Israels nätverk inom TV och radio
Allmän introduktion
Radiomediet:
Sveriges Radio:Introduktion om Sveriges Radio
Judiskt inflytande i radions tidiga historia
Chefer och styrande inom Sveriges Radio - judar och deras allierade
Radionyheterna och Eko-redaktionen
Studio Ett och Samhällsredaktionen
Kultur, underhållning, musik och övrigt
TV-mediet:
Sveriges Television - SVT:Introduktion om Sveriges Television
TV4:
***
Allmän introduktion Detta har sionistiskt aktiva människor verksamma inom mediabranschen inte varit sena med att utnyttja. Många är de alster som efter Israels skapelse 1948 passerat förbi de västerländska mediemottagarna och vars innehåll har varit ren propaganda antingen för den sionistiska staten eller mot dess motståndare, d.v.s. araber och muslimer i största allmänhet.
Att skriva ned och rabbla upp hela den långa listan av propagandaalster som passerat förbi är inte rimligt inom ramen för detta arbete - bara man är medveten om denna påverkan och försöker genomskåda de budskap som finns och lär sig att kolla in namnen på vilka som står bakom, har man kommit långt.
Den största delen av dessa produkter är i form av bild och rör sig om filmer, huvudsakligen från det av judar - medlemmar av den judiska sekten - så dominerade Hollywood.
Tänk tanken att scientologerna skulle ha ett särkilt område där de producerade filmer som de ansåg passa deras livsåskådning - och sedan prackade på resten av den icke-scientologiska världen dessa alster. Skulle det då inte vara grund för en debatt om innehållet i dessa alster och vilka värderingar de förmedlar?
Men när det gäller judarna, som utgör en bråkdel av världsbefolkningen, och deras Hollywood får det inte råda någon som helst diskussion, trots att judarna är än mer komprometterade än scientologerna och t.o.m. med våld och etnisk rensning har tillskaffat sig ett land från ett annat folk, och där har byggt upp en judisk armé som när som helst kan bedriva aggression mot den icke-judiska omvärlden, en stat som t.o.m. har tillgång till kärnvapen och enligt uppgift även neutron- och vätebomber.
Några klassiska propagandafilmer är de rullar som judarna gjort om den s.k. Entebbe-raiden i Uganda på 1970-talet och som utmålar araber som onda terrorister, svarta afrikaner som nollor och judar som förfinade människor som räddas från ondskan av de alltid så käcka och välorganiserade soldaterna i Israels specialstyrkor. Förvisso samma styrkor som massmördat arabiska civila i olika räder under årens lopp, men det är ingen bild som betraktaren skall få ta del av.
Ett annat bra exempel på sionistisk propaganda är filmen som är baserad på bestsellern "Inte utan min dotter" och som regelbundet går på de kommersiella kanalerna. Den bild den visar av iranierna är högst rasistisk och för den som känner dessa människor direkt missvisande och illvillig. Men ändå så sänds denna film år ut och år in och miljoner icke-vaksamma människor insuper dess fördomsfulla budskap. Detta gör att folk sedan är mentalt förberedda på att hata just iranier, något som kan komma väl till pass om det av judar styrda USA någon gång i framtiden gör verk av sina hot och inleder ett krig mot den självständiga staten Iran.
Filmen "True Lies" med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen är ett annat bra exempel på alla dessa filmer av varierande budget som handlar om galningar från Mellanöstern som vill göra världen osäker. Som den på sin tid hittills dyraste film i världen har den anklagats för rasism och hets mot araber. Aftonbladet (10/8-1994) skrev att filmen "porträtterar araber som vildar utan mänskliga drag" och kommenterade även att "i nya filmen skjuter han araber som flugor".
Hollywood-filmen "Rules of Engagement" handlar i sin tur om hur USA-hatande fanatiker i Jemen omringar USA:s ambassad där. USA-soldater under ledning av en marinkårsöverste, spelad av Samuel L. Jackson, "försvarar sig" under det att de har ihjäl ett 80-tal människor inklusive kvinnor och barn, ett dödande som för biopubliken legitimeras/motiveras med jemeniternas terroristbenägenhet och Amerikahat.
DN, 13/3-2002. Hollywoods rasism mot araber är känd, även om vissa förståsigpåare föredrar flummbegrepp som "antisemitism".
Även i TV-serier som till den absoluta största delen är från USA och bakom vilka man nästan alltid som någon sorts naturlag hittar superjudiska namn, finns det ofta en benägenhet från de judiska manusförfattarna och producenterna att smyga in sionistpropaganda.
Några exempel på inslag:
* I den för barn- och ungdomar så populära TV-serien "Lilla huset på prärien" (med judiske skådepelaren Michael Landon-Orowitz som fadern) finns ett avsnitt särkilt tillägnat händelsen när en jude kommer till den lilla staden. Han utsätts för den okunniga pöbelns "antisemitism", men de duktiga barnen i familjen tar juden i försvar och får bl.a. lära sig av honom att just givandet till behövande är en gest som för judar ligger särskilt nära hjärtat.
* I populära Sci-fi serien "Arkiv X" (med den öppet judiske skådespelaren David Duchovny som "Fox Mulder") finns det ett avsnitt som handlar om onda antisemiter och deras konfrontation med den judiska myt- och fantasivarelsen Golem (TV4, 19/1-1998).
* I ungdomsserien "Melrose Place" finns det medvetet en öppen judinna med i avsnitten (man räknar uppenbarligen inte med Aaron Spellings dotter Tori Spelling), och ett avsnitt handlar om hur hon vanhedras för att hon är judinna av chefen för den kvinnliga studentorden hon skall upptas i (senare visar det sig att just denna chef själv är judinna!).
* Och t.o.m. i den tecknade serien "The Simpsons" av juden Matt Groening finns det en judisk clown - "Krusty the Clown", som egentligen heter "Hershel Krustofsky" och som ibland dyker upp i serien. Clownens far är en viss "Rabbin Krustofsky" och i ett särskilt avsnitt har clownen huvudrollen och hela episoden är reserverad åt judar och judendomen med läsning från deras judiska skrifter.
* I TV4 - vars inköpschef sedan 2003 är judiska Clara Scherman, dotter till "halv-juden" och TV4-VD:n Jan Scherman - kördes under 2004 den amerikanska komediserien och Baywatch-parodin "Son of the Beach" (i Sverige "Babewatch"), producerad av det judiska bolaget Howard Sterns Productions. Ett helt avsnitt som sändes på TV4, 12/8-2004, med den amerikanska rubriken "Chip's a Goy", handlar om hur huvudpersonen "Notch Johnson" (chefen för livräddarteamet) och hans Baywatch gäng åker till Mellanöstern för att träffa "Notchs" israeliske livräddarekollega "Noccus Johnstein". Väl framme kidnappas "Notch" av den onda arabiska terrorgruppen "HUMMUS". Hela serieavsnittet är kryddat med israeliska fanor, snälla judar med kippor och med "skämt" om den palestinska Intifadan och med gränslöst onda araber och Usaama-kopior.
* I TV-serien "Kameleonten" på Kanal 5 (spelad av den judiske skådespelaren Michael T. Weiss), finns det också ett avsnitt reserverat åt förintelsepropaganda om gamla onda nazibödlar som går fria i samhället.
* Mästerfixaren McGyver möter i att avsnitt av sin TV-serie ondsinta nynazister med svastikor och allt som har en hemlig plan för att omvandla USA - genom infiltration av samhällets toppar - till ett nytt Reich. I avsnittet klarar sig McGyver med nöd och näppe från att bli ihjälgasad(!) av de onda nazisterna.
Detta var bara några enstaka exempel, listan skulle kunna göras oerhört lång. Vad som är extra beklämmande är att dessa propaganda-inslag stoppas in i TV-serier riktade till en ung publik, varpå man på detta sätt försöker att inpränta reflexsystem, som sedan kan betingas. D.v.s. om någon uttalar sig på ett visst sätt är den förstås "antisemit" och då är man ond och har ideologiska kopplingar till det nazistiska Tyskland med sina gaskammare, som ett exempel.
I dessa alster förekommer det också ofta små judiska hints som producenterna stoppar in och som bara judar eller sådana som är väl förtrogna med judiskt liv och judiska begrepp hinner uppfatta.
Många judar skrockar åt dessa judiska "hints" som dyker upp i många av de judisk-producerade amerikanska TV-serierna och filmerna. Det kan vara allt från namnen på olika personer som dyker upp, till saker som hur de ser ut (karikatyriskt judiska psykiatriker eller läkare t.ex.), hur de beter sig (gestikulerar, hysteriska), hur de talar (exempelvis med jiddisch-brytning) och om det då möjligtvis dyker upp några judiska fraser eller termer. De svenska översättarna har ofta vare sig kunskap eller tid - för att få med det senare i sina översättningar, och därför är det något som går de flesta okunniga icke-judiska tittare förbi, medan de judiska tittarna känner igen ledtrådarna och gottar sig åt att vara de "enda" som gör det.
Andra exempel på judiska hints i rutan kan vara inredningen hos folk som visar att de är judar, det mest klassiska är att kameran sveper över lägenheten hos den presumtive juden - förslagsvis börsmäklaren Schwartz - och i något hörn skymtar en "Menorah" - en sjuarmad ljusstake som prydnadsföremål. Detta förvissar den judiske tittaren om att det minsann är hemma hos en judisk familj - "hos en av de våra", som de brukar säga.
Ett annat exempel är det avsevärt mer direkta - att personen har en davidsstjärna runt halsen, som blänker till lite då och då.
Detta är bara några exempel och springer ej från någon paranoiisk tankegång utan är exempel på något som judarna själva uppmärksammar.
Den judiske filmaren David Flamholc ("Lithivm", "Nattbuss 807", "Vackert väder") berättar i en intervju i Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" (nr.3-1999) om sina filmer att: "Annars har det inte varit så mycket judiskt förutom att huvudrollsinnehaverskan i Lithivm heter Hanna Schuman. Lite små hintar, så där."
I Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash", nr.5-2000, skriver man också avslöjande i en artikel om judisk film:
"Hade han inte en magen David [Davidsstjärna] om halsen? Vem då?Ja, han som bara skymtade förbi? Var då? Jamen såg du inte, det var ju i förra scenen!
Med det utseendet! Och regissören är nog jude, med det namnet och från New York. Jo jo.
Likt många minoriteter i majoritetssamhället letar vi desperat efter tecken i vårt dagliga liv, det som ska få oss att le igenkännande. Vi vill ju så gärna hitta andra "members of the tribe". En sorts besatthet, en evig jakt på judiska tecken, dessa små signaler om tillhörighet som ger möjlighet till identifikation."
Ett väldigt konkret exempel är den judiske skådepelaren Leonard Nimoy som spelar den superintelligente Spock i Star Trek. Han har introducerat vad som kallas "Vulcan"-hälsningen där man sträcker fingrarna i ena handen och håller dem separerade åt var sitt håll, mellan långfingret och ringfingret på ett nu klassiskt manér. Dock har Nimoy själv berättat att detta var en sed han tog med sig till TV-serien från när han gick i den judiska synagogan och det som icke-judarna tror är ett Vulcan-tecken är istället en ceremoniell gest från den judiska liturgin.
Enligt "The Jewish Book of Lists" (av Joel Samberg, Citadel Press, 1998, sid. 191) kommer Vulcan-tecknet från "Kohen, den judiske Översteprästens, tecken" och tecknet "ses på många religiösa och tempel utsmyckningar".
Detta är förstås något judarna skrattar gott åt.
Att räkna judiska namn är också en judisk pastime. Den judiske skribenten på Svenska Dagbladet, Ricki Neuman, delger i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996, en polemik mellan honom och en judisk släkting, där den senare yttrar till Ricki:
"Jag minns nog hur du och din syster brukade sitta och räkna judar, när filmen på TV var över och man såg vilka som var med och gjort den. Och onkel Jankele som alltid visste vilka nobelpristagare som var judar - och om det var ett bra eller dåligt år."
Från dessa förvisso harmlösa exempel går man dock mer handfast till vanlig simpel propaganda med syfte att påverka folk.
I detta syfte produceras TV-serier och filmer med heljudisk innehåll som "Förintelsen" och "Flykten från Sobibor", "Massada" och "Schindler´s List" där deras fostrande uppgift är ganska uppenbar.
Just TV-serien "Förintelsen" är ett bra exempel då den utgjorde en del av stor judisk propagandakampanj riktade mot svenska folket och de svenska skolbarnen i synnerhet. Den sändes dessutom under en period i slutet av 1970-talet (mars 1979) då Israel var komprometterat av sina aktioner i Libanon som lämnade tusentals döda och lemlästade. För att då få icke-judarna på rätt spår igen och vända blicken från de pågående övergreppen skulle man istället förmå folk att leva sig in i filmatiserad version, regisserad och spelad av judar, om vad de skall ha utsatts för drygt 30 år tidigare.
I en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979, berättas om ett möte mellan "ett tiotal professionella judiska PR-män från åtta europeiska länder" i Köpenhamn 1979 för att diskutera "hur Israel framställs i massmedia i Europa" (en av de svenska mötesdeltagarna var f.ö. Jackie Jakubowski). Mötet hölls i regi av World Jewish Congress. Där konstaterar man, enligt Judisk Krönika, att TV-serien "Förintelsen" som då sänts nog fyllt sin fostrande funktion:
"Alla [mötesdeltagare] var överens om, att TV-serien Förintelsen kan ha bidragit till att allmänheten fått bättre kännedom om vad en jude är och vad som hände det judiska folket innan staten Israel bildades.Därmed finns de nödvändiga förkunskaperna för att sätta sig in i de sionistiska tankegångarna och staten Israels utveckling."
TV-serien "Förintelsen" var som våra dagars "Levande historia", en del av en större genomtänkt judisk kampanj.
I samma nummer av Judisk Krönika, d.v.s. nr.2-1979, berättas hur man i efterdyningarna av TV-serien lade upp en propagandakampanj om "förintelsen" med studiedagar, temaveckor och material till de svenska eleverna. Judisk Krönika skriver:
"Informationskampanjen kring "Förintelsen" lades upp av de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.På ett tidigt stadium anslöt sig SECO och Elevförbundet till kampanjen.
Betydande stöd kom också från skolöverstyrelsen och den svenska regeringen, som via utbildningsdepartementet skänkte 200 000 kronor till kampanjen.
Inför kampanjen bildades en kommitté under ledning av Göran Nisell, föreståndare i Stockholms mosaiska församling."
Och i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1979, berättar man att "många skolor får hjälp med sin uppläggning av dessa studiedagar från Skandinaviska institutet för judisk utbildning och kultur". Man gläds på Judisk Krönika att man på dessa möten inte bara diskuterar "förintelsen" utan även "frågor om judendom, judar, Israel, sionism".
Här ser vi hur föreståndaren för Stockholms Mosaiska Församling och en sionistisk organisation vid namn Skandinaviska institutet för judisk utbildning och kultur, helt tar befälet för kampanjen och bestämmer dess - sionistiska - innehåll.
***
Judiska propagandaepos om den nybildade judestaten Israel har varit en stark kraft i det pågående mediakriget mot araberna, filmer som "Exodus" från 1960.
I Judisk Krönika, nr.5-1985, skriver man om dessa Israelfilmer från Hollywood:
"Filmerna gjordes delvis i Israel, i samarbete med landets växande filmindustri."Judarna i Hollywood samverkade här direkt med sina judefränder i Israel:
Till de mer vedervärdigt propagandistiska alstren hör de som produktionsparet Menahem Golan och Yoram Globus presterat och som också fortfarande visas, ofta på kanaler som TV3 och Kanal 5. Dessa två judar hade först "en mångårig verksamhet i Israel", innan de flyttade till USA och bildade sitt bolag "Cannon Films", som enligt Judisk Krönika (nr.5-1985) "under 1980-talet hör till de mest framgångsrika" i USA.
***
Men trots detta övertag är judarna aldrig nöjda.
Jakob Ringart, framträdande jude, bl.a. som viceordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande, klagar i en insändare i DN, 14/8-2001, under rubriken "Israel har rätt att försvara sig mot palestinsk terrorism", på "Sveriges Radios partiskhet i Mellanösternkonflikten".
Som vanligt den judiska klagotraditionen, att aldrig vara nöjd.
Vi kan också erinra oss det judiska ramaskri som väcktes över en enda antiisraeliskt TV-dokumentär - "Jerusalem - stad utan gräns" - som visades på TV2 juldagen 1979. Programmet orsakade ett rekordstort antal anmälningar, och ledde till de sedvanliga sionistiska kampanjerna som judarna är så duktiga på att regissera, vilket ledde till att programmet också fälldes för "osaklighet" och "partiskhet". Något som är fullständigt barockt om man känner till de fakta som programmet baserades på.
Likaså var det med serien "Smålänningarna" som gick under det tidiga 1980-talet och där man kunde uttolka farliga paralleller mellan palestiniernas kamp idag och seriens smålänningars fiktiva kamp mot en övermakt i serien, något som också ledde till häftiga reaktioner och hot från den intoleranta judiska gruppen.
Och utrikesmagasinet "Åtta dagars" ypperliga franska dokumentärserie om Palestinakonflikten som sändes under1990-talet, ledde också till ett hysteriskt tonläge från judiskt håll, då det för en gångs skulle läckte förbi information till Svensson som judarna inte kunde censurera.
***
Sveriges Radio
Under denna rubrik kommer vi att redovisa de främsta aktörerna bakom det judisk-sionistiska nätverket inom den statliga radion, både i ett historiskt och i ett nutida perspektiv.
Sverige fick 1925 en strikt reglerad radioverksamhet där ett särkilt bolag, AB Radiotjänst, gavs ensamrätt till rundradio i Sverige. Radiomediet blev således starkt centraliserat och det var inte förrän 1958 med Radio Syd, och 1961 med Radio Nord, som konkurrens kom från piratsändningar från fartyg ankrade utanför svenskt territorialvatten.
Sveriges Radio i nuvarande tappning är ett ljudradioföretag och består av föregångarna Sveriges riksradio och Sveriges Lokalradio. Ljudradiobolaget SR ansvarar också för P1, P2, P3 och P4.
Redan i Sveriges Radios tidiga historia fanns det flera upptecknade exempel på judisk intervention av programinnehållet. Vid ett tillfälle var det revy-författaren Karl-Gerhard som sjöng en visa där även den store "kulturelle" bokjuden Karl Otto Bonnier var på tapeten. Utsändningen stoppades helt enkelt, medan Bonnier-versen sjöngs. Och vid en politisk studentdiskussion var det en debattör som på fel sätt nämnde ordet Israel - varvid utsändningen ögonblickningen avbröts.
Och på så vis får det fortsätta.
*** Bland Radiotjänsts föredragshållare under förkrigstiden har svenskarna bl.a. kunnat höra följande judar mässa i etern, där:
Torvald Sachs, som skulle delge lyssnarna sin syn på riksdagsarbetet och utrikespolitiken;
Juden Nachmanson som uppträdde i radion som tolkare av de Nytestamentliga skrifterna;
Den till professor - av den socialdemokratiska regeringen - adlade rabbinen Marcus Ehrenpreis som i radio gavs tillfälle att lära svenska folket Talmuds "vackra moral". (Man skall här ihågkomma att herr Ehrenpreis var en framträdande sionist även på det internationella planet);
Josef Sachs, den kände judiske affärsman från NK som propagerade för sin speciellt judiska utsvettningsmetod, som tar sig i uttryck i Epasystemet;
Ernst Klein, som höll kulturhistoriska föredrag för svenska skolbarn;
Ekonomikerjuden Eli Heckscher, som i radion predikade sina ekonomiska läror (f.ö. farfar till vår tids rikspolischef Sten Heckscher).
***
Vi skall här komma med några tillägg:
Ovannämnda judiske redaktörTorvald Sachs (född 1887) blev efter några års karriär inom teatern djupt involverad i svensk media. Han började först som medarbetare på Norrköpings Tidning 1912-1918, Aftontidningen 1918-1919, för att sedan gå in i Presstelegrambolaget 1920-1921.
Under åren 1922-1949 kom denne jude att sitta i TT där han var chef för dess riksdagsavdelning 1922-1934. Sachs var även riksdagskrönikör i Sveriges Radio 1927-1952. Bland andra tunga poster skall nämnas posten som sekreterare i Svenska Journalistföreningen 1925-1928 och dess vice ordförande 1928-1934.
Torvald Sachs mor var en icke-judinna Hilda Sachs (född Engström) som på sin tid var en känd författarinna och skribent i flera tidningar, däribland Paris-korrespondent för Dagens Nyheter 1895-1898 och Rom-korrespondent för Svenska Dagbladet 1908-1910.
Verkställande direktör i TT sedan 1922 var major Gustaf Reuterswärd (född 1882), gift 1913 med judinnan Elin Lamm från den kända judiska klanen Lamm. Major Reuterswärd var samtidigt verkställande direktör i Radiotjänst, således en man som stod judarna nära och placerad på två nyckelpositioner inom svensk media. Således en utmärkt kanal för påverkan.
Innan Gustaf Reuterswärd kom till TT var han redaktör för tidningen Stockholm Dagblad och officer vid generalstaben.
En av Reuterswärds söner, Christer Reuterswärd, slogs som frivillig i Spanien under inbördeskriget och kämpade på republikernas sida mot Franco och stupade. Paret Reuterswärd-Lamms judiska dotter Maud Reuterswärd blev kulturredaktör på Sveriges Radio på 1950-talet.
***
Under perioden efter andra världskriget har man kunnat se en markant ökning av antalet personer som intagit ledande ställningar och som antingen kommer direkt från den judiska gruppen - eller som är nära vänner och politiska allierade till judarna. I det senare fallet är det antingen folk som gift in sig med den judiska gruppen eller karriärister som verkat hos den judiska förlagsfirman Bonniers och där lärt känna de rätta spelreglerna, eller s.k. Israel-vänner i största allmänhet.
Resultatet av denna ökning av det judiska nätverket inom SR märks särskilt väl i.o.m. etablerandet av en judisk stat Israel, nere i det arabiska landet Palestina - där den svenska statsradion under åratal utgjorde ett av sionist-sidans propagandainstrument för att för det svenska folket envist basunera ut den ensidiga - sionistiska - versionen av hur landet Israel etablerades. En version som konsekvent förteg omnämnanden av de sionistiska massakrerna och Israels sanna rasistiska, aggressiva, apartheid-struktur.
Den statliga radion ledde t.o.m. flera pengainsamlingar till det sionistiska projektet på ockuperad arabisk mark. Den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - Keren Hajesod, skriver på sin sida i Judisk Krönika, nr.6-1971, i ett tack till Radiohjälpen:
"Vid månadsskiftet maj-juni passerade Keren Hajesods insamlingsaktion för 1971 tvåmiljonersstrecket. Till detta bidrog ett anslag på 250.000 kronor från Radiohjälpen [...]Det är en stor glädje för Förenade Israelinsamlingen [...] och vi tackar Radiotjänst, Flykting 71, som gjort detta möjligt."
Gertrude Philipson, hustru till Bonnier-advokaten Ivar Philipson, och starkt sionistiskt engagerad och ordförande för Svenska Kommittén för Barn- och Ungdomsalijan (en organisation för unga judars bosättning i det ockuperade Palestina), tackar den svenska radion för detta stöd till sionismen.
Gertrude Philipson skriver i Judisk Krönika, nr.3-1972:
"Det är självklart att vi alla vill ge vårt finansiella stöd för att dessa projekt skall förverkligas. Här i Sverige är vi mycket tacksamma för att Rädda Barnen och Radiohjälpen upprepade gånger har visat sin förståelse för Ungdomsalijans verksamhet."Detta samtidigt som tusentals palestinska barn, etniskt rensade och fördrivna av den judiska militära apparaten, försmäktade i eländiga flyktingläger.
 Artikeln ovan är tagen från Judisk Krönika, nr.3-1972. |
I efterhand - när Israels verkliga ansikte börjar blottläggas och allt fler människor börjat inse att Israel alltid haft mycket gemensamt med apartheidtidens Sydafrika - kan man ställa frågan till vanliga rättvisetänkande human människor:Tänk tanken att vår riksradio "kapats" av prosydafrikanska element, anhängare till apartheidrörelsen i Sydafrika och som sedan i radion bedrivit storslagna insamlingar till stöd för projekt för den vita förtryckarminoriteten nere i Sydafrika?
Skulle detta ha varit acceptabelt?
Om inte, vad är således skillnaden mot de sionistiska judarnas utnyttjande av vår riksradio för att samla in medel till deras koloniala projekt i Palestina?
Kom ihåg att sionistledaren David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, själv erkänt att det judiska övertagandet av Palestina, var inget annat än en ren skär stöld.
Vi kommer nu att nämna namn på både judar och deras närstående förkämpar som haft centrala positioner på Sveriges Radio.
En tidig judisk höjdare på Sveriges Radio var Bernhard Tarschys (1905-1978), jude av litauiskt ursprung, och som var verksam i Stockholm som universitetslektor och litteraturdocent. Bernhard Tarschys var programchef vid Sveriges Radio och under åren 1952-1961 ledamot av Sveriges Radios styrelse.
I Judisk Krönika, nr.9-10/1972, gläds man åt att "under årens lopp [...] många gånger hört Bernhard Tarschys lågmälda stämma berätta i radio om judiska ämnen". Tarschys föredrag finns f.ö. samlade i boken "Om det judiska" (Sveriges Radios Förlag, 1972) och handlar enligt samma nummer av Judisk Krönika (nr.9-10/1972), bl.a. om sionistiska temata som "Israel-drömmen och dramat" och om sionistledare som Theodor Herzl och David Ben-Gurion.
Här ett riktigt praktexempel på hur en jude från sionistlägret utnyttjat sin ställning inom etermediet för att sprida "information" - d.v.s. propaganda - för den sionistiska parten. Detta under den pågående konflikten med araberna.
Att Bernhard Tarschys verkligen var sionistiskt aktiv och en kär vän av Israel kan vi ge åtskilliga andra exempel på. Exempelvis kan man läsa hans bidrag till den officiella svensk-sionistiska jubileumsboken som gavs ut när man skulle fira Israels 25 års jubileum som judisk stat.
Bernhard Tarschys var också aktiv i den supersionistiska organisationen Zionistiska Federationen och satt exempelvis i denna organisations "hedersdomstol" (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972). Medlemskap i denna federation är uttryck för ett stark sionistiskt engagemang då den lyder under den Världssionistiska Organisationen - WZO.
Bernhard och Karin Tarschys var också några av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Inom den judiska gruppen hade Bernhard Tarschys en ledande ställning där han var föreståndar för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm 1949-1956 och 1962-1963 samt ordförande för Sällskapet för judaistisk forskning, en organisation där den kraftigt pro-israeliske professorn Helmer Ringgren (Uppsala), övertog ordförandeskapet efter Bernhard.
Som troende jude av högsta dignitet blev Bernhard Tarschys sedan efter sin död begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Under sin livstid var Bernhard var gift med Karin Tarschys, känd lektor och litteraturdocent, tillförordnad professor vid Stockholms Högskola, ordförande för kvinnliga akademiska föreningen och författare till utbildningslitteratur. Karin Tarschys´ far var justitierådet Nils Alexanderson (född 1875), professor och riksdagsman i Första Kammaren 1912-1921 och ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd och själv son till en överstelöjtnant vid namn Erik Alexanderson.
|
Daniel Tarschys. |
Karin Tarschys´ bror, Erik Alexanderson (född 1906), var häradshövding och satt i Första Kammaren för folkpartiet 1955-1970 och var bl.a. tidigare ordförande för Länssparbanken i Stockholm.
Paret Tarschys tre judiska barn har samtliga kommit att spela viktiga roller i det icke-judiska majoritetssamhället. Daniel Tarschys i egenskap av folkpartistisk politiker, Rebecka Tarschys som kulturjournalist på Dagens Nyheter samt Hedvig, gift till Hedqvist, som är kulturjournalist på Svenska Dagbladet. Hedvig Hedqvist, var tidigare gift med författaren Eskil Block som samtidigt som han var gift med henne var anställd på Sveriges Radio i Malmö åren 1964-1967.
***
Bland övriga styrelseledamöter i Sveriges Radio har vi under åren haft flera andra namn direkt från Israel-maffians egna medlemslistor:
Författaren och akademieledamoten Lars Gyllensten var styrelseledamot i Sveriges Radio under åren 1967-1974. Gyllensten har alltid räknats som en trogen Israel-vän och som på senare tid även blivit stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism,
Sionisten Nils Thedin från Kooperativa Förbundet, en mycket stark vän till Israel som var styrelseledamot i Sveriges Radio under åren 1967-1975. I avsnittet om Israels makt inom socialdemokratin går vi mer i detalj in på Thedins engagemang för Israel och de olika maktpositioner han innehaft.
En annan sionist, Erik Huss, satt i Sveriges Radio styrelse åren 1976-1978. Erik Huss som vi berättat om i avsnittet om Dagens Nyheter i vars styrelse han länge satt, var folkpartist och landshövding och hade ett mycket starkt Israel-engagemang där han bl.a. fraterniserade med Israels ambassadpersonal i Stockholm. Huss sågs senast annonseras i en "tacklista" som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras pengainsamlingskampanj EXODUS (se "Menorah", nr.3, 1999).
Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.
När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att:
"Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel."Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande".
Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?
Gunnar Helén (1918-2002), var f.ö. ordförande för Sveriges Radio AB 1978-1983. Helén var en proisraelisk folkpartistisk politiker och mediaman som vare ordförande för folkpartiet 1969-1975. Han var bl.a. också medarbetare på Radiotjänst 1942-1949, d.v.s. under brinnande världskrig och under etablerandet av staten Israel.
Helén har visat sig vara en riktig sionist och var exempelvis ordförande fr.o.m. 1977 för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner och har även intervjuats i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (nr. 2-1978). Vi berättar mer om Gunnar Helén vårt avsnitt om folkpartiet.
|
|
Den österrikiske juden Harry Schein är en annan från det judiska nätverket som innehaft en maktpositioner i Sverige. Harry Schein var ordförande för Sveriges Radios styrelse under åren 1983–1989, d.v.s. juden Schein tog över efter sionisten Helén.Att Schein, ursprungligen från Österrike, kunnat tränga in så djupt in i det svenska samhället är högst remarkabelt. Från avloppsingenjör till arrogant proffstyckare, kompis med Palme och höjdarjobb inom de mest skilda områden som Svenska Filminstitutet och Sveriges Investeringsbank AB.
I Bonnier-tidskriften MånadsJournalen, nr.3-1984, kan man t.o.m. läsa:
"Vem har makten i riket - regeringen eller media eller rent av Harry Schein?"Ja, den frågan var säkert befogad på sin tid. Judarna säger att de inte har något inflytande i landet Sverige, samtidigt som det finns en hel drös med judar av samma dignitet som herr Schein som inom olika områden chefar och påverkar.
Det är här på sin plats att också berätta att herr Schein sedan länge också har starka kopplingar till Bonniers: Scheins eget företag Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS) köptes 1960 upp av denna judiska familj. Åren 1948-1956 var Schein också filmkrönikör i Bonniers Litterära Magasin. Han har även skrivit regelbundet i Expressen och sedan 1981 som regelbunden kolumnist i Dagens Nyheter, bägge Bonnier-tidningar.
Artikeln (t.v.) och bilden ovan från Menorah, nr.1-1974.Bild på juden och den tidigare SR-ordföranden Harry Scheins dåvarande fru, skådespelerskan Ingrid Thulin, under en filminspelning i Israel. Observera att hon firar den judiska helgen Chanukka med de "israeliska medverkande". De ser f.ö. ut, av uniformerna att döma, som om de kom direkt från Israels armé.
Artikeln berättar också att "Ingrid Thulin donerade en del av sitt gage till israeliska krigsskadade soldater".
Just en fin insats för sionismen och dess ockupationsstyrkor!
Jan-Erik Wikström är en annan sionist och trogen Israel-allierad som haft inflytande på Sveriges Radio då han var ordförande för Sveriges Radio under perioden 1985-1996. Wikström hade dessförinnan suttit som folkpartistisk ledamot i Radionämnden 1967-1976.Jan-Erik Wikström är en folkpartistisk politruk med frikyrklig bakgrund men som själv, enligt information till oss, har judiskt påbrå trots sin kristna mask. Wikström har klättrat högt inom folkpartiet, och var dess riksdagsledamot 1970-1973 och 1976-1992 och t.o.m. landets utbildningsminister åren 1976-1982. Därutöver har han bl.a. varit landshövding i Uppsala Län.
Jan-Erik Wikström dyker upp på allsköns sionistiska sammanhang och deklarerar där sin kärlek till Israel i judarnas olika interna tidskrifter.
I den sionistiska tidningen "Menorah", nr.3, September 1994, organ för Förenade Israelinsamlingen kan man läsa hur de stolt berättar att just Jan-Erik Wikström valts till att bli ordförande i Samfundet Sverige-Israel - vänskaps- och stödorganisationen för Israel.
Således innehade Wikström den höjdarpost inom den sionistiska politiska gruppen samtidigt som han var en ledande person på den statliga radion.
Jan-Erik Wikström var dessutom huvudtalare vid en stor sionistisk ceremoni i Göteborgs synagoga, med anledning av Israels 40-årsjubileum 1988, och där KDS-ledaren Alf Svensson också prisade Israel. Judisk Krönika, nr.4-5/1988, kallar Wikströms tal vid ceremonin "ett ode till staten Israel", ett "varmt hyllningstal, buret av äkta vänskap till den jubilerande staten".
Jan-Erik Wikström har också varit stödmedlem i den sionistiska kamporganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Wikström var tidigare gift med Inger Wikström, känd pianist och tonsättare, och som också medverkat på olika sionistiska evenemang till stöd för Israel.
Här har vi redovisat ännu ett namn på en sionist (vilket ju är den legitima politiska beteckningen på folk som är av åsikten att Israel skall finnas som stat i det arabiska Palestina) på en absolut topp-befattning inom svensk media. En person som var ordförande för Sveriges Radios styrelse samtidigt som han var riksordförande i Samfundet Sverige-Israel, Israels vänförbund i Sverige, och samlande organ för Sveriges Israel-anhängare.
Men vi har mer att förtälja.Ty juden Olle Wästberg, folkpartistisk kollega till Jan-Erik Wikström, har också varit styrelseordförande i Sveriges Radio och var t.o.m. den som efterträdde Wikström på posten!
Således byter man ut en aktivist från Samfundet Sverige-Israel med en annan då Olle Wästberg precis som Wikström också har varit styrelsemedlem i nämnda organisation Samfundet Sverige-Israel, i Wästbergs fall under åren 1970-1977.
I den judiska tidskriften Judisk Krönika, nr.1-1996 skriver Olle Wästberg om hans hjärtefrågor:
"En hel del jag sysslat med i politik och publicistik [...] har handlat om antisemitism och om Israels rätt att överleva som demokratisk stat."Olle Wästberg var den som höll i appellen för Förenade Israelinsamlingens Israelfestival 1994, detta samtidigt som han var chefredaktör för Bonnier-tidningen Expressen.
Och judarna kan vara så fräcka att de trots dessa fakta - som de sinsemellan är väl förtrogna med - utåt istället talar om "myten" om sionistisk makt i Sveriges medier!
Vi berättar mer om sionisten Olle Wästberg i vårt avsnitt om judisk makt inom politiken.
En annan stark vän av den judiska staten Israel är högermannen Mats Johansson som på senare tid blivit känd då han länge var VD för Timbro och nu under 2000-talet är politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. Denne närmast fanatiske sionist har också suttit som styrelseledamot i Sveriges Radio, i Johansson fall under åren 1993-1996. Och Johansson fortsatte därefter som styrelsemedlem för Sveriges Television, åren 1996-2000.
Mats Johansson talar varmt om den judiska staten så fort han kommer åt och var tillsammans med bl.a. TV-profilen Siewert Öholm en av flera kända deltagare från Israel-lobbyn som deltog på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israel festival" för år 2002, ett spektakel som hölls på Nalen i Stockholm, den 24/3-2002.
Vi berättar f.ö. mer om Johanssons tidigare och pågående propagandainsatser i vårt avsnitt om Svenska Dagbladet, ett organ som i hans händer håller på att omvandlas till en propagandabulletin från israeliska informationsdepartementet.
Gunnar Hökmark, moderat partisekretare och sedan 2003 riksordförande för Samfundet Sverige-Israel, den officiella organisationen för vänskap och stöd till apartheidstaten Israel, sitter som ledamot i både Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB (SR), Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Television AB (SVT) och Förvaltningsstiftelsen för Utbildningsradion (UR) sedan 1991.
Med riksordföranden för Samfundet Sverige-Israel på dylika poster ser vi ytterligare formidabla bevis på hur anhängare till sionismen och judisk apartheid faktiskt ockuperar ledande poster inom våra s.k. "fria" och "oberoende" medier. Gunnar Hökmark är en i den långa radda av maktmänniskor som i Sverige ser till att de vedervärdiga sanningarna om deras älsklingsstat Israel, inte kommer allmänheten till del.
Vi skriver mer om Gunnar Hökmark i vårt avsnitt om Israels makt inom politiken och moderaterna.
Slutligen kan vi lägga till att den judiske skådespelaren Erland Josephson även suttit som ledamot i Radiostyrelsen under åren 1974-1976.I vårt avsnitt om Erland Josephsons far, bokhandlaren och ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm, Gunnar Josephson, redovisas flera exempel på Gunnars ohöljda sionism, ett politiskt engagemang som också smittade av sig på sonen.
Israels dåvarande ambassadör i Stockholm Max Varon, hyllar i sin artikel i Judisk Krönika, nr.1-1972, den då nyligen avlidne Gunnar Josephson:
"[...] som en ledande medlem av Keren Hayesod-Magbit [den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen] och som aktiv i många andra aktioner för Israel [...].""[...] av hela sitt hjärta gladde han sig med oss i känslan av förlossning genom Israels pånyttfödelse och dess kamp för framåtskridande."
Och i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1972, hyllar den sionistiska organisationen Keren Kajemet (Judiska Nationalfonden) och ett antal framträdande sionister den avlidne Gunnar Josephson och skriver:
"I arbetet för staten Israel tog han aktiv och skapande del från det den etablerades och ända in i sina sista dagar."
Detta var således den sionistiska miljö Erland Josephson växte upp i, och uppenbarligen slog sionismen rot även hos honom. Exempelvis var Erland Josephson ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israel festival" för år 1987, där han medverkade med Hagge Geigert och Per Ragnar på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons för jippot i Judisk Krönika, nr.6-1986).
***
Andra judar, deras allierade och Bonnier-folk inom Sveriges Radions högre maktsfärer
Märta de Laval (född 1897) var en journalist, med tidigare engagemang på Röda Korset var senare producent på Sveriges Radio 1957-1969. Hon har också suttit Nordiska barnfilmnämnden 1956-1964 och har bl.a. varit sekreterare i Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Märta de Laval var gift med ett kammarrättsråd Gustaf de Laval.Märta de Laval räknades som en allierad till den judiska gruppen och var därför inbjuden till den sionistiska tillställningen som hölls på det Judiska Kulturinstitutet i Stockholm 1972 för att hylla sionistjudinnan Anna Riwkin-Bricks minne, en av den svenska sionismens förgrundsgestalter (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972).
Nils-Olof Franzén var programdirektör för ljudradion på Sveriges Radio under åren 1956-1973, och sedan 1940 gift med en judinna Birgit Levihn, som avled 1984. Dessförinnan hade Franzén varit redaktionssekreterare för Röster i Radio och chef på föredragsavdelningen på Sveriges Radio 1950-1955. Därutöver är han känd som författare till bl.a. böckerna om detektiven "Agaton Sax" och har tidigare varit ordförande för Jenny Lind Sällskapet.
En andra bror till Gabriella Garland, Sven-Olof Garland, var rektor för Frans Schartaus gymnasium i Stockholm 1965-1978, och har skrivit skollitteratur.
Gabriellas, Jan-Eriks och Sven-Olofs far var den mångårige riksdagsmannen Olof Olsson - "Hedningen Olsson" - som länge satt i Första Kammaren och var ecklesiastikminister i bl.a. Nils Edéns och Hjalmar Brantings regeringar.
Under åren 1945-1957 var Bengt Sköldenberg gift med Tullia von Sydow, socialdemokratisk riksdagskvinna och som också suttit i riksdagen för socialdemokraterna.
Karin Andersson (född 1918) är en centerpartistisk politiker som var förbundssekreterare för centerns kvinnoförbund 1966-1979, tillhörde kommunfullmäktige i Stockholm åren 1961-1973, riksdagsledamot för centerpartiet 1971-1985 och invandrarminister åren 1979-1982.Karin Andersson har avslöjat sitt stöd för den sionistiska rörelsen då hon figurerat som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
I ljuset av detta kan det var på sin plast att berätta att Andersson innan sin politiska karriär arbetade med media, bl.a. som PR-chef på RLF, och under åren 1957-1960 då hon även var producent på Sveriges Radio.
En annan från det judaiserade etablissemanget är Cilla Ingvar-Edström, känd för Knäppupprevyerna och samarbete med Karl Gerhard. Cilla Ingvar-Edström gjorde TV- och radioprogram fr.o.m. 1962 och hade posten som biträdande programchef på Sveriges Radio 1971-1973.
Cilla Ingvar-Edström var dotter till professorn Sven Ingvar och Ingegerd Henschen Ingvar, där den senare och hennes syster Astri Henschen anses vara släkt med familjen Bonniers (enligt Albert Bonnier Jr. i boken "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) och där brodern Folke Henschen gifte sig med judinnan Signe Thiel.
Cilla är således syster till framlidne neurologen David Ingvar och kusin till judinnan och Israel-anhängaren Helga Henschen. En annan släkting till Cilla är Jonas Cornell som i sin tur är gift med skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ofta dyker upp i olika judiska spektakel i Judiska Teaterns regi.
Karl-Erik Lundvall är en annan Bonnier-tränad mediaaktör på Sveriges Radio. Lundvall var anställd på Albert Bonniers Förlag på 1940-talet och arbetade sedan på SR och blev där biträdande programdirektör på TV på 1960-talet, planeringsdirektör, ställföreträdare för radiochefen och efter 1973 Sveriges Radios programdirektör.
1998 meddelade Sveriges Radios VD, Lisa Söderberg att hon utsett en ny tillförordnad chef för P1, kulturredaktionens chef Bengt Packalén. Packalén har bl.a. suttit med i juryn för Bonniers Stora Journalistpris år 2001. Mattias Berg, biträdande kulturredaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, sattes sedan in som ersättare för Bengt Packalén på posten som kulturchef på P1.
Bonnierifieringen av SR forsätter dock.
April 2003 meddelades det att Joachim Berner var tilltänkt att efterträda Lisa Söderberg som VD för Sveriges Radio.
Joachim Berner är en person som är van att jobba för sina judiska hussar och väl skolad i vad som är massmedialt politiskt korrekt, detta efter att under år först svansat för den judiske Peter Hjörnes Göteborgs-Posten som dennes redaktionschef och sedan för den judiska pro-israeliska Bonnier-koncernens tidningar Dagens Nyheter och Expressen, där Berner var chefredaktör.
Att Berner var komprometterad för sin smutskastning av Gudrun Schyman genom spekulativ rubriksättning i Expressen som då stod under Berners chefsredaktörsskap, och ett brott Berner t.o.m. fällts för, verkade inte oroa de makthavare som nu valt ut honom till den viktiga posten.
I sammanhanget bör nämnas att en annan person som då nämndes som möjlig VD för SR vid sidan av Berner var juden Svante Weyler, numera förlagschef och litterär chef för Nordstedts Förlag.
"Affären Berner" slutade med att Joachim Berner inte fick jobbet men kunde lösa ut en fantastisk fallskärms istället. Bonnier-kvinnan Marika Ehrenkrona, som då var Sveriges Radios styrelseordförande, tvingades p.g.a. hennes förfarande med affären till att avgå som en konsekvens därav.
Som näste kandidat på posten som VD på Sveriges Radio utvaldes istället folkpartisten Peter Örn, en person som trots sin humana framtoning har gjort politisk karriär i ett parti befolkat av extremistister och rasister som Ernst Klein och Per Ahlmark.
Så får man inte en Bonnier-karriärist som radiochef så får man istället en folkpartist, samtliga stöpta i samma ideologiska fålla.
Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1973. |
Hans Dahlberg (född 1930) är en annan aktör vi tänkte titta lite närmare på. Dahlbergs mor är född Sterner, vilket enligt judiska namnregler brukar vara att betrakta som ett "judiskt namn". Huruvida så är fallet med herr Dahlberg vet vi dock inte säkert. Han har i alla fall kontakter med sionistsidan på Judisk Krönika, vilket sammantaget med namnreglerna brukar vara en god indikator på judiskt påbrå. Hans Dahlberg skrev således i egenskap av ansvarig för informationsverksamheten vid Försvarsstaben, en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1985 (ett specialnummer om "förintelsen") en artikel om Sveriges invandrings/flyktingpolitik under andra världskriget visavi judarna. Dahlberg har också skrivit boken "I Sverige under 2:a världskriget" utgiven på det judiska Bonnier Fakta, 1983.Hans Dahlberg har en gedigen karriär inom informationsväsendet som vi här lite kortfattat sammanfattar:
Han var utrikesredaktör på Aftonbladet under åren 1960-1962, utrikespolitisk medarbetare på Dagens Eko Sveriges Radio 1962-1966, producent av utrikespolitiska TV-program 1966-1969, programråd på TV1 1970-1973, redaktionschef Nedre Norrlands distrikt för Sveriges Radio 1973-1975, verksam vid det centrala kansliet i Stockholm 1976-1977.
Han blev sedan lärare vid Försvarshögskolan 1977-1984, och som vi berättade ovan chef för Försvarsstabens Informationsavdelning 1984-1987, och efter 1987 verksam som skribent och översättare.
En Åke Lewin är en annan person med ett spännande efternamn som länge varit administrativ direktör på Sveriges Radio.
Vi har också noterat att juden Mikael Cohen så sent som 2002 är chef för dokumentärredaktionen på radions P1.
 Radio- och TV-producenten Lars Ramsten från Samfundet Sverige Israel. |
Lars Ramsten (född 1924), är för oss känd som en riktig sionist. Ramsten var ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Dalarna i sju år och slutade i mars 2000 (se Menorah, nr.2-2000).Innan dess har han haft en mängd tunga poster inom opinionsbildande medierna.
Han började på Sveriges Radios aktualitetsavdelning 1950, var reporter fr.o.m. 1961, chef för distriktet Gävle-Dalarna 1963 och sedan producent på Sveriges Television och Sveriges Riksradio 1979-1989. Han har därefter verkat som frilans i radio och TV.
Sionisten Ramsten har också varit redaktör för tidskriften Vårt Försvar 1963-1979 och är krönikör i Kyrkans Tidning sedan 1991.
I Menorah, nr.2-1997, intervjuas Lars Ramsten:
"- Som färdig journalist intervjuade jag 1948 [den sionistiske] Hugo Valentin efter hans hemkomst från Warszawa. Allt bidrog till att ytterligare förstärka min solidaritet med det judiska folket och Israel. Och jag är övertygad om att Leon Uris "Exodus" 1958 spelade en väldigt stor roll för att väcka människors intresse för Israel. En annan bok som gett mig mycket är "Oh, Jerusalem" av Lapierre och Collins.Min bokhylla rymmer en och en halv löpmeter litteratur om judendomen och Israel. "
"- Israel kan ge uppslag till så många olika teman för våra medlemskvällar.
"- Själv gjorde jag häromåret en TV- serie om judar i Sverige, som sändes i tre delar."
Jo man tackar! Kan inte herr Ramsten hålla sina personliga politiska engagemang för sig själv och inte låte de spilla över på sin yrkesgärning.
*** Radionämnden
Radionämnden är en plats där man diskuterar vilka inslag som skall fällas för partiskhet och ovederhäftighet. Därför är det intressant att belysa några aktörer med lojalitet till Israel som under åren suttit där.
Per Nyström (född 1903), professor och f.d. landshövding, satt i Radionämnden åren 1951-1964.
Nyström var sakkunnig i Socialdepartementet 1943 och sedan statssekreterare där 1945-1950. Han blev sedan landshövding för Göteborgs och Bohusläns Landsting 1950-1971 och bär professors namn sedan 1986. Nyström har också varit medarbetare i Afton-Tidningen 1942-1945, ordförande för Göteborgs Högskola 1951-1954, och Handelshögskolan i Göteborg 1950-1961.
Han har varit internationellt verksam som delegat till ILO-konferensen i Genève 1947-1949, till FN:s ekonomiska och sociala råd i Santiago de Chile 1951, ledamot av ILO:s sociala expertkommitté i Montreal 1948, Wellington 1950. Därutöver har Nyström varit civilbefäl för V:e civilområdet 1955-1971, ordförande för Svenska skeppshypotekkassan, statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten 1957-1976, Byggmästarnes material AB 1974-1984.
I sin sionistiska gärning har vi noterat att ställt upp som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Per Nyström var gift i sitt andra giftermål 1974 med Lili Kaelas (född 1919), chef för arkeologiska museet i Göteborg sedan 1969 och för det Historiska Museet i Göteborg sedan 1983.
Jan-Erik Wikström, sionisten och juden som vi berättade mer om ovan, satt också som folkpartistisk ledamot i Radionämnden 1967-1976.
Vi kan f.ö. nämna att sionisten Leif Carlsson som vi berättar mer utförligt om i vårt avsnitt om Svenska Dagbladet då han var chef för SvD:s kulturavdelning, satt i Radionämnden perioden 1967-1982. En viktig position inom den statliga radion och som judarna nog har glatts åt att ha täckt in med en nära allierad.
***
Under den här rubriken samlar vi in judar och deras allierade (oftast också judar men som av taktiska skäl inte vill "gå ut" med det) som verkar i den tunga nyhets och samhällsbevakningen inom det statliga radiomediet.
Redan på ett tidigt stadium kan man se ett judiskt inflytande.
Vi nämnde ovan den judiske redaktören Torvald Sachs (född 1887), som bl.a. var riksdagskrönikör i Sveriges Radio 1927-1952.
Författaren Svante Löfgren, jude som på mödernet stammar från den judiska Josephson-klanen, berättar vi mer utförligt om i våra avsnitt om Expressen. Innan han verkade på denna Bonnier-tidning som bl.a. dess Tysklands-korrespondent var han verksam på Radiotjänst under åren 1944-1945. Det intressanta här är att se en jude på ett viktigt informationsorgan i en tid då propagandan var A till O för den fortsatta utvecklingen för den judiska saken. Hade man under denna tid inte kunnat sprida antitysk krigspropaganda kryddad med absurda krigslögner hade judarna aldrig kunnat erövra Palestina och där etablera sitt Israel.
I Storbritannien satt flera judar under andra världskriget, kamouflerad som "brittiska" underrättelse- och propagandamän inom propagandaorganen och kunde där verka för Sion. Därför är det förstås av intresse att se andra judiska aktörer på andra informationscentra i andra länder, vid samma kritiska tidpunkt.
En annan jude, Lennart Hirschfeldt, var utrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio åren 1949-1961. Således agerade Hirschfeldt över en lång tidsrymd. Lennart Hirschfeldt blev senare chefredaktör för Upsala Nya Tidning (där sionistagenten Håkan Holmberg nu verkar) och som vi berättar mer om i avsnittet om denna tidning.
Hans Dahlberg (Sterner) som samarbetar med Judisk Krönika och som vi nämnde ovan i avsnittet om de styrande på den statliga radion, var utrikespolitisk medarbetare på Dagens Eko Sveriges Radio 1962-1966.
Dahlberg blev sedan producent av utrikespolitiska TV-program 1966-1969, programråd på TV1 1970-1973, redaktionschef Nedre Norrlands distrikt för Sveriges Radio 1973-1975, och verksam vid det centrala kansliet i Stockholm 1976-1977.
Vi kan här berätta att Bengt Dennis, som senare blev känd som chefredaktör på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter och Sveriges riksbankschef, var ekonomisk kommentator och reporter på Sveriges Radio 1962-1967. Enligt flera källor är denne Dennis av judisk börd.
Göran Rosenberg, stammande från polsk-judiska föräldrar, tillhörde SR:s Ekoredaktion åren 1972-1975 bl.a. som riksdagsreporter, innan Rosenberg gick över till SVT. Vi berättar mer om denne judiske aktör i vårt avsnitt om de statliga nyhetsprogrammen på TV.
Lars Weiss som vi går mer inpå i vårt avsnitt om TV4 men även nämner i avsnittet om de statliga TV-nyheterna då han tidigare var chef för Aktuellt på SVT, har tidigare också varit anställd på riksradion och tillhörde Dagens Eko under åren 1979-1985.
En annan judisk höjdare på Ekot är Herman Meltzer, som varit chef på Ekot och tillhört inrikesredaktionen med ansvarig för politik och EU (2000). Vi har tidigare berättat att det var just denne Meltzer som var påtänkt som som ny chefredaktör på tidningen Arbetet 1994, något som dock ej blev av.
Meltzer hade t.o.m. en god vän Robert Brunner som var stridande soldat i Israels armé och som dödades i samband med oktober-kriget 1973! Meltzer bedrövades över sin nära väns död och skrev en dödsruna över denna fallne sionist som publicerades i både Menorah (se artikeln intill) och Judisk Krönika.
En annan ledande judisk aktör som länge verkat på Ekot är Willy Silberstein.
"Jag känner mig väldigt judisk", yttrade han i en intervju i tidningen Journalisten (8-14 maj-2001).
|
Willy Silberstein, sionistisk jude med mycket inflytande inom Sveriges Radios nyhetskanal. Tidigare mycket aktiv inom "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen. |
På Ekot är Willy Silberstein sedan september 2003 SR Ekots utrikeschef.Willy Silberstein var dessförinnan korrespondent för EU i Bryssel 1999-2003, och från Bryssel har man kunnat höra denne sionistiske aktör kommentera det av sionister orkestrerade kriget mot Irak 2003.
Men redan innan dess har denne jude haft den tunga posten som Ekots inrikeschef och producent (en post hans syster Margit Silberstein nu behärskar). Således absoluta topp-positioner inom det radioburna nyhetsmediet behärskade av en sionistisk jude.
Silberstein har också varit ekonomijournalist på P1 och tillhört radions kulturredaktion. Förutom radion har Willy Silberstein även lång erfarenhet som svensk inrikespolitisk reporter från flera medier.
Radio Islam har tidigare berättat att Willy Silberstein i april 1994 tillträde som ny samhällsredaktionschef på Expressen 1994-1996, en tidning som då stod under den judiske dåvarande chefredaktören Olle Wästberg (från den judiska klanen Hirsch). Silberstein har tidigare också arbetat på Svenska Dagbladet.
Willy Silberstein är en öppen vän till Israel och har tidigare tillhört redaktionen för tidskriften "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen och där han under 1970- och 1980-talen skrev en mängd artiklar.
- Willy Silberstein i en artikel i Menorah, nr.3-1978.
Willy Silberstein är också regelbunden skribent i Judisk Krönika (exempelvis Judisk Krönika, nr.1-1982).
I Judisk Krönika, nr.2-1979, intervjuar Silberstein för Judisk Krönikas räkning den israeliske ambassadören i Stockholm, Mordecai Kidron, den sionistiska statens representant i Sverige. Kidron hyllar förstås tidskriften Judisk Krönika och understryker att "Judisk Krönika behövs i den svenska pressfloran, för att bidra till saklig information och debatt" om Israel och sionismen.
Willy medverkade också i boken "Glöm oss inte - en bok om Förintelsen och Minnesmonumentet i Stockholm" (på det judiska Hillel-Förlaget), med en artikel om hur det är att vara barn till "förintelse"-överlevande.
Willy Silberstein och hans hustru Cecilia Katzeff avslöjade också sin sionistiska övertygelse då de önskade "Mazal tov!" (grattis) för att fira Israels 40-årsdag, i en stor annons publicerad i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen).
På sedvanligt manér har Willy även plockat in sin lille son i TV-mediet, där den lille Benjamin Katzeff Silberstein har setts agera i barnprogrammet "Feber" på SVT. Är detta kanske inkörsporten till en framtida karriär som programledare på TV vi ser?
Willy Silbersteins syster Margit Silberstein, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT:s nyheter, tillhör också Ekot där hon sedan april 2003 är ny inrikeschef. Därutöver har Margit Silberstein också verkat som politisk reporter på SVT:s Aktuellt och i Göteborgs-Posten.
Således ses detta judiska syskonpar som rapportörer av det politiska klimatet i Sverige inom flera viktiga medieorgan. Något som måste ses som ett trumfkort för landets judiska församlingar och för Israels ambassad i Stockholm.
***
Ingmarie Froman är Ekots judiska korrespondent i Paris. Hon har därifrån bl.a. rapporterat om Radio Islams hemsida då hon intervjuade den judiske aktivisten Mark Knobel från Simon Wiesenthal Center i Paris (Ekot, P1, 20/3-1997):"Mark Knobel ser i själva verket ett väloljat internationellt samarbete bakom Ahmed Rami. Ramis hemsida på Internet fungerar som propagandacentral. Den finns på åtta olika språk, översättningarna är perfekta, och Mark Knobel talar om en "Internationell Ramifiering"."Radio Islam tackar Simon Wiesenthal Center för komplimangen om de "perfekta översättningarna". Talet om den "Internationella Ramifieringen" var för oss helt nytt, och begreppet lämnar fältet öppet för flera olika tolkningar.
Ingmarie Froman har tidigare verkat som utrikeskorrespondent inom den statliga televisionen, men har även varit skribent i tidskriften Moderna Tider, på den tiden juden Göran Rosenberg var dess chefredaktör.
Och i Judisk Krönika, nr.3-1986, skriver Ingmarie Froman en lång artikel om "den judiska renässansen i Frankrike" där hon lanserar judiska "intellektuella" i Frankrike som sionisterna Bernard-Henri Lévy, Alain Finkielkraut, André Glucksmann, Benny Levy, Emmanuel Lévinas och Marek Halter. En artikel där judinnan Froman bl.a. påstår att "den franska idédebattens utveckling mot metafysik förklaras [...] delvis av att judendomen fått fungera som ett slags resonanslåda".
Froman gläds också i samma artikel åt det som hon ser som "ett tecken på normalisering", att "det i dag i Frankrike finns en beredvillighet från icke-judiska kretsar att acceptera och studera de judiska skrifterna".
Under sionistaktivisten Willy Silbersteins regim på Ekot har man börjat höra en viss Petra Socolovsky, en judinna som redan hösten 2003 (november) började arbeta för Ekot och rapportera från Madrid om Irakkriget och sedan om Spanien och "muslimsk terror" och al Qaida (april 2004). Frilansjournalisten och Eko-medarbetaren Petra Socolovsky samarbetar också med sionismens tidskrift Judisk Krönika och skrev exempelvis artikeln "Byn som lurade inkvisitionen - Petra Socolovsky bland kryptojudar i Belmonte" i Judisk Krönika nr.3-2004.
Fr.o.m. januari 2005 ses Lena Bejerot som Ekots korrespondent i New York. (se tidningen "Journalisten", 8/9-2004). Lena Bejerot kommer närmast från rollen som producent för "Godmorgon, världen". Lena Bejerots far är den kände läkaren och professorn Nils Bejerot (död 1988), som var gift med den engelska judinnan och sionisten Carol Bejerot.
Enligt Carol Bejerots dödsannons i DN (28/8-2001) var hon "med och startade Svenska Amnesty och var dess första kassör". Samma artikel (skriven av bl.a. judinnan Gun Zacharias) berättar vidare:
"Hennes judiska bakgrund bidrog till att hon in i det sista hade ett djupt och praktiskt engagemang för landet Israel."Carol Bejerots namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-2000, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Således är det ett spännade sionistiskt arv som Lena Bejerot, Ekots nya Washington-korrespondent, bär på.
Utrikeschef Willy Silberstein vet att knyta folk av det rätta sionistiska virket till sin utrikesrapportering i Sveriges Radio.
Svante Weyler är en annan judisk f.d. Eko-korrespondent som tidigare rapporterade från Berlin. Han har även varit sekreterare i organisationen Svenska PEN, en väldigt sionistbetungad författarorganisation med flera kända judar i ledningen som Monica Nagler, Per Wästberg (Hirsch), Gabi Gleichmann och sionistiska kvinnoorganisationens "Årets kvinna" för 1993, Agneta Pleijel.
Weyler har på senare tid blivit redaktör för Nordstedts Förlag, ett ställe där även den judiske förläggaren Dan Israel (son till sociologprofessorn Joachim Israel) varit verksam och haft ett stort inflytande.
En annan profil på Ekot är Kjell Albin Abrahamson (58 år gammal 2004) som arbetat för SR i Moskva, Wien och senast som Eko-korrespondent i Warszawa (2004).
Huruvida Kjell Albin Abrahamson stammar från den gamla judiska klanen "Abrahamson" (som också stavar med endast ett "s") veta vi icke, men att han under brinnande krig, pågående övergrepp och ockupation väljer att visa stöd för den sionistiska gruppen kring Judisk Krönika, avslöjar var han i dessa frågor står. Vi kan notera att den tidigare prosionistiske Thomas Nydahl valde att hoppa av sitt samarbete med Judisk Krönika då han i ett öppet brev i Ordfront Magasin, nr. 4-2002, ansåg att Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski "i allt högre grad gjort dig till talesman för den brutala ockupationen av Palestina" och där Nydahl varnade för att Judisk Krönika under Jakubowskis ledning var på väg att bli "ett krigshetsande organ för etniskt definierat hat".
Eko-reportern Kjell Albin Abrahamson verkar dock inte se några hinder med att samarbeta med Jakubowski, och valde således att skriver en typisk propagandaartikel som publicerades i sionistorganet Judisk Krönika, nr.1-2004, med rubriken "Rapporten som försvann", där enligt Judisk Krönika "Kjell-Albin Abrahamsson skriver om den antisemitism som finns kvar i Europa".
Förutom Kjell Albin Abrahamsons tunga Eko-rapporter har man också kunnat lyssna till honom som programledare för "P1-Morgon" (2000), och under sommaren 2004 var programledare för "Ring P1" där han kunde styra och argumentera med de svenskar som tillåtits ringa in till programmet för att där vädra sina opinioner i olika frågor.
Kjell Albin Abrahamson är också författare till flera böcker.
En annan Eko-medarbetare som samarbetat med sionisterna på Judisk Krönika är Vladislav Savic, Ekots f.d. Jugoslavien-korrespondent och senare Eko-korrespondent i Moskva (2000).
Som vi sagt tidigare, men ånyo påminner om, är samarbete med Judisk Krönika inte bara att skriva i någon liten obskyr etnotidning, utan ett uttryck för en sympati med den sionistiska saken och dess apartheidideologi, då Judisk Krönika är grundad och styrd av förgrundsfigurerna för den sionistiska rörelsen i Sverige.
Vladislav Savic har så sent som i augusti 2003 hörts rapportera i P1 om den amerikanska (läs sionistiska) ockupationen av Irak, på ett sedvanligt propgandistiskt sätt där han exempelvis kallade de ökade attentaten i Irak riktade av motståndsrörelsen mot den amerikanskledda ockupationsarmén och dess försök att befästa sin ockupation som ett bakslag för det irakiska folket. Som om irakierna inte gladdes över att ockupanterna och deras försök att ta över den irakiska oljeproduktionen försvårades!
Bland övriga judiska medarbetare och reportrar på Ekot kan vi nämna Anders Diamant som tidigare var anställd som reporter på Radio Stockholm och radioprogrammet "Efter tre", samt Pernilla Mejersson. Maria Meschke är en annan judisk reporter som tidigare arbetat på Ekot, och som vi berättar mer om nedan.
Sedan åratal tillbaka har man hört juden Reinhardt Krause i egenskap av studioreporter på Ekot uppläsandes de dagliga nyheterna.
Caroline Salzinger är en ung korrespondent på Ekot med ett s.k. "judiskt namn", huruvida hon är från "det utvalda folket" veta vi dock inte säkert.
Caroline Salzinger började som reporter på TV 4:as "Nyheterna" och gick sedan över till radion där hon blev Washington-reporter för P1:s "Ekot" (2004). Sedan har man hört Caroline Salzinger verka som Eko-korrespondent i arablandet Jordaniens huvustad Amman (januari 2005) där hon på ett propagandistiskt sätt rapport
