Det khazariska ursprunget 

 

90% av vår tids judar utgörs av de s.k. östjudarna - ashkenazim. Dessa judar kommer från områden i öst som Ryssland, Polen, Rumänien. Detta till skillnad från den lilla minoriteten sefardiska judar som kommer från det judiska centret i Spanien, innan 1492 då de flyttade därifrån, och från arabvärlden.

Hela Israels ledarskikt utgörs av ashkenazi-judar.

Sionister som Israels premiärministrar Menachem Begin, Yitzhak Shamir och Shimon Peres, är alla ashkenazi-judar från Polen och Ryssland.

En undersökning publicerad i den stora israeliska tidningen Yediot Aharonot den 23 juli 1976 visade att hela 80% av Israels elit (regeringsmedlemmar, Knessetledamöter, företagsledare, etc) härstammar från ett område med bara 60 mils radie runt staden Pinsk i Vitryssland! D.v.s. Israel och sionismen är helt dominerad av ashkenazi-judarna, öst-judarna.

Ashkenazi-judarna härstammar från det khazariska folket som bebodde södra Ryssland och området kring Svarta havet.

På 700-talet E.Kr. sökte detta krigiska folk en statsreligion. Man avböjde de muslimska och kristna sändebud som sökte förmå khazarerna att anta deras respektive läror. Samtidigt var judendomen i kris och behövde ett tillskott nya adepter. Khazarerna med sin krigiska tradition och roffar-mentalitet var utmärkta kandidater till denna unika judiska mission. Judarna skickade sändebud och lyckades övertala de khazariska ledarna om fördelarna att bli en del av det "utvalda folket". Därför konverterade det khazariska folket till judendomen och blev fullvärdiga judar.

Senare sönderföll det khazariska riket. De sista khazariska fästena kring Odessa föll på 1000-talet E.Kr. De khazariska judarna behöll emellertid sin religion och kom att bilda de stora judiska gettona i öst. Det är från dessa getton som vår dags sionister senare rekryterades.

Men att skriva dessa fakta är inte populärt bland våra sionistiska antagonister.

I sin fil på "förintelse förnekaren" Ahmed Rami och Radio Islam, hos den USA baserade judiska organisationen ADL:s (Anti-Defamation Leagues) officiella hemsida, tar man upp Radio Islams information om den khazarjudiska kopplingen till ashkenazi-judarna. En information som raddas upp av ADL som en av de många hemskheter denna judiska "människorätts"organisation hittat på Radio Islams hemsida. ADL skriver upprört:

"Furthermore, according to Radio Islam, the Jews are not the "chosen people" for they are not "'descendants' of the mythic Jews of the Bible." Rather, today's Jews are "descended from Mongolians and other Asiatic peoples who had adopted 'Judaism' as their 'religion' over 1,000 years ago and had become know as 'Jews.'" Often advanced by Identity believers, this theory alleges that most, if not all, Ashkenazic Jews descended from the Khazars, an obscure Turkic people whose leaders converted to Judaism in the eighth century. While Identity adherents employ this theory in order to bolster their assertion that Anglo-Saxon whites are actually the biblical Church of Israel, Rami uses it to demonstrate that the ancestors of the Jews were not from Palestine, implying that Israel has no right to exist."

Även i Sverige verksamma ADL-aktivister som arbetar för systerorganisationen i Sverige, den s.k. Svenska Kommittén mot Antisemitism, tar upp Radio Islams genomgång av khazarjudarna som exempel på falsarier och bedrägerier om judendomen som sprids från Radio Islam.

Hur står det dock till med den officiella judiska intelligentian och de officiella judiska publikationerna, avseende denna fråga? Är det något som Radio Islam har hittat på eller finner man stöd för historien om den khazariska kopplingen i judiska källor?

 

David Fischer är en judisk forskare i Sverige vars doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996) prisats av Sveriges ledande judiska skikt. I sin avhandling (sid. 25) går Fischer in på "de äldsta kontakter mellan svenskar och judar som finns dokumenterade" och ger där helt reservationslöst som exempel när de svenska vikingarna på 800-talet kom i kontakt med khazarerna "i området kring floderna Don och Volgas nedre lopp".

Om khazarerna förtäljer Fischer att "en stor del av dem, däribland merparten av adeln, köpmännen och kungarna konverterade under 700-talet till judendomen".

 

 

Juden Theodor Katz skriver i sin recension av Koestlers bok, i Menorah, nr.4-1976, att "många chazarer [d.v.s khazarer] blev judar och deras konungar hade judiska namn, t ex Joseph och Benjamin" och skriver sedan tvärsäkert:

"Att många chazarer blev judar är ett faktum, [...]."

 

Och i Judiska Muséet i Stockholms egna papper som sprids till museigästerna om den svensk-judiska historiken nämns vikingarnas möte med khazarena som det först exemplet på möte mellan svenskar och judar. Således är man av uppfattningen att khazarerna var fullvärdiga judar.

 

Med dessa citat framkommer det som fullständigt löjligt att minst sagt fräckt att som Svenska Kommittén mot Antisemitism försöka blåneka khazarjudarnas förekomst.

 

Redan 1944 skrev den i Palestina bosatte judiske forskaren Abraham N. Poliak - sedermera professor i judisk medeltidshistoria och chef för departementet för Mellanöstern- och Afrikanska studier vid universitetet i Tel Aviv - boken "Khazaria". I boken drar han efter redovisandet av sin forskning följande slutsats om vad det blev av det till judendomen konverterade khazarfolkets ättlingar:

"...de som stannade kvar där de kom ifrån, de som emigrerade till USA och andra länder, och de som åkte till Israel - utgör den största delen av dagens judar."

Det judiska Khazarien Det här är en karta tagen från det stora judiska uppslagsverket Encyclopaedia Judaica. Den visar var det khazariska foket härstammar ifrån, var deras rike Khazarien låg. På 800-talet E.Kr. antog detta turk-mongoliska folk från Södra Ryssland judendomen som statsreligion, och sedan dess är khazarerna fullvärdiga judar. Som ni ser kallar Encyclopaedia Judaica mycket riktigt khazarerna för "Jews" -"judar". Idag utgör ättlingar till dessa khazarer över 90% av dagens judar, och hela den sionistiska rörelsen styrs av judar av khazariskt ursprung. Det är alltså ett oerhört bedrägeri när dessa Khazar-judar idag påstår att de "återvänder efter 2000 års förskingring" när de invaderar och bestjäl palestinierna på deras land.

 

Den judiske författaren Arthur Koestler har skrivit ett omfattande verk - på svenska utgiven under titeln "Den trettonde stammen" (boken kom först ut på engelska 1973 med titeln "The Thirteenth Tribe". Den svenska utgåvan kom ut på Hallonquists Bokförlag 1992), som behandlar de khazariska spåret till dagens ashkenazijudar.

Arthur Koestler skriver i boken (sid. 209) om de slutsatser han drar:

"De bevis som anförts i de föregående kapitlen bildar ett starkt argument till stöd för de moderna historiker - österrikare, israeler eller polacker - som oberoende av varandra har hävdat att de allra flesta judar i våra dagar inte är av palestinsk utan av kaukasisk härkomst."

Och Koestler skriver vidare (på sid. 210):

"Det vore enfaldigt att förneka att judar av annat ursprung också bidrog till det nuvarande judiska världssamhället. Det är omöjligt att fastställa antalet kazarer i förhållande till de övriga, semitiska tillskotten. Med den samlade bevismassan för ögonen bli man ändå benägen att instämma i de polska historikernas enhälliga uppfattning att "den största delen härstammade från kazarernas land i äldre tid" och att kazarernas bidrag till judarnas genetiska sammansättning måste vara betydande och med all sannolikhet dominant."

 

Not: Arthur Koestler är en av judarna respekterad och välrenommerad författare. Självaste Einar Rimmerfors, som 1968-1973 var ordförande för Samfundet Sverige-Israel citerar frekvent just Koestler (se Rimmerfors´ bok "Från Abraham till Golda Meir", Gummesons, 1972) och den välkände judiske regissören och teaterchefen Georg Malvius har just Athur Koestler som förlaga för sin uppsättning av "Natt klockan tolv på dagen" på Stockholms Stadsteater, 2001. 

Omslag till Kevin Alan Brooks bok "The Jews of Khazaria"

 

Även annan litteratur än Poliaks och Koestlers tar upp khazarerna. Exempelvis Kevin Alan Brooks bok "The Jews of Khazaria" som utkom så sent som 1999 (Jason Aronson Inc.). Boken är dock mer försiktig när det gäller khazarjudarnas inverkan på den etniska sammansättningen hos dagens ashkenazijudar. För att visa att kunskap om khazarerna inte är någon obskyr teori framfört av dammiga stollar kan vi berätta att Brooks bok hyllas av framstående judar som John D. Klier, professor i modern judisk historia vid University College, London, rabbinen Shlomo Yaffe, Chef för Institute for Jewish Literacy i Chabad House, West Hartford, CT, Yigal Rechtman som skriver i The Journal of the Jewish Genealogical Society of New York och Samuel Kurinsky, chef för Hebrew History Federation Ltd.

 

På senare tid har kunskapen om de khazariska judarna även kommit att exploateras av populärlitteratur och den i Frankrike verksamme judiske författaren Marek Halter har exempelvis skrivit en historisk roman som utspelar sig bland judar i det khazariska kungadömet. Titeln på boken är "Le vent des Khazars" och utkom 2001 (på éditions Robert Laffont).

 

I ljuset av kunskapen om ashkenazi-judarnas khazariska rötter blir sionismens dogm om återvändande efter 2000 år av fördrivning och Diaspora inte bara ihåliga, de utgör en lögn av en oerhörd omfattning. En lögn som både tvingats på alla dessa ashkenazi-judar som går och tror att de har biologiska band med det heliga landet, men också en fräck lögn som använts för att dupera omvärlden då man genom hänvisning till "det judiska folkets" historiska band till Palestina fått stöd för den judiska massimmigrationen och kolonialiseringen där.

Denna galenskap fortsätter alltjämt. I Judisk Krönika, nr.3-1990, kan man läsa utdrag från en deklaration från dåtida VAAD, den judiska riksorganisationen för samtliga judiska samfund och organisationer i Sovjetunionen. VAAD beskriver ashkenazijudarnas utvandring och massimmigration till det ockuperade Palestina som "en nationell process av judarnas återvändande till deras historiska hemland".  Och Jackie Jakubowski skriver i sin ledare i Judisk Krönika (nr.3-1998) som är ett nummer helt ägnat Israels 50-års jubileum, där han talar stort om den sionistiska drömmen: "[...] förverkligandet av ett förföljt folks dröm om att återvända till sitt hemland [...]."

"Återvändande"? Till "sitt hemland"? Då skall de väl åka ner, som de khazararer de är, till södra Ryssland och inte till Palestina för att där mörda och ockupera, om det verkligen är "hem" de vill. 

F.ö. hade Jakubowskis tidskrift Judisk Krönika en lång 3-sidors artikel om "Kazarerna" i nr.4-5/1988, en artikel där man försökte med det svåra konststycket att både tillstå att det funnits khazarjudar men samtidigt avfärda detta faktums relevans för dagens politiska realiteter i Mellanöstern.

 

Den svenske juden Joachim Nelhans skriver i Judisk Krönika, nr.3-1989, under rubriken "Flera dimensioner på judisk tillhörighet" (understrykning av Radio Islam):

"Under den första kejsartiden, det första kristna århundradet, uppskattas antalet judar i det Romerska riket till ca 10% av hela befolkningen av 150 miljoner, således 15 miljoner. Därav utgjordes endast ca en miljon av etniska judar i dåvarande provinserna Judaea och Palestina och ytterligare ett par miljoner i Roms östra provinser Syrien, Egypten, Afrika och i själva huvudstaden Rom. Flertalet judar var således proselyter. Kejsar Neros hustru Poppaea var judisk konvertit.

Efter det Romerska rikets sönderfall fortsatte värvningen av proselyter i det Bysantinska riket och särskilt bland de fran Asiens inre framträngande turk- och slavfolken. Bulgarerna, magyarerna och framför allt kazarerna (läs JK 4-5/88, red anm) utsattes för judaiseringen."

 

För en omfattande studie kring denna mycket intressanta och dolda del av våra sionist-judars historia rekommenderar vi fortsatt läsning av Arthur Koestlers banbrytande verk om khazar-judarna "The Thirteenth Tribe" i sin helhet.

Läs gärna också den judiske författaren Alfred Lilienthals uppsats "Judarna är ingen ras". 

 

*** 

  De svenska judarna och Israel

 

 

"Judenheten i diasporan har skapat vår styrka [...]." - Israels förre utrikesminister Abba Eban, i en artikel riktad till det judiska folket i "diasporan", publicerad i Judisk Krönika, nr.4-1989. sid. 24.

 

Den absoluta majoriteten av judarna utanför Israel, judarna i den s.k. "diasporan", ger via omfattande insatser på det materiella, ekonomiska, och propagandistiska planen, ett för Israel livsnödvändigt stöd.

När man diskuterar Israel och judendom, kommer förr eller senare sionistpropagandisterna att försöka slingra sig och påstå att det är fel, t.o.m. "antisemitiskt" att koppla Israel med världens judiska majoritet. Enligt deras propaganda är Israel en stat, som vilken som helst och judendomen en religion som vilken som helst, och det faktum att staten Israel råkar vara just judisk, skall inte spela någon nämnvärd roll när man skall beakta diasporajudarnas politiska lojaliteter.

 

Hur är det då i verkligen?

Vad säger judarna själva, i klartext?

 

Vi vet att representanten för de franska judarna, överrabbin Joseph Sitruk, försäkrade för Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Shamir den 8 juli 1990 att:

"Varje fransk jude är en representant för Israel. [...] Du kan vara säker på att varje jude i Frankrike är en försvarare av det du försvarar."

"Le Monde", 9/7-1990.

"Varje jude i Frankrike är en försvarare av det du försvarar", säger överrabbinen. Man skall då veta att Shamir var den jude som i egenskap av ledare för terrorgruppen Sternligan ansvarade för mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte. Han var också den israeliske premiärminister som kallat världens icke-judar för "folk som just kommit ned från träden", där han också talar om världens icke-judiska majoritet som "primitiva varelser" (i den israeliska dagstidningen Yediot Aharonot, 14 november 1975). Samme Shamir har i samma rasistiska anda kallat palestinierna för "gräshoppor" (Newsweek, 11/4-1988). Således är det klart intressanta värderingar som chefsrabbinen för de franska judarna säger att de franska judarna delar.

 

I Judisk Krönika, nr.3-1986, kan man läsa en artikel om de franska judarna, där man skriver att:

"De hot som 1967 riktades mot den judiska statens existens framkallade en djupt liggande solidaritets reaktion och identifikation med Israel - något som framlidne Raymond Aron kallade "en storm av judenhet" - , och som sedan dess kommit att uppta en avgörande, ja central plats i samtida judiskt medvetande."

I samma artikel talar man också om "den franska judenhetens identifikation med Israel", som vore det ett känt och ovedersägligt faktum.

 

***

 

"Instead of ending Jewish life in the Diaspora, Israel strengthened it. Jews all over the world found renewed strength and meaning in Judaism because of IsraeI's existence. Celebrating Israel became a central theme in organized Jewish community life and culture, in synagogue ritual, and in religious education. For Jews in America and around the world, all this was an inspiration."  - Juden J. J. Goldberg i sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997), sid. 345.

 

Hur är det i USA då, är också varje jude där "en representant för Israel"?

I USA, om någonstans, är judarnas band till Israel oerhört starka. Den judiske f.d. TV-reportern och redaktören Göran Rosenberg, skriver i en artikel i Judisk Krönika (nr.4-5, 1992, sid. 32) om de amerikanska judarna:

"Det överskuggande judiska intresset i USA är och har varit Israel. Man kan lugnt säga att Israel efter andra världskriget och Förintelsen har ersatt religionen som den viktigaste amerikansk-judiska identitetsfaktorn."

 

Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski skriver själv i Judisk Krönika, nr.2-1986:

"Den gemensamma nämnaren, som för hela den amerikanska judenheten intar en central plats för den judiska självidentifikationen, är staten Israel."

 

Och i Judisk Krönika, nr.5-1985, skriver samme Jakubowski om de amerikanska judarna:

"Israel blev för dem, liksom för alla andra diasporaförsamlingar, ett centrum för deras judiska självidentifikation [...]."

 

Och den sionistiske amerikanske juden och skribenten Norman Podhoretz har i sin memoarbok "Breaking Ranks" (New York, 1979, sid. 335) sagt att Israel efter junikriget 1967 blev "de amerikanska judarnas religion". (Se Norman G. Finkelsteins "Förintelseindustrin - Exploateringen av nazismens offer", Ordfront Förlag, Stockholm, 2001, sid. 30).

 

Den judiske forskaren och författaren  J. J. Goldberg skriver i sin uppmärksammade bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, introduktionen, sid. xix) att de judiska organisationerna i Amerika "delar en lång tradition av att vägra ifrågasätta den israeliska regeringens politik" ("[...] share a long tradition of refusing to question the Israeli government policy decisions.").

 

Om Storbritannien, kan man exempelvis i Judisk Krönika, nr. 8-1972, läsa:

"I sitt senaste nyårsbudskap sade den brittiske överrabbinen dr Jakobovits, att "Israel är i dag den ledande förmedlaren av judisk lärdom och inspiration, av rabbiner och lärare"."

 

I det post-kommunistiska Ryssland har den judiske finansmagnaten Boris Berezovsky, mannen bakom Boris Jeltsin, uttalat sig om de ryska judarna och Israel:

"Varje jude, oavsett var han är född eller bor, är de facto en medborgare i staten Israel."

"Det får inte finnas några illusioner om saken, 'varje jude i Ryssland har dubbelt medborgarskap´."

(Citerad i den ryska tidningen "Segodnya", 14/11-1996.) 

 

*** 

 

Så långt Frankrike, USA och Ryssland.

Hur är situationen med de svenska judarna och Israel?

 

Den prosionistiske biskopen Krister Stendahl som t.o.m. vittnade mot Ahmed Rami i den uppmärksammade rättegången 1989, sade i en intervju i Radio Islam, 23/5-1987:

"Man måste räkna med att åtminstone 95 procent av alla judar som upplever sig som judar - det finns många judar som liksom glidit ut i assimilation och assimilerats - men alla judar som upplever sin judiska identitet, 95 procent av dem, identifierar sig på något sätt med Israel."

Detta uttalande av en öppen "Israelvän" om att "95 procent av alla judar [...] identifierar sig på något sätt med Israel" är rejält avslöjande.

För att kontra eventuella judiska påståenden att Stendahl, trots sin kärlek till Israel, ändå inte är korrekt i sin bedömning då han är "kristen", skall vi nu titta på ett antal belysande judiska citat, från judiska källor.

 

I Stockholms Judiska Församlings Församlingskalender 1994-1995, publicerat i den judiske forskaren David Fischers doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 49), kan man läsa om förhållandet till Israel (understrykning av Radio Islam):

"Judiska Församlingen i Stockholm är ett samfund för judar [...] Församlingen skall värna om förbundenheten med det judiska folket och staten Israel samt ta till vara judiska intressen i samhället."

Här ser man en direkt koppling till staten Israel som t.o.m. finns inskrivet i Församlingskalendern för den största och mest inflytelserika judiska församlingen i Sverige.

Och detta gäller förstås inte bara för judarna vid Stockholms Judiska Församling.

 

Det kände judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 110):

"Frågan om anslutning till World Jewish Congress vållade som nämnt häftiga diskussioner, men i fråga om staten Israel, som proklamerade sin självständighet 14 maj 1948, ha meningarna aldrig varit delade. Den gamla zionistfientligheten är förbytt i sin motsats. Församlingen anordnade t. ex. en soaré på 5-årsdagen av självständighetsförklaringen och Förenade Israelsinsamlingens årliga stora bankett är vorden en hela församlingens angelägenhet." 

Och den judiske historikern Wulff Fürstenberg berättar i sin historik "Kalmar mosaiska församlings tillkomst och äldsta historia jämte Växjö- och Oskarshamnsförsamlingarnas tillblivelse" (skrifter utgivna av Sällskapet för judaistisk forskning, nr. 2, Hillel Förlaget, 1980, sid. 108) hur den mosaiska (judiska) församlingen i Kalmar efter 1946 årligen skänkt pengar antingen "till [judisk] flyktinghjälp eller Förenade Israelinsamlingen", den senare en av de främsta sionistiska organisationerna.

 

***

 

För att ytterligare exemplifiera de svenska judarnas inställning till den sionistiska staten Israel, kan vi därefter citera vad de svensk-judiska ledarna anser.

 

Göran Nisell, tidigare ordförande för den Mosaiska Församlingen citeras i Judisk Krönika, nr.4, 1975, sid.60:

"De svenska judarna känner [...] en stark förbundenhet med staten Israel."

 

I Svenska Dagbladet, 22/7-1990, intervjuades den i Tyskland födde och 1940 till Sverige invandrade juden Hans W. Levy om judendomen under rubriken "Kärleken till Israel förenar". Levy är numera svensk medborgare och var då föreståndare för den Judiska Församlingen i Göteborg (c:a 1.800 personer). 

"Alla judar får genast personlig kontakt med varandra, var de än möts i världen", försäkrar Hans W. Levy i intervjun och fortsätter: "Vi judar har så mycket att tala om, först och främst om Israel, centrum för våra drömmar och vår längtan. En jude, som inte bär Israel i sitt hjärta, är en anomali", menar han och tillägger: "Kärleken till landet har alltid varit levande hos oss judar, alldeles oberoende av yttre gränsdragningar."

 

Hans W. Levy skriver också i samma anda i sin artikel "Israel i våra hjärtan", som publiceras i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), med anledning av Israels 40-årsjubileum.

"För oss judar är det fråga om mer än vänskap, vi är ett med det judiska landet. Låt mig citera den ny tillträdande franske överrabbinens Joseph Sitrouk intervjusvar: "Vi judar stöder Israel fullt ut, om någon bland oss önskar ändra något skall han först gå på aliya." Vi i vår församling kan stolt säga att en icke obetydlig del av vår ungdom flyttat till Israel och där medverkar att bygga landet.

Vi andra, vi här, kan endast göra ett: Att älska Israel ännu mera."

 

Den förre rabbinen för Göteborgs Judiska Församling, Robert L. Wolkoff, skriver i Dagens Nyheter, 4/4-1992:

"De som brännmärker antisemitism avfärdas som ´Israel-aktivister´ eller ´sionister´ - som om vi (rabbiner, redaktörer för judiska tidningar, medarbetare i judiska riksorganisationer m fl) på grund av vårt sionistiska engagemang blir mindre representativa för judarna i Sverige. Naturligtvis förhåller det sig tvärtom - om vi inte vore sionister, då skulle vi inte vara representativa." 

Enligt rabbin Wolkoff är en jude som inte är sionist inte representativ.

Rabbin Wolkoff, som av sionisterna lanserats som "kulturskribent" och "debattör" i våra medier, avslöjade också sin proisraelism vid ett möte som hölls på Café Shalom i Göteborg, 16 mars 1988, och den paneldebatt som där följde. Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), refererar från denna debatt:

"Rabbin Wolkoff ansåg att vi måste tro på Israel helt och hållet. Det finns ingen anledning att kritisera Israel, då vi ändå inte kan tillföra dem något de tidigare inte känner till.

Och även om det skulle finnas något att kritisera Israel för, är det då nödvändigt för oss att uttrycka det offentligt? Det är förrädiskt att kritisera, det hjälper endast fienderna. Det bästa vi kan göra är att skicka pengar eller fara dit och kämpa tillsammans med dem."

 

Rabbin Leonard Book, ortodox rabbin vid Judiska Församlingen i Malmö, skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.5-1999, sid. 13:

"Israel måste spela en viktig roll även för svensk judenhets framtid. Det är och förblir det judiska folkets ande, den moraliska barometer, enligt vilken omvärlden bedömer judarna."

 

Salomo Berlinger, tidigare ordförande för Judiska Församlingen i Stockholm, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1996, om diasporajudarnas förhållande till och stöd för Israel:

"[...] att [diaspora-] judarnas ekonomiska och politiska stöd inte bara varit avsett som hjälp till Israel. Det har också varit och är en viktig pedagogisk och psykologisk faktor när det gäller att uppfostra oss själva till medvetna judar, till att vara en del av am jisrael, det judiska folket, av ett judiskt folk."

 

Harry Rubinstein, f.d. föreståndare för Judiska Församlingen i Malmö, skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979, om svenska judar som emigrerar till Israel:

"De unga svenska judar som väljer ett ofta materiellt sett sämre liv i Israel ha gett högsta möjliga uttryck för sin judiskhet."

Rubinstein talar där också om "judendomens omistliga centrum, Israel" och "om judendomen och dess oupplösliga relation till Israel".

 

Och i samma nummer av Judisk Krönika (nr.3-1979) skriver judinnorna Dorothy Braun och Gerd Kvart, som då var skolföreståndare i Mosaiska Församlingen i Göteborg:

"Genom all judisk undervisning går idén om det judiska hemlandet [Israel] som en röd tråd. [...] Vi kan alltså inte tänka oss judisk kunskap som inte betonar Israels roll som centrum för judendomen."

 

Bo Sallmander, som varit ordförande för den judiska utbildningsföreningen Chinuch i Stockholm och som var huvudman för den judiska förskolan Hillelgården samt det judiska Hillelförlaget, berättar i Judisk Krönika, nr.4-1979:

"Israel är som sagt ett kraftcentrum för oss judar i diasporan och med 'våra' judar (det vill säga de före detta svenska judarna) i Israel, ökar kontakten och utbytet mellan våra länder."

 

Willy Salomon, vice ordförande för Stockholms Judiska Församling, i Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37:

"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."

"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

 

Den judiske ledaren Göran Nisell, som bl.a. varit ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm och den judiska organisationen Aktionskommittén för Sovjets judar, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1991, i kolumnen "Mitt judiska Sverige" under rubriken "Banden med Israel allt starkare":

"Att ge pengar till Israel är något, de flesta av oss vant sig vid [...]."

Göran Nisell ser i sin framtidsvision hur:

"[...] ordet sionist och sionismen kommer att försvinna och det kommer att räcka med att vara medlem i sin Judiska Församling för att visa sin samhörighet och solidaritet med Israel."  

 

Leon Gerson, tidigare ordförande för Solidaritetskommittén för Israel och aktiv i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen (2:e vice-ordförande), och ledamot i Samfundet Sverige-Israel, menar enligt Judisk Krönika, nr.6-1983, att det är viktigt för de svenska judarna "att vara Israels trygghet i Sverige".

 

Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, skriver i en kolumn i Judisk Krönika, nr.3-1985:

"Det finns få som inte inser att den omvälvning i judarnas självkänsla som ägt rum beror på den judiska statens tillkomst. Som samtliga judiska talare under minnesgudstjänsten i synagogan betonade, innebär Israel inte bara ett hemland för fyra miljoner israeler och ett alltid öppet hem för världens förföljda judar, utan också en källa till stolthet och självrespekt för diasporans judar i t ex Sverige."

 

Paul Fränkel, dåvarande ordförande i Förenade Israelinsamlingen, ansåg enligt Menorah, nr.3-1977, "att det är varje judes plikt att stödja Israel, oberoende av vilken regering [i Israel] som sitter vid makten".

 

 

Och även bland yngre judiska ledare är tongångarna de samma:

Den unga judinnan Rebecca Künstlicher, aktiv ledare inom de judiska ungdomsverksamheterna i Sverige och tidigare ansvarig för Judisk Krönikas ungdomsredaktion, skriver i Judisk Krönika, nr.4-1996:

"Ett sätt att uppehålla det judiska intresset verkar vara att vistas en längre tid i Israel. [...] På många sätt tror jag att det är räddningen för judiskt liv i Sverige, att vårt intresse för Israel och de program som de har att erbjuda, är så stort."

 

 

Det var några svensk-judiska ledares röster. Vad säger då andra svenska judar?

Cordelia Edvardsson, judinna och Svenska Dagbladets Israelkorrespondent, (en av en uppsjö judiska Israelkorrespondenter som för oss icke-judar skall servera sionisternas propagandistiskt förvrängda bild av deras stat Israel), avslöjar i en artikel publicerad i Aftonbladet den 29 oktober 1988 sanningen om diaspora-judarnas förhållande till den judiska staten Israel:

"Alla judar, var de än befinner sig i världen, vill se Israel som en del av sig själva." 

Och i sin memoarbok "Om jag glömmer dig - en invandrares dagbok från Israel" (1976, Forums Förlag), skriver Cordelia Edvardson (sid. 11-12):

"Min mänskliga värdighet är helt beroende av min rätt att vara jude. Inte i religiös bemärkelse, jag är inte religiös, utan i historisk och nationell bemärkelse. Och jag är övertygad om att det judiska folket idag lever och dör med staten Israel. Utan Israel är judendomen dömd till undergång." 

Att Edvardson räknas som en riktig judinna visas av Judisk Krönika, nr.2-1968, sida 130, där man hyllande berättar om Cordelia Edvardsons judiskhet och "att hon personligen valt att ge sin judiska börd en betydande plats i sin identitetsupplevelse".

 

Judinnan Julianna Srebro, från den fejkat Israelkritiska organisationen JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, sade i en intervju i TV4:as Nyheterna, sändningen kl. 18.30, 30/3-2002:

"Israel är oerhört viktigt för mig; som judisk nation, som ett fritt land. Det är väldigt viktigt för mig personligen, för min självkänsla som judinna."

 

Richard Mühlrad, en framträdande jude i Sverige och sionistisk aktivist bl.a. som ordförande för "Keren Kajemet" - "trädplanteringsfonden" förklarade denna diaspora-judiska synvinkel under ett debattprogram i den judiska närradiostationen i Stockholm, "Radio Shalom", den 30 augusti 1994:

"Och för mig som jude, så tycker jag att det är just så viktigt att i min judiskhet, det är ju en bit av min "Jiddishkheit", att vara aktiv för Israel. Att ge till Israel."

"...att ge pengar till Israel ...är ett engagemang för det judiska."

"Och jag är helt övertygad om att även andra judar i vårt land har just fått en del av sin judiska identitet genom att stödja Israel."

 

Julian Ilicki, medförfattare till boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur förlag, 1993 - en bok där också Jackie Jakubowski, Per Wästberg, Jerzy Einhorn och Georg Klein medverkar) skriver under rubriken "Judiskhet som nationalitet" (sid. 140):

"Samhörigheten med Israel som ett uttryck för judisk identitet, har i allt större utsträckning ersatt den judiska religionen som en sammanhållande kraft."

 

Den judiske journalisten och författaren Göran Rosenberg uttrycker ungefär samma tankegång i en intervju i Judisk Krönika, nr.4-1996:

"- Samtida judendom har två starka identitetsbaser - Israel och Förintelsen."

 

Anders J. Carlberg, är också medförfattare till boken "Judisk Identitet", där han skriver under rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" (sid. 151):

"Trots att den judiska befolkningen privat uppvisar olika åsikter om den israeliska politiken förenas de svenska judarna av en genuin solidaritet med Israel. Den judiska staten är så central för oss svenska judar att den näst efter att vara född eller konverterad jude är förutsättningen för vår judiskhet. Ett ifrågasättande av Israels existens - men även en, som det uppfattas onyanserad kritik av landets politik - blir liktydigt med att ställa sig utanför den judiska gemenskapen.

Samhörighetskänslan tycks vara oberoende av den politiska utvecklingen i Israel. Den ställer inga villkor på regeringsinnehavare eller politikens inriktning, utom en enda: Israel skall förbli en stat där Sveriges judar har ett potentiellt medborgarskap."

Anders J. Carlberg har sedan skrev i boken ovancerat till att bli ordförande för den Judiska Församlingen i Göteborg.

 

Den massmedialt lanserade judiske professorn Jerzy Einhorn var en av huvudtalarna vid den sionistiska organisationen Keren Kajemets årliga Tubishvat-fest för år 1986. Judisk Krönika, nr.5-1986, återger Einhorns sionistiska appeller från talet, där han bl.a. sade:

"Israel har för oss judar blivit ett land till vilket det inte bara är behagligt att resa på semester. Israel är den bästa livförsäkringen för oss, för våra barn, för Sydamerikas och Sovjets judar, för judar som bor i arab länder, i Asien och i Afrika. Att stödja Israel ekonomiskt är en skyldighet mot oss själva, mot våra barn och mot judar i andra länder, där judar fortfarande är förföljda.

Detta är vår heligaste plikt."

Det är således "en helig plikt" för en jude att stödja apartheid- och ockupant-staten Israel.

 

Den judiske historikern Hugo Valentin konstaterar också i sin bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 221) att "i våra dagar är praktiskt taget hela den svenska judenheten [...] proisraelisk".

  

Alla dessa uttalanden stämmer väl överens med Israels förre premiärminister David Ben-Gurion, när han sade:

"Även de judar som avstått från att emigrera (Aliya) till Israel, betraktar staten Israel som sin nation och egendom. När en jude i Amerika, Sydafrika eller något europeiskt land talar om "vår regering" med sina judiska landsmän menas självklart Israels regering, och den judiska allmänheten betraktar lika självfallet de israeliska ambassadörerna som sina egna representanter."

Citerat från Israels Årsbok 1953-1954, sid. 35.

 

*** 

 

Även studier av svenska judar bekräftar de svenska judarnas starka band till apartheid- och terrorstaten Israel:

Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 160):

"På frågan vilken betydelse medlemmarna [i Stockholms Judiska Församling] anser att staten Israel har för det judiskt etniska respektive för det judiskt religiösa framkommer [...] att en klar majoritet anser att staten Israel är mycket viktig för både det judiska folket och för den judiska religionen."

I samma avhandling framkommer det också (sid. 168) att den egenskap hos en jude/judinna som av de i avhandlingen tillfrågade judarna (som ska utgöra ett representativt urval av Stockholms Judiska Församling), anses utmärka "en bra jude" (på jiddisch; "a guter jid") ansågs samstämmigt hos de tillfrågade vara "att arbeta för Israel".

Avhandlingen avslöjar också (sid. 176) att "en klar majoritet" av de judiska församlingsmedlemmarna ger ekonomiska bidrag till ändamål i den judiska staten Israel. Endast 13 % av de tillfrågade gav inga bidrag alls.

Avhandlingen visar också att nästan samtliga församlingsmedlemmar har rest en eller flera gånger till Israel, och Fischer påpekar (sid. 179) "att en klar majoritet av medlemmarna har både släkt och nära vänner i Israel". Han konstaterar (också sid. 179): "Det är med andra ord mycket viktigt att medlemmarna i Församlingen har personliga band till Israel."

Ett annat intressant faktum var andelen judar som aktivt arbetade för Israel genom att deltaga i aktiviteter till förmån för denna stat. Fischers slutsats (sid. 179) är att "drygt 60 % deltog i två eller fler sådana [aktiviteter] per år". Han konstaterar också (sid. 180) att man bland den totala andelen olika aktiviteter som de judiska församlingsmedlemmarna deltager i kan se att "de aktiviteter som är inriktade på Israel tycks inta en mer dominerande roll i förhållande till övriga judiska aktiviteter".

Han påpekar också i sin avhandling att (sid. 174) "en klar majoritet av medlemmarna tar stor hänsyn till de olika riksdagspartiernas inställning till Israel när de röstar vid riksdagsval".

 

 

Denna slutsats föranledde också följande artikel i DN (25/11-1996):

"Israel har stor betydelse för svenska judar när de röstar i de svenska valen.

En ny doktorsavhandling vid Uppsala Universitet visar att nästan alla medlemmar i Stockholms judiska församling tar hänsyn till partiernas inställning till den judiska staten när de lägger sin röst.

- Resultatet är överraskande, säger David Fischer, som har gjort undersökningen. Jag kunde inte tro att Israel betydde så mycket i politiken.

55 procent av den judiska församlingens medlemmar säger sig ta stor hänsyn till riksdagspartiernas inställning till Israel i samband med val till riksdagen.

36 procent säger sig ta viss hänsyn och endast 9 procent säger sig strunta i inställningen till Israel.

Allra viktigast tycks partiernas hållning gentemot Israel vara för de äldre och för de judar som invandrat från Östeuropa."

Just ett fint hycklande från Fischer att han skulle vara "överraskad" av resultatet. I sin avhandling konstaterar han kort, apropå judarna och riksdagspartierna (sid. 174): "Israelfrågan har med andra ord stor praktisk betydelse för medlemmarna i Församlingen."

David Fischer sammanfattar sedan sina slutsatser (sid. 182):

"Israel intar en central plats i det judiska livet bland [församlings] medlemmarna. En mycket klar majoritet av medlemmarna anser att Israel har en mycket stor betydelse för det judiska folket och merparten av dem ger regelbundet bidrag till ändamål i Israel."

 

 

Vi tycker att vi med dessa illustrativa citat mer än väl har bevisat den mentala kopplingen mellan innebörden att var "jude" i Sverige och den judiska staten Israel och dess göranden. 

 

 

Bild och bildtext ovan från tidskriften Judisk Krönika, nr.2-1991. Jackie Jakubowski, Judisk Krönikas chefredaktör poserar på bild tillsammans med Israels blodsbesudlade premiärminister Yitzhak Shamir, under ett solidaritetsbesök i Israel under det pågående Gulfkriget, 1991. Terrorgruppledaren Shamir (från Stern-ligan) är bl.a. känd som den som beordrade mordet på den svenske FN-diplomaten Folke Bernadotte. Andra kända svenska judar som inte skäms för att ställa upp på bild tillsammans med Shamir är Morton Narrowe, dåvarande överrabbin i Stockholm samt Salomo Berlinger, dåvarande ordförande i Stockholms Judiska Församling.

 

*** 

 

Stöd till Israel = medbrottslighet

 

 

Vad är det då för stat "Israel" som de svenska judarna stödjer?

Vi har ovan redogjort för sionismens rasism, som t.o.m. har fördömts av FN.

I en intervju i den israeliska dagstidningen Ha´Aretz (27/11-1996) sade FN-kommissionens ordförande, sri-lankesen Leonard de Silva att "en av den israeliska ockupationens egenskaper; civila israelers, militärers och polisers misshandel av misstänkta palestinier, avspeglar en sadistisk kultur". 

Men att stödja "en sadistisk kultur" är inget som bekymrar våra svenska judar. De kan ofta kombinera gulliga humanitära engagemang som de beröms för i media med ett samtidigt helhjärtat stöd för rasist- och ockupationsstaten Israel.

Ett i detta hänseende mycket belysande exempel är Gerald Nagler, jude och ordförande för den "hedervärda" organisationen Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och tillika ledamot i den internationella Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Han har av Sveriges regering tilldelats belöningsmedaljen "Illis quorum meruere labores" av åttonde storleken (se DN 18/9-1994). Tidningen skriver att "han får medaljen för mångårig och betydelsefull insats i det internationella samarbetet i humanismens tecken till fromma för flyktingar och andra utsatta grupper."

Hur långt juden Naglers "humanism" sträcker sig är dock inte svårt att gissa. Judisk Krönika, nr.2-1994, publicerar en intervju där Nagler ger svar på tal på frågan om hur han ställer sig till Israel och dess brutala behandling av palestinierna:

" - Man måste förstås ta ställning och då tar jag självklart ställning för Israel."

[OBS: betoningen på "för" är originalets]

Det är detta som är "selektiv humanism" och de facto rasism!

 

Sionisterna skriver själva öppet i sina egna böcker om vad sionism verkligen innebär. Yeshayahu Ben Porath, ledamot av det israeliska parlamentet, Knesset, i den israeliska Yediot Aharonot, 14 juli, 1972, uttryckte sig rakt på sak:

"Det är sant att det inte existerar någon sionism, ingen bosättning och ingen judisk stat, utan fördrivning av araber och konfiskering av deras mark."

Och i början av denna introduktion citerade vi den store judiske ledaren David Ben Gurion - Israels förste premiärminister - som i Nahum Goldmanns memoarbok "Den judiska paradoxen" t.o.m. avslöjar att "vi har stulit deras [palestiniernas] land".

Det är kriminella tjuvar och gangsters det handlar om, förbrytare som döljer sin kriminella verksamhet bakom en "religions" mask!

Man måste således ha i minne att ett ställningstagande för Israel inte är vad som helst utan faktiskt ett stöd i strid mot en mängd FN-konventioner, ett stöd för folkrättsvidrig ockupation, ett stöd för deportationer, ett stöd för etnisk resning, ett stöd för aggressionskrig, ett stöd för en uppsjö av massakrer, ett stöd för tortyr, ett stöd för misshandel av barn, sammanfattningsvis stöd för brott mot de mest fundamentala av mänskliga rättigheter.

Och dessa brott stödjer alltså den absoluta majoriteten av den svenska judenheten.

 

 ***

 

Den sionistiska verkligheten - osminkad och brutal:

Dödad flicka, offer för en medveten israelisk attack mot en ambulans i södra Libanon.

Den israeliska massakern i flyktinglägret i Qana, södra Libanon 1996. En FN-man bär förtvivalt ut liket av ett litet barn, dekapiterat av en israelisk artillerigranat.

Ett svårt brännskadat barn - offer för den tillämpade sionismen.

***

 

Judarnas medvetande om sitt ansvar för Israel och dess brott

DN, 8/6-1997. Israel attackerar med jämna mellanrum civila, ambulanser och FN. Här ett exempel på när Israel bombade ett FN-läger i Libanon som stod i vägen för dess offensiv. En markering för att visa vad som sker om man inte står 100%-igt på Israels sida.

 

Ofta klagar sionisterna på att icke-judar dömer Israel efter en särskild mall och att alla judar lastas för de brott Israel utför.

Sionistaktivisten Henrik Bachner från Svenska Kommittén mot Antisemitism skriver i en artikel om Radio Islam i Judisk Krönika (nr.2-1991): "[...] antisemitismen vinner delvis sin legitimitet genom att den idag ofta framförs invävd med kritik mot Israel [...]." Detta p.g.a. det hemska tankekonceptet att, som Bachner uttrycker saken, "det inte är antisemiterna, utan judarna - eller den judiska staten - som orsakar antisemitismen. Och judarna hålls kollektivt ansvariga för den judiska statens förehavanden." 

Men kom igen!

Israel är just en judisk stat. Den betraktar alla världens judar som dess potentiella medborgare. Staten Israel existerar endast tack vare diasporajudarnas formidabla propaganda- och ekonomiska insatser. Staten Israel stöds, som vi har visat - av en majoritet av världens judar, inklusive de svenska, vare sig de är s.k. "hel", "halv" - eller "kvarts"-judar.

Staten Israel utgör med sitt apartheid- och förtryckarsystem ett formidabelt exempel på tillämpad judendom.

Den forne överrabbinen i Stockholm, Morton Narrowe, skrev själv i en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1971, sid. 127, att:

"[...] Israel är en produkt av judendom, hebreisk kultur och judiska värderingar."

 

I de svenska judarnas tidskrift Menorah, (nr.3-2000) publiceras en översatt artikel av den kände israeliske politikern Avi Pazner, sedermera rådgivare och talesman för den israeliska regeringen och världsordföranden för Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod:

"Det är ingen slump att en av huvudprinciperna i judiskt liv är maximen i Talmud "Alla judar är ansvariga för varandra"."

Detta sagt i en tidskrift som läses av våra svenska judar. Uppenbarligen anser självaste Talmud att judar måste vara ansvariga för vad andra judar gör.

Vi påminner också om citatet från Rabbin Leonard Book, ortodox rabbin vid Judiska Församlingen i Malmö, i Judisk Krönika (nr.5-1999, sid. 13), om att Israel "är och förblir det judiska folkets ande, den moraliska barometer, enligt vilken omvärlden bedömer judarna".

Judarna är alltså helt medvetna om att den judiska statens Israels göranden ses av den icke-judiska omgivningen som ett prov på vad judar och judendomen står för. Judar talar dessutom om att judar ansvarar för vad andra judar gör.

Gör inte då detta sionisterna klagan över att man lastar judarna för Israels brott ganska ihåligt?

Någon gång måste folk komma till insikten att judarna i diasporan faktiskt är fullt medvetna om sitt ansvar för det som händer i Israel. Det är ju till råga på allt just dessa judar som säkerställer Israels överlevnad med moraliskt, propagandistiskt och ekonomiskt stöd.

Att sedan Israels brott leder till att den icke-judiska majoriteten långsamt blir mer och mer anti-judisk är förstås inget man kan lasta icke-judarna för. Det är judarna som är ansvariga för situationen och dess utveckling.

Som skribenten Sten Fredriksson skrev i en krönika publicerad i Aftonbladet (22/8-2001):

"Det sägs att Israel är en demokratisk stat. Försök säga detta till palestinier som lever under ockupation, rättslöshet och apartheid.
  Det finns de som klagar över anti-judiska stämningar. Det är förfärligt och minnen väcker fasa.
  Men orsakerna är Israels politik som riskerar att leda till än mer anti-judiska åsikter. Det går inte längre att med antydningar om anti-semitism få tyst på dem som för fram palestiniernas sak."

 

*** 

Den trogne Israelvännen Torgny T. Segerstedt skriver förordet till Jackie Jakubowskis essäbok "Judiska prövningar och omprövningar" (Brombergs Förlag, 1993, sid. III, IV). Boken utgör en samling av Jakubowskis ledarkrönikor från hans tidning Judisk Krönika.

Segerstedt skriver i förordet:

"Ragnar Josephson skrev på sin tid en essä om den svenska judendomens dubbla lojaliteter. Judarna, menade han, måste vara trogna sitt folks uråldriga traditioner, men samtidigt vara aktiva deltagare i det svenska kulturella, sociala, politiska och merkantilt-industriella livet. Att de svenska judarna hållit fast vid och alltjämt håller fast vid sina gamla seder kan man konstatera vid ett besök det Judiska Muséet i Stockholm. Betydelsen av det kulturella arvet och dess myter understryker Jackie Jakubowski i sin bok Judiska prövningar och omprövningar.
[...]
Jakubowski framhåller med stor tydlighet att till denna dubbla lojalitet, som både Josephson och Hugo Valentin talade om, har kommit en tredje lojalitet; den mot den judiska staten, mot Israel. Det var ett lojalitetskrav som icke existerade före 1948. Det kan synas självklart att en jude skall känna ett levande intresse för Israel och på alla sätt stödja dess existens. Han måste veta att Israel knappast kan existera utan ett stöd från judar i förskingringen."

Segerstedt tar först upp vad han kallar de svenska judarnas "dubbla lojalitet", deras lojalitet mot de judiska traditionerna. Men han går längre än så och tar också upp vad han kallar judarnas "tredje lojalitet", den till Israel.

Nu är det så att påståendet att det skulle finnas en sådan judisk lojalitet - till Israel - är ett påstående som normalt aldrig får yttras i offentligheten. Att framföra att det hos de svenska judarna finns en stark känsla för Israel som gör dem partiska när sionismen kommer på tal brukar avfärdas av sionisterna som en ondsint antisemitisk vanföreställning - i sionistmaffians gängse terminologi kallas det för "anklagelsen om den dubbla lojaliteten".

Not: Den judiske aktivisten Henrik Bachner, från Svenska Kommittén mot Antisemitism, skriver exempelvis i propagandaboken "Det eviga hatet" (Albert Bonniers Förlag, 1993, sid. 193), att "anklagelsen [mot judarna] om dubbla lojaliteter hör till de centrala beskyllningarna i all antisemitisk propaganda" och att "Radio Islam har moderniserat temat och anklagar alla judar i diasporan för att vara agenter för Israel".

Dock skriver ju nu Israelvännen och f.d. riksordföranden för Samfundet Sverige-Israel, Torgny Segerstedt, att det är efter att ha läst Jackie Jakubowskis texter som han drar sin slutsats om denna judiska pro-Israeliska lojalitet!

 

Segerstedts förord till boken är självfallet också sanktionerat av bokens författare Jackie Jakubowski. Se då det totala hyckleriet när Jakubowski själv, i en av hans propagandistiska krönikor från Judisk Krönika som återges längre in i samma bok (på sid. 118), angriper vad han kallar för "klassiska antisemitiska myter", "myter" som han anklagar Radio Islam för att sprida.

Bland dessa hemska "myter" uppräknar Jakubowski vad han kallar "myten" om judarnas "dubbla lojaliteter", lojaliteten till Israel! Han gör det trots att det i Segersteds förord talats om denna judiska lojalitet som en högst påtaglig realitet.

 

Detta om något visar den oerhörda diskrepansen mellan vad sionister utåt påstår i sin propaganda och vad de innerst inne egentligen tillstår.

 

***

 

Torgny Segerstedt Jr. skrev i sitt ovannämnda förord att "det kan synas självklart att en jude skall känna ett levande intresse för Israel och på alla sätt stödja dess existens" och att en jude "måste veta att Israel knappast kan existera utan ett stöd från judar i förskingringen". Vi kommer här fylla på med ytterligare citat för att visa det legitima i att diskutera vad Jakubowski kallar för "myten" om diaspora-judarnas lojalitet mot Israel.

 

 

Ivar Müller, ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm, skriver i Judisk Krönika, nr.6-1984:

"I själva verket har den judiska befolkningsgruppen, som Ragnar Josephson så övertygande beskrivit, vuxit upp med och bevarat en dubbel lojalitet. Det har varit en lojalitet mot det judiska och en lojalitet mot det svenska. Med lojalitet menar jag här något mer än laglydnad. Jag menar också en delaktighet i och ett ansvar för svensk kultur och samhällsliv. Det har dock, som jag ser det, alltid funnits - mer utpräglat än tidigare - en viktig skillnad i dessa lojaliteter. Lojaliteten mot det land vi vistas i - och det gäller judar i alla länder utanför Israel - är villkorlig. Den beror på att vistelselandet i sin tur är lojalt mot oss. Men lojaliteten mot det judiska folket och dess återupprättade hemland är ovillkorlig. Vi kan inte ställa villkor för att vara judar. Vi är judar vare sig vi vill det eller inte. Detta är vårt gemensamma judiska arv."

Här avslöjar Müller att om judarna inte anser att Sverige är lojalt mot dem, så finns det inget som gör att de måste vara lojala mot Sverige.

Vad som egentligen menas med att Sverige är lojalt mot judarna utvecklar han inte, men vi skulle nog säga att i detta inbegrips att Sverige skall ställa upp på judarnas krav och stödja deras judestat Israel.

 

"Israel hade dock aldrig kunnat klara sin ekonomi utan hjälp från USA och från världsjudendomen. [...] Vårt stöd får aldrig vackla." - Professor Georg Klein. Menorah, nr.3-1992, sid. 24, sagt under ett tal som hölls vid en sammankomst hos Bonniers på Nedre Manilla.

 

***

De judiska ledarna har i sina olika deklarationer på judiska möten och i internjudiska tidningar gett sin bild på relationen mellan judarna som bor i diasporan - d.v.s. förskingringen, som våra svenska judar - och staten Israel. Den yiddish-språkiga tidningen "Jewish Daily Forward" i New York rapporterade den 9 januari 1959 om Världssionistiska Organisationens dåvarande ordförande Nahum Goldmanns stora tal till amerikanska judar:

"Doktor Goldmann utmanade Amerikas och andra länders judar att samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet, en lojalitet till landet där de bor och en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel. Judar får aldrig falla för patriotiskt prat om att vara lojal endast och främst till det land där de bor och lever. De skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel."

I samma tal citerat från ovannämnda tidning sade Goldmann även att:

"Judarna är det enda folket med två vitala centra: Israel och exilländerna. I exilländerna är det judarnas plikt att säkra Israels fortsatta existens."

Och i en annan judisk tidning, "Jewish Newsletter", 9 september 1957, heter det:

"Doktor Goldmann samtyckte med Ben-Gurion att alla judar i diasporan, alltså utanför Israel, är i landsflykt och endast kan befrias och fullkomnas i Israel. Men den praktiska överföringen av judar i exil till Israel var något som de båda inte var överens om. Medan Ben-Gurion yrkar på att denna överföring skall ske så snabbt som möjligt, menar Goldmann att det här blir fråga om en långvarig utvecklingsprocess. Men under tiden kan och skall diaspora-sionisterna hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel. Ty israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."

Låt oss summera de judiska ledarnas åsikter:

• "Israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."
• "Alla judar i diasporan, alltså utanför Israel är i landsflykt."
• Diaspora-judarna kan endast "befrias och fullkomnas i Israel".
• Det är diaspora-judarnas "plikt att säkra Israels fortsatta existens".
• Diaspora-judarna skall "hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt".
• Och de skall bistå Israel "lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel".
• All länders diaspora-judar skall "samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet".
• Diaspora-judarna skall ha "en lojalitet till landet de bor" men samtidigt skall de ha "en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel".
• Ty "de skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel".

Svart på vitt det som idag är tabubelagt att säga i det sionist-styrda Sverige och som kan leda till åtal för "hets mot folkgrupp"; att diaspora-judarnas "lojalitet" till de länder de bor i starkt kan ifrågasättas när deras judiska ledare faktiskt säger att diaspora-judarna skall ha en dubbel lojalitet, där lojaliteten till den judiska staten Israel alltid skall stå främst.

 

***

Diaspora-judarna i Israels sold

 

David Ben-Gurion, israelisk premiärminister och framträdande judisk ledarfigur sade inför Världssionistiska Organisationens 23:e kongress om plikten för en jude som lever "utomlands", i diasporan:

"...det är de olika ländernas sionistiska organisationers kollektiva plikt att under alla omständigheter, villkorslöst, bistå den judiska staten, även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna."

(David Ben-Gurion, "Tasks and character of a modern sionist", "Jerusalem Post", 17 augusti 1952, och "Jewish Telegraphic Agency", 8 januari 1951.)

 

Den judiske ledaren Ben-Gurion uppmanar således världens judar att på alla sätt bistå Israel "även" - och här kommer den högintressanta och springande punkten - "även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna"!

Detta ger en helt annan dimension på diasporajudarnas stöd till Israel. Det handlar inte bara om att gå på Israel-möten och samla pengar eller skriva Israel-vinklade artiklar i våra tidningar. I klarspråk uppmanar Ben-Gurion judar att vara beredda att begå lagbrott och förräderi mot sina värdländer.

 

Budskap från sionismens Golda Meir riktat till de svenska judarna och publicerad i Judisk Krönika, nr.1-2/1971: "Vi är alla medvetna om den stora kärlek judarna i hela världen hyser för Israel, och den av oss så uppskattade materiella hjälp som Israel erhåller från diasporan är ett av de främsta uttrycken för denna kärlek. Utan denna hjälp skulle vår situation i sanning ha varit ytterst kritisk. [...] Israel är visserligen sioniströrelsens skapelse, men den tillhör hela det judiska folket. Om inte detta skall bli enbart tomma ord måste judarna i hela världen påta sig samtliga de åligganden som kan betecknas som sionistiska: att allvarligt inskärpa att alija (invandring till Israel) är en väg till personligt självförverkligande, att effektivt verka för att varje judiskt barn skall komma i åtnjutande av en grundlig judisk fostran, att aktivt engagera sig i sin judiska församlings öde, att utarbeta ett långsiktigt program för sionistisk fostran och undervisning för att kunna bibehålla den judiska kärleken till Israel ograverad [...]."

 

Hur långt är judarna villiga att gå i sitt stöd till Israel? Är judar på känsliga positioner att betrakta som säkerhetsrisker? Är deras innehav av känsliga maktpositioner i de västliga samhällena farligare än om samma positioner var upptagna av de scientologer vi tidigare nämnt?

Vi kommer inte att ge några svar på dessa frågor men istället redovisa för sionisterna besvärande fakta om judiskt aktivism för Israels räkning.

För det första, frågan är egentligen inte laddad då redan judiska förespråkare tagit upp den tidigare. I sin bok "By way of Deception" (på svenska "Med sveket som vapen") beskriver den avhoppade Mossad-agenten Victor Ostrovsky, Israels system att ta judar i förskingringen i bruk för sina operationer på främmande mark. Ostrovsky ger i sin bok många belysande exempel på hur dessa judar i diasporan "aktiveras" av Mossad för att bistå den judiska statens säkerhetstjänst. När judarna tillfrågas av Mossad förväntas de ställa upp på Israel:

 

Medförfattaren Claire Hoy skriver i sitt förord till Victor Ostrovskys bok "Med Sveket som vapen" (Bokförlaget Prisma, 1991, sid. 13-14):

"Tro det eller inte, men Mossad har bara 30 till 35 operationsofficerare, eller katsas, i tjänst på olika håll i världen under en och samma tid. Huvudanledningen till denna förbluffande låga siffra är, något som denna bok kommer att visa, att Israel, i motsats till andra nationer, kan få hjälp av en välplacerad och välvilligt inställd internationell judendom utanför landets gränser. Hjälpen förmedlas av sayanim, frivilliga krafter, i ett för Israel helt unikt agentsystem."

 

Victor Ostrovsky berättar själv i boken "Med Sveket som vapen" (Bokförlaget Prisma, 1991, sid: 103-104), om systemet med sayanim:

 

"Dagen därpå höll Ran S en föreläsning om sayanim, en unik och viktig del av Mossads arbete. Sayanim - medhjälparna - måste vara judar till 100 procent. De bor utanför Israel och fastän de inte är israeliska medborgare kan många av dem nås via sina släktingar i Israel. Man kan till exempel be en israel med släkt i England att skriva ett brev till någon släkting med ett innehåll som säger att den person som överlämnar brevet företräder en organisation vars huvudsakliga verksamhet är att rädda judar i diasporan. Kan den brittiska släktingen kanske hjälpa till på något sätt?

Det finns tusentals sayanim i världen. Enbart i London finns 2 000 aktiva och ytterligare 5 000 står på en lista. De hjälper till på mångahanda sätt. En sayan som äger en biluthyrning kan låta Mossad hyra en bil utan att kräva att de vanliga papperen fylls i. En våningssayan kan skaffa fram en våning utan att någon ställer några frågor. En banksayan kan skaffa fram pengar, om det så är mitt i natten, och en läkarsayan kan ta hand om ett skottsår utan att anmäla till polisen etcetera. Vad det gäller är att ha tillgång till en grupp människor som kan ställa upp när de behövs och som av lojalitet mot saken håller tyst om de tjänster de utför. De får bara ersättning för de utgifter de haft. Ofta utnyttjar katsas sayanims lojalitet för att få tjänster utförda för egen personlig del. En sayan kan aldrig veta skillnaden.

En sak är säker och det är att också om en judisk person vet att det är Mossad som står bakom kraven på hjälp, så är det inte säkert att han eller hon går med på att utföra den begärda tjänsten; men han eller hon kommer aldrig att gå till polisen. Mossad har till sitt förfogande ett helt riskfritt värvningssystem med vars hjälp man upprättar en pool av miljontals judar som kan vara till hjälp utanför Israels gränser. Det är mycket lättare att operera om man kan få hjälp på platsen och sayanim är en otrolig tillgång vartän man kommer i världen. Men de utsätts aldrig för några faror och inte heller får de veta några hemligheter.

Tänk er att en katsa under ett uppdrag plötsligt måste ha en radio- och TV-affär som täckmantel. Med ett samtal till en sayan i branschen kan han få hem 50 TV -apparater och 200 videospelare, ja allt vad han behöver, och efter nästan ingen tid alls kan han sätta upp en affär med varor värda mellan 3 och 4- miljoner dollar.

Eftersom Mossad till största delen bedriver sin verksamhet i Europa kan det vara en fördel att ha en affärsadress i Nordamerika. Alltså finns det adressayanim och telefonsayanim. Om en katsa behöver lämna ifrån sig en adress eller ett telefonnummer kan han använda sayans. Och om en sayan får ett brev eller ett telefonsamtal vet han omedelbart hur han skall göra. Det finns driftiga sayanim som driver en telefontjänst med 20 anställda som svarar i telefon, skriver ut brev och faxar meddelanden. 60 procent av omsättningen i dessa telefontjänstföretag kommer från Mossad. Utan Mossads bidrag skulle de få stänga var de än befann sig i Europa.

Det enda problemet med det här systemet är att Mossad inte tycks bry sig om att det skulle vara förödande för judarnas ställning i diasporan om det här blev känt. Svaret man får om man frågar är: "Vad är då det värsta som kan hända de här judarna? De skulle alla komma till Israel. Och det är väl bra, det." "

 

Även i Sverige finns det s.k. sayanim som väntar på att få order från Mossad för att på så sätt aktiveras och göra en insats för sin judiska stat.

 

Jan Guillou, journalist och författare som själv tampats med de svenska judar som i egenskap av provokatörer försökte infiltrera Palestina-grupperna, berättar i Aftonbladet (21/1-1998), om den roll som dessa judiska "fånar" spelade:

"När de riktiga mördarna kom fick fånarna hjälpa till med tunnelbanedirektiv och bostäder, flyktvägar och adresser. Så arbetade både mordkommandona från den israeliska underrättelsetjänsten och [terrorgruppen] Jewish defense league vid den här tiden."

Det kan vara på sin plats att nämna att en svensk judinna - Marianne Gladnikoff - tillhörde det Mossad-team, som genomförde det uppmärksammade mordet på marockanen Ahmed Bouchiki i Lillehammer, Norge, 1973.

 

 

Att infiltrera nyckelpositioner har alltid varit en sionistisk favorit taktik.

 

Det har nu avslöjats av judarna själva hur amerikanska judar i polisväsendet i USA missbrukade sina positioner för att smuggla vapen till sina fränder i den tillblivande judiska staten. I sin text "In Jerusalem" (3 november 1995, sida 8), av judinnan Lucille Cohen, berättas "om den hemliga historien om hur en grupp judiska polismän i New York hjälpte till att skaffa fram vapen till frihetskämparna i Irgun" (en judisk terrorgrupp som bekämpade britterna och palestinierna innan Israels skapande - Radio Islams kommentar). Den före detta polischefen Leon Katz fick en förfrågan från en sionistisk rabbin, Mordechai Morduchowitz, om att hjälpa till med vapeninsamlingen, och han tackade jag. Man ordnade en hemlig vapendepå, och vapen samlades in bl.a. från judiska församlingsmedlemmar men framförallt tog man vapen som polisen beslagtagit från kriminella, och skickade till Irgun i Palestina. Cohen skriver: "Genom de judiska polismännen i den här enheten, kunde mer än 90 procent av de skjutvapen som överlämnades [till polisen] skickas vidare via Katz till Irgun". Under dessa vapeninsamlingar bar man "alltid uniform" - d.v.s. man var inte rädd att missbruka sin makt som polis för den judiska saken. Utdrag av denna text finns publicerad på en judisk aktivists hemsida, under den talande rubriken "Jewish Heroes" (Judiska hjältar). Se http://www.nacs.net/~dlauer/dave/jewish/hero1.html eller vår kopia av texten.

Den proisraeliske engelske författaren Ronald Payne beskriver exempelvis i sin bok "Mossad - Israel´s Most Secret Service" (Corgi Books, 1991) hur den judiska underrättelseorganisationen Shai lyckades infiltrera den brittiska administrationen i Palestina med sina agenter (sid. 20-21):

"Shai became expert at smuggling into Palestine weapons and illegal immigrants. It was particularly successful in getting its agents into positions of influence in the British-run customs, police and transport services; exploiting these positions, they were able to make sure that the authorities seized quantities of arms being smuggled in by the Arabs ready to fight against the new settlers in Palestine."

Man ser till att föra fram sitt folk på viktiga nyckelpositioner för att sedan använda dem för den sionistiska Saken.

 

USA har på senare tid skakats av flera judiska spionskandaler. Den amerikanske juden Jonathan Pollard som var anställd vid den amerikanska försvarsorganisationens centrum - Pentagon, ertappades 1985 som spion för Israels räkning. Och detta i det land som är huvudorsaken till att Israel alltjämt existerar militärt och ekonomiskt!

Pollard hade överfört tusen dokument och satellitbilder bl.a. om arabländernas försvarskapacitet till sina judiska vänner i Israel. 1986 dömdes han som landsförrädare och spion till livstids fängelse. Amerikansk-judiska grupper och Israel har sedan dess alltid beklagat Pollards öde och krävt att han skall släppas fri trots att hans skuld är fastställd bortom allt tvivel. 1996 erhöll Pollard t.o.m. israeliskt medborgarskap som tack från den judiska staten för att han nu suttit av 10 år av sitt fängelsestraff.

Och 1997 avslöjades att en amerikansk jude, David Tenenbaum, stod anklagad enligt en FBI-rapport för spioneri för Israels räkning. Tenenbaum var civilanställd ingenjör vid den amerikanska arméns Army Tank, Automotive and Armaments Command (TACOM). För FBI har han erkänt att han delat med sig av dokument till israeliska sambandsofficerare vid den amerikanska basen, som var stationerade där som en del av det amerikansk-israeliska försvarssamarbetet. Enligt Washington Posts Internet nyheter (20/2-1997), skall han ha erkänt till FBI att han givit "hemligstämplad information till varje israelisk sambandsofficer som tjänstgjort vid TACOM de senaste 10 åren". Enligt Washington Post (21/2-1997) skall han även ha "givit informationen till israeliska officerare och till Reuven Granot, ställföreträdande vetenskaps-chef vid Israels försvarsministerium".

När det gäller spionbranschen kan det också vara av intresse att påpeka att en annan amerikansk jude, Mark Deutch, 1995 tillträdde som chef för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och att han i sin tur efterträddes på posten som CIA-chef av en annan jude, den tidigare säkerhetsrådgivaren Anthony Lake. Och i Storbritannien under Tony Blairs jude-sponsrade regim där utrikesministerposten besatts av juden Jack Straw är också chefen för landets inrikes säkerhetstjänst MI5, Stephen Lander, jude. Israeliska Mossad behöver således ej längre använda lågrangsspioner för att få den information de vill från de västerländska underrättelsetjänsterna.

 

Även i filmer producerade av judar tar man upp temat om den "dubbla lojaliteten" och hur judar i viktiga positioner i det icke-judiska samhället kan komma i intrikata intressekonflikter då deras judiska bröder och systrar kallar på hjälp. 

Juden David Mamets film, i Sverige med titeln "Hatet" ("Homicide", en film som senast sågs på TV4, 21/4-2001) tar exemplevis upp temat om hur en judisk FBI-agent får i uppdrag av en judisk kamporganisation att stjäla FBI-dokument från sitt arbete för att använda i deras kamp mot "nynazister".

 

Den åldrade svensk-judiske aktivisten Karl Berman tidigare verksam i den svenska arbetarrörelsen som aktiv i SSU och den socialdemokratiska ungdomsklubben, uppmanar i en artikel i Judisk Krönika (nr.1-1996) tidningens judiska läsare att "aldrig" "glömma sina rötter". Judisk Krönika skriver:

"Därför uppmanar Karl Berman, alla ni som läser detta - glöm bort karriären en stund. Kämpa mot antisemitismen - både här hemma och på andra håll i världen! Hjälp dessutom Israel, vårt eget land, genom att på alla sätt bidra till en positiv uppfattning av landet hos din icke-judiska omgivning."

Bermans uppmaning riktar sig till alla svenska judar.

Följer då judarna sin frände Bermans uppmaning att glömma bort karriären och stället hjälpa Israel, "vårt eget land"?

I vår avdelning om judar och massmedia tar vi upp hur det judiska etablissemanget inom informationsväsendet shanghajat medierna och förvandlat dem till simpla propagandamegafoner i Israels tjänst.

Inom politikens område har vi också tidigare exemplifierat hur exempelvis judinnan Anita Gradin, i egenskap av socialdemokratisk utrikeshandelsminister under sionisternas krig mot arablandet Irak 1991, tillät försäljning av krigsmateriel till USA krigsmakt. Detta trots att den svenska vapenförsäljningens doktrin alltid varit att aldrig sälja till en krigförande part. Den 1/12-1995 meddelade SvD plikttroget i en liten notis att 570 000 irakiska barn avlidit som ett direkt resultat av detta sionistiska förintelsekrig mot den irakiska nationen. Inte konstigt att judinnan Anita Gradin ärats med titeln "Årets Kvinna" av Womens International Zionist Organisation - WIZO!

 

Sveriges judiska statsråd Leif Pagrotsky med företrädare för den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith - bild från Judisk Krönika, nr.3-1996.

*** 

Gettomentaliteten

 

Judar förebrår ofta fräckt icke-judarna för att det finns en segregation mellan judar och icke-judar, trots att avskildheten och utanförskapet är något de själva valt och kämpat för. Hur många gånger har man inte fått höra att det var de ondsinta icke-judarna som på medeltiden tvingade in judarna i getton? En getto-tillvaro som dagens judiska förespråkare anser att vi nu levande icke-judar ska känna skuld och skam för. Blir det då inte något förvånande att läsa följande, i en ledande judes mycket erkända verk? 

Sionistledaren Nahum Goldmann skriver i självbiografiska bok "Den Judiska Paradoxen", sid. 13:

"[...] judarna är det mest avskilda folket i världen. Deras tro på att vara det utvalda folket ligger till grund för hela deras religion. Under århundradenas gång har judarna aldrig tröttnat på att markera skillnaden mellan dem och den icke-judiska världen. De har förkastat och förkastar alltjämt blandäktenskap. De har rest den ena muren efter den andra för att bevara sin existens "vid sidan om" och har själva byggt sina ghetton: deras chtetel (lilla by) i Östeuropa eller mellah i Marocko."

 

Och på sid. 77:

"Det är oriktigt att påstå, att goyim tvingat judarna att separera sig från andra samhällsgrupper. Då de kristna gav sin bekräftelse år ghettona, levde judarna redan där."

 

Goldmann visar här, att tvärtemot vad judarna påstår i sin ständiga propaganda var faktiskt inte gettot ett icke-judisk påfund utan något judarna själva inrättat för att kunna befästa sin särart och isolera sig från den icke-judiska majoriteten.

Den judiska staten Israel som nu finns etablerad sedan över 50 år tillbaka har som syfte att bli ett