Författarvärlden
Författarvärlden
Index
Judaisering via Bonniers
Bonnier-inflytandets korrumperande verkanKända författare förlagda av Bonniers
Några andra judiska författare i ett historiskt perspektiv
Judiska författare aktiva i ett mer nutida perspektiv
Författare som stöder Israel och som allierat sig med den judiska gruppen
Barn och ungdoms-boksförfattare
Associerade avsnitt:
***
"Det är ett välkänt faktum att det är judar som bestämmer i författarförbundet." |
Att judar har en oerhört stark position inom de litterära kretsarna på andra sidan Atlanten, är man från judiskt håll inte sena att påminna om.
I "Judisk Krönika" (nr. 4-5, 1992, sid. 61), kan man läsa skrytet om den judiska dominansen i den amerikanska litteraturen:
"I och med att den 'judiska skolan' började dominera den amerikanska litteraturen på 1950-talet, blir antalet författarnamn överväldigande. Också kritikerna mångdubblades till antal och inflytande."
Och i Europa har på ett liknande sätt har flera från den judiska grupperingen kommit att bli etablerade som några av de främsta författarna, stöttade som de är av en till stor del judisk förlagsverksamhet och lanserade av antingen judiska journalister eller av deras nära lierade, i stora tidningar och tidskrifter som ofta i händerna på just - judar.
Även författare från vår nordiska omgivning som på senare tid hårdlanseras kommer från de judiska kretsarna. Ta exempelvis landet Danmark och författarinnorna Susanne Brøgger, Dea Trier Mørch och Pia Tafdrup.
Då det skrivna ordet till stor del utgör grunden för vad de s.k. intellektuella och styrande baserar sin världsåskådning och sina etiska normer på, är det av vikt att belysa de judiska författarnas inflytande, då de sällan undandrar sig för att i sina alster just betona s.k. "judiska teman", något som i förlängningen påverkar läsarna.
Lisette Schulman, aktiv för Israel och tillika dotter till författaren Sven Stolpe, skriver i sin artikel "Stora judiska författare i ny amerikansk litteratur", i Menorah, nr.4-1976, om hur den kände judiske författaren: "[...]Bellows flesta figurer är judar eller intill besatthet intresserade av judar. Liksom [de judiska författarna] Malamuds och Roths."
Bara som ett exempel.
Dessa judiska verk innehåller generellt ett förhärligande av det judiska och avslöjar sällan den judiska gemenskapens rasistiska bevekelsegrunder.
Boken i Sverige utgiven av Norstedts.
De kan också innehålla alla möjliga nedsättande omdömen och svartmålningar av personer eller företeelse som för judarna är förhatliga. På så vis blir ofta böcker skrivna av en jude politiska aktstycken, som gynnar den judiska propagandan och lägger grunden för en judaisering av de läsande där de anammar en judisk terminologi, en judisk problemställning i olika situationer, där judar hyllas som just så särdeles goda och humana, och där fiender till judarna förvandlas till de värsta av avskum.
Många svenskar skulle nog reagera om det framkom att det muslimska nätverket al Qaida hade skribenter i bred skala som under sin svenska mask i själva verket tillhörde den muslimska "fundamentalistiska" fållan, och som i egenskap av "författare" och "skribenter" försåg svenska läsare med s.k. "neutral" litteratur, romaner och prosa. Man skulle då anse sig se ett mönster i deras litterära verksamhet, ett försök till indoktrinering av läsarna.
När det gäller det judiska gruppen och deras nätverk - ett nätverk som nyttjas av staten Israel för att försätta de "tänkande" icke-judarna i ett sionistiskt slummer - är det inte en fantasi som al Qaida exemplet ovan, utan en högst märkbar realitet.
***
I ett land där judarna utåt försöker nedtona sitt inflytande, räcker det med att bara nämna några aktörer på tunga positioner i den litterära världen, för att man skall förstå att judarna som s.k. "minoritet" har haft och har en privilegierad ställning (jämfört med exempelvis finlands-svenskarna eller vår samiska minoritet i Norrland, eller på senare tid de jugoslaviska, chilenska och persiska grupperna).
Exempelvis har vi judinnan Margareta Suber-Topelius, en känd författarinna, och som på sin tid var medlem i Sveriges författarförening 1956-1961 och vice ordförande för den ansedda Penn-klubben under åren 1955-1961.
Jan Gehlin, som vi berättar mer om nedan, också jude, satt i styrelsen för Sveriges Författarförening/Författarförbund 1950-1956, 1959-1960 och 1969-1984, där han var vice ordförande 1961-1965 och t.o.m. ordförande under åren 1965-1982. Gehlin har också varit ledamot i Sveriges Författarfond sedan 1950-talet där denne jude hade posten som vice ordförande 1970-1990.
Otto Mannheimer, judisk skribent från Bonniers är ledamot av Svenska PEN-klubben sedan 1980 och har suttit som styrelseledamot i Sveriges Författarfond 1982-1988.
Carl-Olof Josephson, jude och berömd bokhandlare, har varit chefredaktör för tidskriften Svensk Bokhandel men även suttit som ledamot i Statliga Kulturrådets nämnd för litteratur och bibliotek och som ordförande för dess arbetsgrupp för stöd till klassisk litteratur. Carl-Olof Josephsons far var den sionistiskt aktive bokhandlaren Gunnar Josephson på Sandbergs bokhandel.
När det gäller prisjurys har vi också judar på ledande plaster där det skall bestämmas vilka författare som skall premieras och vilka som får står där utan glamour, erkännande och berömmelse.
Per Wästberg (Hirsch) var ständig ordförande för juryn för det ansedda Pilotpriset under åren 1985-1996. Under 10 år har han haft ett avgörande inflytande.
Den likaledes judiske Leif Zern, Expressens tidigare kulturchef och teaterrecensent på Dagens Nyheter, satt också som ledamot i Pilotprisets jury.
Not: Korruptionen i Pilotprisets jury är uppenbar; inför juryn 1999 talade man om en "förnyelse" av denna jury där juryns ordföranden, författaren och DN-skribenten Horace Engdahl, efterträddes av sin fru (!), litteraturforskaren Ebba Witt Brattström. Annars brukar man ju tro att man med "förnyelse" menar att man släpper in nya, fristående krafter.
Rubrik och artikel tagna direkt från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1974, sid. 59.En större del av Sveriges förläggarkår avslöjar sig här som sionister - människor som aktivt stödjer ockupationsmakten Israel.
***
Judaisering via Bonniers
Bonnier-inflytandets korrumperande verkan
Den judiska förläggarfamiljen Bonnier har genom sin "kulturgärning" ett stort ansvar för den rådande situationen där dagens etablerade författare antingen är till sionismen och den genomrasistiska judiska gruppen välvilligt inställda, eller faktiskt själva är hämtade från "det utvalda folkets" led.I vårt särskilda avsnitt om denna familj går vi i mer detalj på hur Bonnier-familjens maktställning utvecklats både inom finansvärlden men även inom den kulturella sfären.
Familjen ha p.g.a. sin oerhört tunga position som ledande förläggare knutit till sig alla möjliga figurer som fjäskat och ställt in sig för att få lite smulor från det välfyllda Bonnierska "smörgåsbordet".
Helst skall man umgås privat med dem, de har alltid tyckt om att omge sig med en stab ja-sägare, för att ge dem en kulturell image.
Tor Bonnier rekapitulerar också i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 24), hur:
"[...] föräldrarnas [Karlo Otto och Lisen Bonniers] umgänge bestod nästan helt av författare och konstnärer, mest konstnärer."
Skall man nå kulturell framgång i dagens Sverige måste man ha en "OK"-stämpel från denna familj och deras dresserade portvakter, om man skall släppas in i kulturetablissemangets parfymerade salonger.Frågan är då - vill man verkligen det?
***
En stor del av våra svenska författare har således korrumperats av Bonniers och agerar därför som deras lydiga redskap och skällhundar när husse Bonnier blir sura på någon företeelse, som exempelvis Radio Islam.Att köpa folks lojalitet genom priser och stipendier är nyckeln till denna framgång. Dessa priser förefaller också tysta potentiellt kritiska röster.
Den annars så kritiska Sara Lidman är exempelvis helt tyst när det gäller Palestina. Men så är hon också väl avlönad med judiska pengar, då hon t.ex. erhållit Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor 1993 och det judiska Sixten Heymans pris på 160 000 kronor 1998. Att kritisera USA:s bombningar i Vietnam var OK då jänkarna inte kunde strypa hennes bokutgivningar, men att Lidman skulle våga bråka med det sionistiska förlagsetablissemanget, det törs hon inte.
Civilkurage har uppenbarligen sina gränser.
Det är därför sionistgänget drivit sina kampanjer mot Ahmed Rami, professor Jan Bergman och socialdemokraten Sigbert Axelsson.
För att visa var skåpet skall stå.
För att statuera exempel: "Så här går det för dem som vågar utmana och kritisera oss."
När det gäller författarpriserna korrumperande verkan tänkte vi här berätta om Gerard Bonniers årliga pris à 125 000 kronor.
Observera att Gerard Bonniers pris delas ut av Svenska Akademien, en akademi som vi redan visat är fylld av Bonnier-köpta antingen judar eller judar-wannabes.
Bland mottagare av Gerard Bonniers pris, ses just de författare som man sedan återfinner på den sionistiska sidan i Palestina-frågan.
Tidigare pristagare:
1988: Bengt Holmqvist/Birgitta Trotzig
1989: Willy Kyrklund/Per Anders Fogelström
1990: Sven Alfons/Örjan Lindberger
1996: Ulf Linde
***
Kända författare förlagda av Bonniers
Vi kommer nu att nämna olika Bonnier-profiler och förläggare och vilka författare de förlagt, författare som på så vis stod i en beroendeställning gentemot denna judiska familj.
Albert Bonnier (Sr.) och Adolf Bonnier
Författarinnan och kvinnosakskvinnan Fredrika Bremer (1801-1865), hade först icke-juden Lars Johan Hierta som förläggare men då han refuserat ett av hennes verk vände hon sig till den judiske förläggaren Adolf Bonnier som då tog över rollen.Den likaledes judiske förläggaren och numera framlidne Carl Olof Josephson, (Erland Josephsons broder) skriver i sitt bidrag om judiska bokförläggare i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 148):
"Det sades att det bland andra var Adolf [Bonnier] som fick henne [Fredrika Bremer] att intressera sig för judendomen och som inspirerat henne till en ganska rörande debattartikel i Svenska Tidningen den 3 maj 1854: [sedan följer ett långt citat från artikeln]"
Fredrika Bremers pro-judaism, sannolikt Bonnier-inspirerad, manifesteras även i hennes syn på Mellanöstern och Palestina. Sigrid Kahle skriver i sitt förord till Edward Saids klassiker "Orientalism" (se Ordfronts utgåva från 2000) att Bremers "hjärta ömmar för judarna". Kahle citerar också Bremer från Bremers verk "Lifvet i gamla verlden", del IV (1859), där rasisten Bremer skriver att araberna "omintetgör all kultur och trevnad i Palestina. För att sätta sig i respekt måste europeiska konsuler och missionärer bilda kolonier, och med vapenmakt försvara sig mot denna gräshoppsplåga; men det är inte så svårt, eftersom araberna inte är det minsta modiga".
Bremer lanseras idag av sionistetablissemanget som en föregångsmänniska. Hade hon på sin tid istället skrivit att judar var som gräshoppor kan vi lova att henne namn i dag skulle vila i närmast total glömska.
Frans Hedberg gavs ut av Albert Bonnier (Sr.), och Frans son Tor Hedberg (1862-1931), gavs i sin tur ut av Alberts Bonniers son, Karl Otto Bonnier. Tor Hedberg umgicks frekvent hemma hos sin judiske förläggare och var enligt Karl Ottos son Tor Bonnier "den författare som förekom mest i hemmet" efter den judiske författaren Oscar Levertin. Tor Hedberg kom sedan att bli chef för Dramaten 1910-1921.
August Strindberg hade Albert Bonnier (Sr.) som förläggare, men även dennes brorson Isidor Bonnier, son till Adolf Bonnier.August Strindberg var informator åt de bägge sönerna till den på sin tid i Stockholm verksamme judiske läkaren Axel Lamm (1819-1899). Axel Lamm skall ha inspirerat Strindberg till att studera medicin. Lamm och Strindberg skrev sedan tillsammans en artikel i Aftonbladet 1869 med rubriken "Kvinnan och Läkaryrket". Axel Lamm var son till den kände judiske bomullsfabrikören Aron Levi Lamm, innehavaren av ett bomullsväveri som årligen (på 1830-talet) producerad 1/3 av landets bomullsvävsproduktion.
Karl Otto Bonnier Karl Otto Bonnier (1856-1941), son till grundaren av Bonnier-koncernen - Albert Bonnier (Sr.) - var förläggare åt kända namn som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Fröding, juden Sven Hedin och juden Oscar Levertin men även åt August Strindberg.
Selma Lagerlöf (1858-1940) hade juden Karl Otto Bonnier som förläggare och frekventerade också hemma hos Bonniers på olika festligheter, som en del av den grupp svenska "intellektuella" de rörde sig med.Tor Bonnier, Karl Otto Bonniers son, skriver i sin memoarbok "Längesen", (Bonniers, 1972, sid. 234) om Selma Lagerlöf:
"Med henne hade min far en respektfull vänskap."Selma Lagerlöf efterträdde senare Ellen Key i Bonniers stipendiefond.
Selma Lagerlöf var också lesbisk vän med den judiska författarinnan Sophie Elkan (1853-1921), som var syster till juden Otto Salomon i Nääs. När Elkan avled höll Lagerlöf t.o.m. ett begravningstal vid begravningsceremonin på den gamla mosaiska begravningsplatsen.
Lagerlöfs väninna Orlander stödde det sionistiskt jordbruksprojekt och deras pionjärer - se s.k. chalutzim (se Glücks bok) och hon var också med om att hjälpa den tyska judinnan Nelly Sachs till Sverige.
Selma Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 och satt med i Svenska Akademien fr.o.m. 1914.
Verner von Heidenstam (1859-1940) hade inte bara en judisk förläggare utan umgicks och var god vän med Karl Otto Bonnier. Dessutom bodde Heidenstam och hans fru hos judinnan Anna Thiel, som ju var syster till Karl Ottos hustru Lisen (se Tor Bonniers memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 30).Verner von Heidenstam satt under flera år som ordförande för nämnden för Bonniers stipendiefond.
Judevännen och av judar så beroende Verner von Heidenstam blev ledamot av Svenska Akademien 1912 och erhöll Nobelpriset 1916.
Den kände upptäcksresanden Sven Hedin (1865-1952), som erhöll adelskap 1902, förlagdes också av Karl Otto Bonnier och umgicks privat med sina judiska förläggare i deras hem i Nedre Manilla.Oftast när man talar om Sven Hedin framhålls hans tyskvänlighet, men vi och judarna vet att denne "tyskvän" själv har ett judiskt påbrå då han härstammade från den galiziske juden Abraham David Brody (-Berlin), som var Svens morfars farfar.
Hedins judiska påbrå uppmärksammas också i de judiska kretsarna. Exempelvis i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...", en mycket läsvärd artikel om kända svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.
Oscar Levertin (1862-1906), var en på sin tid känd författare, litteraturprofessor och litteraturkritiker på SvD. Fadern Wilhelm Levertin var en judisk affärsman som försökte sig på som bokhandlare i Stockholm men gick sedan över till en framgångsrik konsthandel.Oscar Levertin utgav tillsammans med Henrik Schück "Svenska memoarer och bref" (10 band, 1900-1906) på Albert Bonniers Förlag.
Juden Oscar Levertin var en nära vän till familjen Bonnier och frekventerade deras hem fram till sin plötsliga död vid 44 års ålder.
Tor Bonnier skriver i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 27):
"Bland de författare som umgicks hemma stod Oscar Levertin mina föräldrar närmast. Det var kanske, fastän det aldrig sades, det judiska som kom dem att förstå varandra så bra."Oscar Levertin är som troende jude begravd med sin andra hustru Ebba von Redlich på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Lisen Bonnier, hustru till förläggaren Karl Otto Bonnier, var under en period involverad i uppfostran av Hjalmar Söderbergs tre barn (se Tor Bonniers memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 235).
Men även Söderbergs tog hand om de Bonnierska barnen.
Albert Bonnier Jr. berättar i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 63) hur hans farmor Lisen Bonnier hade ordnat så att Alberts yngsta farbror "Kaj [Bonnier] fick äta frukost hos familjen Söderberg", och hur han själv under något år fick ansluta sig till denna utspisning hos Söderbergs.
Den judiske bankiren Ernest Thiel uppges också ha umgåtts nära med Hjalmar Söderberg. Den judiske förläggaren Tor Bonnier talar i sin bok "Längesen", (sid. 110), om "Söderbergs gode vän Ernest Thiel".
Paret Söderbergs judiska dottern Dora Söderberg blev senare en känd skådespelerska. Paret Söderbergs son Tom Söderberg satt med i redaktionen för Bonniers konversationslexikon och medarbetare i Bonniers världshistoria. Tom Söderberg figurerade också som politisk redaktör för tidningen MT Göteborg, och senare som skribent på Expressen 1946-1959. Han innehade även under en kortare tid rollen som t.f. professor i historia vid Stockholms Högskola och har även skrivit en judiskbetonad bok "Bendix, Josephson och ab" (1956).
Bonnier-familjens goda vän var Ellen Key. Karl Otto Bonnier var hennes förläggare och nära vän och hon bodde ofta hemma hos Bonniers.Ellen Key (1849-1926), tillhörde också den Bonnier-anslutna diskussionsklubben "Juntan" som brukade diskutera s.k. intellektuella spörsmål hemma hos Karl Otto och Lisen Bonnier. Ellen Key satt också med i Bonniers stipendiefond, där hon efterträddes på posten av Selma Lagerlöf.
Maria Bergom-Larsson, en nutida judisk Bonnier-ättling som bl.a. tillhört kultursidorna på Dagens Nyheter (där vi skriver mer om henne) och Aftonbladet, arbetar på just Ellen Key-skolan i Spånga.
Karin Boye (1900-1941), den kända författarinnan och lyrikern som suiciderade, var också förlagd av Bonniers. Som medlem i Clartérörelsen var Boye med och startade tidskriften "Spektrum", 1931, med bl.a. den ryskfödde sionistiske juden Josef Riwkin. Riwkin och Boye var bägge medredaktörer för tidskriften och Josef anges även ha varit hennes älskare under en period, och på så sätt skall han ha varit mycket betydelsefull för henne.Boye var även god vän med Josefs syster, Anna Riwkin, en kvinna som sedan skulle bli en av den sionistiska ideologins främsta agitatörer bland de svenska "intellektuella". Se också författaren Gunnar Ekelöf.
Karin Boye hade sedan en lesbisk relation i Berlin med en tysk judinna Margot Hanel, en kvinna som sög musten av Boye, både känslomässigt och ekonomiskt och som av vissa har lastats för Boyes tidiga död.
Tor Bonnier
Författaren Sigfrid Siwertz (1882-1970) som bl.a. skrivit "Mälarpirater" (1911) hade juden Tor Bonnier som förläggare och Tor kallar Sigfried - "Sigge" - för "min äldsta författarvän" i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 101). I memoarerna berättar Tor att han lärde känna Sigge redan som student i Uppsala då Sigfrid var vän till Tor Bonniers polare Otto Järte, den senare en man som skulle bli en känd politiker. Sigfrid Siwertz hjälpte Tor med studierna och efter att Sigfrid gift sig med sin Elsa "blev Elsa och Sigge vårt närmaste umgänge under många år", som Tor skriver i sin memoarbok (sid. 103).Tor skriver vidare (sid. 104):
"Jag gjorde åtskilliga långresor med Sigge. En av de längsta var vår resa till Serbien, Turkiet och Palestina - som Israel då hette - och Egypten."När således Tor Bonnier förlägger Sigfrid Siwertz är det en kompis tjänst mot en nära vän.
Författarinnan Elin Wägner (1882-1949), hade också juden Tor Bonnier som förläggare. Elin Wägner var ledamot av Svenska Akademien fr.o.m. 1944.Därutöver upptäcker man att Elin Wägner umgicks privat med just Bonniers.
Tor Bonnier rekapitulerar exempelvis i sin memoarbok ("Längesen", Bonniers, 1972, sid. 114-115) hur han festade ihop med Elin Wägners blivande make, Johan Landqvist, på dennes svensexa inför bröllopet med Elin Wägner. Med på festen var Sven Lidman och hans judiska hustru Karin (Thiel) och Siegfrid Siwertz samt Bonnier-mannen Sten Dehlgren.
Trots sin nära frändskap med judarna på Bonniers attackeras Wägner också för "antisemitiska tonfall" (artikel i DN, 16/5-2002), då Wägner skall ha kallat den samtida författarinnan och judinnan Sophie Elkan för "en renrasig oriental", och "en om sin historia platt okunnig judinna".
Carin Thiel var på detta sätt inget annat än kusin till Tor Bonnier och denne beskriver i sin memoarbok hur han tillsammans med Sven Lidman och kusinen Carin, samt kompisarna Otto och Ester Järte, och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" ("Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).
Sven Lidman var "beundrad och genomskådad vän" till Tor Bonnier, enligt hans hustru Jytte Bonnier.
Paret Lidman-Thiel hade en judisk dotter, Ulla Lidman, som blev politiker och satt i riksdagen samt gifte sig med Anders Frostenson, slottspredikant och statskyrkopräst.
Deras dotter är ingen annan än Katarina Frostensson som numera sitter i Svenska Akademien.
Efter skilsmässan från Sven Lidman äktade Carin Thiel den kände arkitekten och professorn Ragnar Östberg. Deras gemensamma judiska dotter, Susanna Östberg, blev sedan hustru till skämtaren Povel Ramel.
Tor Bonnier och Albert Bonniers Förlag förblev Sven Lidmans förläggare även efter att han gift om sig och börjat sitt nya liv som predikant.
Sven Lidmans dotter med hans andra, icke-judiska, hustru Brita Otterdahl, Bibi, blev gift med TV-mannen Pekka Langer och Bibi Langer kom sedan att arbeta för Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag 1958-1971.
Vid sin död föll det sig så att Hjalmars aska kom i Tor Bonniers händer, och urnan med hans aska blev förvarad i 10 år i kassavalvet på förlaget, innan Tor slutligen lyckades förmå änkan ta hand om sin makes stoft.
Den judiske författaren Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 68:
"Jag minns de beska kommentarerna efter Hjalmar Bergmans komedi Patrasket, som hade premiär 1928 med Gösta Ekman som Joe Meng. Många, inte minst bland judarna, talade om en antisemitisk pjäs. Hjalmar Bergman tvingades att hålla föredrag och förklarade då både pjäsens och sin egen positiva inställning till judar."
Författaren Pär Lagerkvist var också i Tor Bonniers sold.
Kaj Bonnier
Förläggaren Kaj Bonnier (1901-1970) var känd som förläggare av flera kända författare som Vilhelm Moberg (1898-1973) som bl.a. skrivit "Raskens" (1927), "Utvandrarna" (1949) och "Invandrarna" (1952), poeten Harry Martinson (1904-1978) medlem i Svenska Akademien fr.o.m. 1949 och Nobelpristagare 1974, och Eyvind Johnson (1900-1976), medlem av Svenska Akademien fr.o.m. 1957 och också Nobelpristagare 1974.
Gerard Bonnier
Förläggaren Gerard Bonnier som bl.a. blev VD i Albert Bonniers Förlag "etablerade nära kontakter" ("Bonniers - en mediefamilj", Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 34) med de svenska författare som brukade kallas för fyrtiotalisterna, däribland Karl Vennberg, Werner Aspenström och Lars Gyllensten, den senare en trogen vän av Sion.
Författarinnan Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) var också förlagd av Bonniers. Hon var gift med skriftställaren David Sprengel. Olof Lagercrantz, som senare kom att bli chefredaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, var släkting till henne.
Zacharias Topelius (1818-1898) den kände finlandssvenske skalden, är enligt judiska uppgifter själv av judisk börd och var ättling till en jude vid namn Isak Zebulon som invandrade till Sverige från Lübeck 1670-talet.Den finska släkten Toppelius från Limingo har tagit sitt namn efter Toppila, nu en del av Uleåborg. Namntagaren var gift med en judinna Zebulon, som sålunda blev stammoder för alla bärare av namnet Top(p)elius.
Zacharias Topelius blev i Sverige förlagd av Bonniers och redan 1851 köpte Bonniers för ett mycket billigt pris Topelius´ skådespel "Efter femtio år". Bland Zacharias Topelius mest kända verk kan nämnas "Vintergatan", "Fältskärns berättelser" (1853-1867) och sagosamlingen "Läsning för barn" (1865-1896) blev vida spridd.
Zacharias Topelius´ dotter Eva, gifte sig med målaren Acke (J.A.G. Acke) och konstnären och hans fru tillhörde tidvis den Bonnier-ledda diskussionsklubben "Juntan" där Acke räknas som en av de närmaste vännerna till Karl Otto Bonnier.
Se mer om Topelius nedan.
Den liberale tänkaren Viktor Rydberg (1828-1895) som skrev "Prometeus och Ahasverus" (1882), "Singoalla" (1857), var i sitt skrivande beroende av sina judiska vänner då han som förläggare hade juden och rabbinsonen Joseph Seligmann samt Albert Bonnier (Sr.).Därtill skall juden Carl Simon Warburg (död 1865) varit "en av Viktor Rydbergs närmaste vänner", enligt den judiske historikern Hugo Valentin i dennes bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 103).
Viktor Rydberg var helt korrumperad av sitt beroende till sina judar och var starkt involverad i kampen för att judarna i Sverige skulle få "fulla medborgerliga rättigheter", vilket betyder att de skulle få tillgång till Rikets nycklar. Rydberg kunde utöva inflytande politiskt för sin judiska sak då han var representant för Göteborgs stad i Andra Kammaren (1870-1872). Viktor Rydberg bedrev projudisk propaganda i riksdagen och höll ett långt anförande tills stöd för judisk "emancipation" vid den stora rikdagsdebatten 16 februari 1870.
Efteråt blev Rydberg 1884 professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola, efter 1889 utbytt mot en professur i konsthistoria och estetik. Efter sin död skrev sedan judar som litteraturprofessorn Karl Warburg och Oscar Levertin hyllningar till Viktor Rydberg som en sjusärdeles fin svensk intellektuell.
En annan icke-jude, i detta fall en diktare, som var i händerna på Sion var Karl-Axel Karlfeldt (1864-1931) där det var Joseph Seligmann som gav ut Karlfeldts debutdiktsamling 1895, sedan den refuserats av Bonniers. Karl-Axel Karlfeldt blev Svenska Akademiens sekreterare från 1912 och efter hans död gavs Nobelpriset åt hans diktning.
Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), som skrev under pseudonymen "Ernst Ahlgren" gjorde sig bl.a. känd för boken "Fru Marianne" (1887). Hon hade en olycklig kärlekshistoria med den danske juden och litteraturkritikern Georg Brandes (1842-1927), varefter hon tog sitt liv. Georg Brandes hade en del idéer och t.o.m. "Bonniers lilla uppslagsbok" (1992), skriver (sid. 52) att "övermänniskoidéer och förakt för massan kom att alltmer dominera hans attityd".
***
Några andra judiska författare i ett historiskt perspektiv
Förutom författarna vi nämnt ovan finns det några andra namn vi här vill nämna.
Bland de renodlat judiska författarna finner man Martin Schück, medlem av judiska församlingen, skolman och pedagog. Han hade drivit en bokhandel i Stockholm tillsammans med sin svåger Ludvig Josephson mellan 1855-1858 (som skriver mer om i vår teatersektion). Han fru hette Wilhelmina (född Josephson och syster till Ludvig) och var konsertpianist åt bl.a. Jenny Lind.
Martin Schücks far var Heyman (Chajim) Schück, en invandrad jude från Oberschlesien som kom till Sverige 1803 och ägde ett stort sidenväveri i Stockholm. Heyman (Chajim) Schück var en på sin tid prominent jude och tog över som den Judiska Församlingen i Stockholms styresman efter Aaron Isaac samt äktade också dottern till den förmögne kattun- och sidenfabrikanten David Hirsch, (1752-1811), stamfadern för den judiska musik- och bokhandlarfamiljen Hirsch.
Martin Schück var å sin sida farbror till Henrik Schück (1855-1947), litteratur- och kulturhistoriker som blev professor och rektor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1913, och som tillsammans med juden Karl Warburg skrev "Illustrerad svensk litteraturhistoria", del 1-2, som utkom 1895-1897 på juden Gebers förlag, och som tillsammans med juden Oscar Levertin utgav "Svenska memoarer och bref" (10 band, 1900-1906) som utkom på judiska Albert Bonniers Förlag.
Elsa Björkman-Goldschmidt (född 1888) var en författarinna som skrev ett antal böcker fr.o.m. 1930-talet t.o.m. 1970-talet.
Hon var judinna då hennes mor Maria Heyman var dotter till juden Teodor Heyman, krämare och ägare av Rosenbergs fabriker i Mölndal, och dennes judiska fru, född Davidson. Elsa Björkman-Goldschmidt far var översten Fredrik Björkman.
Själv gifte hon sig 1921 med den judiske överläkaren Waldemar Goldschmidt.
Judinnan Björkman-Goldschmidt hade innan sitt författarskap andra engagemang och var med i Röda Korsets delegation för krigsfångar i Ryssland 1916-1918. samt föreståndare för Rädda Barnens hjälpverksamhet i Wien 1919-1924 där hon också var journalist 1928-1938. Hon hade inflytande över litteraturen i Sverige som utgivare och redaktör för Svensk Litterär Tidskrift 1958-1960 och hon blev ledamot av Samfundet De Nio 1950.
Hugo Valentin (1888-1963). Docent i historia vid Uppsala Universitet 1930, professor fr.o.m. 1948.
Ökänd judisk propagandist. Redaktör för Judisk Tidskrift sedan 1949. Hugo Valentin deltog 1933 i grundandet av Svenska Zionistförbundet. Hugo Valentin kallas i Menorah, nr.1-1975, "den svenske sionistledaren under flera decennier".
Valentin har bl.a. skrivit böcker som "De svenska judarnas historia" (1924),"Zionismen" (1933), "Antisemitismen i historisk och kritisk belysning" (1935), "Kampen om Palestina" (1940), "Zionismen som dröm och verklighet" (1950), "Antisemitismen, en fara för folk och individ" (1950) och slutligen "Judarna i Sverige" som kom ut när han dog.
Här ser man således hur en framträdande sionistisk aktivist och propagandamakare under flera år var professor i historia vid ett ledande svenskt universitet.
Judinnan Margareta Suber-Topelius (född 1892) var sondotter till juden Teodor Isak Suber i Bruzaholm och dennes fru judinnan Sally Elisabet Davidson.
Margareta Suber-Topelius blev en på sin tid känd författarinna, medlem i Sveriges Författarförening 1956-1961 och vice ordförande för Penn-klubben 1955-1961.
Suber-Topelius var även medarbetare i tidningar som Nya Daglig Allehanda och Svenska Dagbladet 1916-1922.
Margareta Suber-Topelius var också judinna enligt Judisk Krönika (nr.4-1971) och i Judisk Krönika, nr.6-1971, publicerar man ett längre utdrag från en av hennes böcker, med judiskt tema i synagogemiljö.
1918-1931 var Margareta Suber-Topelius gift med med hovrådet Göran Topelius, son till hovrådet Georg Topelius, och som själv kommer från en judaiserad släkt där alla bärare av namnet Topelius skall vara ättlingar till juden Isak Zebulon.
Margareta Suber-Topelius och Göran Topelius fick en dotter, judinna enligt judiska kriterier, som blev gift med Patrik Reuterswärd (Jr.), professor i konsthistoria vid Stockholms Universitet 1973-1988.
Paret Suber-Topelius likaledes judiske son Christer Topelius (född 1923), blev förlagsredaktör och konsult till olika bokförlag. Christer Topelius var 1957-1981 gift med Ann-Sofi Topelius, dotter till professor Gösta Berg som bl.a. var styresman för Nordiska Muséet och Skansen och gift med Gunnel Hazelius-Berg som var ordförande för Nya Idun.
Ann-Sofi Topelius (född 1935) har också kommit fram här i livet och bl.a. blivit 1:e. intendent och chefsintendent på Statens konstmuséer 1981-1989 och chef för Konstförmedlingen på Nationalmuseum 1997-2000.
Under denna kategori tänkte vi gå in på judar som gjort sig kända i svensk litteratur antingen som författare av skönlitterära verk eller som mer faktainriktade författare. Mot slutet av denna indelning har vi en särskild sektion ägnad åt judar som söker profitera på den s.k. "förintelsen" genom att skriva böcker om sina liv och vad de skall ha gått igenom under den nazistiska epoken i Europa.
Den i Samarkand födde juden Jascha Golowanjuk (född 1905, modern född Glück). Konsertmästare och violinist men efter sitt tillträde till Sverige skrev han en rad böcker som "Min gyllne väg från Samarkand" (1937), "Josef den lycklige" (1941), "Främling i eget land" (1942) och "Drömhandlaren" (1948).
Helga Henschen (född 1917) är en känd konstnärinna och skulptör, som även skrivit en hel del böcker, bl.a. "Dårarna sjunger om natten" (1950), "Flygblad" (1982) och "Uppstudsingar" (1990). Aktiv inom ramen för Förenade Israelinsamlingen verksamheter.Helga Henschens mor var judinnan Signe Henschen (född Thiel) och där således morfadern var den judiske bankiren Ernest Thiel. Helga Henschens far var professorn Folke Henschen.
1943-1947 var Helga Henschen gift med Peter Weiss, som vi skriver mer om strax nedan. 1961-1967 var Henschen gift med den Finlandsfödde författaren Ralf Parland (1914-1995).
Paret Weiss-Henschens dotter är judinnan Rebecca Weiss, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar och konstens värld, där vi också mer utförligt berättar om Helga Henschens intressanta släktband.
Peter Weiss (1916-1982) född i Nowawes nära Berlin, Tyskland, kom till Sverige 1939. En känd judisk konstnär, författare och dramatiker som debuterade som författare 1947 och som bl.a. har skrivit "Rannsakningen" (1965) och "Motståndets estetik" (1975) samt skrivit om juden Trotskij ("Trotskij i exil", 1970) samt en hyllning till juden Franz Kafka ("Nya Processen", pjäs i tre akter, 1982).
Som jude blev förstås Peter Weiss första verk som "Från ö till ö" (1947) och "De besegrade" (1948) utgivna på det judiska Bonniers Förlag. Weiss har också samarbetat med den svenske juden Staffan Lamm i översättningen av boken "Natt med gäster" (1967). Teaterjuden Etienne Glaser var den som översatte Weiss "Sången om Skråpuken" (1967) samtidigt som juden Lars Gustafsson var den som översatte "Rapporter" (från 1968).
I avsnitten teater, respektive film och konst kommer vi nämna mer om den judiske mångsysslare.
Som vi berättat ovan var han först gift med judinnan Helga Henschen, men fr.o.m. 1952 var juden Weiss gift med en annan judinna, Gunilla Palmstierna-Weiss, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om teatern, då hon är en känd scenograf. Paret Palmstierna-Weiss´ dotter, judinnan Nadja Weiss, är f.ö. en känd skådespelerska på Dramaten.
Alexander Weiss (1924-1987) är en yngre bror till juden Peter Weiss. Kom till Sverige 1938, efter att ha varit bosatt i Berlin, och som flykting i England och Tjeckoslovakien. Alexander Weiss är författare men har också skrivit åtskillig lyrik och prosadikt. 1981 började han som scendramatiker med en experimentell pjäs, "Skärvor", vilken följdes av "Det möjliga livet". Har skrivit aforismer i Stockholms-Tidningen och även bidragit i den judiska tidningen Judisk Tidskrift, (Årg. 35, 1962. - H. 5-6, sid. 135-142) med en artikel om "Den ofullständiga 'slutgiltiga lösningen'".Szende själv tillhörde den politiska eliten och var sedan länge en god vän med den tyske socialdemokraten Willy Brandt.
Szende ägnade sig också åt att sprida "förintelse"propaganda. I Stefan Szendes bok "Den siste juden från Polen" utgiven på Albert Bonniers Förlag 1944, ges på sidorna 298-299 en detaljerad redogörelse av vad som beskrivs som "människokvarnen" och "likfabriken" i det tyska koncentrationslägret Belzec i det ockuperade Polen. Enligt boken är redogörelsen baserad på "ögonvittnesskildringar" från "två judar som bistått dessa ohyggligheter" och som sedan lyckats fly därifrån. De två judarna har därefter kunnat berätta för omvärlden "om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec". Man skall ha i minnet att den etablerade versionen idag, som våra officiella s.k. historiker underblåser, är att tyskarna i Belzec skulle ha massmördat hundratusentals judar med kolmonoxidgas.
Här har vi Szendes beskrivning av hur judarna massmördades i Belzec:
"De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. [...] De fördes in i stora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, var helt i metall och hade golv, som kundes sänkas ned.Genom en sinnrik mekanism sänktes så golven med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.
Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.
Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.
Proceduren var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod nästa tåg och väntade. [...] Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massdödandets problem."
En högst pikant historia och f.ö. i linje med Nürnebergrättegångarnas historier om massavrättning med just elektricitet i Belzec (den idag rådande kolmonoxidversionen är av senare datum).
I förordet till den svenska utgåvan skriver Szende att "denna bok innehåller sanningen och inget annat än sanningen".
På baksidan av boken konstaterar Bonniers Förlag att Stefan Szende:
"...har verkställt en omfattande kontroll av alla uppgifter och kan på grundval av sin mångsidiga kunskap om Europa av idag gå i god för framställningens vederhäftighet. [...] Boken har alltså blivit den sanna och hittills enda berättelsen om 5 millioner judars förintande..."Den "sanna" berättelsen?
Stefan Szendes bok blev hur som helst en bästsäljare - det såg våra kära judar minsann till - och 1945 gavs den ut på engelska med titeln "The Promise that Hitler Kept".
Den österrikiske juden Harry Schein (född 1924), proffstyckaren och Olof Palmes vän som bl.a. har varit ledare för Svenska Filminstitutet och chef för Sveriges Investeringsbank har också skrivit åtskilliga böcker. Däribland kan vi nämna "Har vi råd med kultur?: kulturhistoriska skisser", (Bonnier, 1962), "Inför en ny mediapolitik: kabeltelevision - bildskval eller kommunikation", (Allmänna Förlaget, 1972), "Makten" (Bonnier, 1990) och "I slutet av evigheten" (en roman, Bonnier, 1991).Som vi berättat tidigare har Scheins tidigare hustru, skådespelerskan Ingrid Thulin t.o.m. donerat pengar till den israeliska militären!
Joachim Israel var gift med Miriam Israel (1920-1996, född från den kända judiska klanen Valentin) och en känd barnpsykolog. Mirjam är f.ö. begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm. Deras son Dan Israel är en känd judisk förläggare, tidigare redaktör på Ordfront, sedan på Nordstedts Förlag och sedan på det nystartade förlaget Leopard ihop med Henning Mankell.
Bland hans egna verk finns skrifter för Utrikespolitiska institutet om Ungern men även flera Israelpropagandaböcker som: "Israel, löfte som infrias" (Militärlitteraturföreningen, [Hörsta], 1960), "Schalom kommer till Israel" (Svensk Läraretidnings Förlag, 1961), "Israel: en turisthandbok" (Wahlström & Widstrand, 1965), "Svärdet och plogbillen: en bok om det moderna Israel" (Natur och Kultur, 1967).
Hámori är även översättare av sionistboken "Israel" (text: Hermann W. Dippe, översättning och bearbetning av juden Laszlo Hámori, Generalstab:s lit. anst., 1980 (Turistserien)).
Hámori är även medförfattare till böcker som "Hundra miljoner fångar: Östeuropa under kommunistisk regim" (under redaktion av László Hámori och Norbert Zaba, Natur och Kultur, 1953), "Stormaktsspelet i Asien: med politisk uppslagsbok" (Laszlo Hámori & Erik Gate, Askild & Kärnekull, [Seelig], 1973), "Världspolitiskt lexikon: aktuell politik efter 1918" (Laszlo Hámori & Erik Gate, Natur och kultur, 1976).
Under 1970-talet tillhörde Hámori redaktionen för den sionistiska tidskriften "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen.
Henry Konn (1909-1988), polskfödde jude, bosatt i Sverige sedan 1939. Skrev romanen "Född i en lövhydda" (Bonniers, 1973), och fick för denna "De Nios pris".
Fick Stora Journalistpriset 1984. Medverkar i seminarium oktober 1991 om Holocaust och "första" och "andra generationen" (se artikel i Judisk Krönika, nr.4-1991).
Redaktören och författaren Svante Löfgren (född 1918) har sitt svensk-klingande namn till trots en judisk bakgrund. Han är jude enligt judisk definition då hans mor kommer från den kända judiska klanen Josephson.Varit verksam på Radiotjänst 1944-1945. Under åren 1949-1962, Expressens Pariskorrespondent och därefter korrespondent för tidningen i Tyskland 1962-1970. Efter sin Tysklandsplacering fortsatte Svante Löfgren som reporter i Los Angeles - USA 1970-1972, Genève 1973-1984. Vid sidan därom bedrev han också "förintelse"propaganda i bokform genom att skriva boken "R. Heydrich" (1967), samt en mängd andra böcker. Han har också haft ett möjligt att utöva inflytande på det internationella mediala planet då han var ordförande för Utländska Pressföreningen i Paris 1958-1960 och i Berlin 1964-1966.
Jan Gehlin (född 1922), är en känd jurist, översättare men också författare. Hans far var konstnären Hugo Gehlin, och hans mor judinnan och konstnärinnan Esther, från den judiska klanen Henriques.Jan Gehlin har skrivit flera böcker och tillhört styrelsen för Sveriges Författarförening/Författarförbund 1950-1956 och 1959-1960 och 1969-1984 där han var vice ordförande 1961-1965 och t.o.m. ordförande under åren 1965-1982. Gehlin har också varit ledamot av Sveriges Författarfond sedan 1950-talet där denne jude var vice ordförande åren 1970-1990.
Därtill har han varit rådman 1965-1972 och hovråd och vice ordförande Svea Hovrätt 1977-1989. Han har suttit i Svenska Institutet 1967-1976 (som vice ordförande 1969-1976) och tillhörde Statens Kulturråd 1974-1977. Han har varit ledamot, sakkunnig och expert i flera statliga utredningar om upphovsrätt, yttrandefrihet och kulturpolitik och var särskild sakkunnig på Justitiedepartementet 1960-1963.
Jan Gehlin har bl.a. skrivit skriften "The Swedish Writer and his Rights" (1973), men torde inte direkt vara den som plädera för Ahmed Ramis yttrandefrihet och rättigheter att verka som författare i judeocratins Sverige.
Jan Gehlin är gift med en författarinna Marianne Alopaeus. Jan Gehlin judiska syster, textilkonstnärinnan Eva Gehlin, är gift med konstnären Björn Berg.
Inga Gottfarb, är också en judisk författarinna. Hon var med om att grunda Menorah och har suttit i dess redaktion. Hon är sedan länge aktiv i Förenade Israelinsamlingen samt medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Vice ordförande och medlem i styrelsen för Östersjöjudiskt Forum, året 1999, och sitter i redaktionen för "Östersjöjudisk bulletin".Fadern var dem judiske grosshandlaren Leon Gottfarb, modern född Pagrotsky,
Inga Gottfarbs bror Ragnar Gottfarb var en välkänd judisk brottmålsadvokat som var styrelseledamot Sveriges Advokatsamfund sedan 1949, vice ordförande 1957-1961 och ordförande 1961-1963. Ragnar Gottfarb var under en period fullmäktig i Judiska Församlingen i Stockholm och var den judiska organisationen "Joints" representant i Sverige.
Brita Wigforss (född 1908), fadern med. dr. Jacob Felländer, modern född Ahronowitsch. Medarbetare i GHT 1948-1973 där hennes man Harald Wigforss var en känd sionistisk huvudredaktör. Brita Wigforss var redaktör för nyhetsbrevet Europa-Union 1948-1952 och lärare, docent vid Göteborgs universitet 1958-1960. Författare till flera böcker (där hon skrev under namnet Brita Tigerschiöld).1.) Gift 1943 med Herbert Tigerschiöld, som då vara 2:e bibliotekarie på CTH (Chalmers) i Göteborg (han blev senare överbibliotekarie där åren 1964-1970).
Josephson erhöll bokförlaget Natur och Kulturs kulturpris på 150 000 kronor.
Björn Julén är en medveten jude som exempelvis deltog i den judiska kulturveckan 1983 som föredragare om svensk-judiska författare (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983).
Styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika (1991).
Han är författare till de judeocentriska böckerna "Något försvann på vägen" (självbiografisk) och "Bortglömda hjältar" (1999).
Som notis kan vi berätta att Bertil Neuman är far till den judiske SvD journalisten och "författaren" Ricki Neuman.
Det var hans son Ricki Neuman som skrev om glädjen att lyssna på ett band med inspelningar av Ahmed Ramis och Radio Islams sändningar och tyckte att det kändes:
"[...] obehagligt, upprörande - och skönt. Tänk att för en gångs skull ha rätt att hata, oreserverat, utan hänsyn, utan att försöka förstå, ungefär som gojim kan göra."(Svenska Dagbladet, 29/1-1993.)
Hon är gift med journalisten Staffan Johnson, som är förgiftad av sin partners pro-Israelism och som följd därav skrivit kursboken "Israel" (Brevskolan, 1963), där Johnson presenterar en helt förvrängd historik om Palestinakonflikten, en version som inte ens idag sionisterna själva predikar.
Bertil Schütt (1909-1983) är en annan judisk författare som trots sin körsnärsutbildning skrivit åtskilliga böcker. Kallad "Sveriges främste absurdist". Bror till Roland Schütt
Den kände judiske advokaten Leif Silbersky har också gett sig in i författarbranschen och skrivit "Rosenbaum"-böckerna ihop med Olof Svedelid, en deckarserie som sedan filmatiserades och kördes på SVT med juden Erland Josephson i huvudrollen som "Samuel Rosenbaum". Vi berättar mer om Leif Silbersky i vårt avsnitt om de judiska advokaterna.Exempelvis erhöll han december 1995 Gerard Bonniers litteraturpris på 100 000 kr, vilket kanske inte förvånar då han länge varit en gunstling hos Bonniers och varit sekreterare för Albert Bonniers 100-års fond.
Han har också haft en massmedial karriär som f.d. litteraturkritiker på Blekinge Läns Tidning och Arbetaren för att sedan bli chefredaktör för Dagens Nyheter 1976-1982.
Inom författarkretsarna har han stort inflytande och var ordförande för Svenska PEN-klubben 1967-1978, ordförande i Internationella PEN-klubben 1979-1986 och 1989-1990 och vice ordförande i Internationella PEN sedan 1986.
Per Wästberg är därtill grundare av Svenska Amnesty, grundare av Svenska Sydafrika-kommittén, samt grundare av Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter ihop med sionisterna Gerald Nagler, Inga Fischer-Hjalmars, samt Thomas von Vegesack.
Per Wästberg skriver i sitt bidrag om sin judiska familj Hirsch i boken "Det judiska Stockholm" om släktingen Axel Hirsch (sid. 183):
"Och olikt andra i släkten kommenterade han [Axel Hirsch] med förundran hur underkuvade, skrämda europeiska judar gjorde Israel till en demokrati med formidabel militär slagkraft."Medverkar i "Det eviga hatet" (Bonniers).
Ordförande i kommittén för Raul Wallenberg monument på Raoul Wallenberg-torget. Stockholms stad har bidragit med 2,5 miljoner kronor till minnesmärket (se Judisk Krönika, nr.1-1999, sid. 27.
Som en del av hans egotripp har han instiftat "Wästberg-priset".
Son till Erik Wästberg och Greta Wästberg, se dessa. Bror till Olle Wästberg, se denne.
Åren 1955-1974 var han gift med författarinnan Anna-Lena Wästberg, som skrivit en bok tillsammans med Birgitta Gedin, se denna nedan. Anna-Lena Wästberg far var borgmästare i Lidköping, Robert Eldh.
Per Wästberg var sedan ihop med författarinnan Margareta Ekström som sitter i Amnesty, Svenska Institutets styrelse och PEN.
Sedan 1993 är Per Wästberg gift med kulturchefen Anita Theorell.
Lars Gustafsson. Lars Gustafsson (född 1936), författare, adjungerande professor i filosofiska och germanska studier vid University of Texas at Austin, Research Fellow vid The Berlin Institute of Advanced Studies och litteraturkritiker. "Konverterad" till judendomen hösten 1983. Gustafssons judiska hemförsamling är den konservativa synagogan Agudas Achim, i Austin, Texas.
Litteraturkritiker och f.d. chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin (BLM) (huvudredaktör 1966-1972). Expressen 1961-1980 och SvD sedan 1981, debatt och på ledarsidan. Redaktionsråd i Moderna Tider (1999) och skribent i Bonnierska MånadsJournalen.
Lars Gustafsson skriver i Judisk Krönika, nr.4-1984.
Honorary Fellow hos Simon Guggenheim Foundation. Årets Svensk i Världen 1993.
Lars Gustafsson - konverterad till judendomen, ihop med juden Tobias Berggren - också konverterad till judendomen delade De Nios Stora pris à 200 000 kronor, 1990.
Gustafsson har bl.a. skrivit boken "Frihet och fruktan" (1985) tillsammans med Per Ahlmark, därtill medverkar han i boken "Judisk Identitet". Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Gustafsson var tidigare gift med författarinnan Madeleine Gustafsson som bl.a. skriver på Dagens Nyheters kultursidor, men på senare tid har han äktat en riktig judinna, Alexandra Chasnoff (Ginsburg).
Georg Klein (född 1925). Ungersk jude, kom till Sverige 1947 som s.k. "överlevande" från "förintelsen". Tumörbiolog. Chef för Institutionen för tumörbiologi vid Karolinska Institutet sen 1957. Professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet. Gästprofessor Hebrew University, Jerusalem 1973 och 1974.Författare, bl.a. "Ateisten och den heliga staden". Medverkar i boken "Judisk Identitet". Medverkar i "Det eviga hatet". Har skrivit korrespondens-böcker med Per Ahlmark och Lars Gyllensten, se dessa.
Vittne i rättegången mot Ahmed Rami. Ledamot i Samfundet Sverige-Israel. Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Medverkar i "medicinskt afton" under Israels 50-års jubileumsfestival, den18/3-1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998).
Satt i juryn för utdelandet av Zionistiska Federationen 1987-års "Jerusalempris" (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987).
Georg Klein "tackade" de allierade för kriget mot Irak genom besök till Amerikas, Storbritanniens och Israels ambassad (se Judisk Krönika, nr.2-1991).
Professor Georg Klein var en av de prosionister som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987).
F.ö. berättar vi mer om Kleins aktivism för Israel i vårt avsnitt om Israels nätverk inom utbildningsvärlden.
DN, 11/8-1995. Juden Georg Kleins nya bok recenseras i DN. Där beskriver han hur svenskarna är "fredsskadade" eftersom de inte attackerar sina grannländer. Dessutom menar han att alla svenskar är trångsynta, fördomsfulla, handlingsförlamade, svaga och naiva. Till skillnad från judarna.
|
Marianne Ahrne (född 1940), vars far hette egentligen hette Zupanc i efternamn, modern var född Ahrne. Judisk författarinna och filmregissör samt litteraturkritiker i SDS och filmkritiker i tidningen Chaplin. Ahrne har bl.a. skrivit "Katarina Horowitz drömmar" (1990).Marianne Ahrne har även gjort flera filmer och serier. Bl.a. regisserade hon TV-serien "Den tredje Lyckan", och gjorde filmen "Pojkar, flickor och en och en annan drake", tillsammans med Rigmor Robert.
Marianne Ahrne har också gjort en propagandafilm tillsammans med den judiske författaren Peeter Puides och dennes "jakt efter sanningen om Estlands förflutna under judeförintelsen", vilket resulterade i dokumentären "Fem över tolv" (2000).
Se även Judisk Krönika, nr.2-1990.
Ahrne är sedan 2003 långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet. Som Dagens Nyheter, Internetversionen, 6/10-2003, skriver:
"Marianne Ahrne efterträder Lena Hansson Varhegyi som konsulent för blågul långfilm. Hon får en oerhörd makt över vilka manus som ska få produktionsstöd - och därmed hamna på de svenska biodukarna. "
När man firade sionismens triumfer med den s.k. "Israel-festivalen" för år 1990 var Marianne Ahrne en av deltagarna på festligheterna, något som rapporterades i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990.
Måste sålunda kännas tryggt för sionismens agenter i Sveige att Israelagenten Ahrne fått "en oerhörd makt över vilka manus som ska få produktionsstöd - och därmed hamna på de svenska biodukarna".
Maria Bergom-Larsson, författare, pedagog, från den judiska Bonnier-klanen. Hon har flera potenta släktingar som vi nämnt närmare i vårt avsnitt om Dagens Nyheter, där hon tidigare medverkat. Hon har också skrivit i Aftonbladet, FiB/K samt i Ord & Bild. Kontaktperson och lärare i Ellen Key skolan, Spånga. Observera att Ellen Key var förlagd av samt en god väninna till just familjen Bonniers.
Juden Lennart Kanter har givit ut tre romaner. Kanter är egentligen advokat och var den som finansjuden Gabriel Urwitz använde som sin advokat för att försvara hans Gotabank-affärer. Lennart Kanter skriver också recensioner i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1996) och har tidigare medverkat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet.
Joakim Philipson är en jude från en av de gamla judiska klanerna i Sverige, som har rejält återaktiverats i sin judaism. 1992 utkom han med boken "Tecknet och tystnaden" som utkom på det judiska förlaget Bonniers, och juden Philipson förärades med De Nios litterära pris 1992. Som aktiv jude är Philipson med i synagognämnden för den stora synagogan i Stockholm, det judiska begravningssällskapet Chevra Kadisha och även aktiv i JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred. Han var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000. Han verkar även som bibliotekarie.I sin analys av Igras bok "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet" (Aftonbladet, 5/6-2001) tar man upp Igras begrepp "Destruktivitetens triad" "de inslag i själslivet som är roten till det onda" och som "enligt Igra" kommer "av narcissismen, de fientliga projektionerna och analsadismen". Där den senare komponenten utgör ett klassisk exempel på judisk snuskifiering av den politiska debatten med deras ständiga kiss-och-bajs-fixering á la juden Freud. Aftonbladet försöker förstå Igras terminologi:
"Analsadismen ligger till grund för när något beskrivs som ett orent som måste fördrivas med tvång - när de andra förknippas med fekalier, ohyra, kackerlackor och så vidare. Skällsord som kan ingå i vardagen barn emellan ("du är en bajskorv"), och i vuxnas uttalade eller omedvetna tankegods, men som under vissa samhälleliga omständigheter, kristider, och särskilt med manipulation ovanifrån, kan slå över i masspsykos och våld. Hinnan är tunn - hos Igra beskrivs den som så tunn att det förfärar."Samtidigt ställer sig faktiskt Aftonbladets recensent något skeptisk till det annars så hyllade verket:
"Han undviker allt som är känsligt - allt som skulle kunna utgöra praktexempel på hans idé om hur snabbt roller växlar: Israels behandling av palestinierna, de svenska mediernas nazistuthängning, Natos bombningar av Jugoslavien. Han nämner dem inte ens. Är det förträngning, eller vad är det? En komplett tystnad om några av kärnkonflikterna!"När Ludvig Igra plötsligt avled 2003 kunde man i SvD senare därefter läsa en annons införd av hans anhöriga i SvD (13/7-2003) där dessa tackade sina medsörjande bl.a. för deras stöd i sorgen och "bidrag till trädplantering". Självklart syftade de här på de gamla vanliga trädplanteringarna i Israel inom ramen för den Judiska Nationalfonden, något som visar vilken typ av sionistisk fanatiker denne psykoanalytiker varit när han t.o.m. efter sin död fortsätter sitt stöd för den sionistiska ideologin.
Michael Ben-Menachem är en jude född i Ungern 1936 och bosatt i Sverige sedan 1965. Ben-Menachem arbetar som klinisk psykolog i Göteborg. Han har utgivit publikationer inom psykologi i Sverige och i Ungern. Dessutom har han översatt svensk skönlitteratur till ungerska.Rickard Swartz (född 1945), Svenska Dagbladets Wien- och Östeuropa-korrespondent. Författare. Skriver även i Moderna Tider och Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.4-1990 och Judisk Krönika, nr.2-1995). Gift med kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic, författare till bl.a. "Balkan Express" som är regelbunden skribent på DN-kultur.
Maciej Zaremba (född 1951), polsk jude som kom till Sverige 1969. Studier bl.a. i historia och idéhistoria. Journalist. Arbetar bl.a. på Dagens Nyheter och Moderna Tider.Har skrivit "Rzeszów: bland polska bönder" (med text av Maciej Zaremba, och förord av Birgitta Trotzig, (Stockholm, Öppna ögon, 1983), "Arbetet före kapital: den katolska kyrkans sociallära" (tillsammans med katoliken Erwin Bischofberger, (Brevskolan på uppdrag av Svenska kristna socialdemokratiska förbund, 1985), "Minken i folkhemmet: essäer" (Timbro, 1992), "De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd." (DN-Förlag, 1999), "Kyrkan & friheten: en debattbok om den fria Svenska kyrkans identitet och demokrati." (Cordia, 2000).
Därutöver har Zaremba också medverkat i samlingsverket "Världen i Sverige: En internationell antologi", av Madeleine Grive och Mehmed Uzun, (En bok för alla, 1995).
Zaremba är en polsk jude som maskerar sig som kristen trots att hans mor var en öppen judinna och där Zaremba kom till Sverige i samband med utrensningen av sionistiska judar i Polen. Zaremba är god vän och samarbetar nära med
