Tidningar
Tidningar
Finns det ett judiskt massmediainflytande i Sverige? Det är den fråga vi här vill väcka.
Vårt eget svar - baserat på efterforskningar är ett entydigt "Ja", både i ett historiskt och i ett mer nutida perspektiv.
Det judiska massmediainflytandet har framförallt varit framträdande inom tidningsutgivningen, något som även "officiella" källor tillstår i arbeten som huvudsakligen är ämnade att läsas av judarna och deras vänner.
Den projudiske docenten Gunnar Broberg konstaterar i sin artikel om den judiska kulturen i Sverige, efter att där ha listat upp en mängd kända historiska judiska namn inom den svenska tidningsvärlden:
"[Det judiska] Inflytandet över media är ovedersägligt."("Judiskt liv i Norden" Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227.)
Not: Broberg fokuserade sig på perioden kring sekelskiftet och början av 1900-talet, särskilt då Bonniers tagit över Dagens Nyheter medan deras judiske frände och halv-släkting bankiren Ernest Thiel tog över Svenska Dagbladet.
I tidningsvärlden har länge Bonnier-ägda tidningar haft en framträdande roll men även tidigt i förra seklet fanns det andra tidningsjudar.
Exempelvis den judiske redaktören Henry Muscat vilken efter praktik i Amerika och Tyskland 1920-1924, år 1933 blev direktör för den liberala tidningen "Östgöten" i Linköping, en post han höll t.o.m. sitt självmord, då tidningen sedan övertogs av socialdemokraterna.
En annan tidningsjude var Isidor Goldman, tidigare på "Mariestads Läns Tidning".
***
På den svenska tidningsmarknaden märks idag främst den judiska Bonnier-gruppen, men även den judaiserade Hjörne-gruppen (via ingifte med den judiska klanen Kaplan) och likaså den sionistiska familjen Pers och deras tidningar.
Enligt beräkningar 1993 var Peter Hjörnes Tidnings AB Stampen näst största tidningskoncern i Sverige, han överträffades bara av den judiska familjen Bonniers.
I ett Sverige där sannolikheten att någon är jude skall vara c:a en på fyrahundra, ser man således en stor del av landets tidningar fördelade på den hel-judiska familjen Bonnier och den enligt judisk tradition lika hel-judiske Peter Hjörne (Kaplan) och dennes tidningskoncern Stampen AB.
Detta judiska inflytande leder i sin tur till ett proportionerlig ökning av propagandamöjligheterna för de grupperingar som stödjer Israel i landet.
Ty både ledande familjemedlemmar från Bonniers och likaså familjen Hjörne är uttalade anhängare av staten Israel, där den senare har starka emotionella band till organisationer som Förenade Israelinsamlingen. Vi har även noterat att familjen Bonnier och dess överhuvuden Carl-Johan Bonnier och Pontus Bonnier donerat ekonomiska medel till Förenade Israelinsamlingens verksamheter i Israel (se organisationens tidskrift, nr Menorah, nr.1-2001).
Ledande Bonnier-personligheter som Carl-Johan Bonnier, Eva Bonnier och Pontus Bonnier avslöjas här (se högst upp i listan) som donatorer av ekonomiska medel till det främsta organet för pengainsamling till Israel - Förenade Israelinsamlingen.Tackannonsen är publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2001, sid. 23.
Familjen Pers och deras VLT-koncern å andra sidan är inte judar - vad vi vet - men har sedan många år arbetat för Israel och familjens ledande personer har och är mycket engagerade i organisationer som Förenade Israelinsamlingen och Samfundet Sverige-Israel.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1985, beklagar Anders Yngve Pers död, en man som enligt tidskriften var "en av Israels pålitligaste supportrar" och "som på bästa sätt arbetade i den anda, som bör prägla varje samfundsmedlem [Samfundet Sverige-Israel] och vän av Israel".
En annan vink om att det i detta land finns en hög grad av judiskt inflytande inom tidningsvärlden får man om man betraktar de gratistidningar som med stor framgång distribueras i landets huvudstad, där tidningen Metro har en israelisk politiker, Uriel Savir, som ordförande för Metro International S.A. (“Metro”) sedan 2002, och där Metros värsta konkurrent i Stockholm sedan hösten 2002 är en tidning från den judiska - och Israelstödjande - Bonnier-pressen, tidningen Stockholm City, och där den numera nedlagda konkurrenten Stockholm News också hade en jude i chefposition, chefredaktören Lars Weiss.
*** I denna sektion kommer vi att berätta om några större tidningar i Sverige, både sådana som existerar, men även några intressanta fall av nedlagda tidningar.
Många namn kommer att passera förbi här. Vad vi dock vill påminna om är att denna framställning förstås icke är komplett. Det reella anatalet sionistiska judar och "vänner av Israel" som har inflytande inom tidningsvärlden är fler än de vi anger. För att få det korrekta antalet och de korrekta namnen måste man gå till de Judiska Församlingarna i Sverige och deras stödorganisationer, för de känner väl till vilka journalister som tillhör "De våra" - som de så fint uttrycker det.
Vi hoppas även på ett engagemang av läsarna för att bidra till ökad klarhet i dessa frågor. Särskilt som den judiska kolonialstaten Israel trappat upp sin krigföring mot den palestinska ursprungsbefolkningen och laddar upp för storkonflikt med den muslimska världen, där Israels nätverk i omvärlden inte kommer att dra sig för att även dra in Sverige på den sionistiska apartheidrörelsens sida.
Förutom detta avsnitt om tidningar rekommenderar vi också läsning av följande avsnitt:
Massmedia
Tidningar
Sydsvenska Dagbladet (-Snällposten)
SDSVestmanlands Läns Tidning - VLT
Nedlagda tidningar av intresse
Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning - GHT
Socialdemokraten/Morgon-Tidningen
***
Dagens Nyheter
Tingstens sionistiska medarbetare
Hamrin Seniors vinkling av Israelrapporteringen
Lagercrantz - en judisk "självhatare"?
Andra intressanta DN-profiler...
Dagens Nyheters utrikessidor - Israelbevakningen
DN:s Kultursidor - Judisk Krönika i storupplaga
Introduktion - DN:s ställningstaganden
Dagens Nyheter har länge varit den svenska judenhetens och den pseudo-liberala "judeocratins" flaggskepp när det gäller att propagera för de judiska värderingarna och sprida den propaganda, som för Israels överlevnad är så oumbärlig.Bonniers har, med sin makt över denna stora "svenska" dagstidning inte bara fått det enorma privilegiet att via sina köpta journalister sätta agendan för den dagliga politiska diskursen, man har också privilegiet att sålla bland telegram och inkommande nyheter, och presentera för läsarna den "sanning", man anser att de skall få ta del av.
DN är i högsta grad ett politiskt instrument mer än en källa för information och objektiv journalistik. Forskning har visat att DN i Mellanöstern tagit en extremistisk hållning - till stöd för Israel.Vi har i vårt kapitel om massmedia och judiskt inflytande redovisat den avhandling som lundasociologen Robin Cheesman gjorde om behandlingen av Israel och dess antagoniststat Egypten i europeisk "elitpress" - "Israel and Egypt in European Elite Press", Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitet, februari 1970 - och där av åtta europeiska tidningar just Bonnier-ägda Dagens Nyheter framstod som den tidning som konsekvent beskrev Israel på ett fördelaktigt sätt jämfört med arablandet Egypten. På detta sätt förvandlas tidningen från att bli ett informationsorgan till att bli ett instrument för den israeliska propagandan. För att läsa politikern Per Gahrtons analys av Cheesmans avhandling, hänvisas ni till att denna länk.
Och detta proisraeliska/projudiska förhållningssätt går som en rak linje genom DN:s spalter, för att inte minst tala om tidningens ledarsidor.
Man har i ur och skur ställt upp för Israel, omtolkat skeenden till Israels fördel och på ett ofta löjeväckande sätt försökt förvränga reella historiska skeenden så att de skall passa in i en förvrängd sionistisk spegelbild av Sanningen och Verkligheten.
DN har under årtionden hetsat mot arabländer och man har inte dragit sig för att uppmuntra till massakrer och folkmord. Ett läsande av DN:s ledare under det s.k. "Gulfkriget" visar hur man med frenesi verkat för en oförståelse av den andra sidans argument genom att helt enkelt förtiga dem, och istället förespråka vapenskrammel och massbombningar.
På DN:s ledarsida 3/2-1998 kan man exempelvis läsa rubriken "Saddam Husseins Irak utgör ett livsfarligt fredshot som måste neutraliseras" där uppenbarligen Bonniers menar att inte bara personen Saddam Hussein, utan hela landet Irak med dess folk, måste krossas.
Jan Guillou beskrev i en artikel i Aftonbladet, 23/2-1998, om den pågående militära och propagandistiska upptrappningen mot arablandet Irak, där Guillou varnade för att man håller på att iscensätta "ännu ett massmord på araber".
"Att amerikanska presidenter då och då vill sända bombflygsflottor över ett eller annat muslimskt land är ingen nyhet. Den kommande massmordsaktionen ingår helt enkelt i vår tids politik, det är muslimerna som ersatt Sovjetunionen som vår stora fiende och fördelen med muslimer är att de är civilbefolkning och kan massmördas utan att försvara sig."Och han utvecklar detta resonemang:
"För att möjliggöra den här politiken krävs nu inte bara att man persionifierar fienden till "Saddam". Det krävs också ett avmänskligande av araber. Offren är inte människor som vi andra.Ty inte skulle Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor drömma om att kräva en miljon vita människors död av ditt eller datt politiska skäl. Massmord i vår tid kan bara försvaras av sådana ledarskribenter om offren är araber."
Här sade Guillou det väsentliga: massmord är helt OK enligt dessa herrar så länge de inte är "vita" som masslaktas.
Eller som Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver i en kolumn i Aftonbladet 7/6-2001: "[...] vi har sett Israels premiärminister Ariel Sharon mörda palestinier medan DN klappar händerna [...]."
Ett bra exempel på hur dessa Bonnier-personligheter på DN fungerar sågs i DN, 16/12-2001, då Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdahl skriver:
"Efter Kuwaitkriget etablerades myten om en halv miljon döda irakiska barn, ett påstått resultat av FN sanktioner."Här försöker DN nedtona den vedervärdiga utsvältningen av ett helt folk och t.o.m. kalla det för en "myt" trots att siffrorna om över 500 000 döda barn samt att det dör 4500 barn varje månad p.g.a sanktionerna är hämtade från självaste FN. Och t.o.m. judinnan Madeleine Albright som tidigare var USA:s utrikesminister hade inget att invända när man i det amerikanska TV-programmet CBS 60 Minutes, 12/5-1996, tog upp dessa civila irakiers massdöd, utan konstaterade cyniskt:
"Vi tycker att det är värt priset."
Och många är de ledare där DN skrivit att man hyllar inrättandet av internationella domstolar mot krigsförbrytare, och där man ideligen nämner samma gamla slitna namn som Saddam Hussein och Milosevic, men i samma veva konsekvent glömmer den krigsförbrytande härskarskaran i Israels politiska maktapparat, med namn som Ariel Sharon (premiärminister) och Rafael Eytan (f.d. försvarsminister) för att bara nämna några.
Och judiska banditer och skojare släpps fram och får tala helt ostört utan motkommentarer. Exempelvis låter man den judiske finanshajen och symbolen för judisk ekonomiskt världsmakt - George Soros - få allt han säger publicerat i Dagens Nyheter, utan minsta klander för vad han gjort mot vårt lands ekonomi.
DN skriver upprörda spaltmeter om de svarta i Zimbabwe och deras "fruktansvärda" fördrivning av vita jordbrukare från sina landplättar och gods och kallar detta för de hemskaste av brott - men är samtidigt oerhört tyst och lågmäld när det gäller den tiofalt värre judiska ockupationsmaktens dagliga övergrepp, etniska rensning och ockupation av palestiniernas landområden.
Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1993.Svenska massmediaprofiler på två-dagars seminarium i regi av Solidaritetskommittén för Israel och medverkan av Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Yigal Caspi.
Notera att Expressens dåvarande ledarskribent och numera Dagens Nyheters politiske redaktör, Niklas Ekdahl, var en av deltagarna.
"Oberoende liberal", jo, man tackar!
***
Med politiska redaktörer som herr Ekdahl är det inte konstigt att DN blivit mästare på förvrängningar av perspektiven.Dagens Nyheters journalister har - precis som Expressens fast något mer sofistikerat - en tendens, närmast instinktiv sådan, till förvrängningar av fakta och subjektiva omtolkningar för att presentera en bild av verkligheten som passar dem själva.
Journalisten och författaren Jan Guillou skrev i en krönika i Aftonbladet 21/2-2000, om DN-journalisternas hantering av sanningen:
"Det finns sällan skäl att ta vår malligaste morgontidning [DN] i försvar. Blir man uppringd av någon av dess reportrar gäller det att passa sig. Risken är avsevärd att man blir felciterad med avsikt, antingen för att framstå som korkad eller som skyldig till vad nu anklagelsen gäller. Av detta har jag gedigen egen erfarenhet."
DN, 6/3-2001.
I samband med attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11:e september 2001 började man i DN och andra sionist-media enligt gamla ritualer att presentera "statistik" för att ge sken av att belysa svenska folkets åsikter i frågan om USA:s väntade svar på attacken - massbombningar mot något land i tredje världen.I Dagens Nyheter den 27/9-2001, toppades förstasidan av nyheten om en opinionsundersökning där man enligt DN:s stora rubrik skulle ha kommit fram till att "Sju av tio [svenskar] stöder USA-attack". I insidesrubriken förstärktes detta till att "Svenskarna stöder USA:s vedergällning".
På förstasidan stod det dessutom att "sex av tio" svenskar kunde acceptera en attack där oskyldiga dödas. Men av självaste Temo-diagrammet - d.v.s. grunden till undersökningsresultatet - på sidan A5 inne i tidningen framgick det istället att sex av tio svenskar var emot detsamma! Och endast 33 procent accepterade ett motangrepp där civila dödade!
DN har således på sedvanligt viss vänt upp-och-ner på innehållet i undersökningen och som vanligt presenterat den förvanskade informationen i storstil på huvudsidan i vetskapen om att folk sällan kollar staplarna och diagrammen.
TV-programmet "Mediemagasinet" på Sveriges Television har också tagit upp andra exempel från DN där man i sina rubriker påstått att en viss undersökning kommit fram till en viss slutsats, men där självaste artikeln och undersökningen i sig visar att slutsatsen och undersökningsresultatet var ett helt annat än det DN ville förespegla.
Ett annat litet exempel från högen: När Dagens Nyheter skulle skriva om den demonstration som hölls i Stockholm den 20 oktober 2001 i protest mot USA:s bombningar av Afghanistan lyckas man i en artikel 21/10-2001 påstå att en av demonstranternas paroller var "Solidaritet med Afghanistans krig" vilket förstås är en ordalydelse som låter ovanligt "fanatiskt" och osvenskt. Dock rättade man sig nästa dag (22/10-2001) och tillstod att "en text på en av banderollerna" återgivits "felaktigt" och att den korrekta ordalydelsen förstås var "Solidaritet med Afghanistans folk".
Enligt sedvanlig DN-ritual var självklart var den korrigerande artikeln med den rätta ordalydelsen bara en tredjedel så stor som den första med det desinformerande innehållet.
*** Vi kommer nu att gå mer konkret in på de sionistiska profiler, de flesta judar, men en del även deras nyttiga idioter - det som judarna kallar för "shabbez gojer" - som under årtionden använt DN som plattform för att torgföra sina extremistiska åsikter och propaganda.
|
"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", |
När vi skriver om DN förs tankarna till en artikel i Svenska Dagbladet den 7/3-1997, publicerad på kultursidornas "Under Strecket" och skriven av judinnan Nina Solomin med rubriken "Judarnas integration i det amerikanska samhället". Artikeln handlade om den amerikanske juden J. J. Goldbergs bok "Jewish Power" - på svenska rätt och slätt "Judisk makt".Som en parentes kan det här vara på sin plats att nämna att Nina Solomin sitter i redaktionen för judenhetens främsta tidskrift i Sverige - "Judisk Krönika".
I artikeln i SvD beskrev Solomin den amerikanska tidningen New York Times judiska profil, en tidning som verkar vara en judisk förlaga till Sveriges Dagens Nyheter:
"The New York Times har en litet kuriös historia i detta avseende. Samma familj äger tidningen i dag som då den köptes 1896 av Adolph Ochs, som var jude. Även om det finns familjemedlemmar i dag som till och med är döpta, är det många som ser The Times som en judisk tidning, inte minst bland de amerikanska judarna (Goldberg konstaterar ironiskt att den för organiserade judar äger "en nästan religiös kvalitet. Man ser den som ett slags församlingsanslagstavla, det enda verktyget med vilket man kan nå den judiska publiken.")"Det är precis detta - en judisk "församlingsanslagstavla" - vi anser att judarna håller på att åstadkomma med Dagens Nyheter.
***
En historisk överblick
Dagens Nyheter, grundad 1864, var från början en icke-judisk tidning med ringa judiskt inflytande, men där inflytandet ökade gradvis efter Bonniers övertag.
Dock skall vi inte glömma att nämna Dagens Nyheter AB:s judiske verkställande direktör 1908-1910, Henrik Koppel.
Henrik Koppel, född 1871, i Köpenhamn, var huvudsakligen engagerad i bokförläggarebranschen men även involverad DN och hade en stark judisk förankring där hans far var en jude från den kända klanen Koppel och där modern var en judinna från den likaledes judiska klanen Bendixsen.
Henrik Koppel var gift 1911-1914 med författarinna Else Kleen som var medarbetare på Dagens Nyheter 1906-1910, (gick 1914 över till Stockholms-Tidningen). Else Kleen gifte f.ö. om sig 1926 med statsrådet och partisekreteraren för socialdemokraterna, Gustav Möller.
När så Bonniers klev in på arenan ökade man genom förvärvet av DN sin makt.Docent Gunnar Broberg skriver i den projudiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227) om hur juden Karl Otto Bonnier genom köpet av Dagens Nyheter 1907 vid sekelskiftet "utan tvekan" kom att höra till en av "landets mest inflytelserika män".
Karl Otto Bonnier (1856-1941) var bokförläggaren som var delägare och senare ensam innehavare i Albert Bonniers Förlag AB. Efter övertagandet av Dagens Nyheter var han tidningens styrelseordförande 1909-1938. Hans son Tor Bonnier kom senare att ärva detta ordförandeskap.
Juden Karl Otto Bonnier ligger idag begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga i Stockholm, tillsammans med sin hustru Lisen (från den judiska klanen Josephson).
Dagens Nyheters Otto von Zweigbergk (1863-1935), chefredaktör för tidningen åren 1898-1921 samt VD i DN AB 1915-1919 (efter Koppel), var en nära allierad och vän till Bonniers, som dessutom som även satt som liberal ledamot i Första Kammaren 1919 och konstitutionsutskottet.
Redan på ett tidigt stadium kom tidningen under den Bonnierska ledningen att få en tilltagande judisk vinkling av det skrivna materialet. Den judiske liberale skribenten, ekonomiprofessorn Eli Heckscher (1879-1952) far till högerledaren Gunnar Heckscher och farfar till socialdemokraten och sedermera rikspolischefen Sten Heckscher, arbetade länge på DN.
Not: Eli delar numera plats med Karl Otto även på den Andra Sidan då han också är begravd på den norra judiska begravningsplatsen i Stockholm.
Som ytterligare led i judaiseringen av tidningen kopplade Bonniers in andra judar och deras allierade på ledande poster i tidningen.
På den strategiska posten som utrikesredaktör tillsatte Bonniers en viss herre Simon Brandell, där dennes judiska hustru Elin Brandell, född från den kända judiska klanen Henriques, också bereddes plats att arbeta på tidningen från 1906 och framåt. Elin Brandell var dotter till den judiske professorn vid tekniska högskolan, Pontus Henriques, och dennes maka Gustafva Heyman, den senare i sin tur dotter till den judiske professorn Elias Heyman.
Senare kom paret Simon Brandell-Elin Brandells judiska barn Ulf Brandell och Barbro "Jota" Jospehson att också bli kända DN-journalister, vi skriver mer om dessa två längre ner i vår genomgång.
En annan judisk medarbetare under tidningens tidiga historia i egenskap av musikrecensent i Dagens Nyheter var överkantorn i synagogan Felix Saul. Men även judar som Ernst Klein (Sr.) (son till överrabbinen Gottlieb Klein) och Gerda Marcus-Fall har arbetat på DN.
En annan jude var Axel Josephsson (född 1868), där modern kom från den judiska klanen Salmonson. Han var baserad på andra sidan Atlanten och medarbetare i USA för både Dagens Nyheter, Stockholms-Tidningen och Stockholms Dagblad.
Gabriel Grünewald, från den lika så kända judiska Grünewald-klanen, ansvarade under denna epok för Dagens Nyheters (och senare även Expressens) distribution, i egenskap av dess distributionschef. Gabriel var broder till den så beryktade och av judarna hårdlanserade judiske konstnären Isaac Grünewald, som tillika var professor vid Konsthögskolan åren 1932-1942.
Efter att Karl Otto Bonnier avgått som styrelseordförande för Dagens Nyheters AB tog hans lika judiska son Tor Bonnier över denna strategiskt viktiga post.
Nu inleddes ett nytt steg under den epok som Tor var styrelseordförande - 1938-1960 - en period som var kritisk för världsjudendomen och den sionistiska rörelsen.
***
Tingstens galna tid Herbert Tingsten (1896-1973), är en person som anses ha haft ett stort inflytande på opinionsbildningen i Sverige i egenskap av chefredaktör på Dagens Nyheter.
Den kände medie-forskaren, professor Stig Hadenius, skriver på DN-Debatt (24/2-2001):
"Herbert Tingsten var med DN:s ledarsida som medel landets främste opinionsbildare under nästan 15 år. Han bestämde dagordningen för debatten på ett sätt som har få motsvarigheter i svensk modern historia."
Herbert Tingsten var handplockad till posten som chefredaktör av självaste Tor Bonnier, trots att Tingsten saknade tidigare erfarenhet från tidningsvärlden. Tor Bonnier hade fått upp ögonen på professorn i statsvetenskap Tingsten, vars verk Bonnier-förlaget tidigare publicerat, och ansåg att denne passade de nödvändiga kriterierna för att erbjudas jobbet som DN:s nye chefredaktör. DN skriver själv i sin krönika (del 1, "Tingstens tid", Dagens Nyheters förlag, 1989, sid. 22) att Tor Bonniers val av Tingsten till posten som chefredaktör var rent politiskt:
"Det var inte en tidningsmakare eller ens en tidningsman bokförläggaren [Tor Bonnier] var ute efter. Han ville ha en karl med åsikter och förmåga att uttrycka dem."Tor Bonnier ville alltså ha en politisk nickedocka som skulle verka för politisk propaganda istället för att informera läsarna, han skulle driva en linje som föll den Bonnierska klanen i smaken. När det gäller Tor Bonniers val av Tingsten, måste man verkligen erkänna att han valt rätt, denne Bonnier hade åtminstone näsa för nosa sig till en opportunist att nyttja.
Tor Bonniers egen prosionistiska hållning avslöjas av hans hustru Jytte Bonnier, i hennes bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 107), där hon skriver om sin judiske make:
"Dock ömmande han [Tor Bonnier] för det späda landet [Israel] och förkastade, i motsats till sin far [Karl Otto Bonnier], inte sionismens idé. [...] Han reste till Israel och diskuterade sionismen med ledande politiker, bland annat med Golda Meir som försökte övertala honom att emigrera till Israel. Men släkten, familjen och firman var hans hem."Här ser vi alltså hur man tillstår att en ledande person från den judiska härskar-klanen Bonnier själv personligen reser till det stulna landet och diskuterar och förhandlar med ledande sionistiska personligheter som Golda Meir, sionismens Gran´ Ol´ Lady, kvinnan som exempelvis påstod att det inte fanns några palestinier.
Saxat från Judisk Krönika, nr.9/10-1973
DN-chefredaktören Herbert Tingsten var inte heller rädd att profilera sig som en av Israels främsta förkämpar. Hans bok "Det hotade Israel" (Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1957) var tongivande (1967, efter Sexdagarskriget, kom den ut i en andra reviderad, upplaga).
Per Ahlmark, den person som numera kan betraktas som den mest hysteriskt fanatiska proisraelen i svensk politik och massmedia, har aldrig stuckit under stol med att han är en hundraprocentig Tingsten-adept. Att sedan Ahlmark kopierade sin guru genom att ge ut boken "Det hatade Israel" ihop med sionisterna Thomas Hammarberg (Folkpartiet, Amnesty-aktivist, se mer här) och Ernst Klein (Expressen-redaktör, se mer här), visar graden av blind sekterism.
En del av Herbert Tingstens prosionism kan man säkerligen härleda till hans intima och nära umgänge med Tor Bonnier och hans familj. DN skriver i sin krönikebok, del 1, "Tingstens tid" (Dagens Nyheters Förlag, 1989, på sid. 229), om Herbert Tingstenoch Tor Bonnier:
"Herbert Tingstens relationer till familjen Bonnier, särskilt till Tor Bonnier, släktens ålderman och ordförande i Dagens Nyheters styrelse, var av allt att döma utomordentligt goda under större delen av hans chefredaktörstid, fram till slutet av 1957. Det är belagt från många håll att hans och Tor Bonniers kontakter gick långt utöver vad som automatiskt följde av deras 'yrkesroller'. Det var fråga om personlig vänskap som utvecklades under livligt privat umgänge och innefattande deras fruar, Gerd Tingsten och Jytte Bonnier."Då Herbert Tingsten var chefredaktör - under hela perioden 1946-1960 - kunde han således influera Dagens Nyheter med prosionistiskt propaganda under den viktigaste perioden av den kontroversiella judiska staten Israels grundande och etablerande på palestinsk mark,
Hans bok "Det hotade Israel" ger flera hints om graden av cynisk snarare än blåögd prosionism som infekterade det Tingstenska tänkandet. Vi kommer här att citera lite från detta verk, för att visa vad det var för förvriden sionistisk hållning som omfattades av chefredaktören för en Sveriges ledande tidningar. Citaten nedan är hämtade från 1957 års utgåva av hans bok, om inte annat anges.
Redan i sitt förord till boken berättar Tingsten om hur han kommit att fascineras av judarnas apartheid-stat Israel:
"Sedan dess har jag genom studier och senast genom min resa [till Israel] blivit övertygad om att Israel hör till det stora positiva i vår tid. Min övertygelse om detta är så stark att jag har svårt att tro att inte alla människor med ungefär samma allmänna värderingar vid en viss fördjupning av kunskaperna i frågan måste komma till samma uppfattning."Samma skönmålning och hyllning av sionismens Israel - "det stora positiva i vår tid" - löper som en röd tråd genom boken.
Exempelvis skriver han (sid. 175-176):
"Israel är vår tids stora exempel på att vad som alla utom ett fåtal besatta sett som en utopi inom några årtionden kan bli verklighet Den judiska staten är där, och den motsvarar i sin gestaltning planerna och drömmarna."Han deklamerar vidare om denna Utopia come true - Israel (sid. 26):
"Det är det positiva och vitala i en förening av traditionalism och utopism som utmärker den unga nationen [Israels] hållning."Och den sionistiska statens landvinningar de första nio åren efter tillkomsten 1948, kallar förövrigt Tingsten för "Israels storverk" (sid. 125).
Om de sionistiska inkräktarna i Palestina som i massor koloniserat landet skriver Tingsten (sid. 126):
"De [judarna] har kommit till Israel med en känsla av kallelse, plikt och stora syften, de har känt sig inbegripna i, ansvariga för, ett stort experiment som måste lyckas, de har - i ovanlig grad och i ovanlig omfattning - varit hängivna människor med god vilja."Hur det är med den "goda viljan" från sionisternas sida kan man fråga Palestinaaraberna om.
Avseende judarnas rätt till Palestina drar han inte sig för att ta upp parallellen mellan de vita nybyggarna i indianernas land, de som grundade "Amerika", och situationen i Palestina. Utan han tillstår att palestiniernas öde totalt sett liknar indianernas lott - d.v.s. att bli invaderade, ockuperade och degraderade i sitt eget hemland. Och detta är helt allright därför att judarna - enligt Tingsten - är de som är mest lämpade att förvalta landet, även om de inte ens kom därifrån.
I kapitlet med titeln "Israels rätt att leva", ger han olika argument för Israels existens, och där kan man under underrubriken "kulturarbetarens rätt" (sid. 167), läsa Tingstens summering av vad han kallar "kultur"-argumenten för en judisk stat i Palestina:
"Före Israels upprättande hade judarna redan omskapat Palestina. De hade, från västerländsk synpunkt, representerat en högre intellektuell, moralisk och materiell kultur, kännetecknad av rationalism, böcker, skolor, maskiner, nyodling."
Efter detta rasistiska dravel tar Tingsten sedan upp motargumentet mot detta sätt att betrakta rätten till ett land, motargumentet att i sådana fall ju inte ens självaste Hitler kan klandras för sin expansionism och att ett sådant förhållningssätt där den rådande principen skulle vara att "effektivitet gåve rätt att härska" ju gör att kolonialism och imperialism skulle vara helt legio. Detta är dock ett motargument som Tingsten rappt avfärdar. Han skriver istället - och på så sätt avslöjar sin imperialistiska människosyn - att det är acceptabelt att indianerna blev undantryckta, då det moderna USA som byggdes på indiansamhällets ruiner blivit en välsignelse för mänskligheten. Han skriver (sid. 167-168):
"Att Manhattan blivit ens stor stad istället för en ödemark, att Amerika kommit att bebos av 170 miljoner amerikaner i stället för några hundra tusen indianer ter sig som ett framsteg för alla. Enligt samma måttstock är det ett framsteg, då en demokratisk judisk regim ger arbete, bröd och bildning åt miljoner människor i ett område, där tidigare något hundratusental levde i ofrihet, okunnighet och nöd."Alltså inte ett ord om rätt versus orättvisa, om indianernas situation som de hunsade och massakrerade som i civilisationens namn måste ge plats och vika sig för den vite mannens stövel.
I samma bok avslöjar sig Tingsten igen som en imperialistisk nicke-docka då han (på sid. 139) skriver om Frankrike, som då den första utgåvan av boken skrevs var i full färd med att massakrera motståndet mot den franska ockupationen i det nordafrikanska arablandet Algeriet.
Man skall komma ihåg att det den franska statens krig för att försöka bibehålla sitt koloniala fotfäste i Algeriet kostade ungefär en miljon algerier livet. Enligt Tingsten var detta dock liktydigt med att Frankrike var "hotat av arabisk nationalism" - ett helt absurt förhållningssätt som är ungefär lika galet som att påstå att Nazityskland då det invaderat och sedan ockuperat landet Polen för att där befästa en tysk kolonial ockupation och införlivande i Stor-Tyskland - att Tyskland skulle varit "hotat" av polska nationalister, då den polska motståndsrörelsen började bita tillbaks mot aggressorn och ockupanten.
Nej, enligt Tingsten var den franska statens krig mot de algeriska nationalisterna och frihetskämparna av godo då de två staterna Frankrike och Israel då fick gemensamma fiender och Frankrike kom att bli "Israels mest aktive förkämpe bland de större staterna".
Med en sådan människosyn är det inte svårt att se hur Tingsten och hans maffiosokompisar kom att beundra Israel. Samtidigt förvånar det att inte tillräckligt många humanistiskt lagda svenskar inte i större skala protesterat mot denna förvrängda människosyn som Tingsten & Co spred.
Herbert Tingsten skriver också sin bok, (sid. 169-170) att det förstås är en plikt som icke-jude att stödja judarnas rov - det s.k. "Israel":
"Att ge en fristad åt detta [judiska] folk, åt en del av detta folk, och att skapa trygghet för denna fristad [Israel] borde vara en samvetssak för nationer, som säger sig vilja verka för kristna och humanitära ändamål."Och på sid. 141 heter det att:
"Israels politik söker fred och trygghet. Det låter banalt; alla stater förklarar sig arbeta för samma mål. Men kanske finns i nutiden ingen annan stat, där längtan efter fred och trygghet är så lidelsefull som i Israel. Det beror i någon mån på att Israels hela ideologi, i motsats till många andra staters, är inställd på fred mellan folken, ja, till och med traditionellt innehåller ett stänk av tro på att just den ur förskingringen frälsta judendomen har en fredsmission i världen."Detta är höjden av dumheter. Avslöjanden av den sionistiska ledargarnityrets planer på krigiska operationer och landvinningar är många och vittnar om en på förhand utstakad plan att sno åt sig så mycket territorium som möjligt från araberna.
Att tala om att Israel - av alla länder - skulle söka fred, är lika ohederligt som den sydafrikanska apartheidregimens påståenden från deras eget propagandabooklet "This is South Africa" - utgiven av apartheidregimens informationsbyrå i Pretoria 1987, och som vi nu här citerar från. På sid. 38 i denna apartheidförskönande skrift kan man läsa följande under rubriken "foreign relations" - utrikesrelationer, läsa:
"South Africa´s foreign policy is based on her commitment, as described in the preamble of the Constitution, to seek world peace in association with all peace-loving peoples and nations. In this pursuit she strives to maintain and promote relations with all nations on the basis of mutual advantage and respect for one another´s sovereignty, including non-interference in domestic affairs. [...] In the light of this awareness of the common destiny of states in Southern Africa, the South African Government has undertaken wide-ranging initiatives to promote co-operation and development in the region."Här ser vi också samma exempel på tillämpning av "tvärtom-språket" - där man säger en sak trots att man egentligen menar det motsatta. Under en period när den sydafrikanska regimen var nedblodad av sitt nedtryckande av den inhemska svarta oppositionen mot systemet och involverad i ockupation, destabilisering, ett massivt förstörande av infrastruktur och väpnad intervention och massmördande i grannländerna Angola och Mocambique, kunde man alltså samtidigt skriva att man hyllade freden - "seek world peace", "non-interference in domestic affairs" och t.o.m. hade "undertaken wide-ranging initiatives to promote co-operation and development in the region".
Samma falska teknik användes och används idag av Israels propagandister och apologeter, precis som när Israel talar om "Shalom" samtidigt som man bombar.
Tingsten berättar i sin bok om den judiske landsfadern David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, som den judiska statens fadersgestalt, och beskriver hur han hos Ben-Gurion identifierar en "kraft och vitalitet i den goda viljans tjänst, en helgelse som hos ingen annan politiker" (sid. 82, i 1967-års utgåva av boken).
Kan det möjligen vara Ben-Gurions blodtörst och effektivitet att fördriva och etniskt rensa Palestina på dess arabiska ursprungsbefolkning, Tingsten menar då han talar om "kraft och vitalitet" och "helgelse" i Ben-Gurions gärningar? Vi låter oss erinra att det var ingen annan än den sionistiska galjonsfiguren David Ben-Gurion som redan 1937, innan Israels grundande, i ett brev till sin son berättade hur en judisk stat skulle grundas: "Vi skall fördriva araberna, och ta deras boningar." (Se "Ben Gurion and the Palestinians", Shabtai Teveth, sid. 189.) Och 10 år senare, i sin dagboksanteckning för 19 december, 1947, skrev Ben-Gurion i samma blodtörstiga anda:
"Vid varje attack måste ett avgörande slag ges så att resultatet blir att hemmen förstörs och befolkningen fördrivs."(Se Ben-Gurions "Diary", Vol 1, 19 december, 1947, citerad i "The Palestinian Catastrophe", Michael Palumbo, sid. 40.)
Herbert Tingsten skriver vidare i sin bok om det s.k. "befrielsekriget" 1948 (sid. 147) med en djävulsk falskhet:
"Där judarna segrade, lämnades i regel den arabiska civilbefolkningen i fred och de som önskade det fick rätt att lämna landet."
Och de palestinier som fördrivits från sitt hemland av David Ben-Gurion och hans sionistpack, fråntar Tingsten rätten att återvända till sitt land. Tingsten skriver (sid. 149):"Arabflyktingarna vid landets [Israels] gränser har under när ett årtionde systematiskt hetsats mot judarna, att låta dem återkomma vore självmord."Alltså giver Tingsten legitimitet åt den judiska etniska rensningen med motivationen att de från sin hembygd bortvingade palestinierna, ju inte efter detta tycker om judar! Tänka sig att applicera ett liknande förhållningssätt på de tyska nazisternas ockupationer och folkflyttningar, eller för att inte tala om Stalins förflyttningar: "De till Sibirien fördrivna balterna får inte återkomma till Baltikum då de numera - efter att ha deporterats - inte tycker om ryssar och kommunister."
Skulle det fungera som ett positivt argument för Sovjets hållning?
Tingstens bok utgör ett skrämmande dokument. Det häpnadsväckande är att Tingsten själv avslöjar att: "Ungefär en tredjedel av min skrift har tidigare publicerats i artiklar i Dagens Nyheter." Alltså har en tredje del av denna subjektiva och proisraeliska partsinlaga blivit publicerad i hans egen tidning under hans chefredaktörskap. Vad är detta om inte ett formidabelt exempel på sionistisk propaganda i våra svenska medier, serverad för inte ont anande läsare?
Sin sionistpropaganda har Tingsten också spridit i en mängd andra medier under åren.
Exempelvis kunde man läsa följande i tidningen Idun/Veckobladet den 9/6-1967, just då Sexdagars-kriget rasade, där Tingsten skriver:
"Här finns en förening av kritik och tro, om man så vill av kritik och hängivenhet som gör Israel till världens blomma - jag tvekar inte att säga det. Här är något stort på gång. Här är ett land vi måste känna för, oberoende av om vi är svenskar eller israeler, judar eller kristna. Israel är det mänskliga landet framför andra."Kursivering av ordet det "mänskliga" landet, är Tingstens eget.
Per Gahrton tar upp fenomenet Tingsten i sin bok om Mellanöstern "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970, sid. 21):
"Det som gör Tingsten unik är hans ohöljda antiarabiska cynism.I en efterskrift - daterad den 12 juni 1967 - till en ny upplaga av 'Det hotade Israel' visar han en vidrig pojkaktig entusiasm över att det var hemmalaget som vann [i Sexdagarskriget]: 'Då jag skriver detta är det med en känsla av glädje som säkert finns hos hundratals miljoner människor i den demokratiska världen. Glädje över att kriget är slut, men framförallt över att det slutat som det gjort.'
Varken här eller någon annanstans finns ett ord om de många sårade, lemlästades, napalmbrända, ihjältörstade arabernas öde, inte en tanke på de gamla och nya Palestina-flyktingarna."
***
Den fanatiske prosionisten Herbert Tingsten, Per Ahlmarks lärofader, i sin arroganta prakt.
Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark (som f.ö. erhöll Lukas Bonniers Stora Journalistpris år 1999) skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om Dagens Nyheter, Herbert Tingsten och Israelfrågan (sid. 342):"Fallet Israel har för övrigt tidigare givit upphov till motsättningar på DN:s redaktion, nämligen på Tingstens tid, dvs. under kriget 1956. Tingsten var utomlands när kriget började, och Sven Öste - då ledarskribent - skrev några ledare som färgades av en mot Israel skeptisk ton. Men den passionerade Israelvännen Tingsten kom hem och ändrade med raska grepp tidningens hållning. Det kan tilläggas att DN även på reportageplats - främst genom Agne Hamrins artiklar - har drivit en mycket proisraelisk linje."
Läser man den sionistiska pressen ser man idel glädje över att under så många år ha en så hängiven propagandist som Tingsten på en så central och inflytelserik plats.
Herbert Tingsten, chefredaktör för Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, hedrades förstås senare av Samfundet Sverige-Israel, där Tingsten utsågs till "Samfundets förste hedersledamot" (se Menorah, nr. 2-1978).
Även efter döden fortsätter Herbert Tingstens proisraeliska gärning. I Judisk Krönika, nr.3-1991, rapporteras att "Gerd och Herbert Tingsten donerade sin villa i Roquebrune till Youth Aliya" ("Aliya" är det hebreiska ordet för att beteckna att judar "återvänder" till Israel). Den Tingstenska villan har sålts och pengarna går bl.a. till ryska immigrantbarn, samt kibbutzen Gan Schmuel.
Judisk Krönika skriver:
"Som alla vet hörde Gerd och Herbert Tingsten till Israels allra närmaste vänner. Vi som var med på den tiden känner fortfarande glöden och engagemanget i Herbert Tingstens försvar för Israels sak. När Gerd och Herbert Tingsten testamenterade villan i Roquebrune till Youth Aliya var detta en kärleksförklaring, en värdig tribut till kampen för Israel."
***
Tingstens sionistiska medarbetare
Utrikesredaktionen och Israelbevakningen i DN var länge i händerna på den sionistiske juden Ulf Brandell, på mödernet från den judiska klanen Henriques. En sionistisk aktör vars judiskhet uppmärksammas i exempelvis Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.Ulf Brandell började redan 1948 som utrikespolitisk medarbetare på Dagens Nyheter, och blev sedan utnämnd till utrikesredaktör under sionisten Tingsten. I egenskap av utrikeschef åren 1957-1972 hade denne jude under en period av yttersta vikt för Israel då de gällde att samla goodwill från omvärlden för att kunna befästa den judiska staten - ett avgörande inflytande på utrikes- och Israel-rapporteringen och den prosionistiska vinklingen i en av Sveriges största och mest inflytelserika tidningar.
Juden Ulf Brandell-Henriques (som trots att han är född 1910 så sent som år 2001 setts skriva i DN) hade också under sin glansperiod en stark påverkan och innehållet i tidningens ledare, avseende just Israel. Den f.d. Aktuelltchefen Åke Ortmark skriver i sin bok "De okända makthavarna" (Wahlström & Widstrand, nyutgåvan från 1970), om DN:s ledarsida och specifikt om Israelfrågan (sid. 341):
"Det är Brandell som helt dominerar det området och han företräder den traditionella [pro-israeliska] svenska politiken."Ett typexempel på hur en jude kapar - shanghajar - en del av ett massmedieområde d.v.s. Mellanösternpolitiken - för att tjäna sina egna etnocentriska, judiska, syften.
Juden Brandell var också duktig på att sprida propaganda om andra världskriget, propaganda som också hjälpte den judiska saken. Den av judar infiltrerade s.k. Naziguldkommissionen skrev i sin slutrapport, dokument SOU 1999:20:"Utrikesredaktören på Dagens Nyheter 1948-72, Ulf Brandell, gav god publicitet åt nya böcker och nya avslöjanden om andra världskriget, inte minst om den svenska politiken 1939-45."
Ulf Brandell blev hyllad av Israel och de svenska sionisterna för sina propagandainsatser.
I Judisk Krönika, nr.2-1969, berättas hur DN:s utrikeschef Brandell medverkade på Judiska Nationalfondens årliga Tubishvat-fest där "Ulf Brandell, välkänd DN-medarbetare" höll tal under rubriken "Israel i blickpunkten", där enligt Judisk Krönika "redaktör Brandells sakliga redogörelse om situationen övertygade de närvarande vilken israelvän och israelkännare han var".
Judisk Krönika, nr.2-1974, låter berätta om en tillställning som Judiska Nationalfonden (KKL) höll på hotell Sheraton 10:e februari 1974, och där bl.a. Irsaels dåvarande Sverigeambassadör Avner Idan medverkade och KKL:s svensk-judiske ordförande Harry Rock:
"Ambassadör Idan och hans maka Rivka delade ut diplom till dem som blivit inskrivna i Sefer Hajeled, Sefer Barmitsva, Batmitsva och Sefer Jeruschalajim samt dem som fått lundar och alléer planterade i sitt namn.Bland dem som fick lundar i sitt namn var signaturen Corinna i SvD, Greta Bolin, f. ordf. i Samfundet Sverige-Israel, pastor Einar Rimmerfors, och f. utrikesredaktören i DN, Ulf BrandelI. Dessa hade hjälpt till att sprida information om Israel på ett sådant sätt att de blev utnämnda till hederssionister av ordföranden Harry Rock. "Att du lämnat DN:s ledarsida, Ulf Brandell, märks mycket tydligt", sa Harry Rock och fick spontant bifall från den stora publiken."
Efter sin period på DN gick "hederssionisten" Brandell fr.o.m. 1976 över till att skriva artiklar i Svenska Dagbladet.
*** För att ytterligare peka på graden av judisk infiltration av den svenska pressen kan vi också påpeka att en annan individ från klanen Henriques, Pontus Henriques, under samma epok var redaktionssekreterare och frontman på Bonnier-ägda Expressen (vi skriver mer om honom i vårt avsitt om Expressen).Gör man sedan en liten analys av släktförhållandena upptäcker man dessutom att den sionistiske juden Ulf Brandell inte är mindre än kusin till nämnde Pontus Henriques! Detta då Ulf Brandells mor DN-journalisten Elin Brandell (född Henriques) var syster till Pontus Henriques far, advokaten Emil Henriques.
Sedan visar det sig att just advokaten Emil Henriques stod nära Bonnier-klanen och var en gammal skolkompis och klasskamrat till Tor Bonnier vilket framkommer i Tors memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 36). Emil Henriques förmedlade sedan å Tor Bonniers vägnar Bonniers förvärv av Åhlén & Åkerlunds Förlag 1929, från sin dåtida icke-judiske ägare.
Man ser här genast ett sjukt nystan av vänskapskorruption och nepotism inom ramen för det judiska nätverket, ett nätverk där makthavare från den judiska gruppen tätt samarbetar och ordnar inflytelserika maktpositioner åt varandra.
*** Under sin tid som chef på DN:s utrikesredaktion hade den sionistiska propagandamakaren och juden Ulf Brandell god tid att träna upp Olle Stenholm, som 1965-1967 var medarbetare på DN:s utrikesredaktion, till "det rätta tänkandet". Olle kunde sedan, efter att ha lärt sig de rätta sionistiska knepen, erövra så prestigefyllda och inflytelserika positioner inom svensk massmedia som chefposten för utrikesredaktionen Rapport på TV2, Ekot-chef på SR, programledare radions "Efter tre" och SVT:s "Magasinet", för att inte tala om posterna som ordförande för respektive Publicistklubben (PK) och landets Pressombudsman (PO).En annan politiskt aktiv person som fick sin Bonnier-träning som ledarskribent i DN under 1960-talet var den folkpartistiske partiledaren, Ola Ullsten, som sedan avancerade till posten som statsminister åren 1978-1979 och därefter till posten som utrikesminister 1979-1982 . (Vi skriver mer om Ullstens prosionism i kapitlet om den politiska sfären.)
En annan judisk DN-journalist var den ovannämnde judiske propagandisten Ulf Brandells syster Barbro, som gift in sig i den likaledes judiska familjen Josephson och som också skrev i DN. Hon var således också dotter till ovannämnde utrikesredaktören Simon Brandell och DN:s Elin Brandell (den senare från den judiska klanen Henriques).
DN:s chefredaktör under 1980-1990-talen, Christina Jutterström (som efter DN var chefredaktör på Bonnier-Expressen för att slutligen bli TV-chef på Sveriges Television), började för övrigt sin judaiseringskarriär som barnpassare åt DN-journalisten Barbro Josephson (mer om det nedan).
Bland övriga sionistiska profiler på tidningen under Tingsten-eran tänkte vi nu nämna Helge Heilborn och Erik Huss.
DN-direktören Helge Heilborn (1897-1960) kom från den judiska Heilborn-klanen, sedan länge etablerad i Sverige där ättfadern Heinrich Heilborn invandrat till Stockholm från Schlesien i början av 1800-talet. Helges far var i sin tur den judiske majoren Herman Heilborn, riddare samt frimurare av VIII graden.
Helge Heilborn, tidigare varit anställd vid Esselte och sedan vid svenska generalkonsulatet i Moskva (1919-1920), började först som annonsdirektör i Dagens Nyheter 1926-1939 för att sedan bli avancera till att bli tidningens vice VD 1939 och slutligen toppbefattningen som VD efter 1946. Observera att han samtidigt hade samma vice VD och VD positioner på tidningen Expressen.
Här ser vi alltså hur Bonniers besätter sina topp-positioner med människor av "den rätta extraktionen".
Helge Heilborn har därutöver haft ett antal andra tunga maktpositioner som det här är värt att rekapitulera. Denne jude var exempelvis ordförande i försvarslånets propagandautskott 1940, d.v.s. under brinnande krig, då det anti-judiska Tyskland utsattes för våldsam propaganda.
Han satt som ledamot av styrelsen för Tidningsutgivarna (TU) 1944, för AB Svenska Pressbyrån och Pressbyråns Intressenters AB sedan 1947, samt i styrelsen för det Bonnierska Åhlén och Åkerlunds Förlag fr.o.m. 1949.
Därutöver satt denne jude i styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå sedan 1955, således ännu en av dessa sionister som haft makt att via TT kunna påverka nyhetsflödet till svenska folket
Bland andra poster var Heilborn ordförande i Sveriges reklamförbund 1943-1945, ledamot av verkställande utskottet i Näringslivetsgranskningsnämnd 1944 (där han var 2:e vice ordförande 1948) och ordförande för styrelsen för Tidningarnas arbetsgivarförening 1945-1955.
Helge Heilborn själv var gift med en Adele Heilborn som var chef för Svensk-Amerikanska Stiftelsen (f.ö. en post som senare efterträddes av judinnan Suzanne Bonnier). Som parentes kan nämnas att parets son, Bengt Heilborn, fortsatte inom Åhlén & Åkerlunds Förlag AB och Bonnierföretagen för att senare bli direktör för Margarinbolaget AB.F.ö. berättar vi mer om Helge Heilborns judiska advokatbröder i vårt avsnitt om de judiska advokaterna i Sverige.
Den andra sionistiskt anstuckne DN-chefen under denna period är Erik Huss. Han var direktör DN AB 1946 och vice VD 1947-1954. Huss satte sedan i DN och Expressen AB under åren 1961-1971.Erik Huss är en inskolad folkpartist men också en som fötts till makt då hans far var tidigare generaldirektören Gunnar Huss. Inom folkpartiet avancerade den Bonnier-tränade Erik till borgarråd på 1950-talet för att sedan bli ordförande för partistyrelsens arbetsutskott (AU) under åren 1966-1970. Han gjorde sedan ett "avbrott" som landshövding i Göteborg och Bohuslän 1971-1978. Efter denna landshövdingskarriär fortsatte han som statsråd och chef för Industridepartementet 1978-1979.
Som Bonnier-tränade kunde han påverka informationsmediet inte bara genom DN men även efter då Erik Huss satt på höjdarposition i Sveriges Radio 1976-1978.
Huss har alltid haft starka sympatier för Israel.
Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.
När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att:
"Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel."Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande".
Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?
När Israel firade sitt 30-års jubileum var exempelvis Erik Huss med i festligheterna till Israels ära som hölls på Park Avenue Hotel i Göteborg 16 maj 1978, ihop Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverigeambassadör Kidron, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978.
I nr.3-1999, av den judiska tidskriften "Menorah" - organ för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - som vi nämnde ovan, kan man också läsa att Erik Huss avtackas för dennes bidrag till deras "EXODUS"-kampanj. Detta, om något, avslöjar, graden av sionistisk böjelse, där man t.o.m. donerar pengar till stöd för den sionistiska staten.
***
Hamrin Seniors vinkling av Israelrapporteringen Självaste Israelrapporteringen sköttes under de för den sionistiska staten mest kritiska skeendena av Agne Hamrin, den "legendariske" utrikeskorrespondenten.
DN:s forne
Mellanösternkorrespondent skriver en apell
för Israel i Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1977, sid.
5.
Agne Hamrin var dock inget annat än en projudisk och antiarabisk rasist, vilket med klar tydlighet framkommer i hans skrivargärning både i tidningen DN men även i de böcker han utgivit, vi tänker då på "Storm över Palestina" (1948), "Murslev och Svärd" (1955), "Bokslut Jerusalem" (1961) och "Medelhavskorrepsondenten".
En del av texterna i "Storm över Palestina" publicerades först i form av artiklar i DN, mycket på samma sätt som Tingsten senare gjorde med sin bok "Det hotade Israel" vi nämnde ovan.
Boken "Storm över Palestina" var resultatet av DN:s korrespondenten Hamrins resa till Palestina strax innan Israels utropande. Han kom till landet från Europa, i en båt med judiska immigranter som var på väg att etablera sig i palestiniernas land.
Efter den etniska rensningen traskade så Hamrin runt i ruinerna av det av sionister krossade palestinska samhället, och dess kringströdda övergivna ägodelar. Ägodelar som Hamrin i sin bok liknade vid "bråte", efter som det hela för honom ju påminde om "en lumpbod".
På så sätt karaktäriserade han det liv palestinierna levt innan den sionistiska fördrivningen!
Hamrins judiske chaufför ansåg f.ö. att de övergivna arabiska byarna borde DDT-bombas, något Hamrin tyckte var "ett gott förslag".
Hamrins propagandaversion gick ut på att det land judarna tog över (självklart utan att ange hur de kom i besittning av detta territorium) var i princip bortglömt och eftersatt av de imbecilla palestinierna, som dessutom knappt hade bebott landet.
Han beskriver ett Palestina i träda med "arabisk civilisation lagd likt ett tidlöst, grått skikt ovanpå ruinerna av en kristen europeisk kultur" ("Storm över Palestina", sid. 104 ).
Dock fanns det ju de tömda palestinska byarna, som vittnade om att det ändå funnits en arabisk närvaro innan den sionistiska framtryckningen, så Hamrin bestämde sig en dag att det var hög tid att "få se en tvättäkta arab som vittnesbörd i sanningshalten i påståendet, att Palestina inte är ett rent judiskt land" (sid. 84).
Under sin resa längs kusten kunde Hamrin åka mil efter mil utan att se några araber: "Här är i sanning Eretz Israel - judarnas land", konstaterade han glatt.
Efter att ha kommit till Haifa kunde han till sist för sina läsare skriva: "Varsågod - här har ni en arab!" Och naturligtvis satt då denne arab "hopkurad" vid sitt "ruckel" som "höll på att sjunka ihop" och "latade sig". Detta alltmedan de judiska jordbrukskolonisterna slet som en protest mot "den tidlösa orientaliska sommarlättjan".
Hamrins rasistiska bild av araber fortsätter också när han skriver att i Sverige skulle de fåtaliga araberna ha registrerats som "arbetsskygga medborgare" (sid. 85).
Så det här var den typ av gemena rasistiska bild som Bonnier-pressen spred för att legitimera det judiska rovet.
Agne Hamrin utvecklades sig sedan alltmer pro-israeliskt och har dykt upp i en allsköns öppet sionistiska sammanhang, vilket avslöjar hans partiskhet i frågan om Mellanöstern.
1967 belönas så Agne Hamrin med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Annonsen från Keren Kajemets tidskrift, nyårsnumret 1984.
Agne Hamrin hade också en bror Yngve Hamrin som satt för folkpartiet i Andra Kammaren och var huvudredaktör för Jönköpings-Posten.
Harald Hamrin, den man som på senare tid blev utrikeschefen på DN var inget annat än son till den ovannämnde sionisten Agne Hamrin. Innan Harald år 1989 avancerade till posten som utlandschef, var han tidningens Moskva-korrespondent.
Då man känner till graden av Hamrin den äldres beundran för den judiska staten och t.o.m. det faktum att hans stödde den judiska organisationen KKL:s sionistiska projekt i det stulna landet, så lär denna sionistiska entusiasm ha spillt över till sonen som ju också fått ett så bra jobb på faderns arbetsplats. Harald var bl.a. chef för dessa viktiga opinionsbildande utrikessidor under den första palestinska Intifadan och kriget, eller snarare massakern, av Irak år 1991. Viktiga skeenden där det var av yttersta vikt för staten Israel och des supporters att kunna sprida en förvrängd bild av skuldbördan och perspektivet på vem som är offer respektive bödel. Att då ha en sionist med "den rätta läran" insupen via moders(faders?)mjölken måste ha setts som en stor tillgång.
Not: Harald Hamrin har efter sin sejour på DN gjort karriär som minister på svenska ambassaden i Italien.
***
Efter Hamrins insatser hade Dagens Nyheter en judisk reporter, Richard Haas som fast anställd skribent på tidningen under 1960-talet, där han bl.a. tillhörde utrikesredaktion och som under 1970-talet var DN:s "stringer" i - den judiska - staten Israel, något som hyllats av Judisk Krönika.
***
Lagercrantz - en judisk "självhatare"? Samtidig med Tingstens chefredaktörskap var Olof Lagercrantz chef för DN:s kulturredaktion (åren 1951-1960).
När det gäller Olof Lagercrantz (1911-2002) respekterar vi honom för hans avståndstagande från Vietnamkriget men också för hans modiga motstånd mot det s.k. "Gulfkriget" i en tid då detta vara att betrakta som hädelse. Han har också - vilket få vet om - också försvarat Ahmed Ramis rätt till att yttra sig - under rättegången mot Radio Islam skrev Lagercrantz ett öppet brev, som lästes upp högt i rättssalen och där Lagercrantz försvarade Rami.
Per Ahlmark förargas också över Olof Lagercrantz i Judisk Krönika, nr.5-1993, och det brev Lagercrantz skrev till TV1-chefen (den 20/9-1991) där Lagercrantz protesterade mot dokumentärfilmen "Wahrheit macht frei" av juden Michael Schmidt, en film som påstods belysa den nazistiska internationalen och där Radio Islam pekades ut som spindeln i nätet. Programmet var en "ofattbar förolämpning" mot Rami, skrev Lagercrantz i sitt brev, detta var att "smäda och förnedra en man som redan straffats hårt och vars dom av många rättskaffens människor ifrågasatts".
Vad som dock också är intressant att nämna i fallet Olof Lagercrantz, är att han också, enligt judarnas blodssätt att tänka, också är judisk. I Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt..." som går igenom kända svenskar med judiskt påbrå gör man ett visst nummer av Olof Lagercrantz judiska härstamning via hovjuden Lewin, en bakgrund som han också måste vara väl förtrogen med.
Hovjuden Lewin har vi berättat om i vår introduktion, han var en av de första judarna i Sverige och gick över till kristendomen som en affärstransaktion för att öka sina möjligheter till ekonomisk expansion.
Nedan visas den ovannämnda artikeln "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985, i översiktsformat. En artikel vars läsning enligt Judisk Krönika kan leda till att "icke-judar [...] kan få för sig att hela det svenska kulturlivet är en judisk angelägenhet". För att läsa denna högintressanta och för den judiska etnofixeringen och rasismen så avslöjande artikeln, klicka på respektive bild nedan så länkas ni till respektive artikelsida i läsvänlig storlek (kom ihåg att maximera bildstorleken i er webläsare/browser):
|
|
|
|
Olof Lagercrantz, enligt judarna av judisk börd, har som vi berättat uppvisat en ovanligt stark integritet särskilt om man sätter det i ljuset av hans judiska bakgrund. Ändå kan man se att sionisterna, förmodligen innan de förstod att de inte riktigt hade Olof under sin kontroll, använde hans namn i sin propaganda.
I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns Olof Lagercrantz´ namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson och som "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv".
Här sällar sig alltså Lagercrantz med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.
Olof Lagercrantz är också, via sina familjeband ett annat gott exempel på släktkorruptionen i de övre skikten av dagens svenska samhälle. Hans far var bankdirektör, och hans anfader Karl Gustaf Lagercrantz, var finansminister i 1866-års ministär. Olofs mor kom från den ansedda familjen Hamilton.
Olof Lagercrantz bror Rutger Lagercrantz, blev läkare och professor och var under en tid gift med en judinna Marit Heyman, dotter till den kände juden Hugo Heyman. Deras son blev den judiske professorn i barnmedicin Hugo Lagercrantz.
Hugo Lagercrantz följde sina judiska instinkter och gifte sig med judinna, den mångbelönade barnboksförfattaren Rose Lagercrantz (född Schmidt) härstammande från judiska s.k. "överlevande från förintelsen". Rose Lagercrantz ställer upp i Judisk Krönika, där hon f.ö. berättade att hon undviker Olof Lagercrantz då denne anses pestflaggad i de judiska kretsarna. Av hennes barn med Hugo är sonen Leo Lagercrantz en känd prick som avancerat från kulturskribent på Bonnier-ägda Expressen till att bli en av tidningens ledarskribenter. Han är öppet judisk.
Olof Lagercrantz´ syster Ebba Lagercrantz var gift med professor Erik Lönnroth, medlem i Svenska Akademien och bl.a. styrelseledamot i Sveriges Radio. Paret Lagercrantz-Lönnroths son och sedermera professorn, Lars Lönnroth - således kusin till juden Hugo Lagercrantz - var 1991-1993 kulturchef på Svenska Dagbladet, alltså samma position som hans morbror Olof tidigare hade innehaft, fast på konkurrenten Dagens Nyheter.
(F.ö. kan vi nämna att Olof Lagercrantz startade sin mediakarriär som kulturskribent på SvD på 1940-talet. Och svågern Erik Lönnroth har varit kulturskribent på DN.)
Olof Lagercrantz i sin tur gifte sig med en Martina Ruin, dotter till professor Hans Ruin och syster till statsvetarprofessorn Olof Ruin. På detta sätt var Palme-vännen Olof Ruin också svåger till Olof Lagercrantz.
Not: Olof Ruin verkade tidvis som ledarskribent på Dagens Nyheter, vilket förstås kan se konstigt ut om man tänker på att hans svåger Olof Lagercrantz var höjdare på samma tidning.
Av Olof Lagercrantz´ barn är Marika Lagercrantz den kända skådespelerskan, och David Lagercrantz arbetar som journalist.
När Tingsten avgick fortsatte Lagercrantz som Dagens Nyheters chefredaktör 1960-1975.
***
Andra intressanta DN-profiler...
En annan hög DN profil som inte heller varit helt i sionismens sold är den är den politiske chefredaktören och ledarskribent Svante Nycander, mannen som retade upp judarna då han på ledarsida skrev om revisionismen (DN av den 18/4-1992, sid. 2):
"De flesta av oss har helt enkelt accepterat en allmänt etablerad version av vad som hände under nazismen.
En del sådana etablerade sanningar om historiska sanningar har visat sig vara myter. Människor med inflytande, även intellektuella, har fått många att tro på grova historieförfalskningar.
[...]
Varför kan då en endast måttligt historiekunnig person känna sig säker på att Förintelsen ägde rum. Det kunde ju röra sig om en myt.
[...]
Om endast en version av det historiska förloppet är tillåten, har folk inget starkt skäl att tro på dess sanningshalt. Ett påstående som behöver lagens skydd kan man misstänka är en myt."På Judisk Krönika har man dock på sedvanligt sätt försökt - men i det här fallet uppenbart misslyckats - med att korrumpera en hög mediefunktionär. I Judisk Krönika nr.3-1991 publicerade man en diskussion på temat den svenska Gulfkrigsdebatten och som hölls i Judisk Krönikas regi, ledd av juden Michael Hancock.
Nycander höll sig där rätt sansad om man skall jämföra med hans motsvarighet från Svenska Dagbladet, Mats Svegfors, men man kan ju förundras över varför dessa höga herrar måste gå just till en judisk tidning när denna kallar för att de skall ventilera sina opinioner. Vi tror t.ex. inte att något chilenskt förbund i Sverige skulle kunna mobilisera liknande krafter om den vill anordna en debatt om något Chilerelaterat ämne.
En annan ledarskribent på Dagens Nyheter i början av 1970-talet var Bert Levin, judisk politruk från folkpartiet.
Inom folkpartiet var Levin aktiv som sekreterare i partiets riksdagsgrupp 1964, kanslichef 1965, statssekreterare på Utbildningsdepartementet 1976 och sedan statssekreterare i regeringens samordningskansli 1980-1982.
På senare tid sitter Bert Levin i styrelsen för Vestmanlands Läns Tidning AB ihop med den sionistiskt aktive Ander H. Pers, som vi berättar med om under rubriken för denna tidning.
Bert Levin har senare visat sina sionistiska färger genom att sitta i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989, se Judisk Krönika, nr.3-1989.
En annan jude på hög position i DN var länge Clas Reuterskiöld, på fädernet i nedstigande led besläktad med den kände judiske magnaten Michael Benedicks, som var aktiv i Sverige under det tidiga 1800-talet och som vi berättar mer om i vår introduktion till kapitlet om judar och den svenska ekonomin. Judaiseringen av släkten Reuterskiöld skedde då juden Michael Benedicks sondotter Henriette Benedicks gifte sig med huvudmannen för ätten Reuterskiöld.
Clas Reuterskiöld började sin karriär som ekonomidirektör vid Billingsfors bruks AB där han sedan blev VD. Under åren 1978-1980 var han vice VD på AB Bonnierföretagen för att sedan bli VD för Dagens Nyheter AB åren 1980-1986.
Han satt också som VD för Tidnings AB Marieberg 1980-1988. Clas Reuterskiöld avgick från den senare posten hösten 1988, efter en schism med Albert (Abbe) Bonnier.
Clas Reuterskiölds judiske far var Gustaf Reuterskiöld, var bankdirektör och VD på Uplandsbanken, och innan dess biträdande sekreterare på Sveriges landstingsförbund och landstingsdirektör i Uppsala.
Clas´ farbror var den likaledes judiske Lennart Reuterskiöld, major men även kontorschef och senare VD för Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom, en position han höll under åren 1936-1970. Farfar till Clas och således fader till Gustaf och Lennart Reuterskiöld var juden och friherren Karl Reuterskiöld. Karl var son till judinnan Henriette Benedicks som vi nämnde ovan, major i Upplands artilleriregemente och direktör i Stockholms stads brandstodsbolag, alltså samma bolag som sonen Lennart sedan tog över.
I sammanhanget kan det vara värt att notera att den framlidne professorn i statsrätt C. A. Reuterskiöld kommer från en annan, icke-judisk, gren av ätten Reuterskiöld.
Och på senare tid har Dagens Nyheter haft juden Bengt Braun som Bonnier-trogen tjänare i form av VD och chef för Bonnier-koncernen samt VD för Dagens Nyheter och Mariebergs AB.
Vi har härmed visat hur man konsekvent upplåtit VD-posten på Dagens Nyheter till judar och sionister som Helge Heilborn, Erik Huss och därefter Clas Reuterskiöld och Bengt Braun.
En annan VD på DN och Expressen, åren 1973-1980, var greven Gustaf Douglas, son till ambassadör Carl Douglas.
På mödernet kommer Gustaf från en Haas-Heye, där namnet Haas - enligt judiska namnkriterier - är att räkna som judiskt, huruvida sen detta stämmer överens i Gustaf Douglas´ fall vet vi dock inte.
Hursomhelst är Gustaf Douglas ändå släkting till familjen Bonniers, vilket nämns av Albert Bonnier Jr. i dennes bok "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) där denne skriver om Gustaf Douglas´ farfar Archibald Douglas:
"Två av dessa män har jag ett speciellt starkt minne av. Den ene var den unge officeren Archibald Douglas, gift med vår släkting Astri Henschen och bosatt på Parkudden på Djurgården. Han var liksom min mamma en hängiven amatörsångare. Jag kan ännu se dem framför mig. Mamma vid flygeln på Kruthusets veranda och Archi stående i konsertpose inövande någon av Bellmans sånger med stora och härliga gester till den romantiska texten [...]"
Albert Bonnier Jr. skriver sedan vidare (också sid. 18):
"[Archibald] Douglas, som var karriärofficer, blev senare general och chef för armén utan att dessa höga utnämningar förändrade hans charmfulla gosselynne. Många år senare genomförde jag, som då var ordförande i Dagens Nyheters Aktiebolags styrelse, anställningen av hans begåvade sonson Gustaf Douglas till verkställande direktör i detta bolag."Här visas ånyo hur man medvetet tar in en släkting till de höga positionerna - klassisk nepotism!
Gustaf Douglas har även suttit i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet, som administrativ chef på TV2 1968-1971 och senare vice ordförande i Sveriges Televisions styrelse och ledamot i Nordbankens styrelse.
Redan 1984 skrev Aftonbladet om finansmannen Gustaf Douglas´ skatteavdrag på 8,6 miljoner kronor. I början av 1990-talet misstänktes han för grovt skattebedrägeri. Han åtalades för grovt skattebedrägeri och avgick därför som ledamot i Nordbankens styrelse.
Bakgrunden till åtalet var en skatteaffär som han gjorde 1981 och där åklagaren hävdade att Gustaf Douglas och en annan finansman hade låtit bli att betala skatt på över 200 000 kronor för aktieaffärer som gjordes 1981.
Gustaf Douglas friades sedan i tingsrätten (se Aftonbladet, 25/10-1999).
***
En annan inflytelserik jude på DN var den judiske bankdirektören Karl Ahlenius (Jr.), anställd på DN perioden 1965-1981. Han var bl.a. chef för handelsredaktionen 1969, för att sedan bli 1:e redaktionssekreterare år 1972, och därefter biträdande redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för tidningen 1974-1980. Ahlenius anges av DN själv som en "kronprins" på tidningen.
Ahlenius innehade således mycket känsliga och inflytelserika positioner inom DN och hade således goda möjligheter att påverka dess innehåll, inte minst då han var verksam inom redaktionen.
Karl Ahlenius (Jr.) härstammar också från en "fin" kulturjudisk bakgrund. Han var son till den öppet judiske Holger Ahlenius (se exempelvis boken "Judiskt liv i Norden", sid. 226 och 229) där Holger Ahlenius far, geografiprofessorn Karl Ahlenius (Sr.), var gift med en judinna född Fränckel, varpå judaiseringen av de efterkommande påbörjades.
Efter sin karriär på DN fortsatte Karl Ahlenius som chefredaktör och ansvarig utgivare på Bonnier-ägda Veckans Affärer 1981-1985 för att sedan gå över mer till bankvärden som informationschef på SEB, en roll han haft 1989-1996.
I sitt val av kvinna är Karl också avslöjande. Efter ett misslyckat äktenskap med den numera ökända departementssekreteraren och generaldirektören och chefen för Riksförsäkringsverket Inga-Britt Ahlenius, gifte han sig med judinnan Camilla Nagler, dotter till det kända judiska paret Gerald och Monica Nagler.
Not: Juli 2002 noterar vi att Inga-Britt Ahlenius är s.k. "fristående kolumnist" på ledarsidan i Dagens Nyheter.
Gerald Nagler berättar vi mer om under kapitlet Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter, där han är mångårig ordförande, och kulturjournalisten på Sveriges Radio. Monica Nagler, redaktionsmedlem i Judisk Krönika och ordförande för Svenska PEN, tar vi upp i kapitlen för dessa organisationer.
Camilla Nagler är också en kvinna av inflytande i det svenska kulturlivet då hon är bokförläggare på Bonnier-ägda Wahlström & Widstrand Förlag, och i egenskap av detta intervjuas hon i Judisk Krönika, nr.3-2001 (Paideia-bilagan). Karl Ahlenius´ val av gemål avslöjar ånyo den judiska inskränktheten.
Carl-Adam Nycop, judaiserad sionistisk chefredaktör för Expressen satt som f.ö. som styrelseledamot i DN åren 1960-1972. Nycop var en mycket starkt pro-israelisk mediaaktör och till-och-med ledande inom organisationen Svenska Israel-hjälpen.
***
Vi berättade i vår introduktion hur Karl Otto Bonnier lämnade över ordförandeskapet i DN AB:s styrelse till sonen Tor Bonnier.Andra Bonnier-medlemmar som haft makt i Dagens Nyheter var bokförläggaren och "mediemogulen" Albert Bonnier Jr. (1907-1989, son till Tor Bonnier) som var styrelseledamot i Dagens Nyheter AB 1940-1969 och sedan styrelseordförande under åren 1970-1979.
Enligt en storuppslagen artikel i Aftonbladet, 7/8-2001, är han far till "oäktingen" Joakim Santesson, mannen bakom bl.a. Vaccinationscentralerna, optikerkedjan Synpunkten, och som 1982 grundade Cityakuten). Detta då Albert hade ett nerhyssjat amoröst förhållande med chefredaktör på Bonnier-tidningen Damernas Värld, Mai Santesson, där Joakim Santesson så att säga blev resultatet.
Albert Bonnier Jr:s farbror, Åke Bonnier, har också tillhört Dagens Nyheter AB sedan 1929.
Albert Bonnier Jr:s dotter Jeanette Bonnier, fortsätter i faderns fotspår som styrelsemedlem för Bonnier-koncernen och ledamot i AB Kvällstidningen Expressen och AB Dagens Nyheter. Hon är förövrigt gift med den kände finlandssvenske debattören Jörn Donner.
Även Karl-Adam Bonnier, son till Tor och Tora Nordström-Bonnier (som vi nämnde ovan) och således halvbror till Albert Bonnier Jr., är också ledamot i AB Dagens Nyheter.
Personer från familjen den judiska familjen Bonniers har också varit direkt verksamma i arbetet på DN.
Johan "Joja" Bonnier arbetade på 1940-talet med fast anställning som redigerare på DN. Han fick dock sluta där då han misshandlat en annan anställd som skall ha uttryckt sig antisemitiskt.
En annan i medlem av klanen Bonnier, David Bonnier, var journalist på tidningen i början av 1960-talet. Därefter blev han reklamchef på Sandrews.
Och en annan ättling till Bonniers, författarinnan Maria Bergom Larsson, har varit kritiker på DN:s kultursidor 1970-1987 (därefter på Aftonbladet). Hon har för övrigt också varit verksam inom Bonniers Litterära Magasin - BLM - och tidskriften Ord och Bild, där hon i den senare fallet var redaktör åren 1975-1977, samt i Aftonbladet.
Vi tänkte belysa henne och hennes bemärkta släktingar ytterligare då de utgör ett fint exempel på judisk maktkoncentration och inflytande i det svenska samhället.
Maria är dotter till den likaledes judiske direktören Matts Bergom Larsson som varit sekreterare i SAF och senare VD i Sveriges verkstadsförening (1951-1973), ordförande i arbetsmarknadens yrkesråd, ordförande i Svenska Röda Korset (1974-1981). Matts Bergom-Larsson har också suttit i Skolöverstyrelsen (1964-1972), i LO och SAF:s kvinnolönekommitté, i PA-rådet och AMS och som ledamot i Pressens opinionsnämnd, för att bara nämna några av hans engagemang.
Matts är i sin tur son till det icke-judiske borgarrådet och folkpartistiske riksdagsmannen Yngve Larsson, och dennes äktenskap med judinnan Elin Bonnier. Elin var syster till den bokförläggaren och styrelseordförande i Dagens Nyheter Tor Bonnier, och bokförläggaren Åke Bonnier Sr.).
Till saken hör att Yngve Larsson var en erkänt gammal personlig vän till just Tor Bonnier vilket klart framgår i den senares memoarer "Längesen" (Bonniers, 1972) och som dessutom själv satt med i Dagens Nyheters styrelse! Tor Bonnier plockar alltså in sin svåger och nära vän in i styrelsen.
När Matts gifte sig så valde han förstås ingen kvinna av folket utan en dotter till medicinprofessor Emil Bovin, som således kom att bli mor till Maria.
Matts Bergom-Larssons relativt nyligen framlidne och hyllade judiske bror Mårten Larsson avancerade i sin tur som arkitekt och blev t.o.m. ordförande för Sveriges Arkitektförening (1975-1977). Mårten Larsson dolde inte sin judiskbetingade pro-israelism, särskilt hans reportagebok "Israel bygger" från 1952 är ett praktexempel på sionist propaganda. Den judiske arkitekten Mårten Larssons fru Lena Larsson, född Rabenius, var i sin tur en känd inredningsarkitekt och lärare på Konstfack. Och Matts och Mårtens likaledes judiske Bonnier-ättade bror, Yngve Larsson (Jr.), kom att bli en känd läkare och avancera till professors titel inom området pediatrik, och slutligen gifta sig med dottern till en bankdirektör.
En annan från den judaiserade klanen Bergom Larsson, en Jesper Bergom-Larsson, arbetar som producent för kortfilm och med manusutveckling för lång- och kortfilm och är kortfilmkonsulent för Svenska Filminstitutet. Han har tidigare arbetat som skådespelare vid bl.a. Östgötateatern, Parkteatern och Riksteatern,1996-1999 som produktionsledare vid SVT Drama och som manusredaktör på Dramas manusredaktion.
Författarinnan Tora Nordström-Bonnier som 1928 gifte sig med Tor Bonnier - den man som senare var VD på DN - arbetade som skribent på tidningen 1926-1930.
***
Förutom att Bonnier-familjens egna klanmedlemmar dyker upp på positioner i Dagens Nyheter så är den allmänt en enda stor ankdamm för Bonniers nära och kära, och deras anhöriga.
Kulturjournalisten P.O. Tidholm på DN berättar avslöjande i en intervju publicerad i boken "Ingen längtar efter mer media" (sammanställd av Eva Johansson och Annina Rabe) om hur det går till:
"Jag satt på DN en gång och fikade med Johan Berggren och Johannes Cornell och Malin Holmquist – som är en gammal DN-människa . Så säger hon ”vad roligt att ni är här nu, jag har väntat på det i 25 år”. ”Hur menar du?” säger vi. ”Jag visste att ni skulle komma hit så småningom”.Johan Berggren är son till poeten Tobias Berggren [och historikern Ulla Wikander] och släkt med Bonniers, jag är son till Thomas och Anna-Clara Tidholm, Johannes Cornell är son till Jonas Cornell och Agneta Ekmanner. Och enligt den kumulativa effekten inom svenskt kulturliv är vägen då spikrak in i den världen. Det var ingen som sa till mig att jag skulle börja skriva i DN men ändå blev det så, som om jag var predestinerad till det.
Pietro Maglio har sökt jobb på DN, men han har inte det språk och de referenser som funkar i den speciella kulturen där. Jag, Johan Berggren och Johannes Cornell kanske bryter mot regler på något sätt, vi skriver på ett annat sätt än man gjort tidigare i DN, tar upp andra ämnen eller nalkas dem på ett nytt sätt. Men ändå är det så, skrämmande nog, att vi är helt i linje med tidningen. Vi har våra fötter djupt nere i den kulturen. Våra brott mot traditionen är så marginella."
Detta avslöjar graden av vänskapskorruption och nepotism bland de ledande opinionsbildarna där ens härkomst bestämmer om man skall få tillträde till maktens korridorer. Är du släkt med rätt människor, står dörrarna öppna, så fort du är född!Och bland den s.k. "eliten" i dagens Sverige finns en oproportioneligt stor andel öppna judar och ättlingar från judiska emmigranter från 1790-talet och framåt.
Vi kommer här att rekapitulera ytterligare namn som kan vara värda att komma ihåg. De flesta är judar men en del även icke-judar, de senare den opportunistiska typen som gladeligen samarbetar och stryker medhårs.
Vi har ovan tagit upp öppet sionistiska aktivister som DN:s f.d. chefredaktör Herbert Tingsten.
Chefredaktör, redaktionschef och ansvarig utgivare på Dagens Nyheter under den korta perioden 1981-1982 var ingen annan än Bengt Dennis - den Hitchcock-liknande sedermera riksbankschefen med 500%-räntan, ni vet. Trots att hans sejour på DN blev kort kan vi berätta att onda tungor, insatta och från s.k. "centralt håll", också gör gällande att även Bengt Dennis skulle tillhöra "det utvalda folket", även om han inte orkar pallra iväg sig till synagogan.
Bengt Dennis ersattes på chefredaktörposten av Christina Jutterström, den kvinna som 2001 tillträdde posten som chef för Sveriges Television. Jutterström var chefredaktör på DN 1982-1995. Därefter blev hon värvad en kort period på Bonnier-Expressen och arbetade även vid journalisthögskolan JMG.Innan hon rekryterades till Bonnier-sfären hade hon en lång karriär som bl.a. redaktionschef på SR:s Dagens Eko, inrikeschef på SVT:s Rapport och nyhetschef på Sveriges Riksradio AB.
I Jutterströms livshistoria kan vi inte finna några judiska släktband med det kan vara intressant att veta att hon tillskriver inspirationen för journalistiken från sina möten med en judisk journalist. Enligt en artikel om Christina Jutterström i MånadsJournalen (MånadsJournalen, nr.2-1984) arbetade hon som ungdom en sommar hos "den berömda familjen Josephson" och passade barn åt den judiska DN-journalisten Barbro Josephson (Henriques, som vi nämnt ovan) som då var känd under signaturen "Jota". Enligt MånadsJournalen var det "Jotas" liv som inspirerade den unga Jutterström till att bestämma sig för journalistyrket.
Christina Jutterström är sedan länge gift med den inflytelserike politiske journalisten Ingemar Odlander, som efter hustruns tillträdande på posten som chefredaktör på DN, själv blev chef på Rapport och programledare för det kända TV-programmet "Magasinet" för att sedan få den absoluta maktposten som chef för SVT. Således ett intressant exempel på massmedial inavel och den åsiktsekvilibrering inom de olika medierna i Sverige - då man kan anta att paret Jutterström-Odlander delar samma värderingar.
En senare chefredaktör på DN och som nu återkommit till posten efter ett gästspel i USA, är den nuvarande chefredaktören Hans Bergström.Tidskriften Arena (nr.2-2000) skriver: "Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström är en av Sveriges mest betydelsefulla opinionsbildare. Kanske den viktigaste av dem alla."
Bergström är en icke-jude men samtidigt indoktrinerad i den folkpartistiska politiska doktrinen då han var öppet politiskt aktiv i partiet under1970-talet och umgicks och verkade med partiets många sionistiska aktivister. Han var exempelvis utredningssekreterare på riksdagskansliet för folkpartiet 1971 och 1:e vice förbundsordförande på FPU 1971-1972 ,där han präglades av sina kolleger som sionisterna Jan Friedman, Johan Schück (senare ekonomijournalist på DN under Bergström) och Håkan Holmberg.
Vidare i sin politiska karriär har Hans Bergström varit sakkunnig på Arbetsmarknadsdepartementet, aktiv på UD och som kansliråd på Statsrådsberedningen 1978-1979.
Bergström var politisk assistent åt partiordföranden åren 1972-1980 och t.o.m. talskrivare för supersionisten och folkpartiledaren Per Ahlmark, (kom ihåg Ahlmarks tjat om "Israels säkra gränser" under sina riksdagstal). Man måste därför utgå från att det finns starka ideologiska band dessa män emellan och således också angående den politiska rörelsen sionismen, då den alltid varit Ahlmarks hjärtesak och han svårligen skulle kunna tänka sig samarbeta med någon som i denna för honom så avgörande fråga hyste en avvikande uppfattning.
Man kan även se fortsatta tecken på denna politiska allians dem emellan då Ahlmark är regelbunden ledarsida- kolumnist under Hans Bergstöms chefredaktörskap på Dagens Nyheter.
Bergstöm får också högsta betyg av Ahlmark.
I ett tal som Ahlmark höll på Samfundet Sverige-Israels Chanukkafest den 6 december 1999 i samband med att han förlänats det årets Torgny Segerstedt-pris, gick han in på Hans Bergströms insatser på DN (talet återgivet i Menorah, Förenade Israelinsamlingens tidskrift, nr.1-2000):
"Naturligtvis bör vi tacka statsminister Göran Persson för att han har förvandlat den perioden till en parentes och återknutit till den traditionella vänskapen mellan Sverige och Israel. Samma känsla av tacksamhet bör gå till de publicister, som vägrat att falla undan för Israel-fienderna. Under de senaste åren har framförallt Dagens Nyheters ledarsida under Hans Bergström ändrat klimatet. Tidningens insikter om demokratins värden har återskapat DN-traditionen från Herbert Tingstens tid att slå vakt om Israels rätt att leva."
Hans Bergström har även på senare tid kvar sina kopplingar till sina folkpartistiska vänner från förr då han tillhör det "vetenskapliga rådet" på det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet.
Innan sitt chefredaktörskap på Bonnier-ägda Dagens Nyheter har denne nickedocka i sionisternas händer varit chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Nerikes Allehanda 1980-1985. 1987 började han som ledarskribent på DN.
***
Fr.o.m. februari 2003 är SDS:s för detta chefredaktör Jan Wifstrand ny chefred på DN efter Bergström, även om den senare fortsätter att skriva kolumner på DN:s ledarsida.
I vårt avsnitt om Sydsvenska Dagbladet avslöjar vi hur Wifstrand, med egna ord, stod för en ledarsida på SDS som "mycket ofta" var "Israelvänlig".
Jan Wifstrand - då i egenskap av SDS:s chefredaktör - får pris av den judiske direktören Johan Bonnier.
Februari 2003 belönas Wifstrand ånyo av Bonniers och erhåller den mäktiga posten som ny chefredaktör för Bonnier-ägda Dagens Nyheter, efter Hans Bergström.
***
Bland Dagens Nyheters markpersonal ses juden Hans-Gunnar Axberger, som varit tidigare varit Pressombudsman (PO) 1990-1992 och som varit styrelseledamot på Dagens Nyheter, Expressen och Marieberg. Den judiske kulturchefen Arne Ruth, se mer nedan, såg Axberger som sin "allierade" under bråken på DN om eventuellt köp av SvD (se intervjun med Ruth i tidskriften "00-tal", nr. 2/3-2000).Axberger har då han tidigare tillhörde Moderna Tiders redaktionsråd arbetat nära juden Göran Rosenberg.
Som sionistisk aktivist har Axberger också engagerats av Svenska Kommittén mot Antisemitism som expert i deras juridiska fintar riktade mot Ahmed Rami och Radio Islam. Axberger har även varit medlem i Palme-kommissionen.
Hans-Gunnar kommer också från den sk. intellektuella härskarklassen i Sverige som son till professor Gunnar Axberger, och med en morfar, Sture Berggren, som också var professor.
För sina juridiska tvister använder sig annars DN av "Danowsky och Partners Advokatbyrå", under juden Peter Danowsky och Ulf Isaksson. Peter Danowsky, son till den judiske advokaten Simon Danowsky, och på mödernet från den judiska familjen Blideman, var delägare i den judiska advokatbyrån Dr. Philip Lemans Advokatbyrå för att sedan 1990 vara delägare i Lagerlöf och Leman advokatbyrå. Danowsky var Bonnier-Expressens advokat i rättegången där Ahmed Rami försökte få dem fällda för illvilligt påhittat förtal
Ulf Isaksson, är inte jude - så vitt vi vet - men ändå intressant då han förutom sitt juridiska arbete ihop med sionistjuden Peter Danowsky ingår i redaktionsrådet i tidningen "Liberal Debatt", som ju står under judarna Peter Wolodarski och Johan Schück.
Not: Som s.k. Brand Manager på Dagens Nyheter har man en kvinna vid namn Kia Orback, där namnet Orback, d.v.s. Orbach/Auerbach enligt judiska namnkriterier som de själva tillämpar, är att betrakta som judiskt. Huruvida Kia sedan är judinna eller gift med en jude kan vi inte uttala oss om.
***
DN:s ledarsida
DN-folket är hyckleriets mästare. På sin egen hemsida skriver DN att tidningen är "oberoende liberal" vilket tydligen automatiskt "betyder att ledarsidan verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter" etc., och där: "Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom."Dessutom: "DN står fri från partier och organisationer. Idéerna på ledarsidan är våra egna, men baseras på en noggrann faktakontroll."
"Noggrann faktakontroll", hmm.
Dessa tomma påståenden kan vara bra att ha i minnet när man tittar närmare på de som verkar på denna ledarsida, deras politiska färgning och åsikter - vackra ord som "oberoende", " tolerans" och "mänskliga rättigheter" har sannolikt en helt annan innebörd för dem än för gemene man.
På ledarsidan figurerar flera sionistiska skribenter med regelbundna kolumner.
Till dessa ska vi först nämna "hedersjuden" Per Ahlmarks - Mr Israels - rabiata inlägg, ömsom mot Irak, ömsom mot Radio Islam.
Att man upplåter plats för en man som är så besatt av sitt hat mot Israels fiender och som faktiskt har ett delansvar för de sionistiska övergreppen mot Palestina och Irak är förstås en skandal. I den stora världen, d.v.s. utanför Sverige och det till andel av världspopulationen marginella Europa och USA, skulle en person med fanatiska åsikter som Ahlmark utskrattas och ignoreras som den cyniska tok han är. Men i den sionistiskt förvrängda värld DN tillhör upphöjs han istället till ett orakel.
Även Mr. Israels son, John Ahlmark, uppges tidigare ha varit ledarskribent på Dagens Nyheter.
John Ahlmark förefaller ha gått över helt till den judiska gemenskapen då han angavs som "informatör för den judiska världskongressen" (World Jewish Congress) i en artikel om Judiska Världskongressens möte i Stockholm i januari år 2000, publicerad i Aftonbladet 11/1-2000.
Harry Schein, juden från Österrike som visat sitt förakt för folkstyre bereds också plats, som regelbunden skribent på DN:s ledarsidor med sina kolumner. Ingen frågar sig varför just denna arroganta människa anses kompetent att tycka en massa. Likväl trycks allt han säger. Och det är även i Scheins fall intressant att se de teman han i sina DN-kolumner tar upp. Med typisk judisk självfixering så är det ett evinnerligt tjatande om nazism och liknande.
Göran Rosenberg har också plats på DN:s ledarsida. Att han numera, som före detta "propalestinier", skriver titt som tätt i sionismens "Judisk Krönika" anses fullständigt normalt.
Rosenberg är en proffsvindflöjel som när det begav sig infiltrerade Palestinagrupperna, trots att de nu visat sig att han alltid innerst inne varit judisk aktivist med sionismen som ledstjärna.
Sedan februari 2001 har även den judiske mediamannen Lars Weiss blivit krönikör DN:s ledarsida.
Också än en gång konstigt att det än en gång måste vara någon med judiskt påbrå som skall få tillgång till dessa spalter. Varför släpps inte andra grupper fram? Finlandssvenskarna? Perserna? Chilenarna?
Vad är det för konstig kvoteringsprincip DN kör med egentligen?
DN:s Israelpropagandist |
En mycket aktiv ung jude som uppvisar den klassiska judiska hätskheten mot judendomens ideologiska fiender och judisk fräckhet - chutzpah, är Peter Wolodarski. Denne jude härstammar från en familj om skall vara s.k. "överlevande från förintelsen" och är son till stadsplanearkitekten Alexander Wolodarski.Peter Wolodarskis judiska aktivism riktas mot de som motsätter sig den judiska statens politik och han missbrukar regelbundet sin position på DN:s ledarsida för att peka ut och döma "antisemiter" - d.v.s. Israelkritiker. Man kan faktiskt påstå att Wolodarski är de israeliska propagandabyråernas förlängda arm in i Dagens Nyheter.
Och när DN skall göra en hyllning till den judiska affärsmannen Robert Weil (DN, 4/8-2002) är det förstås Wolodarski som gör intervjun.
Vi kan verkligen rekommendera våra läsare att studera Wolodarskis tidigare och nuvarande skrivargärning för att där se ett mycket illustrativt typexempel på hur det går till när en jude och sionist kommer in i en maktposition och utifrån denna agerar konsekvent för den judiska och israeliska saken.
Peter Wolodarski är också redaktör för tidningen "Liberal Debatt" och aktiv i liberala ungdomsförbundet - LUF, där han sitter i förbundsstyrelsen.
Karikatyristisk satir av konstnären Lars Hillersberg om förhållandet Bergström-Wolodarski.
Judisk Krönikas Jackie Jakubowski, har också beretts plats på ledarsidan, våren 2002, där han skrev en propagandistisk artikel riktad mot kritiker av staten Israel och där han kallade det att en Israelanhängare under en pro-Israel demonstration fått en träpinne slagen över huvudet av en antisionistisk motdemonstrant, för en "pogrom".
Not: Den polsk-judiske professorn i ekonomi, Marian Radetzki, var tidigare också skribent publicerad på Dagens Nyheters ledarsida.
Bland övriga aktörer på Dagens Nyheters ledarsida finns det ytterligare namn att nämna.
En sådan är Isobel Hadley-Kamptz som också visat sig vara starkt pro-israelisk.
I Svensk Linje, nr.1-1997, skriver Isobel Hadley-Kamptz, en debattartikel med rubriken "Israel vid skiljevägen". Tidningen beskriver henne som en "varm Israelvän".
Hadley-Kamptz beklagar sig där:
"Att vara proisrael i Sverige idag, är ett ställningstagande mot strömmen.""Kanske är jag alltför pessimistisk, men när man ideligen får höra tendentiösa osanningar om Israel och judendomen från så vitt skilda källor som Ahmed Rami och Sveriges Radio, vänjer man sig vid att kämpa i motvind."
"Precis när jag hoppades att det återigen blivit nästan rumsrent att vara proisrael, motbevisades jag av debattörer med åsikter man hade hoppats inte längre fanns."
Hon klagar på att svenska medias behandling av Israel; där "ville man nu göra berättigat skrämda israeler till oresonliga fanatiker".
Samtidigt talar hon om: "[...] min ignorans och blåögda kärlek till Israel [...]".
Hadley-Kamptz är av uppfattningen att den etniska rensningen av hundratusentals palestinier, vilket var grunden för det judiska nationsbyggandet, skulle vara mindre obehaglig då den skedde för "50 år sedan, och Israel kämpade då för sitt liv mot grannar som rent bokstavligt ville driva dem i havet". Något som är en gemen lögn då fördrivningen och den sionistiska Plan Dalet som sattes i verket var en genuin judisk kolonisations- och attack-plan riktad mot de infödda - palestinierna - och inte tvärtom.
I samma artikel skriver Isobel Hadley-Kamptz också avslöjande om de två judiska DN-medarbetarna Nathan Shachar och Göran Rosenberg:
"Både Shachar och Rosenberg brinner för Israel, oavsett vad Rosenberg tidigare uttryckt, kan man läsa mellan varje rad i hans bok ["Det förlorade landet"] att han älskar Israel med hela sin själ."Man kan undra vad för bakgrund denna Isobel Hadley-Kamptz egentligen har. När hon skrev på SvD:s kultursidor (1998) angavs hon som "frilansjournalist som studerar hebreiska" (SvD 11/4-1998).
Isobel Hadley-Kamptz var aktiv på DN:s ledarsida som s.k. "fristående kolumnist" t.o.m. 2004 då hon istället började skriva på likaledes Bonnier-ägda Expressens ledarsida.
Bild och text från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1989. Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedwall tillsammans med den sionistiska aktivisten Inga Gottfarb. |
En annan ledarskribent på Dagens Nyheter är Barbro Hedwall. När man tittar närmare på nätverket kring våra sionistiska aktörer så ser man även Hedwall dyka upp i olika sammanhang. Exempelvis har hon agerat skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (nr.2-1989, en recension), vilket måste ses som ett ställningstagande för sionismen då andra som skriver där hör till de svenska Israelanhängarnas främsta led.
Pernilla Ström - ledarskribent på DN, flitig Israelresenär och anhängare av judisk apartheid i Mellanöstern. |
Och Pernilla Ström, också ledarskribent på DN, är gift med Klas Eklund, den socialdemokratiske ekonomen som är jude enligt judisk definition då hans mor kommer från den khazar-judiska Zadig-klanen.Ekonomen och journalisten Pernilla Ström (född 1962) började parallellt med studierna vid Handelshögskolan arbeta på Bonnier-tidningen Expressen där hon verkade som ledarskribent till 1989, i gott sionistiskt umgänge vilket vi redovisar för i vårt avsnitt om Expressen nedan. Pernilla Ström var därefter politisk reporter på Bonnier-tidningen Veckans Affärer fram till 1993, då hon tog ett årslångt utredningsuppdrag för finansdepartementet om de samhällekonomiska konsekvenserna av ett svenskt EU-medlemskap. 1994-1995 arbetade Pernilla Ström som makroanalytiker på Öhman Fondkommission för att därefter gå över till Dagens Nyheter som ledarskribent. 1999 återvände hon till Öhman och finansmarknaderna, inledningsvis som chefekonom, därefter som VD för dotterbolaget Blockbid. Pernilla Ström har förutom det egna bolaget Ity AB, styrelseposter i SalusAnsvar AB, Etikanalytikerna AB, fondförvaltaren HQ Fonders styrelse (2003) och hon sitter slutligen också i styrelsen för självaste Bonniers ihop med sionistiska personligheter som Carl-Johan Bonnier, Hans-Jacob Bonnier, Pontus Bonnier, Karl-Adam Bonnier, Jeanette Bonnier och Bengt Braun.
Pernilla Ström är en anhängare av Israel vilket väl framkommer i hennes kolumn "Martyrerna från NK - en dag i city", publicerad i DN 31/5-2003. En artikel där Israel - ett stat Pernilla (med maken Klas?) besöker under pågeånde krig - framställs som vilket land som helst utsatta för onda palestiniers våldsdåd utan att berätta att "Israel" är en stat uppfört efter en ockupation av ett främmande folk som självådligt mördat och etniskt rensat landets ursprungliga invånare och tvingat in dem i indianliknande reservat. I sin förvrängda beskrivning av situationen skriver hon istället:
"Antag att Sverige skulle vara omgivet av fientliga nationer, som inget hellre ville än att jaga bort "svenskpacket", det vill säga dig och dina grannar, från landets yta. Antag att dessa grannstater sponsrade terrorister - mestadels så kallade skånska befrielsekämpar - som under stegrad aggressivitet utförde attentat runtom i landet."I den borgerliga tidnignen Smedjan skrev Pernilla Ström senare en kolumn till försvar för ovannämnda inlägg i DN, artikeln "Är det synd om självmordsbombare?" (Smedjan 23/6-2003). Den senare artikeln uppskattades såpass av sionisterna att den återges på Svensk Israel Informations hemsida och självaste SII:s Lisa Abramowicz skrev också en stödjande kommentar till Ströms verk.
Pernilla Ström skriver i sin Smedjan-kolumn att:
"Israel är den enda demokratiska staten i Mellanöstern, omgiven av en rad korrupta, auktoritära diktaturer. Men Israel är också det land som har fått ta emot den starkaste internationella kritiken och har fått överlägset flest resolutioner riktade mot sig."Om FN-resolutionerna som klandrar Israel för diverse brott är befogade verkar inte Ström bry sig om. Pernilla Ström blir istället upprörd av att "svenska politiker och den svenska kulturopinion som med sådan tvärsäkerhet utdelar sina förkastelsedomar över den israeliska politiken" och "Yassir Arafat, denna ogärningsman och missdådare, denna politiska olycka och permanenta gräshoppeplåga för det palestinska folket" som hon anser att våra medier inte attackerar nog.
Ströms slutsats är:
"Det är inte alltid den svage [palestinierna] som har rätt. Det är inte alltid den starke [Israel] som har fel.Ibland har den starke rätt. Det faktum att den som har rätt också är stark får aldrig vara anledning att gå emot det rätta."
På DN:s ledarsida under 2000-taler figurerar också en "frilanskribent" Mats Wiklund. I vårt avsnitt om Sveriges Radios Eko-nyheter berättar vi om Israelkorrespondenten Åke Wiklund vars judiska hustru Ian Wiklund var en övertygad sionistisk aktivist och där parets judiska dotter Magdalena Judit Wiklund arbetat aktivt som informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel under 1990-talet.
I en artikel om Magdalena Judit Wiklund i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991, berättas det att hon har en judisk bror som då var "chef för en nyhetsbyrå". Vi vet från modern Ian Wiklunds dödsruna (i Dagens Nyheter, 20/10-2003) att sonen heter "Mats" och den ende Mats Wiklund vi känner till idag i media är just denne ledarskribent på Dagens Nyheter. Således misstanke om att det här rör sig om samme "Mats Wiklund".
I Mats Wiklunds skrivargärning känner man också igen de sionistiska resonemangen, problemsättningen och vinklandet, exempelvis när galningen och Israels premiärminister Ariel Sharon i ett uppmärksammat tal sommaren 2004 uppmanade Frankrikes judar att flytta till Israel, varpå Mats Wiklund i en artikel på DN:s ledarsida 21/7-2004 beklagade hur den diplomatiska kyla mellan Frankrike - Israel som på detta Sharonska utspel inträdde gjorde att "Israels ställning i Frankrike blev om möjligt än svagare samtidigt som antisemiterna fick nya argument".
***
På DN:s ledarsidas kolumn har man även gästinlägg, av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn och juden Joseph Stiglitz.
DN behöver egentligen inte mer judiska skribenter än så på sin ledarsida för att genomjudaisera dem. Ty tidningens icke-judiska ledarskribenter använder sig ofta av citat och tankegångar från "amerikanska" bedömare, exempelvis i Mellanösternfrågan, sionistjudiska personligheter som Thomas L. Friedman (New York Times), Martin Peretz (New Republic), och Charles Krauthammer (Washington Post) - samtliga sionistiska judar!
När exempelvis på DN:s ledarsida citerar Martin Peretz (DN, 15/9-2001) apropå attentatet mot World Trade Center och Pentagon och hans påstående att "vi är alla israeler nu", blir detta citat ganska ihåligt, om man känner till "amerikanen" Peretz´ judiska tillhörighet och sionistiska engagemang.
Och Charles Krauthammer citeras okommenterat på DN:s ledarsida, (29/4-2002), där han kallar Israels väpnade angrepp och massakrer på Västbanken våren 2002, för "Israels senaste, högst motiverade militära operation".
Genom att ge massmediaplats åt dessa sionismens progandamakare och krigshetsare ställer sig DN otvivelaktigen på den ena sidan i konflikten.
***
Maktutövning via DN-Debatt DN Debatt är idag maktens språkrör.
Demokratin i Sverige har idag till en sådan grad urgröpts att politikerna inte gör sina utspel inför landets valda representanter i landets parlament - riksdagen. Istället tar man kontakt med Bonnier-koncernen och får det publicerat på DN-Debatt med buller och bång. Sedan hakar den övriga massmediaapparaten på, ofta styrd av gamla förre detta Bonnier-lierade och Bonnier-tränade proffsjournalister, och vinklingen av utspelet förmedlas av deras skriverier. Först därefter kommer landets folkvalda in i bilden och skall, så att säga baklänges fatta beslut i någon fråga som massmedia, på detta sätt, redan kunnat ge en viss tolkning av och som antingen sågats eller hyllats. Se bara på alla de utspel den styrande socialdemokratin fört fram på denna sida under det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet
Detta är resultatet av den allians mellan sosse-regeringen och de judiska politiska aktörerna i familjen Bonnier baserad på en tyst överenskommelse dem emellan att sossarna inte ska klaga mer än lite pliktskyldigt då och då mot Bonniers tilltagande dominans över opinionsbildningen i Sverige - mot att Bonniers ställer sin opinionsapparat till de socialdemokratiska politrukernas förfogande.
Flera är de som på senare tid har kommenterat denna allians med den påstått "röda" socialdemokratin och den åt det blå hållet orienterade "liberala" pressen.
Det är en metod som ej är isolerad till Sverige, det är känt att den judiske mediemogulen Rupert Murdoch använt sig av en liknande allians mellan sina medier och de statsbärande partierna i Australien och Storbritannien för att på så sätt obehindrat kunna expandera sin verksamhet mot att hans medier å sin sida lånar sig till politisk propaganda åt "vännerna".
Kopplingen till den socialdemokratiska partiapparaten går även via direkta band. På samma sätt som Bonniers hösten 2001 rekryterat över Aftonbladets gamla chefredaktör Torbjörn Larsson till styrelsen för Expressen, kan man nu se andra direkta band mellan Bonnier-koncernen och socialdemokratin där exempelvis en syster till den socialdemokratiske justitieministen Thomas Bodström, Cecilia Bodström, var redaktionschef på Bonnier-ägda Dagens Nyheter.
Vad vi nu berättat om är en ny maktallians utkristalliserat sig först de senaste åren.
Ny, därför att Dagens Nyheter tidigare varit intimt kopplat till det lilla partiet folkpartiet, och alltid mer eller mindre varit befolkat av folkpartister, en del t.o.m. från partiets styrelse.
Man skulle faktiskt kunna påstå att det är tack var Bonniers och deras Dagens Nyheter och Expressens mångåriga kampanjer och politiska indoktrineringar som folkpartiet över huvudtaget existerar och i valtid lyckas mobilisera röstantal över 4%-spärren. Skulle det inte vara för Bonnier-media skulle partiet - enligt vår uppfattning - vara dött eller åtminstone kraftigt marginaliserat och mycket allvarligt beskuret. Men tack vare de Bonnierska språkrören får man tillgång till en ansenlig del av det totala mediautbudet i Sverige och kan på så sätt saluföra sina idéer och åsikter.
Det är faktiskt så odemokratiskt i Sverige av idag att en hel del av den politiska agendan sätts av DN-Debatt.
Detta är inte en isolerad iakttagelse från Radio Islam, utan något som uppmärksammats även av andra observatörer. Även TV2:s välgjorda medieprogram, "Mediemagasinet" tog upp makt-fenomenet DN-Debatt i ett ovanligt välgjort inslag som sändes den 21/9-2000.
Förutom det odemokratiska med att låta ett vist antal "godkända" debattörer få påverka opinionsbildningen i landet och peka ut vilka ämne vi skall tillåtas diskutera, finns det också exempel på hur DN-Debatts mäktige redaktör dessutom förvränger, via redigering, ingresser och rubriksättning, innehållet i artiklarna så att de passar DN:s - läs Bonniers - syften.
Självaste Birger Schlaug från miljöpartiet skrev i "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet, 15/9-2000, om hur DN-Debatt genom denna teknik manipulerat innebörden av en artikel som Schlaug där skrivit och på så sätt startat en pseudodebatt och en pseudoaffär som i slutändan var till miljöpartiets nackdel.
DN-Debatt används också av judemaffian i Sverige för att få uppmärksamhet och väcka opinion i frågor som angår dem. Man har även använt dessa sidor med speciella partsinlagor mot både Radio Islam, men också mycket under den s.k. Bergman-affären.Man har även vid flera tillfällen upplåtit sidorna till utspel av ledande judar som George Soros och gänget från Simon Wiesenthal Center.
Detta är föga förvånande när man tittar på vem det är som sedan länge står som ansvarig debattredaktör på denna sida.
Debattredaktören är nämligen en herre vid namn Mats Bergstrand. Men tittar man närmare på han omgivning upptäcker man att han är gift - och har valt som sin livskamrat, en viss Klara Olsson, där det visar sig att Klara är dotter till ingen annan än den fanatiskt pro-israeliska numera avlidna debattören Berit Hedeby och dennas f.d. man, redaktören Karl-Erik Olsson.
De som har kunskap om sionistmaffian i Sverige vet att Berit Hedeby ända tills sin död var en aktör som aldrig vacklade i sitt stöd för sionismen.
Berit Hedeby - Mats Bergstrands svärmor - var kvinnan som på fyllan nätter i rad ringde hem till Ahmed Rami och i telefonen öste rasistiskt dravel om araber och t.o.m. öppna hot - bara för Ramis medverkan i Radio Islam.
Berit Hedeby vara även skribent i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah och brukade dyka upp på olika sionistiska spektakel för att visa sitt stöd för Israel.
Vid flera tillfällen fick Hedeby publicerat storuppslagna artiklar riktade mot Radio Islam, på DN-Debatt, detta när svärsonen var debattredaktör.
***
Dagens Nyheters utrikessidor Israelbevakningen
I sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976, sid. 128), talar Jan Guilllou, i en artikel han skrev i Aftonbladet (7/1-1971), om "[...] Dagens Nyheter och deras israeliska korrespondenter".Som vi tidigare visat har det varit nedärvt inom släkter vilka som sköter utrikesnyheterna. Efter Simon Brandell var det hans judiske son Ulf Brandell som chefade. Den sionistiska Israelkorrespondenten Agne Hamrin ersattes av hans likaledes sionistiske son Harald Hamrin som fortsatte som DN:s utrikeschef. Vi har även berättat att man tidigare på 1970-talet hade en öppen jude Richard Haas, som korrespondent för Israel.
Trenden att antingen ha judar eller judarnas villiga redskap för att försöka vinkla de vedervärdigheter som sker i det av judar ockuperade och våldtagna Palestina, fortsätter in i våra dagar.
Att bevakningen av Israel sedan 1982 till stor del styrs av Nathan Shachar en person som konverterat till judendomen, illustrerar detta.
Dessutom visar det sig att Shachar, sitt tagna exotiska efternamn till trots är son till ingen annan än Svenska Akademieledamoten Knut Ahnlund, samme man som tidigare varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel.
Knut Ahnlund har alltid försvarat den sionistiska staten - i ur och skur och oavsett dess många brott.
Det är därför föga förvånande att se hur Nathan med sin pseudoobjektiva journalistik hela tiden ser på konflikten med judiska ögon.
Nathan Shachars taktik går ut på att köra "lika goda kålsupar"-linjen - de ockuperade palestinierna och deras judiska ockupanter och bödlar är lika skyldiga, oavsett vad FN och andra observatörer egentligen rapporterar från området.
Shachars taktik, liksom de andra judarna Cordelia Edvardson (SvD) och Arne Lapidus (Expressen) går ut på att innehållet i deras artiklar aldrig får leda till att läsaren grips av antipati mot den judiska staten, ock kan komma att se den som vedervärdig och något som borde bojkottas.
Istället bankar man systematiskt in mantrat att sionismens projekt "Israel" på ockuperad palestinskt territorium är där för att stanna, att sionismen och dess rov måste godtagas. Som ett gott exempel kan vi välja från DN 27/5-2001 där Shachar t.ex. kallar Palestina-flyktingarnas FN-stödda rätt att få återvända till sina marker för en "fantasi".
Och i samband med Durban-konferensen om rasism september 2001 påstod samme Nathan i Dagens Nyheter att det var fel att kritisera Israel då det inte alls fanns någon rasism bland de övre skikten i det judiska samhället i Israel.
Ett påstående som klingar mycket falskt om man ser vad några kända israeliska ledare sagt om palestinier:
* Den 25:e januari 2001 rapporterar den israeliska tidningen Ha´aretz i sin Internet utgåva att den spirituelle ledaren för det viktiga israeliska partiet Shas, Rabbin Ovadia Yosef, i ett officiellt tal tidigare samma vecka på tisdagen, "kallat araber för giftiga ormar". Shas är ett parti som sitter i det israeliska parlamentet - Knesset - och som regeringen samarbetar med.
* I augusti 2000 rapporterade media att Ehud Barak, Israels dåvarande premiärminister, liknat palestinier vid "krokodiler".
* Israels tidigare premiärminister Yitzhak Shamir har i sin tur sagt om palestinierna, att "de är som gräshoppor i jämförelse med oss" (se Newsweek, 11/4-1988).
* Israels f.d. överbefälhavare Rafael Eitan har liknat palestinierna vid "drogade kackerlackor i en glasburk".
* Och Israels f.d. premiärminister Menachem Begin har talat om palestinier som "bestar på två ben".
* Och Israels sedermera av palestinier dödade turistminister, Rehavem Zeevi, kallade år 2001 palestiniernas ledare Yasser Arafat för en "skorpion".
Som den kände brittiske Mellanöstern-journalisten Robert Fisk skriver i en kommentar i The Independent (17/4-2001):
"Inte ens [rasist-] regimen i Sydafrika kallade de svarta vid sådana hemska namn."("Even the South African regime never called the blacks by such vile names.")
Om inte dessa herrar ovan är representanter för det officiella Israel så kan man undra vilka som i sådana fall är det.
Nej, detta är ett av många exempel på Shachars bedrägliga taktik.
Nathan Shachars starka engagemang för Israel blir desto löjligare att förneka då det även erkänns även av hans sionistkolleger.
DN:s skribent på ledarsidan, Isobel Hadley-Kamptz, som själv betraktar sig som Israelvän, skrev i Svensk Linje, nr.1-1997, att:
"Både [Nathan] Shachar och [Göran] Rosenberg brinner för Israel [...]."
1999 kunde man i Judisk Krönika (nr.1 - för det året) läsa att Nathan ärats med den sionistiske juden Bertil Neumans judiska pris. Vi kan nämna att bland tidigare pristagare finns Israelaktivisterna Jakubowski och Per Ahlmark och att pengar från Neumans fond också går till den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen (se Judisk Krönika, nr.2-1987, sid. 29), vilket säger en hel del om prisets sionistiska vinkling.
Nathan skriver också i vid flera tillfällen i Judisk Krönika; se Judisk Krönika, nr.6-1986, nr.2-1987, och nr.2-3/1988 (temanummer om Israel).
Del av artikel ursprungligen publicerad i tidningen Journalisten och återgiven i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991. |
Gabriel Stein, aktiv medlem i den supersionistiska Israelorganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism, hyllar Nathan Shachars Israeljournalistisk. I en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1989, skriver Stein:
"Bra och insiktsfulla artiklar fick man gå till Dagens Nyheter och Nathan Shachar för."Således får Shachar högsta betyg från en av de värsta Israelaktivisterna i landet, det om något borde visa var han står i Palestinafrågan.
Hösten 2002 gick Shachar över till att bli DN:s Sydamerikakorrespondent men man har ändå sett honom i DN kommentera Irak-kampanjen med sitt sedvanliga sionistiska perspektiv.
***
En nyttig idiot - en riktig shabbez goj, som judarna uttrycker det - var länge journalisten Per Jönsson. Denne skrev under en längre tid rabiata artiklar på DN:s kultursidor både riktade mot Islam men även i Palestinafrågan, där han t.o.m. liknande det vid "etnisk rensning" om de judiska bosättarna, de illegala ockupanterna, skulle tvingas ge upp sina folkrättsvidriga bosättningar på ockuperad palestinsk mark!När det hölls en debatt mellan bl.a. Staffan Beckman och Per Jönsson (se Proletären, nr.21, 26/5-1994) sade Jönsson när han frågades om sitt ovannämnda uttalande i DN om de judiska bosättarna:
" - De flesta bosättarna är precis lika vanliga som oss som sitter här och har säkert bra relationer med sina palestinska grannar [...]."
På senare tid har Per Jönsson gått över till utrikesredaktionen på DN med specialinriktning på Palestina, Irak och Iran.
Jönsson verkar faktiskt också ha lugnat ner sig lite, när man betraktar det han skrivit om Palestinakonflikten efter att själva ha rest runt på de ockuperade områdena, i södra Libanon och i det sargade Irak. Det är t.o.m. så att han vid något tillfälle för sina skriverier själv hamnat under eld från den sionistiska sidans mediabevakare med Eva Abramowicz i spetsen.
Det kan möjligen vara så att Jönsson börjat inse att den sionistiska staten faktiskt har en del otrevliga baksidor.
Dock händer det ofta att han återfaller i sin gamla retorik. När han skall rapportera från det muslimska landet Iran kör Jönsson med propaganda i sin gamla hederliga stil.
I hans alster om Iran benämner han exempelvis konsekvent de motståndare till sionismen och västerlandets kulturimperialism som där verkar, för "mörkermännen"., varpå man kan fråga varför vissa personer stämplas som "mörkermän", medan andra, riktiga, förbrytare klarar sig undan detta.
Exempelvis skulle det vara omöjligt att tänka sig samme Per Jönsson kalla Israels ledarskikt av krigsförbrytare och folkmördare för "mörkermän", även om det ju är precis vad de är.
Annars hade DN tidigare en bra icke-judisk reporter på Mellanöstern bevakningen, Åke Ringberg, som beskrev vad han såg.Då detta ej stämde med den sionistiska propagandabilden utsattes Ringberg för de sedvanliga kampanjerna efter det att hans högintressanta bok "Blodet i Beirut" kom ut 1987 (Carlssons Bokförlag). Det som gjorde sionistpacket extra förgrymmade var att boken hade ett helt kapitel om hur den judiska lobbyn i USA tystar sionist-kritiska röster.
Länge har Rysslandsrapporteringen passerat via juden Michail Winiarskis selektiva filter, där legitima uppror mot judiska oligarker reducerats till pöbel upplopp. Winiarski har också gästspelat på utrikesdesken för att sedan tagit hand om bl.a. en del bevakningen av sionist-USA:s krig mot "terrorismen" i Afghanistan.
Disa Håstad är en ickejudisk journalist som också lärt sig att smöra för sina judiska uppdragsgivare. Hon kom över till DN från SvD 1968 och som kunnig i ryska blev hon DN:s korrespondent i Moskva och Östeuropa under en mängd år, ända in på 1990-talet.
Disa Håstad (född 1940) tillhör de pro-israeliska journalisterna, något som kan förklaras av att hon innan hon blev journalist bedrev "studier i Israel" 1961-1962", vilket Dagens Nyheter lät meddela i en artikel om henne i bilagan "Lördag Söndag", 6/4-2002. Håstad har således fraterniserat med de judiska ockupanterna, på eget initiativ och bevåg, och dessutom under en längre tidsrymd vilket tyder på en aktiv politisk handling mer än en ungdomsförvillelse.
Därför överraskas vi inte av att se att hon skrivit boken "En elit far västerut: den nya emigrationen från Sovjetunionen" (Stockholm, Norstedt, 1984) om de ryska judarna, en bok som räknas till den officiella listan om "litteratur om judar" i Sverige. Självaste bruket av ordet "elit" om en viss folkgrupp får en att undra var denna kvinna står någonstans.
Når Israel våren 2002 begick sina skändliga handlingar under invasionen och ockupationen av Västbanken inkluderandes massakern i det palestinska flyktinglägret i Jenin höjdes krav från den okorrumperade svenska allmänheten på handelsbojkott av den judiska staten och dess blodsindränkta exportprodukter.
Genast mobiliserade sionistsidan sina anhängare för att försöka avvärja bojkotthotet genom att lusa ner tidningar och andra medier med artiklar om hur illa det är med bojkotter.
Disa Håstad ställde också upp i denna kampanj för att skydda en terrorstat.
I en artikel i DN, (8/4-2002) missbrukade hon sin journaliststatus och skrev en argumenterande artikel under rubriken "Bojkott kan få fel effekt", där hon hävdade att bojkotter helt plötsligt är ett dåligt vapen, (en artikel där hon f.ö. berättar om "mina israeliska vänner").
Hon upprepade sedan sin anti-bojkottinsats några dagar senare, DN, 21/4-2002, där hon tillsammans med en annan journalist skrev en helsida under rubriken "Bojkotter missar ofta målet", också en artikel som gick ut på att just Israel, till skillnad från alla andra stater som begår flagranta folk- och människorättsbrott, inte skall bojkottas.
I bägge artiklarna innehöll textmassan inte någon relevant information men de stora fetstilta rubrikerna "Bojkott kan få fel effekt" och "Bojkotter missar ofta målet" användes för att hos dem som skummar igenom tidningen inpränta en misstro och tanke av typen, "kanske det inte är lönt att bojkotta Israel".
Som dotter till den kände professorn i statsvetenskap, högerriksdagsmannen och landshövdingen Elis Håstad, tillhör Disa de etablerade skikten i landet och har således icke-förvånande en bror, Torgny Håstad, som är professor i civilrätt och som var ordförande för JUSEK 1979-1987 och som i sin tur är gift med dottern till en professor Nils Fries.
***
DN:s Kultursidor - Judisk Krönika i storupplaga
"Vi journalister har makt. Makt som inte kontrolleras kan missbrukas."
- Arne Ruth i sitt kapitel i "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000 sid. 126).
Bland Dagens Nyheters tidigare chefredaktörerna efter den fanatiske Herbert Tingsten skall vi här nämna judarna Per Wästberg och Arne Ruth, som båda var kulturredaktörer.
Trots att de avgått från sina poster, utövar de fortfarande en indirekt påverkan på tidningen genom vänskaps/lojalitetsband med de som fortfarande arbetar kvar samt genom att de titt som tätt får sina alster publicerade på dessa sidor.
Per Wästberg (Hirsch), som vi skriver mer om i avsnittet om judiska författare, bror till förre Expressen-redaktören Olle Wästberg, är en massmedial och litterär celebritet.Per Wästberg (Hirsch) var kulturskribent på DN sedan 1953 och efterträdde Olof Lagercrantz på posten som kulturchef och innehade sedan kulturchefsposten 1976-1982 (då han under samma period också innehade titeln som chefredaktör på DN). Under samma period satt Per Wästberg även som styrelseledamot i Dagens Nyheters AB.
Att Per Wästberg länge varit en gunstling hos Bonniers är känt sedan länge, som författare har han länge varit sekreterare för Albert Bonniers 100-års fond.
Under Wästbergs ledning började den judiska tidningen har idag att ta form.
Herr Wästberg har vi tidigare uppmärksammat p.g.a. han hätska påhopp på Radio Islam och öppna samarbete med Svenska Kommittén mot Antisemitism.
I sin text i kommitténs bok "Det eviga hatet" (Albert Bonniers Förlag, 1993) beskriver Wästberg Radio Islams Ahmed Rami som en person som "borde namnges och brännmärkas i ett internationellt register".
Radio Islam, som är "brutalt lögnaktig", har "inget att skaffa" med "begreppet yttrandefrihet" skriver han, då Rami bl.a. "gör narr av Förintelsen".
Den förre DN-redaktören talar hätskt om "den knastrande svarta stubintråd av hat och gemenhet som Radio Islam håller glödande" och efterlyser att Radio Islam tystnar.
I boken det "Det judiska Stockholm" utgiven av det Judiska Muséet medverkar Wästberg med en essä om sin judiska familj Hirsch där han beundrande berättar om sin släkting Axel Hirsch, den person på hans judiska sida som Per kom att känna bäst. Per Wästberg skriver (sid. 183):
"Och olikt andra i släkten kommenterade han [Axel Hirsch] med förundran hur underkuvade, skrämda europeiska judar gjorde Israel till en demokrati med formidabel militär slagkraft."Och denne person, som kallar apartheidstaten Israel för en "demokrati" med en "formidabel" förtryckarapparat för krig och ockupation, har själv under åratal utnyttjat de svartas lidande i Sydafrika under de vita apartheidrasisterna för att lansera sig själv som "antirasist" (då Wästberg var grundare av Svenska Sydafrika-kommittén)!
Not: Vi har ovan berättat om juden Karl Ahlenius som gifte sig med dottern till judarna Gerald och Monica Nagler. Som kuriosa kan nämnas att juden Per Wästberg är väl förtrogen med Gerald Nagler då Per ihop med Gerald var med om att grunda den genomjudaiserade organisationen Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter och då Monica Nagler har - liksom Per - varit ordförande för Svenska PEN-klubben.
Innan engagemanget på DN arbetade Per som litteraturkritiker på Blekinge Läns Tidning och Arbetaren.
Per Wästberg är numera gift med kulturchefen Anita Theorell.
Under många år dessförinnan var denne sionist gift med dottern till den nu avlidne borgmästaren i Lidköping Robert Eldh, författarinnan Anna-Lena Wästberg, och därefter har Per Wästberg varit ihop med författarinnan Margareta Ekström som sitter i Amnesty, Svenska Institutets styrelse och Svenska PEN.
*** Den andre kultur- och chefredaktören på Dagens Nyheter, juden Arne Ruth, tog över efter Per Wästberg 1982, men avgick sedan från sin chefsposition över kultursidorna under buller och bång sommaren 1998.
Ruth var den man som ytterligare grundmurade judaiseringen av kultursidorna. Som son till en tysk judinna från koncentrationslägren, var det uppenbart att Ruth var stigmatiserad av sitt påbrå och och att detta spillde över på hans livsgärning.
Men anklagelsen att han var en judisk propagandist försökte han fräckt avvärja med att initialt låtsas att han var en icke-jude - som bara råkade komma från Tyskland.
Men numera är han mer öppen i sina göranden och dyker exempelvis upp på just judiska kulturjippon (- inte bangladeshiska). Exempelvis medverkar han vid flertalet tillfällen i judarnas "kulturtidskrift" Judisk Krönika och september 1999 var han paneldebattör på den Judiska Kulturkonferensen i Göteborg.
I annonsen för detta judiska jippo figurerar för övrigt två andra kollegor från Ruths kulturredaktion på Dagens Nyheter, kulturskribenterna Birgit Munkhammar och Sigrid Combüchen (se annons i Judisk Krönika, nr.4-1999).
Not: Sigrid Combüchen, som vi inte tror är någon judinna men dock en väl inskolad Bonnier-tränad judeofil som tidigare arbetat på Expressen, är f.ö. gift med NordalÅkerman, en man som var VD för Utrikespolitiska institutet åren 1985-1988, samma institut som sedan DN:s chefredaktör Anders Mellbourn blev chef för! Nordal Åkerman var tidigare chefredaktör för tidningen Konkret och redaktör och utgivare av Allt om Böcker 1981-1987, tidskrifter där hustrun Combüchen samtidigt också varit verksam.
I tidningen "00-tal", nr. 2/3-2000, avslöjade Ruth i en intervju att han alltid haft de till Sverige invandrade judarna Erwin Leiser och Peter Weiss som sina intellektuella vägledare.
I samma intervju berättade Ruth också att "Jesús Alcalá och Maciej Zaremba är de två journalister under min tid på Dagens Nyheter som jag är mest stolt över att ha hjälpt till att lyfta fram" och förkunnade att han "tycker att både Alcalá och Zaremba håller en väldigt hög moral".
Alcalás "höga moral" har blivit blottlagd i rätten och Zarembas judiska hyckleri och falskhet berättar vi mer om lite längre ner.
"Jag är motståndare till ett samhälle där en liten minoritet ärver ett dominerande inflytande generation efter generation", sade Arne Ruth i samma intervju, men att judar ständigt skall ärva makt och fördela spännande positioner sinsemellan är förstås inget som inbegrips i den Ruthska deklarationen.
Arne Ruth formade DN kultur till en judisk internskrift, en "Judisk Krönika" i massupplageversion.
När det var som värst - under Ruths ledning - gick det inte en dag, och vi menar verkligen inte en dag, utan antingen artiklar om onda "antisemiter" och revisionister eller om den s.k. "förintelsen" och Auschwitz.
Och alla dessa artiklar om intoleranta fanatiska muslimer och den stackars dissidenten Salman - Salomon - Rushdie, för att inte tala om den oerhörda mängden artiklar som hyllade s.k. judiska "intellektuella".
Arne Ruth var också väldigt pådrivande när det gäller de påstådda judiska tillgångarna från andra världskriget, som skulle ha kommit Sverige till del. I TV2:s Rapport (1996) varnade DN:s judiske kulturredaktör Arne Ruth de svenska myndigheterna om de inte tillmötesgick den internationella Judiska Världskongressens krav på full insikt i de svenska transaktionerna under och efter kriget. Ruth lovade där att han och hans kumpaner inom massmedia i sådana fall skulle "ställa till ett liv", ty det var "för Sveriges bästa" att följa de judiska direktiven.
Arne Ruths skrivargärning utgör ett praktexempel på sionistiskt hyckleri: att i vissa frågor ikläda sig en humanistisk roll med rättspatos och vibrerande upprördhet mot orättvisor, för att sedan i andra fall, som exempelvis det palestinska eller irakiska folkens öden, istället antingen tiga ihjäl dem eller förvränga bilden av övergrepp och brott mot mänskligheten.
När Ruth exempelvis skriver om Turkiets historia upprörs han över Kemal Atatürks "etniska rensning" där "hundratusentals människor tvangs lämna områden där deras förfäder bott i århundraden" (Ruth i en artikel i Ordfront Magasin, nr.4-2001).
Not: Som en bisats kan nämnas att det av judar anses att den historiske turkiske ledaren Atatürk var jude - "Mustafa Kemal Ataturk was a secret Jewish activist" (enligt den judiska hemsidan "Famous Jews").
Men under sin tid som DN-redaktör hade Arne Ruth inget emot att frottera med sionistiska profiler som den judiske förre chefredaktören för Danmarks ledande "liberala" dagstidning "Politiken" - Herbert Pundik - som han tillsammans med brukade ge ut ett omskrivet "frihetspris".
Att Pundik hade en bakgrund som judisk soldat i Palestina som bistått etnisk rensning där människor fördrivits från det land de bebott sedan århundraden tillbaka, utgjorde aldrig något hinder för Ruth.
Not: Pundik bor halva sin tid i Tel Aviv i Israel och har aldrig dolt sin bindning till Israel, vilket Arne Ruth stolt framhöll i DN:s TV-bilaga för fredagen den 21 juli 1989.
Denne Pundik refuserade blankt Politikens egna medarbetare, när de skrev kritiskt om Israel.
Blotta tanken att en ledande opinionsbildande stor dagstidning i Danmark - eller i Sverige eller något annat västland - hade en chefredaktör som varit direkt uppbunden till exempelvis Sovjet eller det vita Sydafrika, den tanken är ju direkt absurd, är helt omöjlig, otänkbar! Men när det gäller Israel, så tillåts denna judiska militanta inkräktarstat ha sina agenter på ledande opinionsbildande poster utan att detta väcker en våldsam folklig proteststorm och vederbörande agent för främmande makt avpolletteras fortare än kvickt!
En annan intrikat judisk personlighet som Arne Ruth under sin tid på DN regelbundet samarbetat med är Leon Kantor, en driftig polsk jude tillsammans med vilken Ruth brukade dela ut ett "immigrant-pris". Denne Kantor är en känd som en professionell svindlare av statligt stöd till olika fiktiva invandrarorganisationer han själv grundat. Leon Kantor är en av de sionistiska fanatiker som skrivit under uppropet Kristdemokrater för Israel som publicerades sommaren 2002.
|
|
Under Ruths tid som kulturredaktör släppte han förutom de ovannämnda judarna Jesús Alcalá och Maciej Zaremba, in en hop andra judiska aktivister, personer som Jackie Jakubowski (judisk chefredaktör på tidskriften Judisk Krönika), Henrik Bachner (från de Israel-allierade organisationerna Svenska Kommittén mot Antisemitism och Solidaritetskommittén för Israel), Göteborgsrabbinen Robert Wolkoff, och Kaj Schueler (judisk filmkritiker på Judisk Krönika samt verksam i Göran Rosenbergs Moderna Tider, som senare gått över till SvD) för att bara nämna några.
Ruth började sin journalistiska bana som musikskribent på GHT och fick en god sionistisk skolning av tidningens dåvarande chefredaktör Harald Wigforss, en känd Israel-vän och gift med en judinna från ansedd judisk familj som också var verksam på GHT. Ruth fortsatte därefter sin uppåtmarsch mot nya karriärhöjder på Sveriges Radio 1968-1977, och som kulturchef på Bonnier-Expressen 1977-1982, innan han slutligen hamnade på Dagens Nyheter.Efter sin karriär på DN blev Ruth gästprofessor vid journalistutbildningen på journalisthögskolan JMK.
1997 belönades Ruth med "Lukas Bonniers journalistpris" från Bonniers.
***
Den judiska kulturdelen
Fortfarande verkar en mängd judar på kultursidorna, trots att Ruth ej längre är dess chef, då han avgick på grund av interngräl med Bonniers.
Vi tänkte här nämna några av de personligheter som med mer eller mindre regelbundenhet skrivit det senaste årtiondet på dess kultursidor.
|
|
En av dessa är den polsk-judiska konstnärinnan och debattören Channa Bankier, som varit växelvis kulturskribent på Dagens Nyheter och Expressen sedan 1977.
Daniel Birnbaum (född 1963), var verksam på DN:s kultursidor sedan 1993 bl.a. som redaktör för "tredje sidan", t.o.m. 2001 då han tillträdde som ny rektor för konsthögskolan i Frankfurt. Birnbaum är en typisk judisk propagandist. Sällan kunde han undandra sig för att blanda in "antisemitism" och "nazism" oavsett vad han skulle skriva om, en person som alltid måste krydda sina artiklar om Österrike med angrepp på "antisemitismen" i detta land.
Birnbaum var parallellt med sitt arbete på DN chef för IASPIS - Sveriges bildkonstnärsfonds internationella program - som under juden Birnbaums ledning sponsrade Peter Johansson & Lars Tunbjörks installation med den flytande svenska idyllen och de supande "skinheadsen" på konsttillställningen i Münster, 2000 (se bild intill). En installation som just gav en fin bild av Sverige.
En av juden Daniel Birnbaum sponsrade kulturgärningarna - propaganda för Sverige på konsttillställningen i Münster, 2000.Innan DN var han konstkritiker på Bonnier-tidningen Expressen 1989-1992, på den tid juden Zern var dess kulturchef. Birnbaum har f.ö. varit redaktör för tidskriften "Kris" sedan 1989, och har gjort översättningar av författare som exempelvis den franske juden Jacques Derrida.
Daniel Birnbaum kommer från den judiska "eliten" och är son till den tyske-födde juden Karl Birnbaum som var chef för Utrikespolitiska Institutet åren 1960-1970, och Daniels farbror är professorn Henrik Birnbaum.
***
Bland andra aktörer har vi personer som musikrecensenten Hans Wolf, också konsekvent judisk i sin skrivargärning. Han backar aldrig för att påpeka kulturpersoners judiska ursprung och gärna passar han på att koppla sina musikrecensioner med propaganda om nazism och den s.k. "förintelsen".Denne jude Wolf har också länge varit ansvarig för DN:s Familjeredaktion, vilken kan möjligen förklara den höga proportionen judar som hyllas på denna sida, både som jubilarer men också i dödsnotiserna för kända avlidna i utlandet.
Teateransvarig på Dagens Nyheter - chefen för Dagens Nyheters teaterredaktion - har länge varit den öppet judiske Leif Zern. Han var redan 1968 teaterkritiker på DN fram till 1982, då han istället blev kulturchef på Expressen, en plats han övertog från juden Arne Ruth, som ju då istället blev kulturchef på Dagens Nyheter. När Zern så hoppade tillbaks till DN och dess teaterredaktion hamnade de bägge judarna tillsammans på DN.
Förutom sina skriverier i DN och Expressen har Leif Zern också länge suttit som ledamot i Pilotprisets jury och har också medverkat i SVT:s program "Kulturnyheter".
Zern var djupt involverad i debatten mot Sven Lindqvists bok "Utrota varenda djävel" där Lindqvists i judarnas ögon, haft fräckheten att jämföra "förintelsen" med alla de europeiska utrotningskrigen mot infödda i framförallt Afrika, under kolonialismen. Zern har också drivit kampanjer mot Radio Islam, då hans fars grav skändades i samband med Robert Faurissons besök i Stockholm, och försökt koppla oss till detta dåd - trots att erfarenhet visar att det är ett verk av judiska provokatörer, för att elda på hat mot kritiker till judendomen.
Leif Zern var även "huvudtalare" på en sionistisk festlighet till den judiske och mycket sionistiskt aktive kantorn i den Judiska Församlingen, Idy Bornstein. En hyllning till Bornstein som anordnades av den Zionistiska Federationen och till vilken Israels rasistiske borgmästare Teddy Kollek, "skickade lyckönskningstelegram".
På festen fick sig Bornstein tilldelat Zionistiska Federationens kulturpris, det s.k. "Jerusalempriset", där diplomet uträcktes från Leif Zerns hand framme på podiet.
Judisk Krönika, nr.4-1986, skriver:
"Med sitt djupa engagemang för judisk fostran, för staten Israel och för sionismen är Idy Bornstein ett föredöme för oss alla.Huvudtalare vid prisutdelningen var också en av Idy Bornsteins tidigare elever i religionsskolan, Expressens kulturchef Leif Zern, som gav uttryck för sin tacksamhet gentemot sin gamle lärare för vad denne betytt för hans judiska identitet."
Juden Leif Zern (t.h.) avslöjar sig här som en riktig sionist, då han medverkade på Zionistiska Federationens fest, "på årsdagen för Jerusalems återförening", 5:e juni 1986.
Bilden ovan från Judisk Krönika, nr.4-1986.
Leif Zern skriver bl.a. bok- och teaterrecensioner i Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.5-1986).I Judisk Krönika, nr.2-1989, skriver Zern om staten Israel som ett "slags myndighetsförklaring" för judarna, och att judar måste "visa att vi har samma rätt som andra folk att själva forma vårt öde" i klartext att Israel måste få existera, och Zern deklamerar stolt: "Vi har Talmud".
Leif Zern har också suttit i styrelsen för den sionistiska "Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar" tillsammans med Per Ahlmark och Gunnel Vallquist judiska sionister som Ivar Müller, Göran Nisell, Hans W. Levy (B´nai B´rith), Jan-Erik Levy och Lena Posner-Körösi (se Judisk Krönika, nr.1-1988).
DN, 16/6-1998. Maciej Zaremba till attack mot "etnisk rensning" samtidigt som han själv njuter av rovet efter den sionistiska etniska rensningen av palestinier och t.o.m. varit bosatt på kibbutz i Israel.
 Aftonbladet, 27/10-1994. Maciej Zaremba är änu en av de judiska vindflöjlarna som ena sekunden är kryptokommunist, andra sekunden hyperkapitalist, allt efter vad som är bäst för karriären. |
Den polske juden Maciej Zaremba (som egentligen heter Bielawski i efternamn) missbrukar sin post som kulturredaktör på tidningen för att rikta sina angrepp mot allt som på något sätt är associerat med det "svenska", särskilt Folkhemmet. Att ifrågasätta hans egen bakgrund får man dock inte göra. Numera rör han sig i de blå kretsarna kring Timbro, men när det var opportunt - på 1970-talet - så var han ultraröd, t.o.m. "kommunist", en bakgrund som få känner till men som visar vilken professionell vindflöjel det rör sig om. Maciej Zaremba var länge, som bekant, gift med judinnan Agneta Pleijel, en kvinna som fått den internationella sionistorganisationens WIZO:s utmärkelse "Årets kvinna" 1993.Not: Både Zaremba och Pleijel satt långe samtidigt i redaktionen på ovannämnde Göran Rosenbergs tidskrift Moderna Tider - på den tiden tidningen i Rosenbergs händer präglades av sina judiska aktivister i redaktionen.
Zaremba har också ett sionistiskt engagemang som styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. En judiskstyrd organisation ledd av den likaledes judiske Gerald Nagler, mannen som i en intervju i Judisk Krönika, nr.2-1994, visade begränsningen för sitt engagemang för "mänskliga rättigheter" då man satte detta engagemang i relation till Palestinakonflikten: " - Man måste förstås ta ställning och då tar jag självklart ställning för Israel.", löd "humanisten" Naglers ståndpunkt.
Zaremba själv har t.o.m. bott på kibbutz i Israel, något han berättat om i en av sina många artiklar publicerade i Judisk Krönika (se nr.1-2001). Kibbutzerna är i palestiniernas ögon en symbol för sionism, markockupation och folkfördrivning.
När Zaremba är redaktör dyker genast artiklar av olika judar som Jakubowski, Rosenberg, Goldman, Klein, upp på hans sida. Inte sällan rena propagandainlägg angående Israel-Palestina konflikten.
För en intressant läsning om Maciej Zarembas "journalistiska" metodik hänvisar vi till följande artikel i Folket i Bild/Kulturfront, nr. 6-7/1998, "Lagman sågar Zaremba" - Rättsteoretikern på modet har nu synats i sömmarna, av Erik Göthe, som finns på tidningens hemsida: http://www.fib.se/zaremba.html
***
Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski räknar sig numera som medarbetare till tidningen.
Andra personer från maffian är Birgitta Rubin och Rebecka Tarschys, den senare dotter till den judiske professorn Bernhard Tarschys och syster till den liberala juden Daniel Tarschys och likaledes syster till sin motsvarighet på Svenska Dagbladet, Hedvig Hedqvist.Rebecka Tarschys arbetar på Dagens Nyheter sedan 1962 och tillhörde 1975-1981 DN:s redaktionsledning.
|
|
Rebecka Tarschys är dessutom sambo med journalisten Arne Brodin på Svenska Dagbladet (1993).
Kerstin Vinterhed har alltmer börjat axla manteln som den judinna som skriver mest artiklar om "judiska teman" på DN kultur.
Hon har ett stort journalistiskt inflytande på DN och på senare tid engagerat sig som redaktör för DN:s bilaga Kunskap och som chef för Familjeredaktionen. Hon har också som arbetstagarrepresentant suttit i Bonniers Mariebergs Tidnings AB och Dagens Nyheter AB:s styrelser.
Till det absurda hör att Vinterhed är kristen präst i Svenska Kyrkan, - men det judiska hos henne blir alltmer påträngande i hennes journalistiska gärning.
Kerstin Vinterhed som i DN berättat om sin judiska moder, och samtidigt är präst skrev exempelvis i en kolumn på DN:s ledarsida (14/8-2001) att: "Kristendomen är jordisk-judisk [...]." Och senare i samma artikel betecknade hon den gud som beskrivs i Gamla Testamentet d.v.s. i judendomens heliga bibel, som en "befrielsens Gud, den som leder det förslavade Israel ut ur Egypten".
Då den judiske guden utkräver blodshämnd och massakrer på judarnas motståndare kan man undra hur hon får ihop det till att kalla honom för "befrielsen" gud".
Vinterhed har på senare tid t.o.m. börjat skriva i Judisk Krönika , (se exempelvis nr.4-1999, där recenserar Bim Clinells, se denna, bok "De hunsades revansch") och har på DN drivit en kampanj med artiklar om den påstådda nazistiska utrotningen av miljoner judar i kemiska slakthus kallade "gaskammare" under andra världskriget.
Not: Enligt pressmeddelande från 1/6-1999 från "Levande historias" hemsida var Vinterhed med på den av regeringen arrangerade resan under juli 1999, till Israel, för att studera "förintelsen".
När Vinterhed skrev sin dödsruna över judinnan Nina Einhorn (DN 14/5-2002) skrev hon att Einhorn "verkade som ordförande i Förenade Israelinsamlingen till förmån för judiska flyktingar till Israel från det gamla Sovjet".
Detta när verkligheten är den att Förenade Israelinsamlingen är en del av den sionistiska kampanjen att ockupera Palestina, skapa "fakta på marken" och där de ryska judarna ingalunda är några "flyktingar" utan koloniala ockupanter som självmant väljer att flytta till en mordisk apartheidstat, en stat som dessutom dagligen utövar statsterror och hot mot sin omgivning.
Kerstin Vinterhed kan också indirekt kunnat influera skolplanen då hon länge varit gift med professor Bengt Börjesson som varit ordförande i Hem och Skola.
Hennes dotter är ingen annan än Stella Fare, som p.g.a. moderns judiska påbrå - också, enligt judisk tradition, är judinna. Stella Fare har f.ö. också arbetat på Dagens Nyheter under kortare perioder 1985 och 1986.
Kerstin Vinterheds syster är Annette Kullenberg på Aftonbladet (bl.a. f.d. Publicistklubbs ordföranden) och broder är advokaten Claes Borgström (diskrimineringsombudsman). Hennes judiska kusiner är bröderna Gabriel och Mikael Romanus, bägge med ledande positioner inom Samfundet Sverige-Israel.
Andra judar som skriver (eller relativt länge skrivit) på DN-kultur är Kajsa Heinemann (se också vårt avsnitt om massmedia), Pernilla Glaser (dotter till den judiske regissören Etienne Glaser, Pernilla samarbetar f.ö. med Judisk Krönika), Sandra Grossman, Marcus Boldemann och Maria Granditzky (skivrecensent).Marcus Boldemann (Katz) är son till den kände tonsättaren Laci Boldemann som bl.a. samarbetade med juden och kompositören Maurice Karkoff.
Även den judiska rasisten Inga-Lina Lindqvist har skrivit här.
Jens-Christian Brandt som enligt uppgift också varit ledarskribent på Expressen (2000), arbetar numera på Dagens Nyheters kultursidor och har på senare tid avslöjat sin judiska nerv då han skriver stadigt i Judisk Krönika. Den judiska tidskriften skriver själv (i nr.1-2002) att han är en kulturskribent bosatt i Berlin "varifrån han i fortsättningen kommer att rapportera i Judisk Krönika".
Nina Solomin, judisk aktivist från redaktionen på Judisk Krönika har också nyligen (2002) rekryterats till DN, efter att under flera år dessförinnan skrivit om judiska ting i Svenska Dagbladet.
Ljiljana Dufvgran, Jugoslavisk-född kulturjournalist på DN skriver också i Judisk Krönika (se bl.a. Judisk Krönika, nr.1-2000, en längre intervju med judiska författarinnan Suzannah Gottfarb). I Dufvgrans fall kanske det faller mer naturligt att skriva i Judisk Krönika då hon vid sidan av arbetet på DN:s kultursidor även har en tillförordnad post på Svenska PEN-klubben, samma judaiserade organisation där Judisk Krönikas redaktionsmedlem, den judiska kulturjournalisten, Monica Nagler, varit verksam som ordförande.
Judinnan Susanne Pagold är DN:s modejournalist där hon t.o.m. även där lyckats koppla ihop judendom med klädmode!I DN (20/2-1994) skriver hon i en stor modeartikel:
"Det är en bärbar, ambivalent öppen stil som med vissa attribut lätt slår över i dandy eller får judiskt intellektuella övertoner."
Pagold har förövrigt missbrukat sin position på DN för att sprida en infam artikel mot konstnären Lars Hillersberg på den tiden sionisterna bedrev sin kampanj mot honom då Hillersberg fått sin statliga inkomstgaranti trots att ett av hans alster illustrerat omslaget till Ahmed Ramis bok "Judisk häxprocess".
DN:s kulturjournalist Johan Berggren kommer också från den judiska gruppen då han är son till den till judendomen konverterade poeten Tobias Berggren, och där modern till Johan Berggren är historikern Ulla Wikander. Som vi berättat på andra ställen är Tobias Berggren inget annat än just en ättling till ägarfamiljen Bonniers. På DN Kultur samarbetar och skriver kultur- och nöjesjournalisten Johan Berggren med bl.a. EXPO-aktivisten Jesper Huor.
Jornalisten Johannes Cornell på DN Kultur är i sin tur son till Expressen-skribenten och regissören Jonas Cornell och sonson till Bonniers förlagsredaktör Jan Cornell. Johannes Cornells mor är skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ofta samarbetar med den Judiska Teatern och olika judiska uppsättningar, så konsekvent under åren att hon måste vara judinna. Familjen Cornell är f.ö. via Henschens besläktad med den judiska klanen Thiel, den senare ingift med Bonniers.
Den judiske Bonnier-redaktören Otto Mannheimer (gift med Ekot:s f.d. Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén), skriver också sporadiskt i DN, bl.a. med upprörda artiklar om revisionismens frammarsch i arabvärlden.
Mannheimer är en jude som därutöver har medverkat i Judisk Krönika (nr.5-1985), där han skrev om "den stora judiska berättartraditionen".
Otto Mannheimer var tidigare redaktör för Palnache-serien på Bonniers.
Som etablissemangsmänniska var hans far den judiske professorn Edgar Mannheimer.
 DN, 19/11-1992. DN-medarbetaren och sedermera kulturchefen Henrik Berggren berättar hur han under en period växte upp i en judisk-dominerad skola. |
En annan judisk aktör är DN:s favorit-proffstyckare - ända till han föll på eget grepp - marranojuden Jésus Alcalá, enligt DN "riddaren av det fria ordet". En stor del av Alcalás judiska vänner, ryckte ut till dennes stöd däribland Jackie Jakubowski, Anita Goldman och Göran Rosenberg och där Zaremba och Ruth agerade även mer än så, den förra med stödartiklar, den senare t.o.m. juridiskt. Och den judiske advokaten Leif Silbersky fick uppdraget att försöka tvätta bort Alcalás rykte.
En skribent av utländsk härkomst som får sina alster publicerade på kultursidorna förutom exempelvis Salman (Salomon) Rushdie, är den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic. Hon är en kvinna som alltid har de politiskt rätta åsikterna, och attackerar sitt hemland Kroatien av allsköns skäl, ofta p.g.a. landets ovilja att göra upp med sitt hemska förflutna. Hon är sedan länge gift med SvD:s medarbetare i Wien, den judiske Rickard Swartz, en man som också skriver i Judisk Krönika.
På DN:s kultursidor verkar också en mängd shabbez gojer - nyttiga idioter.De är en samling opportunister som lärt sig trixen för hur man skall avancera sin karriär, många av dem korrumperade av ett långt liv inom Bonnier-sfären.
Redan tidigt hade man författare som Hjalmar Söderberg, gift med en judinna, och Tor Hedberg, en nära vän till Bonniers och förlagd av dem, som skribenter om konst och litteratur i DN.
DN-journalisten och skriftställaren Bengt Holmqvist har tillhört BLM sedan 1950 och Dagens Nyheter sedan 1955. Innan dess var han litteraturkritiker på Stockholms-Tidningen 1950-1955. Bengt Holmqvist omnämns i olika sionistiska jippon i samband med hyllningar av den sionistiska fotografen Anna Riwkin-Brick (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972 och nr.7-1972).
Och Bengt Holmqvist var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".
Under den senare tiden tänkte vi först nämna Ola Larsmo, författare, kritiker, och redaktör DN kultur, som var redaktör på Bonniers Litterära Magasin 1984-1990. Han var engagerad under "förintelse"konferensen januari 2000 på frågan om Internet, och har i ett antal artiklar i DN skrivit uppmaningar att man skall påtrycka det företag i USA som tidigare hade servern där Radio Islams hemsida låg, för att på så vis släcka vår röst.
En annan judaiserad kulturskribent på DN är Ulf Linde (född 1929), professor i konst och konstkritiker på DN sedan 1956. Ulf och hans fru hade ett nära umgänge med Tor Bonnier och Herbert Tingsten och deras respektive. Jytte Bonnier, Tor Bonniers hustru, berättar i sin bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 58) hur "Tor upplevde Ulf Linde som en perfekt samtalspartner".
Linde är ledamot av Svenska Akademien sedan 1977 och har varit intendent för Thielska Galleriet. Linde bidrog med ett kapitel om juden Ernest Thiel, i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998). Ulf Linde var dessutom en av de många prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.
1996 fick så Ulf Linde Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor.
Ulf Linde (till höger) i djup diskussion med sin judiske vän Tor Bonnier (till vänster) hemma hos Bonniers på Manilla. ***
Eva Ekselius, är en annan gammal veteran på tidningens kultursidor som litteraturkritiker, dit hon rekryterades av Arne Ruth. Innan var hon under en period chef för allmänreportaget. Hon har också - likt Vinterhed ovan - ett judiskt engagemang där hon vid ett flertal tillfällen skrivit artiklar i Israels kamporgan Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.1-1998, där hon recenserar en bok av DN:s judiske Israelkorrespondent Nathan Shachar om spanska judar, se även Judisk Krönika, nr.5-1999, där hon recenserar Judiska Teaterns uppsättning "Aska", och i Judisk Krönika, nr.6-2001, där Ekselius recenserar boken "En svart Tid" av juden Michal Glowinski).Och i Judisk Krönika, nr.1-2004, skriver den Bonnier-anställda Eva Ekselius om "Karl Otto Bonnier och hans tid" i beställningsartikeln "Han försökte hela sitt liv att bli accepterad som svensk. Antisemitismen tvingade allt mera in honom i rollen som jude".
Eva Ekselius har på senare tid också gjort en insats för sina judiska fränder genom att skriva en bok med tillrättalagd information och skönmålanden av den rasistiska ideologin och pseudoreligionen judendomen, en bok med titeln "Fakta om judendomen".
Ola Stenson, jurist och musikkritiker och Magnus Säll, en annan musikkritiker på Dagens Nyheter, tvekar inte heller med att sälla sig till Israels supporters och har medverkat med skrivet material i judarnas tidning Judisk Krönika.
Än en gång undrar vi.
Varför väljer man att just skriva artiklar i en judisk tidning, om man inte är jude eller känner ett starkt band till judendomen?
Författarinna Madeleine Gustafsson som är verksam på DN:s kultursidor1973 är en annan judaiserad individ som åren tjugotalet år var gift med den sedan till judendomen konverterade författaren och rasisten Lars Gustafsson, en person som numera skriver ledare i SvD. Ett klassiskt exempel på hennes sätt att jobba är exempelvis hennes artikel på DN:s kultursidor, 16/5-2002, en sida som då stod under den polske juden Zarembas redaktörsskap, och där Gustafsson skriver en lång hyllning till den judisk-svenska författarinnan Sophie Elkan, "en godhjärtad, sprirituell och karismatisk personlighet" som självfallet var missförstådd och förtalad av sin samtid. En typisk judeofil artikel med den klassiska fixeringen vid huvudpersonen Elkans judiska bakgrund och tjatet om den eviga "antisemitismen".
Journalisten Ove Säverman, på Dagens Nyheter är sedan 1978 ihop med judinnan Judith Hollander, regissör och dotter till den sionistiske aktivisten Fritz Hollander, en jude som bl.a. varit chef för Solidaritetskommittén för Israel, president för Zionistiska Federationen, och hedersordförande för Förenade Israelinsamlingen samt tidigare ordförande för European Council of Jewish Community Services.
Fritz Hollander (till vänster) erhåller det sionistiska priset "silverlejonet" av den judiske krigsförbrytaren Yitzhak Rabin (till höger), som då var Israels försvarsminister.Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" (i en tidskrift från sent 1986/tidiga 1987, vi har inte det exakta datumet).
Enligt tidskriften stod det ingraverat på silverstatyn följande inskription, riktad till pristagaren Fritz Hollander:
"I erkänsla för långvarigt stöd och värdefulla insatser för Israel genom Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod.Jerusalem i november 1986
Avraham Avi-hai
Världsordförande"DN-journalisten Ove Sävermans svärfar, Fritz Hollander, rör sig i de högsta sionistiska kretsarna, med band direkt till det sionistiska etabalissemanget i Israel.
Åsa Beckman (född 1961) och dotter till författaren Erik Beckman, är kulturskribent och litteraturkritiker på Dagens Nyheter sedan 1990.
Åsa Beckman har dessförinnan varit redaktör för tidskriften Åttiotal 1984-1986, kritiker på SvD 1985-1987, och var redaktör på BLM 1987-1990 där f.ö. hon hittade sin make, juden Stephen Farran-Lee, som på mödernet stammar från den judiska klanen Leman.
Margareta Strömstedt, hustru till Expressens f.d. chefredaktör och pro-sionist Bo Strömstedt, har tillhört DN:s kultursida både på 1960-talet samt efter 1991. Som typisk etablissemangsmänniska har hon också vid sidan av sitt författarskap haft producenttjänster på Sveriges Radio och Television.
Not: En tidigare DN medarbetare (1969-1989) är Bo Grandien, professor i konstvetenskap vid Stockholms Universitet samt ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna som bl.a. intresserat sig för synagogbygget i Stockholm 1870 (se Judisk Krönika, nr.3-1991) och som bidrar med ett kapitel om synagogan vid Wahrendorffsgatan i Stockholm i Judiska Muséets bok "Det judiska Stockholm".
Ekonomisidorna På Dagens Nyheters ekonomisektion skriver sedan ett antal år den öppet judiske och kände folkpartistiske Israel-vännen Johan Schück, från den kända Schück-klanen. Han har också tillhört Dagens Nyheters samhällsredaktion. Schück har suttit i folkpartiets styrelse och är gammal polare med sionistgänget Olle Wästberg, Jan Friedman och Per Ahlmark. Vid sidan om DN verkar Johan Schück som ordförande i stiftelsen "Liberal Debatt" vars tidning med samma namn har juden Peter Wolodarski - tillika DN ledarskribent - som redaktör.
Johan Schück är gift med judinnan Sussi Kvart, också från folkpartiet men som nu avancerat inom advokatkåren för att 1999 tillträda som ny biträdande generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund (vi berättar mer om henne i vår sektion om judar och rättsväsendet).
|
|
En annan sionistiskt profil på ekonomisidorna var Sophie Nachemson-Ekwall, tidigare skribent i Finanstidningen.Och tidigare hade man Ekonomi-krönikor varje månad av amerikanske juden Sachs.
Övrigt På andra delar av tidningen finns judiska journalister som Thomas Lerner som gärna samarbetar med en annan jude, Jan Kantor. Dessa judar är till och från redaktörer för olika underavdelningar av tidningen, exempelvis har Jan Kantor som länge arbetat på DN:s Stockholmsredaktion där han varit debattchef på Dagens Nyheters, Stockholms-del.
DN-juden Jan Kantor.
Saxat från den sionistiska tidskriften "Keren
Kajemet", |
Judinnan Aviwa Keller skriver både i arbets- och utbildningsdelen. Hon tillhör Judisk Krönikas redaktionskommitté. Awiwa Keller förnekar inte sin sionism och figurerar med namn och bild i den sionistiska tidningen Keren Kajemet (april 1998) för att stödja trädplantage i det ockuperade Palestina.Keren Kajemet är det hebreiska namnet för Trädplanteringsfonden - Judiska Nationalfonden, en organisation för herbal ockupation av Palestina, där man genom trädplanteringar men även vattenprojekt skall säkerställa etablerandet av fakta på marken.
Namn och Nytt sidorna (NoN) har under många år stått under judinnan Magdalena Ribbings ledning. Magdalena Ribbing har verkat som journalist på Dagens Nyheter sedan 1970 och var tidningens politiska reporter 1976-1993 och därtill ordförande för Föreningen Riksdagsjournalisterna 1984-1991. Således en judinna på en nyckelposition inom den politiska journalistiken, en tung post för den som vill påverka opinionsbildningen och vinklingen av den politiska diskursen, en människa politikern vill hålla sig väl med.Magdalena Ribbing är judinna då hennes mor Lilian kommer från den judiska bankirfamiljen Thiel och var dotterdotter till den judiske grosshandlaren, generalkonsuln och mångårige föreståndaren för den judiska församlingen i Stockholm, Arthur Thiel (1860-1933, bankiren Ernest Thiels broder). Magdalena Ribbings far är överstelöjtnanten Pehr Ribbing, således ännu ett exempel på hur judarna gifter in sig med det icke-judiska samhällets absoluta toppar för att på så sätt öva inflytande.
Magdalena Ribbing är väl medveten om sitt judiska arv och medverkar i den judiska boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998) med kapitlet "Från Leja till NK", där hon också berättar att hon är barnbarns barnbarns barnbarn till den kände judiske affärsmannen Bejamin Leja - mannen bakom Nordiska Kompaniets föregångare.
Magdalena Ribbing själv är känd som ett sorts orakel på området vett- och etikett, ett meningslöst kunskapsområde som hon i sina böcker nöter och stöter och tjänar pengar på. Magdalena Ribbing har bl.a. skrivit en bok, "Kärleksfullt från Parma", tillsammans med Carl Bildts nuvarande fru Anna Maria Corazza Bildt.
I sammanhanget kan det förövrigt berättas att Magdalena Ribbing är gift med journalisten Thomas Hempel (född 1942).
Magdalena Ribbing stödjer Judiska Nationalfondens arbete. Annons från Keren Kajemets tidskrift för 5:e februari 1996 där man annonserar trädplantering i Israel för att hedra Magdalena Ribbings avlidna moder Lilian Ribbing, född från den judiska klanen Thiel.
|
FiB/K, Nr 5-1995. Salomon Schulman konstaterar på sitt vanliga lättsamma sätt att judarna är alla icke-judars herrar, att de alltid är överlägsna i det de gör och att de semitofiliska icke-judarna beter sig som papegojor när de lär sina barn hur fint det judiska är. |
På Namn och Nytt sidan publiceras bl.a. juden Salomon Schulmans judefixerade alster under rubriken "Salomons blomster" där nio inlägg av tio handlar om judar/judiska teman.Inte sällan använder han denna spalt som ett led i kriget mot palestinierna, exempelvis Schulmans kåseri i DN 28/4-2002, där han ironiserar över de som förordar handelsbojkott av den judiska staten Israel.
Ett typiskt Salomon Schulman-kåseri kan låta som det han skrev i Dagens Nyheter, 21/7-2002:
"En oförfalskad hebréDet händer ofta att människor kommer fram till mig och säger att de känner sig så judiska. En del av dem har till och med funnit judiska anfäder. I stället för en droppe afroblod tycks en hel del fint folk äga judiska gener. En Bonnier hit, en Josephson dit eller ett bräkigt Lamm och en lömsk Wolf - en bra bit bak på adertonhundratalet.
De känner sig dock som Woody Allen eller Jerry Seinfeld. Bette Midler och Barbara Streisand heter de på spinnsidan. Själv brukar jag då påtala deras antytt krokiga näsa även om denna erhållits i något vilt krogslagsmål. Eller prisar jag deras chica glosögdhet eller vördar deras mörka hår trots färgningen.
Denna min empati för deras nyfunna identitet smickrar dem. Egentligen, ska erkännas, tycker jag att detta omvända Nürnbergsnack om andelar judeblod kan bli rätt sjaskigt ibland. Föga berör det mig att någon är en åttondedels jude. Fastän detta uppfyller kanske hela deras identitet. Är de omskurna till en åttondedel och gjorde det ont, frågar jag hövligt. Åt judinnorna in spe fastslår jag att de är farfarsmor upp i dagen. Och när jag spörjer var anmamman blev gasad syns ett stråk av vämjelse över deras insmickrande fejs.
Sveriges kanske kändaste jude under förra seklets första decennier var Sven Hedin. En sextondededel av hans blodvolym hade judiskt ursprung. Försumbart tyckte Herr Hitler, men inte grevar och baroner i rena Schweden.
Han var mörk och hade vandrat i öknar och var väl lite i snorkigaste laget. Därför fick kamelfösaren förbli jude.
Själv är jag en oförfalskad hebré. Jag ser ut som tre judar. En rak näsa, ett mysskägg och blå ögon. Att så många tror att jag är dansk beror väl på min breda skånska och mitt dejlige gemyt.
Nu är det fan att vara främlingsfientlig dansk. Jag har ingen lugn stund. Judeavund och danska skallar vart jag mig vänder.
Det finns många som har judiskt blod i ådrorna men inte vågar visa det. Bakom en Svensson kan dölja sig den värsta fullblodssharon, Göran Persson ryktas vara en nittiosjundedels jude. Då förstår alla varför han är så projudisk. Fråga mig bara inte hur hans släktingar kopulerat fram denna biologiskt utmanande siffra. Men med judar är allt möjligt med prozent.
SJÄLV ÄR JAG släkting med Moses. Närmare bestämt är jag en bråkdel av en biljontedel Moses. Det kändes underbart, kan jag meddela er, att få träffa Gud med mina gener. Inför denna baxnande utvaldhet brukar mina andelsjudar muttra avundsjukt. Då brukar jag trösta dem med att de med sina sina små andelar judeblod också fått träffa Gud. Han älskar även de minsta. Allra mest nollorna.
Salomon Schulman "
Salomon Schulman låtsas att han står utanför den judisk-arabiska konflikten och bara är en "kulturjude" men då kan man undra varför han också skriver i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (se nr.1-1997, där han recenserar Jerzy Einhorns bok "Utvald att leva"). Att samarbeta med sionisterna i Menorah, det är väl att ta ställning i konflikten, eller?
På NoN-sidorna publiceras också verk skrivna av juden Yaniv Friedman (som tidigare arbetade på Expressen) och teckningar av judinnan Helga Henschen.F.ö. har det länge funnits en annan känd judisk tecknare på DN - den framlidne Martin Lamm från den judiska Lamm-klanen. Han var åren 1959-1983 bl.a. tecknande kolumnist på ledarsidan.
Martin Lamm var son till den kände judiske uppfinnaren Uno Lamm och Martins syster var Anita "Televinken".
Not: Man har även använt sig av den engelskfödde juden William Rankin som grafisk tecknare på DN under mitten av 1980-talet.
När vi nämner tecknare kan vi här också berätta att den kände tecknaren Björn Berg som varit anställd som tecknare på DN sedan 1952 också har kopplingar till den judiska maffian då han sedan 1955 är gift med den judiska textilkonstnärinnan Eva Gehlin-Berg (klanen Henriques).
|
|
En projudisk aktivist som Staffan Skott är också verksam på NoN-sidan med regelbundna inslag, en gång t.o.m. behandlandes ämnet "judiska namn" Staffan är en Israelvän som inte drar sig för att skriva i Förenade Israelinsamlingens tidning (se hans artikel i Menorah, nr.3-1996, om judiska utvandringen från f.d. Sovjet). F.ö. kan vi berätta att Staffan Skott i mitten av 1990-talet t.o.m. fick 23 000 kr från bl.a. Tidningen Expressens stipendium för att just studera den "tredje vågen" av judisk emigration från det forna Sovjetunionen till Israel (se Publicistklubbens årsbok 1996, sid. 131).
Som parentes kan nämnas att NoN-kåsören Ingemar Unge tidigare var gift med Expressen-judinnan Cecilia Hagen (besläktad med Bonniers), och parets barn räknar sig som judar.
Hovfotograf på DN har länge varit juden Lars Epstein, tidningens bildredaktör, som också då och då skriver i tidningen, och då gått till attack mot "antisemitism". Epstein har haft bilder publicerade i den svenska judenhetens tidning Judisk Krönika.
DN har även anlitat israeliske fotografen Amit.
Astrid Reichwald är en judinna som länge varit verksam på tidningen. bl.a. som s.k. nattredaktör 1969-1975. Hon har som redigerare på insändarsidan "läsarnas DN" också kunnat påverka de insändare som kommit in till tidningen.
Och för att bara lägga ett namn till högen figurerade en Ellen Heyman med koppling till den judiska Heyman-klanen som journalist på DN:s konsumentdel och Sverige/Stockholmssektion (juli 2001). Inte direkt någon position i sig för politisk-ideologisk påverkan men än en gång intressant att se den judiska predominansen på denna tidning, i ett land där man enligt officiell statistisk inte skall finna mer än en jude/judinna per 400 invånare.
Bland tidigare medarbetare från maffian ses SvD:s Thomas Gür som tidigare var journalist på DN, och den öppet judiske Henrik Frenkel som var journalist på DN 1975, innan han gick över till att bli reporter på Bonnier-tidningen Veckans Affärer, där han senare blev chefredaktör.
På DN har finns det också flera medarbetare med enligt de judiska namnkriterierna s.k. "judiska namn". Dock har vi inte något säkerställande om dessa personers hemvist i detta avseende, men vi nämner dem ändå och väntar oss att få information för eventuella klargöranden.
Catharina Grünbaum, korrekturchef på DN. Skriver även artiklar.
Kerstin Fried, anställd på DN sedan 1975.
Elisabeth Fischer som i slutet av 1960-talet började som sekreterare på centralredaktionen för att därifrån sedan gå till teaterredaktion och sedan annonsavdelningen.
Susi Schwartz-Schwarcz, sedan 2001 avliden, var aktiv på DN sedan 1980-talet där hon var bland annat redigerare och arbetsledare på nattredaktionen, textgranskare, arbetsledare och reporter på konsumentredaktionen och ekonomiredaktionerna. Dessutom har hon varit privatekonomisk redaktör. Hon var även engagerad i Dagens Nyheters journalistklubbs styrelse, bland annat som kassör.
*** En annan från det pro-israeliska etablissemanget är den socialdemokratiska politruken Pär Nuders hustru, Ingrid Carlberg, som är journalist på Dagens Nyheter sedan mer än 13 år tillbaka (2004) där hon skriver berättande samhällsreportage i helgtidningen LördagSöndag och t.o.m. ledare.
"Min absoluta favoritarbetsplats - Dagens Nyheter i Stockholm", kallar hon sin anställning hos Bonniers.
Som vi berättat om i vårt avsnitt om politikens värld är Ingrid Carlbergs make Pär Nuder ett starkt prosionistiskt element som regelbundet åker till Israel för att där besöka sina vänner, däribland en officer i de israeliska fallskärmsjägarna.
När Pär Nuder hösten 2004 blev Sveriges kulturminister, måste detta ha setts som en triumf för Bonniers som dessförinnan haft konflikt med den föregående kulturministern Marita Ulvskog och hennes om än tafatta försök att begränsa Bonnier-koncernens monopoliseringstendenser. Nuder var ju nu via hustrun Ingrid Carlberg kopplad till och indirekt beroende av Bonniers.
***
Svenska Dagbladet Index
***
När det gäller Svenska Dagbladet finns det även här ett stort judiskt inflytande och många ledande Israel-anhängare på centrala positioner i tidningen.
Även det judiska Bonnier-imperiet driver på för att ta över tidningen. 1998 önskade Bonniers på fullt allvar köpa Svenska Dagbladet, den ende konkurrenten som finns till familjen Bonniers flaggskepp Dagens Nyheter (förutom Stenbecks gratistidning Metro).
Av rädsla för att affären skulle provocera fram en lag mot massmediekoncentration blev det inget köp, men det betyder inte att Bonniers inte kommer att göra nya försök allt eftersom de korrumperar och försvagar statsmakten och de få kvarstående motståndsfickorna till deras totala dominans.
Numera är det den norska mediekoncernen Schibstedt som äger SvD och Aftonbladet (2000). Schibstedts egna maktstrukturer och ingående aktörer är vi inte förtrogna med, men det lär nog finnas en del fula fiskar även där.
När det gäller det judiska inflytande på SvD finns en viss skillnad jämfört med konkurrerande DN (den senare en tidning som vi ju analyserade ovan).
Det judiska inflytandet i SvD är mer på den kulturella fronten medan redaktörsposterna, om ändå besatta av flera kända prosionister, inte i samma utsträckning ockuperats av personer direkt kopplade till Sion och dess "utvalda folk", som fallet varit i Dagens Nyheter. Det här beror nog på att DN är en Bonnier-tidning och denna familj ofta haft preferens att placera judiska stamfränder i styrande position. På SvD har judarna trängt in som journalister och sedan jobbat sig upp i tidningen.
SvD:s chefredaktörer har haft en pro-israelisk hållning med utgångspunkt från ett högerperspektiv. I solidaritet med allt som USA företar sig utrikespolitiskt stödjer man närmast reflexmässigt det av USA-sponsrade Israel, utan att egentligen djupare reflektera över varför det kommer sig att kapitalismens förkämpe USA pumpat in miljarder dollar i detta land Israel som t.o.m. enligt moderata mått måste te sig som ett internationellt socialfall överlevande endast tack var bidrag och subventioner. Ett land som dessutom i sin tidiga historia flörtat med Sovjetkommunismen och t.o.m. varit djupt präglat av jude-socialistiska idéer om kollektivt (judiskt) ägande av mark och produktionsmedlen med den så upphöjda kibbutzrörelsen - sionismens pionjärer - som belysande exempel.
Analyserar man dessa inkonsekvenser inser man ganska snart betydelsen av den judiska lobbyns makt att påverka amerikansk utrikespolitik på ett sätt som till och med går emot USA:s egna krassa egoistiska geo-politiska intressen. Men istället för att göra denna analys och inse obehagliga sanningar, väljer ideologerna på SvD den enkla vägen och ställer sig lydigt i ledet och sjunger med i den pro-israeliska kören: "Israels Intressen är USA:s Intressen!"
***
Tidiga aktörer - en historisk överblick
Ulf Linde skriver i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 126) om den judiske finansmannen Ernest Thiel som "finansierade det nya Svenska Dagbladet och Ord & Bild".Gunnar Broberg skriver i den projudiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227):
"Ernest Thiel hade samtidigt [som juden Karl Otto Bonnier köpte Dagens Nyheter 1907] som ledande namn tagit över Svenska Dagbladet."Ernest Thiel var på sin tid en ledande judisk bankir och "kulturmecenat" och besläktad med sentida ättlingar som Helga Henschen, Rebecka Weiss, Magdalena Ribbing, Magnus Uggla och Katarina Frostenson. Nu gav sig bankiren Thiel även in på det skrivna mediet och kom där att utöva ett inflytande.
Samtidigt tog Karl Otto Bonnier över Dagens Nyheter. Det här var för snart hundra år sedan - redan då kan man se att medlemmar av den judiska sekten mycket målmedvetet går in för att ta över de opinionsbildande organen.
I en tidig historik för SvD fanns det flera judiska medarbetare från det kända judiska ledarskiktet som var medarbetare och skribenter i tidningen.
Vi tänker på namn som:
Oscar Levertin (1862-1906), den judiske litteraturprofessorn och författaren, var sedan 1897 litteraturkritiker på SvD.
Karl Fritiof Valentin (1853-1918), musikprofessor och kompositör skrev musikrecensioner i SvD 1897-1902. Karl Fritiof Valentins kusins son var den sionistiske aktivisten och historieprofessorn Hugo Valentin.
Några andra judar som var kända för att skriva i tidningen:
Ernst Klein (Sr.) (son till överrabbinen Gottlieb Klein), och Gerda Marcus-Fall. (Båda dessa har också varit medarbetare i DN.)
Marcus Ehrenpreis (1869-1951), känd sionistanhängaren och överrabbin.
Henrik Schück (1855-1947), professorn, var också medarbetare på SvD:s kultursidor.
Den judiske journalisten Guido Valentin (född 1895) var skribent och redaktör på SvD 1919. Guido Valentin gick senare över till Göteborgs-Posten och Stockholms Tidningen.
Den öppet judiska Margareta Suber-Topelius (född 1892) var en på sin tid berömd författarinna och medarbetare i tidningar som Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet 1916-1922.
Not: Margareta Suber-Topelius blev senare medlem i Sveriges författarförening 1956-1961 och vice ordförande för Penn-klubben 1955-1961.
Den kände judiske tonsättaren Moses Pergament (1893-1977), var SvD:s musikskribent 1923-1938, och skrev senare i NDA och var därefter musikkritiker i Aftontidningen fr.o.m. 1942.
I mitten av 1920-talet skrev den sedermera nazistämplade Fredrik Böök ett antal prosionistiska artiklar i SvD efter en resa till Mellanöstern han utfört. I sin bok "Berättelserna - Mellanöstern efter kolonialismen" (Norstedts Förlag, 1996), tar författaren och journalisten Per Wirtén upp Bööks skriverier och deras påverkan på bilden av sionismen i Sverige (sid. 166):
"Fredrik Böök var den förste svensk som på plats skildrade det judiska kolonisationsarbetet [i Palestina] i en serie reportage i Svenska Dagbladet under sommaren 1925. Böök var då ett konservativt ankare av dominerande betydelse i kulturdebatten. När reportagen senare kom ut i boken Resa till Jerusalem var det ett absolut genombrott för de sionistiska idéerna i den svenska debatten. Inte minst började de dittills rätt kallsinniga svenska judarna omvärdera kolonisationsprojektet. Bööks skildring introducerade flera uppfattningar och värderingar som bi- drog till den svenska berättelsen om Israel och Mellanöstern. Reportaget skapade en verklighet i läsarnas medvetande. "Morton H. Narrowe, f.d. överrabbin vid Judiska Församlingen i Stockholm, skrev i en artikel om sionismen i Sverige, i Judisk Krönika, nr.4-1984, apropå Fredrik Böök:
"Efter Fredrik Bööks resa till Jerusalem 1925 med anledning av grundandet av Hebreiska Universitetet och efter hans artiklar i Svenska Dagbladet, som sedan samlades i boken "Resa till Jerusalem", kände den svenska allmänheten till sionismens politiska målsättning och den nya judiska kulturen med det nygamla hebreiska språket."
***
Efter andra världskriget har man kunnat se ett gediget judiskt-sionistiskt inflytande på Svenska Dagbladet:
Vi fokuserar oss först på den numera avlidne judiske redaktören Robert Rock, som var verksam på SvD åren 1950-1985, där han var redaktör för tidningens näringslivsredaktion och där han under den senare perioden utövade inflytande som ledarskribent.
Han har i denna roll också skrivit för SvD:s läsare om den judiska staten Israel (se Menorah, nr.3-1984), något som blir barockt då det hör till saken att veta att denne jude alltid var en utpräglad sionistisk aktivist.
Det är nämligen så att Robert Rock parallellt med arbetet på SvD arbetade för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" där han tillhörde Menorahs första redaktionskommitté. Han har därefter fortsatt som krönikör i sin tidskrift.
Till Menorah hade han värvats av en annan jude på SvD, László Hámori (se artikeln invid), en person som vi berättar mer om nedan.
Sionisten Rock var också chefredaktör för tidskriften Svensk Israelisk handel och satt med i redaktionskommittén på den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.
I dessa skrifter har denne Rock under åren i tjogvis med artiklar bedyrat sin kärlek till sioniststaten, en kärlek som spillde över och infekterade även det material han skrev för den icke-judiska läsekretsen på SvD.
Robert Rock tilldelades på senare tid t.o.m. den Zionistiska Federationens "Jerusalempris" 1994 (se Menorah, nr.2, 1994), ett pris just tillägnat särskilt aktiva sionister vilket visar vilken upphöjd rang han hade i denna rasistiska rörelses led.
Förutom Rocks påverkan på det skrivna materialet kunde han också som redaktör bestämma vilka som skulle anställas under honom. Han berättar nöjt att den efterföljande chefen för näringslivsredaktionen Elisabeth Skoglund, var en journalist som han själv anställde när hon var nybörjare (se Menorah, nr.2-1990).
Stockholms överrabbin Morton Narrowe skriver sin hyllning till den då nyligen avlidne Robert Rock i Menorah, nr.4-1995:
"Den unge, blivande göteborgsjournalisten Robert Rock fick sionism med sin modersmjölk i föräldrahemmet. Pappan, Josef Rock, var redan sionist när han kom till Sverige vid sekelskiftet -...Robert var medlem i Göteborgs sionistiska ungdomsförening och där började han skriva om Israel. Under alla dessa år var han en av den judiska statens ideella röster i Sverige."
En annan jude från gänget kring Menorah och Förenade Israelinsamlingen var den ungerske juden László Hámori.
Hámori var en på sin tid flitig skribent i kultur och utrikespolitik på Svenska Dagbladets sidor, där han skrev recensioner och understreckare.
I Menorah satt Hámori i redaktionskommittén under 1970- och 1980-talen. I Menorah skrev denne jude regelbundet långa analyser av Israel-Palestina konflikten från en strikt sionistisk vinkel.
I Menorah, nr.2-1981, skriver man om Hámori och "hans djupa känsla för det judiska landet", och det kan man minst sagt hålla med om att han hyste.
Då Hámori länge hade inflytande som skribent i SvD kan det vara av intresse att se vad han själv sagt om sin roll när det gäller information om Israel.
I Judisk Krönika, nr.2-1979, skrev László Hámori en artikel om "Ett judiskt dilemma" - hur balansera mellan att propagera för judisk invandring till Israel samtidigt som konsekvenserna av detta ju kan bli att de judiska församlingarna i diasporan - likt den svenska - kan försvinna p.g.a. brist på judar.
I artikeln avslöjar sig Hámori som en simpel propagandist för Israel, då han i avslöjande ordalag där talar om "den propaganda, ja indoktrinering, som man - inberäknad mig själv - bedriver" för den sionistiska saken. Ett klart intressant erkännande från en framträdande jude som haft en stor möjlighet att breda ut sig i det svenska informationssamhället. Att han tillstår att det är "propaganda" han bedriver är intressant nog, att han också skriver under på att det är fråga om "indoktrinering" är kronan på verket. "Jag vill ingalunda avhålla mig från att arbeta så mycket jag kan för Israel" avslöjar han också i samma artikel och understryker att han "är väl medveten om att Israel är judendomens framtid och förhoppning".
Inom den judiska världen var László Hámori under en period föreståndare i Judiska Församlingen i Stockholm (se Menorah, nr.2-1981) och Hámori tillhörde också Judisk Krönikas redaktionskommitté.
När Hámori avled 1984 blev han begravd som en fullvärdig jude på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Judinnan Greta Bolin (Sterner) var medarbetare på SvD sedan 1938 och skrev där under signaturen "Corinna". Hon har bl.a. skrivit en bok med de sionistiska judarna Bernhard och Karin Tarschys och är känd från sionistiska kretsar. Exempelvis var Greta Bolin med på den sionistiska tillställningen på Judiska Kulturinstitutet för att hylla sionistjudinnan Anna Riwkin-Bricks minne, en av den svenska sionismens förgrundsgestalter (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972).
Och Greta Bolin var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. Greta Bolin var nära vän och umgicks tätt med Anna Riwkin-Brick och hennes make Daniel Brick (se Judisk Krönika, nr.6-1971).
Kampen för Israel "pågår ännu och den kräver av oss alla ett starkt engagemang, en insats".
Annons för trädplantering i Israel för att hylla SvD-journalisten och judinnan Greta Bolin (Sterner) - "en av Israels och judenhetens trognaste vänner". Annonsen från Keren Kajemets tidskrift, nyårsnumret 1982.
Under åren 1957-1977 satt juden och författaren Björn Julén, på mödernet från den kända judiska klanen Josephson, som litteratur-recensent på SvD. Han blev sedan redaktör & ansvarig utgivare för Ord & Bild. Björn Julén är en medveten jude som exempelvis deltog i den judiska kulturveckan 1983 som föredragare om svensk-judiska författare (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983).
En annan öppen jude Steen Priwin var också verksam på SvD åren 1958-1962. Priwin fortsatte sedan sin karriär inom media-Sverige och blev TV-producent på Sveriges Television och redaktions- och senare distriktchef på SVT i Göteborg.
Ulf Brandell, jude då han på mödernet från den judiska klanen Henriques, berättade vi om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter där han tidigare var utrikesredaktör där. Efter sin karriär på DN gick "hedersionisten" Brandell över till SvD och började där skriva artiklar fr.o.m. 1976.
Brandell är en öppen Israel-anhängare som också skrivit i sionistiska tidskrifter som Menorah och Judisk Krönika.
En annan profil på SvD var den tyskfödde juden Erwin Leiser, som kom till Sverige 1938 som flykting undan nazismen. Han avancerade snabbt inom media i sitt nya hemland och var kulturredaktör vid Morgon-Tidningen och blev känd för sin anti-nazistiska propagandafilm "Den blodiga tiden" (1960). Efter en längre sejour på Bonnier-Expressen blev Erwin skribent på SvD efter 1985. Sin judiska identitet har han aldrig stuckit under stol med och vid ett flertal tillfällen har men sett honom skriva i sionisternas tidskrift i Sverige - Judisk Krönika (se exempelvis Judisk Krönika, nr.5-1985, nr.6-1988 och nr.4-1990).
Några andra judar som senare gjort sig känd på annat håll i media men som haft en period på SvD:
Olle Wästberg (-Hirsch) som redan som 15-åring var skolredaktör i Svenska Dagbladets ungdomsbilaga "Presens", och där utnyttjade sin position för att bedriva propaganda om den påstådda "förintelsen". Vi skriver mer om Olle Wästberg i vårt avsnitt om folkpartiet där han sedan kommit att ha ett inflytande (förutom att han varit chefredaktör på Expressen).
Judinnan Annette Kullenberg som vi berättar mer om i avsnittet om Aftonbladet, var också verksam på SvD under åren 1961-1965.
I samma historiska betraktelse kan vi också nämna några andra skribenter med band till Israel och den judiska gruppen.
Den kristne präst Åke Ström var medarbetare på SvD åren 1937-1961. Han var bror till den fanatiskt pro-israeliske f.d. biskopen i Stockholms stift, Ingmar Ström, som var chefredaktör för "Vår Kyrka" och direktör för Svenska Kyrkans Centralråd. Sionisten Ingmar Ström har utmärkt sig så starkt att han t.o.m. var ordförande för Samfundet Sverige-Israel 1973-1975 och därefter dess hedersledamot. Ingmar Ström var därutöver stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Åke Ström å sin sida, har skrivit en bok tillsammans med professor Helmer Ringgren, en annan av vårt lands proisraeler i den kristna skaran där även Ringgren var stödmedlem Svenska Kommittén mot Antisemitism. Ringgren var också ordförande för Sällskapet för judaistisk forskning.
En annan journalist med sionist-koppling är Ulla Beyron-Henriques, dotter till chefredaktören Beyron Carlsson. Ulla Beyron-Henriques var verksam som frilans efter sin epok på Stockholms- Tidningen och skrev bl.a. i SvD. Ulla var tidigare gift med den judiske Expressen-profilen Pontus Henriques (från den judiska Henriques-klanen), som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Expressen.
En annan sionist och stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, Hemming Sten var tidigare TV- och golfkrönikör på SvD. Se mer under avsnittet om Expressen.
***
Svenska Dagbladets ledning
Bonnier-tränade chefer och öppna sionister
Istället för att utöva direkt makt genom öppet judiska aktörer kan den judiska rösten och makten också uttryckas via icke-judiska ombud, om man på viktiga positioner har folk som är personligt bundna till ledande personligheter från maffian. Då Bonniers har en särställning inom förlagsvärlden och massmedia är det inte sällan så att en ansenlig del av tunga medie-profiler har personliga band till dem.När det gäller Mellanöstern-problematiken leder dessa vänskapsband, och den beroendeställning som ofta föreligger mellan den icke-judiske journalisten och Bonniers, till att den judiska versionen av skeendet där ner får en helt annan genomslagskraft än den arabisk-palestinska. Ty i Sverige finns det inga arabiska eller palestinska mediaägare att prata om, utan här är det Bonniers - en familj mentalt sammankopplad till staten Israel - som är de allenarådande mediemogulerna.
Goda vänner till Bonniers fanns tidigt på strategiska platser i Svenska Dagbladet. Vi tänker här på Gustaf Stridsberg och Otto Järte, där den senare var en nära vän till förläggare Tor Bonnier och tillhörde dennes intimaste umgängeskrets.
I sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 49), skriver Tor Bonnier att "det är oemotsägligt att det var deras förtjänst, att Svenska Dagbladet redan tidigt tog så bestämt avstånd från nazi-idéerna och framför allt från all slags antisemitism" - d.v.s. kritik av judiska maktmonopol som exempelvis Bonniers.
Chefredaktören på SvD under åren 1974-1982 och därefter dess Pariskorrespondent, var Gustaf von Platen (1917-2003). Han var grundligt Bonnier-tränad då han innan sin karriär på SvD arbetat på Bonnier-styrda Expressen 1945-1948 där han var allmänreporter. Han var sedan verksam på det Bonnierska Åhlén & Åkerlund 1941-1949 och chefredaktör för Bonnier-tidskriften Vecko-Journalen 1951-1965, Bonnier-tidskriften Veckans Affärer 1965-1967 och därefter förlagschef för Bonnierska Specialtidningsförlaget 1967-1973.
Så när icke-juden von Platen tar över chefskapet på SvD så är det inte vem som helst som tar över rodret, utan en person som länge umgåtts med de främsta företrädarna för den judiska familjen Bonniers. En person som lärt sig spelreglerna och vad man skall göra för att fortsätta som deras vän (vilket är bra för ens privata karriär) och vad man absolut inte ska gör, såvida man inte vill dra på sig deras vrede och hat (vilket skulle vara klart negativt för karriären).
1992 belönades Gustaf von Platen med "Lukas Bonniers journalistpris" från Bonniers vilket visar att han fortfarande har Bonniers godkännande även efter sin sejour med konkurrenten SvD.
Bonnier-gunstlingen Gustaf von Platen har f.ö. en typisk etablissemangsbakgrund där ena brodern Magnus von Platen blev professor och gift med en förlagsredaktör Karin Göransson, och en annan broder, Carl Henrik von Platen, blev höjdare på UD och ambassadör, samt ingift i familjen Axelson-Johnson.
En annan Bonnier-tränad chefredaktör på SvD var Bertil Torekull som var Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarig utgivare åren 1989-1991. Han kom till SvD närmast från Östgöta Correspondenten där han var chefredaktör åren 1981-1989. Torekull hade liksom von Platen också ett gediget förflutet inom Bonnier-media och dessutom inom i princip samma sektorer.
Redan som ung började Torekull på Bonniers tidskriftsförlag Åhlén & Åkerlund, gjorde sedan karriär som chefredaktör för Bonnier-tidningar som Vecko-Revyn, Veckans Affärer och Dagens Industri, där han i det senare fallet var med om att grunda tidningen (DI) 1976 och blev förste man på posten som chefredaktör. Torekull blev sedan förlagschef och vice VD för Åhlén & Åkerlunds Förlag men har också varit förlagschef på deras Specialtidningsförlag AB 1974.
För övrigt kan vi på tal om chefredaktörer berätta att Ola Gummesson, chefredaktör på Svenska Dagbladet under åren 1982-1986 intervjuades i den sionistiska tidskriften Menorah, nr.2-1985, då SvD:s chefredaktör Gummesson då nyligen varit på resa under två veckors tid i Israel, i huvudsak som turist.. Även om Menorah inte lyckades få Gummesson att klämma ur sig ut mer än att han tyckte att det var bedårande vackert att bila i Israel så är det ändå intressant att se hur denna tidskrift, organ för Förenade Israelinsamlingen, raskt är på våra svenska opinionsbildare så fort de bevistat Israel och försöka få dem att hosta upp positiva omdömen om den sionistiska staten.
En gammal vän med Albert Bonnier Jr. från sin epok som chefredaktör för Bonnierska Åhlén & Åkerlunds tidskrift Vecko-Journalen, var Stig Ahlgren, som var medarbetare på SvD efter 1968.
Ytterligare en Bonnier-tränad på SvD är redaktör Bengt Öste som varit verkställande redaktör och ansvarig utgivare för Bonnier-tidningen Idun/Vecko-Journalen på 1960-talet och som sedan blev biträdande redaktionschef 1967-1969 och därefter inrikeschef på SvD 1969-1970 (innan han gick över till TV och blev bl.a. nyhetschef på TV2).
Bengt Öste är sedan 1956 gift med en kvinna vars efternamn Goldbeck-Loewe enligt s.k. judiska namnregler är att betrakta som just judiskt. Bengts bror Sven Öste har varit utrikeschef och ledarskribent på Dagens Nyheter och erhöll 1966 Stora Journalistpriset från Bonniers. Sönernas far Alfred Öste var en på sin tid känd redaktör.
***
Det aktuella läget
Ingegerd Troedsson, riksdagsledamot för moderaterna, f.d. hälsovårdsminister, tidigare andre vice partiordförande och tidigare riksdagens talman är en kvinna som räknas som en säker pro-israeliskt kort av våra sionister. Hon var t.o.m. talare på den fest som hölls för att fira Israels 40:e årsdag. På SvD har hon haft ett inflytande genom att tillhöra styrelsen för SvD:s Stiftelse 1981-1994. Själv är hon en typisk etablissemangsmänniska som dotter till översten Emil Cederlöf, och gift med professor emeritus Tryggve Troedsson.
D.v.s. man skall inte ta upp det judiska apartheidsystemet och dess förtryck av Palestinas ursprungsbefolkning - de kristna och muslimska palestinierna.
Bonnier-släktingen Gustaf Douglas, som nämndes i avsnittet om Dagens Nyheter, har också han suttit i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet på 1990-talet.
Så sent som 2002 har man också haft en man vid namn Birger Magnus som SvD:s styrelseordförande. Vi vet icke om han är jude eller ej men oftast brukar folk med just det korta efternamnet "Magnus" vara ättlingar till den judiska klanen med samma namn härstammande från den judiske stamfadern Elias Magnus som år 1779 bosatte sig på Marstrand, vid Göteborg.
Not: I boken "Judarna på svensk mark", av Eskil Olán, behandlar författaren (sid. 103) hovjuden och föreståndaren för den judiska församlingen i Marstrand, vid Göteborg, i slutet av 1700-talet - mannen som numera kallas för Elias Magnus. Denne hade som ung vistats i Strelitz i Mecklenburg och gick där under det anpassade namnet Elias Strelitz. När Elias senare kom till Sverige var han omväxlande här känd under en mängd andra namn än "Elias Magnus"; han hette således Elias Magnusson, Elias Marstrand, Elias Segal och Elias Emanuel. Men det är som Elias Magnus han blev känd och etablerad. Han blev som sagt föreståndare för den judiska församlingen i Marstrand, och flyttade 1785 in till Göteborg och den förste officiellt judiske handlanden i staden samt stamfader för sin släkt.
***
För att hålla sionistbemanningen konstant på SvD, har en arrogant sionistisk aktivist under 1990-talet allt mer börjat göra sig hörd och bre ut på SvD:s ledarsida. Hans namn är Thomas Gür - en turkisk jude - med samma namn som den tidigare israeliske överbefälhavaren Mordechai Gür.
Från vanlig ledarskribent har denne Thomas Gür snabbt lyckats manövrera sig fram till att bli tidningens utrikespolitiske redaktör. En verkligen central position av inflytande i en av Sveriges största "seriösa" dagstidningar.
I sina frekventa angrepp och utfall mot "antisemitism" - där han t.o.m. kastat sig över August Strindberg (!) - och tidningen SALT - visar Gür sin rätta politiska hemvist - den sionistiska.
I början av sin karriär försökte han på sedvanligt vis hålla nere sin judiska profil men på senare tid ser man honom allt mer öppet figurera i olika judiska sammanhang. Exempelvis var det Thomas Gür som var utfrågare och moderator för Svensk Israel-Informations panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel. En sionistisk tillställning som gick av stapeln i början av mars 1998, i Stockholms Judiska Församlings sessionssal.
Här samarbetar Gür med ett om inte t.o.m. det främsta propagandaorganet för staten Israel i Sverige.
Denna händelse omnämns med en artikel i organet för Förenade Israelinsamlingen, tidskriften "Menorah", nr.2-1998. En artikel som f.ö. är skriven av VLT:s Anders H. Pers exklusivt för Menorahs räkning.
I tidskriften Judisk Krönika, nr.4-1997, kan man läsa en intervju med Gür gjord av Svenska Dagbladets judiske journalist Harry Amster (som f.ö. också tillhör Judisk Krönika).
Gür kallas, enligt den sedvanliga judiska leken, inte för "jude" då han ju inte springer runt med kalott på huvudet och vaggar fram och tillbaka i synagogan under böner på hebreiska. Nej, han har av Judisk Krönika tilldelats rollen "svensk med turkisk härkomst", "men anser inte att han tillhör det turkiska folket", som tidningen skriver i sin artikel. Denne pseudoturk skulle sedan ha råkat få upp ögonen för just det judiska av alla strömningar som finns att välja bland, och blivit oerhört intresserad av det judiska folkets umbäranden.
I intervjun beskriver Judisk Krönika lyckligt hur Gür efter att under en period ha vistats i Mellanöstern "kom hem som Israelvän".
SvD:s judiske reporter Harry Amster frågar i intervjun Thomas Gür, något provokativt: "Var kommer ditt intresse för det judiska ifrån - ska du konvertera eller?". Varpå Gür ger till svar:
" - Jag var kommunist i unga år och väldigt propalestinsk. Sedan var jag i FN-tjänst i Libanon och till skillnad från andra som åkte ner som proisraeler och hem som antisemiter fick jag betydligt större förståelse för Israels situation. Under 80-talet var jag där minst 30 gånger. Men det är inte aktuellt med någon konvertering, säger Thomas Gür och skrattar."Fascinerande att en f.d. FN-man kan få "större förståelse för Israels situation" efter att med egna ögon kunnat se Israels dagliga övergrepp i området. Den israeliska massakern på över hundra flyktingar och FN-anställda i FN-lägret i Kaana skedde förstås efter Gürs FN-insats men tusentals är de brott som skedde innan. Detta uttalande från honom avslöjar en del om vad för slags människa herr Gür är och vilka fascistoida värderingar han står för.
Att sedan besöka ett annat land "minst 30 gånger" visar att hans band till Israel är minst sagt starka och exklusiva. Det är här inte frågan om någon vanlig blåögd svensks charterresa till Eilat, utan betydligt mer än så.
"Turken" Thomas Gür har även varit inbjudet till en judisk kulturkonferens i anslutning till Bokmässan i Göteborg (1997?) för att debattera med bl.a. författaren Theodor Kalifatides om "den judiska erfarenheten" i Sverige. Vi har aldrig sett något om ett turkiskt engagemang hos Gür - men det var ju inte heller riktigt hans folk, vilket ju Judisk Krönika har förklarat för oss.
Den sionistiske juden Gür har även en politisk bana i sin karriär och har arbetat på näringsdepartementet, som moderat informationssekreterare och var aktiv inom "Ja till EG"-kampanjen. Inför valet 2002 lanseras han i TV som "Moderat idédebattör"
I vårt avsnitt om det moderat samlingspartiet berättar vi mer ingående om Gürs tidigare och pågående uppdrag.
En annan starkt pro-israelisk aktör på SvD är Mats Johansson.
Denne Johansson har likt Gür också ett förflutet som informationschef för moderaterna i Johanssons fall hade han denna post 1978-1979. Johansson var dessförinnan aktiv inom moderata ungdomsförbundet (MUF) 1974-1976. Dessutom var han VD för högerorganet Timbro 1988-1995 och kan således räknas till en av de mer inflytelserika inom den konservativa mediefalangen.
På Svenska Dagbladet har man sett Mats Johansson först som journalist 1980-1985, för att sedan återvända som kolumnist 1995-1999, och slutligen efter år 2000 på den tunga posten som politisk chefredaktör.
Bland andra massmediala uppdrag var han innan SvD anställd på Norrköpings Tidningar 1977-1978, och perioden 1986-1988 var Johansson chefredaktör för Näringslivets Presstjänst.
Inte nog med det så har vi noterat att denne närmast fanatiske sionist även suttit som styrelseledamot i Sveriges Radio 1993-1996 (då f.ö. sionisten Jan-Erik Wikström var ordförande för Sveriges Riksradio 1985-1996). Johansson satt också i styrelsen för Sveriges Television 1996-2000 och 1999 deltog Mats Johansson i Mediegrundlagsutredningen.
De judiska propagandamakarna brukar ofta säga att det inte finns någon sionistisk makt i Sverige, men när man skrapar på ytan hittar man överallt ett antal starka allierade till den judiska apartheidregimen i det ockuperade Palestina, på ledande positioner inom den svenska mediavärlden.
I debattprogrammet "Debatt", TV2, 12/9-2001, dagen efter attacken mot World Trade Center, figurerade Mats Johansson som hätsk debattör som attackerade folk för att vilja utrota Israel, enligt honom "den enda demokratin" i Mellanöstern.
Hans mystiska perspektiv på omvärlden avslöjas i en ledare i SvD, 8/10-2001, där Johansson skriver om attackerna mot WTC och Pentagon september 2001, som "folkmordet den 11 september". Dock har han aldrig kallat de USA-ledda massbombningarna av arablandet Irak för "folkmord" trots att bombningarna i det senare fallet, med hundratusentals direkt och indirekt dödade, ju verkligen är det.
Och i en kolumn på ledarsidan (SvD, 1/12-1997), anlägger han ett minst sagt udda perspektiv, ett perspektiv från de av Israel ockuperade Golan-höjderna:
"Den som har krupit ner i ett israeliskt skyttevärn på detta dödens fält förstår, när luckan stängs, lite bättre vad kriget och freden i Mellanöstern handlar om."Det förefaller här som Johansson talar utifrån egen erfarenhet.
Mats Johansson var tillsammans med bl.a. TV-profilen Siewert Öholm en av flera deltagare på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival", som hölls på Nalen i Stockholm, 24/3-2002.
En annan f.d. politisk chefredaktör och ledarskribent på SvD, Mats Svegfors, var den som deltog i en diskussion om den svenska Gulfkrigsdebatten i Judisk Krönikas regi med sin motsvarighet på DN, Svante Nycander och under monitorering av juden Michael Hancock, och som publicerades i Judisk Krönika, nr.3-1991.
Vi hävdar inte att Svegfors är jude, men helt klart tar han parti för den sionistiska apartheidstaten Israel och vi kan lova att han aldrig lika prompt skulle ställa upp i något anti-sionistiskt arabiskt forum för att diskutera Israel.
|
|
På SvD:s ledarsida kan man också läsa artiklar av den till judendomen konverterade författaren och professorn Lars Gustafsson (född 1936), en riktig typisk propagandist-jude som vi belyst i skrifterna "Lars Gustafssons rasism" och "Gustafsson använder anitisemitism-knepet". Han verkar t.o.m. ihop med den sionistiske aktivisten och "PR-mannen" för Israel, Jackie Jakubowski och var t.o.m. medförfattare till Jakubowskis bok "Judisk Identitet" (Natur och Kultur). Gustafsson har härjat på SvD sedan 1981, och då han formellt "konverterade" till judendomen redan hösten 1983, så har han många år på sig att skriva i egenskap av medlem av den judiska sekten. Som fullblodsionist har han förutom samarbetet med Jakubowski också skrivit boken "Frihet och fruktan" (1985) tillsammans med Per Ahlmark. Därutöver är han stödmedlem i sionistiska Svenska Kommittén mot Antisemitism.Lars Gustafsson har också band till Bonniers och var litteraturkritiker på Bonniers Litterära Magasin, BLM, åren 1960-1972 där juden Gustafsson t.o.m. var BLM:s redaktör 1962 och huvudredaktör 1966-1972.
Gustafsson har också skrivit på Expressen åren 1961-1980.
Han var tidigare gift med författarinnan Madeleine Gustafsson som bl.a. skriver på Dagens Nyheters kultursidor och BLM, men på senare tid har han äktat en riktig judinna, Alexandra Chasnoff (Ginsburg).
Den judiske ekonomen Klas Eklund (från klanen Zadig) skriver också regelbundet kolumner på SvD:s ledarsidor (se exempelvis ledarsidorna 7/7-2003, 17/12-2002 och 19/4-2000). Att Klas Eklund dyker upp här är särskilt anmärkningsvärt då han är en f.d. vänsterman och trotskist. Klas Eklunds medverkan på SvD:s ledarsidor visar än en gång hur opinionsbildningen i landet är fast i händerna på en liten sionistisk klick då Eklunds egen hustru, ekonomen Pernilla Ström, samtidigt arbetar som ledarskribent på den andra stora borgerliga tidningen, Dagens Nyheter, där hon bl.a. sprider Israel-propaganda. F.ö. hänvisar vi till vad vi skriver om Klas Eklund i vårt avsnitt om honom i sektionen om judiska bankmän.
Göran Skytte är också engagerad sionist som på senare tid verkar på SvD ledarsidor. Han är starkt projudisk och förfaller befinna sig på gränslandet till konversion till den judiska pseudoreligionen.Vi skriver mer om Skytte i vårt avsnitt om Sveriges Television.
***
Utlandsbevakningen Som vi berättat ovan var den turkiske juden Thomas Gür SvD:s utrikespolitiske redaktör, en öppen sionist på ledande strategisk post på en av landets viktigaste tidningar.Svenska Dagbladets Israelkorrespondent och kolumnist, Cordelia Edvardson, har vi tidigare nämnt många gånger. Att ha en journalist i ett ockuperande, krigförande land, som är medborgare i detta land och till och med öppet bekänner sig till landets kriminella ideologi - sionismen - det är verkligen en skandal utan like.
- Cordelia Edvardson, intervjuad i Menorah, nr.4-1974.
Betoningen från originalcitatet.
Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski skriver ett elektroniskt nyhetsbrev daterat februari 2002, och utgivet av Svenska Kommittén mot Antisemitism, mot TV-programmet Mediemagasinet som tagit upp problematiken kring att judiska journalister rapporterar från Israel för de svenska medierna.
"I stället misstänkliggjordes vissa journalister – inte för vad de skrivit, utan på grund av deras ursprung. Det enda ”beviset” för påståendet att svenska medier friserade bilden av Israel var nämligen att tre av sex korrespondenter för svenska medier är judar."Jakubowski attackerar sedan den svenske journalisten Mikael Löfgren som i media ifrågasatt Edvardsons opartiskhet:
"Löfgren ger dock varken i sitt förord eller i den efterföljande debatten i SvD (april 1997) ett enda exempel på dessa 'avgörande konsekvenser för … svenska mediekonsumenter' som Edvardsons lojalitetskonflikt 'mellan yrkes- och medborgarroll' skulle ha lett till.""Där har vi Löfgrens problem med Edvardson och andra svenska journalister 'med judisk bakgrund': Kan man verkligen lita på dem? Vad har de egentligen för 'identitet', vad har de för 'lojaliteter'?"
Falskheten i Jakubowskis inlägg kommer att illustreras med relevanta citat nedan.
I sin egen självbiografi om sin vistelse i Israel, "Om jag glömmer dig..." (1976) för Edvardson ett resonemang om sin judiskhet (sid. 11-12) där hon uttalar sig rakt på sak:
"[...] min mänskliga värdighet är helt beroende av min rätt att vara jude. [...] Utan Israel är judendomen dömd till undergång. [...] Men mitt folk skall leva. Därför är jag alltså sionist."
Så uppenbarligen är hon sionist, då hon själv sagt det.
Cordelia Edvardson skriver i Judisk Krönika, nr.2-1989, en lång artikel om hur det är att som judisk journalist skriva om Israel. Där berättar hon att självaste Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski själv frågat henne: "Befinner du dig inte i en konflikt när du måste skriva och rapportera det du måste skriva och rapportera från Israel i dessa dagar", där Jakubowski syftar på den då pågående första palestinska Intifadan mot den judiska ockupationen. Denna Jakubowskis fråga visar att Jakubowski visst tycker att frågan om en eventuell intressekonflikt för en judisk journalist som skall skriva om Israel kan existera och är berättigad att ta upp, något han officiellt i sina propagandistiska utspel i goj-media förnekar.
Cordelia Edvardson skriver själv i ovannämnda artikel i Judisk Krönika (nr.2-1989):
"Den absolut objektive reportern, reportern som saknar egna värderingar, politiskt/moraliska ställningstaganden och psykologiskt känsliga punkter existerar Gud ske lov inte. En sådan reporter vore ett monster."
Robert Rock, redaktionskommittémedlem i tidskriften Menorah och journalist på SvD skrev i en beundrande artikel om Cordelia Edvardson i Menorah, nr.3-1984:
"Hon hade som korrespondent i Jerusalem på heltid övertagit den journalistik om Israel, som jag sporadiskt hade svarat för under årens lopp."Rock berättar i artikeln hur han träffat henne å yrkets vägnar i Israel och fascinerats av att se hur hon styrde och ställde bland den internationella journalistkåren.
Jan Guillou talar i en krönika i Aftonbladet (2/10-2000) om "Svenska Dagbladets korrespondent Cordelia Edvardsson, vars solidaritet med Israel är självklar".
Björn Fischel skriver i introduktionen till Edvardsons bok "Bränt barn söker sig till elden" (Förlaget En bok för alla, i samarbete med Brombergs, 1984):
"Som reporter för Vecko-Journalen rapporterade Cordelia Edvardson från kriget mellan araberna och Israel 1973 (Jom Kippur-kriget). Vad hon upplevde då av lojalitet mot det judiska folket ledde till att hon året därpå tillsammans med ett av sina fyra barn, den då tioårige sonen Simon, bosatte sig i Jerusalem för gott."
I en intervju i MånadsJournalen, nr.9-2001, kallas hon för "vänstersionist":
"[...] jag är sionist på samma sätt som svenska regeringen, alla partier i riksdagen, EU och FN är det, säger hon. Precis som svenska regeringen, riksdagen, EU och FN anser jag att staten Israel finns och har rätt att finnas.- Problemets kärna är att båda folken i konflikten har rätt. Israelerna har rätt. Palestinierna har rätt. Lösningen finns i två självständiga stater, sida vid sida."
Men det är ju det här som är det absurda sionistiskt vinklade synsättet på vad som hänt. Det är ju så att det i denna konflikt, liksom många andra helt klart finns en förövare och ett offer, en brottsling och ett brottsoffer. Att försöka vända synsättet och anta den kriminelles är ett sjukt förhållningssätt.
Tänk att Edvardson under andra världskriget hade rapporterat för svenska medier i egenskap av tysk icke-judinna från de tyskockuperade delarna av Polen som införlivats i Riket. Och där skrivit för svenska medierna att tyskarna - invasionsmakten och ockupanten - har lika mycket rätt som polackerna. Skulle någon verkligen gå på detta?
Faktum är att rensar man bort alla propagandaridåer utlagda av sionisternas hantlangare upptäcker man ganska snart att verkligheten är precis denna - det bodde ett folk, palestinierna i Palestina. Sedan kom det dit ett gäng som kallar sig för "judar" från världens alla hörn, beväpnade med en ideologi judendomen och sionismen. De anställde massakrer och rensade etniskt landet för att sedan ta det som krigsbyte och njuta av rovet.
Det är detta som hänt och som allt handlar om.
Amerikanerna brukar säga att aggression inte ska få löna sig. Tillämpas detta på Palestina så betyder det onekligen att de judiska kolonisterna och krigsförbrytarna, som planlagt aggressionen, måste avväpnas, avvecklas och en demokratiskt stat med lika rättigheter för alla - oavsett om man är jude eller ej - inrättas.
Taktiken som brukas av Cordelia och hennes likar tillämpar är just att man ska acceptera Israels etablerande som ett oåterkalleligt fait accompli, något som nästan likt en naturlag måste accepteras och ej kan ruckas. Genom att i oändligheten upprepa dessa mantror försöker de således få läsarna att anta detta sionistiska synsätt.
Not:I en artikel i Dagens Nyheter (1/6-2001) skriver hon att "Israel som judarnas stat" är "ett oåterkalleligt faktum".
I samma intervju i MJ berättas också att "Israel fanns alltid där" för Edvardson, "det styvnackade Israel som en egen nation med egen flagga, eget språk, egen armé, egen nationalsång".
MJ skriver vidare om Edvardson:
"Hon tillbakavisar harmset allt kritik om israelisk apartheid.- Räcker det inte med ockupation som beskrivning av det som pågår? säger hon bitskt."
Här avslöjar hon sig ånyo som den sionistiska propagandist hon alltid har varit.
Om nu palestinierna anses att de utsätts för ett apartheidsystem, och om 3000 av 4000 NGO:s på rasismkonferensen i Durban i september 2001 anser att namnet på det system judarna tillämpar i det landområde de rövat åt sig, är just "apartheid" - kanske det t.o.m. är så.
Edvardsons förnekande inställning ser man i bok "Två rum i Jerusalem", (Harriers Förlag, 1978, sid. 54), där hon också avfärdade FN:s fördömande från år 1975 av sionismen som en form av rasism. Den judiska propagandisten Edvardson talar istället om då:
"[...] FN, medelst oljepengarna och oljebehovet, hade kommit fram till den befängda slutsatsen att sionism var att jämställa med rasism."Det är således enligt judinnan Edvardson "befängt" när majoriteten av världens länder avfärdar judarnas "nationella rörelse" som en rasistisk produkt. Och självklart är det inte ett beslut som FN själständigt fattat utan tydligen är FN beroende av arabiska oljepengar.
Vi vill nog hävda att det är en hel del i Edvardsons påståenden och göranden som är "befängda" och det är en skandal att en sådan försvarare av och apologet för judisk rasism tillåts verka på en av Sveriges ledande tidningar utan att man sätter ut en varningsflagg vid hennes artiklar.
I intervjun i MånadsJournalen ovan, avslöjas också Edvardsons skäl till att flytta till Israel på 1970-talet:
"Hon säger att två händelser fick henne att fatta beslutet att flytta till Israel.Den ena var när hon som utsänd under oktoberkriget 1973 hörde journalistkolleger på Dan Hotel säga att nu hade väl judarna blivit väl arroganta, att inga träd får växa in i himlen och det skulle nog vara bra för dem om de fick lite stryk.
- Problemet är, säger hon, att om Israel förlorar ett krig är Israel förlorat. Det kan inte förlora ett krig lite grand, lika lite som man kan vara lite grand gravid.
Den andra händelsen var när en av hennes fotografkolleger, en som hon arbetat många gånger med, frågade om hon ändå inte trodde att det fanns en förklaring till varför judarna genom historien varit så föraktade och avskydda och förföljda. Ingen rök utan eld, sa kollegan.
Då bestämde hon sig. Hon skulle flytta. Hon skulle lämna sin tjänst på Åhlen & Åkerlund och flytta till Israel.
Det handlade också om solidaritet, visst gjorde det. Hon lade för alltid bort den lilla katolska Cordelia, som följt henne till och med in i förintelselägret. Hon blev judiska Cordelia."
Judinnan Edvardson flyttade till Israel som en sympatigärning, ett stöd för in egen judiska identitet och för att visa solidaritet med den judiska staten Israel.
Israelkorrespondenten Edvardson har, bara för att visa sin opartiskhet i Palestinakonflikten sett till att hon har en son som t.o.m. tjänstgör i de israeliska fallskärmsjägartrupperna, d.v.s. i anfallsmakten Israels spjutspetstrupper. Han har dessutom avancerat till posten som officer, något som också omnämns i intervjun i MånadsJournalen.
Det ni, en sådan madame måste var helt opartisk!
Massmedia har senare avslöjat att Cordelia Edvardsons svenskfödde son - den israeliske fallskärmsjägarofficeren - är barndomsvän med den socialdemokratiske politruken Pär Nuder, statsminister Göran Persson närmaste man.
För dem som vilseletts att tro att Cordelia Edvardson har en humanistisk nerv kan vi citeras hennes försvarade hon också Israels vapenexport till krigförande länder, publicerad i SvD (18/12-1994).
"För att ha råd att utveckla nya, dyra vapensystem tvingas man stundom att sälja vapen till länder som man för övrigt inte skulle vilja ta i med tång. Att under rådande omständigheter tala om moral i detta sammanhang vore nog att moralisera."
Även bland de Edvardson valt att samarbeta med kan man se en tydlig sionistisk nerv.
Edvardson var exempelvis skribent i den sionistiska tidskriften "Fokus Israel" som tidigare gavs ut av en grupp inom SVEKIV, Svenska kibbutzvänners organisation (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1987). Vi har tidigare tagit upp denna rörelses intima koppling till det sionistiska projektet. En av tidningens ansvariga, Lena Jersenius, sade i samma nummer av Judisk Krönika: "Helt klart är det här en tidskrift för Israelvänner".
I Judisk Krönika, nr.4-1979, berättas att kibbutzorganisationen SVEKIV "har också mycket goda kontakter med andra organisationer som World Zionist Organisation, Israels utrikesdepartement".
Edvardson var också aktiv i Samfundet Sverige-Israel och satt i dess styrelse tillsammans med personer som Olle Wästberg och Per Ahlmark.
Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel, där Cordelia Edvardson (tredje från vänster) tittar beundrande på sionismens führer. Cordelia Edvardson satt då i styrelsen för denna sionistiska organisation.Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.
Och i Cordelia Edvardsons bok "Två rum i Jerusalem", (sid. 46), berättar hon själv hur hon trots att hon skall vara övertygad socialdemokrat skickade ett gratulationstelegram till supersionisten Per Ahlmark, dåvarande ledaren för folkpartiet, dagen efter den borgerliga valsegern.
Edvardsons telegram till Ahlmark hade följande ordalydelse:
"Gratulationer från en vän i fiendelägret."(Också sid. 46 i boken.)
Här har vi ännu ett exempel på hur sionisterna ser till att fördela sig på alla nivåer och i alla politiska strömningar och läger i landet samtidigt som deras inneboende gemenskap, sammanhållning och vänskap kvarstår, trots det skenbara yttre höljet av skilda politiska åsikter. En gemenskap som också kommer fram när man ser dem under amikabla förhållanden och i bästa sämja träffas på sina Israelmöten och där förkunnar hur de måste verka för Israel.
Edvardson har också skrivit i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (se exempelvis nr.2-1974).
Och hon har t.o.m. samarbetat med den kända sionist-judinnan och fotografen Anna Riwkin-Brick. Tillsammans har de gjort en bok med titeln "Miriam bor i en Kibbutz" (Rabén & Sjögren, 1969) och som med text och gulliga bilder handlar om judiska barn på en kibbutz i Israel.
Anna Riwkin-Brick var på sin tid en framträdande sionistisk aktivist och tillika hustru till Daniel Brick som av dem själva betecknas som förkämpen för sionismen i Sverige.
Cordelia Edvardson var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Edvardson är känd för sina egna böcker, självklart utgivna på det judiska förlaget Brombergs. Den ena boken "Bränt barn söker sig till elden" (Brombergs Förlag, 1984) utgör Edvardsons eget lilla bidrag till "förintelse"-propagandan, där hon på ett minst sagt spännande sätt berättar sin alldeles egna variant på hur det nazistiska dödsmaskineriet skall ha fungerat: i Auschwitz (sid. 57-58):
"Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserligen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt - mot brännugnarnas eld."
Judinnan Cordelia Edvardson omhuldar som sina fränder den judiska fräckheten - chutzpah, något som är föga förvånande om man beaktar hennes hala taktik och den fräckhet hon som sionist visat i sin rapportering. I sin bok "Två rum i Jerusalem", (Harriers Förlag, 1978, sid. 36) skriver också judinnan Edvardson beundrande om detta judiska begreppet och fenomen "chutzpah":
"Begreppets exakta innebörd är närmast oöversättlig men det betyder ungefär "fräckhet - oförskämdhet". Men inte vilken tarvlig oförskämdhet som helst! Det skall vara fräckheten som skön konst. Den sorten som lämnar en bokstavligen mållös."Och Cordelia skriver vidare, sid. 37:
"För chutzpah är en livsform och sådan kan inte diskuteras."
Att ljuga och bedra sin omgivning är inget man som de skäms för, nej denna "livsform" och "sköna konst" får gärna gå ut över godtrogna och naiva icke-judar, gojer, det synes vara den judiska inställningen.
Denna judiska attityd framkom också i intervjun i MånadsJournalen, september-2001, där hon berättar hur hon inför sin emigration till Israel talade med chefen Lukas Bonnier:
"Hon hade inga pengar. Hennes dafka [hebreiskt ord för "djärv"] hjälpte henne även denna gång. Hon gick upp till Lukas Bonnier, mäktig chef för Åhlen & Åkerlunds tidskriftsförlag, och bad honom ge henne sparken. På så vis skulle hon få åtta månadslöner. Han gav henne sparken."
Edvardson är som alla judiska propagandister aktiv i Israelmaffians olika kampanjer mot "antisemiter", d.v.s. deras politiska motståndare, och hon har exempelvis själv deltagit i hetskampanjen riktad mot den svenske konstnären Lars Hillersberg, där man ville bestraffa denne då att hans politiska konst och karikatyrer hade misshagat sionistpacket.
Och i sin bok om sitt liv i Israel, "Två rum i Jerusalem", (Harriers Förlag, 1978), för Edvardson först ett resonemang om förekomsten av kackerlackor i det heliga landet och giftsprayens välsignelse, och går sedan in på förekomsten av "antisemiter", där Cordelia Edvardson stolt berättar, på sid. 41, hur:
"[...] jag tar fram [gift-]sprayflaskan så snart jag ser en."Uppenbart kopplas "antisemiter" till kackerlackor, ohyra, som skall spray-bekämpas, och detta avslöjar Edvardsons rätta, fanatiska, karaktär, och det sätt varpå hon betraktar sina politiska fiender
När Cordelia Edvardson erhöll Bonniers Stora Journalistpris 1983 kunde man läsa en artikel om detta i sionismens Judisk Krönika - där man på slutet skrev: "Grattis Cordelia!" (se Judisk Krönika, nr.6-1983).
Som tack för sina judisk-sionistiska insatser belönades Edvardson 1999 med Bertil Neumans pris - se Judisk Krönika -artikel nr.1-1999, ett pris hon delade med DN:s lika judiska motsvarighet, Israelreportern Nathan Shachar.
Bland tidigare pristagare av nämnda pris ses den judiske "PR-mannen" för Israel, Jackie Jakubowski, samt Israels vän nr.1 i Sverige - den rabiate Per Ahlmark.
Not: Som brukligt är haglar priser och pengar över Israel-aktivister som Cordelia Edvardson. Förutom Bonniers Stora Journalistpris, erhöll hon årets Frihetspenna 2002, med den hycklande motivationen; "för sin självständiga journalistik och sitt civilkurage" där "priset går till en publicist som verkat i Torgny Segerstedts anda". Samma år (2002), erhöll Edvardson Publicistklubbens Stora pris på 30 000 kronor, med motivationen att hon skulle behärska "den svåra konsten att förena passion och sanningslidelse".
"Självständig journalistik", "civilkurage", "sanningslidelse". Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
***
I Svenska Dagbladets övriga redaktionella personal tänker vi nu lyfta fram Rickard Swartz. Denne jude har profilerat sig som tidningens Wienkorrespondent, öststatsexpert samt regelbunden kolumnist. Han är också författare, men särskilt känd just för att blivit ihop med den "kroatiska" superförfattaren Slavenka Draculic, som han numera är gift med. Swartz tycker om att skriva artiklar om sin splittrade identitet i Judisk Krönika, medans hans fru, förutom sina böcker, skriver i Dagens Nyheter där hon bannar sina egna kroater för de hemska dåd de skall ha begått mot judarna under andra världskriget.
Judinnan Margit Silberstein, som numera är aktiv inom statstelevisionen och radion och besläktad med radio-och Expressen-juden Willy Silberstein, var i mitten av 1980-talet SvD:s korrespondent i Oslo. Observera att hennes bror Willy Silberstein också då arbetade på tidningen.
En annan vän av sionismen är Christina Jutterström, SVT:s chef, som innan hon gick över till Dagens Nyheter faktiskt hade ett förspel som Afrikakorrespondent SvD i mitten av 1970-talet.
***
SvD:s Kulturdel
Som vi har sagt tidigare har kulturen en tung påverkansmöjlighet då den på ett mer sublimt sätt påverkar folks sätt att tänka och då kulturen och konsterna inte ställer krav på verklighetsförankring och vederhäftighet.
På Svenska Dagbladets kultursidor skriver sedan flera år ett antal kulturjudar. De är alltid lika duktiga på att föra fram sitt budskap och lyfta fram sina judiska bröders och systrars kulturgärningar.
Jöran Mjöberg (född 1913) är en professor som är verksam inom litteraturhistorieområdet. Mjöberg stammar på mödernet från den judiska klanen Josefson (med enkel "s"). Han har bl.a. varit styrelseledamot i Pär Lagerkvist-samfundet sedan 1990 och sedan 1989 bär Mjöberg professors namn.
Jöran Mjöberg har varit flitig kulturskribent i BLM, men även Sydsvenska Dagbladet och i Svenska Dagbladet, i den senare tidningen har vi märkt hur han upprepade gånger skriver om just judar och judiska ting.
En annan tidigare litteraturkritiker på Svenska Dagbladet är juden Lennart Kanter, som är advokat och var den som finansjuden Gabriel Urwitz använde som sin advokat för att försvara hans Gotabank-affärer. Lennart Kanter skriver också recensioner i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1996). Kanter kan också titulera sig "författare" då han givit ut tre romaner.
|
En annan jude på Svenska Dagbladet är David Grossman som under 1980-talet var tidningens teater- och filmreporter. Samtidigt hade Grossman ett brinnande engagemang på Judisk Krönika, och när dess ordinarie chefredaktör Jackie Jakubowski var tjänsteledig från Judisk Krönika 1985 för att studera i USA, var det David Grossman som var tidningens ställföreträdande redaktör ihop med dåvarande Expressen-juden Gabi Gleichmann (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1985).David Grossman har också bland vad judarna kallar hans "judiska meriter" (Judisk Krönika, nr.3-1985) arbetat på den Judiska Studentklubbens närradio, de sionistiska tidskrifterna Fred i Mellanöstern, Fokus, samt Sovjets Judar-bulletinen. Sedan slutet av 1990-talet tillhör Grossman Judisk Krönikas redaktionskommitté.
Innan SvD har Grossman varit journalist på tidningar som Se, Reportage och Expressen och på 1990-talet var han under en period chefredaktör för den lokala "Tidningen Södermalm" i Stockholm.
På senare tid har Grossman även setts skriva i Bonnier-pressens gratistidning Stockholm City.
På teaterfronten i SvD skriver Jeanette Gentele. Hon skriver även i Judisk Krönika, och det är nog förståeligt då hon sedan länge är gift med en annan kulturjude, skådespelaren och regissören Stefan Böhm. Madame Gentele kommer från en fin kulturfamilj som dotter till den förre operachefen, juden Göran Gentele. I Judisk Krönika, nr.6-1996 berättas att Jeanette Gentele "är uppkallad efter Jeanette Rubenson, som var hennes farfarsmor". Jeanette Rubenson (1854-1938, född från den tysk-judiska klanen Leman) var judisk fru till den likaledes judiske polismästaren i Stockholm, Semmy Rubenson (1839-1922). Jeanette Rubensons äldre syster Euphrosyne gifte sig Abrahamson på Nääs och blev en på sin tid känd operasångerska.
Jeanette Genteles farfar var juden Arvid Rubenson, kapten i Positionsartilleriet och vars barn antog moderns efternamn Gentele. På så vis har judinnan Jeanette Gentele fått ett efternamn som liknar ett dåligt judiskt skämt då det nästan låter som "gentile", d.v.s. det engelska uttrycket för en icke-jude.
Förutom att skriva i SvD sprider judinnan och sionisten Jeanette Gentele också sina åsikter i den "progressiva" tidningen Ordfront Magasin.
Jeanette Gentele donerar, som den sionistiska judinna hon är, pengar till den sionistiska organisationen Keren Kajemet - den Judiska Nationalfonden - något som ses när man går igenom denna organisations listor på donatorer i dess tidskrift.
Sedan flera år är också Kay Glans - en känd svensk sionist - skribent på SvD:s kultursidor. Bl.a. har han varit redaktör för kolumnen "Under strecket" där han förstås släppte in sina kompisar att skriva sina harranger om antisemitism och annat läskigt.
Glans var länge med i Moderna Tiders redaktionsråd, under hovjuden Göran Rosenbergs ledning (mer om detta i vårt avsnitt om Moderna Tider).
Som kulturjude bereds Glans också plats att skriva Israel-apolegetiska artiklar i Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Nu senast ses Glans agera kolumnist i tidningen Metro (2003) föutom att han är chefredaktör för tidskriften Axess.
"Under strecket" har därefter haft den unga judiska aktivisten Nina Solomin som redaktör. Hon har vi nämnt i artikeln om "SvD, judinnan Solomin, och den judiska makten i USA". Vi har också noterat hennes fräcka angrepp i SvD 1994 på August Strindberg (precis likt ovannämnde Thomas Gür), för påstådd antisemitism i den store svenske författarens skrivargärning. Som vi tidigare har nämnt har den judiska aktivisten Solomin parallellt ett engagemang vid sidan av SvD som redaktionsmedlem på Jakubowskis sionistblaska "Judisk Krönika".
Sommaren 2002 noterar vi så att Solomin helt plötsligt gått över till att tillhörda Dagens Nyheters kulturredaktion.
Bland de många skribenterna som i Svenska Dagbladet skriver politisk inriktade artiklar, ofta i spalten "Under strecket" och kommer från den judiska sekten, ska vi nu ta upp de judiska aktivisterna Kim Salomon, Dan Shafran och Alexander Kan och Kristian Gerner.
Kim Salomon är en judisk professor i modern internationell historia, Lund. och skriver regelbundet på SvD:s kultursidor, inte sällan judiskt vinklade artiklar.
Salomon har också skrivit en bok om flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget. Kim Salomon tillhör Levande Historia projektets nätverk av judiska propagandister och föreläser på temat - "Vad ska vi göra med Förintelsen idag?"
Dan Shafran är en annan jude, som erhöll Samfundet De Nios översättarpris oktober 1999 och som också på regelbunden basis producerar alster som publiceras på SvD-kultur.
Alexander Kan, judisk professor i historia vid Uppsala Universitet, skriver också om judiska ting på SvD-kultur. Han har också setts skriva i Judisk Krönika, nr.1-1994, en artikel om antisemitiska karikatyrer och "den antisionistiska bildhetsen".
SvD, 20/11-1999. |
|
SvD, 20/4-2002.
|
En judisk Rysslandskännare som ofta skriver i SvD:s kultursidor, även om han inte är anställd där är den fanatiskt judiske öststatsprofessorn Kristian Gerner. Gerner är en f.d. trotskist som är professor i östeuropeisk kultur och historia vid Uppsala Universitet och efter en intensiv kampanj i media våren 2002 blev professor i historia vid Lunds Universitet. Som jude skriver Gerner regelbundet i Judisk Krönika, bl.a. deltog han i temanumret nr.4-1987 "Vänstern och den judiska frågan" med sin artikel "Hatets ideologi".
På 1980-talet kunde man se Gerner skriva artiklar i den sionistiska tidningen Menorah, organ för Förenade Israelinsamlingen, vilket mer än väl avslöjar de täta banden mellan den s.k. "svenska" antisemitism-komittén och de sionistisk-israeliska organisationerna i landet.
I Menorah, nr.2-1984, där Gerner "har för Menorah bearbetat ett kapitel om antisemitismen i Polen", påpekar tidskriften också att Gerner "har en judisk mor", som en delförklaring till hans judiska engagemang. Och i nr. 4-1984, av Menorah bidrar juden Gerner med ytterligare en artikel.
Gerner var tills nyligen ordförande i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han har missbrukat sitt inflytande i SvD för sin egen organisations hetskampanj mot konstnären Lars Hillersberg, då dennes illustrationer använts i Ahmed Ramis böcker.
Bengt Jangfeldt är tidningens Rysslandsexpert på kultursidorna. Bengt Jangfeldt är gift med den ryska judinnan Jelena Jangfeldt-Jakubovitch, som tillhör den Judiska Teatern och som ställer upp på evenemang till stöd för Israel.
Bengt Jangfeldt har som preferens att publicera översättningar av artiklar skrivna av hans rysk-judiske vän Arkadij Vaksberg, bl.a. med teman som "antisemitismen" i Ryssland. Den ryske juden Vaksberg hör till SvD:s regelbundna skribenter och samarbetar också meden polsk-judiske dokumentärfilmaren Gregor Nowinski.
Bland en annan av Jangfeldts specialiteter hör att översätta den ryske juden Joseph Brodskys böcker till svenska.
Bengt Jangfeldt är en medveten jude som exempelvis deltog i den judiska kulturveckan 1983 som föredragare om rysk-judiska författare (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983).
Filmrecensent på SvD är numera Kaj Schueler, en s.k. "kulturjude" som var filmrecensent på Judisk Krönika (se exempelvis hans avslöjande artikel "You don´t look Jewish" om judarna i Hollywood, Judisk Krönika, nr.4-5-1992) och även tidigare tillhörde redaktionen på den polske juden Göran Rosenbergs tidning Moderna Tider. I Judisk Krönika (nr.1-1986) skriver Kaj Schueler skriver om sin tysk-judiska släkt:
"Vi var en ganska välanpassad svensk-judisk flyktingfamilj där den judiska identiteten snarare var sionistisk/socialdemokratisk än religiös."Sionisten Schueler tycker f.ö. att "Idag är jag svensk jude" och "att jag verkligen känner mig som jude när jag tar del av vårt folks lidandehistoria".
En annan judisk filmkritiker på SvD är Ludvig Hertzberg som först agerade frilansfilmkritiker för Svenska Dagbladet / Kultur. Hertzberg blev också vikarierande redaktör för polemikerspalten "Under strecket" redan 2001. Senare har Ludvig Hertzberg anvancerat till att själv bli redaktör för "Under strecket" där han släpper fram sin judeocentrerade propaganda som exempelvis i "Under strecket" publicerad 12/9-2004, som handlar om två israeliska författare och deras skriverier om "förintelsen" och gaskamrar - det eviga tjatet från de sionistiska propagandabasunerna.
SvD:s numera framlidna filmrecensent Elisabeth Sörenson har också haft en nära relation till det judiska och kunde ses i Judisk Krönika nr.6-1990 diskutera med judarna Kaj Schueler, som vi precis omnämnt, och filmaren Peter Cohen om judisk film.
En annan kulturjude på SvD är Ricki Neuman. Denne journalist är gift med den judiska regissören Marianne Goldman. Bägge skriver ofta i Judisk Krönika en tidskrift där Ricki brukar publicera en avslöjande dagbok.Ricki Neuman skriver också i Förenade Israelinsamlingens tidskrift, Menorah. Se exempelvis Menorah, nr.4-1976, där han skriver om judisk politisk makt i USA::
"Det talas ofta i USA om den s k judiska rösten ("the Jewish vote") och då särskilt under valår. Även om den judiska gruppen utgör en mycket liten del av den totala befolkningen, så har judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik. Det beror bland annat på det vanligtvis höga judiska valdeltagandet, på koncentrationen av judar i de större städerna (New York, Chicago, Philadelphia, Los Angeles), som i de flesta fall dominerar den stat de ligger i, på den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia."Så nu vet vi att "judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik" och att denna makt delvis beror på "den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia".
Skulle judar som Neuman skriva lika ärligt i tidskrifter som läses av den icke-judiska majoriteten, ja då skulle Radio Islam kunna lägga ner sin verksamhet - vi skulle vara överflödiga.
Ricki Neuman är son till en av de mer framträdande judarna i Sverige, Bertil Neuman, som varit medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap, styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika och anstiftare av sin egen fond för judisk-sionistisk aktivism - den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond".
Bertil Neuman var f.ö. en av grundarna av SIFO, Svenska institutet för opinionsundersökningar.
Ricki Neuman har för SvD:s läsare skrivit om glädjen att lyssna på ett band med inspelningar av Ahmed Ramis Radio Islam-sändningar, något som han tyckte kändes... :
"[...] obehagligt, upprörande - och skönt. Tänk att för en gångs skull ha rätt att hata, oreserverat, utan hänsyn, utan att försöka förstå, ungefär som gojim kan göra."(Svenska Dagbladet, 29/1-1993.)
En annan sionistisk aktivist på SvD:s kultursidor är författarinnan Rita Tornborg, som skrivit böcker med så judiska titlar som "Hansson och Goldman" (1974), "Friedmans hus" (1976) och "Salomos namnsdag" (1976). Förutom hennes jobb som kulturskribent på SvD skriver hon också bokrecensioner i Judisk Krönika, samt i tidningen Moderna Tider, på den tiden Göran Rosenberg var chefredaktör. I enlighet med spelets regler tillstår inte Tornborg att hon är judinna utan skall utåt posera som en av alla dessa intellektuella som av någon oförklarlig anledning har en dragning till just det judiska. Dessa är i våra ögon den lömskaste typen, som vill ikläda sig rollen av projude utan att tillstå sin egen judiskhet.Rita Tornborg var en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Ingrid Gärde-Widemar, Inga Thorsson, Erik Sandberg, Bo Siegbahn, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner".
I avsnittet om Dagens Nyheter lyfte vi fram DN:s judiske kulturskribent Rebecka Tarschys och nämnde då hennes syster på SvD-kultur, Hedvig Hedqvist. Hedvig är sedan 1978 journalist och medarbetare på SvD och därutöver fackskribent i tidningarna Form, Femina och Sköna Hem.Hedvig har ett starkt judiskt engagemang liksom sin syster Rebecka och sin kände bror folkpartisten Daniel Tarschys, och var tillsammans med dem i på den Judiska Festivalen i Riga för några år sedan. Hon bidrog också med ett kapitel om den judiske möbeldesignern Josef Frank, i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998).
Judinnan Hedqvist förvärvade sig ett icke-judiskt klingande namn då hon var gift med med Staffan Hedqvist, f.d. produktionsledare på SVT (han har tydligen preferens för just judinnor då han numera är gift med judinnan Maj Wechselmann).
1993 angavs det att hon levde ihop med Arthur Hald, f.d. konstnärlig ledare på Gustavsberg och styrelseordförande i Slöjdföreningen.
Hedvist väljer sina partners bland landets etablissemang och har tidigare varit gift med med den kände författaren Eskil Block, varpå han också måste räknas som sionistinfluerade då en judisk fanatiker och sionist som Hedvig, inte skulle tolerera att vara ihop med någon av avvikande uppfattning.
|
SvD, 24/12-1995. Judar tål inte andra folks traditioner. Här ett exempel på Salomon Schulmans familj som inte ens kunde anpassa sig till en julgran. |
En tidigare skribent i SvD var länge Salomon Schulman innan han gick över DN. Flera av de alster han hann leverera där visade på en oerhörd arrogans och chutzpah - judisk fräckhet.
En annan kulturmedarbetar på SvD är Olle Josephson, tidigare docent vid institutionen för nordiska språk, Stockholms Universitet och föreståndare för Svenska Språknämnden.
Judinnan Marianne Steinsaphir, chefredaktör för "Biblioteksbladet" (1998), skriver på Svenska Dagbladets kultursidor 2002.
Bland de många sionistiska profilerna på SvD kommer vi nu till den tidigare kulturchefen Leif Carlsson, en person som under Bergman-debatten visade att han tycker att det är viktigare att nedtrycka avslöjanden om mordisk rasism i judendomens centrala heliga skrifter än att tillåta yttrandefrihet i landet.
Leif Carlsson har varit verksam på SvD sedan 1962 och var chef för SvD:s kulturavdelning åren 1969-1981 för att sedan medarbeta som skribent inom kultur och politik på tidningen. Han har också en politisk karriär bakom sig som f.d. ordförande i Sveriges konservativa studentförbund och vice ordförande i Högerns ungdomsförbund och var även redaktionssekreterare för Svensk Tidskrift 1957-1962. Sionisten Carlsson har satt också i Radionämnden 1967-1982 . År 1970-1985 har Carlsson varit engagerad i Svenska läkarsällskapets etiska delegation.
Carlsson är tydligen ett bekant ansikte för höjdarna i den Judiska Församling i Stockholm. I Judisk Krönika, nr.4-1990, berättas om en incident under ett besök av Leif Carlsson på det Judiska Biblioteket i Stockholm, då Leif plötsligt stoppas en kvinnlig judisk säkerhetsagent. Men Stockholms överrabbin Morton Narrowe dyker upp och går i god för Carlsson och på så vis "räddar" honom.
I Svenska Dagbladet, 22/6-1989, skriver Carlsson en hyllning till den sionistiska tidskriften Judisk Krönika:
"Med noggrann eftertanke har Jackie Jakubowski valt att genom den utomordentliga Judisk Krönika låta en enträgen, avvikande stämma göra sig hörd mot den avklingande hyllningskören."I SvD 2/11-1993 använde han en hel kolumn för att delta i hetsen mot professor Jan Bergman i Uppsala, som en del av den judiska mediakampanjen mot detta universitet.
Och i Judisk Krönika (nr.1-1982) bidrar Leif Carlsson själv med en artikel om en judisk diktare.
Som flera av de sionistanhängare vi här omnämner är även Leif Carlsson gift med en professorsdotter, en kvinna vars far var professor Amandus Adamson.
En annan kulturchef på SvD med en koppling - om än distant, till våra svenska judar - är professor Lars Lönnroth.
Lars Lönnroth var kulturchef på SvD 1991-1993. Han är ättling, via sin mor Ebba, född Lagercrantz, till den döpte juden Adolf Ludwig Lewin. Lars Lönnroths morbröder är som vi nämnt ovan den f.d. kulturredaktören på DN, herr Olof Lagercrantz och även Rutger Lagercrantz, där Judisk Krönika själv i fallet Olof Lagercrantz gör ett nummer i att denne ha funnit ett judiskt påbrå via nämnde jude Lewin.
Kända kusiner till Lars Lönnroth är den judiske professorn Hugo Lagercrantz (på mödernet från den judiska familjen Heyman), och skådespelerskan Marika Lagercrantz.
Lars Lönnroths bror är vänsterpartisten Johan Lönnroth, vice ordförande i vänsterpartiet sedan 1993.
Akademikern Lars Lönnroth hade också en känd far, historieprofessor Erik Lönnroth, medlem i Svenska Akademien 1962 t.o.m. sin död 2002. Denne Erik Lönnroth var f.ö. övrigt den som höll öppningsanförandet för konferensen om judarna i Norden i Uppsala 1986 (se boken "Judiskt liv i Norden").
Erik Lönnroth var också en stor beundrare av den sionistiske historikerprofessorn Hugo Valentin. "En judisk historiker av stort format, en sällsynt högtstående kulturpersonlighet" var akdemiledamoten Erik Lönnroths karaktäristisk av sin ämneskollega från Uppsala. Fina ord om den rasistiske cynikern Hugo Valentin, en man som 1933 deltog i grundandet av Svenska Zionistförbundet.
Därtill inte sagt att Erik Lönnroth skulle vara jude men väl judeofil och en som snarare tar judarnas parti i Mellanöstern än de skändade arabernas.
En annan prominent person på SvD:s kultursidor med stark koppling till det judiska är Peter Luthersson, som efterträdde Lars Lönnroth som SvD kulturchef 1993 och innehade posten t.o.m. 2001.
|
SvD:s forne kulturredaktör Peter Luthersson, numera på Judisk Krönika. |
Luthersson har själv på senare tid öppet bejakat sin judiskhet och sionism och sitter sedan 2002 i Judisk Krönikas redaktionskommitté ihop med sionistjudar och Israel-anhängare som Jackie Jakubowski och Monica Nagler. Dessförinnan kunde man redan i Judisk Krönika, nr.5-2001, se Luthersson medverka i tidskriften med en artikel "Alltid detta ´men´".Vid sidan om sitt engagemang på Judisk Krönika är Peter Luthersson prefekt för området Konst, kultur och kommunikation, K3, på Malmö Högskola sedan 2001.
Peter Luthersson (född 1954), var tidigare universitetslektor vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lunds Universitet fr.o.m. 1985 och innehade den prominenta posten som studierektor där 1985-1993. Peter Luthersson var innnan SvD fast medarbetare på den sionistvänliga SDS:s kulturredaktion 1989-1993, den senare en tidning Luthersson åter arbetar för.
Luthersson har varit redaktör för Tidskriften för Litteraturvetenskap 1990-1992 och medverkat i ett flertal böcker som "Modernism och individualitet" (1986, 1993), "Medialiseringen av Sverige" (red. 1997), "Eliterna som abdikerade" (red. 1998), "Efter partistaten" (red. 2000) och "Svensk litterär modernism. En stridsstudie".
Peter Luthersson är sedan 1982 gift med en förläggare Annika Bladh, vilket förstås också ger ett indirekt inflytande över förlagsvärlden.
En senare kulturredaktör på Svenska Dagbladet är Carl Otto Werkelid (tillförordnad kulturchef 2001 och kulturchef 2002). Werkelid samarbetar öppet med sionisternas tidskrift Judisk Krönika och deltar där som skribent, se exempelvis Judisk Krönika, nr.4-1985. Carl Otto Werkelid skriver också en recension i Judisk Krönika, nr.5-1986, av en judinna Lynne Alexander, en bok utgiven på det judiska förlaget Brombergs och som handlar om "två judiska flyktingar".
SvD:s litteraturrecensent sedan 1953 och biträdande kulturchef sedan 1969, Caj Lundgren, har länge visat en judeofil inställning där han konsekvent översatt verk av just judiska författare som Saul Bellow, Susan Sontag, Joseph Heller, E. L. Doctorow, Isaac Bashevis Singer och Norman Mailer.
Caj Lundgren har också översatt en lång artikel skriven av juden och professorn George Steiner om judiska musikskapare för en bok ("Språket och tystnaden") som givits ut av Wahlström & Widstrand, och utdrag från denna översättning publiceras i Judisk Krönika, nr.2-1986.
Då judarna bara utgör någon futtig procent av jordens totala befolkning kan man undra varför det judiska fått en sådan dominans i Lundgrens kulturgärning.
Bland de många proisraeliska skribenterna på SvD:s kultursidor kan vi nämna Svenska Akademie-sionisterna Knut Ahnlund och Gunnel Vallquist.
|
DN, 27/3-1997. Knut Ahnlund, tidigare ordförande i samfundet Sverige-Israel, får ett pris från juden Axel Hirschs fond. Han tackar dock nej eftersom han är sur på Svenska Akademiens sekreterare Horace Engdahl. |
Knut Ahnlund är en celeber medlem av Svenska Akademien med plats i Nobelinstitutet och ledamot i Samfundet De Nio. Vid sidan av sitt arbete som professor i nordisk litteraturhistoria har han varit medarbetare på SvD sedan 1951.Ahnlund har en gedigen sionistisk karriär och var under en period t.o.m. ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel, och han är även stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Knut Ahnlund var en av de som efter massakern av Irak 1991 gick och tackade de "allierade" genom besök till Amerikas, Storbritanniens och Israels ambassader i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991). Ahnlund har även själv skrivit i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1991, en artikel med rubriken "S´farad", om Inkvisitionen i Spanien).
Huruvida Knut Ahnlund är jude vet vi ej, men hans son Nathan Shachar är det, och är t.o.m. bosatt i Israel och agerar som DN:s "opartiske" korrespondent där.
Som en del av etablissemanget är Knut i sin tur son till historieprofessorn Nils Ahnlund, som var medlem i Svenska Akademien sedan 1941 och i sin tur var skribent i SvD 1917-1927.
Och Knut har två bemärkta bröder Henrik Ahnlund (chef för Göteborgs historiska museum), och Erik Ahnlund (känd lagman).
Professor Gunnel Vallquist är också en av Israels allierade som i egenskap av författare nästlat sig in i Svenska Akademien där hon är ledamot sedan 1982. Vallquist är sedan länge judaiserad via Bonniers och deras BLM där hon också skriver. Liksom Knut Ahnlund ovan var han också ledamot i Samfundet De Nio 1972-1987. Denna försvarare av den judiska saken figurerar sedan 1952 som recensent på SvD:s kultursidor.
Gunnel Vallquist är självfallet också stödmedlem i ADL:s underorganisation i Sverige - Svenska Kommittén mot Antisemitism och medverkar i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1985, där hon recenserar Elie Wiesels bok "Den femte sonen").
Vallquist har också suttit i styrelsen för den sionistiska "Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar" tillsammans med Per Ahlmark och judiska sionister som Ivar Müller, Göran Nisell, Leif Zern, Hans W. Levy (B´nai B´rith), Jan-Erik Levy och Lena Posner-Körösi (se Judisk Krönika, nr.1-1988).
Bonnier-redaktören Thomas von Vegesack är en annan anhängare av israelisk ockupation som också skriver i Svenska Dagbladet, exempelvis i SvD 14/2-1992 där han skriver en artikel om "judens roll".
Karin Ahrland, har likaså varit regelbunden medarbetare i SvD. Ahrland är f.d. folkpartistisk riksdagsledamot och och f.d. hälsovårdsministern som är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, som samarbetat med WIZO (den internationella sionistorganisationen för kvinnor), och suttit i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989 (se Judisk Krönika, nr.3-1989).
Inredningsarkitekten Ingrid Olausson är skribent på SvD:s kultursidor sedan 1977 (innan dess på Dagens Nyheter) och gift med den prosionistiske författaren Rune Olausson.
En av Rune Olausson propagandadrapor i SvD återges på "begäran av många läsare" i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1975. Han skrev där under rubriken "Den eviga syndabocken", där han upprörde starkt över att man vid en internationell kvinnokonferens i Mexico kritiserat sionismen:
"Antisionism är inget annat än en omskrivning av det otäcka judehatet. [...] Hatar man sionismen så hatar man följaktligen också Israel och därmed även judarna.Så enkelt och grymt är det."
Så kritik av Israel är kriminellt då det ju är "judehat", enligt Rune Olausson.
Rune Olausson var styrelseledamot i Förlagshuset Hagaberg AB åren 1983-1989. Hustrun och SvD-medarbetaren Ingrid Olausson var t.o.m. VD för detta förlagshus under samma period som sin make. Vi berättar f.ö. mer om Rune i vårt avsnitt om litteraturen i Sverige.
Erik Sidenbladh är en annan sionistisk filur på SvD. Gift med en av Bonnier-klanens mäktigaste medlemmar, Eva Bonnier i egen hög person, njuter han sötman av att tillhöra den utvalda eliten. Sidenbladh var den som polisanmälde Lars Noréns pjäs "Sju tre" för "antisemitism". När SvD skulle skriva om Göran Perssons fanatiska "förintelse"-konferens januari 2000 var hela det journalistiska innehållet i stora uppslag i tidningen skrivet av de två sionisterna Erik Sidenbladh och Ricki Neuman! Som vanligt sionist-judar som skriver om judisk teman och slår upp det stort för "gojerna" (deras nedvärderande beteckning på icke-judarna) så att de ska insupa och "lära av".
"Vi har mycket att lära av Förintelsen", brukar de säga.
Håkan Arvidsson, s.k. historiker skriver också regelbundet recensioner i SvD. för Radio Islam är han mer känd som den duktige shabbez goj - judiskt uttryck för nyttig idiot - som hjälpte till att sparka på professor Jan Bergman, under den s.k. Bergman-affären. Arvidsson skrev boken "Affären Rami Bergman" för Göran Rosenbergs räkning. En bok som inte innehåller ett egentligt bemötande av den kritik Bergman framfört mot judendomen.
För sina insatser har Arvidsson belönats med Kicki och Bertil Neumans judiska pris för sin bok, hösten 1995. (Andra pristagare som ärats med detta pris är exempelvis Jackie Jakubowski och Per Ahlmark! Även herr Arvidsson var tidigare redaktionsråd på Moderna Tider under Rosenberg-epoken.
Mats Gellerfelt är en annan aktör på SvD som avslöjat sig som anhängare av judisk apartheid i Mellanöstern (se artikeln invid).
Observera medverkan av Mats Gellerfelt samt Bengt Jangfeldts hustru Jelena Jangfeldt-Jakubovitch.
Här ska vi också berätta att journalisten Arne Brodin på Svenska Dagbladet är sambo med den judiska DN-skribenten Rebecka Tarschys (1993).
En person som vi inte vet om han är jude, men som är aktiv i en organisation som judarna betraktar som under deras kontroll är Jesper Huor, som 2001 kommit till SvD:s kultursidor från Dagens Nyheter. Han är aktiv inom organisationen Expo och dess tidning "Svart-Vitt med Expo", som vi skrivit en avslöjande artikel om tidigare. Jesper är ännu en av dessa Expo-människor som infiltrerat pressen. På Aftonbladet har vi Expo-aktivisterna det s.k. "journalist-paret" "Katarina Larsson" och "Peter Karlsson" samt Mats Deland, och på Expressen har vi Expo-redaktören David Lagerlöf.
Övrigt
Willy Silberstein, jude och sionist arbetade på SvD 1977-1987, då han samtidigt tillhörde redaktionen för Menorah, likt de två andra SvD-judarna Robert Rock och Hámori.Silberstein har sedan gått över till att bli radioman på Sveriges Radio, där vi skriver mer om honom. 1994-1996 var han samhällsredaktionschef på Bonnier-tidningen Expressen.
På senare tid har alltmer judar från Judisk Krönika börjat dyka upp i andra tidningar och vice-versa. En sådan är SvD-journalisten Harry Amster som sedan flera år skriver i SvD:s Nöjessektion. Under 1980-talet satt Amster t.o.m. i Judisk Krönikas redaktionskommitté, samtidigt som den ovannämnde SvD-juden Robert Rock!
Han är sedan 1970-talet vän med Jackie Jakubowski, den judiske "PR-mannen" för Israel och nuvarande chefredaktören för Judisk Krönika, och David Grossman, också på Judisk Krönika, samt Tommy Ringart. Människor som Amster lärde känna när de var aktiva i en sionistisk organisation vid namn Aktionsgruppen Fred i Mellanöstern och där Amster var skribent i dess tidning. I en intervju i Judisk Krönika, nr.3-1998, berättar Amster:
"- Min starka vilja att engagera mig i politiskt arbete kombinerades med en ständig skuld gentemot min judiska bakgrund, säger Harry Amster, journalist på Svenska Dagbladet. Därför föll det sig ganska naturligt att gå med i Aktionsgruppen.
[...]
- Förutom att vi drev vår egen tidskrift Fred i Mellanöstern skrev vi många artiklar och inlagor i pressen, berättar Harry. Ett av de större projekten var när vår tidskrift kritiskt granskade Aftonbladets Israel-bevakning och inställning i Mellanösternfrågan. Jag kände mig tvungen att motarbeta sådana uppfattningar som kom till uttryck i till exempel Aftonbladet."Harry Amster donerar också pengar till sionistiska projekt i Israel. I nyårsnumret av Keren Kajemets tidskrift 1991 (8/9-1991) kunde man exempelvis se honom uppradas som en av donatorerna.
Jurek Holzer, fotograf på SvD, är precis som sin motsvarighet på Dagens Nyheter, Lars Epstein, jude och dessutom samarbetandes med Judisk Krönika där hans bilder illustrerar tidningens artiklar (se Judisk Krönika, nr.3-1991 och nr.2-1996).
Även tidigare hade man en judisk fotograf på SvD. Vi tänker på Karen Benzian, en judinna som enligt Menorah, nr.4-1999, "efter många resor till Israel beslöt [...] att ta steget fullt ut och 1979 gick hon på alijah" till Israel.
Enligt samma källa: "Hennes fräscha och nordiska syn på det mångfasetterade Israel gjorde henne snart uppskattad, inte bara i Israel utan också i utlandet. [...] Nu arbetar hon om frilansfotograf för den största bildbyrån i Israel."
Att "gå på alijah" betyder att en jude åker ner till Palestina och bosätter sig där permanent.
Elin Lamm, judinna och numera lanserad teaterregissör, bidrog tidigare med artiklar till SvD City.
Madeleine Levy (född 1976), är sedan 1996 reporter på SvD Nöje&Tv och SvD City. Madeleine Levy arbetar också på tidningen Pop (sedan 1994) och driver sedan 1996 litteraturfanzinet Mono.
Desirée Wahren, från den judiska textilfabrikant-klanen Wahren, har ett förflutet som reporter på Svenska Dagbladet. Desirée Wahren har bland annat varit chefredaktör för ungdomstidningen Chili och ses nu senast (2003) som redaktör på det judiska förlaget Bonnier Fakta.
Margareta Schön, är en kvinna som varit kulturredaktör på Svenska Dagbladet. Enligt de judiska kriterierna om judiska namn skulle hon som bärare av efternamnet "Schön" kunna vara judinna, men huruvida hon verkligen tillhör den kända judiska släkten Schön veta vi icke.
Även propagandisten Bosse Schön som vi berättar mer om i vårt avsnitt om TV4 där han varit programchef, har tidigare varit journalistiskt verksam på SvD.
***
Expressen Expressen och sionismen - tidiga aktörer
Sionistisk befästning av redaktörsposterna
Ledarsidan, politiska redaktionen
***
Introduktion
"Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel.""- Anders Hasselbom, tidigare Expressen- journalist, i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern".
Bonnier-ägda Expressen skriver på sin egen hemsida (2001):
"Ända från början har liberalism, tolerans och solidaritet varit Expressens kännemärken. Expressen står alltid på den enskilda människans sida mot övergrepp, förtryck och maktmissbruk.""Bonnierfamiljen, som har en lång tradition som publicister av både tidningar och böcker, värnar om yttrandefrihet och mångfald."
Dock kommer dessa högbröstade deklamationer visa sig vara ridåer av rent sagt skitsnack.
Tidningen Expressen, av somliga liknande ett simpelt politiskt flygblad, om än i tidningsform, utgör en av Bonnier-koncernens främsta propagandainstrument.
Självaste Albert Bonnnier Jr. säger i boken "Klara röster 2 - Expressens första tid", 1991, sid. 14) att:
"Bakgrunden till Expressens start var som jag minns det ett politiskt ställningstagande."Tidningen hade således fr.o.m. starten en uttalat politiskt orsak och mål.
Tidningen satte snabbt trenden som sionistiskt propagandainstrument och var först med den känslomässiga "förintelse"propagandan, med syfte att med bilder och bildtexter suggerera fram aversioner mot de personer och rörelser som Expressen ansåg förhatliga.
Expressens f.d. redaktör Carl-Adam Nycop berättar i sin memoarbok "Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965" (Bonniers, 1971, sid. 30-31), hur Expressen blev de första att chocka svenska folket med bilder från "förintelsen":
"Bilderna från [de nazistiska] dödslägren kom på eftermiddagen och vi var säkra på att morgontidningarna skulle ha dem nästa dag. Men så skedde inte. Tydligen hade man på redaktionerna ansett att de var för grymma och uppskakande. Man lade dem åt sidan. Efter en kort diskussion på Expressen beslöt vi att omedelbart göra en bildsida med de mest avslöjande dokumenten. Likhögarna, massgravarna och de levande benranglen.
[...]
Reaktionen blev oerhörd. Telefonerna ringde hela eftermiddagen och vi kunde höra gråtande människor i andra ändan av tråden. Husmödrar hade fått se bilderna i sina livsmedelsbutiker och brutit samma."Det intressanta är att samma sionistgäng med Nycop & Co systematisk inte släppt fram bilderna på massmördade civila japaner, tyskar, och palestinier.
Men när det gäller judar och den s.k. "förintelsen" har alltid Expressen ställt sig till förfogande för aldrig så hemska fotografier och känsloladdade appeller mot folkmord och krigsförbrytelser.
***
Expressens politiska tillhörighet har alltid varit folkpartiet.
Expressenredaktören Carl-Adam Nycop sade "att man [...] kunde säga att tidningen [Expressen] helt enkelt mer eller mindre var knuten till [folkpartistiska] partiet" (se boken "Klara röster 2 - Expressens första tid", sid. 40).
Därav följer - på basis av Bonniers ägande och den folkpartistiska kopplingen, ett starkt proisraeliskt ställningstagande.
I sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976) skriver Jan Guillou själv tidigare arbetade för Bonnier-media, om Expressen (sid. 104) under rubriken "Expressens arabiska konspiration":
"Expressen är jämte Springerpressens 'Bildzeitung' västvärldens mest anti-arabiska tidning."Enligt Guillou anser Expressen att "palestinska araber är de värsta av alla araber". Guillou kallar (sid. 105) Expressens kulturchef och chefredaktör, Bo Strömstedt, för en "fanatisk antiarab".
Guillou skriver vidare (sid. 105):
"Expressen är politiskt uppknuten till den fraktion inom folkpartiet som i flera års tid eftersträvat en match med socialdemokraterna om vem som stöder Israel mest (den politiske redaktören Ernst Klein, Per Ahlmark m fl)."
Bilden av Expressen som organ för Israels propaganda förstärks också av följande berättelse. Den kommer från Anders Hasselbom, tidigare Expressen journalist. Hasselbom skriver följande i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern":
"Jag själv råkade vara ung vikarie på Expressen under sexdagarskriget 1967. Det var ett stycke nutidspresshistoria ingen hittills berättat om.
En kväll kom den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren instörtande (han jobbade alltid annars från tidig morgon) på redaktionen och sa:
"Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt".Så skedde också. Jag minns till exempel att tidningens Parisbaserade Mellanöstern-kännare, Gunnar Nilsson, själv ärlig rapportör, klagade bittert över hur man redigerat om en text han sänt från Jordanien.
Under ett redaktionsmöte dristade jag mig till att undra om inte stora Expressen borde försöka rapportera på nyhetssidorna och ha åsikter på ledarsidan eller debattsidorna.
Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel."Den allmänna stämningen var sådan att ingen troligen minns ett ord av detta. För just så tyckte ju nästan alla vid den tiden. Själv antecknade jag vad Wrigstad sa.
Nära tio år senare, 1976, hade inte mycket hänt med själva stämningsläget. Flera slutade faktiskt hälsa på mig i Bonnierhusets cafeteria och hissar efter att jag under sommaren det året rapporterade om hur kristna falangister försökte slakta 30 000 innestängda människor i Beirut. Människorna var palestinier, så omvärlden brydde sig inte lika mycket om den slakten som om människorna varit några andra.
Många människor som jag betraktade som vänner frågade mig plötsligt om jag var kommunist. Men så var det inte och är det inte. Om detta nu har med saken att göra. Jag var bara journalist. För mig är rättesnöret i sakfrågan enkel: Eftersom jag tycker att det är vidrigt att förfölja och döda människor bara därför att de är exempelvis judar, så tycker jag det är lika vidrigt när det gäller civila palestinier."
Åtskilliga äro de kampanjer som denna tidning fört för de svenska sionisternas syften. Alltifrån "avslöjanden" om Kamprads ungdomsflört med nazismen till eviga kampanjer om Saddam Husseins vapenfabriker, palestinsk terrorism, Radio Islams internationella nynazistiska nätverk, muslimska fanatikers ondska och ändlösa grymhet med avrättningar, hedersmord, kidnappningar, könsstympningar.
Jan Guillou gör i en artikel publicerad i "Stormklockan" (KU) nr.2-1972, och återgiven i hans bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976) upp räkningen med Expressens dubbelstandard när det gäller aktioner utförda av palestinier mot den judiska ockupantstaten Israel och Israels upprepade brott och massmord på araber.
Det konkreta exemplet är de israeliska idrottsmännen som dödades vid den palestinska aktionen vid OS i München 1972 och den judiska vedergällningen i Libanon och Syrien med bl.a. napalmbomber som dödade 300 människor.
Expressens indignation över palestinska flygkapningar är också ett uttryck för hyckleri när man som Guillou nämner tidningens förstående inställning de gånger judar ertappats som flygplans kapare.
Ett annat exempel beskrivet av Guillou i tidningen Palestinsk Front, nr.2-1973, och som återges i Guillous bok är Expressens absurt överslätande attityd i sin ledare 22/2-1973, när Israel skjutit ned ett libyskt passagerarplan, en akt som ledde till 106 människors död men där Expressen lyckas vända på skuldbördan så att det blir Libyens fel. Och i samma ledare som Expressen behandlar Israels nedskjutning av det libyska passagerarplanet, beskriver man Israels anfall mot två palestinska flyktingläger i norra Libanon som "något som ligger i hela världens intresse" och är "försvarbart" då "den internationella terrorverksamhet som de palestinska mördarligorna numera koncentrerar sig på har utgått från dessa läger".
Det är inte konstigt att sionistpacket på Expressens redaktion ägnat sig åt kampanjer där man utmålat just Jan Guillou som en terrorist. Den sionistiskt anstrukne reportern som vi skriver mer om nedan, K.G. Michanek, påstod i Expressen att Jan Guillou tillsammans med nazister planerat spränga judiska barnhem. Och Per Gahrton har i Expressen gjorts till "en medbrottsling i arabernas kamp för att störta judarna i havet" (Expressen, 13/9-1969).
När Gahrton, på den tid han fortfarande var liberal, publicerade resultatet av en undersökning av svenska tidningars ledarsidor som han gjort 1967 i liberalernas skrift "Liberal Debatt", nr.5-1967, där han visade att dessa ledarsidor var hopplöst partiska och subjektiva till Israels fördel, tog knappast sionistgänget på Expressen åt sig av kritiken och blev mer ödmjuka, utan snarare tvärtom; de såg denna allvarliga anklagelse som beröm och skrev (Expressen, 22/9-1967):
"Att Expressen i Per Gahrtons 'tabell' hamnar på förstaplatsen i fråga om förmåga till angeläget engagemang, ja, det räknar denna tidning som en utmärkelse och en heder."
Araber utmålas som Saddam Husseins potentiella distansvapen.
Expressenjournalisterna är generellt, inte bara i Palestinafrågan, hederslösa och skrupelfria.
I det mediekritiska programserien Mediemagasinet på statstelevisionen, hösten 2000 och våren 2001, så uppmärksammade man flera av denna tabloids knep. Exempelvis tog man i ett program (25/1-2001) upp Expressens löpsedel om att "Systembolaget vinprovning för personalen slutade i sprit och sexorgie". En genomgång visade att Expressens "scoop" var en total konstruktion, dess "källa" hade aldrig avslöjat något sensationellt eller sagt det Expressen påstod, och när Mediemagasinet sedan ville fråga ut den ansvariga journalisten om detta vägrade denna förstås att kommentera det, "För hon vet hur citat förvrängs i medias stora kvarn", som Mediemagasinet så klokt själva kommenterade saken.
I Radio Islams historia hart vi många fall på Expressens journalistik, med exempelvis en helt fejkad intervju med professor Robert Faurisson, som Expressenjournalisten Ulf Nilson påstod sig ha gjort. Dock är det så, och detta vet Radio Islam med säkerhet, att Robert Faurisson aldrig talade med någon journalist Ulf Nilson, under sin flygresa från Paris till Stockholm. Alltså ett fint exempel på Expressen-journalistik.
Nivån anges också i Expressens två-dagars kampanj mot Radio Islams Ahmed Rami (maj, 1992), som bl.a. hade titeln "Svensken som hatar alla judar" (Expressens första sida, 4/5-1992). Expressen påstod att "Rami kom in i Sverige på lögn" och skall ha hittat på sin livshistoria om deltagandet i kuppen mot Marockos diktator Hassan.
Expressens påståenden om Ramis bakgrund i Marocko smulades sönder av de dokument som framfördes bl.a. från svenska U.D. (Dessa dokument är tillgängliga för on-line läsning). Trots detta vägrade den politiskt tillsatta juryn ge Rami rätt i dennes ärekränkningsmål som han bedrev mot Expressen för att kontra tidningens kampanj. Att Expressens påståenden om Rami var
