma vad förintelse­religionens över­ste­präst Elie Wiesel sagt: ”Vi är annorlunda i allt. Judarna är ontologiskt undantags­mässiga.”

Byregistren

Emellertid förblev verkan av sionisternas lagliga markförvärv begränsad. Vid mandat­periodens slut år 1948 var mindre än 6 procent av Palestinas mark i judars lagliga ägo. Detta insåg sionisterna givetvis långt innan. Därför planerade man långsiktigt för ett olagligt och våldsamt övertagande av palestiniernas mark. Ett viktigt redskap för detta var byregistren.

Under flera års tid studerade en skara tjänstemän från JNF alla de 1200 palestinska byarna. Man fotograferade, också från luften, ritade kartor, skickade arabisktalande agenter till byarna, där de utnyttjade den traditionella arabiska gästfriheten och besökte ledande by­bor i deras hem och pumpade dem på all tänkbar information.

I slutet av 1930-talet var byregistren nästan fullständiga. Exakta uppgifter om varje bys läge, tillgång till vägar, den odlade jordens kvalitet, vattenkällor, huvudnäringar, socio-politiska sammansättning, religionsförhållanden, mukhtarernas (de i byn ledande männens) namn, förhållande till andra byar, de vapenföra männens åldersfördelning. Särskilt viktiga var uppgifter om bybornas grad av fientlighet mot det sionistiska projektet, det vill säga i vad mån de deltagit i 1936-1939 års uppror.

Mot slutet av mandatperioden blev uppgiftsamlandet allt mer militärt inriktat. Man gjorde upp listor med uppgifter om alla palestinier som deltagit i upproret och vilka familjer som förlorat en anhörig i striderna. Särskilt noga uppmärksammade man dem som påstods ha dödat judar. De sistnämnda uppgifterna använde judarna sedan vid den etniska rensningen 1947-1948 när de genomförde massmord i de palestinska byarna.

Judarna inrättade rentav en arabisk träningsby, där judiska agenter gick omkring i arabisk dräkt, talade arabiska och uppförde sig på sätt som de ansåg vara typiskt arabiskt. Det var liksom en föregångare till kalla krigets spionbyar, där ryska och amerikanska agenter fick träna sig på att uppföra sig rätt i motståndarens samhälle.

Byregistren uppdaterades till sist 1947 med listor över alla ”efterlysta personer”. För att betecknas som efterlyst räckte det med att personen ifråga var medlem av den palestinska nationella rörelsen, deltagit i aktioner mot britterna eller judarna eller hade förbindelse med al-Hajj Amin al-Husseini, den landsflyktige palestinske ledaren. När den etniska rensningen sedan genomfördes, greps och dödades sådana personer genast efter att judiska styrkor intagit byarna.

Det var totalt ungefär 2 procent av de 1200 palestinska byarnas invånare som på detta sätt kom att räknas till ”de efterlysta”, eller 30 personer av en by med 1500 invånare. För hela den del av den palestinska befolkningen som fördrevs 1947-1948, alltså mellan 750 000 och 800 000 människor, rörde det sig alltså om c:a 15 000 palestinier judarna på detta sätt planerade att mörda och sedan även i stor utsträckning faktiskt mördade vid sidan av det urskillningslösa dödandet i samband med att byarna tömdes på sina invånare.

Yigael Yadin uppgav senare att det var denna detaljerade kunskap om varje enskild by, som ledde till det judiska militärkommandots slutsats i november 1947 att palestinierna inte hade någon som kunde organisera deras motstånd. För judarna var britterna det enda problemet. Om det inte vore för britterna, hade de kunnat kväsa det arabiska motståndet mot FNs del­nings­plan på en månad, som en av dem skröt senare.

David Ben-Gurions uttalanden om nödvändigheten att fördriva palestinierna

Att sionistjudarnas avsikt var att helt fördriva palestinierna, framgår även av uttalanden deras främste ledare Ben-Gurion gjorde vid flera tillfällen. David Ben-Gurion, född som David Grün i Płońsk 1886 i Ryska riket (Polen), anlände 1904 till Palestina, var 1949-1954 och 1955-1963 Israels premiärminister. Ben-Gurion började som fackföreningsledare men intog snart den ledande rollen för judarna i Palestina genom den den fullständiga kontroll han utövade över den judiska militären och säkerhets­tjänsten i Palestina. Han var icke endast arbetarpartiet Mapais ledare utan från 1935 till 1948 även ordförande för Judiska byrån för Palestina och alltså den ledande sionisten i Palestina.

Det högsta organet inom Mapai, som vid denna tid var det ledande politiska partiet hos judarna i Palestina, höll den 29 juli till den 7 augusti 1937 i Zürich en kongress för sina anhängare i Palestina och andra länder. Vid denna kongress blev palestiniernas fördrivning, med ett förskönande ord kallad ”överföring”, Mapais officiella politik, som därefter de flesta av partiets högsta ledare planerade och stödde och ingen av dem motsatte sig på moraliska grunder.

Att fördrivning och överföring betydde ett och detsamma, framgår av David Ben-Gurions privata anmärkningar i ett brev han skrev samma år, 1937, till sin son. I detta brev skrev han detta om vad som skulle hända, när den judiska staten i framtiden upprättades: ”Vi kommer att fördriva araberna och taga deras plats.”

År 1942 framlade David Ben-Gurion vid ett sionistmöte på Hotel Biltmore i Förenta staterna sin plan om judiskt herravälde över hela mandat-Palestina. Från och med nu låg judarnas fokus på att driva ut britterna ur Palestina. Medlet blev en omfattande judisk terror med bland annat upprörande sprängdåd såsom det mot King David Hotel den 22 juli 1946, då 91 människor dödades och 46 skadades. Det var för övrigt på 65-årsdagen av detta terrorangrepp, som den prosionistiske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik förövade sina illdåd.

Den 4 april 1946 sade Ben-Gurion till en delegation från hans parti: ”Vi skall gå in i de tömda byarna och bosätta oss i dem.” Den 19 december 1947 skrev David Ben-Gurion: ”Vid varje anfall bör ett avgörande slag riktas, så att hem förstörs och befolkningen fördrivs.” Den 2 november 1947, knappt en månad före antagandet av FN-resolution nr 181, sade Ben-Gurion inför Judiska byråns exekutivkommitté: ”Palestinierna inom den judiska staten skulle kunna bli en femte kolonn, och om så sker, kan man antingen gripa dem en masse eller fördriva dem. Det är bäst att fördriva dem.” Efter Israels självständighetsdeklaration den 14 maj 1948 fullgjorde Ben-Gurion den onda avsikten att fördriva palestinierna med orden: ”Vi måste göra allt i vår makt för att förvissa oss om att de aldrig återvänder.”

Palestinas delning

Att dela Palestina var från början ett brittiskt påhitt. År 1937 blev det också sionisternas officiella ståndpunkt. I hemlighet hade de helt andra planer, vilket bland annat framgår av vad David Ben-Gurion samma år skrev i ett brev till sin son: ”Araberna måste bort, men man behöver ett lämpligt tillfälle för att låta det hända, såsom krig.”

Att säga att Palestina hade en ”blandad befolkning” är vilseledande. Också efter flera årtionden av judisk invandring hade landet en mycket tydlig icke-judisk majoritet: när mandatet upphörde 69 procent eller 1 356 000, medan judarna uppgick till endast 31 procent eller 609 000, alltså inte ens en tredjedel. Judarnas lagliga äganderätt till Palestinas mark var ännu mindre, icke ens 6 procent (5,8 %).

När britterna i februari 1947 beslöt att lämna Palestina, överlämnade de landets öde till Förenta Nationerna, som i sin tur överlämnade det till en kommitté, UNSCOP. Denna var blott en av dessa inkompetena kommitteer, som skulle kanta FNs tragikomiska väg under de drygt 65 år organisationen existerat. Ingen av UNSCOPs medlemmar hade någon kunskap om Palestina eller någon förståelse av judendomens och sionismens väsen. UNSCOP förordade delning, alldeles som britterna och judarna. Palestina skulle delas i två stater, som skulle vara förbundna i ett slags federation. Jerusalem skulle få en särskild status som ett corpus separatum under internationellt styre administrerat av FN. Båda staterna förväntades hålla sig till liberala demo­kratiska principer. Den 29 november 1947 antogs denna plan av general­försam­lingen såsom resolution 181.

Enligt det förslag som FN lade fram i november 1947 skulle Palestina delas i tre delar. 42 procent av landet skulle tillfalla 818 000 palestinier, vilka där skulle få upprätta en stat som hyste 10 000 judar. Den tänkta judiska staten skulle däremot omfatta nästan 56 procent och hysa 499 000 judar tillsammans med 438 000 palestinier. Den tredje delen skulle utgöras av Jerusalem med 200 000 invånare, c:a hälften judar och hälften palestinier. Judar: 609 000 (31 %). Palestinier: 1 356 000 (69 %).

Det var en grov orättvisa Förenta Nationerna förövade mot palestinierna: att ge bort mer än hälften av deras land till judarna, som utgjorde mindre än en tredjedel av befolkningen, dessutom till allra största delen bestod av nyanlända invandrare.

Dessutom var den nära nog etniska jämvikt, som skulle råda i den av FN planerade judiska staten – 60 procent judar och 40 procent palestinier – sådan att den aldrig skulle accepteras av det judiska ledarskapet, utan skulle ha förkastats av detta. I stället var denna etniska jämvikt ett säkert recept för etnisk rensning. Ben-Gurion hade ju själv sagt, i ett tal han höll för Mapais ledande medlemmar den 3 december 1947: ”Det finns 40 procent icke-judar i de områden som avsetts för den judiska staten. Denna sammansättning är inte en fast grund för en judisk stat. Och vi måste möta denna nya verklighet med all dess stränghet och bestämdhet.  En dylik demografisk balans äventyrar vår förmåga att bibehålla judisk suveränitet … Endast en stat med åtminstone 80 procent judar är en livskraftig och stabil stat.”

Om FN beslutat att ge judarna det territorium de bosatt sig på i Palestina, hade dessa inte fått mer än 10 procent av landet. Men FN anslöt sig helt till judarnas nationalistiska krav och sökte dessutom gottgöra dem för den s.k. Förintelsen.

Palestinas inhemska befolkning vägrade, liksom alla andra inhemska befolkningar i Arab­världen, Afrika och Asien, att dela sitt land med en bosättargemenskap från Västvärlden. Detta krav på avkolonialisering accepterades av FN i alltmer konsekvent riktning alltsedan organisationen grundades 1945. Palestina förblev undantaget. Judeokratin trumfar inte bara demokratin utan även folkrätten alltsedan år 1948.

Flera palestinska ledare krävde vid denna tid att Internationella Domstolen i Haag (grundad 1946) skulle pröva delningsbeslutets laglighet. Detta skedde aldrig. Man behöver inte vara särskilt framstående i juridik för att räkna ut hur en oväldig domstol skulle ha bedömt tilltaget att tvinga en lösning på ett land, som folket i landet till överväldigande majoritet våldsamt motsatte sig.

Inom gränserna av den stat FN gav judarna ägde dessa endast 11 procent av marken och var i minoritet i vartenda distrikt. I Naqab (Negev) var de bara en procent av befolkningen. Delningsplanens orättvisa och olaglighet framgår också av det faktum att FN lät Palestinas bördigaste jord tillfalla judarna, liksom 400 av de 1200 palestinska byarna. Nu hävdade visser­ligen UNSCOP att de båda staterna, den judiska och den arabiska, skulle leva sida vid sida i fredlig samexistens och iakttaga demokratiska principer, varför överväganden om demo­grafisk och näringsgeografisk balans inte behövde göras. I så fall visade sig UNSCOP totalt okunnig om sionismens väsen, när den gav bort mer än hälften av Palestina åt en rörelse som redan på 1930-talet öppet förklarat att den avsåg att rensa landet från araber.

Det värsta med resolution 181 var att den inte innehöll någon mekanism avsedd att förhindra denna etniska rensning, som alla sionistiska ledare av betydenhet lovat genomföra. Genom att rösta ja till FNs delningsresolution gjorde sig dessa medlemsländer medskyldiga till brottet att etniskt rensa Palestina från icke-judar.

De första arabiska och palestinska reaktionerna

Omedelbart efter att FN antagit resolution 181 förklarade arabledarna officiellt att de skulle skicka trupper att försvara Palestina. Och ändå kände Ben-Gurion och hans närmaste kumpa­ner under denna tid och fram till maj 1948 inte den minsta oro för att deras blivande stat var hotad eller att de inte skulle kunna både avvärja arabiska anfall och fortsätta med den etniska rensningen av palestinierna. I offentliga tal frammanade de judiska ledarna skräcksyner om hur judarna i Palestina var hotade av en ”andra förintelse”. Privat och sinsemellan talade de aldrig så. Detta framgår bland annat av det brev Ben-Gurion skrev i februari 1948 till Moshe Sharett, som sedan blev Israels utrikesminister.

De första palestinska reaktionerna på FNs resolution 181 var spridda arbetsnedläggelser, demonstrationer och kravaller. Dessa var både kortvariga och ineffektiva. De judiska ledarna var bekymrade över palestiniernas måttfulla och återhållsamma reaktioner. De behövde förevändningar för att sätta i gång med sin etniska rensning, vilken skulle vara vedergällning för påstådd palestinsk terror. Men denna terror uteblev. Det enda som skedde var att palestinska gangsters tillhörande Abu Qishq-gänget anföll en judisk buss ur ett bakhåll. Men detta var vanlig gängkriminalitet, som inte var politiskt motiverad och som saknade allmänt palestinskt stöd.

Redan i december 1947 övergav de judiska ledarna principen om tagmul, vedergällning, och övergick till att tala om yotzmah, initiativ. Initiativ betydde att de gick till aktion mot den palestinska civilbefolkningen utan att vänta på en förevändning. Palti Sela var en spanare, som den judiska militärledningen skickade ut att undersöka hur palestinska byar förberedde sig militärt. Han noterade den stora skillnaden mellan kibbutzer­na, som judarna förvandlade till militära utposter med beväpnade och skjutklara bönder, och de vapenlösa arabiska byarna, där livet fortsatte som vanligt, fredligt och normalt.  Om dessa människor skulle fördrivas, kunde det inte ske som vedergällning för visad ”aggression”.

Det som slår en gång på gång vid betraktandet av palestiniernas reaktioner på sionist­judarnas oerhörda övergrepp mot dem är den längtan palestinierna visar att snarast möjligt återgå till sitt normala, fredliga liv. Palestinierna är normala människor. Sionist­judarna ger snarast intryck av att vara psykiskt abnorma människor, som alltid och överallt söker bråk och strid, död och förstörelse.

Ben-Gurions rådgivande kommitté

Den 7 oktober 1947, nästan två månader innan FNs generalförsamling antog resolution 181, förklarade David Ben-Gurion för sina närmaste medarbetare att eftersom araberna vägrade att samarbeta med FN, funnes inga territoriella gränser för den framtida judiska staten.

Vid samma tid, oktober-november 1947, blev rådgivande kommittén Ben-Gurions viktigaste beslutande grupp. Det var så därför att det var i denna grupp man skulle besluta om att strunta i delningsplanen och bruka urskillningslöst våld för att tillförsäkra judarna majoritet och exklusivitet i Palestina.

Den främst ansvarige var givetvis David Ben-Gurion, den sionistiska rörelsens oomstridde ledare vid denna tid och från maj 1948 Israels ledare. Det var i sin bostad han samlade gruppen av sina närmaste underhuggare för att dryfta planerna om den etniska rensningen av palestinierna och utmejsla dessa planer till konkreta beslut och order till de militära cheferna i Haganah, Palmach och Irgun.

Denna grupp av planerare och beslutsfattare kallades rådgivande kommittén, haveadah hamyeazet på hebreiska. Detta namn förekommer i ett av de fåtaliga dokument från gruppens möten som finns bevarade. I ett annat sådant bevarat dokument har namnen på gruppens alla medlemmar funnits angivna men sedan strukits över av den officiella israeliska censuren. Ilan Pappe, som är professor i historia vid universitetet i Exeter, har emellertid lyckats fastställa alla elva identiteterna.

Greve Folke Bernadotte skrev ”fördrivning”, inte ”flykt”

Den 16 september 1948 överlämnade den av Förenta Nationerna utsedde medlaren, greve Folke Bernadotte, till Förenta nationernas generalsekreterare en lägesrapport, vari han konstaterade: ”de palestinska arabernas uttåg var resultatet av panik, som vållades av strider i deras samhällen, av rykten om verkliga eller påstådda terrordåd eller fördrivning,” FN-rapporten använder kategoriskt termen ”fördrivning”, icke ”flykt”, och de israeliska underrrättelserapporterna avslöjar att striderna i många fall var uteslutande avsedda att sätta i gång en massfördrivning och att man avsiktligt spred paniken rörande massakrer för att framkalla ett massuttåg. Bevismaterialet, som stöds av ögonvittnesutsagor, bekräftar att många byar bombades och att många civila utan misskund mördades utan något samband med militära mål. Den gemensamma nämnaren var att driva den infödda palestinska befolkningen till massuttåg.

Att greve Folke Bernadotte avslöjade sanningen om fördrivningen var otvivelaktigt ett av motiven till att den judiska terroristgruppen Lehi, även kallad Sternligan, mördade honom dagen efter att han lämnat sin rapport. Och vem av dessa kallblodiga mördare har den tvivelaktiga äran av att bära ansvaret för mordet på FN-medlaren? Ingen annan än Yitzhak Ysernitzky alias Yitzhak Shamir, som mindre än fyrtio år senare blev Israels premiärminister.

”Palestinierna gav sig av frivilligt”

I den sionistiska propagandan påstås ofta att palestinierna inte fördrevs utan mer eller mindre frivilligt skulle ha lämnat sina byar och städer på uppmaning av arabiska ledare, för att lämna plats åt en stundande arabisk invasion. Detta är en lögn, som flera forskare vederlagt.

Erskine Childers kontrollerade utskrifterna av alla arabiska radioutsändningar, som BBC och CIA övervakade år 1948, och upptäckte att ”det inte fanns en enda order, uppmaning eller ett enda förslag om evakuering ur Palestina härrörande från någon arabisk radiostation inom eller utom Palestina 1948” och att tvärtom utsändningarna gav bestämda order till civila att stanna kvar. Också Steven Glazer säger i sin uppsats ”The Palestinian Exodus in 1948” att det inte var de arabiska utan de sionistiska radiostationerna, som uppmanade palestinierna att fly genom att sprida uppgifter om det pågående och kommande kriget, ibland mycket överdrivna sådana och ibland rena lögner.

Walid Khalidi skaffade fram ännu fler bevis bland annat för att arabländernas regeringar vidtog åtgärder för att hindra palestinierna från att lämna sitt land och så ville säkra att de stannade för att strida. Till exempel nekade Libanon uppehållstillstånd åt palestinska män i vapenför ålder den 30 april och Syrien den 6 maj 1948. Flera arabiska radiostationer uppmanade Palestinas invånare att stanna och dryftade planer för en arabisk regering i landet.

År 1959 publicerade Khalidi uppgifter som visar att historien om att de arabiska regeringarna skulle ha velat evakuera palestinierna var ett påhitt av sionistjuden Joseph Schechtman, som år 1949 utgav två skrifter, där ”evakueringsordern första gången utförligt omtalas”.

Det har emellertid blivit allt svårare att hävda dylika lögner, sedan historiker publicerat allt fler fakta om hur den etniska rensningen av Palestina planerades av David Ben-Gurion och hans närmaste medarbetare och sedan genomfördes av de judiska militära styrkorna. Man gjorde upp fyra planer i följd: Alef, Bet, Gimel och Dalet – uppkallade efter hebreiska alfabetets fyra första bokstäver. Den fjärde planen, Plan Dalet, var den som till sist genomfördes.

Plan Gimel

I februari 1947 fattade britterna beslutet att lämna Palestina och överlämna Palestina-frågan till Förenta nationerna. Redan i slutet av 1946 hade Ben-Gurion insett att britterna var på väg ut och börjat med sina närmaste medarbetare utforma en plan att sätta i verket mot palestinierna så snart britterna var borta. Denna plan kallades Plan Gimel. Syftet med Plan Gimel var att avskräcka palestinierna från att göra motstånd mot de planer judarna smidde emot dem.

Närmare bestämt handlade Plan Gimel om: att döda de palestinska politiska ledarna, att döda palestinska agitatörer och finansiärer, att döda palestinier som handlade emot judarna, att döda palestinska tjänstemän inom mandatsystemet, att skada det palestinska transport­väsen­det, att skada det palestinska näringslivet såsom vattentäkter, verkstäder osv., att angripa palestinska byar som kunde tänkas lämna bistånd åt palestinskt motstånd, att angripa pale­stinska klubbar, kafeer och andra mötesställen.

Men efter bara några månader gjorde man upp en ny plan, ännu extremare, mer omfattande och detaljerad: Plan Dalet. Plan Dalet handlade om ingenting mindre än att systematiskt och fullständigt fördriva palestinierna ur deras eget land.

Plan Dalet

De tre föregående planerna hade inte varit så entydiga och detaljerade utan endast oklart dryftat hur judarna skulle förhålla sig till problemet med en så stor icke-judisk befolkning på den planerade framtida judiska statens område. Plan Dalet var otvetydig: palestinierna måste bort.

Det officiella namnet på Plan Dalet eller Plan D var Yehoshuaplanen. Yehoshua Globerman (1905-1947) var Haganah-befälhavare i några delar av Palestina. Det första utkastet till denna plan från december 1947 innehöll tydliga hänvisningar både till den eftersträvade judiska statens geografiska utbredning och det öde som skulle drabba den miljon palestinier som bodde inom området:

”Dessa aktioner kan genomföras på följande sätt: antingen genom att förstöra byar (genom att sätta eld på dem), spränga dem och lägga ut minor i spillrorna efter dem) och särskilt de befolkningscentra som är svåra att permanent kontrollera … I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser.”

De order som lämnades till Haganahs fältförband var mer bestämda. Enligt dessa order var landet indelat i zoner enligt antalet brigader, som var tolv. Varje brigadchef fick en lista på de byar och stadsdelar som skulle ockuperas, förstöras och vilkas invånare skulle fördrivas, med exakta datum.

När Ben-Gurions rådgivande utskott utfärdade ordern den 10 mars 1948, var redan 30 palestinska byar utplånade. Till slut blev det 531 byar och elva städer eller delar av städer, som förstördes och vilkas icke-judiska invånare fördrevs.

Av dokument, som frisläpptes ur den israeliska försvarsmaktens arkiv i slutet av 1990-talet, framgår klart att Plan Dalet innehöll entydiga operativa order för brigadcheferna att verkställa, tvärtemot vad israeliska historiker, däribland Benny Morris, sökt göra gällande.

Shulamit Aloni, som var officer i Haganah vid denna tid, mindes hur särskilda politiska officerare brukade besöka fältförbanden och egga upp soldaterna genom att demonisera palestinierna och åberopa ”Förintelsen” som motivering för den operation som förestod, ofta dagen därpå.

Ett annat medgivande kom från Yitzhak Pundak (född 1913), som år 1948 var bataljonschef i Givatibrigaden. Han uppgav år 2004 i en intervju för den israeliska tidningen Ha’aretz: ”Det fanns 200 byar [i fronten] och de är nu borta. Vi var tvungna att förstöra dem, annars skulle vi ha haft araber här [i södra Palestina] som vi nu har i Galileen. Vi skulle ha haft ytterligare en miljon palestinier.”

Sammanfattning av den etniska rensningens första fas

Resolutionen om delningsplanen antogs den 29 november 1947 och redan morgonen därpå, den 30 november inleddes den etniska rensningen av Palestina med en terrorkampanj, gemensamt utförd av Haganah och Irgun mot staden Haifa. Därefter, i början av december, följde angrepp på palestinska byar och kvarter i de palestinska städerna. Fastän sporadiska, var dessa judiska anfall skadliga nog att driva nästan 75 000 människor på flykten.

Den 9 januari anlände de första förbanden av den panarabiska frivilligarmén till palestinier­nas försvar och stred mot judiska styrkor i små slag om vägar till isolerade judiska bosätt­ningar. De arabiska styrkorna var alldeles otillräckliga, illa utbildade och beväpnade, så att judarna lätt fick övertaget över dem.

Redan vid denna tid insåg de judiska ledarna att de hade tillräckliga militära styrkor för att både slå ner de arabiska motangreppen och att genomföra den planerade etniska rensningen. Officiellt ändrade det judiska ledarskapet uppdraget åt sina militära styrkor: inte längre utföra vedergällning för verkliga eller inbillade arabiska terrordåd utan egen aktiv offensiv: från tagmul till yotzmah.

I mitten av februari lyckades judiska trupper avfolka fem palestinska byar på en enda dag. Den 10 mars antogs Plan Dalet. Dess första mål var de palestinska städerna. Alla dessa hade ockuperats i slutet av april. Under denna första fas, från november 1947 till mitten av maj 1948, när de sista britterna lämnade landet och staten Israel utropades, dödades eller fördrevs en kvarts miljon palestinier. Åtskilliga massakrer på försvarslösa förövades under denna tid – den mest kända var massakern i Deir Yassin den 9 april 1948.

Den 30 april fattade Arabförbundet beslutet att ingripa militärt till palestiniernas skydd, men inte förrän britterna givit sig av. Den 15 maj anföll arabiska styrkor den just utropade judiska staten – men då var det för sent.

Kung Abdullah vill vara med och dela

Uppgörelsen med den hashemitiske kungen av Jordanien Abdullah visade sig få avgörande betydelse. År 1924 hade hashemiterna fördrivits från sitt hemland i Hijaz på Arabiska halvöns västkust. Som belöning för de tjänster hashemiterna gjort britterna under första världskriget hade de blivit lovade kungarikena Irak och Jordanien, vilka skapats av mandatsystemet. Från början hade de fått löfte också om Syrien, men detta land togs över av fransmännen, som fördrev Abdullahs yngre bror Faisal. Britterna kompenserade därför denne i stället för Abdullah med Irak. Storebror Abdullah var missnöjd med att ha fått det fattigare Jordanien och kastade lystna blickar på östra Palestina, Västjordanlandet, nuvarande Västbanken. Han lyckade få till stånd en uppgörelse med de judiska ledarna om att få övertaga denna del av Palestina mot löftet att inte deltaga i något all-arabiskt anfall mot den kommande judiska staten.

Resultatet blev att judarna kunde taga inte bara de 54 procent av Palestina som FN:s del­ningsplan gav dem utan även 24 av de 44 procent som skulle tillfalla palestinierna. De återstående 20 procenten lät judarna Jordanien taga. Denna överenskommelse med Jordanien kopplade bort den starkaste krigsmakten i arab­världen. Utan den jordanska armén, arablegionen, saknade arabvärlden verklig förmåga att försvara palestinierna och stäcka den judiska planen att upprätta en judisk stat i Palestina på ursprungsbefolkningens bekostnad.

De militära medlen

I oktober 1947 hade Ben-Gurion skrivit till chefen för Haganah general Efraim Ben-Artzi att han ville ha en armé, som var stark nog att både avvärja ett möjligt anfall av de arabiska grannstaterna och ockupera så mycket som möjligt av Palestina, helst hela landet.

Strax före 1948 års krig räknade den judiska krigsmakten 50 000 man, varav 30 000 i fältförband och 20 000 man i hjälptrupper som var stationerade i de olika bosätt­ningarna. I maj 1948 hade flyg- och marinstridskrafter tillförts, och fältförbanden utrustats med stridsvagnar och andra pansarfordon samt tungt artilleri. Palestinierna å sin sida kunde inte uppbåda mer än 7000 illa utbildade, ledda och utrustade män. I februari hade omkring 1000 frivilliga från arabländerna anlänt och de närmaste månaderna kom ytterligare 2000.

I maj 1948 fick den judiska armén stora vapensändningar från Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Detta hade ordnats genom judiska kommunisters samarbete över nations­gränserna. I slutet av sommaren hade den judiska armén vuxit till 80 000 man. Också den arabiska reguljära armén växte, men nådde aldrig över 50 000 man. Dessutom ströp britterna, som varit arabernas vapenleverantörer, alla vapenleveranser.

I utkanten av den reguljära judiska armén Haganah opererade två paramilitära grupper: Irgun (Etzel) och Sternligan (Lehi). Irgun hade uppstått genom splittring ur Haganah 1931, och Sternligan i sin tur hade uppstått ur Irgun 1940. Haganah, Irgun och Sternligan fungerade i stort sett som en enhet under den etniska rensningen av Palestina. För exempelvis massakern i Deir Yassin den 9 april 1948 var de gemensamt ansvariga. Det var Sternligan, som mördade FN-sändebudet greve Folke Bernadotte den 17 september 1948 i Jerusalem.

En annan viktig styrka var Palmach, judarnas särskilda kommandoförband. I den etniska rensningens operationer var det Haganah, Palmach och Irgun, som intog byarna, dödade och fördrev invånarna. Därefter drog dessa förband vidare till nya mål, medan de intagna byarna ockuperades av Hish, fältvakten. Också dess förband gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp mot den palestinska civilbefolkningen.

Härnäst följer en mer detaljerad beskrivning av hur den etniska rensningen genomfördes i sitt första skede: från och med slutet av november 1947 till och med slutet av mars 1948.

November och december 1947

I december 1947 genomförde judiska väpnade styrkor ur Haganah de första aktionerna mot värnlösa palestinska byar. Mönstret såg ut så här: man gick in i byn mitt i natten, stannade några timmar, sköt på alla som rörde sig utanför sina hus. Man dödade ett antal bybor som ”varning”. Haganah kallade detta hasiyur ha-alim, ”våldsam spaning”.

Två byar valdes först ut: Deir Ayyub och Bait ‛Affa. Deir Ayyub låg 15 km sydost om Ramleh och hade 500 invånare. Den anfölls den 21 december av 25 judar. Alldeles före judarnas anfall hade byborna firat invigningen av en grundskola för 51 elever de byggt för egna pengar och till vilken de anställt en lärare, som de också avlönade med egna pengar. Den 7 februari 1948 angreps byn av britterna, som rev två av byns hus. Den 6 mars genomförde judarna det stora anfallet med Givati- och Sheva-brigaderna. Hela byns befolkning dödades eller fördrevs.

Två och ett halvt år senare, den 2 november 1950, uppehöll sig tre palestinska barn – 12-årige ‛Ali, hans 10-åriga syster Fakhriye och deras 8-åriga kusin Khadije – vid den raserade byn. Judisk militär sköt och dödade dem alla tre, när de stod i en wadi. Bait ‛Affa (30 km norr om Gaza) hade vid denna tid 184 hus och 812 invånare.  Befolkningen dödades eller fördrevs av judarna den 10 januari 1948. Därpå följde anfall på tre palestinska byar i övre östra Galileen: Khisas, Na‛ima och Jahula. Khisas anfölls i början av december av judiska styrkor mitt i natten. De började spränga hus i luften på måfå. 15 människor dödades och begravdes under spillrorna av sina hus. Den 17 december mötte Ben-Gurion sina närmaste medarbetare. Man ansåg aktionen mot Khisas särskilt lyckad och begärde mera av samma slag. Den närvarande representanten för den judiska ortodoxa sekten Agudat Israel sade, ”Vi har fått veta att armén har förmågan att förstöra en hel by och döda alla dess invånare. Ja, låt oss göra det.”

Den nya taktiken riktades också mot Palestinas städer. Till första mål utsågs Haifa. Redan den 30 november 1947, morgonen efter att FN-resolutionen antagits, började Haganahs och Irguns gemensamma terrorkampanj mot stadens 75 000 icke-judiska invånare. Eftersom stadens judar hade anlänt först de senaste årtiondena, hade de byggt sina hus högre uppe på berget. Från sina höjder rullade de tunnor fyllda med sprängämnen eller stora stålkulor, hällde brinnande olje- och bensinblandningar nedför vägarna. När palestinierna panikslagna rusade ut ur sina hus, sköt judarna på dem med automatvapen. I blandade kvarter körde Haganah bilar till palestinska garage för reparation. Bilarna var emellertid fyllda med sprängämnen, som vållade död och förstörelse. Dani Agmon hette juden som planerade och ledde dessa aktioner, som förövades av s.k. Ha-shahar-förband ur Haganah (ordet shahar betyder ”gryning”).

Irgun för sin del ägnade sig i Haifa åt sin specialitet: att kasta bomber rakt in i palestinska folksamlingar, till exempel en samling arbetare som väntade utanför Iraqi Petroleum Companys oljeraffinaderi inför att börja dagens arbete.

Nästa steg för Haganah bestod i att pröva hur britterna skulle reagera, om judarna anföll en by och dödade många av invånarna. Den by Haganahs överkommando valde ut var Balad al-Shaykh, där en av palestiniernas mest vördade folkhjältar låg begraven, shaykh Izz al-Din al-Qassam, som dödades av britterna år 1935. Byn låg tio km öster om Haifa.

Haim Avinoam fick order att omringa byn och döda största möjliga antal män, förstöra egendom men avstå från att döda kvinnor och barn. Anfallet ägde rum den 31 december 1947 och varade tre timmar. Judarna lämnade 60 döda palestinier efter sig, och alla var inte män.

Att judarna skonade kvinnor och barn var en regel om mildhet av flyktigaste giltighet. Vid sitt nästa möte avgjorde Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté att den inte skulle gälla för framtida operationer. Det vore alltför komplicerat att göra åtskillnad på män, kvinnor och barn.

Samtidigt med angreppet på Balad al-Shaykh prövade man en ny och ännu mer extrem metod på Wadi Rushmiyya, en arabisk stadsdel i Haifa. Haganah gick in, drev ut invånarna ur husen och sprängde sedan dessa. Denna gärning kan betraktas som början av den etniska rensningen av Palestinas städer.

Britterna vände bort blicken och låtsades inte se dessa illdåd. Två veckor senare anföll Palmach stadsdelen Hawassa i Haifa. Det var den fattigaste delen av Haifa, hemort för 5000 palestinier. Invånarna drevs ut, bostadshus och skolor sprängdes.

Britterna slog ner de båda palestinska upproren, det 1929 och det 1936-1939. De kunde dock inte göra någon motsvarande militär aktion mot judarna i Palestina, när dessa satte i gång med sin etniska rensning av palestinierna 1947 och fortsatte den 1948.  Propagandan om ”Förintelsen” satte en effektiv hämsko på britterna.

Dessa operationer åtföljdes av terrordåd, som Irgun och Sternligan förövade. Att de injagade en sådan skräck i palestinierna berodde också på att britterna tydligt höll på att draga sig ur Palestina och därmed också drog sig undan allt ansvar för upprätthållande av lag och ordning.

Under december 1947 hade arabiska irreguljära styrkor anfallit judiska konvojer men avstått från att anfalla bosättningar. I november hade Ben-Gurions rådgivande kommitté redan bestämt sin metod: att vedergälla för varje dylikt anfall. Men de judiska ledarna ansåg att de behövde övergå till mycket större och offensiva aktioner.

Januari 1948 – ”långa seminariet”

Nyåret 1947-1948 var Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté samlade i tre dagar i hans bostad för överläggningar. Särskilt inbjuden var Josef Weitz, chefen för Judiska byråns bosättningsavdelning och den som hade lett arbetet med att upprätta byregistren.

För detta ”långa seminarium” (protokollet finns bevarat i Haganahs arkiv) hade Weitz förberett en promemoria, som han riktat till Ben-Gurion personligen. I denna skrift lade han fram de tankar han formulerat redan år 1940: ”Överföring tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – den tjänar också ett annat syfte, som på intet sätt är mindre viktigt: att tömma mark som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar. Enda lösningen är att överföra araberna härifrån till angränsande länder. Icke en enda by, icke en enda stam får lämnas kvar.”

Weitz fick av Ben-Gurion och rådgivande kommittén tillåtelse att bilda en egen arbets­grupp, överföringskommittén, för att veckan därpå lämna konkreta planer om den förestående etniska rensningen av Palestina. Samtidigt hade Ben-Gurion givit de militära cheferna klartecken att sätta i gång hela rader av anfall på arabiska byar utan samband med påstådda behov av vedergällning. Ben-Gurion underströk att man inte längre behövde skilja mellan ”oskyldiga” och ”skyldiga” – tiden var inne att skada och döda palestinierna avsiktligt och oavsiktligt. Många år efteråt mindes Ezra Danin vad Ben-Gurion menade med oavsiktligt skadande: ”Varje anfall måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning.”

Yigael Yadin, tjänsteförrättande stabschef för Haganah (från och med 15 maj Israels armé) rekommenderade att överge termen ”vedergällning”: ”Det är inte vad vi gör. Detta är en offensiv och vi behöver sätta i gång preventiva anfall, det behövs inte att någon by anfaller oss först. Vi har inte rätt använt vår förmåga att strypa palestiniernas ekonomi.”

Hans närmast underlydande Yigal Allon var ännu tydligare: ”Vi kunde enkelt ha tagit Jaffa nu vid det här laget och borde ha anfallit byarna runt Tel-Aviv. Vi måste utföra en rad kollektiva bestraffningar, även om det bor barn i husen.”

Till och med judar klagade på Haganahs ökade aggressivitet mot palestinierna. Den 25 januari 1948 uppvaktades Ben-Gurion av en delegation av judiska högre tjänstemän från Tel-Aviv. Det fanns en oskriven överenskommelse mellan det palestinska Jaffa och det judiska Tel-Aviv om ett slags fredlig samexistens stödd på att de båda städerna var skilda åt av en remsa ingenmansland. Judarna i Tel-Aviv klagade nu på att Haganah rubbat denna ömtåliga balans, gått in i ingenmansland och därifrån utfört anfall på måfå och dödat civilia palestinier, rånat andra och förstört brunnar.

Klagomål om dylika aggressioner och provokationer strömmade in från andra judiska bosättningar i närheten av arabiska byar och städer. Dessa klagande judar hade ännu inte förstått att Haganah numera stod för oprovocerad aggression mot palestinier. En månad senare hade dessa judiska representanter lärt sig och klagade inte längre.

Det öde som drabbade den palestinska byn Lifta får belysa Haganahs nya offensiva stil. Förevändningen var påståendet att en palestinier, ägaren av en bensinstation, hade uppmanat bybor att slå till mot passerande judisk trafik. Eliyahu Sasson medgav att påståendet var falskt, men trupper ur Haganah dödade likafullt bensinstationens ägare, som bodde i Lifta. Bybor hämnades mordet genom att angripa en judisk buss.

Anfallet på Lifta började den 28 december 1947. Trupper ur Haganah pepprade ett kafé med automatvapeneld, medan Sternligan stoppade en buss och sköt rakt in i denna. Därefter flydde många bybor. Den 11 januari gick Haganah in för andra gången, fördrev den kvarvarande befolkningen och sprängde alla husen. Idag finns ingenting kvar av denna by, som hade 2500 invånare, muslimer och kristna.

Samtidigt sysslade Irgun med att tortera tillfångatagna bybor över hela Palestina. Det fanns 30 judiska bosättningar i den del av Palestina som avsetts för den arabiska staten. Judarna ansåg det bästa sättet att införliva dem i den judiska staten vara att bygga bälten av nya bosättningar emellan dem, alltså samma taktik Israel skulle använda efter Osloavtalet och återigen i början av 2000-talet.

Första veckan i januari 1948 förövade Irgun fler terrordåd än någonsin förut. Man sprängde en bomb i Sarraya-huset i Jaffa, säte för nationella kommitténs lokalavdelning. Huset störtade samman och 26 människor dödades. Natten till den 6 januari bombades Semiramis Hotel i Qatamon, västra Jerusalem, och ytterligare 26 personer dödades, däribland spanske vicekonsuln. Sir Alan Cunningham, den siste brittiske styresmannen över Palestinamandatet, skickade ett halvhjärtat klagomål till Ben-Gurion, som vägrade att fördöma terrordådet.

Den 9 januari 1948 ryckte det första betydande förbandet ur Arabiska befrielsearmén (ALA) in i Palestina, huvudsakligen i de områden som FN utsett för den arabiska staten. Efter det långa seminariet började de judiska militära operationerna att mer systematiskt övergå från vedergällning och bestraffning till etnisk rensning inom de gränser FN utsett för den judiska staten. Det hebreiska ordet tihur, rensning, användes i varje order som Haganahs överkommande skickade till de enskilda förbanden.

Också judiska styrkor led förluster. Fram till slutet av januari hade palestinier dödat 400 judar, som upprättat bosättningar mitt i palestinska områden. Dessa 400 kallade kallade Ben-Gurion för ”offer för en andra förintelse”. Samtidigt hade judarna dödat 1500 palestinier.

Försöket att framställa araber i allmänhet och palestinier i synnerhet som nazister var ett knep man tog till för att judiska soldater inte skulle fälla modet, när de fick order om att urskillningslöst döda civila palestinska bybor. Vid denna tid, när judarna tydligen var utsatta för en andra ”Förintelse”, fick de stora leveranser av tunga vapen, särskilt granatkastare, som de med förtjusning satte in mot tättbefolkade palestinska bostadsområden.

Det var också vid denna tid som den judiske kemiprofessorn Sasha Goldberg uppfann en ny effektivare eldkastare. Det finns många vittnesmål av palestinier om den ohyggliga verkan detta vapen hade, när det sattes in icke bara mot egendom utan också mot levande, försvars­lösa människor.

Samtidigt arbetade bröderna Efraim och Aharon Katzir på att få fram en särskild stridsgas, som inte skulle döda människor men göra dem blinda. I februari 1948 gjorde de ”fram­gångsrika” djurförsök och kunde redan framställa 20 kg om dagen. I juni 1948 föreslog Efraim Katzir att använda gasen mot människor.

Februari 1948 – ”invasioner på djupet”

Den 9 februari krävde Yigael Yadin att få genomföra ”invasioner på djupet” i de palestinska områdena. Han nämnde särskilt tättbefolkade byar som Fassuta, Tarbikha och Aylut i norra Galileen. Rådgivande kommittén avvisade först förslaget men godkände det sedan för områden på den palestinska landsbygden.

Dessa djupinvasioner inleddes den 13 februari och riktades mot flera områden. I Jaffa sprängde man hus, i vilka de fortfarande fanns människor. Byn Sa‛sa‛ angreps, liksom tre byar i Qisarya-området. Dessa operationer i februari skilde sig från dem i december däri att de inte längre var sporadiska utan ingick i en målmedveten plan att skaffa judarna ohindrad tillgång till Palestinas vägnät och samtidigt etniskt rensa de palestinska byarna.

De tre byarna i Qisarya valdes ut därför att de var enkla byten. De hade intet som helst försvar. Den 5 februari kom ordern: driv ut byborna och förstör byarna. Byn Qisarya själv blev den första. Samtliga bybor fördrevs den 15 februari. Fördrivningen tog bara några timmar och genomfördes så metodiskt att de judiska trupperna kunde tömma och förstöra ytterligare fyra byar samma dag, mitt framför ögonen på de brittiska trupper som var stationerade på polisstationerna i närheten.

Den andra byn var Barrat Qisarya, som hade c:a 1000 invånare. Judarna utplånade den så hastigt i ett så plötsligt och vilt anfall att både judiska och palestinska historiker i dag betecknar dess försvinnande som gåtfullt. Några få hus stod kvar fortfarande på 1970-talet, men när palestinska forskarlag skulle dokumentera dem, rev judarna dem genast.

Likaledes finns om den tredje byn Khirbat al-Burj endast oklara uppgifter. Den enda kvarvarande byggnaden är ett värdshus från den ottomanska tiden, kallat Burj, ett arabiskt ord, som betyder ”torn” eller ”borg”. Byggnaden används i dag av judarna för utställningar, mässor och familjefester. Den kallas ”en historisk borg”, men icke ett ord sägs officiellt om den palestinska by den en gång stod i.

Strax norr om dessa tre byar ligger korsfararborgen Atlit. Den intilliggande byn med samma namn erbjöd ett sällsynt exempel på judiskt-palestinskt samarbete under mandattiden. Ett palestinskt bolag hade inbjudit 500 judar att bo i byn tillsammans med dess 1000 palestinska invånare och att arbeta med saltutvinning. Men på 1940-talet förvandlade Haganah den judiska delen av byn till ett militärläger, varifrån judarna hotade och trakasserade palestinier­na, så att de flesta av dessa flydde. Detta om judisk-palestinsk samexistens.

Natten till den 15 februari följde anfallet på Sa‛sa‛. Några av husen finns kvar i dagens judiska kibbutz Sasa – till och med namnet har utsatts för etnisk rensning, berövats det laryngala uttalet. Ordern att anfalla Sa‛sa‛ gavs av Yigal Allon, befälhavare för Palmach i norr och medlem av Ben-Gurions rådgivande kommitté, till Moshe Kalman ställföreträdande chef för tredje bataljonen, som hade begått illdåden i Khisas. Allon förklarade att byn måste anfallas på grund av sitt läge, ”Vi måste bevisa för oss själva att vi kan taga initiativet”, skrev han till Kalman. Ordern var mycket tydlig: ”Ni måste spränga tjugo hus och döda så många krigare (läs: bybor) som möjligt.” Den stora judiska truppen mötte intet motstånd, när den trängde in i byn vid midnatt och började anbringa laddningar av trotyl på husen. Judarna opererade systematiskt längs bygatan och sprängde 35 hus med sina invånare – män, kvinnor och barn. Minst 60 människor dödades, men de kan ha varit så många som 80. Byborna begrov sina döda i en massgrav – första gången i Palestinas nutida historia.

Ben-Gurion tyckte om operationen mot Sa‛sa‛ för det sätt på vilket den ”fått araberna att fly”. I sin dagbok skrev han strax efter anfallet på Sa‛sa‛: ”En liten reaktion [på arabisk fientlighet] imponerar inte på någon. Förstöra ett hus – det är ingenting. Förstör en hel by, och man börjar göra intryck!”

Vid rådgivande kommitténs möte den 19 februari rapporterade alla de närvarande att landsbygdens palestinier inte visade några tecken på att önska strida eller anfalla och var försvarslösa. Ben-Gurions rekommendation var ”att fortsätta terrorisera landsbygden genom en rad offensiver”.

I mitten av februari hade endast c:a 3000 man ur ALA trängt in i Palestina. De var dåligt utbildade och utrustade. Den israeliske historikern Benny Morris räknar upp en rad operationer, om vilka han påstår att Josef Weitz ledde dem utan bemyndigande från vad han kallar de politiska ledarna. Detta är omöjligt. Det centraliserade Haganah-kommandot bemyndigade alla fördrivnings­aktioner. Före den 10 mars visste det inte alltid i förväg om enskilda aktioner, men det godkände alltid sådana i efterhand. Weitz klandrades heller aldrig för dessa etniska rensningar, såsom av byarna Qamun och Qira, ‛Arab al-Ghawarina, Qumya, Mansurat al-Khayt, Husayniyya, ‛Ulmaniyya, Kirad al-Ghannama och ‛Ubaidiyya, vilka alla var byar som han valde ut antingen för den odlade jordens kvalitet eller därför att judiska bosättare bodde i närheten.

Mars 1948 – Plan Dalet antas officiellt

Mars månad år 1948 började med den slutliga och kortlivade palestinska ansträngningen att skydda det egna folket. De judiska styrkorna var ännu inte tillräckligt välorganiserade för att kunna genast och överallt slå ner detta motstånd. Men ändå var detta motstånd inte tillräckligt allvarligt för att störa judarna i deras genomförande av sin plan att etniskt rensa Palestina. Detta visar sig bland annat däri att när rådgivande kommittén hade sitt första möte i mars, diskuterade man inte ens Arabiska befrielsearméns motanfall.

Det var vid rådgivande kommitténs möte den 10 mars, som Ben-Gurion gav order om att uppdatera de tidigare planerna för den etniska rensningen av Palestina, planerna Alef, Bet och Gimel. Resultatet blev Plan Dalet, som godkändes av Haganahs överkommando och sedan vidarebefordrades till fältförbandens chefer.

Det officiella namnet på Plan Dalet var Yehoshua-planen. Den var uppkallad efter Yehoshua Globerman, en jude som var född i Vitryssland 1905. Han var chef för Haganah-förband i olika delar av Palestina, innan han likviderades av okända i början av december 1947. Bara några dagar därefter gjorde Haganah det första utkastet till det som i mars 1948 blev Yehoshua-planen.

Enligt denna plan skulle byar tömmas helt på sina invånare antingen därför att de låg på strategiskt viktiga ställen eller därför att de skulle kunna bjuda något slags motstånd. Liknan­de instruktioner gavs rörande Palestinas städer. I mars 1948 hade redan 30 byar tömts på sina invånare och därefter förstörts. När Plan Dalet genomfördes hade Haganah till sitt förfogande mer än femtiotusen soldater, av vilka hälften utbildats av den brittiska armén under andra världskriget.

Varje brigadchef fick en lista med namnen på de byar som skulle ockuperas, förstöras och vilkas invånare skulle fördrivas. I några byar lyckades invånarna göra tillräckligt motstånd för att kunna rädda sin by och själva stanna kvar trots upprepade judiska anfall. Men de var mycket få, undantag från regeln. Regeln var att 531 palestinska byar och 11 palestinska städer förstördes och deras invånare fördrevs på rådgivande kommitténs direkta order.

Trots vissa israeliska historikers påståenden om motsatsen är sanningen den att Plan Dalet inte bestod av några vaga riktlinjer till brigadcheferna utan klara och tydliga operativa order. Detta framgår av dokument som frisläppts ur IDFs arkiv i slutet av 1990-talet.

De order de militära cheferna fick innehöll däremot inga detaljer om hur förstöringen av byarna och fördrivningen av invånarna skulle genomföras. Detta lämnades till de militära cheferna att själva avgöra efter eget gottfinnande. Inte heller fanns några instruktioner till dem att de skulle behandla byar och bybor olika, till exempel i de fall där dessa fullständigt avsade sig allt motstånd och överlämnade sig på nåd och onåd åt judarna. Deras öde blev ändå detsamma.

Den officiella israeliska historieskrivningen beskriver april 1948 som en vändpunkt. Enligt denna uppfattning var det en isolerad judisk befolkning i Palestina som hotades av utrotning, en andra ”Förintelse”, men nu övergick från försvar till anfall, efter att nära nog ha besegrats. Ingenting kan vara längre från sanningen. Den allmänna militära, politiska och ekonomiska balansen mellan judar och palestinier var nu sådan att icke endast var de flesta av judarna utom alla fara utan judarna hade dessutom, från slutet av november 1947 till slutet av mars 1948, lyckats slutföra första skedet av sin planerade etniska rensning av Palestina. Om det var någon vändpunkt i april 1948, så var det att det hade vänt från sporadiskt utförda anfall på byar och fördrivningar av dessas invånare till den systematiska, massiva etniska rensningen av Palestina.

Sammanfattning och avslutande betraktelse

Sedan beslutet om den etniska rensningen fattats, tog det bara sex månader att genomföra den. När den var genomförd, hade mer än hälften av Palestinas ursprungsbefolkning, nära 800 000 människor upprotats, dödats eller fördrivits från sina hem. 531 byar hade utplånats och elva städer hade tömts på sina invånare. Både planen och dess systematiska genomförande är ett solklart fall av etnisk rensning, som i dag enligt folkrätten definieras såsom ett brott mot mänskligheten.

Artikel 49 av Fjärde Genèvekonventionen av år 1949 stadgar utan minsta tvetydighet att ”Tvångsförflyttningar av individer eller folkmassor liksom deportationer av skyddade per­soner från ockuperat territorium till ockupationsmaktens territorium eller till annat, ocku­pe­rat eller icke-ockuperat land är förbjudna oavsett deras motiv.”

Sionistjudarna kan inte heller komma undan med urskuldanden såsom, ”det där var ju så länge sedan”. Det finns ingen preskriptionstid för brott mot mänskligheten. Vidare är det icke ett mindre allvarligt brott att aktivt hindra tvångsförflyttade eller fördrivna och dessas barn att återvända hem, om de så önskar.

Dessutom måste man påpeka att ”det där var ju så länge sedan” inte precis är något som man brukar höra från sionisterna på tal om ”Förintelsen”. I samband med fördrivningen av palestinierna begick de sionistiska judarna många andra brott.  De fördrivna fick inte taga några av sina ägodelar med sig. Dessa ägodelar ville judarna nämligen stjäla. Bara ett exempel: Efter fördrivningen av den palestinska staden Lydds 50 000 invånare i juli 1948 skickade israeliska armén 1700 lastbilslaster stulen palestinsk egendom ut ur den på folk tömda staden.

I de flesta fall förövade judarna dessa massfördrivningar i samband med godtyckligt dödande av oskyldiga civila. Också palestinier, som vid fördrivningen trotsade förbudet att medtaga egendom, dödades. Våldtäkter på palestinska kvinnor och flickor var också vanliga. Ben-Gurion antecknade många sådana fall i sin dagbok. Ett av de ohyggligaste rörde en tolvårig flicka, som togs till fånga den 12 augusti 1949 nära Beit Hanun i norra Gaza och sedan hölls som sexslav av en hel pluton israeliska soldater. De klippte av henne håret och turades sedan om att våldtaga henne i flera dagar, innan de mördade henne.

De sionistiska judarna var fast beslutna att grunda en stat uteslutande för judar på de ursprungliga invånarnas, de arabiska palestiniernas, bekostnad. David Ben-Gurion själv sade, ”Vad den sionistiska propagandan inte kunde uträtta på åratal hade katastrofen uträttat över en natt.”

Denna gärning, som är den mänskliga handling som mest djupgående förvandlat det nutida Palestina, har alltsedan den begicks systematiskt förnekats och erkänns icke ens idag officiellt som ett historiskt faktum och ännu mindre såsom ett brott som måste beivras och så långt som möjligt gottgöras.

Det var inte så som den sionistiska propagandan då hävdade och nu fortsätter att hävda, nämligen att judarnas strävan att upprätta sin stat ”tragiskt men oundvikligt” ledde till att ”delar” av ursprungsbefolkningen fördrevs. Det var tvärtom avsikten från första början att fördriva palestinierna ur deras eget land för att i tomrummet efter dem upprätta en så långt som möjligt etniskt ren judisk stat.

Det finns anledning att kritisera också viss palestinsk uppfattning om judarnas etniska rensning av Palestina, i synnerhet termen nakba och dess begrepp av ”olycka” eller ”kata­strof”. Det var ju ingen opersonlig ”katastrof”, som drabbade palestinierna, intet av män­niskors beslut och gärningar opåverkat och opåverkbart naturfenomen, som därför inte har några ansvariga förövare. Det var inte liksom ett vulkanutbrott, som visserligen tvingar människorna från deras hem, förintar deras egendom och även de människor som inte hinner sätta sig i säkerhet. Men en vulkan kan man inte ställa inför rätta, lavaströmmar kan man inte bestraffa och avkräva gottgörelse. Det var ingen sådan katastrof. Det var ett brott avsiktligt förövat av kända personer i ansvarig ställning. Det var en av människor vållad orättvisa, som fortfarande i väsentliga avseenden går att gottgöra, nämligen genom att tvinga sionistjudarna att återge palestinierna deras land i dess helhet.

Alla sådana föreställningar, framställningar, beslut och åtgärder rörande Palestina och palestinier­na som bortser från faktum att ett helt folk har berövats sitt land måste leda vilse. Dit hör också naturligtvis den s.k. fredsprocessen. Det finns ingen bestående fred utan rätt­visa, i synnerhet sådan rättvisa som alltjämt går att tillgodose. Judarna måste fås att inse att de får söka sitt s.k. nationalhem någon annan stans, där de inte trampar ner något annat folk – eller helst överge denna tanke helt och hållet.


Lars Adelskogh


Vid sammanställning av denna artikel huvudsakligen använda källor:
Ilan Pappe, The Ethnic Cleansing of Palestine (2007);
Issa Nakhleh, Encyclopedia of the Palestine Problem, vol I (1991).


"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak. [...] Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande Stockholms Judiska Församling, Judisk Krönika, nr.4-5/1988.


Palestine banner
Viva Palestina!

Senaste upplagt


Islamofobi och sionism

En tom säck kan inte stå
Revisionistisk bok av Lars Adelskogh

De svenska judarna och Israel
- citaten från ledande judar säger allt!

Foton 

Pravdas intervju med Ahmed Rami     


Talmud unmasked
Talmud: en sionistisk operationsmanual


Israelobbyn och Förenta Staternas utrikespolitik
Av John J. Mearsheimer & Stephen M. Walt

Jan Myrdal intervjuas av Hizbollahs tidning

Mein Kampf
Av Adolf Hitler

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land."

- David Ben-Gurion, Israels första premiärminister


Det judiska Bonnierimperiet
- verktyg i Israels tjänst


Elie Wiesel: falskt vittne
Av Robert Faurisson


"Expo" - instrument i sionismens tjänst

Vad är sionism? - intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson















Israels Nätverk i Sverige
Verket som avslöjar namnen på Israelmaffian och deras positioner i Sveriges maktcentra

Revisionismens segrar
Av Robert Faurisson

The Jewish hand behind Internet The Jews behind Google, Facebook, Wikipedia, Yahoo!, MySpace, eBay...

Sverigedemokraterna - i Israels sold - Bröderna Ekeroth, Bieler, Frick


Ahmed Rami intervjuar tyske general Remer i AL SHAAB 


Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?
Av Ibrahim Alloush

The Founding Myths of Modern Israel
Garaudy: "Den israeliska statens grundläggande myter"


Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Reel Bad Arabs - Revealing the racist Jewish Hollywood propaganda

Alliansen Sydafrika - Israel

Leuchter-rapporten - Den första kemiska undersökningen av "gaskamrarna"

Israel Shahak: Jewish History, Jewish Religion
Shahak: "Judisk historia"


Varför behövs en islamisk revolution? - Av Ahmed Rami

Sions Vises Protokoll

Videos - viktig samling

Samlade citat om sionismen, judendomen, Radio Islam, etc

Förbjud det judiska Gamla Testamentet!
Av Ahmed Rami

Karikatyrer 

Aktivism! - Förena er i kampen!


Down with Zio-Apartheid
 Stop Jewish Apartheid!