Massmedia
Massmedia
- Okänd upphovsman. IndexIntroduktion - sionistisk media kontroll
Judiska opinionsbildare och massmediafolk
Hur svenska medie-judar påverkar opinionen till förmån för Israel
Judiska chefer och medieägande
Judiskt ekonomiskt inflytande över medier
Att utbilda journalister i prosionistiskt tänkande
Den Svenska mediavärlden
Tidningarnas Telegrambyrå - TT
Svenska journalistförbundet - SJF
Föreningen Riksdagsjournalisterna
Separata samlingar:
***
Introduktion
Sionistisk media kontroll
"The conscious and intelligent manipulation of the organized habits and opinions of the masses is an important element in democratic society."
- Edward Bernays, "fader" till moderna public relations (PR), om regeringspropaganda.
Sverige är ett på ytan "fritt" samhälle.
Men är det verkligen så att alla politiska opinioner kan uttryckas, eller finns det tabun och nedtryckande av vissa åsikter och idéer?
Den amerikanske medieforskaren Robert W. McChesney förefaller vara en person vars åsikter är godkända av Bonniers. I alla fall kan man anta det då McChesneys bok "Rich media, poor democracy" ges ut på Bonnier-ägda DN-förlaget.
I en artikel om massmediakoncentration publicerad i tidskriften Ordfront Magasin (nr.12-2000, sid. 63), gör Robert W. McChesney en intressant observation:
"Som George Orwell skriver i sin opublicerade inledning till Djurfarmen är censuren i fria samhällen oändligt mycket mer raffinerad och djupgående än i diktaturerna, därför att "impopulära idéer kan tystas ner och besvärande fakta hemlighållas utan att något officiellt förbud behövs"."
Vad McChesney säger är att även i ett "fritt" samhälle förekommer det censur och som därtill är "mer raffinerad och djupgående" än i de stater vi betraktar som diktaturer. Ett ganska chockerande påstående men som ändå måste tas på allvar - han har under en längre tid satt sig in i ämnet.
Oavsett vad man har politisk hemvist måste man nog hålla med om att Göran Palms gamla klassiker "Indoktrineringen i Sverige" (Pan/Norstedts, 1968), innehåller en hel del läsvärt. I introduktionen skriver Palm (sid. 6):
"Det finns inga samhällen där indoktrinering saknas, för alla samhällen har en grundläggande åskådning, eller åtminstone en rad grundvärderingar, som de styrande vill att medborgarna ska omfatta. Men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som blott och bart undervisning, ibland rentav som opartisk eller "objektiv" undervisning, medan indoktrinering i betydelsen propaganda bara sägs förekomma i andra länder. Detta beror naturligtvis på att man i varje väletablerat samhälle är så van vid de egna grundvärderingarna att man inte längre upplever dem som värderingar utan som självklarheter, som allmänmänskliga sanningar."
Göran Palm skriver vidare (sid. 10):
"Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer - och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer."
I boken citerar också Palm, militärpsykologen Michael Wächter, tillika en person som också varit skribent i Bonniers Litterära Magasin - BLM. Wächter som var 1:e militärpsykolog vid Militärpsykologiska Institutet och dess forskningschef, skriver i sin bok "Hjärntvätt" från 1965:
"Indoktrinering är en nödvändig och ofrånkomlig företeelse i varje samhälle. Dess huvudsakliga funktion är att säkra samhällets fortbestånd och samverkan mellan de individer som bildar samhället."
Vi anser - baserat på många års erfarenhet i kampen mot våra ideologiska motståndare att mycket av det som sagts ovan är sant. Att herr Wächter också - som en representant från det officiella samhället och etablissemanget - själv vidhåller att vi lever i ett samhälle med indoktrinering som en av grunderna i samhällsbygget gör bara att denna övertygelse stärks.
När det nu gäller media så är ju dessa formidabla verktyg för att pådyvla folk vissa uppfattningar och "sanningar".
Våra politiska motståndare - sionisterna - tillstår själva att det finns en likriktning av media och förekomst av "mediaeliter" som styr media efter sina egna politiska inriktningar. Det är uppenbarligen inget "konspirationstänkande" att komma fram till dylika slutsatser.
Men i inkonsekvensens namn vägrar sionisterna erkänna att de själva som sionistisk maktelit inom just media på ett liknande sätt kan utöva en sådan makt och använda den för sina politiska syften.
Juden och folkpartisten Olle Wästberg (Hirsch), i egenskap av ordförande för Bertil Ohlin-Institutets styrelse, skriver i sitt förord till Janerik Larssons skrift "Mediekritik och medieanalys - En jämförelse mellan Sverige och USA":
"Att medierna är en "statsmakt" har länge varit etablerat. I allt högre grad sätter också medierna dagordningen för den politiska diskussionen, erbjuder scenen för debatten och påverkar genom de i medierna förhärskande normerna vår verklighetsbild.Mot den bakgrunden är det märkligt att medierna utsätts för så liten granskning. De medier som själva säger sig vara just granskande, granskar sällan sig själva. Några bra arenor för mediekritik finns inte i Sverige.
Förklaringen kan förmodligen sökas i den mycket enhetliga journalistrekryteringen och i en kåranda. Den stora mediekoncentrationen i vårt lilla land gör att de flesta journalister måste räkna med att arbeta hos någon av de två stora mediegrupperna: Bonniers eller public service. Sannolikt minskar också detta lusten till kritik och debatt.
Därför är Janerik Larssons analys och översikt viktig. Även om de svenska mediegranskarna är få, finns det förebilder i andra länder."
Olle Wästberg, själv f.d. chefredaktör på Bonnier-ägda Expressen tillstår här att den svenska journalistkåren "sannolikt" får en minskad lust till att kritisera och debattera p.g.a. av mediekoncentrationen, där familjen Bonnier utgör den ena aktören vid sidan av "public service". Man biter ju inte den hand som när en!
Och Janerik Larsson, som är f.d. informationsdirektör på SAF, beskriver sedan själv i sin skrift den (judiske) massmedieforskaren Bob Lichter avslöjanden om förekomsten av mediaeliter i USA:
"Bob Lichter disputerade på Harvard 1977 och fortsatte därefter under ett antal år som akademisk lärare. Tillsammans med sin fru Linda och professor Stanley Rothman arbetade han i början av 80-talet med boken "The Media Elite" som när den utkom 1986 slog ner som en bomb. I den boken visade man upp den amerikanska mediaeliten (förmodligen var det då själva begreppet myntades) och dess uppfattningar om världen samt pekade på hur dessa värderingar, denna vänsterinriktade världsbild påverkade eller rentav styrde medias rapportering ("vinklingar"). Boken gjorde att Lichter omedelbart stämplades som "höger" vilket var den naturliga försvarsreaktionen från den elit som onekligen blivit trampad på sin mest ömma tå. Men bortsett från den sortens emotionella reaktioner kan man idag, drygt tio år senare, slå fast att den beskrivning som gavs i "The Media Elite" stämde med verkligheten - och att man inom amerikanska medier gjort en del för att mediautbudet ska bli mindre ideologiskt enkelriktat."
Man tillstår alltså från etablissemangs håll att det saknas en fri diskussion om vem som styr media, och man anser sig till och med kunna peka ut maktstrukturer i media som använder sina positioner för att påverka dessa politiska budskap. Eftersom artikeln ovan är skriven av en SAF-man handlar kritiken förstås om en "vänster"-styrning av debatten.
Men hur är det då med de sionistiskt influerade medieaktörerna?
Får man på ett liknande sätt som Janerik Larsson och med liknande ord tala om den sionistiska mediaeliten och "dess uppfattningar om världen och peka på hur dessa värderingar, denna sionistiska världsbild påverkar eller rentav styr medias rapportering", för att parafrasera Larssons text.
Nej, det får man inte och på samma sätt blir man för att vidare parafrasera Larsson "omedelbart stämplad", inte som "höger" men som "antisemit", "vilket är den naturliga försvarsreaktionen från den elit som onekligen blivit trampad på sin mest ömma tå".
Vi anser att problemet idag är att dess kunskaper om mediekoncentration aldrig offentligt diskuteras. Hur stor del av Sveriges befolkning tar del av Wästberg och Larssons skrifter?
Det gör att frågan är okänd för de flesta, och således kan informationskonsumenterna lättar vilseledas, efter som de konsumerar det som serveras för dem i god tro.
I en öppen diktatur av öststatssnitt var censuren och informationskontrollen mer öppen och vulgär, och således var medborgarna där medvetna om hur "offentliga sanningar" skulle hanteras - d.v.s. med skepsis.
Som den engelske journalisten och författaren John Pilger, skriver i Ordfront Magasin, nr.12-2000 (sid. 55):
"I Sovjetunionen visste många människor att medierna ljög för dem. De lärde sig att läsa mellan raderna. Problemet för oss som bor i demokratierna är att vi alltid trott att vi inte behöver läsa mellan raderna."
Pilger talar i samma artikel om mediernas "värdiga och ovärdiga offer".
När USA vill pröva sina bomber mot Jugoslavien förvandlar man snabbt kosovo-albanerna till "värdiga" offer som man går i krig för. Men enligt Pilger förblir samtidigt de etniskt rensade palestinierna "ovärdiga" som offer "eftersom Israel-lobbyn i Washington är så stor".
Vi byter därför tema för att komma till det område det här arbetet handlar om och vill belysa.
Hur är det med talet om en "Israel-lobby" i informationsvärlden?
Är det en fiktion skapad av ondsinta "antisemiters" hjärnor, en fantasi och myt, eller är det en högst påträngande verklighet?
Självaste General De Gaulle skall 1969 ha sagt att:
"Det finns i Frankrike en mäktig pro-israelisk lobby, som utövar sitt inflytande speciellt inom informationsväsendet."Citerad av Philippe Alexandre i skriften "Le préjugé pro-israélien", "Le Parisien Libéré", 29:e februari, 1988.
Så detta var vad den franske ledaren och statsmannen general de Gaulle ansåg i frågan.
Det har på senare tid framkommit i franska media att självaste Francois Mitterand, själv gift med judinnan Danielle Mitterand och med en son i Israels väpnade styrkor (!), så sent som maj 1995 i ett samtal med Jean d'Ormesson, författare och medlem i den prestigefyllda Academie Francaise, skall ha klagat på "den judiska lobbyns mäktiga och skadliga inflytande i Frankrike".
Även en vän till Mitterand och d´Ormesson, journalisten Jean Daniel, bekräftade att den forne presidenten trots hans officiellt judevänliga linje brukade klaga på en "sionistisk lobby". Men Daniel ansåg att detta ändå inte gjorde Mitterand till någon "antisemit".
Detta rapporterades t.o.m. i de israeliska tidningen Ha´aretz och finns här tillgängligt för läsning.
Den förre amerikanske presidenten Richard Nixon, som utpekats som "antisemit" i boken "The Haldeman Diaries", ska bl.a. ha klagat över "den totala judiska dominansen i media".
Även judiska journalister verkar dela denna föreställning om judisk mediemakt.
Avinoam Bar-Yosef, israelisk journalist, i artikeln "Judarna som styr vid Clintons hov", publicerad i den israeliska tidningen Ma'Ariv, 2/9-1994:
"Det stora judiska inflytandet i Washington är inte begränsat till endast regeringen. I mediavärlden är en stor del av de framträdande personerna och många av dem, som producerar de populära TV-programmen, varma judar. En stor del av mediakorrespondenterna och tidningsutgivarna är judar, till på köpet varma sådana, som påverkas av sitt deltagande i närbelägna synagogor."
Och den judiske författaren Howard M. Sacher, skriver i "A History of the Jews in America" (New York: Alfred A. Knopf, 1992, sid. 773):
"By the 1970s, the principal television news producers and editors were also Jews - Fred Friendly and Richard Salant at CBS, Reuven Frank at NBC, Avram Westin at ABC. In whichever form of expression or communication, the public idiom by then manifestly had ceased to be a province of an Old American elite. It belonged to a new meritocracy."
Så uppenbarligen är det helt legitimt att som jude tala om förekomsten av en judisk mediadominans i världens återstående supermakt - USA.
Men när nu världens judar till den absolut största delen står bakom Israel, ett land som är i krig mot inte bara det palestinska folket, utan stora delar av den muslimska världen, hur kommer då medier - ägda och styrda av judar att bete sig? Kommer man att vara saklig, och medvetet försöka lägga band på sina känslor för den judiska staten eller kommer dessa medier att omformas till propagandabasuner för den ena parten i konflikten - den israeliska, den judiska?
Vi anser oss tyvärr kunna se ett mycket tydligt mönster där medier ägda eller på annat sätt kontrollerade av judiska medieaktörer, väldigt ofta används som propagandainstrument för att påverka opinionsbildningen hos de i huvudsak icke-judiska mediekonsumenterna.
Och det är i princip något de måste göra.
För då Israel är ett land som inte har någon egen ekonomi som i realiteten går runt, utan till största del förlitar sig på externa bidrag, framförallt från USA, så skulle det ju vara förödande om den andra parten i konflikten, den arabiska sidan skulle börja göra sig hörd hos amerikaner och européer i Västeuropa.
Särskilt när det ligger så många hundar begravda, så många smutsiga affärer och massakrer som den sionistiska staten försöker följa. Risken för att opinionsläget snabbt skulle svänga till Israels nackdel är uppenbar. Och dålig opinion, leder till minskat politiskt stöd, och minskat politisk stöd leder i sin tur till minskat ekonomiskt och militärt stöd och i slutändan till Israels undergång som en exklusivt judisk stat.
Därför måste man hålla elden igång och trycket uppe. Och därför utmålas judarnas fiender, palestinier, araber och muslimer i största allmänhet på ett negativt sätt av medier som står under judisk kontroll.
Vår egen Jan Guillou tycker sig se en sådan demoniseringskampanj mot muslimer även i svenska medier, men han vågar inte etikettera dem som står bakom propagandan.
I en artikel i Aftonbladet den 23:e februari 1998, varnar Guillou för att man håller på att iscensätta "ännu ett massmord på araber". Guillou skriver:
"Att amerikanska presidenter då och då vill sända bombflygsflottor över ett eller annat muslimskt land är ingen nyhet. Den kommande massmordsaktionen ingår helt enkelt i vår tids politik, det är muslimerna som ersatt Sovjetunionen som vår stora fiende och fördelen med muslimer är att de är civilbefolkning och kan massmördas utan att försvara sig."Och han utvecklar detta resonemang:
"För att möjliggöra den här politiken krävs nu inte bara att man personifierar fienden till "Saddam". Det krävs också ett avmänskligande av araber. Offren är inte människor som vi andra.Ty inte skulle Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor drömma om att kräva en miljon vita människors död av ditt eller datt politiska skäl. Massmord i vår tid kan bara försvaras av sådana ledarskribenter om offren är araber."
Jan Guillou gjorde på 1990 talet en liten forskning för sig själv där han under två dygn tittade på CNN för att se hur muslimer framställdes i inslagen. Resultatet av hans undersökning var 57 inslag där alla hamnade under rubriken "onda". Guillou hävdar att det sedan tio år tillbaka pågår ett västerländskt krig mot Islam och Guillou anser att "medierna anslutit till detta krig" (se Expressen 14/9-2001).
DN:s f.d. Mellanösternkorrespondent Åke Ringberg skriver i förordet till sin bok "Blodet i Beirut - En historia om mellanöstern" (Carlssons Bokförlag, Stockholm, 1987, sid. 12-13):
"Rasistiska attityder gentemot araber i kombination med religiöst hymlande och skuldkänslor gentemot det judiska folket efter Hitler-tiden ger i realiteten makthavarna i Israel carte blanche att fortsätta sin aggression mot de arabiska grannarna."
"Bilden av islam är generellt väldigt negativ i svenska medier", konstaterar journalistprofessor Håkan Hvitfelt (inrikesnyheterna, SVT:s Text-TV,12/9-2001).
DN, 13/3-2002. Hollywoods rasism mot araber är känd, även om vissa förståsigpåare föredrar flummbegrepp som "antisemitism".
Självaste Nathan Shachar på Dagens Nyheter tillstår att det ibland föreligger vad han i DN, 10/9-2000, t.o.m. betecknar som "mediemanipulation från amerikansk och israelisk sida". Det konkreta fall han beskriver handlar om israeliska försök att plantera uppgifter i världspressen där man startar en "ryktesflora" om att Yasser Arafat och palestinierna erbjudits generösa israeliska fredstrevare.
Nathan skriver:
"Denna ryktesflora hade inget att göra med verkligheten. Inga meningsfulla samtal fördes mellan israeler och palestinier. Uppgifterna spreds för att ge intryck av att det enda som fattades var ett par palestinska eftergifter om Jerusalems gamla stad.Mediestyrningen, jämte en diplomatisk kampanj världen över, var avsedd att sätta press på den palestinske ledaren Yasser Arafat inför hans med möte med [USA:s president] Clinton i New York. Det är legitimt för makthavare att söka mobilisera pressen för diplomatiska syften. Men när det gäller massmediernas lättleddhet - främst CNN, BBC, och andra tv-nyhetsbolag - finns frågetecken i kanten."
Man kan förstås ställa sig frågan varför dessa stora världsomspännande nyhetsnätverk som skall vara så fria och obundna, som skryter över sin integritet, nu låter sig användas för att sprida politisk desinformation från Israel. Att vara organ för "mediestyrning" och "mediemanipulation" är väl inte direkt deras officiella paroller? Den sionistiske juden Nathan Shachar, ger självklart inte några svar på de frågor hans formuleringar väcker.
Forskning om "svensk" Mellanösternbevakning under Sexdagarskriget visar en kraftig proisraelisk bias.
Politikern Per Gahrton gjorde på den tid han var folkpartist ett småvetenskapligt arbete där han granskade ledarkommentarer i Malmö- och Stockholmpressen i samband med Sexdagarskriget 1967. Resultatet publicerade han sedan i tidningen "Liberal Debatt" (nr. 5-1967). Han visade hur de etablerade tidningarnas ledarskribenter nedtystade fakta som var till förmån för palestinierna, exempelvis att sionisternas Israel som de kapat åt sig var större än det territorium för judarna som FN talade om i sin delningsplan 1947, och det faktum att FN alltid krävt de palestinska flyktingarnas rätt att återvända hem. Istället bjöd ledarsidorna ut den israeliska propagandans huvudargument om det stackars hotade lilla Israel och de onda araberna som sökte utrota dem.
Gahrton skrev i slutsatsen till sitt arbete:
"Helhetsbilden av ledarkommentarerna blir alltså en klar och ensidig israelvänlighet, på ett sätt som antyder att man på de politiska redaktionerna tagit ställning för den ena sidan och därefter på ledarplats bedrivit en propagandakampanj, istället för att beskriva, analysera och objektivt upplysa läsarna om konflikten och dess bakgrund.Effekten har ibland blivit en direkt antiarabisk propaganda. Eftersom fakta som är avgörande för förståelsen (vilket inte innebär något instämmande) av den arabiska hållningen inte nämnts, framstår 'utplåningshotet' från arabsidan mot Israel som totalt obegripligt i andra kategorier än de traditionella, och i våra trakter välkända, antisemitiska. Araberna framstår som rashetsare och Nasser som en ny Hitler."
Även lundasociologen Robin Cheesman gjorde en undersökning av behandlingen av Israel och dess antagoniststat Egypten i europeisk "elitpress" - "Israel and Egypt in European Elite Press", Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitetet, februari 1970.
I sin ovannämnda bok "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970) gör Gahrton på sidorna 302-304 en sammanfattning av Cheesmans slutsatser. (För att läsa politikern Per Gahrtons analys av Cheesmans avhandling, hänvisas ni till att klicka här.)
Kontentan av Cheesmans undersökning är att av alla de analyserade tidningarna så blir de mest proisraeliska på första plats Dagens Nyheter (Bonnier ägd), på andra plats Tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung, följd av danska Politiken (i händerna på juden och sionistiske aktivisten Herbert Pundik) på tredje plats. Dagens Nyheter befinner sig - i ett Europeiskt mediasammanhang - på den absoluta extrempunkten, när det gäller pro-Israelsskalan.
Gahrton skriver om Cheesmans slutsatser (sid. 304 i boken):
"För de allra flesta svenska opinionsbildare i Sverige är Dagens Nyheter den ledande "elittidningen"; oerhört många beslutsfattare får sin huvudsakliga information genom DN. Cheesman har övertygande visat att de därigenom när det gäller konflikten mellan Egypten och Israel får en mer skev totalbild (till Israels förmån) än läsare av åtta andra ledande europeiska elittidningar.Nog är det litet pinsamt för Dagens Nyheter; det jugoslaviska kommunistpartiorganet Politika är inte ens hälften så "proarabiskt" i sin totalbehandling av konflikten som DN är "proisraelisk"!"
I dagens USA - och vi vågar påstå också i dagens Sverige - kvarstår en liknande situation med en ohämmad prosionistisk bias i mainstream-medias och i tidningarnas ledare.
Den israeliska tidningen The Jerusalem Post hade i sin nätutgåva den 25/6-2001, följande artikel som handlar om hur den judiska pro-Israel organisationen ADL (Anti-Defamataion League - organisation knuten till Svenska Kommittén mot Antisemitism) bekräftar bilden av att de amerikanska tidningarnas ledarsidor övervägande är pro-israeliska. Vi återger här artikeln i sin helhet, i sin originalversion på engelska:
ADL: US editorials largely support Israel
By Joshua Ronen
US newspaper coverage of the Middle East is largely pro-Israel, according to a study to be released today by the Anti-Defamation League in New York.
A survey of the editorial pages of the 50 largest American newspapers in terms of circulation was conducted between May 22 and June 18. The study was a follow-up to a December survey.
"Our survey shows that the editorial boards of the major newspapers across the country are viewing the situation in the Middle East in a realistic and objective manner," said ADL national chairman Glen Tobias and ADL national director Abraham Foxman in a statement. "Many of the editorials are in synch with the policies of the Bush administration and reflect the overall American perception of the situation on the ground in Israel."
The editorials were separated into two groups -- those dealing with terrorist attacks, such as the Tel Aviv Dolphinarium bombing which killed 21 Israelis, and those dealing with the current US-brokered cease-fire. On the subject of Prime Minister Ariel Sharon's policy of restraint, both The New York Times and The Wall Street Journal, rarely on the same side of an issue, praised him and his steadfastness against escalation.
Regarding the recent cease-fire, the ADL survey showed that 75 percent of newspaper editorials devoted to the topic approved of the agreement.
Despite the editorial positions shown in the survey, according to Bar-Ilan University communications professor Sam Lehman-Wilzig the American public is less likely to be swayed by what is on the editorial page.
Most of the newspapers surveyed, such as The Los Angeles Times and The Washington Post, are part of a group Wilzig classifies as "elite press."
Those editorial pages only see about a 40 percent readership.
"If the item is a foreign item, the American public in general is far less interested," Wilzig said.
"I attribute the results to the fact that people that are on the editorial boards [are] very well informed and very educated and [are] looking at the crisis as it is," said ADL spokeswoman Laura Kam Issacharoff.
According to Issacharoff, although the study did not focus on the hard news coverage generally seen in the front pages of newspapers, the ADL is constantly monitoring coverage of the conflict.
Som vanligt det patetiska judiska snacket om att någon är "väl informerad" och "väl utbildad" och "realistisk" och "objektiv" så fort det är det hundraprocentigt sionistiska världsåskådningen och perspektivet som tillämpas.
Förmedlar man dock inte den sionistiska propagandaversionen av händelserna i Mellanöstern så är man trångsynt, okunnig och fördomsfull, och - varför inte? - rasist och antisemit.
Man skall då fråga sig vilka aktörer, framförallt inom medievärlden, är de som sett till att inympa anti-arabisk propaganda - ofta att det värsta rasistiska slaget. Vilka är det som hela tiden ser till att upprätthålla historien om de sex miljoner mördade judarna och den därtill kopplade skuldbördan hos västerlandet för judarnas påstådda öde i Hitlersoldaternas händer?
Den pro-sionistiske journalisten Per Jönsson skriver i DN 6/5-1994:
"Propagandister är något som Israel aldrig saknat. Jag kan gott tänka mig att den sionistiska statens fortbestånd har mer att göra med dess hängivna internationella agitatörer än med dess militära styrka. Ty sin väldiga krigsmakt har Israel enbart kunnat använda för att sopa till undermåliga arabarméer och protesterande palestinier. Israels unikt historiska prestation är i stället att man dels fått (nästan) hela världssamfundet att godkänna dess folkrättstridiga statsbildning på annans territorium, dels förmått övertyga det kristna Västerlandet om att denna nya judiska stat är direkt arvtagare till Abrahams, Isaks och Jakobs av Gud utlovade land. Den övertalningskuppen hade aldrig lyckats utan riklig tillgång till vassaste tänkbara pennor och tungor i USA och Europa."
***
Mekanismer för styrning
De som har kontrollen över informationsmediet har ett oerhört privilegium då de ansvarar för vilken information och nyhet vi skall känna till och vad vi inte skall tillåtas ta del av. Dessutom har man en privilegierad ställning genom att ha tolkningsföreträdet av den information man presenterar. Det betyder att man t.o.m. i vissa lägen kan känna sig nödgad att presentera information som egentligen är negativ för ens egen propaganda och som motsäger den bild man vill förmedla. Men genom trixande med hur den slutligen presenteras, vinklingar och justeringar av fakta samt de slutsatser som sedan dras, kan informationen ändå användas till att befästa den rådande versionen av ett visst händelseförlopp.
Massmedia kan på flera sätt förvränga tolkningen av ett skeende inom exempelvis utrikespolitiken. Vi kommer nu nämna de viktigaste metoderna:
Direkt desinformation. Med det menas "information" som utgör ett led i en desinformationskampanj mot ett speciellt land eller religion eller rörelse. Exempelvis sådana propagandauppgifter som cirkulerar inför USA:s militära interventioner och som t.o.m. CIA erkänt att de fabricerar och sprider. Bra exempel på detta är uppgifter som cirkulerade i västmedia under USA:s ockupationskrig i Panama att deras antagonist Manuel Noriega skulle hylla Adolf Hitler och inneha en massa hasch i ett stort lager, där "haschet" senare visade sig senare vara vanlig köttfärs. Påståendet om de kuwaitiska kuvösbarnen som under den irakiska ockupationen 1990 på ett oerhört bestialiskt sätt skall ha mördats av irakiska soldater är också ett frapperande exempel. Där man skall hålla i minnet att det var just den krigspropagandamyten som fick USA:s kongress att stödja ett krig mot Irak. Andra exempel är judiska påståenden att Irak skulle gasa ihjäl fångar i tyskbyggda gaskammare och dom ständiga påhoppen i västmedia, utan opartiska bevisföring om påstådda "gasfabriker" i Libyen.Skulden för att sådana falska rykten sprids åläggs både de manipulatörer som hittar på dem, men även de okritiska journalister som antingen av illvilja eller av ren dumhet sprider dessa historier. Det borde höra till de mest elementära journalistiska kunskaperna att veta att krig numera handlar om att vinna opinioner och att alla krigförande länder, även västliga sådana, lägger ner stora resurser på krigspropaganda, där även fula knep som planterandet av fejkade nyheter ingår.
|
 Den 17:e oktober 1961 sker en massaker i centrala Paris, på uppemot 200 fredliga algeriska demonstranter. Massakern utförs av den franska polisen - de skjuter ihjäl folk, klubbar och stryper dem till döds. Och detta skedde i centrum av ett av den "demokratiska" världens metropoler. Våra s.k. "fria" medier anser att detta är en icke-händelse om vilken allmänheten ej skall ha kännedom och man har under år förtigit det fruktansvärda brottet. Först på senare tid har viss forskning i området tillåtits och då kan man se små undangömda notiser som den ovan, publicerad i DN 18/10-2001. |
Indirekt desinformation - Nedtryckande av fakta. Nyheter som på något sätt totalt kullkastar den rådande, ensidigt vinklade historieskrivningen kring ett visst skeende, ignoreras helt av tongivande media. Bra exempel på detta är kriget mot Irak där det i de svenska medierna dröjde ett helt år innan någon större mediakanal med genomslagskraft, i detta fall TV4 (dokumentärfilmen "En katastrof i slow motion"), slutligen avslöjade att bombkriget mot arablandet Irak ingalunda var ett hjältekrig mot en envåldshärskare så som medierna skönmålat det. Utan det visade sig istället varit ett terrorkrig mot en hel civilbefolkning med tusentals civila offer till följd, både av bombkrigets direkta orsaker och indirekt när landets infrastruktur medvetet lagts i ruiner.Internet har på senare tid kunnat bryta upp den kompakta muren av medieblockad, och för de som vet hur man gör, givit möjlighet att hitta till alternativa informationskällor som ej gallrar bort dylik information. Men det är fortfarande bara ett tilltag som en liten klick insatta känner till medan den stora tyngden av mediekonsumenterna fortfarande famlar runt i desinformationens töcken.
Skevhet i presentationen av vissa fakta versus andra fakta. Med detta menas att man ger vissa händelser stor betydelse med rubriker med stark genomslagskraft, propagandistiskt vinklade formuleringar och mycket spaltutrymme. Samtidigt publicerar man faktiskt även de nyheter som motsäger eller ifrågasätter den propagandistiska bilden, men det sker på undanskymd plats. Det är ett favoritillgrepp som gör att man kan säga att man minsann faktiskt har publicerat "obekväm" information. Man behöver dock inte vara mediestrateg för att förstå att just rubriksättningen och huruvida en viss nyhet annonseras redan på första sidan i en tidning eller om den göms på låt oss säga sida 12 under en rubrik med en massa notiser i storleken 5 x 4 cm, är helt avgörande för om informationen uppfattas av mediekonsumenten. Det klassiska exemplet är alla de gånger Expressen åker dit i Pressens Opinionsnämnd för att ha ljugit och missvisat sina läsare i storuppslagna artiklar de kört och sålt massvis med lösnummer av. Den rättelse de är ålagda att publicera kommer alltid långt bak i tidningen i litet format och på en väl undanskymd plats.
När det gäller radiomediet är trixet att köra politisk korrekta nyheter under dagen, och sedan, helst efter tolvslaget, släppa fram nyhetstelegram vars innehåll ibland kan vara närmast revolutionerande omkullkastande av de informationer som tidigare givits i ett visst ämne.
Journalisternas subjektiva förvrängning av en nyhet. På precis samma sätt som Radio Islam och de informationer vi önskar sprida har passerat vårt filter och de flesta anser - och det är dessutom helt korrekt - att vi har ett politiskt syfte med dem, på precis samma sätt är det med journalisterna och deras alster. Varje journalist är en tänkande människa och en sådan har alltid uppfattningar som faktiskt är politiskt grundade. Det medför att en journalists analys och tolkning av ett flertal dokumenterade händelser i en politisk process, grundar sig på hans eller hennes förutfattade mening om denna process och de filter som finns för att tolka sådana fakta inom normerna för ett för den individen specifikt tankesystem.
Med det menas att i praktiken är det bäst att själv läsa rå-data, d.v.s. TT- och AFP-telegrammen, så långt det går. De är redan bearbetade av en annan journalist på den byrå telegrammet utgår ifrån, men står åtminstone närmare ursprungskällan. Om man läser en artikel skriven av exempelvis DN-journalist (vi tar dem då de är särdeles duktiga på att förvränga) utgör den ofta en mycket subjektiv tolkning som journalisten gjort baserat på de inbyggda tankesystem vi nämnt ovan, av flera delkällor. Gör man sig ansträngningen att hitta och själv läsa dessa delkällor som utgör grunden för journalistens "analys" är det inte sällan man ser hur den bild som journalisten förmedlar i sitt alster, är om inte är falsk så ofta skev.
Våra egna "fria" mediers förträfflighet. Detta är den mest effektiva metoden av dem alla. Ständigt bankar man in mantrat att de omutbara västerländska medierna är fria och rättvisa och aldrig - aldrig - ägnar sig åt statslögner, hets- och krigspropaganda. Nej, det är bara något som utövas i tredje världsdiktaturer och Vit-Ryssland, och under Kalla kriget i samtliga länder i Östblocket.
Denna myt är oerhört effektiv då den resulterar i ett okritiskt insupande av "information" utan att individerna som bejakar myten någonsin låter sin hjärna genomkorsas av tanken att de kanske också ska kolla källorna.
Det mesta av den desinformation som sker idag är primitiv och simpel och kan lätt genomskådas genom att bara gå till närmaste bibliotek och läsa på lite. Den förutsätter lata mottagare som nöjer sig med att sova gott på nätterna invaggade i sin falska världsbild.
Det intressanta är att många av vår moderna tids ungdomar är uppfödda med olika amerikanska alster som just tar upp ämnet om mediers förvrängning och desinformation. En populär TV-serie som "Arkiv X" på TV4 har ju "den stora lögnen" som stående tema och man är där inte främmande för att regelbundet ta upp fenomenet statslögner och statsstyrda mörkläggningsoperationer. När folk sedan skall tolka sin egen vardag och det informationssamhälle de själva lever i stannar dock de flestas tankeverksamhet upp, även hos de som uppskattar "Arkiv X". Ett ifrågasättande av officiella sanningar eller åtminstone en sund skepsis till information, är nu som borttrollade.
För Radio Islam och judendomens kritiker utgör exempelvis den judiska historien om de nazistiska gaskamrarna, dessa fantastiska kemiska slakthus och alla de miljoner som dödats i dem, just exempel på en sådan officiell lögn. Men i detta fall rör det sig inte om någon fiktiv "storlögn" i någon TV-serie, utan ett exempel taget från den verklighet vi nu lever i.
En annan travesti på sanningen är när vårt etablissemang talar om "oberoende" medier, en term som inger en känsla av trygghet, pålitlighet och säkerhet. Exempelvis när man diskuterade den judiske spekulanten George Soros´ inmarsch i Bosnien efter kriget talade man om att han skall välsigna bosnierna genom att låta bygga upp "oberoende" medier i landet. Och så sent som i Rapport, TV1, 14/1-2002, talar man upprört om Moskvaadministrationens stängning av den "oberoende" TV-stationen TV6, i Ryssland. Dock visar det sig att denna "oberoende" nyhetskälla och medieportal är i händerna på en jude - den beryktade judiske oligarken Boris Berezovsky.
Så vad man kallar "oberoende" betyder i realiteten att dessa viktiga medier är i händerna på politiska aktörer som har en egen politisk agenda, egna maktsträvanden, och som i dessa bägge fall t.o.m. är lierade med den politiska rörelsen sionismen och dess stat Israel.
Detta, om något, ett bedrägeri av den värsta sort.
***
Mediernas rasism
I de västerländska medierna finns sedan tidigare ett inbyggt rasistiskt filter som osynliggör vissa folks lidanden om man anser att allmänhetens kunskap om detta lidande på något sätt skulle kunna skada det internationella politiska klimatet eller leda till någon protest mot ett visst provästligt lands inrikespolitik. Uppenbarligen anser man inte, trots att man utåt hävdar motsatsen, att ett förspillt människoliv är lika mycket värt som ett annat, oavsett ras, religiös och annan tillhörighet. Det är enligt media-eliterna helt klart skillnad på människor och människor.
Men denna rasistiska policy drabbar inte bara araber utan även andra folk vars grymma öden anses ointressanta.
Redan under andra världskriget bedrevs vansinnigt rasistisk propaganda mot Japan och japaner i USA:s medier, en propaganda där japanerna var avhumaniserad och reducerades till djuriska apor. Denna typ av vulgärpropaganda i det föredömslandet USA fortsatte sedan under Koreakriget ("Gooks") och senare än så, och våra medier i Europa har ofta anammat detta synsätt från propagandaplanerarna i Det Stora Landet i Väster.
Men även på senare tid finns det gott om exempel på hur våra så "demokratiska" och "fördomsfria" massmedier gör skillnad på folk och folk.
Ett illustrativt exempel är timoreserna i Öst-Timor som under den Indonesiska ockupationens stövel led fruktansvärt. Landet plundrades och man beräknar att en tredje del av befolkningen, c:a 200 000 människor dödades av ockupationsmakten. Under1970-, 1980- och den större delen av 1990-talet var det tyst i västmedia om övergreppen och folkmordet, förutom några isolerade röster som den brittiske journalisten John Pilgers. Information om vad som skedde saknades inte, men uppenbarligen fanns det internationell politisk hänsyn som gjorde att man ansåg timoreserna vara ett folk som i tysthet fick föras till slaktbänken. När samma mediaelit sedan såg sig tvingad att ta upp situationen i Öst-Timor i samband med Indonesiens sönderfall har man satt i system att nedtrycka uppgifter om västvärldens aktiva stöd, politiskt ekonomiskt och militärt till ockupationen av Öst-Timor, och således indirekta stöd till massmorden. För att inte nämna Australiens smutsiga roll i denna historia, samma Australien som idag presenteras som de som "räddade" timoreserna från de grymma indonesiska muslimernas klor.
När det avslöjas att mellan 150 000-200 000 människor i Guatemala de senaste decennierna mördats och där en stor del av offren kommer från landets ursprungliga indian befolkning, då håller våra "demokratiska" medier tyst. Skall de överhuvudtaget rapportera om det sker det i små närmast osynliga notiser dolda på utrikessidornas spalter för "utrikes notiser", där ingen annan än de mest specialinsatta läser. På så vis kan man hävda att man minsann faktiskt berättat om dessa chockerande nyheter, när det i själva verket är underförstått att man inte vill göra ett politiskt nummer av dem. Särskilt som det i fallet med de mördade indianerna i Guatemala framkommit, enligt den kommission som utrett dödandet, att en absolut majoritet av de döda mördats av regeringsanslutna styrkor, styrkor tränade och beväpnade av det "demokratiska" USA. Såldes kan samma mainstream-media hyckla om att den är emot rasism och förtryck och ibland även ta conquistadorernas slakt på indianer under 1500-talet som exempel på tidigare avgrunder i västerlandets behandling av andra folk på kontinenter man ockuperat, men i samma veva helt nedtysta nutida brott som sker i samma anda. Detta är inget annat än medbrottslighet till brott mot mänskligheten, och för detta har journalistkåren ett betungande ansvar.
Tydligen är inte 200 000 dödade
särskilt anmärkningsvärt om de dödats
av en USA stödd regering.
DN, 9/6-2001.
Mediernas inställning till olika folk är totalt schizofrent och styrs av de rådande politiska allianserna. Några exempel: När man skall stödja de irakiska kurderna under deras uppror mot Saddam Husseins Irak strax efter Gulfkriget 1991, helgonförklaras det tidigare så bortglömda kurdiska folket. Sionistpacket skriver upprörda upprop på DN:s kultursidor till stöd för deras kamp mot Irak och för självbestämmande och världsartister som Peter Gabriel håller konserter till stöd för dem - hela massmediadebatten centreras kring Irak-kurdernas öde, samtidigt som den egentliga situationen i det nyss sönderbombade landet Irak nedtystas. Men när senare samma irakiska kurder, efter att ha spelat ut sin roll i det cyniska spel man placerat dem i attackeras av tiotusentals turkiska invasionssoldater som väller in över gränsen in i Irak, ja, då är samma media helt tyst och inga glödande appeller skrivs.
Samma schizofrena inställning till kurderna såg man prov i samband med striderna 1991 i det kurdiska delarna av norra Irak, då ett gäng kurdiska aktivister i Sverige försökte storma Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska polismakten uppvisade en förbluffande passivitet när det kom till att skydda den irakiska diplomatiska institutionen och demonstranterna, som inte var särskilt glada, tog sig utan problem fram till ambassaden och var på god väg att lyckas storma in i byggnaden. Då avlossar en irakisk tjänsteman inifrån lokalen en kulsprutesalva som inte träffar någon människa men som gör några hål i fasaden på motsatta sidan gatan. Över detta tillgrepp blir våra medier oerhört upprörda och ägnar stor uppmärksamhet där de öser fördömanden mot Irak. Dock kommer man att märka att denna indignation bara är ett cyniskt spel för gallerierna.
När några år senare, när samma kurder den 17:e februari 1999 försöker storma den israeliska konsulatet i Berlin, i samband med gripandet av PKK-ledaren Öcalan, skjuter israelisk säkerhetspersonal och dödar avsiktligt fyra demonstranter. Händelsen fick endast marginell uppmärksamhet i media och inga fördömande mot Israels agerande trots att de dödat flera människor. Som ni ser exempel på snarlika händelser men där media styr när man skalla bli upprörd och fördöma, och när man inte skall bli det.
Fruktansvärda massakrer utförda av kolonialmakter och USA nedtystas så länge det handlar om internationell politik och säkerställande av ekonomiska och strategiska intressen. Att det brittiska försvaret (känt för sina vapenleveranser till stöd för Indonesiens slakt på öst-timoreser), öppet samarbetar och avlönar gamla avdankade legoknektar från apartheidtidens rasistarmé I Sydafrika, när dessa nu kontrakteras för att med helikopter från luften massdöda "gerillamän" i det diamant-tyngda afrikanska landet Sierra Leone (se reportage i SVT, "8 dagar", hösten 2000), är något som förbigås med tystnad av våra stora medier.
Ett bra exempel på hur lång denna flört med neokolonialismen kan gå är mediernas nedtystande av fakta i samband med den amerikanskledda "FN"-interventionen i Somalia 1993. Alla har vi sett bilderna på den dödade amerikanske soldaten Randy Shughart, vars helikopter skjutits ned över Mogadishu och vars tilltygade kropp sedan släpas av uppretade somaliska folkmassor på stadens dammiga gator. Den bild som de västerländska medierna presenterade av denna internationella händelse närde tankegångar om primitivism och djuriskt barbari hos de somalier som skymfade amerikanens kropp. Dock finns det en bakgrund till den situation som ledde till amerikanens död, en bakgrund som totalt nedtystats av västerlandets medier och som kan bidra till förståelse för det folkliga hat somalierna kände mot de amerikanska angriparna. Vad som följer utgör ett klassiskt exempel på den desinformation genomnedtryckande av fakta, som vi nämnt ovan
I boken "Black Hawk Down" av amerikanen Mark Bowden (Bantam Press 1999) berättas om denna nedtystade bakgrundshistoria som föregick nedskjutningen av helikoptern i oktober 1993. Bowden redogör sakligt och övertygande för en lång historia av övergrepp och missgärningar från amerikanernas sida som slutligen kulminerar i en av modern tids värsta massakrer på civila. En av dessa incidenter av vikt för den kommande händelseutvecklingen var Abdi House massakern den 12 juli 1993. Det var en massaker där amerikanska helikoptrar i en planerad attack sköt in 16 stycken (!) TOW antistridsvagns missiler in i en välkänd villa (Abdi House) just när framstående somaliska ledare där höll ett möte. Överlevande besköts sedan med kanoneld från helikoptrar. Mellan 54 och 73 somalier dödades och över 150 skadades. Denna fega massaker på ett lands intellektuella ledarskikt blev helt nedtystat av våra medier. Den 19:e september var det dags igen - amerikanska trupper "försvarar" sig genom att attackera en folkmassa med Cobrahelikoptrar där man brukar både automatkanon- och missileld, en dödlig kombination som lämnade närmare 100 döda, de flesta civila. När DN skulle relatera denna händelse så citerades i överslätande ordalag. Under hela denna period pågår en mängd dagliga övergrepp med USA och andra västerländska soldater inblandade med bl.a. perverst sadistiska lustmord på tillfångatagna somalier.
Just de amerikanska helikoptrarna och deras piloter blir för somalierna en symbol för USA:s gemenhet då de systematiskt används för att trakassera och terrorisera somaliska civila. Bowden beskriver ingående hur dessa helikoptrar regelbundet dyker ner på marknadsplatser och förblindar människor med de dammoln de drar upp - ibland tappar t.o.m. somaliska mödrar sina barn p.g.a. det kraftiga uppdraget. Ett favorittillgrepp är att med lågt flygande helikoptrar blåsa av sarongerna på kvinnor och taken på folks duschar och toaletter, akter av oerhörd förnedring. Inte ens djuren besparas denna arrogans; helikopterteamen gör sig populära bland sina soldatkolleger när de från helikoptrarna nedmejar vilt som senare konsumeras på soldatfester.
Dagen innan somalierna släpar på den dödade amerikanens kropp, d.v.s. den 3:e oktober, har amerikanska specialtrupper, s.k. "Rangers" gjort en attack in i centrala Mogadishu. Bowdens bok, baserad på soldaternas egna ögonvittnesskildringar berättar om masslakten på "Sammies", den amerikanska militärslangen för somalier. Under denna dags eldstrider skjuter de amerikanska soldaterna och deras förhatliga helikoptrar utan urskiljning på allt och alla. Bowdens egen framställning är att de amerikanska soldaterna denna dag dödade mer än 500 personer och skadade över tusen. En övervägande del av dessa dödade var civila. I en liten artikel i Svenska Dagbladet 23/3-1998 om Bowdens bok nämner man att "det amerikanska sändebudet i Somalia, ambassadör Robert Oakley" skall ha sagt "att fler än tusen somalier dödades" denna dag. Med dessa siffror i minnet och kunskap om de amerikanska övergreppen är den somaliska glädjen över att lyckas skjuta ner några av dessa helikopterterrorister förståelig, och behandlingen av deras lik blir då inte värre och mer svårbegriplig, än låt oss ta som exempel skymfningen (som aldrig fördömts av mainstream media) av nazister som avrättats efter kriget. För att inte nämna behandlingen av den italienske fascistdiktatorn Benito Mussolinis och hans älskades kropp.
Jan Guillou skriver insiktsfullt i en krönika i Aftonbladet publicerad 1/10-2001:
"När USA för några år sedan anföll Somalia för att oskadliggöra en banditledare i huvudstaden Mogadishu dödades ungefär sjutusen människor. Samma antal som [attackerna mot World Trade Center] på Manhattan, således.Detta massmord, av människor som är lika oskyldiga som offren på Manhattan, föranledde inte ens några indignerade tv-reportage i västvärlden. Än mindre någon sorg eller tyst minut. Händelsen är redan glömd.
Det är denna känslokalla och etnocentriska västerländska cynism som göder hat och terrorism i tredje världen."
Afghanistankriget 2001-2002.Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, 21/8-2002.
1000 krigsfångar avrättade av USA:s allierade i kriget mot Afghanistan, dessutom på det vedervärdigaste av sätt. Enligt DN inget som skall slås upp stort.
Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, 27/1-2002, uppmärksammar med artikel och bild det faktum att ett lejon - inte en människa - avlidit i Kabuls zoo, i Afghanistan. Storleken på artikeln om lejonet är exakt motsvarande originalets.***
Vi ska inte här polemisera särskilt mycket, utan återger några tankeväckande citat från människor som anses kunna det där med journalistik och journalister som yrkeskår. En del av dem som citeras kommer dessutom från sionistsidan.
Arne Ruth skriver i sitt kapitel i "Välkommen till dramafabriken" (redaktör Dan Josefsson, Ordfront förlag, 2000, sid. 126):
"Vi journalister har makt. Makt som inte kontrolleras kan missbrukas."Arne Ruth borde veta efter alla sina år inom pressen som kulturchef på Expressen och Dagens Nyheter.
Siewert Öholm intervjuas i Slitz nr.12-1998:
"- Jag är orolig över att vi i media, trots att vi fått en sådan mångfald, ger människor en allt smalare verklighetsuppfattning. En av de saker jag tycker sämst om är när journalister intervjuar journalister."Och på Slitz intervjuarens påstående att "många journalister umgås också nästan enbart med andra journalister", svarar Öholm:
"- Det blir en rundgång, ett slags maktetablissemang. Jag tror det är viktigt att man har vänner och referenser utanför journalistiken."
Vi citerade tidigare Olle Wästberg då denne talade om att "den stora mediekoncentrationen i vårt lilla land gör att de flesta journalister måste räkna med att arbeta hos någon av de två stora mediegrupperna: Bonniers eller public service. Sannolikt minskar också detta lusten till kritik och debatt".
Den kände journalisten Dan Josefsson för i sitt förord till boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000, sid. 8), ett liknande resonemang:
"I ett litet land som Sverige har journalisterna få arbetsgivare att välja bland och den växande ägarkoncentrationen gör situationen allt värre. Det är därför inte konstigt att många journalister drar sig för att kritiskt granska mediechefer och mäktiga kollegor i branschen. En sådan granskning ger mäktiga fiender, vilket kan minska chansen att få jobb.Därför håller journalisterna i allmänhet tyst. Det blir inte några reportage om medieägandet, om monopoltendenserna, och om hur medieindustrin fungerar. Samtidigt som mediedreven dundrar fram så fort en politiker köpt en bit choklad på kontokort, tillåts mediernas egna chefer och journalister att begå grova övergrepp utan att det nämns med ett ord. Journalisternas kåranda är monumental och huvudregeln är att man aldrig skvallrar på en kollega."
De två mediekritikerna och dissidenterna (f.ö. också judarna), Noam Chomsky och Edward S. Herman skriver i sin bok "Manufacturing consent - The Political Economy of the Mass Media" (Patheom, 1988), bland annat följande om journalisternas arbetsvillkor:
"Att anpassa sig ger förutom belöningar och privilegier även andra reella fördelar. Den som väljer att kritisera Khadaffi eller sandinisterna, eller PW, eller Sovjetunionen, behöver inte några trovärdiga argument. Detsamma gäller den som upprepar konventionella doktriner om vårt eget samhälle och dess sätt att fungera - som till exempel att USA:s regering är hängiven vårt traditionella, nobla engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter. Men en kritisk analys av de amerikanska myndigheterna, det sätt på vilket de fungerar inom landet och dess internationella aktiviteter, måste hålla en mycket högre standard. Faktum är att den standard som krävs knappt ens hade kunnat uppfyllas inom naturvetenskapen. Man måste arbeta hårt, för att leta fram bevis som är trovärdiga, för att formulera seriösa argument, för att presentera utförliga dokumentationer - ett arbete som inte behövs så länge man håller sig inom det dogmatiska samförståndets fastställda ramar."Det är inte konstigt att så få är villiga att ta sig an detta arbete, även bortsett från de belöningar som tillkommer likriktningen, och kostnaderna som är förbundna med oliktänkande.
Det finns också andra faktorer som tenderar att skapa lydnad. En journalist eller kommentator som inte vill arbeta alltför hårt kan överleva, och även vinna respekt, genom att publicera information (officiell eller från läckor) från standardkällor. Denna möjlighet kan mycket väl förnekas den som inte nöjer sig med att betrakta statens propagandakonstruktioner som fakta. Medias tekniska struktur formligen tvingar fram en tilltro till det konventionella tänkandet; inget annat kan uttryckas mellan två reklaminslag, eller med sjuhundra ord, utan att ge det intryck av absurditet som är svårt att undvika när man utmanar välkända doktriner utan att få chansen att utveckla varken fakta eller resonemang."
Många är nog de svenska journalister som arbetat på en nyhetsredaktion och känner igen sig i den beskrivningen.
Journalisterna är ofta fega och lata. Med fega menar vi att de är få som öppet vågar ha en ståndpunkt som går emot flockens eller chefens. Med lata menar vi att man är bekväm och orkar inte göra det extraarbete som krävs för att verkligen ta upp och skriva om något originellt. Man är bekväm av sig och föredrar därför att haka på den allmänt accepterade versionen. Eventuellt kan man med den som utgångspunkt tänka sig göra små "djärva" utvikningar, men man ser ändå noga till att fortfarande hålla sig inom de osynliga ramar som finns.
Vid stora utrikespolitiska händelser är det ett känt faktum att västjournalister sitter och fraterniserar på samma hotell och barer och där sinsemellan överför information. Något som i slutändan leder till att de nästan alla skriver samma sak. En del journalister förefaller basera en stor del av sitt arbete på just sånt här journalistiskt pladder och skvaller.
Ett klassiskt exempel på detta förslappade "journalistiska" arbete beskriver Jan Guillou i sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976). Där berättar han om Expressens reporter under Vietnamkriget, Ulf Nilson (sid. 91):
"På Expressen är han välkänd för sin bravad när han rapporterade 'direkt från Saigon', detaljerade och livliga rapporter som vanligt, trots att han i själva verket befann sig i Bangkok, dvs i Thailand."
DN:s normalt så prosionistiske journalist Per Jönsson berättar i sin artikel "Israel gynnas i bevakningen av Mellanöstern", i DN 9/9-2001, om hur västmedia bl.a. p.g.a. denna bekvämlighetsfaktor rapporterar skevt från våldets Mellanöstern. Han berättar om skillnaden, under den pågående al Aqsa Intifadan, av mediebevakningen om en palestinier spränger något inne i det judiska Israel eller om palestinier mördas av israeler inne på de palestinsk-kontrollerade områdena. Han ger som konkret exempel en palestinsk självmordsbombares sprängning i Jerusalem som skadade 15 israeler:
"I Jerusalem hade redan en kvarts timme efter bombdådet på Haneviimgatan ett 15-tal tv-team anlänt, liksom hundratalet utländska tidningsreportrar och ungefär lika många israeliska. [...] För flertalet globala tv-kanaler var den dagen - i tisdags den gångna veckan - Jerusalembombningen förstastory, och nyhetsbyrån Reuters sände ut inte mindre än sju versioner av händelsen."Detta till skillnad från bevakningen av den jättelika palestinska manifestation som hölls i den palestinska staden Hebron samma dag i samband med begravningen av två unga palestinier som ihjälskjutits av israelisk militär. "Vid Hebronbegravningen syntes däremot inte en enda utländsk journalist till, utom jag själv och fotograf Paul Hansen som råkade vara där i ett annat ärende", skriver Jönsson.
Han lägger en del av skulden för att "Israel gynnas i bevakningen av Mellanöstern" på de israeliska restriktioner i form av vägspärrar och genomfartsförbud som gör "det utomordentligt besvärligt för utomstående observatörer att undersöka saken med egna ögon och öron". Det är väl bl.a. det som är meningen med de israeliska avspärrningarna?
Jönsson skriver avslutningsvis: "Inte minst därför flockas tv-team och korrespondenter långt snabbare och fulltaligare till allt som sker i Israel än till oräkneliga dödsdraman på palestinsk mark."
Expressens journalist Anders Mildner skriver en artikel i Expressen (25/10-2001) om krigsretorik under rubriken "Ordkriget - Retoriken är minst lika viktig som bomberna", där han bl.a. intervjuar Kurt Johansson, professor i retorik, om bildmediets och retorikens användning under krig och konflikter:
"Precis som i övriga västvärlden köper inte de svenska journalisterna enbart bilder och reportage från de stora nyhetsbyråerna - utan också metaforer, åsikter och propaganda.Oavsett vad man tycker om kriget mot terrorismen är detta nog en insikt värd att ha. För när vi väl accepterar en bild eller metafor har vi också köpt det bakomliggande budskapet.
- Ideologin ligger inne i bilden och berättelsen, men vi är sällan medvetna om det. Ord och bilder är farliga och vi bör vara förfärligt rädda för dem, säger Kurt Johansson."
***
Judiska opinionsbildare och massmediafolk
Ett sätt som den sionistiska opinionsbildningen kan få genomslag är förstås den mest direkta, de fall där journalisterna själva är judar och tillhör den gruppering i samhället som omhuldar sionismen och verkar för dess mål - Israels permanenta etablerande på ockuperad arabisk mark - att det skall bli en realitet, ett s.k. "fakta på marken".
Att påstå något sådant, att judar inom media använder medierna som instrument för Israelpropaganda är inte populärt. Dagens Nyheters judiske Israelkorrespondent Nathan Shachar skriver i DN, (14/11-2001):
"Att hamra in bilden av Sveriges få judar som allsmäktiga mediamanipulatörer, det vill säga som samhällsfarliga, är i längden att utsätta dem för fara. Må höstens hjärtskärande bilder på överfallna orientaler i USA [efterdyningarna av den påstått "muslimska" attacken mot Pentagon och World Trade Center] tjäna som tankeställare för dem vars Palestina-engagemang tar sig så dunkla omvägar."Shachar använder sig fräckt av de många exempel på våldsutbrott mot muslimer i USA efter attackerna 11 september 2001 i ett försök att koppla kritik av judisk mediamakt med antisemitism och våld mot judar. Detta är synnerligen fräckt då den största portionen av västerländsk antipati i modern tid mot araber och islam har sin grund - enligt vår mening - i årtiondens desinformations- och förtalskampanjer orkestrerade av judar inom media och inte minst Hollywood, men även bokindustrin för den delen.
Det vore f.ö. intressant att från den i Israel bosatte DN-korrespondenten Shachar få en kommentar till följande mening tagen från den stora israeliska tidningen Ha´aretz som den 13:e januari 1991 skrev:
"De judiska lobbyisterna i USA är djupt involverade i propagandaarbetet för att verka för ett krig mot Irak."Vi kommer att ge åtskilliga exempel i detta arbete på direkt sionistisk påverkan på våra medier, där judar, i ett antal som står vida över all proportion till deras egentliga andel av Sveriges befolkning, använder de medier de verkar i för att framföra sina sionistiska idéer. Det ohederliga i denna manipulation av den s.k. "fria opinionen" är att dessa medie-judar i princip aldrig berättar att de är judar i samband med att de presenterar sina artiklar och programinslag. Utan de presenterar dessa alster om låt oss säga Palestina-frågan, som gjorda "av vilken objektiv journalist som helst".
Skulle dessa mediejudar berätta att de var judar skulle spektaklet avslöjas direkt, och betraktaren skulle vara betydligt mer skeptisk i hanterandet av den information som förmedlas av dem. Därför detta lömska förtigande om den egna bakgrunden.
Det är ju faktiskt så att utger man sig för att objektivt vilja bevaka en politisk process eller historiskt skeende ska man självfallet inte blanda in personer med band till någon av sidorna och tilldela dem rollen av förmedlare av kunskaper om skeendet.
Ty på samma sätt som man inte låter en domare - oavsett dennes fläckfria renommé som den Rättvisaste av de Rättvisa, döma i ett fall där jäv kan anses föreligga (som exempelvis att döma sin hustrus våldtäktsman), på samma vis sätter man inte en ekonomisk journalist att skriva om det bolag i vilket han själv investerat ekonomiskt kapital i form av aktier - och på precis samma sätt och enligt samma logik borde man inte sätta en journalist att ensamt bevaka en konflikt där han eller hon har investerat känslomässigt kapital i den ena konfliktbärande parten.
Tänker man ändå göra så, kan man i sådana fall se till att för balansen skull ha lika många representanter för de bägge sidorna. Men i Palestina-frågan har det aldrig funnits en tanke på detta. Här har vi en total överrepresentation av judar som rapportörer, men inte några som helst palestinier i ledande position i den svenska Mellanösternbevakningen för att balansera upp detta.
Och att påstå att personer som Guillou, Gahrton och Herman Lindqvist skulle inneha denna roll att via sitt inflytande i den svenska pressen förmedla den palestinska sidan, är rent skitsnack då dessa faktiskt inte är palestinier, utan just bara svenskar - varken araber eller judar. Det som kallas för "propalestinsk" hållning hos dem är inget annat än den normala attityd och förhållningssätt till konflikten som en normal-humanistisk svensk får efter att närmare ha betraktat den sionistiska verkligheten.
Sanningen är nämligen anti-sionistisk och till Israels nackdel och palestiniernas fördel.
Sionisterna har som stående taktik att försöka vrida referensramarna åt det sionistiska hållet, där normaliteten skall vara att man stödjer Israel - att ens säga att man faktiskt fundamentalt ifrågasätter att s.k. "judar" går in i Mellanöstern och koloniserar Palestina skall förläna en plats direkt på dårsjukhuset.
Men vi kan lova att fick en majoritet av Västvärldens folk kunskap av omfattningen av det sionistiska bedrägeriet och konstanta cyniska manipulationer av deras känslokapital, skulle de bli mäkta förgrymmade och upprörda.
Då kan det bli farligt att vara sionist.
Det är sällan någon officiell publikation tar upp det faktum att en stor del av de utrikeskorrespondenter som verkar i det Heliga Landet är judar, då ett sådant påpekande alltid leder till anklagelser om "antisemitism". Dock ses under åren citat från judiskt håll som bekräftar detta faktum. Exempelvis så skriver judinnan och SvD:s Israel-korrespondent Cordelia Edvardson att hon själv "påpekar att en majoritet av den utländska presskåren i Israel faktiskt själva är judar" (se SvD, 5/11-2002).
Men detta faktum - "att en majoritet av den utländska presskåren i Israel faktiskt själva är judar" - får aldrig nämnas av icke-judar, och speciellt aldrig i ett Israel-kritiskt sammanhang.
Bonnier-ägda Expressen, skriver upprört på sin ledarsidan 5/11-2001, att man inte kan ta upp svenska Israel-korrespondenters judiska bakgrund vid belysning av eventuell icke-objektivitet och jäv i deras rapportering från Palestinakonflikten. Ty gör man det då ägnar man sig, enligt Expressen, åt "konspirationsteori och desinformation".
Då ska vi titta lite närmare på en känd och av våra svenskar mycket omtyckt judisk profil, den ungerske juden László Hámori.
I Judisk Krönika, nr.2-1979, skriver László Hámori en artikel om "Ett judiskt dilemma" - hur balansera mellan att propagera för judisk invandring till Israel samtidigt som konsekvenserna av detta ju kan bli att de judiska församlingarna i diasporan - likt den svenska - kan försvinna p.g.a. brist på judar. I artikeln avslöjar sig Hámori som en simpel propagandist för Israel, då han i avslöjande ordalag där talar om "den propaganda, ja indoktrinering, som man - inberäknad mig själv - bedriver" för den sionistiska saken.
Ett klart intressant erkännande från en framträdande jude som haft en stor möjlighet att breda ut sig i det svenska informationssamhället. Att han tillstår att det är "propaganda" han bedriver är intressant nog, att han också skriver under på att det är fråga om "indoktrinering" är kronan på verket. "Jag vill ingalunda avhålla mig från att arbeta så mycket jag kan för Israel" avslöjar han också i samma artikel och understryker att han "är väl medveten om att Israel är judendomens framtid och förhoppning".
László Hámori är inte vilken jude som helst. Under tidiga 1980-talet kom Hámori att ingå i den judiska tidskriften Judisk Krönikas redaktionskommitté och han har också suttit i redaktionskommittén för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah". Hámori var en på sin tid flitig skribent i kultur och utrikespolitik på Svenska Dagbladets sidor, där han skrev recensioner och understreckare.
Inom den judiska världen var han under en period föreståndare för den Judiska Församlingen i Stockholm (se Menorah, nr.2-1981). När Hámori avled 1984 blev han begravd som en fullvärdig jude på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Jan Guillou skriver i sitt bidrag till boken "Inshallah - konflikten mellan Israel och Palestina"(Ordfront Förlag, 2001) under rubriken "Antisemitism som vapen", där han berättar om de proisraeliska debattörerna från Mellanösterndebatten på 1970-talet (sida 309-310):
"[...] ett par tre andra [av de proisraeliska debattörerna] emigrerade till Israel och blev objektiva korrespondenter för borgerlig press [...]."
Vilka är då dessa Israel-korrespondenter och andra medieaktörer som för svenskarna presenterar en tillrättalagd, prosionistisk version av konflikten i det av judar ockuperade Palestina?
Ulf Brandell, jude från den judiska klanen Henriques och mångårig utrikesredaktör på Dagens Nyheter. Starka band till KKL - Judiska Nationalfonden. Har också skrivit i sionistiska tidskrifter som Menorah och Judisk Krönika.
Richard Haas, jude och Israel-rapportör i Dagens Nyheter.
Nathan Shachar, DN:s mångårige Israel-korrespondent. Son till Knut Ahnlund, Svenska Akademiledamoten som under 1980-talet var ordförande för Samfundet Sverige-Israel. Sonen Nathan åkte till Israel, bosatte sig där, konverterade till judendomen och blev sedan Dagens Nyheters "objektive" rapportör.
Eli Göndör, Israel-rapportör i bl.a. tidningen Dagen. Göndör har t.o.m. varit soldat Israels ockupationsarmé och där bistått ockupationen av Västbanken.
Anita Goldman, Israel-stringer för Göteborgsposten. Tidigare bosatt i Israel och då ingift i det sionistiska etablissemanget. Skribent i Menorah.
Renée Neuman, Israel-rapportör i iDAG/Göteborgs-Tidningen och samtidigt krönikör i Menorah.
Willy Silberstein, jude och sedan september 2003 utrikeschef på Sveriges Radios Eko-nyheter. Tidigare redaktionsmedarbetare på Menorah och skribent i Judisk Krönika. Willy Silbersteins syster Margit Silberstein är sedan april 2003 ny inrikeschef på Eko-nyheterna i P1.
Lennart Hirschfeldt, jude och utrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio åren 1949-1961. Lennart Hirschfeldt blev senare chefredaktör för Upsala Nya Tidning (där sionistagenten Håkan Holmberg nu verkar).
Jane Brick, utrikesjournalist på SVT som ofta sammanställer nyhetsinslagen från det ockuperade Palestina och Irak. Jane Brick är besläktad med de sionistiska bröderna Daniel och Simon Brick som grundade Judisk Krönika och som var några av den sionistiska rörelsens främsta förkämpar i Sverige (Simon Brick var exempelvis ordförande för den sionistiska organisationen KKL - Judiska Nationalfonden).
Frank Hirschfeldt, jude, sionist och mångårigt ansvarig chef för utrikesrapporteringen i TV2 då han var chef för det utrikespolitiska programmet "Dokument Utifrån"där man i hans regi sände "dokumentärer" av oerhört sionistiskt vinklad natur, ofta producerade av hans egna judiska vänner.
Robert Rock, sionistisk jude, hade innan Cordelia Edvardsons entré som Svenska Dagbladets Israel-korrespondent, varit den som "sporadiskt hade svarat" för "journalistik om Israel" (se Menorah, nr.3-1984). Robert Rock var samtidigt som han skrev i SvD redaktionskommittémedlem i tidskriften Menorah.
Cordelia Edvardson, judinna och Israel-korrespondent för SvD i Israel. Satt tidigare i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel. Edvardsons son är officer i de israeliska fallskärmsjägarna (dessutom är sonen en gammal barndomsvän till socialdemokrat-politruken och "Israel-vännen" Pä
